Arbetare/10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
10.
Åldermannen hade hela vintern brådtom med att skrifva bref åt Njædel. Först till Kristine, och så till Anders om det der »målet», som aldrig tog något slut. I åldermannens hufvud började röra sig en liten misstanke mot denne farbror Anders; det kunde aldrig hänga rätt ihop med alla dessa pengar, som han oupphörligt fordrade. Men allra minst var han belåten med hvad Anders skref om Kristine i de sista brefven.
Men det tjenade till ingenting att säga ett ondt ord om brodern, ty Njædel blef bara förargad. Och så måste åldermannen skicka af Njædels sparpenningar, och då de voro slut, måste han hjelpa honom till lån.
Njædel hade blifvit liksom besatt af »målet»; han tänkte icke på annat, och hvarje dag väntade han på, att det skulle komma bud från kungen, att han, Njædel, hade rätt.
Vidare måste åldermannen ge Kristine de råd och förmaningar, som farbror Anders sade att hon behöfde; ty Njædel begärde på det bestämdaste, att det skulle skrifvas till henne alldeles som Anders ville, ty Anders var den, som förstod det, och den ende, som visste råd för allt.
Derför hade Kristine mycket svårt att förstå åldermannens epistlar; men hon fick en obestämd känsla af, att allt icke stod så väl till der hemma, fastän det alltid stod i brefven, att Njædel hade det bra på allt sätt. Men ännu underligare voro de många vinkarne och häntydningarne till henne sjelf. Så satt hon en dag i februari och grubblade öfver ett ställe i åldermannens sista bref:
»Jag har lefvat länge och sett mycken sorg och jämmer förmedelst älskog och bedrägeri, när han hörde till fint folk, för de äro icke att lita på med flickor; men du skall bedja att ditt hjerta måtte dragas från kärlekens korta fröjd och till en förståndig man, om han än är litet gammal, så gör det ingenting, när det är öfverståndet, hvaremot en god utkomst är enligt min åsigt den största vinst och fördel nota bene i längden.»
Kristine satt ännu med hufvudet i handen, då hon såg fröken Hilda gå förbi fönstren uppe på gatan och vika af in i porten. Det var en så bestämd vana hos Hilda att titta ned, då hon kom från staden, att Kristine halft i tankar reste sig upp och öppnade dörren.
Hilda ämnade först gå förbi, men efter att ha sett sig försigtigt omkring åt alla håll, smög hon sig ned och stängde dörren efter sig.
Kristine betraktade henne förvånad.
»Du får inte säga till någon, att jag har varit här, Kristine! Mamma har förbjudit mig att gå till dig.»
»Hvarför det?» frågade Kristine allvarligt.
»Det kan jag inte säga,» svarade Hilda och såg bort, »men jag är säker om, att det inte är sant som mamma säger.»
»Hvad säger din mor?» återtog Kristine i samma allvarliga ton.
»Nej, fråga mig inte, Kristine!» bad Hilda och ville gå igen.
»Jag vill veta det,» sade Kristine och fattade henne i armen.
»Hon säger att vi gå alldeles för ofta hit ned —»
»Hvem?»
»Jag och — och —»
»Och? Hvilka annars?»
»Gossarne — Johan i synnerhet, säger mamma; men jag tror det inte alls, jag är bara så rädd för mamma.»
Kristine släppte henne, och då farbror Anders i det samma kom in, smög Hilda sig ut igen, förvirrad och olycklig öfver hvad hon hade gjort.
Men Kristine stod der alldeles blek, med knutna händer; nu började hon att förstå. Det var det man beskylde henne för, att hon lockade husets söner till sig. Det var den största skam hon kunde tänka sig: att locka karlarne till sig — »isynnerhet Johan», hade fröken sagt; doktorn, statsrådets äldste son! Och det skulle hon ha gjort!
»Jag vill hem, farbror Anders.»
»Då skulle det se ut, som om de hade rätt,» svarade han lugnt.
»Vet du det också?» utropade Kristine. »Men hvad är det då jag har gjort?»
»Du har gudskelof ingenting gjort, kära Kristine, och du skall inte vara rädd. Jag skall nog vaka öfver dig. Det har jag också sagt till statsrådet.»
»Statsrådet — vet han det också? Jag vill hem — låt mig komma hem, farbror!» bad Kristine så bevekande.
»Jag är rädd, att de der hemma skulle tycka det vore ledsamt, om du kom hem af den orsaken,» sade farbror Anders.
»Af den orsaken,» upprepade Kristine för sig sjelf; åldermannens vinkar och varningar döko upp för henne; alltsamman blef en förvirrad oreda, hon kände sig alldeles hjelplös.
»Men hvad skall jag då göra?» utbrast hon och knäppte ihop händerna.
»Du skall inte alls oroa dig, Kristine! Jag skall nog vara karl till att försvara dig både mot statsrådet och frun, och om någon förnärmar dig eller gör dig förtret, så kom bara till mig;» vid dessa ord rätade farbror upp sig och tryckte hennes hand med ett trofast tag.
Det lugnade henne. Det var då väl, att hon hade farbror Anders att lita på; alla de andra blef hon rädd för, och hon beslöt sig för att hålla dem alla ifrån sig.
Kristine tog åter till åldermannens bref och satte sig ned att besvara det; hon ville icke, att de der hemma skulle ana, att någonting var på färde:
Käre fader och lotsåldermannen! Mina tankar äro nästan alltid hos Eder; men om jag också längtar hjertligt och vemodigt mången gång, så måste jag ändå alltid tacka Gud att jag har det så bra till kropp och själ. Först måste jag berätta, att farbror säger, att nu tar det upp sig med målet; han skall sjelf skrifva en af dagarne, men han har så brådtom, och han säger att han gör sig mycket besvär med fars mål, och att det behöfdes mera pengar, om det skulle gå riktigt fort. Men alla säga, att farbror Anders är den duktigaste i departementet, och han är mycket snäll mot mig, och jag har det bra på allt sätt.
»Här är ingen sjö, utan bara gult vatten, som luktar illa och icke som sjön der hemma; men en förskräcklig mängd skepp och stora hus af sten och träd, som äro så höga, att jag aldrig har sett maken förr. Men nu måste jag sluta med hjertlig hälsning till min käre fader och lotsåldermannen
Hilda Bennechen hade bjudit några väninnor
till sig den qvällen, fastän hon var föga hågad
för att hålla sällskap. Hon var både ond och
ledsen öfver sitt besök hos Kristine; men hennes
rädsla för modern var i sjelfva verket så stor, att
hon darrade för henne som en liten flicka, fast
hon nu var fullvuxen för länge sedan.
Från det hon var helt liten hade hon hört, att hon var misslyckad. Hon hade vant sig vid att uppfatta moderns sorg öfver den enda dotterns fulhet mera som en förebråelse än som ett beklagande. Och dertill var fru Bennechen till största delen sjelf skulden.
Ty hon, som sjelf var så vacker och som framför allt satte värde på ett godt yttre, blef ibland otålig och beklagade sig bittert öfver, att just hon skulle drabbas af det straffet att föda en sådan dotter till verlden. Och mången gång under Hildas uppväxande tid hände det, att modern, när hon hade styrt ut henne på bästa sätt, slutligen kastade bort alltsamman, brast i gråt och utropade: »Hvad tjenar det till alltihop? Du är och förblir misslyckad — oförbätterligt misslyckad!»
Alla moderns tårar brände sig djupt in i Hildas veka sinne. Och allt, som under åren ville välla fram inom henne, förkrymptes i modlöshet, och hon blef så rädd för sin mor, att hon nästan icke vågade röra sig, när fru Bennechen var närvarande.
Fröken Hilda var 23 år. Hemma i huset fick hon ej göra någon nytta, der fans husmamsell, och i sällskapslifvet blef hon på grund af sin fulhet endast tåld — utsatt för de otaliga, bittra små förödmjukelser, som så rikligen slösas på de fula och obetydliga, som samlas i vrårna.
Hennes enda glädje var Johan; de båda misslyckade höllo ihop. En gång hade hon fått lof att gå igenom en guvernantskurs; statsrådinnan ansåg, att man »till en viss grad» borde uppmuntra qvinnobildningen — men då hon genom ansträngd flit, ty hon var icke synnerligen begåfvad, hade arbetat ihop en respektabel qvantitet kunskaper, tilläts hon ej att aflägga examen; det passade ej för henne. Dermed var den historien slut.
Hilda Bennechen var hvarken lycklig eller olycklig. Hennes lif var fullkomligt färglöst, till och med färglösare än en ung dams lif brukar vara i hennes förhållanden; ty om hennes utseende kunde meningarne ej vara delade, så att hon saknade helt och hållet de små triumfer eller nederlag, som eljest pläga åtfölja ungdomen. Hon hade en gång för alla lidit ett kapitalt nederlag: att vara född som hon var; och den krets, hon tillhörde, hade ej någon ytterligare chance att erbjuda henne.
Derför hade Delphins närmande under loppet af den sista vintern gjort ett så starkt intryck på henne. Han försummade aldrig françaisen efter maten, när de träffades på en bal, och de blefvo småningom goda vänner.
Att bry henne för kammarherren var vanligt bland hennes väninnor, och Sofie Falck-Olsen började också i dag, då damerna hade kommit till ro omkring tébordet: »Huru hängde det egentligen ihop med kammarherre Delphins förlofning? Du, Hilda, måtte väl ha reda på det?»
»Jag? Hvarför skulle jag veta det?» frågade Hilda och blef röd.
»Jo, du är ju den enda, af oss yngre åtminstone, som hugnas med den utmärkelsen att få dansa med kammarherren.»
»Du må inte tro, att jag håller på honom. Jag säger tvärtom hvarje gång, att han inte alls behöfver plåga sig med den der françaisen, om han inte har lust,» försäkrade Hilda.
»Åh, jag kan mycket väl tänka mig, att han tycker han måste hålla ut, när han väl har börjat en gång. Men för resten,» tillade Sofie litet elakt, »var det ju uppenbart ett skämt första gången; det var på vår höstbal, så vidt jag kommer ihåg.»
»Jag kan berätta er om Delphins förlofning,» utropade nu Caroline Hjelm, som hade varit upptagen med att åhöra ett skriftemål af Louise borta i soffan; »han blef förlofvad med en kusin till mamma, men åtta dagar derefter tvingade familjen henne att bryta förlofningen; nu är hon förresten gift med en possessionat i Sverige.»
»Ja, tack, det visste vi förut,» svarade Sofie öfverlägset; »men hvarför tvingade de henne att slå upp?» Sofie kände ett nervöst intresse för allt hvad som angick Delphin.
»Ja, tror du inte jag vet det också?» svarade Caroline; »det var derför att det kom i dagen, att Delphin hade haft en skandalös historia med en gift fru der borta på vestkusten, der han var fullmäktig. Och jag kan också tala om för dig hvem hon var, om du vill veta det, hon var syster till kandidat Hiorth — nu vet du det!»
»Syster till Hiorth! En sådan tur!» utropade Sofie och glömde sin öfverlägsenhet, »då kan jag då få veta alltsamman, för honom kan jag då vända ut och in som en handske.»
»Var det verkligen en skandalös historia?» frågade Hilda i osäker ton.
»En af de allra-, allra-skandalösaste,» svarade Caroline bestämdt.
»Åh strunt,» menade Sofie, »den var väl inte värre än de flesta herrhistorier af det slaget. Det må ingen tro, att herrarne äro sådana dygdemönster, och det skulle då inte heller vara bra om de vore det.»
»Hvad menar du, Sofie?» frågade Louise förfärad bortifrån soffan.
»Ja, du med din dygdige Hans! — Jag menar hvad jag sade, att oerfarna, för mycket hyggliga herrar är det tråkigaste, det vämjeligaste, jag vet.»
Denna sentens lades till grund för en debatt. Men då de pratade som ifrigast, visade sig statsrådinnan i den halföppna portièren och sade: »God afton, små flickor! Nå, här är då konversationen riktigt i gång! Akta dig, Hilda, du sätter koppen utanför. Här ä’ två unga kavaljerer, som be om en kopp té, om damerna tillåta?»
Extraordinarierna Hiorth och Bennechen syntes nu bakom statsrådinnan; ty det var ett besvuret aftal mellan dessa båda mönstervänner, att de skulle söka vinna den älskade under fullständigt lika chance. Alfred tog derför Hiorth med sig hem, när Sofie var hos Hilda.
Det hade emellertid blifvit mörkt, och fru Bennechen lät tända lamporna i den stora salongen, så att ljuset föll dämpadt genom den halföppna portièren in i kabinettet, der ungdomen skrattade och pratade.
Alfred förde ordet med stor konstfärdighet, och fröken Sophie skrattade och koketterade med honom.
Jonas Hiorth hade deremot valt en annan metod. Han satt borta i halfmörkret, tyst och tungsint, och hvarje gång hon såg på honom, fixerade han henne med en blick, som skulle uttrycka: Falska orm! jag älskar dig ändå!
Samtalet blef ifrigt, utan att röra sig omkring någonting bestämdt; man skrattade, gjorde anspelningar, brydde hvarandra, var elak eller älskvärd, allt efter som det föll sig.
Doktor Bennechen kom, men då han hörde skrattet från kabinettet, ville han gå igen.
»Nej, kom du, Johan, och drick en kopp varmt té!» ropade Hilda till honom.
Johan kom då ända in och helsade på sällskapet, men drog sig tillbaka igen till salongen med sin tékopp. Han var vid dåligt lynne, ty i porten hade han mött Kristine, och hon hade gått honom förbi utan att låtsas som hon såg honom.
»Min lärde herr bror har stigit uppför många trappor i dag!» ropade Alfred inifrån kabinettet.
»Hvad menar ni med det?» frågade Sofie, som kunde höra på tonen att det låg någonting under.
»Jo, jag skall säga, min bror tycker inte om trappor, han håller sig helst till bottenvåningen, ja ibland ännu längre ned.»
»Det är just inte lämpligt för en doktor att vara rädd för trappor,» anmärkte en af damerna, som ej förstod meningen.
»Åh, ni får inte noga undersöka min brors sympatier och antipatier; han har i alla hänseenden en barock smak. Vet ni t. ex., mina damer, huru hans qvinnoideal ser ut?»
»Nej, låt oss höra! Ack, låt oss höra!» ropades det.
»Alfred!» ropade doktorn.
»För det första måste hon vara tre och en half aln lång — i strumplästen —»
Damerna skrattade och klappade händerna; men Hilda förstod hvart han ville komma.
»Alfred,» bad hon halfhögt, »gör inte det!»
Men han fortsatte: »Dessutom måste hon ha eldrödt hår, sträft som en hästsvans; från bondlandet måste hon härstamma och lukta lagård —»
»Alfred, Alfred!» ropade modern, halft leende, halft bannande utifrån salongen.
»Jag vet det, jag vet det!» utropade Sofie, »det är Kristine, långa Kristine nere i portkammaren — inte sant!»
Doktorn satte koppen ifrån sig, så att den skallrade.
»Inte förråder jag min brors hjertehemligheter,» sade Alfred.
»Säg, är det inte Hildas nya väninna, Kristine?» frågade Sofie och lutade sig fram emot honom.
Berusad af den lycka han gjorde, fortsatte Alfred: »Åh, det är en hel roman, det kan jag försäkra. Den högborne älskaren, den simpla men ytterst dygdiga flickan; systern som förtrolig väninna —»
»Alfred!» ropade Johan i en ton, så att det kläckte till i dem alla.
»Nej, men Johan då —!» sade nu statsrådinnan, »hur bär du dig åt? Jag undanber mig —»
»Ja, mamma, jag har sagt honom det förut; det här tål jag inte längre,» sade doktorn och stampade i golfvet.
»Mamma!» ropade Alfred inifrån kabinettet. »Var det med det långa eller det korta benet?»
Johan tog ett steg mot dörren, men statsrådinnan hejdade honom: »Men, Johan, är du riktigt klok i dag? Fy skam, att du inte kan tåla litet skämt! Om du bara vill ställa till oenighet, vore det bättre, om du höll dig borta. Vi sutto här så trefligt, innan du kom.»
Johan gick. Men det var som statsrådinnan sade: han hade förderfvat stämningen för dem. Damerna hviskade två och två, och inte ens Alfred kunde få munterheten i gång igen.
Men den qvällen, då de gingo till sängs, berättade fru Bennechen sin man om uppträdet mellan bröderna. Hon vältade i en handvändning hela skulden på Johan och skildrade sjelfva scenen ännu våldsammare än den i verkligheten hade varit.
»Tycker du inte nu det är på tiden, att den der damen kommer bort?» sade hon slutligen.
»Jag medger, att detta ser betänkligt ut,» svarade statsrådet, »men om saken verkligen har kommit så långt, är jag rädd att det tjenar litet till om hon kom bort. Ty med en natur som Johans eggas man bara af hinder, är jag rädd; han skulle spana efter henne och finna henne, och då blefve kanske den sista villan värre än den första.»
»Ja, är det inte just det jag har sagt för länge sedan», jämrade sig frun, »men aldrig vill du lyda mitt råd, alltid skall du —»
»Lugn, lugn bara, kära Adelaide! Ser du — kunna vi inte få henne bort, så — så —» han gjorde en liten diplomatisk paus.
»Så?» upprepade hon.
»Nåväl — så skicka vi bort honom.»
Sådana små öfverraskningar var statsrådet mästare i; hans hustru såg på honom: »Ja, vet du hvad, Daniel, det vore kanske inte så tokigt.»
»Lugn bara, som jag säger, kära Adelaide, så hittar man alltid på en utväg. Du vet hur gerna Johan ville till Wien i fjor. Nu kan han få resa.»
»Och stanna länge borta —»
»Ett år åtminstone, om det skall vara honom till någon nytta i vetenskapligt hänseende.»
»Vetenskapligt — din skälm!» sade statsrådinnan skämtsamt; en sten hade fallit från hennes hjerta.
Men innan de lade sig att sofva, måste statsrådet afge det löftet, att så snart Johan hade rest, skulle han tvinga Mo att skicka bort Kristine, så att hon kunde vara alldeles borta och glömd, när Johan kom tillbaka från utlandet.