Arbetare/9
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
9.
Då Mortensen öfvertog ledningen af »Folkets vän», ändrades tidningens namn till »Folkets sanne vän», och i stället för den tämligen tarfliga utstyrseln från gubben Hansens tid fick den nu vackert papper och nya typer.
Illustrationerna deremot förblefvo en tid på samma hemmagjorda ståndpunkt: svartaktiga klunsar med litet hvitt här och der. Men en dag underrättade redaktören sina abonnenter, att illustrationerna skulle upphöra från nästa qvartal.
Härigenom miste tidningen naturligtvis en mängd småfolk, men Mortensen var glad i alla fall. »Folkets sanne vän» fann snart sin publik, och hvad det pekuniära vidkom, tycktes det gå öfver all förväntan.
När Mortensen om morgonen tog tidningen med sig upp i departementet, förelästes den gerna af den yngste på kontoret, »om man hade tid».
Extraordinarien Hiorth hade således just slutat uppläsningen af en ledare, hvari man påvisade omöjligheten af att bestämma hvem eller hvad som nu för tiden menas med uttrycket: folket; närmast måste det väl vara embetsmannaståndet, som utgjorde folkets märg — då grosshandlar Falck-Olsen inträdde i det yttersta rummet och frågade efter statsrådet.
Medan en af dem visade grosshandlaren in till statsrådets rum, skingrades den åhörarekrets, som hade samlat sig omkring »folkets sanne vän», och hvar och en begaf sig till sin plats i de angränsande rummen, för att fördjupa sig i pappersluntorna.
Endast gubben Hansen hade icke rört sig. Han låtsade alltid som om han ej hörde dessa uppläsningar. Hvilket emellertid icke hjälpte honom stort, ty när det kom någonting, som man visste skulle förarga honom, vrålades det honom in i örat. Gubben Hansen hade blifvit ett varnande exempel för departementets ungdom, som visade hvart det leder att ha stridiga meningar. Alla visste, att han ej kom längre. Der han nu satt med ansigtet mot väggen, rotande i allt slags affallsarbete, skulle han sitta, tills han lades i kistan; så vida man inte slutligen skulle bli tvungen att köra bort honom, ty gubben Hansen drack, hviskades det på sista tiden.
Då statsrådet såg sin vän grosshandlaren inträda, förstod han, att ett affärssamtal var i faggorna, och dessa samtal voro i allmänhet ytterst pinsamma.
Derför frågade han i munter ton, om grosshandlaren kom för att bjuda honom på ett jagtparti; det var en lugn och klar vinterdag med lätt frost och solsken.
Men Falck-Olsen började i torr affärston tala om de dåliga tiderna, förluster på alla håll och ingen vinst af någonting.
»Ja, ja», afbröt statsrådet, i det han gick af och an, slående händerna emot hvarandra med utspända fingrar, så att alla fingerändarne möttes, »den inhemska industrien och handeln ligga nere för tillfället, det kan inte nekas, men vi hoppas —»
»Åh, det blir sannerligen inte bättre på länge; jag vet inte hur det är fatt här i landet. Det går en kort tid, till och med lysande, men så stoppar det och faller i sär, ingenting vill florera hos oss, allt hvad vi ta oss för går så fördömdt långsamt. Se nu t. ex. på Aktiebanken, som stiftades med så mycket champagne i fjor, och i år går det alldeles åt fanders med den!»
Vid dessa ord utstötte stadsrådet en suck af lättnad. Han hade varit rädd att grosshandlaren kommit för att underhålla honom med »svårigheten att skaffa pengar», »stora kontanta förskott» och dylika obehagligheter, som han brukade komma med, när han var vid dåligt humör. Men Aktiebanken var ett alldeles oskyldigt samtalsämne, och statsrådet svarade derför skämtsamt: »Som medlem af bankens styrelse måste jag protestera mot ert angrepp. Vi ha tvärtom, som årsräkenskaperna utvisa —»
»Strunt i räkenskaperna,» svarade Falck-Olsen ond, »hvad är det för konst att föra fina räkenskaper, det kan hvilken fårskalle som helst nu för tiden. Men hvad som saknas är affärsduglighet hos direktionen. Hvart skall det ta vägen med alla dessa välvisa jurister, som aldrig ha gjort en affär i hela sitt lif — alla dessa statsråd, advokater och assessorer — de förstå inte saken, nej sannerligen att de det göra! De förstå inte saken!»
Nu förstod emellertid statsrådet mycket väl hvad »saken» gälde; han slog varsamt fingrarne mot hvarandra och sade: »Deri har ni visserligen till en stor del rätt, min vän — till en stor del; men» — han stannade och tog sin vän i det venstra rockuppslaget, i det han tillade: »det är då underligt, underligt och beklagligt, att en sådan man som ni skall vara så alldeles utan äregirighet.»
»He?» frågade grosshandlaren och såg upp med en osäker blick.
»Faller det er aldrig in, att ni alldeles för litet begagnar er af det inflytande ni har — eller åtminstone kunde ha? Se nu t. ex. i Aktiebanken, som vi nämnde: om gamla statsrådet Falbe träder ut ur direktionen, som han sannolikt gör vid nästa allmänna sammankomst, så skulle den direktörsposten just vara någonting för er.»
»Ja, det är ju just den jag vill ha!» utbrast grosshandlaren.
»Omöjligt, tyvärr! Alldeles omöjligt, min vän!» svarade statsrådet, som åter gick af och an på golfvet.
»Jaså! Får jag fråga hvarför?»
»Derför att konsul Lind sannolikt vill ha den lediga direktörsplatsen.»
»Vill? Vill! Har man hört på maken!» utropade grosshandlaren och skrattade tvunget. »Det skulle vara roligt att veta hvarför allting skall gå som af sig sjelf för den gunstig herrn; han är då inte stort rikare än jag.»
»Nej, visst inte, men han är pålitlig.»
»Hvad menar herr statsrådet med det? Är jag kanske inte en pålitlig man?»
»Lugn, lugn, käre vän!» sade statsrådet Bennechen småleende och tryckte honom ned i en stol. »Jag skall be att få förklara er min mening med ett litet exempel. Ni gaf, som ni påminner er, för ett par månader sedan en bal, en lysande fest, kan jag säga; der fattades ingenting, allt var vackert, korrekt, värdigt, kort sagdt comme il faut. Och ändå — tillåt mig påminna er om en särskild scen.»
Nu var statsrådet i sitt element. Små hemliga förhandlingar på tu man hand för stängda dörrar var den situation han tyckte mest om. Hans tal fick då en konfidentiell, förtrolig ton, som om han hvarje ögonblick till gunst för den han talade med öppnade sitt hjerta, omtalade hvad han eljest ej anförtrodde någon, ja egentligen helst borde ha förtegat; allt på ett sådant sätt, att man gick ifrån honom med den öfvertygelsen, att man var i besittning af statsrådet Bennechens fulla och odelade förtroende och hade alla regeringens hemligheter i sin hand. Och dock sades det om honom, att hans väsentligaste egenskap som statsman var en smidig, men orygglig diskretion.
Han ryckte sin stol tätt intill grosshandlaren, vände sitt vackra, öppna ansigte mot honom och fortsatte: »Det kan se underligt ut att en gäst kritiserar värdfolket, men vi känna ju hvarandra, och eftersom vi just äro inne på det ämnet, må det tillåtas mig att uttala en — en viss grad af förvåning öfver edra invitationer.»
»Jaså —? Det förstår jag inte.»
»Ser ni, min käre vän, den scen jag ville erinra er om, föreföll vid supéen, som — i parentes anmärkt — var charmant — inne i ert kabinett. Som ni utan tvifvel minnes, disputerades der om politik —»
»Ja, men vet ni, herr statsråd, det gör man sannerligen öfverallt nu för tiden. Nämn mig en societet, der det inte talas om politik?»
»Ja, se deri ligger det just,» utropade statsrådet, »det talas om politik öfverallt, deri har ni rätt, fullkomligt rätt. Men lägg noga märke till den omständigheten» — här slog statsrådet honom små slag på knäet i takt med sina ord — »när det disputeras om politik, så betyder det, att sällskapet är illa sammansatt — deri ligger skilnaden!»
»Men det var ju idel framstående personer der inne. Den dagen hade jag just bjudit många utmärkta män, som jag ej förr hade haft det nöjet att se hos mig.»
»Mycket riktigt! och det var det som var olyckan. Der var ju män af alla färger» — statsrådet sänkte rösten — »ända ned till rödt! Och det sades många högst obehagliga saker, högst obehagliga, det må jag säga. Inte för min skull, förstår ni — jag brydde mig inte det ringaste derom; det var ju de allmänna fraserna och mest unga personer, som kommo fram med dem. Men för er egen skull, käre vän, tycker jag, att —»
»Bah!» afbröt grosshandlaren och reste sig upp, »det bryr jag mig tusan om; jag är en sjelfständig man, en selfmade man, jag tigger ingen om någonting!»
»Nej, nej, det är som jag säger: ni är inte det minsta äregirig, och det tycker jag är beklagligt, mycket beklagligt.» Statsrådet gick af och an, medan han upprepade: »mycket beklagligt»
»Hm — äregirig!» sade Falck-Olsen slutligen retligt, »jo visst är jag äregirig, för så vidt jag nog önskar att — att uppnå det inflytande, som tillkommer mig. Men med politik vill jag inte ha någonting att skaffa, det har jag sagt er hundra gånger; jag tar intet parti, jag står midt emellan — eller rättare sagdt: jag står öfver politiken!»
Han var stolt öfver denna välklingande fras, men statsrådet vände sig emot honom med en axelryckning. »Det uttryck, som ni der begagnar er af, är vid vissa tillfällen ett bra uttryck; jag medger, att det ibland till och med kan användas med stor effekt. Men, min käre vän, låt oss vara ense om — här på tu man hand — att det är ett talesätt — eller, rent ut sagdt: idel nonsens. Nej, då är det gamla ordstäfvet bättre: ’Säg mig med hvem du umgås, och jag skall säga dig hvem du är’.»
»Men — men hvem är det då jag inte borde ha bjudit?» frågade grosshandlaren litet spakare.
»Åh, min bäste vän, hur kan ni tro, att jag skulle vilja gå så in i detaljer! Jag menade bara så der i allmänhet, att sällskapet var mindre homogent. Flera kunde utan skada ha varit borta, och omvändt saknade jag en och annan, som jag tyckte borde ha varit med. Tillåt mig att bland dessa senare nämna redaktör Mortensen, en man som utan allt tvifvel —»
»Han med tändstickorna! Nej hör nu — vet ni att det —»
»Jag skall säga er någonting i förtroende,» hviskade statsrådet, »den karlen har framtid, hurudant än hans förflutna har varit. Har ni tagit notis om hans tidning? Till er vågar jag säga det: den tidningen kommer att få betydelse — en mycket stor betydelse.»
I detsamma kom Mo in med en bundt papper.
Grosshandlaren var ingalunda belåten med audiensen. I stället för att sätta knifven på strupen på den andre hade han inlåtit sig i en diskussion, hvari han — som vanligt — hade dragit det kortaste strået.
Han ville dock ej gå utan att ha spelat ut sin trumf, och derför sade han halfhögt: »Ja, jag ville bara säga er, att jag säkert räknar på er röst.»
Statsrådet kände ett obehagligt styng invärtes. Grosshandlaren såg på honom med de gula ögon, som brukade åtfölja »stora kontanta förskott» och dylika obehagligheter. Men han räckte öppet och vänskapligt fram sin hand, i det han tog afsked i dörren: »Nå ja, min käre vän, det hinna vi alltid tala om. För öfrigt tänker jag nog, att vi till dess ha blifvit ense i alla möjliga afseenden.»
Grosshandlaren brummade någonting, som inte var lätt att förstå, och statsrådet stängde dörren efter honom med en liflig känsla af att det skulle bli värre nästa gång.
Derpå vände han sig till Mo, tog papperen och lade dem likgiltigt på bordet, »har ni räkningarne?»
Mo tog fram sju, åtta räkningar.
»Det är alldeles för mycket, alldeles för mycket, vida mer än öfverenskommelsen!» utropade statsrådet förargad. »Ni får lof att säga fru Gluncke, att det inte är meningen att hon skall foga sig efter alla hennes nycker; detta går sannerligen inte an.»
»Ja, herr statsråd,» sade Mo beklagande, »det samma säger jag också, men Malla Bimbam påstår —»
»Hvem?» frågade statsrådet strängt.
»Åh, jag ber om förlåtelse — jag menade fru Gluncke, hon påstår, att de ha det så nu för tiden, alla sådana der —»
»Hm —» afbröt Bennechen och öppnade en liten låda i sitt bord.
Medan han räknade upp pengarne, sade Mo: »Vet herr statsrådet hvem byråchefen Delphin umgås med?»
»Nå?»
»Gubben Hansen.»
»Gubben Hansen — der inne?»
»Ja; häromdagen satt byråchefen hela qvällen hos Hansen, och då han gick, stack han 40 kronor i handen på frun. Jag vet det med positiv visshet,» tillade vaktmästaren.
»Opålitliga menniskor hvart man vänder sig,» mumlade statsrådet, i det han lade sedlarne framför Mo.
»Det är sant, medan jag kommer ihåg det — ni har ju en systerdotter i huset, Mo?»
»En brorsdotter, herr statsråd.»
»Nåväl, jag önskar, att ni skall skicka bort henne. Se så, ni kan vänta der ute, tills jag ringer.»
Statsrådet slog sig ned; men vaktmästaren Mo stod qvar.
»Är det någonting mera, Mo?»
»Jag vill mycket ogerna skicka bort min brorsdotter,» började Anders Mo vördnadsfullt.
»Respengar behöfver hon naturligtvis,» sade statsrådet och tog i nyckelknippan, som ännu satt i den lilla lådans lås.
»Jag önskar behålla henne hos mig,» återtog Mo torrt.
Statsrådet vände sig om:
»Hvarför det?»
»Derför — derför att jag önskar det,» svarade den andre med sin underdåniga min.
»Låt oss inte spilla tiden, Mo. Min hustru säger, att hon vrider om hufvudet på gossarne; jag har lofvat det, och bort måste hon.»
»Jag ber om förlåtelse, men herr statsrådet måste låta mig få behålla henne,» svarade Anders Mo och försvann ut i sin lilla antichambre.
Statsrådet satt en stund och grubblade på detta. Det hände ju, att Mo gjorde svårigheter, men så snart man öppnade den lilla lådan, brukade det gå perfekt. Det värsta var, att nu fick han förmodligen en scen med statsrådinnan.
Den lille förskrämde expeditionssekreteraren fick umgälla det; sjelfve byråchefen Delphin gick ej fri, och ryktet om statsrådets dåliga lynne utbredde sig öfver hela departementet. Det blef ett hviskande och ett springande och ett konfererande från pulpet till pulpet; de mest uppskakande förutsägelser om afsättning eller degradation gingo från bläckhorn till bläckhorn, och hvar och en gjorde i tysthet upp sitt syndaregister.
Endast Anders den allsmäktige gled småleende omkring på sina listskor, och alla sågo upp från »arbetet», när han passerade, så hemlighetsfull och tillknäppt med det hvita håret utöfver rockkragen.
Statsrådets uträkning slog in. Så snart hans hustru fick se honom, frågade hon: »Nå, har du ordnat det?»
Statsrådet vred sig litet, innan han svarade. Hans hustru var den enda menniska han hade träffat, mot hvilken han ej kunde använda den öfverlägsna diplomatien. Derför valde han att svara:
»Nej, rent ut sagdt, du, så har jag inte fått det ordnadt ännu, men —»
»Hvad är det som har hindrat?»
»Mo vill inte; han vill så ogerna skicka bort henne.»
»Mo — alltid denne Mo!» utbrast statsrådinnan retad. »När Mo inte vill, så står du alldeles handfallen. Man skulle nästan vara frestad att tro, att han på ett eller annat sätt har dig i sin makt, så att du inte vågar knysta mot honom.»
»Ha, ha, ha, stackars Mo! skrattade statsrådet, men det lät icke synnerligen hjertligt, och han såg ifrigt ut genom fönstret, i det han svarade: »Du kan väl förstå, att om det verkligen är så angeläget för dig, att den der flickan kommer bort, så är det ingenting som hindrar; jag kan ju rent af befalla Mo —«
»Ja, tycker du inte det är på tiden att begagna din makt, om du har någon? Du vet inte hvilka dumheter Johan gör; Alfred talar om hundra saker —»
»Ursäkta, men så vidt jag har kunnat märka, gör Alfred fullt ut lika täta besök i portvaktarrummet som Johan.»
»Nå ja, hvad gör det? Alfred är förståndig — en man af verld! Om han kurtiserar en tarflig flicka, så veta vi nog hvad det har att betyda. Men Johan, ser du, du har aldrig insett huru farligt Johans lynne är, huru obeskrifligt dum han är — oss emellan sagdt. Får han någonting i sitt hufvud, är han i stånd till att begå de största fadäser: ja, det skulle inte förvåna mig, om han en dag kom och berättade oss, att han ville gifta sig med ett sådant fruntimmer.»
»Åh, men bästa Adelaide, hur kan du tänka något sådant! Det finge naturligtvis inte ske — inte på något vilkor — naturligtvis!»
»Ja ja, jag har sett många sådana exempel,» svarade fru Bennechen. »Man säger så länge det är omöjligt tills skadan är skedd, och så sitter man der med skandalen ända upp öfver öronen. Nej, sådant skall man ta i tu med i tid, det är min åsigt, och bort skall hon, den afskyvärda, rödhåriga varelsen! Tänk bara, Daniel, en sådan horribel smak!»
»Ja, men du vet, att Alfred också —»
»Kommer du nu igen med Alfred! Du har aldrig hållit af honom! Alfred har någonting af en konstnär i sig, som många i vår familj. Det röda håret mot den hvita hyen, eller någonting dylikt, är det som tilltalar honom. Och för resten — jag tror inte att du heller var så kinkig vid den åldern, min vän.»
Detta argument var statsrådinnans stora kanon, som aldrig underlät att afgöra striden; dessutom tillkännagafs det just i detsamma, att bordet var serveradt.
»Hvar är Alfred?» frågade statsrådet, då endast husmamsellen var i matsalen.
»Alfred, stackars gosse, kommer inte till middagen,» svarade stadsrådinnan; »han var här uppe i förmiddags och sade, att han ämnade gå direkt från departementet till Eriksen, — du vet, hans vän, — kandidat Eriksen, som är så sjuk.»
Statsrådet gjorde inom sig den anmärkningen, att kandidat Eriksens sjukdom var mycket långvarig.
»Men Hilda? Hvar är fröken?» frågade frun.
»Fröken kommer strax,» svarade husmamsellen »hon bad att jungfrun skulle säga till henne, när maten var intagen. Hon är nere i portkammaren.»
»Hör du, Daniel,» hviskade frun. »Den listiga varelsen börjar med att nästla in sig hos systern.»
Då Hilda kom, ville hon berätta om sin nya vän Kristine, men modern afbröt henne tvärt. Och då hon ej heller fick något stöd hos fadern, så teg hon.
De åto alltså sin middag under tystnad — en hvardagsmiddag, surmulen och tråkig.