Arbetare/19
| ← Kapitel 18 |
|
Kapitel 20 → |
| Utgiven 1881 på Albert Bonniers förlag |
19.
Emigrantagenten gnuggade sina händer af belåtenhet öfver den tur han haft med doktorn, medan han stod och betraktade ångfartyget vesterifrån, som nu gled in till käen och lade sig förut om det engelska.
Hans skarpa öga, som öfverallt var på jagt efter utvandrare, upptäckte genast Njædel och åldermannen; och så snart de hade kommit i land, trängde han sig fram till dem.
»Emigranter, ser jag?» sade han och hälsade.
Lotsåldermannen hälsade igen, men då agenten tog efter den säck han gick och bar i handen, kunde han på inga vilkor tillåta, att den fine herrn hade besvär med hans saker. Emellertid pratade agenten oupphörligt, medan han förde dem ut ur den folkmassa, som hade samlat sig vid det ankomna fartyget; Njædel följde efter, men betraktade alltsamman med afgjord misstro.
»Se der, der ligger ert skepp — first class, altogether! Ha ni biljetter?» frågade agenten.
»Nej,» svarade åldermannen.
»Very well! Biljetter utskrifvas ombord; var så god och stig på!»
»När går fartyget?» frågade nu Njædel.
»I morgon bittida,» svarade den andre. Och med en fart, så att det svindlade för Njædel, utvecklade han sin linies alla fördelar, huru lyckligt det var, att de just träffade honom, och huru beqvämt, att de nu kunde gå direkt ombord och slippa utgifter med logis i land.
Detta sista slog dem bägge, och de gingo ombord med agenten, som inom en qvarts förlopp skaffade dem kojer förut på andra plats, skref ut biljetter, tog emot förutbetalning, qvitterade och slutade med en klatsch i händerna: »All right! first class, altogether!»
Då nu detta var i ordning, gingo de i land; men Njædel hviskade till åldermannen: «Bara han inte var en skälm, den der fine herrn; han talte så fort.»
Men åldermannen smålog öfverlägset och sade, att det var amerikanskt. Nu gälde det bara att få reda på målet och så att få träffa Kristine på sjukhuset. Njædel ville, att de skulle gå direkt till kungen, men åldermannen skrattade åt honom ännu en gång och började deremot att fråga alla han mötte efter vägen till departementet.
Men han hade otur; de flesta skrattade eller svarade med en qvickhet, andra stannade för att titta efter dem. Det var också ett ovanligt par: den lille rödkindade åldermannen i gul sjötröja och pelsmössa, och den långe, krokryggige jätten med det vilda skägget och de underliga ljusa barnaögonen.
De började sjelfva känna det, då de kommo upp till de finare gatorna; åldermannen frågade ej längre så dristigt, och då de hunno till hörnet af posthuset, sade han modstulet: »Sannerligen är hon inte redan tio.»
De stodo och betraktade Vor Frelsers Kirkes torn, då en fin herre med papper under armen vek om hörnet.
Åldermannen tog mod till sig: »Ursäkta! kan ni säga oss, hvar departementet är?»
»Hvilket departement?»
»Fins det mer än ett?» frågade åldermannen modlös.
»Åh, min högt ärade herre!» svarade den fine herrn, »hur skulle gamla Norge kunna bestå med bara ett departement? Men hvad var det ni ville i departementet?»
»Fråga om målet,» sade Njædel.
»Det vill säga,» förklarade åldermannen, »det var om en tångstrand och ett stort afloppsdike —»
»Ja, stora afloppsdiken fins det nog i alla departement,» sade den beskedlige herrn, »men tångstranden är det värre med.»
»Det är det departement, der det är ett statsråd», förklarade åldermannen.
»Ack, min hederliga danneman, hvar är det inte statsråd? Vi ha elfva stycken af det slaget.»
Nu blef lotsålderman Seehus alldeles öfverväldigad och såg rådlös på sin vän.
»Bror min är der,» sade Njædel.
»Jaså, hvad heter han?»
»Han heter Anders — Anders Mo.»
»Ah — Mo! Honom känner jag mycket väl. Jaså, det är er bror? Kom med, jag skall gå samma väg.»
Dermed gick den fine herrn framför, och de båda andra följde några steg efter.
»Han är af det rätta slaget,» hviskade Njædel, »han skäms för att gå i sällskap med oss.»
»Jag tror honom inte mer än jämnt,» svarade åldermannen försigtigt.
»Här har jag med mig åt er två äkta specimina af den utdöda djurracen: folket,» sade Georg Delphin till notarien Mortensen, då han inträdde med åldermannen och Njædel; »och här, mina herrar!» han vände sig till de två — »här får jag presentera för er »Folkets sanne Mortensen.»
Redaktören reste sig högtidligt och bugade sig, fast han aldrig kände sig riktigt säker när byråchefen skämtade. Han uttalade i några högtrafvande ord den glädje han kände vid att så ställas ansigte mot ansigte med folkets märg, Norges dugande odalbonde o. d.
Denna lilla komedi lockade Örsett och tre fyra andra herrar från angränsande rum. Men åldermannen stod och betraktade Mortensens bleka, pussiga ansigte, och någonting, som länge hade kokat i honom, började röra sig. Men han höll sig fortfarande alldeles lugn.
»Dessa herrar,» sade byråchefen, i det han gjorde min af att gå vidare, »rekommenderar jag till er speciella omsorg, herr Mortensen! Jag tviflar inte på att ni med glädje skall begagna er af detta tillfälle att visa er som folkets sanne — etc.»
»Ursäkta, herr byråchef,» svarade Mortensen litet förargad, »men i dag tycker jag verkligen inte att vi ha tid till gyckel.»
»Gyckel! Sade Mortensen gyckel? Hörde någon af herrarne, om notarien Mortensen sade gyckel? Jag kan icke tänka mig,» fortfor Delphin med det lilla sneda leende, som var hans fienders skräck, »jag kan inte tänka mig möjligheten af att notarien Mortensen skulle kunna uppfatta en ordre af mig som gyckel. Dessa båda herrar fråga efter ett mål rörande en tångstrand och en stor graf, som skall vara här hos oss. Vill notarien Mortensen vara god och oförtöfvadt skaffa fram de hithörande dokumenten och ge dessa herrar besked.»
Redaktören blef eldröd i ansigtet; och då de andra märkte, att komedien tog den vändningen, lomade hvar och en till sin plats och lutade sig djupt ned öfver sin pappershög.
Men nu tog lotsålderman Seehus till ordet: »Ursäkta, men jag vill helst tala med statsrådet sjelf, jag vill inte ha någonting att göra med honom der.»
»Det håller jag med er om,» svarade byråchefen och förde de båda bönderna med sig genom salarne ända in i statsrådets eget rum. Här bad han dem vänta; statsrådet var icke kommen än.
Det dröjde nästan en timme, innan han kom, och då var han vid ett fruktansvärdt lynne. Men under tidernas lopp hade statsrådet Bennechen lärt sig att se allt mera strålande ut, ju sämre det gick. Men i dag var det svårt; ty förargelserna hade börjat tidigt och varit mycket ihållande.
Först hade han efter den olyckliga scenen med Johan haft en lång och besvärlig öfverläggning med Adelaide. Det hade ändtligen lyckats honom att förklara för den energiska damen, att tvång och inspärrning ej voro verksamma medel mot skandal. Alltså hade de stannat vid den planen: att hålla god min vid »de misslyckades» tilltag och berätta saken på det sättet, att Johan företog en trip till Amerika och att Hilda skalle få följa med för sitt nöjes skull.
»Ack min Gud, det är inte en själ, som kommer att tro det!» klagade statsrådinnan.
»Det kommer alldeles an på huru vi berätta det,» sade hennes man.
Men knappt hade han fått slut på den saken, förr än extraordinarien Alfred infann sig med en ömklig min. Han hade — varit tvungen att — utställa en växel, och den förföll i dag och och — och —
Statsrådet blef ond och började ett tal; men frun lyckades knuffa ut Alfred i tamburen och lofvade honom hjälp ur hushållskassan.
Och att allt detta just skulle komma på denna vigtiga dag, då hans majestät väntades efter lång frånvaro — i en tid, då det just gälde att göra kungens intåg så festligt och så betydelsefullt som möjligt!
Då statsrådet Bennechen inträdde i sitt embetsrum genom sin privata dörr, var det derför med möda han undertryckte en svordom vid åsynen af de båda besynnerliga figurer, som sutto der.
Åldermannen steg genast upp och började utveckla saken, så som han hade förberedt sig, hvarvid han till Njædels oförstälda beundran titulerade statsrådet »hans höghet».
Statsrådet stirrade ett ögonblick på honom, öppnade derefter dörren till expeditionssekreterarens rum och frågade: »Hvad är det för folk, som sitter här?»
»Jag vet inte, nej sannerligen jag det gör, herr statsråd — det vet jag inte alls,» svarade expeditionssekreteraren, en liten torr, gråhårig man, »det var byråchefen Delphin, som förde in dem, ja det var det sannerligen; jag vet ingenting om det, ingenting alls!»
»Det är så likt er, mumlade statsrådet. »Bed byråchefen komma in.»
»Genast, genast, herr statsråd, det skall genast bli uträttadt —» den lille mannen hoppade ned från stolen, snurrade rundt omkring ett par gånger för att få rätt på sin hatt, erinrade sig, att han ju icke skulle ut på gatan, och sprang sedan bort till den andra dörren och ropade på Delphin.
Statsrådet gick ett par gånger af och an, medan han väntade; åldermannen var förstummad, han började tycka, att alltsamman var tämligen besynnerligt.
Statsrådet Bennechen hade sjelf till en del medverkat till den hastiga carrière Delphin hade gjort. Men på sista tiden hade han blifvit litet misstänksam mot kammarherren; statsrådet beslöt sig för att vid tillfälle råda honom till att söka ett embete i någon af småstäderna. Emellertid var dock Georg Delphin med sin fruktade tunga och sina fina relationer alltid en man, som man borde hålla sig vän med — allra helst när det artade sig till skandal.
»Käre herr kammarherre,» började han derför, då denne kom in, »jag har en stor tjenst att be er om. Ser ni, hans majestät kommer, som ni vet, klockan fyra. Och nu skall en stor del af stadens honoratiores samlas hos mig för att intaga en liten déjeûner à la fourchette före intågshögtidligheterna; jag hoppas naturligtvis också få den äran att se herr kammarherren —»
Delphin bugade sig.
»Men nu var det egentligen det jag ville be er om, käre Delphin, att ni ville gå hem till min hustru och hjälpa henne litet med arrangemangerna — det är ju en af edra många talanger. Ty jag skall säga er, Adelaide var litet echaufferad — flera sammanstötande omständigheter — hm!» Statsrådet försökte ett lätt småleende. »Som ni troligen flera gånger har hört, har Johan länge talat om att företaga en resa till Amerika?»
Delphin var nog artig att svara jakande.
»Det är nu ett af hans infall,» fortfor statsrådet skämtsamt, »och nu är det just ett ypperligt tillfälle; han följer med som emigrantläkare och Hilda för sitt nöjes skull.»
»Fröken Hilda!» utropade Delphin och föll alldeles ur rollen.
»Ja visst,» smålog statsrådet, »en alldeles förflugen idé, inte sant? Adelaide tyckte inte alls om det i början, men jag sade: låt henne resa! En Amerikaresa nu för tiden är en riktig lusttur, och när sedan till och med doktor Rohde förklarade, att hafsluften — hm —»
Delphin mumlade några artiga fraser, och statsrådet var nöjd med sig sjelf. Men i dörren hviskade han förtroligt: »Hvad är det der för arkadiska herdar ni har skaffat mig på halsen?»
»Det är bönder vesterifrån, som fråga efter ett mål, som skall vara inskickadt till oss. Jag tog hand om dem, derför att Mortensen var litet otreflig. Jag tyckte inte det var värdt att ge någon anledning —»
»Fullkomligt riktigt, kära Delphin; jag skall hjälpa dem till rätta. Mortensen är, unter uns, en smula rå.»
Då byråchefen hade gått, vände statsrådet sig till de två, som väntade, och sade vänligt: »Seså, mina vänner! Nu är jag alldeles till er disposition. Det var alltså ett mål angående —»
— »angående en tångstrand» — sade åldermannen.
— »angående en tångstrand —» statsrådet ringde — »var så goda och sitt ned, det sk’a vi snart få reda på.» Han ringde återigen. »Har målet nyligen kommit oss till handa?»
»Till hösten blir det två år sedan,» sade Njædel.
Statsrådet hoppade till vid ljudet af denna röst. Han öppnade dörren till antichambren vid den privata ingången och ropade: »Mo!»
Men Mo var icke der; statsrådet gick till den andra dörren och skrämde nästan lifvet ur expeditionssekreteraren genom att skramla med nycklarne och fråga efter ett mål angående en tångstrand.
Expeditionssekreteraren kastade sig öfver sina protokoll, ref och slet i bladen, slog fram och tillbaka för att finna detta fördömda mål, som skulle vara inlemnadt för nära två år sedan.
Derpå drog sig statsrådet vidare inåt rummen och kom ända fram till Mortensen, der ingen visste sig någonsin ha sett honom sätta sin fot, öfverallt utbredande skräck och förfäran med sina nycklar och med denna märkvärdiga tångstrand, som ingen menniska kunde erinra sig ha hört nämnas.
Mortensen framkastade litet elakt: »Byråchefen Delphin har redan gått; kanske han kunde veta något.»
»Byråchefen Delphin har gått i och för embetsgöromål, och dessutom måste målet för länge sedan ha passerat genom hans händer,» svarade statsrådet strängt. »Jag vill, att detta mål genast skall expedieras. Dokumenten måste finnas — förstå ni, mina herrar! — de måste finnas och det genast!»
Statsrådet vände om till sitt embetsrum, och hela departementsbyggnaden fick plötsligt en högst ovanlig likhet med en myrstack. Dörrar öppnades och stängdes, bekymrade ansigten visade sig och försvunno, hyllor tömdes och packor ändvändes, medan extraordinarier sprungo genom de länga korridorerna trappa upp och trappa ned, ända upp på vinden, der de i blind förtviflan gräfde om bland dam och papper. Förskräckelsen tilltog med hvarje minut, och litet emellan öppnade statsrådet sin dörr och frågade: »Ännu inte?» så att den olycklige expeditionssekreteraren bokstafligen virflade rundt af skräck som en piskad snurra.
Men under all denna förvirring samlade det sig en fråga, tills det gick som en stor suck genom hela huset: Hvar hålls då Mo? Kommer icke Anders den allsmäktige?
Och ändtligen kom han. Stilla, blek och småleende gled han in i statsrådets embetsrum, just då der var en hel församling af förskräckta departementsherrar, som alla ansträngde sig att bevisa, att denna tångstrand omöjligen någonsin kunde ha varit i deras händer.
Alla andades ut, då den lille mannen visade sig, och statsrådet frågade honom hastigt, om han visste någonting om detta mål.
»Ja,» svarade Mo, »det ligger i Kaos.»
»— i hvad?» frågade statsrådet.
»I Mortensens Kaos,» svarade Mo med ett litet skratt.
»Om ni vet, hvar dokumenten äro, så hämta dem,» befalde statsrådet.
Anders Mo gick; efter honom följde den ursinnige Mortensen och de öfriga.
»Var det bror din?» frågade åldermannen.
»Jag tyckte jag kände igen honom på målet,» svarade Njædel osäker, »men han har blifvit mindre, tyckte jag, och så gammal!»
Det föll statsrådet in, att denna scen möjligen kunde göra ett mindre godt intryck på dessa båda bönder; han vände sig derför till åldermannen och frågade vänligt:
»Ert namn, om jag får be?»
»Lauritz Boldemann Seehus.»
Statsrådet studsade vid det klangfulla namnet, och då han hörde, att Seehus var lotsålderman, tog han en stol och satte sig nära intill honom; han slog honom till och med förtroligt på knät, medan han talade.
»Säg mig, herr lotsålderman, det är väl mången gång ett besvärligt och farligt lif der borta på kusten?»
»Åhja, hans höghet, när folk vågar sig långt ut på sjön i oroligt väder, så är det kinkigt nog.»
»Ja ja,» sade statsrådet och slog ut med handen, »jag tänker så ofta med stolthet på dessa världsberömda, oförfärade lotsar vi ha utmed vår farliga kust, och det riktigt gläder mig att få göra bekantskap med en af dem —»
»He?» sade åldermannen i osäker ton. »Jag är inte lots, och inte Njædel heller.»
»Hm,» sade statsrådet och bytte om samtalsämne, »det var väl en stor och vigtig näringsgren, de stora sillfiskerierna vesterut i ert distrikt?»
»Åh ja, för dem som fick något,» svarade åldermannen, som tyckte att statsrådet var en ytterst skämtsam herre.
»Ett rörligt, brokigt lif vid de stora fiskerierna,» fortfor statsrådet. »Sådana stora sammankomster från de olika delarne af landet måste otvifvelaktigt utöfva ett utvecklande inflytande på befolkningen.»
»Det blef vanligtvis slagsmål af, hans höghet,» sade åldermannen.
»Hm — ja visst, små sammanstötningar; men säg mig,» statsrådet bytte åter om ämne, »när så många menniskor äro samlade, hvar få de då husrum — nattlogi?»
»Åh ja, hans höghet,» svarade åldermannen, »med nattlogi’et var det allt knalt. De flesta lade sig på magen med ändan i vädret.»
»Bum — bum — bum —» gnolade statsrådet och gick af och an, skramlande med nycklarne.
Men åldermannen, som alldeles icke visste med sig att ha sagt något anstötligt, men deremot tyckte, att statsrådet var en obegripligt nedlåtande herre, ryckte Njædel i ärmen: »Jag tror jag frågar honom om vägen?»
Njædel nickade och åldermannen reste sig upp: »Ta inte illa upp, hans höghet, men det var något som jag gerna ville fråga om.»
»Jag står till er tjenst, herr lotsålderman!»
»Är inte hans höghet öfver alla länsmän, rotmästare och ingeniörkaptener?»
»Joo, joo,» medgaf statsrådet.
Åldermannens ögon lyste af glädje. Ändtligen hade han då fått tag i den rätte; nu skulle han också »sjunga ut» om den der vägen. Och hans länge hopsparda vrede skaffade sig luft i en vältalighet, som statsrådet emellertid icke förstod mycket af.
»Om hvilket vägstycke är här fråga?» sporde han med en häntydning på en stor karta på väggen.
Åldermannen, som var van att sköta kartor från sin skepparetid, letade sig snart till rätta. Statsrådet satte på sig sin guldlorgnett, tog en passare ur ett etui på bordet och mätte stycket med stor noggrannhet.
Derefter talade han sålunda på sitt flytande lugna sätt: »Ser ni, herr lotsålderman, detta är en karta öfver vårt vägnät. Tänker ni er alla dessa röda, gula och blåa linier utsträckta i en linie, så skulle det bli ett ganska ansenligt stycke, inte sant?»
»Jo,» medgaf åldermannen; han förstod icke hvart detta skulle leda.
»Och om ni så för jämförelsens skull vill betrakta afståndet mellan denne passares ben» — statsrådet höll fram den — »ni ser, att afståndet är inte större än en pappskifvas tjocklek.»
Åldermannen stirrade från passaren upp på statsrådet och så ned igen.
»Ser ni nu, min käre lotsålderman Seehus, så litet är det af er öfverklagade vägstycket i förhållande till hela landets vägnät; och vill ni nu inte sjelf medge, att det kanske vore — hvad skall jag säga? — litet för mycket begärdt, att den, som skall ha hela detta komplicerade kommunikationssystem i sitt hufvud — att han skulle kunna utsträcka sin speciella omsorg till en så obetydlig del af det hela som detta?» Statsrådet höll fram passaren ända inpå åldermannen.
Åldermannen glodde med öppen mun. Riktigt klart förstod han det icke, men han kände, att taget slant denna gång också, och samma känsla af att någonting kokade inom honom kom igen. I det samma gick dörren upp och Anders Mo kom tillbaka, följd af Mortensen, expeditionssekreteraren och de andra, som stannade i dörren och i sidorummet för att höra huru denna märkvärdiga händelse skulle sluta.
Mo hade trots Mortensens protest vändt upp och ned på Kaos, och ända nere på bottnen af hyllan hade han funnit ett skrynkligt gult omslag som han mycket lugnt drog fram.
Alla voro i tysthet ense om att Anders sjelf hade gömt dessa dokument der af elakhet. Notarien Mortensen mumlade med en mörk min: »Nu är han mogen.»
Statsrådet satte på sig guldlorgnetten och öppnade omslaget, så att en liten damsky flög opp.
»Här står löpnumret, skrifvet med er egen hand, herr expeditionssekreterare! Kollationera löpnumret.»
Den lille herrn sprang bort, som om han sjelf var löpnumret, men innan han hann fram till sitt protokoll, återkallades han i en olycksbådande ton.
Statsrådet hade nämligen läst ett par rader af ansökningen och utropade plötsligt: »Men huru har detta dokument kommit till oss?»
Då nu expeditionssekreteraren kom tillbaka, satte statsrådet sitt stora hvita pekfinger under ett ord i texten så eftertryckligt, att det blef ett djupt streck efter nageln: »Hvad står der? Der står beneficeradt gods.»
»Biskopen i Kristiansand» — inföll Njædel, som följde med i andlös spänning.
»Alltså hör detta mål till kyrkodepartementet, inte hit», sade statsrådet vresigt.
»Ja, men — men —» började expeditionssekreteraren, »jag mins inte nu längre, nej sannerligen jag det gör — men kanske tyckte jag då, att tvistens föremål var af sådan beskaffenhet —»
»Tvistens föremål!» afbröt statsrådet mycket strängt. »Här är inte fråga om tvistens föremål, utan om god departemental ordning, och enligt denna öfversändas alla mål, som röra forna kyrkogods, till kyrkodepartementet. Det är en gammal regel, som herr expeditionssekreteraren inte borde vara okunnig om. — Mo! tag de här dokumenten och bär ned dem i kyrkodepartementet!»
Statsrådet rätade upp sin imponerande gestalt, i det han räckte Mo dokumenten. Den församlade skaran skingrades, och expeditionssekreteraren satte sig tillintetgjord att stirra på sina löpnummer.
Men Njædel följde dokumenten med ögonen, och då brodern ljudlöst försvann med dem, utropade han: »Hvem hade rätt?»
»Ja, min gode man,» svarade statsrådet, »det kan jag inte säga er. Men om ni efter en lämplig tids förlopp vänder er med en förfrågan till kyrkodepartementet, skall man der utan tvifvel meddela er nöjaktiga upplysningar. Farväl, mina herrar, farväl! Det har varit mig ett stort nöje att kunna vara er till tjenst.
Dermed sköt han dem höfligt ut och stängde dörren.
Njædel gick liksom i yrsel; nu förstod han icke det allra minsta. Men i åldermannen kokade det allt starkare. Och då Mortensen högtidligt bugade sig for honom, bröt ett vildt raseri genom åldermannens godmodighet. Han ryckte till sig en bläckflaska, som stod i fönstret, och kastade den med all kraft efter Mortensen.
Redaktören böjde sig skickligt åt sidan, så att flaskan krossades mot väggen bakom hans pulpet. Återigen blef det stor förvirring i de angränsande rummen, medan åldermannen och Njædel skyndade utför trapporna.
Fasan öfver denna oerhörda våldsbragd var så stor, att ingen tänkte på att förfölja förbrytarne. Men medan det samlade sig en allt större skara omkring den ofantliga bläckfläcken, från hvilken en mängd svarta strimmor runno ned, arbetade inom extraordinarien Hiorth någonting, som han så gerna ville säga. Bara han visste om det var en qvickhet eller en kolossal dumhet! Ty ibland gjorde han i det afseendet bittra missräkningar. Ändtligen tog han mod till sig och sade halfhögt: »Wartburg».
Det var en qvickhet; extraordinariens hjerta svälde af stolthet. Men då det upplystes, att det var Hiorth, som hade sagt den, blef der en stor och oförstäld öfverraskning; och det fans till och med några, som från detta ögonblick bibehöllo en misstanke om att Hiorth icke var så dum.
Men det beslöts enstämmigt, att Mortensens plats skulle kallas »Wartburg» och att »den monumentala bläckfläcken» aldrig skulle få utplånas eller öfvermålas. Och så fast klibbade den vid Mortensens plats, till och med långt sedan Mortensen hade bytt ut den mot en bättre, att det var all utsigt till, att både bläckfläcken och Hiorths qvickhet skulle bestå, så länge departementet bestod — och det vill återigen sannolikt säga: ända till kort före domedag.