Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 14
| ← Kapitel 13 |
|
Kapitel 15 → |
FJORTONDE KAPITLET.
»Min käre bror Philip!
Du vet, att jag icke gärna ställer till obehag för någon; därför lämnar jag dig full frihet att göra hvilket bruk du vill af följande fakta, hvilka jag råkat få reda på.
Sir Guy Morville har flera gånger visat sig här i staden i sällskap med Tom Harewood, den värst utsväfvande af gamle öfverstens söner. Som du kanske vet, bor öfversten just nu vid Stylehurst, och båda sönerna äro hemma; sir Guy sade, då han var här, att han ämnade göra visit hos dem. Sedan har man också sett honom mer än en gång i sällskap med folk af tvetydigt yttre, och för några dagar sedan fick min jungfru se honom komma ut från ett hus på en af de allra sämsta gatorna, där inga aktningsvärda familjer bo. Jag skulle emellertid aldrig ha tänkt på att nämna detta, om icke en annan omständighet väckt min uppmärksamhet. Då jag i dag fick vänta uppe på banken, kom en karl in, hvilken jag vet är yrkesspelare, och lämnade en växel till inkassering. Som den låg framför honom på disken, råkade jag få se, hvem som utställt den. Det var farbror Edmonstone. Jag såg på den en gång till; det var verkligen så; den var på fem hundra kronor, daterad den tolfte augusti, utställd af C. Edmonstone till sir Guy Morville och af sir Guy med egen hand öfverflyttad på John White. För att vara viss på att jag icke gjorde den stackars karlen orätt, stannade jag kvar, tills han gått, och fick då af herr Grey bekräftelse på min tro, att det verkligen var John White, en gammal jockey, som reser från kapplöpning till kapplöpning och lifnär sig medelst vadhållning och spel.
Och nu, käre bror, gör hvilket bruk du finner lämpligast af detta, fast jag befarar, att det finnes föga hopp om att rädda den olycklige unge mannen från de olycksaliga laster, hvilka gått i arf i hans släkt och uti hvilka icke ens den stränga uppfostran han lär ha erhållit tycks ha kunnat hindra honom att försjunka. Jag litar på ditt goda omdöme, och ber dig blott enträget att icke nämna mig. Det gör mig mycket ondt att nödgas meddela dessa underrättelser, hvilka komma att väcka både sorg och bestörtning vid Hollywell.
Din tillgifna syster
Margaret Henley.»
Närmaste följden af detta bref var, att Philip, sedan han med ett uttryck nära nog af triumf genomläst det, allvarsamt stack det i fickan och gick för att köpa sig en returbiljett till Broadstone. Det var den dagen i veckan, då han var så godt som säker på att träffa sin farbror där.
Han hade icke heller gått långt på hufvudgatan, förrän han stötte på herr Edmonstone, som stod utanför postkontoret med ett öppet bref i handen.
»Se Philip! Hur kommer du hit? Jag önskade just att få träffa dig. Kommer du med till Hollywell?»
»Nej tack, jag måste hem i kväll, sade Philip och märkte, medan han talade, att stilen i det bref, farbrodern nervöst vred mellan fingrarna, var Guys.
»Nå, det var i alla fall bra att få råka dig. Kan du tänka dig något så kuriöst? Hvad som kommit åt pojken är mig obegripligt. Här skrifver Guy och begär, att jag skall skicka honom — hvad tror du? Aderton tusen kronor.»
»Hm!» sade Philip. »Ingen som helst förklaring?»
»Nej, inte den ringaste. Se här, läs själf. Nej, det var sant — — jo, det kan du få», rättade sig herr Edmonstone efter en hastig blick i brefvet och slutade med att mumla något obegripligt mellan tänderna.
Philip läste:
»Käre herr Edmonstone!
Ni kommer nog att bli öfverraskad öfver min begäran i dag, efter min fasta föresats att icke öfverskrida mitt årsunderhåll. Det är emellertid icke till mina egna utgifter och skall icke hända oftare. Jag skulle vara tacksam, om ni ville låta mig få 18,000 kronor, på hvilket sätt som faller sig lägligast för er men så snart det går an. Ledsamt nog kan jag inte tala om hvad pengarna skola användas till, men jag litar på er godhet. Säg Charlie, att jag skrifver om ett par dagar; vårt arbete och de dagliga promenaderna till staden efter post lämna icke mycken tid öfrig att skrifva. Men om en månad, hvad det då skall bli härligt! Säg Amy, att hon borde vara här och se kullarna i morgonbelysning; det är nästan en ersättning för hafvet. Kapplöpningarna ha gjort det mycket lifligt i S:t Mildreds; vi skratta åt Wellwood, som tänkte föra oss till en stillsam plats. Jag har aldrig varit med om så mycket förlustelser i mitt lif.
Er mycket tillgifne Guy Morville.»
»Nå, hvad sägs om detta? Hvad skulle du göra i mitt ställe? Låt höra! Hvad kan han vilja ha pengarna till, tror du?»
Herr Edmonstone vred oroligt på sitt ridspö och såg frågande på brorsonens stränga ansikte, som lutade sig öfver brefvet.
»Här kunna vi inte diskutera saken», sade Philip och återlämnade allvarsamt brefvet. »Låt oss gå till läsesalongen. Där finnes nog ingen vid den här tiden på dagen. — Nå, här äro vi nu.»
»Jaha», sade herr Edmonstone, som blef ännu mer nervös af Philips betänksamma lugn, »säg nu, hvad du tänker. Inte kan han haft något upptåg för sig; det finns intet ondt i pojken — och nu, när — — när han är så godt som — — hm, hvad säger jag? Nå, hvad tror du?»
Jag fruktar, att detta blott alltför mycket bekräftar ett rykte, som jag nyss fått höra.»
»Af hvem — af Margaret? Vet hon något om det här?»
»Det var af Margaret, men jag ville inte gärna tala om det, ty hon bad särskildt att inte bli nämnd. Jag kom emellertid hit just för att fråga, om farbror nyligen hade hört af Guy, innan jag beslöt mig för att omtala saken. Nu tror jag det, men jag måste först anhålla, att farbror lofvar att inte nämna min systers namn — inte ens till faster.»
»Nå ja, det går an; jag lofvar det. Se så, tala om nu!»
»Det är sannolikt, att unge Harewood har lockat honom i dåligt sällskap. Man kan inte längre tvifla på att han har spelat.»
Philip var icke beredd på verkan af dessa ord. Farbrodern for upp och utropade: »Spelat! Det är inte möjligt! Det är något eländigt förtal! Jag tror inte ett ord af det! Jag vill inte höra sådant prat om honom», upprepade han, stammande af vrede, och gick fram och tillbaka i rummet. Det varade emellertid inte länge; Philips orubbliga lugn kufvade honom slutligen, så att han satte sig ned och sade i mer behärskad ton:
»Det är ju omöjligt. Kom i håg, att han anser sig bunden af ett löfte att aldrig röra en biljardkö eller ett kort.»
»Jag skulle ha trott det vara omöjligt, om jag inte sett, hur folk kringgår alltför stränga förbud. Pliktkänslan är det enda, som lägger verkligt band på någon.»
»Pliktkänslan! Jag undrar just, hvem som har så mycket pliktkänsla som Guy!» utropade herr Edmonstone. »Det har du själf sagt väl femtio gånger, och min hustru likaså, och Charles med. Jag skulle lika gärna misstro mig själf.»
Han höll på att förifra sig på nytt, men åter inverkade Philips lugn som ett stillande medel, och han frågade:
»Nå, hvad har du för bevis? Kom ihåg, att jag inte nöjer mig utan de allra starkaste. Jag vet inte, om jag ens skulle tro mina egna ögon emot honom.»
»Det är mycket sorgligt att finna, att ett sådant förtroende missbrukas», sade Philip. »Jag skulle af hjärtat önska, att detta kunde bevisas vara ett misstag, men hans besynnerliga begäran stämmer fullkomligt med min systers bref.»
»Låt mig höra», sade herr Edmonstone matt.
Philip tog fram brefvet men läste det icke ordagrant utan inflickade systerns meddelande mellan sina egna ord, så att det icke skulle märkas, hur hon lyssnat på skvaller. På det viset lät det blott ännu värre för Guy.
Det var aldeles nog för herr Edmonstone; han teg länge, drog därpå en suck och sade:
»Hvem kunde ha trott det! Stackars liten Amy!»
»Amy?» frågade Philip förvånad.
»Ja visst, Ja. Det var ju inte meningen att tala om saken, men — de hade nu ställt till med det där, medan jag var borta», sade herr Edmonstone, alltmer förlägen under Philips förebrående blick. »Som sakerna då stodo, kunde jag inte säga nej.»
»Menar farbror, att Amy är förlofvad med honom?»
»Inte precis förlofvad, men i alla fall skulle man se tiden an, om han hölle sig stadig. Det var mamma, som styrde med det där; jag var i Broadstone den dagen. Stackars Amy är allt mycket kär i honom, fruktar jag, men nu är det förstås slut med alltihop.»
»Det var synnerligen lyckligt, att det blef upptäckt i tid», sade Philip. »Man borde vara glad i stället för att beklaga henne.»
»Ja, ja», sade herr Edmonstone sorgset. »Hvem kunde ha tänkt detta!»
»Jag fruktar, att detta icke kan ha börjat så alldeles nyss», sade Philip, besluten att hårdt sätta åt sin farbror, efter han tog det så djupt för Amys del. »Han kunde knappt ha kommit åt att göra slut på en så stor summa på den här korta tiden i S:t Mildreds. Har han aldrig förut begärt pengar utom underhållet?»
»Icke ett öre, utom de där olycksaliga fem hundra kronorna, efter det blef ökade kostnader i sommar.»
»Men farbror vet, att han alltid tyckts ha ondt om pengar och aldrig har kunnat unna sig något litet extra. Jag vet, att ni har märkt det. Farbror minns också, hur oklart det alltid har varit med de där uppehållen i London. Säkert har det börjat där under morbroderns ledning, och nu ha kapplöpningarna i S:t Mildreds i sällskap med Tom Harewood gjort det onda värre.»
»Om han aldrig hade kommit till den trakten!»
»För Amys skull är det ju väl, att vi fingo reda på saken. Han måtte ha varit i stånd att hålla allt hemligt länge nog, men nu måtte han råkat i allvarsam knipa; som farbror ser, ber han att få pengarna snart, och han försöker inte ens att säga, att farbror skulle gilla ändamålet.»
»Nej, så pass försynt är han.»
»Det är värre, än jag kunde ha tänkt mig möjligt», fortfor Philip. »Jag kunde tänka mig, att han kunde vara opålitlig och obetänksam, men att han under tiden skulle gå och binda stackars Amy vid sig, det — —»
»Ja visst, ja!» utropade herr Edmonstone, nu högst uppretad. »Det är det, som är det värsta af allt. Han trodde, att jag skulle ge min lilla tös åt en spelare — trodde han verkligen det? Men han skall snart få veta, hvad jag tänker om honom, med hans egendom och hans myckna pengar och alltihop.»
»Jag kunde nog tro, att farbror skulle känna det så.»
»Känna det, ja — och han skall minsann få känna på, han med. Såå, sir Guy, du trodde du hade en gammal toker till förmyndare, som du kunde slå i hvad som helst? Men nu skall du få se på annat.»
»Det är väl bäst att vara lugn och låta honom förklara sig, om han kan.»
»Lugn! Jo, du kan tala om att vara lugn, men det är inte så godt, när det gäller ens dotter.»
Hur det var, lyckades Philip något lugna herr Edmonstone, hvilken emellertid var fast besluten att genast skrifva till Guy, »innan han var en dag äldre».
Philip gillade på det hela detta beslut, ty han visste, att hans farbrors vrede annars snart skulle dunsta bort vid slitningen mellan stridiga känslor, hustruns och Amys sorg och hans egen stora partiskhet för sin myndling. Och ett bref, hvars författande Philip själf öfvervakat, skulle förmodligen bli både kraftigare och försiktigare stiliseradt, än om herr Edmonstone lämnades åt sig själf.
Brefvet fick efter Philips diktamen följande lydelse:
»Ditt bref med dagens post har mera bedröfvat än öfverraskat mig, då det endast bekräftar hvad jag förut fått veta — att du, antingen af brist på kraft att motstå dåliga människors lockelser eller ock till följd af ditt eget lättsinne, har kommit i den olycksaliga och förnedrande vanan att spela och att däraf härleder sig den förlägenhet, som kommit dig att begära penningar af mig. Det gör mig bitter sorg att se, att hvarken de grundsatser du hittills har tyckts äga eller de löften du förr aktat heliga, ja icke ens den känsla du nyligen förklarat dig hysa för en medlem af min familj, hafva kunnat rädda dig från att ge vika för en frestelse, som aldrig borde komma i fråga för den, som på ett rätt sätt sköter sina studier.»
»Är det allt, hvad jag skall säga om Amy», utbrast herr Edmonstone, »efter det fräcka sätt, hvarpå pojken har uppfört sig mot henne?»
»Då det lyckligtvis inte hår varit någon förlofning, inser jag inte, hur farbror lämpligen kan tala om att bryta den.»
Brefvet fortsattes:
»Jag har icke tillfälle att utröna, huru länge du följt denna olyckliga stråt, men jag befarar, att det kan ha varit länge nog, då du kan begära en så stor summa — såvida icke färden utföre har gått ovanligt snabbt. Jag är rädd, att det skulle vara fruktlöst att framställa för dig alla de bevekelsegrunder, hvilka från början bort afhålla dig från det orätta; i stället vill jag besvärja dig att stanna, att hejda dig, att besinna den förnedring, till hvilken denna förhatliga last för sina offer, och såsom förmyndare vill jag göra allt med min plikt förenligt för att befria dig från den förlägenhet du ådragit dig. Men framför allt erfordras härför fullständig uppriktighet och att ingenting döljes eller öfverskyles, samt att du öppet förklarar de omständigheter, som kommit dig att begära denna stora summa.»
Så långt hade Philip kommit i sin diktamen, då han vid en blick på klockan varseblef, att han måste gå, såvida han skulle hinna tillbaka på dagen. Då allt var sagdt, som skulle sägas, och två ark postpapper voro nästan fulla, trodde han icke det skulle vara nödvändigt att öfvervaka undertecknandet; han sade blott, att mera behöfdes inte, och rusade åstad, sedan han lofvat komma till Hollywell den dag, då man kunde vänta svar.
Men herr Edmonstone hade en oskrifven sida kvar, och det var med en känsla af lättnad han fortsatte så här:
»Jag önskar af hela mitt hjärta, att du kunde visa dig vara oskyldig. Om tio karlar hade svurit sig svarta i ansiktet på det, skulle jag aldrig ha trott, att du kunde göra så emot oss, så som vi varit mot dig hemma hos oss, och tänka på min dotter med sådant på samvetet. Jag skulle aldrig ha kunnat tro det utan Philips bevis. Han är visst lika ledsen som jag. Tala bara om allting, så skall jag nog försöka hjälpa dig ur klämman. Fast allt annat måste vara slut emellan oss, är jag ju ännu din förmyndare och vill inte vara sträng emot dig.»
Han lade brefvet på posten, besteg sin stora häst och red hem, sorgsen i hågen men icke längre så vred, sedan han lämnat Broadstone bakom sig. Han såg sin lilla Amy munter och glad och hade icke hjärta att göra henne ledsen, åtminstone icke förrän man skulle få höra, hvad Guy svarade. Alltså berättade han historien blott för sin hustru; och hon, som ansåg det lika otroligt att Guy skulle spela som Amy själf, var fullkomligt öfvertygad, att han skulle kunna göra allt klart, och instämde i, att det var mycket bättre att inte nämna saken för någon.