Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 13
| ← Kapitel 12 |
|
Kapitel 14 → |
TRETTONDE KAPITLET.
»Hvad är det fatt med Amy? Hon är så konstig», sade Charles till sin mor, då hon kom för att säga god natt till honom.
»Stackars liten! Säg ingenting», var allt hvad han fick till svar; och därmed måste han nu låta sig nöja.
Laura gissade sig till hur det var, utan att någon sade henne det. Hon hade också tyckt, att Guy och Amy voro bra mycket tillsammans, och genom att lägga ihop det ena med det andra slöt hon sig till, att modern talat vid Amy om att taga sig till vara. Som en snäll syster ägnar tog hon sig alltså för att spara Amy så mycket hon kunde, att hjälpa henne ur tafatta situationer och framför allt förekomma, att andra lade märke till hennes förändrade väsen. Detta var så mycket lättare, som Eveleen var matt och klen och hellre låg på soffan och läste än spanade efter något att skratta åt.
Hvad stackars lilla Amy beträffar, hade hennes uppgift på sätt och vis blifvit mindre svår, ty Guy hade upphört att söka hennes sällskap och tycktes göra allt för att undvika att besvära henne; men på ett annat sätt blef detta så mycket svårare, ty hon såg nu, hur mycken smärta hon förorsakade. Om han var tvungen att göra henne en tjänst, gaf han henne en blick liksom för att bedja om tillgift, och då slog hennes upproriska hjärta så högt af glädje, att hon med ängslan förebrådde sig, att hon vant sig vid att fordra hans uppmärksamhet. Hon tyckte också det var så orätt att inte känna sig gladare, om han någon gång såg ut att trösta sig utan henne, prata med Eveleen och de andra; men det hände då just inte heller ofta, ty han var i allmänhet nedstämd och tyst, och Amy var rädd, att han hade något ledsamt att tänka på, kanske beträffande herr Sebastian Dixon, med hvilken det alltid varit något otrefligt hemligbetsfullt.
Fru Edmonstone såg allt och sade ingenting. Hon tyckte det var synd om dem båda och kunde blott hoppas, att hon hade handlat rätt och skyddat sin Amy så godt hon kunnat. Det förtretade henne att se Eveleen ibland småle på ett betydelsefullt sätt, och hon undrade, om det kanske vore bäst att ge henne en liten vink om att skona Amy, men hon ville ogärna tala mer om saken, än som var alldeles nödvändigt, och nu skulle ju Guy snart resa. För en gång skulle detta blifva en lättnad.
Annalkandet af något, som liknade sig till en bjudning, var alltid bästa botemedlet för Eveleens krämpor, och kvällen före Marys tebjudning var hon mycket upprymd, pratade och skrattade oupphörligt och vände sig därvid mest till Guy. Han ansträngde sig för att svara, men det gick trögt; han strålade icke upp såsom han brukade göra, och slutligen sade Eveleen: Nå, jag ser, att jag tråkar ut er. Jag skall gå min väg och lämna er i fred.»
»Lady Eveleen!» utbrast han helt förfärad. »Hvad har jag gjort — hvad kan jag ha tänkt på?»
»Ja, det torde ni själf bäst veta, fast jag nog tror mig om att gissa det», sade hon med den behagliga skalkaktighet, som alltid gjorde hennes skämt mindre stötande. »Får jag det?»
»Nej, nej», sade han och blef eldröd, hvarpå han försökte att skratta och hitta på något att svara, men utan framgång; och Eveleen, som mötte fru Edmonstones blick, insåg plötsligt, att hon gått väl långt, och drog sig med en skicklig vändning tillbaka.
Denna lilla episod gjorde fru Edmonstone dubbelt ledsen öfver att morgonen därpå vakna med så svår hufvudvärk, att hon omöjligt kunde tänka på att följa med till prästgården. Amy bad ifrigt att få stanna hos henne, men modern fruktade, att detta blott skulle väcka uppmärksamhet; hon ville inte gärna göra Mary ledsen, och bland så många fruntimmer kunde Amy lätt undvika att komma i någon svårighet. Laura skulle nog kunna hålla reda på Eveleen, efter hvad hon hoppades.
Dagen var vacker, och allt gick öfver förväntan väl. Herrarne ledde cricketspelet, flickorna blindbocken och långdansen; men det är möjligt, att Mary kände sig något besviken öfver att sir Guy icke var så glad och strålande, som han brukade. Han sjöng med i kyrkan, han fyllde de små tekopparna ur de väldiga kannorna, han lyfte upp och tröstade en liten unge, som fallit ned från en grind och gallskrek — kort sagdt, han var så snäll och tjänstaktig som möjligt, men han var sig inte lik.
Amy ägnade sig åt de allra minsta, lekte oaflåtligt i tre kvarts timme med en liten knubbig, allvarsam treåring, som stod ungefär en meter ifrån henne och högtidligt kastade en boll i hennes knä men aldrig lyckades ta emot den själf; hon tog vård om många mössor och hattar och promenerade omkring med Louise Harper, ett sällskap, som ingen afundades henne.
Mot slutet mulnade det och blef kyligare, och till sist började det regna. Laura sökte efter Eveleen. Amy letade reda på Charlotte allra längst bort på lekplatsen, där hon befann sig midt i en klunga lekande barn, och släpade henne mot hennes vilja ur det våta gräset. Ett stycke från byggnaden kom Guy dem till mötes med ett paraply, som han gaf åt Charlotte. Amy sade tack, och åter såg han på henne med det där uttrycket i ögonen. Charlotte pratade och dröjde bakom för att tala med Guy, så att Amy icke kunde skynda på utan att lämna henne utan skydd. Vid dörren mötte de Mary och pastorn på väg att hemförlofva sin hjord, hvilken tagit sin tillflykt till ett vagnsskjul på andra sidan lekplatsen. Guy frågade, om han kunde vara till någon tjänst; pastorn sade nej, och Mary uppmanade Amy och Charlotte att gå upp på hennes rum och byta om skodon.
Här hade Amy helst velat stanna, het om kinderna och upprörd som hon blifvit af Guys blick; men Charlotte, som kommit i en ytterst lifvad stämning af att råka ut för regn och få lof att ta på sig mycket för stora skodon, var idel ifver att få komma ned i förmaket till de andra och ta del i munterheten. Där funno de en hel mängd unga flickor samlade i halfmörkret och hörde ett förvirradt sorl af prat och skratt; Guy — det såg Amy genast — satt ensam och tyst i en aflägsen, mörk vrå.
Charlotte var snart den högljuddaste i hela samlingen, men Amy gaf att börja med icke akt därpå, tills hon fick höra henne ropa:
»Å, den skulle ni höra Guy sjunga!»
»Hvilken?» hviskade Amy till Eveleen.
»'De trognas land'», blef svaret.
»Om han ville sjunga den just nu! sade Ellen Harper.
»Det skulle riktigt passa så här i skymningen», sade Eveleen.
»Hvarför går du inte och ber honom?» sade Ellen. »Hör, Charlotte, var en snäll flicka nu och gör det.»
»Ska' jag?» sade Charlotte fnittrande och låtsande sig vara blyg.
»Nej, nej, Charlotte», sade Laura.
»Nej! Hvarför det?» sade Eveleen. »Var inte rädd, Charlotte.»
»Han ser så allvarsam ut», sade Charlotte.
Eveleen hade under aftonens lopp blifvit alltmer och mer uppspelt, och nu fortfor hon, uppmuntrad af halfmörkret, för att få retas med och förvåna de andra:
»Det kommer att göra honom ofantligt godt. Hör, Charlotte, jag vet, hur du skall få honom att göra det. Säg åt honom, att Amy vill det.»
»Ja, säg det», ropade Ellen, och de skrattade på ett sätt, som gjorde Amy utom sig af förskräckelse och förlägenhet. Hon sprang upp för att gripa tag i Charlotte och hejda henne, ty hon kunde icke få fram ett ord; men Louise Harper höll fast hennes arm, och Lauras allvarliga förbud öfverröstades af ett allmänt fnittrande och det halfhöga tillropet: »Gå, Charlotte, gå bara; vi förlåta dig aldrig, om du inte gör det!»
»Låt bli!» försökte Amy ropa, i det hon ryckte sig lös ifrån Louise och sprang upp i full hjärteångest. Guy, som hade en sådan fasa för att sjunga något med djupare eller religiöst innehåll för blandade åhörare, skulle uppmanas därtill i hennes namn! »Charlotte, låt bli!» Men det var för sent; Charlotte, redan förut mycket uppspelt, förtjust öfver att få retas med Laura, eggad af de andras bifall och säker om Guys godmodighet, var redan borta hos honom och höll på att säga: »Å Guy, Amy vill, att du skall komma och sjunga 'De trognas land' för oss!»
Amy såg honom fara upp från sin plats. Hvad månne han tänkte om henne — ja, hvad? Han tog ett par steg emot dem; de tanklösa flickorna bäfvade som för ett retadt lejon. Hans röst var dock icke högljudd — den var nästan lika dämpad som vanligt, men den skälfde, som om det kostat honom ansträngning att tala så sakta, och så mycket hon kunde se var hans ansiktsuttryck hårdt som järn.
»Ville du det?» sade han, vänd till henne, som om hon hade varit den enda närvarande.
Hon hade nästan tappat andan. »Å, var inte ledsen!» stammade hon fram. Hon kunde icke försvara sig, fast hon insåg, hur illa det såg ut, i synnerhet efter dessa sista dagar. Hans blick var fäst på henne; han väntade på svar. »Var inte ledsen,, var allt, hvad hon kunde få fram.
Det syntes — ja, det syntes verkligen en af de där blixtarna i de mörknande ögonen. Hon hade velat sjunka genom golfvet, medan hon hörde honom säga med låg, hes röst: »Jag tror inte jag kan»; så kommo pastorn och Mary in och tände ljus; alla kommo i rörelse, och när hon kom riktigt till sig igen, höll Laura på att säga till om vagnen.
Då den var framme, frågades det efter Guy.
»Han har gått hem», säde pastorn. »Jag mötte honom i förstugan och sade god natt.»
Pastorn sade emellertid icke åt dem, hvad han sedan berättade för sin dotter, att Guy icke tycktes veta, huruvida det regnade eller ej, att pastorn stuckit en paraply i handen på honom och att han marscherat åstad i full fart i det ösande regnet utan att spänna upp den.
Flickorna stego i vagnen; Amy lutade sig tillbaka i sitt hörn; Laura väntade med att säga något till vare sig Eveleen eller Charlotte, tills hon skulle få dem hvar för sig; Eveleen var tyst, emedan hon blifvit rädd för verkan af sitt tanklösa upptåg, och Charlotte likaså, emedan hon väntade sig bannor.
I salongen fanns ingen utom herr Edmonstone och Charles, hvilka sade, att de hade hört förstugudörren öppnas och Guy gå upp till sitt rum, men som han icke kommit ned, var han antagligen genomvåt. Det var bra ovänligt af flickorna att inte bereda utrymme för honom i vagnen.
Amy gick upp för att se till sin mor och önskade hjärtligt att få förtro henne sitt bekymmer: men fru Edmonstone hade somnat, och Amy måste vänta till morgondagen. Stackars barn, hon sof icke mycket den natten, men hon ville icke gå till sin mor före frukosten för att icke göra hennes hufvudvärk värre. Guy skulle resa med tolftåget, och hon var besluten att något innan dess skulle göras, hvarför hon, så snart hennes far hade sagt farväl till Guy och ridit åstad till sitt ämbetsrum, bad sin mor komma till arbetsrummet och höra hvad som händt.
Då hon skulle berätta om hur ledsen Guy blifvit, brast hon i häftig gråt.
»Hur skulle han annat kunna bli», sade hon snyftande, »öfver att jag skulle komma med ett sådant påhitt efter allt ledsamt, som redan har varit i denna veckan. Å mamma, hvad skall han tro?»
»Kära barn, det var nog mycket tanklöst af dem, men inte behöfver du ta det så hårdt.»
»Jo, men han blef verkligen så ledsen, ja, riktigt ond, och nu vet jag, hur det är: han är ond på sig själf för att han blef ond. Å, hvad jag har varit dum! Hvad skall jag göra?»
»Kanske vi kunna låta honom veta, att det icke var ditt fel, sade fru Edmonstone, som tänkte, att det kunde vara ganska hälsosamt för Charlotte att gå och bekänna.
»Tycker mamma det?» utropade Amy ifrigt. »Å, då blefve allting godt. Men det var ju på sätt och vis mitt fel, som inte höll bättre reda på Charlotte, och vi få inte skylla allt på Eveleen. Tycker du, att det går an att tala vid honom?»
»Jag tycker inte han bör få tro, att du ville låta ditt namn begagnas på det viset.»
Här kom någon och ville tala med fru Edmonstone, och medan hon hörde på, skyndade Amy bort, fullt och fast öfvertygad om att hennes mor tillåtit henne att gå och förklara saken för Guy och begära hans förlåtelse. Det var hvad hon själf ansåg naturligt att göra, och hon var snart vid hans sida, där han med korslagda armar långsamt gick fram och åter på terrassen.
Mycket hade på de sista dagarna genomfarit Guys tankar. Han hade aldrig tänkt närmare öfver hvad det var, som för honom utgjorde själfva kärnpunkten i det kära hemmet vid Hollywell, förrän han vid Amys ändrade uppförande kom att märka, hur allt med ens blef förvandladt för honom. Så strängt han än var van att bedöma sina egna tycken, ansåg han icke den känsla, hvarom han nu blef medveten, för en frestelse eller en snara, tvärtom såsom ett skydd, ett stöd i striden. Men ingen kunde hysa större misstro till hans karaktär och stadga än han själf, och det var nästan med förtviflan han beslöt att icke dölja något för Amys föräldrar utan uppriktigt tillstå att han älskade henne, om han än därigenom skulle stänga sig ute från henne och hennes hem.
Just som han vände sig om för att uppsöka fru Edmonstone och framlägga allt för henne, fick han se Amy stå bredvid sig och hörde hennes låga, milda röst med bedjande tonfall säga:
»Guy, du kan inte tro, så ledsen jag är öfver att de bråkade så där med dig i går kväll.»
»Tänk inte på det», sade han helt öfverraskad.
»Det var nog också vårt fel, fast jag inte kunde hindra det; jag skulle ha hållit bättre ordning på Charlotte, men de andra ville inte låta henne höra på mig. Jag visste, att du skulle tycka särskildt illa om det, och jag blef så ledsen.»
»Du — — ja, jag blef det också. Men det är nu detsamma. Amy», tillade han allvarsamt, får jag be dig gå med mig ett litet stycke? Det är något jag måste tala vid dig om.»
Var detta sådant, som mamma inte gillade? Ack nej! Amy kände, att nu måste hon stanna, och sanningen att säga var hon glad däråt, fast hennes hjärta slog fortare och fortare, medan Guy drog till sig en hängande kvist af en noisetteros och vred den mellan händerna samt efter några ögonblicks tystnad började tala utan tvekan, fastän med lätt darrande röst och utan att se på henne.
»Du bör få veta, hvarför dina ord och blickar inverka så på mig, att jag kommer att bära mig så åt, som i går kväll. Jag blygs för mig själf — jag vet, hur illa det är och hur orimligt det gör hvad jag nu tänker säga. Jag vet inte precis, hur länge det har varat, men nästan ända sedan jag först kom hit, har det inom mig hållit på att växa upp en känsla för dig, sådan som jag aldrig kan ha för någon annan.»
Amy blef blossande röd, och ingen kan beskrifva, hvad hon kände, medan han efter ett kort uppehåll fortfor, nu mindre lugnt än förut:
»Om det någonsin skulle kunna finnas lycka på denna jorden för mig, så skulle det vara genom dig — du, som alla dessa tre åren har varit mitt ljus och min glädje här. Hvad jag känner för dig, Amy, kan jag inte ens försöka att tala om. Men jag vet ju allt som ligger emot mig; jag vet, att jag är opröfvad, och hur kan jag begära, att någon, som är född till lycka och glädje, skulle dela min släkts förbannelse?»
Amys första tanke var, att allt hvad som delades med honom skulle vara henne kärt; men djupet af hennes rörelse kväfde orden, och hon teg.
»Det tyckes vara själfviskt bara att tänka därpå», fortfor han, »men ändå kan jag inte annat — jag måste. Att känna, att jag ägde din kärlek såsom ett stöd att hålla mig till, att veta, att du vakade och bad för mig, såsom Verena för Sintram, att du vore min egen — å, Amy, det skulle vara en större lycka, än jag någonsin vågat hoppas på. — Men kom ihåg», tillade han efter ett ögonblicks tystnad, »att jag inte ens vill, att du skall svara mig nu, än mindre lofva något, till och med om — — om det vore möjligt. Jag vet, att min pröfning ännu inte har kommit, och skulle jag genom någon verklig förseelse göra mig ovärdig ens att tänka på dig, vore det alltför förskräckligt att ha bundit dig och vållat dig sorg. Nej. Jag talar ut nu därför, att jag inte bör vara här, utan att din far och mor veta, hvad jag känner.»
Här hördes rasslandet af Charles' rullstol öfver sanden strax bortom buxbomshäcken och Charlottes röst i samspråk med brodern, medan han tog sin morgontur omkring trädgården. Amy flög bort, som fågeln till sitt bo, och hejdade sig icke, förrän hon andlös och blossande hunnit arbetsrummet, kastat sig på knä framför modern och med ansiktet gömdt hviskat fram: »Å mamma, mamma, han säger — — han säger, att han håller af mig!»
Det är möjligt, att fru Edmonstone inte blef fullt så mycket öfverraskad, men hon hade icke tid till mer än att lyfta upp och kyssa de glödande kinderna och se, hur ögonen strålade under de nedslagna ögonlocken, förrän det knackade på dörren och Guy i samma ögonblick stod där med ett nästan lika blossande ansikte som det Amy åter gömde i moderns knä.
»Stig in, Guy», sade fru Edmonstone, då han stod kvar på tröskeln liksom tvekande, och det låg ett ömt och stolt leende öfver hennes drag, som var ännu mer uppmuntrande än orden. Amy rörde på sig, som om hon ämnat gå.
»Gå inte», bad han ifrigt, »om du inte själf vill!»
Amy ville inte alls, i synnerhet som hon nu hade sin mor att hålla sig till, och hon satt kvar på pallen och höll fast sin mors hand, såg upp på Guy, så fort hon kände sig ha nog mod, och sänkande blicken, när han sade något, som tydde på, hur mycket mer han värderade den lilla enfaldiga Amy, än hon var värd.
»Ni vet, hvad jag ämnar tala om», började han, där han stod vid kaminen, såsom han brukade vid sina samspråk med fru Edmonstone; och så upprepade han ungefär detsamma, som han i trädgården hade sagt åt Amy, fastän mycket mindre lugnt och sammanhängande och i mycket mera varma ordalag, som om han nu, då hon var under sin mors beskydd, behöft lägga mindre band på sig själf.
Ingen kunde vara lyckligare än fru Edmonstone, hon, som höll så hjärtligt af Guy, som i hvarje ord läste ädelheten af hans karaktär, som nu gladdes öfver att hennes lilla Amy kunnat vinna en sådan tillgifvenhet och öfver att bådas första ingifvelse varit att förtro sig åt henne. Den enda svårigheten var att kunna vara nog förståndig; då Guy talade om sig själf såsom opröfvad, var det jämt och nätt hon kunde afhålla sig från att förklara, att det fanns ingen hon litade så helt på.
»Bara du fortsätter såsom du har börjat, Guy», sade hon.
»Om ni säger, att jag får hoppas! Å, fru Edmonstone, kan det vara orätt, att en jordisk bevekelsegrund kan äga en makt, som ibland tycks vara större än den högsta?»
»Däri ligger just det bästa skälet att hysa förtroende för dig», sade hon. »Om du talade om att hålla dig till rätta vägen endast för Amys skull, så kunde jag vara osäker; men då hon ställes i andra rummet, så finns det verklig trygghet.»
»Om det vore tillräckligt att tala om det», sade Guys.
»En sak bör jag ändå säga», fortfor hon. »Du är ju mycket ung, som du vet, och fast — — fast jag inte vet, om jag af mig själf skulle tänka på det, så skulle en klok och förståndig mor i mitt ställe säga, att du ännu har sett för litet af världen och lätt kunde komma att träffa på någon, som du kunde tycka mer om än din förmyndares lilla anspråkslösa dotter.»
Den blick han gaf Amy var värd att ses, och han svarade leende:
»Jag är glad, att ni inte säger det af er själf.»
»Det är mycket förmätet af mig att säga något alls, då pappa är frånvarande», sade fru Edmonstone leende, »men jag är säker om att han skall tycka på samma sätt, att sakerna måste förbli som de äro och att det är vår skyldighet att inte låta dig vara eller känna dig annat än fullkomligt fri.
»Ja, kanske det är riktigt af er», sade Guy motsträfvigt. »Jag får väl i alla fall inte klaga. Det är redan alltför mycket, att ni inte alldeles ger mig afsked.»
Ingen tänkte på, hur tiden led, förrän Charlotte kom inrusande och ropade:
»Å, är ni här! Vi kunde inte begripa, hvar ni var. Deloraine har stått vid trappan i mer än tio minuter, och Charlie säger, att om Guy kommer för sent till middagen hos fru Henley, kommer hon att skrifva sådana saker till Philip om honom, att han aldrig kan godtgöra det.»
Alla flögo upp i förskräckelse öfver att ha glömt tiden. Guy kastade ifrån sig sina rosor, som han hela tiden hade stått och vridit på, tog Amys hand och tryckte den, medan hon böjde hufvudet djupt ned och rodnade på nytt; så sprang han ut ur rummet och in i sitt eget, medan fru Edmonstone och Charlotte skyndade ner. I nästa ögonblick var han tillbaka, och än en gång kände Amy hans handtryckning.
Farväl!» sade han, och hon hviskade tillbaka sitt: Farväl!» — det enda ord hon yttrat.
Han dröjde ännu ett ögonblick.
»Min Verena!» sade han — men ljudet af brådskande steg i förstugan manade på honom, och han sprang nedför trappan till salongen. Till och med Charles var på benen i sin ifver och stod stödd mot bordet, men Guy hade icke tid att säga något; han endast tryckte allas händer och sade farväl med brådskande hjärtlighet.
»Hvar är Amy?» ropade Charlotte. »Skall hon inte komma och säga adjö till Guy?»
Han sade någonting, af hvilket man endast hörde »där uppe» — tryckte hårdt fru Edmonstones hand, medan hon med låg röst sade: »Du hör af pappa i morgon», steg så till häst och såg uppåt. Amy var vid fönstret; han såg hennes hufvud med dess ljusa lockar inom ramen af klängrosor; deras ögon möttes än en gång, han log ett strålande leende och sprängde så åstad med Hej efter sig, medan Amy kastade sig på knä vid sin säng med händerna för ansiktet och bad till Gud, att hon måtte vara tacksam nog och aldrig bli honom ovärdig.
Hvar och en ville helst bli utaf med alla andra, utom fru Edmonstone, ty alla utom Charlotte gissade sig till hvad som händt, och till och med hon såg, att något var på färde. Lady Eveleen var mycket plågad af nyfikenhet, men hon var barmhärtig nog att inse, att de måste tala vid hvarandra, innan det blef hennes tur, och hon inbjöd mycket vänligt Charlotte att komma med ut i trädgården, där hon underhöll henne med intressanta skildringar från sin senaste kostymbal.
Charles och Laura vunno emellertid icke mycket genom denna välvilliga manöver, ty deras mor hade gått upp till Amy igen, och de fingo nöja sig med sina gissningar. Charles blåste på sin högra hand och frågade Laura, hur hennes kändes. Hon såg upp från det arbete, hvarmed hon börjat flitigt sysselsätta sig, och såg frågande på honom, som för att se, om han menade något särskildt.
»För min del», tillade han, »trodde jag med säkerhet, att han skulle ta med sig somliga af familjens händer.»
»Jag förmodar, att vi snart få någon förklaring», sade Laura stillsamt.
»Snart! Om jag hade så pass brukbara fortkomstledamöter som du, skulle jag visst inte vänta så länge, som tills annat folk tycka det är snart nog.»
»Jag tänker hon helst vill vara i fred med mamma», sade Laura och fortsatte med sitt arbete.
»Jaså, du tror också, att det ligger något under?» sade Charles och tittade på henne; men han märkte, att hon inte tyckte om det, påminde sig att hon länge sett nedstämd ut och afhöll sig från att säga mera. Dock var han alltför otålig för att länge förbli lugn, och om en liten stund fick Laura se honom fatta kryckorna.
»Å Charlie! Jag är säker på, att du kommer dem i vägen.»
»Jag går upp på mitt eget rum», sade Charles. »Det antar jag du inte vill förbjuda mig.»
Som hans rum hade en dörr till arbetsrummet, var det en utmärkt plats för att få vara med om allt, hvarifrån de icke särskildt önskade utestänga honom, och han trodde icke heller, att han skulle bli ovälkommen; hur mycket han ville låtsas bara skämta och vara nyfiken, höll han i själfva verket hjärtligt af sin lilla Amy.
Ljudet af hans kryckor i trappan kom Amy att spritta upp.
»Å mamma, där kommer Charlie. Får jag tala om det för honom?»
»Jag tänker han redan har gissat det», sade fru Edmonstone och öppnade dörren, just som Charles nådde öfversta trappsteget, hvarpå hon lämnade syskonen ensamma.
»Nå Amy», sade han med en lång blick på de röda kinderna, »är du beredd på att se mig bli blek som ett lik och vända ut och in på ögonen som systern med ryggmärgslidande i boken?»
»Å Charlie, du vet det — men hur?»
Hon höll på att hjälpa honom till rätta på soffan och satte sig sedan på den gamla pallen; han lade armen om hennes hals, och hon lutade hufvudet mot hans axel.
»Ja, Amy, min tös, jag önskar dig lycka», sade han och begagnade sig af den skämtsamma tonen för att dölja något tjockt i halsen, »du får räkna mig till godo, att jag är så förvånande osjälfvisk och gör det.»
»Å Charlie, kära Charlie» Hon kysste honom, men rodna kunde hon inte mera, ty hon var redan så röd hon kunde bli. »Det är inte alls något sådant.»
»Inte något sådant! Hvad är det då, som helt tvärt har gjort dig till en kalkontupp och kom honom att så godt som vrida af mina olyckliga fingrar? Inte något sådant — det må jag säga!»
»Jag menar — jag menar bara, att vi äro alldeles för unga än, och jag är så dum.»
»Är det hans bevekelsegrund?»
»Du måste göra mig mycket bättre och förståndigare först. Å, om jag bara kunde bli god nog!»
»Hvad den saken angår, så anser jag ingen annan god nog att ta vård om en sådan liten dum varelse. Men hvad är det då, som är eller inte är?»
»Det är ingenting alls, förrän vi bli äldre. Åtminstone vet du, att pappa inte har hört det än.»
»'Ifall min fader ger sitt bifall', som den irländska flickan svarade i brudstolen. Men berätta mig nu alltsammans — det vill säga allt, hvad du har lust till, ty nu kommer du att få hemligheter för mig, du lilla Amy.»
Under tiden hade fru Edmonstone gått ned till Laura. Stackars Laura! Så fort hennes bror hade lämnat rummet, lät hon sitt vanligen så väl behärskade ansikte antaga ett naturligare uttryck af oro, nästan af ångest och grämelse, och började gå fram och åter i rummet med hastiga steg, i det hon mumlade knotande ord för sig själf.
Så fort någon rörde vid låset, återtog hon hastigt sin vanliga min.
»Ja, Laura», sade fru Edmonstone med ett gladt leende, viss om deltagande som hon var.
»År det verkligen så?» sade Laura. »Den lilla kära Amy — jag hoppas väl, att — —», hon afbröt sig med tårar i ögonen och frågade sedan: »Hur är det?»
Än så länge, det vill säga såvidt jag kan uttala mig, innan pappa har blifvit tillfrågad, står saken så som Guy mycket förståndigt själf önskade. Det är ingen förlofning, ty det äro de för unga till, men han tyckte inte det var rätt att vara här utan att låta oss veta, hur han kände för henne.»
Laura kände ett styng i hjärtat, men blott för ett ögonblick; Guy kunde ha skäl att tveka, då Philip icke behöfde det. Modern fortfor:
»Deras öppenhet och förtroendefullhet var det allra vackraste; vi kunde ju veta, att det skulle falla sig naturligt för vår lilla Amy, men det var något så ädelt och älskligt i hans sätt att tala rent ut.»
Ännu ett styng i Lauras hjärta. Men nej! Det var endast fattigdomens skuld. Philip skulle ha talat lika rent ut, ifall hans framtid varit lika säker.
»Jag hoppas, att det blir bra», sade hon.
»Det måste bli bra», sade fru Edmonstone lifligt. »Jag vet ingen man i världen jag hellre skulle vilja anförtro henne åt.»
Laura kunde inte tåla att höra Guy sättas öfver alla män i världen, och hon kom ihåg hvad Philip för åratal sedan sagt till henne.
»Han har ju mycket, som är godt och älskvärdt», sade hon tvekande.
»Du tänker på det Morvilleska lynnet», sade hennes mor, »men jag är inte rädd för det. Ett af naturen häftigt lynne, hvilket såsom hans behärskas med samvetets och religionens hjälp, är mycket mer att lita på än ett af naturen lugnt och jämnt utan grundsatser.»
Laura tyckte, att detta var för mycket sagdt, men hon måste erkänna, att Guy hade stark pliktkänsla. Nu kunde de icke fortsätta samtalet längre, ty Eveleen och Charlotte hördes närma sig, och Laura frågade hastigt, hur man skulle göra med Eva, hvilken säkert gissade något.
»Vi måste tala om det för henne och ha henne att lofva tiga», sade fru Edmonstone. »Jag skall göra det själf, men vi få vänta, tills vi ha talat vid pappa. Vi ha tagit oss friheter nog i hans frånvaro.»
Laura träffade icke sin syster förrän vid måltiden, då Amy kom ned med en rodnad och ett uttryck, som så förskönade henne, att Charles bara önskade att Guy hade sett henne. Hon sade icke mycket och försvann så snart som möjligt, men Laura följde efter upp, och de båda systrarna omfamnade hvarandra ömt.
»Mamma har talat om det för dig?» sade Amy. »Å, det har gjort mig så lycklig, och alla äro så snälla.»
»Kära, kära lilla Amy!»
»Jag är bara rädd — —»
»Han har börjat så bra — —»
»Å, prat, du tror väl aldrig, att jag kan vara rädd för honom? Nej, visst inte! Men om han skulle ta mig för mer än jag är värd. Ack Laura, Laura! Hvad jag skulle vilja ge till för att vara så snäll och förståndig som du! Jag får inte längre vara lilla dumma Amy.»
»Kanske han tycker mest om dig som du är?»
»Jag menar inte klokheten nu; det kan jag inte hjälpa, och han vet, att jag är dum — men jag är så rädd att han tror, att jag har mera värde än jag har. Du vet, han har ett slags solsken i sina ögon och sitt hjärta, som gör, att allt han håller af ser bättre och vackrare ut för honom, än det verkligen är. — Vet du hvad, Laura? Och Amy stod rak framför systern med hopknäppta händer. »Det kommer inte att duga nu för mig att — som du en gång sade åt mig — sakna ben i min karaktär. Jag måste lära mig att bli stark och pålitlig, om jag kan, för om detta skall bli något, måste han kunna lita på mig — inte för att få goda råd — han vet själf så väl allting — men för att vara — du vet nog hvad — om frestelser och sorg komma på. Ack Laura, tänk om han skulle söka stöd hos mig, och jag skulle svika! Å, hjälp mig att bli så stark och duktig som du.»
»Det var länge sedan vi talade om, att du behöfde ben i karaktären.»
»Ja, det var innan han kom hit, men jag har aldrig glömt det.»
Medan systrarna höllo på att kläda sig till middagen, kom herr Edmonstone och knackade på Amys dörr. Då hon öppnade, tog han henne i famn, kysste henne på båda kinderna och utropade:
»Jo jo, fröken Amy, du har just ställt vackert till, medan pappa var borta. Det är allt bra nog ogeneradt att gå så där och ta emot frierier på egen hand, eller hvad säger du, Laura?»
Amy förstod, att detta tydde på stor belåtenhet, men för Laura var det mindre angenämt.
»Nå, lycka till, min unge», fortfor herr Edmonstone. »Han är en så präktig och hygglig pojke som jag kan vilja se, och detsamma skulle jag säga, om han inte hade ett öre.»
Lauras hjärta slog högt, men hon visste nog, att hvad hennes far än sade, så skulle det låtit helt annorlunda, ifall Guy hade varit så fattig som Philip.
Lady Eveleen fick slutligen förtroende om saken och lofvade heligt att tiga därmed. Hon var i själfva verket rätt glad, att hennes obetänksamhet icke haft några ledsamma följder — snarare motsatsen — och bad sin »kära lilla tant» äfven förlåta Charlotte, efter denna hittills under den allmänna förvirringen undsluppit de väl förtjänta bannorna. Och i sitt hjärtas glädje gick fru Edmonstone in därpå.