Båtseglareordbok:Ö

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ä
Båtseglareordbok
av Carl Edvard Smith


Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö


Ö[redigera]

Öfverbord går någonting när det — i synnerhet af våda kommer utanför fartygets bordläggning eller reling.

Öfverens äro två föremål när de synas i samma riktning.

Öfverhala t. ex. löparen i en talja eller något dylikt är att draga tåget i riktning motsatt den vid halning; när t. ex. en talja kommer block om block under halning så öfverhalar man löparen och förfar det rörliga blocket för att kunna börja hala på nytt.

Öfverhalning kallas en häftig och djup tvärskeppsrörelse af fartyget i synnerhet om den kommer oväntadt.

BSOB öfverhandsknop.jpg

Öfverhandsknop i form af en 8 såsom på figuren här bredvid brukas af sjöfolk på en sladd som skall stoppa upp i ett hål eller dylikt. Den vanliga enkla »bondknopen» kallas visserligen också ibland öfverhandsknop, men begagnas nästan aldrig af sjöfolk, ty dels stoppar den icke så väl som den här afbildade dels är den mycket svårare att öppna, när den blifvit hårdt åtsamsad.

Öfverhäng kallar man de öfver vattnet hängande ändarne för och akter på moderna kappseglings-yachter och båtar. Det är den nu för tiden nästan öfver hela verlden antagna metoden, att taxera yachter och båtar för kappsegling efter deras längd i vattenlinien, som framkallat de långa öfverhängen på moderna kappseglare. Ty det är klart att om båtens för- och akterskepp äro straxt ofvanför vattenlinien mycket utfallande, så inträffar lätt vid segling i till och med ganska obetydligt sjösqvalp att än den ena än den andra ändan dyker in i sjön och sålunda åtminstone i det ögonblicket ökar den i stillvatten uppmätta vattenlinielängden med en liten otaxerad bit. Men vinsten häraf är dock mera inbillad än verklig, ty under vanligast förekommande omständigheter förlorar man vid den ena ändan af båten lika mycket som man vinner i vattenlinielängd vid den andra. Det är nämligen klart att i de allra flesta fall kan båten icke dyka ned med ena ändan så att någon vinst i vattenlinielängd der uppstår, utan att samtidigt lyfta den andra ändan så att en förlust här blir följden.

Någon vinst i otaxerad vattenlinielängd får man väl dock genom öfverhängena, så att på en efter längd i vattenlinien beskattad kappseglare kunna de försvara sin plats; och hvarföre skulle de för öfrigt kommit så mycket i bruk, om de endast vore en modesak? Men när det icke är fråga om kappseglare kan man med fog göra åtskilliga invändningar emot öfverhängen. Ty om man utgår ifrån längden i vattenlinien såsom mått för båtens storlek, så måste man emot de båda öfverhängande ändarne anmärka att de fördyra byggandet; och utgår man från längden öfver allt, så kan man med lika mycket fog påstå att man skulle för samma pris åstadkommit en mera effektiv båt om den fått nära samma längd i vattenlinien som öfver allt. Vidare kan man emot öfverhängen anmärka att de öka tyngden af sjelfva skrofvet just der denna är mest skadlig för båtens styfhet och maklighet i sjö. Och till sist kan man påpeka att rummen inuti öfverhängen äro till ingen nytta, ty man kan ej stufva någonting i dem, om man icke vill ännu mer öka skadligheten af deras tyngd.

Men trots allt detta kan dock ej nekas att öfverhängen äfven medföra några fördelar, såsom större däcksutrymme och dermed följande beqvämlighet och trygghet vid seglens handterande; vidare bättre förmåga att vaka i sjö, åtminstone i vissa fall (se ordet vaka); och till sist, men icke minst, möjlighet till mycket vackrare afslutningar af båtens långskeppslinier, det vill med andra ord säga bättre form af hela öfvervattenskroppen, då denna icke måste stubbas af tätt ofvanför vattenlinien såsom på en båt med lodräta stäfvar.

Summan af saken tyckes vara att måttliga och väl formade öfverhäng nog kunna försvara sin plats äfven på en båt som icke är afsedd för kappsegling, och de finnas derför äfven på de flesta genom »naturligt urval» uppkomna allmogebåttyper.

Öfverriggad kalla sjömän en båt, som har större segel och i allmänhet tyngre rigg än dess styfhet borde berättiga den till.

BSOB öga.jpg

Öga på tågvirke kan göras på flere sätt såsom genom bändsling eller splitsning, men det nättaste är ett »lagdt öga» eller »knopadt öga», som det äfven ibland mindre riktigt benämnes, och

som göres, såsom på vidstående figur synes, på sladden af en tross, då ögat skall kunna passera igenom samma hål eller block som trossen, och således ej får vara betydligt tjockare än denna.

Öfverst på figuren synes huru kardelerna tillagas för att bilda ögat, och på ömse sidor om trossen synas två tillkapade kardelstumpar, som skola användas såsom fyllning för att runda af det hela. Derunder synes ögat hoplagdt och trensadt med garn, sammanhållande kardelerna tills den slutliga klädseln med garn pålägges och ögat blir färdigt såsom det ses längst ned till venster. Ett lagdt öga blir naturligtvis ej fullt så starkt som ett splitsadt, men göres det väl, så att alla garnen i kardelerna få uppbära lika stor frestning, är skilnaden i styrka mycket obetydlig.

BSOB ögonsplits.jpg

Ögonsplits är det vigaste sättet att göra ett varaktigt öga för att t. ex. kränga öfver en topp såsom ett stag eller för att sätta ett block eller annat dylikt i sladden af en tross. Denna uppslås i sina kardeler till erforderlig längd, hopböjes såsom figuren visar och splitsen göres liksom ena ändan af en kortsplits. Oftast kläder man sedan ögat och splitsen på det sätt att trossen hårdt och tätt omviras garn, hvars sladd till sist fästes liksom vid tagling.

Öjlett. — Se i slutet af förklaringen under ordet kaus.

Öppen sjö är det enligt sjöfolks språkbruk egentligen endast der man icke alls ser land, men som allting här i verlden är relativt kan man anse att en båt är ute i öppen sjö när man har fri horisont åtminstone på en sida, helst om vinden kommer från detta håll.

Öppen vind säges ett fartyg segla för, när det icke ligger bidevind, men merändels menar man med uttrycket att vinden är akter om tvärs.

Örlogsman kallar sjöfolk ett krigsfartyg oftare än en person som tillhör det eller en örlogsflotta.

Öskar eller liknande pjes såsom en bleckskopa eller dylikt bör man aldrig vara utan i en båt och icke vara sen att använda, helst i en öppen båt och i sjö som blöter öfver, ty båten kan tåla många svåra brottsjöar, om man hinner tömma ut hvad den ena kastat in förrän den nästa kommer.