Båtseglareordbok/G

←  F

Båtseglareordbok av Carl Edvard Smith

H  →

Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö

G

Gaffelklo utan ledgång och helt och hållet af trä ser man numera endast på några för långfärder afsedda yachter, der de bibehållas derföre att sådana i händelse af haveri kunna repareras ombord, men eljest äro gaffelklor af jern med ledgång ungefär så som på figuren numera de vanligaste på lustfartyg. Äfven med så stor sko som plåten h på figuren kan det dock hända att klon, helst om gaffeln är mycket högt pikad, ställer sig snedt på masten och kommer i bänd eller bräckes. Man har derföre på senare tider börjat göra en hel plåthylsa rundt om masten i stället för plåten h.

Gaj kallar man tåg som stöttar klyfvarbommen sidvägen. Med så korta klyfvarbommar som nu för tiden brukas kan man ofta undvara gajar, helst som den långa backen på moderna kuttrar medgifver en större längd der af klyfvarbommen och följaktligen bättre stöttning.

Galeas, ett tvåmastadt handelsfartyg med den främre masten störst men eljest likt en skonert.

Galérsegel, eller som de äfven ofta kallas latinsegel, äro som loggertsegel med den skilnaden att rån räcker ända ner till halsen af seglet, så att detta blir alldeles trekantigt.

Galjon var en i forna tider vanlig utbyggnad af förskeppet vid bogsprötet, hvilken på moderna fartyg merändels endast markeras genom ornament.

Galvaniseradt kallas ofta jern som är förzinkadt, äfven om detta icke skett på galvanisk väg.

Galvanisk verkan emellan olika metaller i ett fartygs undervattenskropp bör man så mycket som möjligt undvika, och säkraste sättet är naturligtvis att icke använda olika slag af metaller i beröring med eller i närheten af hvarandra. Men alla metaller äro icke lika farliga för hvarandra såsom grannar. Risken är större ju längre de stå ifrån hvarandra i den galvaniska spänningskedjan, der de vid fartygsbyggnad vanligaste metallerna intaga följande platser: zink, tenn, bly, jern, koppar. Vidare är det af stor betydelse i hvad slags vatten de båda metallerna befinna sig, ty i saltvatten blir den galvaniska verkan mycket häftigare än i insjövatten och likaså häftigare ju varmare vattnet är. Metallegeringar, såsom Muntzes metall, messing, fosforbrons m. fl. äro mindre känsliga än oblandade metaller, men stål är värre än jern.

Garn kallas med ett gemensamt namn alla de olika slag af finare eller gröfre hamptråd som användas ombord, såsom det finspunna två- eller tretrådiga otjärade segelgarnet, som kallas tagelgarn när det är tjäradt; det grofspunna enkla kabelgarnet, af hvilket gröfre tågvirke sammanslås; sjömansgarn, två- eller tretrådigt, spunnet af gamla kabelgarn; och lårding, fyratrådigt sjömansgarn.

Garnering, träklädsel inombords på spanten, brukas på yachter nästan endast i salong och hytter.

Gast, vanlig benämning på en af manskapet ombord, brukas äfven på yachter (»kuttergast»).

Galt, en större efter fartygets bottenform gjuten ballastpjes.

Gelning pläga segelmakare kalla hvarje sned (icke trådrät) skärning af segelduken, men sjöfolk menar med gelning endast rundningen inåt eller utåt i kanten af ett segel.

Gigg, en långsmal lätt båt för fartygsegarens personliga räkning på större yachter.

Gigtåg äro oftast förderfliga för segel icke allenast för slitningen på duken utan äfven emedan de försträcka seglet. På ett loggertsegel till exempel bruka de anbringas så som utkastet här bredvid visar, men det är klart att duken i den räta linien från pik till hals måste sträckas betydligt för att räcka den längre vägen först långs rån och derefter ifrån det undre gigtåget ned till halsen. Också ser man sällan ett med gigtåg försedt segel stå väl efter någon tids begagnande.

Gina kallas en talja med två minst tvåskifviga block.

Gipa, eller låta ett segel fördevind slå öfver från den ena sidan till den andra, är bland de farligaste manövrerna med en segelbåt i hård bris, ty äfven om risken för kantring icke finnes så återstår alltid den att någon del af riggen spränges vid den häftiga knycken. För att minska denna bör man i hård bris åtminstone till en del berga seglet, såsom t. ex. genom att fira piken på ett gaffelsegel, och i alla händelser måste man hala igenom skotet tills seglet kommer midskepps och genast qvickt fira ut det igen, när seglet gått öfver. Ju närmare seglets öfversta del står till fartygets medellinie desto kortare distans har den att passera vid gipningen och desto lindrigare blir äfven knycken, hvarföre högt pikade loggertsegel, guntersegel och i synnerhet stagsegel äro de minst farliga att gipa med.

Gira säges ett fartyg eller dess rorgängare göra egentligen vid oafsigtliga afvikelser från kursen, men äfven om en afsigtlig kursförändring säger man ofta att den göres med en »tvär» eller med en »lång gir».

Gita, en träränna på skaft som man brukar för att kasta upp vattnet med när man spolar (»gitar») utombords vid rengöring.

Glas indelar man tiden i ombord allt sedan man begagnade timglas. Hvarje glas är en half timme och de räknas till åtta för hvarje fyra timmars vakt börjande från klockan tolf, så att klockan två är fyra glas, klockan half fyra är sju glas o. s. v.

Tidglas med sand i begagnas ännu ombord nämligen 30 sek. och 15 s. för loggning.

Gods kallas med ett gemensamt namn allt tågvirke ingående i riggen; »stående gods» det fasta såsom vant och stag m. m., »löpande gods» det rörliga såsom fall och skot m. m.

Gotlandssnipan är en af de bästa sjöbåtarne bland våra inhemska typer, men den är egentligen en roddbåt, fastän oftast riggad med två sprisegel och stagfock. Ehuru den är byggd af smäcker fur är den dock ovanligt varaktig, ty gotlandsfur är för båtbyggnad den bästa i Sverige.

Grader räknas på kompassen när det är fråga om större noggrannhet och i allmänhet vid besticket. Indelningen är i 90 grader för hvarje qvadrant af kompassrosen räknade från nord och från syd, så att ost är N 90° 0 eller S 90° 0, nordost är N 45° 0, nordnordost ═ N 22 ½° 0 o. s. v. Ett streck (═⅛ af qvadranten) är således ═ 11 ¼ grad.

I Tyskland har man börjat med den nyheten att räkna i grader hela kompassen rund börjande på nord och gående öfver ost, så att detta sistnämnda streck heter kort och godt »90°», syd heter »180°», vest ═ »270° » o. s. v. Hade man på samma gång infört decimalsystem i gradindelningen, kunde nyheten måhända varit en vinst.

Gran är bland våra inhemska träslag det bästa till däck, åror och i synnerhet till rundhult. Till detta sistnämnda ändamål bör väljas en spira som nära motsvarar den behöfliga tjockleken, så att ytveden bibehådles så mycket som möjligt, och en med hvitspräcklig glatt bark. Sedan denna afskalats bör spiran helst basas för att få ut saften ur träet, derefter torkas, bearbetas, indränkas med rå linolja så länge den upptages, strykas med kokt linolja och till sist fernissas väl.

Grundvända brukades i forna tider, då fartygen vände trögt genom vinden, och tillgick så att man lät gå ett ankare för att få förskeppet upp emot vinden hvarefter man kapade ankartåget och för de backande förseglen föll af på den nya bogen.

Guntersegel inrättades förr med två på masten löpande rackar såsom på figuren; numera brukas i allmänhet rack endast vid foten af stången, hvars öfre del då hålles in till masten endast af fallet, så att seglet egentligen är ett gaffelsegel med gaffeln pikad ända in till masttoppen. Bidevind är gunterseglet bland de bästa som finnas derföre att det har så lång förkant (se detta ord), men fördevind är det deremot föga verksamt helst om det såsom på figuren icke är försedt med bom. I svår sjö har det den stora fördelen att ingenting hänger och slänger till väders såsom på ett gaffel-, loggert- eller sprisegel.

Gräfva säges ett fartyg göra då det dyker med förskeppet in i sjön såsom på figuren vid ordet dufva.

Gå till segels är ingen lätt manöver der man icke har godt rum. Det svåraste är i allmänhet att få fartyget att falla rätta vägen när ankaret släpper botten, och härför är det vigtigt att passa på och rycka upp ankaret just när fartyget sjelft skär sig rätta vägen. Man kan mycket underlätta manövern om man vid ankringen fästat ena sladden af en tross vid ankaret och behållit den andra sladden ombord. Denna tager man då vid till segels gåendet till den låring, som man vill hafva till lovart och underlättar fartygets skärning rätta vägen genom att hala in på trossen. Har man icke vid ankringen anbringat sådan tross kan man föra ut en med ett ankare för dess räkning, men detta måste man då oftast gifva förloradt och kapa ifrån sig. När man begagnar sig af sådan hjelptross kallas det att gå till segels för spring.

Gå till sjös gör icke en förståndig båtseglare utan att först se efter att han har båten väl sjöklar i alla hänseenden synnerligast för refning af seglen och för pumpning eller ösning af båten helst om denna är öppen.

Gå öfver bord säges någonting göra när det af våda kommer ifrån fartyget i sjön.

Gå öfver stag är en ibland gamla sjömän vanlig beteckning för vändning genom vinden.

Gångbord kallas sedan den tiden, då fartygens öfversta däck bestod af endast back och skans förenade med gångbord vid relingarne, det smala däcket på sidan om sittrummet i en halfdäckad båt och äfven på en heldäckad kallas ibland däcket på sidan om hytt och sittrum gångbord.

Gård omkring solen eller månen, en ljus ring helt eller delvis rundt om, anses med rätta såsom förebud till fult väder; åtminstone bevisar gården att mycken fuktighet finnes i luften.

Gårding brukas endast på råsegel för att draga ihop dem liksom gigtågen på snedsegel.

Gärd ifrån gaffelnocken ned till däck begagnas sällan på andra gafflar än »stående», d. v. s. sådana som icke firas ned när seglet bergas, ty på dessa äro gärderna nödvändiga för gaffelns stöttning.

Göling, ett tåg igenom ett fast enkelt block för att hissa upp någonting med.

Göra fast segel kallas det i vår handelsflotta när man fångar eller beslår dem.

Gös, svenska flaggens unionstecken med en hvit bård omkring, hissas på en särskild liten stång (gösstake) vid förstäfven till parad, eller på toppen (förtoppen) för att påkalla lots (lotsgös).