Båtseglareordbok:E

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  D
Båtseglareordbok
av Carl Edvard Smith
F  →


Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö


E[redigera]

Ek är det förnämsta bland våra inhemska för båtbyggnad lämpliga träslag. Det är godt att arbeta i, starkt och varaktigt både i och öfver vatten, men det som mer än allt annat gör det lämpligt för båtbyggnad är dess rikedom på krumväxta grenar, som vare sig ensamma eller i förening med ett stycke ur stammen lämpa sig för krumtimmer och knän af alla möjliga former. Äfven till bordläggning är eken förträfflig och användes mycket dertill i södra Sverige. Blekingsekan till exempel bygges alltid helt och hållet af ek. Med vestkustbåten var detsamma förhållandet ända till för trettio år sedan, men numera, sedan godt ekvirke börjat blifva mera sällsynt och dyrt på vestkusten, får man ofta se båtar derifrån åtminstone delvis byggda af fur. Bland öfriga mera förherrskande svenska båttyper är Hjelmaresnipan den enda som bygges af ek.

Den gamla vanliga båtbyggareregeln rörande styrkan af ekvirke är att detta ej behöfver vara mer än högst ⅘ så svårt som fur, men i anseende till ekens större varaktighet kan man tryggt säga att efter 7 à 8 år är en båt af ek lika stark som om den varit byggd af dubbelt så groft furvirke.

Eka skulle rätteligen endast en af ek byggd båt få kallas, men ordet användes emellertid allmänt för att beteckna en båt med utfallande förskepp och akterspegel. Till och med en ökstock kallas på somliga trakter eka eller ekstock.

En användes vid båtbygge helst till naglar och dylikt, ty virket är segt och ruttnar aldrig.

Enmansbåt är en bland våra båtseglare på senare åren antagen benämning på båtar som äro afsedda att kunna under alla förhållanden handteras af endast en man; men lika olika som förmågan att handtera en båt är, så olika är äfven uppfattningen om hvad slags båt rätteligen bör anses såsom enmansbåt.

Enkla en talja kallar man att rappa ut en eller ett par af dess gångar och begagna sig af resten, såsom t. ex. då man under fördevindsegling i laber bris enklar ett mångskuret storeskot, för att dess tyngd ej må hindra bommen från att svepa ut.

Esselhufvud skrifves nu för tiden med två s förmodligen för att dölja slägtskapen med det tyska Esel, hvilken esselhufvudet äfven vuxit ifrån sedan det numera göres af jern i stället för den grofva ekklumpen, som fordom gaf anledning till benämningen. Esselhufvudet fasthåller stången vid den öfversta toppen af undermasten. (Se fig.)

Esping, gammaldags benämning på en tung lastbåt.

Essing kallas på somliga trakter relingen eller tullbordet i en öppen båt.