Båtseglareordbok:A

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Företal
Båtseglareordbok
av Carl Edvard Smith
B  →


Företal A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V Y Å Ä Ö


A[redigera]

Afdrift kallas ett fartygs sidorörelse åt lä. Afdriften kan således bedömas efter vinkeln emellan kölvattnets riktning och kölens, hvarföre man på segelfartyg brukar hafva en på hackbrädet uppritad gradskifva, från hvars centrum man pejlar kölvattnets riktning i förhållande till fartygets medellinie. Det är naturligtvis i synnerhet när man kryssar som afdriften kan vara af någon särdeles betydelse, men då utgör den en ren förlust i framkomsten åt lovart, hvarföre man på alla sätt söker motarbeta den, först och främst vid fartygets konstruktion vidare genom välstående segel och till sist genom att försöka segla med god fart. På en god segelbåt i lagom bris och smult vatten bör knappast någon afdrift vara märkbar.

Afdriftmotare kan man kalla hvilken inrättning som helst anbringad på en båt för att minska afdriften, men ordet har bland svenska båtseglare blifvit antaget för att beteckna ett slags tillfälligt centerbord som anbringas vid kölen på en båt ungefär såsom vidstående figur, framställande afdriftmotaren på en 4 meters kanot, visar.

Afhåll begagnas när man halar på ett tåg eller dylikt, som vill löpa ut igen om man släpper efter. Man hindrar då detta derigenom att man lägger tåget en rundtörn omkring en pållare, beläggningsknap eller dylikt och tager hem här allt eftersom man halar, hvilket kallas att begagna afhåll.

Afhållning är en sådan förändring af ett fartygs kurs att denna bär längre från vindens riktning.

Aflöpning kallas ett fartygs nedglidande i vattnet från sin bädd på land.

Afrigga icke en segelbåt med den vid sådana tillfällen vanliga brådskan, som sedan vid nästa utrustning åstadkommer så mycken förargelse, utan se till att allting i synnerhet det löpande godset blir ordentligt märkt och framför allt rent och torrt innan det instufvas för vintern.

Afrusta är att icke allenast afrigga utan äfven göra sjelfva båten klar för uppläggning, hvarvid särskildt bör efterses att inga tyngder onödigtvis lemnas qvar ombord och att det blir rengjordt i alla hål.

Afsätta kallas att i sjökortet utmärka fartygets ställe. Härvid iakttages att, om man skall i ett af våra vanliga sjökort afsätta en distans, mätes denna på latitudskalan vid sidan af kortet ungefär i höjd med afsättningen, och icke på longitudskalan vid kortets öfver- eller underkant. Vid afsättning brukar man äfven i sjökortet anteckna tiden då fartyget befann sig på den afsatta punkten, och för att icke sudda ned kortet med skrifvande på sjelfva papperet kritar man på den fläck der det skrifves.

Agge kallas i somliga trakter af Sverige den baksjö som återstudsar från en tvärbrant strand, kaj eller dylikt.

Akter på ett fartyg är den ända som är afsedd att icke gå först, och som i allmänhet icke heller bor få göra det, ty många äro de obehag som man utsätter sig för da fartyget går akter öfver med fart. Ibland andra må nämnas att rodrets verkan är mycket oberäknelig och att det lätt skadas.

Akterhand säges den vara i, som vid arbete är bakom någon annan. När man halar med afhåll är t. ex. den som sköter afhållet i akterhand.

Aktersegel äro teoretiskt taget de segel, hvilkas kraftpunkter äro belägna akterligare än den gemensamma segelkraftpunkten; i praktiken brukar man anse såsom aktersegel dem som verka till lofning när fartyget ligger bidevind.

Akterskarp, den del af ett fartygs undervattenskropp der dennas volym börjar hastigt aftaga och tunnas ut emot akterstäfven.

Akterskepp kallas i mera vidsträckt bemärkelse den del af ett fartyg, som är akter om dettas tyngdpunkt, men i allmänhet är det endast ungefär den aktersta tredjedelen som anses såsom akterskepp. Äfven en liten båt har enligt vanligt sjömanstal sitt akterskepp.

Akterspegel, den plana eller svagt bugtiga yta, som afslutar ett fartyg akter ut.

Akterstäf, ett å aktra ändan af kölen uppsatt timmer som utgör så att säga grundstommen för den angränsande delen af akterskeppet. I forna tider fästes alltid rodret vid akterstäfven, och detta var en vigtig del af dess uppgift, men numera ser man många båtar med fristående roder och på några sådana finnes ingen akterstäf alls, såsom på de flesta fenbåtar.

Al är det träslag som helst användes till halfmodeller af båtar, ty det är finfibrigt och lätt att skära. Det är äfven nästan oemottagligt för röta, hvarföre det mycket användts till pumpar och dylikt t. ex. förtöjningspålar för båtar.

"Alfhildbåt" är en bland svenska båtseglare vanlig benämning för en båttyp, hvars första representant hette »Alfhild» och stod i gamla T. f. I. 1882 n:o 6. Flere hundrade båtar äro sedan byggda efter den ritningen och ännu finnas många i bruk.

»Allt väl!» bruka utkikar och poster ombord nattetid ropa hvarje halftimma för att visa att de äro vakna. I land är bruket bortlagdt åtminstone inom vår flotta, sedan vid en eldsvåda på Carlskrona örlogsvarf en båtsman sin instruktion likmätigt stod och skrek »allt väl!» medan det brann i hans postkur.

Alm är ett ypperligt virke för båtbyggnad fastän tungt. I syn­nerhet är det bra till basade spant, helst den ljusa sega i handeln s. k. amerikanska almen.

Aluminium har åtskilliga gånger användts till fartygsbyggnad då man velat åstadkomma ett så lätt skrof som möjligt, ty man kan med denna metall få skrofvet omkring 12 procent lättare än med något annat hittills försökt material. Men aluminium är ovaraktigt i saltvatten om det icke skötes väl, och detta har man ännu ej lyckats afhjelpa genom någon legering, ehuru en af 6 procent koppar till 94 procent aluminium befunnits temligen varaktig.

»America» hette den mest lyckade och epokgörande kappseglingsyacht som ännu någonsin funnits. Ritningen framställes här såsom ett historiskt minne. Det var i synnerhet genom sitt skarpa förskepp och sina väl afpassade och välstående segel som »America» blef epokgörande, och mest känd blef hon derigenom att hon år 1851 vid en kappsegling i England besegrade 16 af den tidens bästa eng­elska yachter och eröfrade såsom pris den så kallade

»Americas» pokal, som skänktes till New-York Yacht Club såsom en mellanfolklig vandringspokal för evärdeliga tider och af klubben framgångsrikt försvarats allt sedan.

De främmande yachter som utmanat till täfling om pokalen och blifvit besegrade hafva varit:
år 1870 skonerten »Cambria» från England,
» 1871 » »Livonia» » »
» 1876 » »Countess of Dufferin» » Canada,
» 1881 centerbordslupen »Atlanta» » »
» 1885 kuttern »Genesta» » England,
» 1886 » »Galatea» » Irland,
» 1887 » »Thistle» » Skottland,
» 1893 » »Valkyrie I» » England,
och » 1895 » »Valkyrie III» » »
De segrande försvararne af pokalen hafva varit:
år 1870 skonerten »Magic»,
» 1871 »
 »
»Columbia»,
»Sappho»,
» 1876 » »Madeleine»,
» 1881 centerbordslupen »Mischief»,
» 1885 » kuttern »Puritan»,
» 1886 » » »Mayflower»,
» 1887 » » »Volunteer»,
» 1893 » » »Vigilant» och
» 1895 kuttern »Defender».

Sålunda har New-York yacht club ända hittills lyckats försvara detta — man kan tryggt säga — världens förnämsta kappseglingspris.

Angöra land är att närma sig landet så att man kan med ledning deraf bestämma hvar man befinner sig eller, som det kallas på sjömanspråket, »få landkänning». Angöringen behöfver således ej innefatta något uppehåll vid det ställe som man tager känning af; man kan till exempel göra an ett fyrskepp och segla förbi det.

Ibland båtseglare, som äro obekanta med sjömansterminologien, hör man ofta sådana uttryck som att göra an en ända, en båt eller något annat i stället för att göra fast det.

Ankare förekomma nu för tiden af flera slag mer eller mindre hopfällbara för lättare stufning ombord, men hvad förmåga att hålla fast på hvad slags botten som helst och i synnerhet hvad styrka beträffar är ingen af de nymodiga modellerna öfverlägsen det gammalmodiga ankaret af samma vigt, och i flere örlogsmariner t. ex. den franska och tyska har man åtminstone tidtals återgått till detta efter försök med flere olika nya modeller. Vill man emellertid ovillkorligen hafva ett hopfällbart ankare, så är det skäl att taga ett så fullständigt som möjligt hopfällbart, ungefär så som det på vidstående figur framstälda.

Ankarlanterna är man skyldig att hafva lysande, då man nattetid ligger till ankars i eller tätt vid allmän farled.

Ankarplatser, eller som de äfven kallas ankarsättningar, bruka i sjökorten vara utmärkta med en liten figur som liknar ett ankare och betecknar att både vattendjupet och bottens beskaffenhet äro sådana att man kan ankra på den utmärkta platsen. Men denna uppgift gäller naturligtvis egentligen stora fartyg och derföre är det för små yachter eller båtar i allmänhet bäst att undvika dylika platser.

Ankra är en manöver som förefaller mycket enkel, då det ju egentligen endast är fråga om att berga segel och fälla ankaret, men i hårdt väder och trång hamn är ankring bland de svåraste manövrer som kunna förekomma. Först och främst måste man icke allenast bedöma hvar sjelfva ankaret lämpligast bör fällas utan äfven beräkna hvar fartyget kan komma att ligga, när man stuckit ut så mycket tåg eller ketting som sannolikt kommer att behöfvas och kanske ström eller vindförändring alldeles omkastat de vid ankringstillfället rådande förhållandena; vidare måste man vid till ankars gåendet hafva fart nog till manöver och dock icke så hård fart att man riskerar att spränga någonting, samt till sist måste man tänka på huru man skall komma ut ifrån ankarplatsen, när man en gång går till segels igen.

Anlofva eller lofva kallar man den manöver då man lägger fartyget upp närmare till vindriktningen.

Anrop begagnas nattetid när någon närmar sig fartyget och det är af vigt att få veta anledningen härtill. Den vanliga formen får anropet är:

»Hvem der?» (icke mera högljudt än just jemnt behöfligt). Härpå plägar svaras:

det anropande fartygets namn om det är dettas egen befälhafvare som blifvit anropad;
»ja!» om någon af det anropande fartygets befäl finnes i den anropade båten;
»nej!» om någon af det anropade fartygets besättning (icke befäl) finnes i den anropade båten;
»nej, nej!» om den anropade båten icke skall lägga till vid det anropande fartyget, från hvilket i detta sistnämnda fall ingenting gensvaras, men i de tre föregående fallen:
»lägg till!»

Ansätta ett fartygs stående rigg är att styfva upp godset så att det verkligen gör den nytta, för hvilken det är afsedt. Det är härvid dock icke skäl att sätta an godset så styft som man med kraftiga hjelpmedel möjligen skulle kunna, ty många erfarne sjömän påstå att ett fartyg seglar bättre om dess rigg icke är alldeles styft ansatt, och säkert är att frestningen på rigg och fartyg blir mindre om någon liten fjedring medgifves.

Apa kallas på tremastade råseglare ett gaffelsegel på stormasten. Bland båtseglare hör man ofta benämningen apa gifven åt det lilla aktersta seglet på en yawlriggad båt, men då ordet enligt vanligt sjömansbruk har en bestämd annan betydelse, bör det ej användas för att beteckna mesanen på en yawl.

Apparent vind är den, som verkligen träffar ett seglande fartyg och hvars riktning bäst visas af en på toppen blåsande flög. Den apparenta vinden kan till följd af det seglande fartygets fart blifva antingen starkare eller svagare än den sanna och dessutom få en annan riktning än den sanna eller med andra ord än den vind som träffar ett stillastående föremål. Om en båt till exempel seglar rätt undan vinden så får visserligen den apparenta samma riktning som den sanna vinden men mindre hastighet än denna sist nämnda. Ty så snart båten börjar göra fart minskas derigenom hastigheten af den på seglen verkande vinden, och om båten framdrifves genom bogsering eller på annat sätt hastigare än den sanna vinden, så slå seglen back, hvilket visar att luftdraget för ifrån är starkare än vinden akter ifrån. I hvilken undan vinden bärande riktning båten än går, minskas alltid den verkande eller apparenta vindens fart, fastän mindre ju mera vinden kommer in från sidan.

Men häraf kan man äfven sluta sig till, att om båten går i någon riktning som bär emot den apparenta vinden skall derigenom denna senares hastighet ökas på samma gång som dess riktning blir mera för ifrån än den sannas. Vidstående figur visar skilnaden emellan den sanna och den apparenta vinden, framstälda med hvar sin linie, då den med fartygets medellinie parallela pilen representerar dettas hastighet.

Det är nu visserligen hufvudsakligast för teoretiska beräkningar af seglens verkan i olika ställningar som det är af vigt att iakttaga skilnaden emellan den sanna och den apparenta vinden, ty det är med den sistnämnda man räknar vid alla sådana kalkyler, men äfven i praktiken måste man fästa afseende vid den nämnda skilnaden åtminstone så till vida att seglen skotas efter den apparenta vinden, hvilken visas af flögen eller standerten på toppen.

Arbeta hårdt i sjön säges ett fartyg göra då det till följd af sjögången har stora och häftiga rörelser.

Area i stället för yta begagnas i sjömanspråket i synnerhet när man talar om segel, så att ytinnehållet af ett fartygs segel kallas dess segelarea.

Armar på ett ankare eller en dragg kallas de delar, som utgå ifrån läggens nedre ända och uppbära flyen. Se figuren vid ordet ankare der armarne på det vågrätt liggande ankaret synas uppslagna emot läggen.

Ask användes mycket till båtbyggnad i synnerhet till basade spant. Ask kan visserligen äfven användas till bordläggning i en båt och förekommer mycket såsom sådan i England och Tyskland, men har de felen att dels är träet ganska tungt dels insuper det mera vatten än t. ex. ek eller mahogny och till sist spricker det lättare än de flesta andra träslag. Till block användes ask ännu mycket, men till åror, som det för omkring trettio år sedan var högst modernt, är det numera utdömdt af erfarenheten.

Asp är mycket olämplig för båtbyggnad, men användes likväl dertill på somliga trakter i mellersta Sverige.