Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om oenigheten mellan drottning Kristina och Oxenstiernorna år 1647
Berättelser ur svenska historien
Drottning Kristina
första afdelningen
av Anders Fryxell

Fortsättning af tvisten mellan drottningen och Oxenstiernorna
Om Magnus Gabriel De la Gardie  →


[ 48 ]

NIONDE KAPITLET.
FORTSÄTTNINGEN AF TVISTEN MELLAN DROTTNINGEN OCH OXENSTIERNORNA.

Vid tidpunkten af westfaliska fredens afslutande stod Salvius i serdeles nåd hos drottning Kristina. Orsaken dertill, utom hans stora skicklighet och många förtjenster, var det biträde, han lemnade i några kinkiga mål. Första betydliga tillfället härtill erböd sig under Magnus Gabriel De la Gardies beskickning till Paris. För att göra denna så lysande som möjligt, hade Kristina utom andra medel enskildt tillåtit De la Gardie att af fransyska underhållspenningarna lyfta 100,000 riksdaler. Summan uttogs och gick åt. Den var stor. Som den också var påräknad för härens behof, så inlupo öfver dess uteblifvande genast klagomål, hvilka så mycket lifligare uppfattades af oxenstiernska partiet, som detta alltid förklarat hela beskickningen öfverflödig. Kristina vände sig i förlägenheten till Salvius med ett bref af följande innehåll. I veten väl, att jag låtit grefve Magnus upptaga 100,000 riksdaler i Paris. Emedan nu summan synes något stor, så börja några glunka derom, att dess uteblifvande skall förhindra de framsteg, fältmarskalken Wrangel eljest kunnat göra. Ni kan lätteligen dömma, huru detta tal länder mig till förfång, häldst alla veta, det penningarna blifvit med mitt bifall uttagna. Om nu någon olycka sker, skall man ej underlåta lägga den mig till last; ty alltid finnas de, som vilja göra nya välden förhatliga. I denna nöd flyr jag till eder, som alltid försäkrat mig om den trognaste tjenst; och vill jag nu sätta denna eder trohet och tillgifvenhet på det osvikligaste prof. Jag nödgas derföre utan vidare omsvep bedja eder på egen kredit anskaffa så mycket penningar, att nämnde summa kan för härens behof tillhandahållas. Jag försäkrar vid [ 49 ]allt, det högt och dyrbart är, ja så högt, som någon försäkring kan göras, och ni sjelf henne åstundar, att jag skall hålla eder skadeslös, så alt ni icke skall ångra detta handtag. Jag skall också i öfrigt visa min tacksamhet; och finnes i vårt land intet kall så högt, att ni icke kan detsamma vänta, om Gud spar eder lifvet. Det tyckes, som Salvius fullgjort drottningens begäran. Han steg också mer och mer i gunsten. Redan i Jan. 1647 förklarade hon, att Salvius skulle blifva riksråd, hvem som ock lade sig deremot[1]. Då man nämnde, att Salvius af fruktan för ovänner icke ville återvända till Sverge, yttrade hon: så länge jag lefver, skola de dock lemna honom i fred. Jag skall göra honom lika hög som de, och skulle redan hafva upphöjt honom till riksråd; men emedan kansleren nu någon tid varit borta, hade man sagt, att jag af fruktan passat på hans frånvaro[2]. Vid ett annat tillfälle sade hon sig längta efter Salvii hemkomst, skulle då beständigt hafva honom vid sidan, äfven i vagnen för att af en sådan lärare få undervisning om verldens tillstånd. Emellertid ville hon med hvarje post hafva från honom enskilda bref. Rikskansleren kunde visserligen också sätta en sak väl på papperet; Salvii skrifter vore dock än bättre[3], o. s. v. Jemnförelsen tyckes hafva hunnit den gamles öron. Han skref vid samma tid till sonen sålunda. Uti sina bref fortfar din medbroder att efter sitt vanliga sätt öfverflöda med lärdom och framkasta en hop småsaker, likasom han för skoldjeknar läste Plautus och Terentius och ville dervid visa sina kunskaper. Kort härefter eller den 27 Mars 1648 föreslog Kristina i sittande råd, att Axel Lillie och Johan Salvius måtte till rådsherrar upptagas. Enhvar insåg, att Salvius förtjenat denna utmärkelse lika [ 50 ]väl som mången annan; men förslaget var dock för många en nagel i ögat. Det stridde på sätt och vis mot 1634 års regeringsform, hvilken förbehöll rådsvärdigheten åt infödda adelsmän, då deremot Salvius var född ofrälse, ehuru sedermera adlad. Det stridde än mer emot vanan; ty för det mesta hade man hittills uti rådet upptagit endast sådana personer, som härstammade från landets äldre och anseddare slägter. Aldramest stridde det mot högadliga partiets stolthet. Slutligen, i anseende till den allmänt kända spänningen mellan drottningen, Salvius och Oxenstierna, hade detta undantag från lag och häfd mycket sken af ett bemödande att förtreta den sistnämnde. Det var således en partisak så väl mellan drottningen och Oxenstierna, som mellan frälse- och ofrälsestånden. Allmänna uppmärksamheten var derföre mycket fästad vid utgången. I rådet yttrade sig Per Brahe först. Han ansåg Lillie värdig rådsämbetet, herr Salvius likaledes; så framt man ej kunde invända mot hans härkomst. Gyllenhielm sade: Salvius är en gammal trogen och berömlig tjenare. Jag hoppas, att ingen af rådet är emot hans inträde; häldst han är uti kanslisakerna serdeles förfaren. Kristina sade: Salvius skulle utan tvifvel anses ganska skicklig, om han vore af hög adel; men man bör just räkna honom till ära, att ingenting annat fattas. Brahe svarade: Salvii egenskaper äro goda; dock vore bäst, om enhvar finge plats efter sitt villkor. Kristina invände: men, när man behöfver goda råd, så frågar man ej efter sexton anor. Brahe svarade: för denna plats fordras likväl stora förtjenster. Kristina sade: Salvius har ock förtjenster så stora, att de äro verldskunniga. Axel Oxenstierna yttrade: när man ämnar intaga nya riksråd, plägar man ock höra de förut varande ämbetsbröderna. Kristina sade: man intager dem ock stundom, ämbetsbröderna ohörda. Brahe invände: man kunde dröja, tills freden blifvit afslutad. Undantaget passade då bättre såsom ett lysande bevis på statens tacksamhet. Men, invände Kristina, han rår ej för, om freden fördröjes eller tillintetgöres. Brahe sade: eders majestät gör efter [ 51 ]godtfinnande. Jag har blott velat säga min mening. Kristina återtog: det är godt, ty då får också jag säga mina skäl. Mig är angeläget hafva dugligt folk. Om i, gode herrar, hafven användbara söner, så skola de gerna antagas, dock endast om de i allt annat äro jemngoda. Rådsvärdighelen får ej stängas inom några få slägter. Brahe sade: men månne ej härigenom förvirring och oreda kan uppstå? Drottningen svarade: det är ej heller min mening, att det så om hvart annat ske skall. Men jag har lofvat Salvius denna befordran; ehuru han den visserligen icke begärt. Oxenstierna yttrade: mot Lillie har jag ingenting. Som jag i afseende på Salvius kan synas partisk, beder jag underdånigast att slippa yttra mig om hans person. Kristina sade: rikskansleren är alltför ädelsinnad att låta något sådant på sig inverka. Oxenstierna yttrade då: Salvius har tjenat väl; men också blifvit väl belönad. Rådsvärdighelen är den högsta, eders majestät i sitt rike kan bortgifva. Kristina invände: herr Johan Skytte, ehuru född ofrälse, blef ändå riksråd. Oxenstierna svarade: han var en man af stora egenskaper och stora förtjenster, hade varit konungens lärare, förestått räknekammaren och vigtiga beskickningar. Jag sjelf rådde dertill. Herr Salvius har ock stora förtjenster, som ock kräfva uppmärksamhet. Eders majestät gör, som hon vill. Kristina sade: om min salig far lefvat, så hade Salvius långt för detta varit riksråd. Oxenstierna svarade: det vill jag för Gud betyga hade aldrig skett; och det kunde jag väl säga herr Salvius i ögonen. Nu befallte Kristina omröstning. Yngsta rådsherren, Gustaf Oxenstierna, son af förre riksdrotsen, sade: herr Salvius är ganska skicklig, men ej af riddare eller väpnareklass. Jag hoppas derföre, att han icke mot lag och privilegier varder oss påtvingad. Sex rådsherrar, alla mindre ryktbara män, anförda af Gyllenhielm, röstade för Salvii intagande. Per Brahe samt båda Oxenstiernorna, Gabriel Bengtsson och Axel röstade emot; således sju för och fyra emot. Kristina sade: efter han är både skicklig och behöflig, så måsten i hålla till godo, att jag [ 52 ]ser på dessa egenskaper. Jag hoppas, att ingen blifver deröfver misslynt; och att rikskansleren,, som är en ädelsinnad herre, icke låter detta sig något bekomma. Dermed var saken afgjord och Salvius riksråd. Likväl fick han betala den äran drygt nog. Oaktadt Kristinas ofvan anförda löften om betalning, var hon dock vid Salvii död skyldig honom 146,000 riksdaler och lånte sedermera af enkan 50,000, riksdaler, hvilka summor måhända aldrig blefvo betalda.

Missförståndet angående fredsunderhandlingen fortfor. Kristina kom ej ur den förblindelse, hvari fransyska partiet försatt henne, nämligen att rikskansleren motarbetade freden i allmänhet. Då denna var nära att afslutas, skref hon till Salvius: nu få vi godt köp på långa näsor här hemma; och härom kan sägas:

Victrix causa Diis placuit, sed vida Catoni - Sat Sapienti[4]!

Under loppet af 1648 yppade sig också ett annat oenighetsfrö. Enkedrottning Maria Eleonora ville komma tillbaka till Sverge. Ärendet föredrogs i rådet och alla, äfven Axel Oxenstierna, röstade för bifall, och visade sig i allmänhet eftergifvande för enkedrottningens önskningar[5]. Sedan hon anländt till Stockholm, det var i Aug. 1648, gjorde rikskansleren henne sin uppvaktning. Man känner icke de närmare omständigheterna vid detta besök; dock berättas, att en häftig ordvexling förefallit, och att rikskansleren i anledning deraf begärde och fick tillstånd att resa till sina gods,

Hösten samma år och efter återkomsten till Stockholm, fick rikskansleren ett så häftigt anfall af slag, att mången till och med tviflade om vederfåendet. Man bad för hans tillfrisknande både morgon och afton i alla stadens kyrkor[6]. Det finnes dock ej antecknadt, att [ 53 ]Kristina under den långvariga sjukdomen hedrade honom med något enda besök. Äfven 1649 fortfor oviljan. Under riksdagen samma år hade rådspartiet sina sammankomster hos Axel Oxenstierna; drottningens anhängare deremot hos Bengt Skytte, då för tiden hennes förtrogne handtlangare. Spänningen var allvarsam och i staden berättades ett rikskanslerens yttrande: man vet nog, huru mycket man efter svensk lag är en kunglig fröken skyldig; likaså, huru han, i fråga om striden mellan konungen och parlamentet i England, tog det sistnämnde i försvar. När frampå hösten rikskanslerens fru dog, bevistade Kristina icke begrafningen; ehuru hon eljest plägade med sin närvaro hedra alla högre personers likbegängelser. Hon skyllde uteblifvandet på illamående. Året derpå eller 1650 inföll den märkvärdiga riksdagen, hvars uppträden vi skola framdeles närmare beskrifva.

Axel Oxenstiernas förtjenster, erfarenhet och anseende voro så stora, att oaktadt drottningens onåd var öppet visad och allmänt känd, funnos dock få, som vågade och ville stöta honom för hufvudet. De, som ej skonade honom af aktning och öfvertygelse, gjorde det dock af beräkning; ty något hvar tog för afgjordt, att de stora egenskaperna skulle snart göra honom åter gällande. Midt under den svåraste onåden sökte Kristina sjelf i kinkigare förhållanden hans råd, t. ex. vid Bäjerns stilleståndsbrott 1647, polska konungavalet 1648, o. s. v. Franska sändebudet Chanut, ehuru genom ämbetspligt Oxenstiernas motståndare, och kanske den farligaste, uttalar på flere ställen sin stora aktning för rikskansleren, och det är ej svårt att se, det han mången gång högre värderade Oxenstierna, som gjorde Frankrike emot, än drottningen, som gjorde Frankrike till viljes. En gång lade han sin hand på rikskanslerens axel och uttalade följande för tillfället sammansatta vers:

Axis hic est, circum quem totus volvitur orbis[7]. [ 54 ]Han sökte bibehålla Oxenstiernas personliga välvilja, så af öfvertygelse som beräkning. Han klagade öfver svårigheten att underhandla i Sverge; ty man fick ej uteslutande hålla sig till hvarken drottningen eller Oxenstierna, af fruktan att stöta den försummade; och man fick ej heller för någondera visa denna sin dubbla fruktan. Likväl förekommer ett märkeligt undantag från detta sista förhållande, nämligen ett exempel på, att Kristina vid något tillfälle biföll ett Chanuts förslag, men också på samma gång hans bön att få vända sig till rikskansleren med samma förslag och att dervid få dölja, att drottningen redah bifallit saken, på det ej rikskansleren skulle anse sig förbigången. Den sluge Mazarin hade också uttryckligen befallt fransmannen att uppföra sig med all grannlagenhet mot rikskansleren, fästan denne för tillfället var i onåd.


  1. Riksark. Acta Salviana. Tungel till Salvius. Sthm d. 16 Jan. 1647.
  2. S. st. d:o d:o 18 Oct. 1647.
  3. S. st. d:o d:o d. 13 Dec. 1647, d. 14 Mars 1648
  4. Segrarens sak var Olympens behag; den besegrade Catos - I förstån mig väl?
  5. Riksark. Rådsprot. d 18 Febr., 16 Juni 1647
  6. Skokloster. T. 24 Tungel till P. Brahe d. 10 Dec. 1648
  7. Detta den axel är, kring hvilken verlden sig hvälfver