Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/1-17

←  Kristinas uppförande under året 1651

Berättelser ur svenska historien Drottning Kristina första afdelningen av Anders Fryxell Kristinas första försök att nedlägga regeringen

Om Messenius, farfadern  →

SJUTTONDE KAPITLET.
KRISTINAS FÖRSTA FÖRSÖK ATT NEDLÄGGA REGERINGEN.

Hvarje uppmärksam betraktare förvånades öfver drottningens besynnerliga uppförande. Redan i sig sjelf var hennes ställning ganska kinkig; och likväl invecklade hon sig oupphörligt i än flere svårigheter. Huru skulle tvisten mellan frälse- och ofrälsestånden slutas? Huru skulle nödiga statsmedel anskaffas? Slutligen, huru och med hvad språk skulle hon sjelf vid nästa riksdag kunna möta de gäckade ofrälsestånden? Allt frågor, på hvilka intet rimligt svar fanns eller kunde finnas. Flere bland de skarpsinnigare anade dock, att drottningen hade inom sig någon serdeles utväg i beredskap; och en och annan gissade redan nu, att hon ämnade nedlägga regeringen och sålunda rädda åtminstone sin egen person undan faran af den kommande stormen.

Så var det äfven. Enligt egen uppgift har drottningen ända från år 1646 inom sig öfvertänkt och mer och mer omfattat detta förslag. Orsakerna torde från början förnämligast böra sökas i nygirighet, fåfänga och en falsk lefnadsvishet. Hon lockades ju längre desto mer af praktfulla beskrifningar öfver södra ländernas blidare luft, herrligare natur och lysande konstverk, samt öfver det behagliga umgänge, den bildning och vetenskaplighet, som der öfver allt mötte. I följe af dessa föreställningar, och kanske med intryck af modrens klagovisor, tyckte Kristina snart, att Sverge var till luftstreck ett Lappland, till bildning ett barbari och i båda hänseenden odrägligt. Till nygirigheten kom fåfänga, och den af många slag. Hittills af alla beundrad och firad som ett underverk, önskade hon att äfven i större kretsar få visa sina egenskaper och från alla munnar, i alla land skörda samma ära och loford. Sjelfva tronafsägelsen stod i sammanhang med dessa känslor. En så ovanlig handling skulle öfverallt väcka beundran för den unga qvinna, hvilken efter en lysande regering frivilligt nedsteg från tronen och föraktade det, som utgjorde högsta syftet för andra menniskors sträfvande; hennes namn skulle derigenom så nu, som i all framtid, blifva föremålet för menniskoslägtets beundran. Slutligen tyckes det, som hon gjort sig egna föreställningar om menniskans sanna värde. Hon ansåg nämligen högre och ädlare att lefva för konster och vetenskaper, än att arbeta för sina undersåtares bästa; ärofullare att förakta och nedlägga kronan, än att bära dess bekymmer och fullgöra dess pligter.

Ofvannämnde orsaker tyckas egentligen hafva varit de första, de, som ursprungligen lågo i drottningens lynne och åsigter. Längre fram kommo andra, förorsakade af sednare anledningar. Hon begynte snart ledsna vid de många och enformiga regeringsgöromålen, hvilka fordra mycken tid och trägen uppmärksamhet; men likväl väcka föga uppseende och lemna blott en knapp och långsamt mognande skörd af ära, och äfven denna ofta förbisedd, förtydd eller förnekad. Sådan sysselsättning var ej i längden passande för Kristinas lifliga sinne och hetsiga äregirighet. Snart längtade hon derifrån till vitterhetens och de fria konsternas lysande verld, till qvickhetens lekar, till vetenskapernas djupa forskningar och förvånande upptäckter. Vidare, oaktadt all egenkärlek, kunde hon likväl icke för sig sjelf helt och hållet dölja de gjorda felstegen, det helas och hennes egen vådliga ställning, ständernas missnöje mot hvarandra och mot henne sjelf, rikets tömda skattkammare samt omöjligheten af att fortsätta det lysande lefnadssätt, hon så mycket älskade och hittills fört; — slutligen omöjligheten af att reda sig ur alla dessa svårigheter. Några hafva påstått, att Kristina nedlade kronan och reste till Italien derföre, att hon antagit katolska läran, och således ej kunde stanna i Sverge. Oss synes motsatsen sannolikare, nämligen att hon antagit katolska läran förnämligast för att få obehindradt uppehålla sig uti söderns rikare länder.

Att beslutet om tronafsägelsen varit hos Kristina både gammalt och fast rotadt, derom vittnar hennes ifriga bemödande för pfaltsgrefven Karl Gustaf; nämligen att få honom utnämnd, först 1648 till generalissimus för svenska härarna, derpå 1649 till efterträdare, slutligen 1650 till arffurste. Genom att sålunda framdraga sin farligaste medtäflare så väl till riket som till folkets bevågenhet, hade Kristina begått en ändamålslös, en ganska vådlig oförsigtighet; så framt ej afsigten redan då varit att åt honom med det första öfverlemna regeringen. Orsakerna till valet af pfaltsgrefvens person voro flere; barndomsvänskap för honom sjelf; öfvertygelse om hans duglighet att till Sverges lycka föra statsrodret; öfvertygelse om att kunna påräkna en bestämdare och mer pålitlig erkänsla af honom, och i allmänhet af en enda person och af dess slägt, än af riket, i fall hon helt enkelt afsagt sig kronan och låtit sina undersåtare välja tronföljare. Härtill kom den grundade fruktan att ej utan fara kunna förbigå en man med Karl Gustafs arfsanspråk, egenskaper och folkskärlek. Slutligen med enväldiga tänkesätt i hufvudet och med konungablod i ådrorna, hyste Kristina mycken obenägenhet mot de republikanska åsigter, hvilka också inom Sverge framskymtade. Genom Karl Gustafs personlighet, hans slägtförbindelse med konungahuset, hans ynnest hos folket och genom att i förväg skaffa honom arfsrätt till kronan, ville Kristina förekomma alla försök att vid hennes afgång inskränka eller måhända afskaffa konungamagten. Huruvida bemödandet att godtgöra honom för gifna men återtagna äktenskapslöften härtill bidragit, lemna vi osagdt. Hvilken ock orsaken var, Sverge är dock skyldigt Kristina tacksamhet för valet af en sådan tronföljare. Men att hon, efter fattadt beslut om afsägelse och efterträdare, likväl i flere år stannade qvar och för sina nöjen eller nycker utsög rikets krafter, och slutligen åt Karl Gustaf öfverlemnade Sverges krona, först sedan dess rosor voro afplockade och taggar ditsatta i stället; detta förminskar, nästan utplånar hennes rättighet till erkänsla så väl af Karl Gustaf som af Sverge.

Våren 1651, omedelbart efter de öfverdrifna utnämningarna till grefvar, friherrar och riksråd, började Kristina förbereda sin afsägelse. Hon beslöt en resa till Gottland och Öland. De bättre underrättade gissade, att, emedan dessa öar voro omtalade för ett behagligare luftstreck, hade Kristina i förslag att välja dem till boning efter afsägelsen och ville af sådan orsak i förväg taga dem i ögonsigte. Resan gick ej i verkställighet; men man anmärkte åtskilliga andra tecken. Drottningen lät t. ex. borttaga Wasavapnet ur rikssigillet. Samma vapen var också med stenar inlaggdt på inre slottsborggården; Kristina lät äfven här borttaga denna sinnebild; det kungliga vapnet, sade hon, borde ej trampas under fötterna; andra uttydde det som ett förebud, att Wasaslägten skulle nu försvinna från Sverges rike och ur Sverges konungaborg. Man fästade sig äfven vid det egna förhållandet, att hon började åter smickra Axel Oxenstierna och hans parti, likasom hon önskat försoning med alla sina förra ovänner. Märkvärdigt är, att svenskar, som detta år reste uti Italien, der hörde omtalas, att hon redan följande året väntades till nämnde land. Således hade, förmodligen från Rom, ryktet om hennes tillkommande tros- och tronafsägelse blifvit utspridt.

Fransyska sändebudet Chanut var den förste, åt hvilken Kristina gaf förtroende om sin föresats. Han afrådde ifrigt och med alla möjliga skäl; men utan framgång. Han fick från sitt hof befallning att ytterligare afråda och gjorde det; men måste slutligen låtsa sig öfvertygad, för att ej stöta drottningen för hufvudet. I början af Juni 1651 under en resa till Nyköping uppenbarade hon för Karl Gustaf sitt beslut. Prinsen misstänkte någon list, något försök att sätta hans ärelystnad på prof. Han insåg, huru svårt det skulle blifva att mottaga det utarmade riket med inkomsterna än mera förminskade genom det underhåll, Kristina naturligtvis ämnade förbehålla sig. Han fruktade också å hennes sida framtida ånger, eller framtida giftermål och deraf uppkommande tvister och nya anspråk; betviflade också att hon ville afsäga sig regeringen helt och hållet; och en delad magt skulle snart medföra oenighet. Af dessa skäl vägrade prinsen och bad enträget, att drottningen måtte bibehålla styrelsen. Hans bön var dock förgäfves, ty kort derefter tillkännagaf hon för Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie sin föresats, och uppdrog åt dem att skriftligen bedja Karl Gustaf skynda till hufvudstaden för att mottaga regeringen. Men prinsen hade samma betänkligheter och gaf samma svar som förut, hvarjemnte han bad bemälte herrar på allt möjligt sätt, öfvertala drottningen att afstå från nämnde plan. Uti serskildt bref till henne sjelf förde han samma språk, försäkrade om orubblig trohet och lydnad; bad Gud, att drottningen icke måtte förtröttas vid regeringen, och att hennes lifstid måtte blifva så lång som möjligt o. s. v.

Genom dessa och andra underhandlingar blef hennes afsigt af många känd och omtalad. Den väckte visserligen uppseende, dock hos de flesta mer förvåning än beundran. Främmande lärda och statsmän hyste dervid sina egna åsigter. De förra fruktade uteblifvandet af gåfvorna från Stockholm; de sednare önskade, det Sverge måtte fortfarande under Kristinas styrelse förlora den kraft och sammanhållning, hvarigenom det för sina grannar varit så fruktansvärdt; båda delarna ogillade derföre hennes föresats. Andra, och hennes fiender, tadlade och gäckade det ovanliga beslutet. Hvarföre hade hon i Oktober 1650 låtit påsätta sig kronan, för att i Oktober 1651 åter nedlägga den? Hvarföre då betunga sina utarmade undersåtare med de dryga kostnaderna för en öfverflödig kröning? Eller var hela kröningen blott ett skådespel, uppfördt till hennes nöje, till hennes förherrligande, likasom alla de öfriga upptågen? Andra gäckades öfver hennes nyfikenhet och fåfänga. Hon ville ut för att se och ses, för att beundra och beundras, sade man. Drottningens håg var denna tiden förnämligast rigtad på Frankrike, hvars språk hon talade med ett behag och en lätthet, som väckte förvåning. Om hon ej talte så väl fransyska, sade den ene, skulle hon icke så ifrigt längta dit ut. En annan tillade: hon är i stånd att afsäga sig svenska kronan, endast för att under fjorton dagar få lysa i Paris.

Landsorterna hade ännu icke hunnit erhålla fullständig kännedom om det sätt, hvarpå Kristina begynte under sednare tiden vårda sina regentpligter; men i Stockholm, der man på närmare håll sett detsamma, blef nyheten om hennes tillämnade tronafsägelse för den stora allmänheten ganska välkommen. Hos många och de skarpsinnigare uppstodo likväl flerehanda betänkligheter. Kristina var ännu ung och af ombytligt och hetsigt lynne; snart kunde hon råka i fiendskap med sin efterträdare; snart kunde hon återigen få lust till den nu försmådda kronan. I sådant fall hotades riket af ett sönderslitande inbördes krig; ty Kristina hade ännu många anhängare, var dessutom sjelf ganska tilltagsen och af lynne att drifva allt till det yttersta; dertill utrustad med en flödande vältalighet att kunna uppväcka, och med en vighet och en kroppsstyrka att sjelf kunna från sadeln leda ett uppror. Om hon också i egen person hölle sig stilla, så kunde hon måhända framdeles inträda i äktenskap, och då genom sin gemåls eller sina barns anspråk störa rikets lugn. Konungen i Polen skulle också visserligen passa på tillfället och förneka pfaltsiska ättens rättighet till kronan, och söka deremot göra sin egen gällande. Härtill kom hos mången redlig man sorgen att se från Sverges konungatron försvinna den sista ättlingen af Sverges räddare, den under sin lifstid af uppror förföljde, men nu mer och mer saknade gamle kung Gösta.

Utom dessa allmänna hade adeln sina enskilda skäl mot Kristinas tronafsägelse. Hon hade sjelf gifvit eller bekräftat de stora fördelar, af hvilka ståndet nu befann sig i åtnjutande, och hon kunde således ej gerna återtaga dem och sina egna ord. Så länge hon regerade, kände sig adeln säker i orubbadt bo; och om hon ännu i trettio eller fyratio år qvarstannade på tronen, hoppades man, att de närvarande förhållandena skulle hinna så mycken stadga, att de ej mer kunde förändras. Deremot var det mer än troligt, att vid nu skeende regentombyte, en ny konung skulle med ofrälseståndens biträde anställa den så mycket omtalade och fruktade reduktionen.

Oaktadt ofvannämnde afrådande röster hade Kristina emellertid beslutat bringa sin föresats till verkställighet. Rådet sammankallades den 7 Augusti. Drottningen framställde sitt beslut och anförde som skäl först rikets fördel af att till regent få både en man och en till sådant värf duglig man, dessutom en god fältherre, den der kunde fäkta för fäderneslandet: — sedermera prinsens fördel, ty hans och hans efterkommandes rätt till riket blefve tryggad; — slutligen Kristinas egen fördel, ty hon skulle sålunda komma i tillfälle att njuta ett lugnt och sorgfritt lif. Andra skäl funnos ock, hvilka hon likväl icke ännu kunde upptäcka. I fem eller sex år hade hon saken betänkt; nu ändtligen derom fattat sitt beslut, och det en gång för alla; gjorde derföre denna framställning, icke för att inhämta något betänkande deröfver, utan blott bifall dertill, på det saken måtte komma till verkställighet, och prinsen blifva såsom en ärlig konung i regeringen stadfästad. Axel Oxenstierna tog ordet: ärendet vore vigtigt, sade han; det kommer att olika bedömas och skall inför riket och hvarje ärlig svensk ansvaras; fordrade derföre betänketid och noggrannt öfvervägande. Kristina svarade, att Karl Gustaf vore till sina egenskaper känd och redan som arfprins antagen; hon tyckte derföre, att föga vore vid förslaget att betänka. Derpå lemnade hon rummet. Rådet höll en lång öfverläggning. Beslutet blef, att afstyrka hela förslaget^[1].

Axel Oxenstierna uppsatte skrifvelsen derom. De två förnämsta orsakerna till rådets motvilja, nämligen dess fruktan dels för Kristinas ombytlighet, dels för reduktion, voro båda af natur, att ej kunna framdragas. Så mycket vidlyftigare utvecklade rikskansleren de andra skäl, som förefunnos. Drottningens beslut vore för rådet sorgeligt, ja till hjertat gående. Hon hade affordrat dem ett enkelt bifall, men ej något utlåtande. De måste dock, ehuru ogerna, bryta mot denna föreskrift; ty förslaget rörde så nära både drottningens, fäderneslandets och deras egen välfärd och heder, att det borde till alla sina följder noga öfvervägas, innan det ställdes i verket; ja innan det ens för den stora allmänheten upptäcktes. En valkonung, fortfor han, är till sina undersåtares vård och försvar pligtig; än mera och i dubbelt mått en arfkonung. Eders majestät är enligt våra lagar född till Svea rikes drottning; dertill ytterligare uti sin barndom af ständerna anammad, och vid myndiga år af oss alla med hand och mund, med böjda knän och liflig ed hyllad, och nu sednast på samma sätt och med lika förpligtelser krönt. Äfven har eders majestät sjelf vid samma tillfällen med högtidliga eder och inför Guds ansigte lofvat vara vår drottning och vårt rike efter lag regera. Ett så fast och ofta sammanknutet förbund att upplösa eller sönderrifva, det kan ej gerna ske utan fel eller förtal på en eller båda sidorna. Att rikets bästa skulle genom denna afsägelse befrämjas, derom kan Gud uti sitt hemliga råd, men icke vi svaga menniskor dömma. Vi bära för hans kunglige höghet den största vördnad och tvifla ej om hans många och goda egenskaper. Men eders majestät är nu vår drottning blifven samt dertill begåfvad med kärlek till land och undersåtare, samt med förstånd, erfarenhet och anseende, och dessutom med ovanlig lycka så in- som utrikes; allt derföre synes rådligt nöja sig med det närvarande, och ej i oträngda mål söka efter förändringar, hvilka lända sällan till förbättring, ofta till förvärring. — Hvad hans kunglige höghet beträffar, så tro vi honom redan så mycket, som möjligt och behöfligt är, vara om sin rätt förvissad; och detta så väl genom eders majestäts som ständernas tvänne gånger aflaggda försäkringar; såsom ock, enligt vår ödmjuka förmodan, genom det bevis på ordhållighet, hvilket vi samtlige ständer gifvit, då vi, vid salig konungens frånfälle, och när eders majestät var ett vanmägtigt, oförsvaradt barn, likväl som trogne tjenare och undersåtare voro angelägna om att vårda och upprätthålla eders majestäts rättigheter. — Att eders majestät skulle genom afsägelsen få lugnare dagar, derom kunna vi ej dömma, emedan vi ej känna det tillkommande. Vi veta ej heller, om lugnet öfverenskommer med eders majestäts pligt. Till möda och bekymmer äro alla menniskor födda; serdeles konungar och regenter, hvilkas skyldighet är att i arbete finna sin lust och sitt nöje. Man kan visserligen stundom tröttna, i synnerhet vid de många klagomål, den gråt och jemmer, ja ock vid den undersåtares motsträfvighet, hvilken esomoftast och det i saker af ringa vigt, öfverheten förföljer och plågar; dock torde genom hans kunglige höghets och andras medarbete och hjelp denna bördan kunna lindras o. s. v. Skriften är undertecknad af 13 rådsherrar^[2]. Den mägtade likväl icke ändra drottningens föresats. Hon beslöt om denna sednare underrätta det ständernas utskott, som snart skulle i Stockholm sammanträda; och lät till det af henne inköpta De la Gardiska palatset från slottet nedbära en hop taflor och böcker. Meningen syntes vara att efter afsägelsen taga derstädes sin boning. Den 25 Oktober framställde Kristina ånyo inför rådet sitt förslag. Per Brahe först och sedermera Jakob De la Gardie och Axel Oxenstierna talade ifrigt deremot. Tvisten blef liflig. Å ömse sidor framdrogos alla möjliga skäl; men oaktadt fem och en half timmas öfverläggning blef drottningen fast i sitt beslut, och rådet hade ej annan utväg än att söka uppskof, i det de förklarade, att en så vigtig sak ej kunde afgöras utan bifall af ständerna, hvilka i nästa Februari skulle sammanträda.

Nyheten om drottningens tillämnade afsägelse hade emellertid blifvit allmänt bekant både inom och utom fäderneslandet. Från alla håll kommo afrådande bref, och om Kristina väntat skörda endast beundran och loford, så fann hon sig deruti mycket bedragen. Dessutom fordrades många vigtiga förberedelser, innan saken kunde gå i verkställighet. Det var ännu icke bestämdt, hvar Kristina efter afsägelsen skulle bo, ej heller hur hon skulle underhållas m. m. Hvad som mycket bidrog att rubba hennes föresats, voro några bref från Chanut och från Salvius. Kanske ock, att kronans glans föreföll desto mer lockande, ju närmare den var att för alltid försvinna.

Äfven Karl Gustaf gjorde åtminstone till skenet allt, hvad han förmådde för att afstyrka drottningens förehafvande. Han försäkrade, det han aldrig ville mottaga regeringen, så länge Kristina lefde och vore vid fulla krafter. Han bad rådet, han bad ständernas utskott på det enträgnaste, att de måtte förena sina böner med hans, för att afvända den hotande olyckan.

Den omständighet, som för tillfället afgjorde Kristinas beslut att qvarstanna vid regeringen, berättas på följande sätt. Rådet ämnade göra ett nytt övertalningsförsök, och Axel Oxenstierna hade för sådant ändamål uppsatt en böneskrift i de bevekligaste ordalag. Men som Kristina uttryckligen förbjudit hvarje sådant företag, ville något hvar undandraga sig den oangenäma beskickningen. Slutligen valdes dertill gunstlingen De la Gardie samt riksråden Rosenhane, Gust. Bielke och Soop. Också dessa vägrade, men fåfängt. Under vägen ville Rosenhane till och med flere gånger vända om, ty han fruktade något utbrott af drottningens vrede. De la Gardie trugade honom dock att följa med. Som de inträdde, anade drottningen ärendet samt spände sina stora ögon emot dem och frågade, »hvad de ville?» Men emedan flere personer funnos i rummet, svarade De la Gardie, att ombuden för sitt uppdrag önskade serskildt samtal. Detta beviljades, och drottningen trädde, åtföljd af Herman Fleming, in uti ett annat gemak, dit äfven de fyra rådsherrarna infördes. De la Gardie framställde nu rådets önskan och bön, att drottningen måtte qvarblifva vid styrelsen, samt öfverlemnade Axel Oxenstiernas skrift. Kristina blef vid läsningen deraf rörd ända till tårar, och tycktes börja vackla i sitt beslut. Men likasom af fruktan, att hon skulle låta öfvertala sig, tog Herman Fleming till orda och började att berömma hennes föresats och att till dess rättfärdigande framdraga flere skäl. Bland annat yttrade han, att, i fall tronafsägelsen uppskötes, torde under tiden omständigheterna så inveckla sig, att drottningen några år härefter icke ens kunde densamma verkställa, om hon ock aldrig så gerna ville. Detta stack Kristinas stolthet och gaf en helt annan vändning åt hennes tankar. Hvad? utbrast hon, tror ni någonting vara i stånd att binda min vilja? Jag skall bevisa er, att den icke blott är, utan ock framdeles alltid skall förblifva fri. Derpå gaf hon rådsherrarna förhoppning om bifall, och De la Gardie sade, att denna tillfällighet varit första och egentliga orsaken till uppskofvet med hennes tronafsägelse^[3].

I följe af alla dessa omständigheter beslöt man göra ännu ett försök.

I början af November månad gingo rådsherrarne och ständernas utskott tillsammans upp till drottningen. Axel Oxenstierna förde ordet. I hela konungarikets namn tackade han för hennes utmärkta vård om fäderneslandets storhet och lugn. Detta vore nu i mer blomstrande ställning än något annat land i Europa. Prinsen ville ej, så länge hon lefde, mottaga regeringen. Vid afsägelsen skulle derföre allt det goda, hon uträttat, snart råka i förfall, hvilken syn skulle förbittra och oroa det lugn, hon sökte. Alla nu närvarande voro om dessa sanningar så förvissade, att de härmedelst öppet förklarade, att, om hon nedlade regeringen, skulle också hvar och en bland dem nedlägga sina tjenster. De ville ej inför efterverlden bära den skamen att hafva bifallit en sak, så förderflig för fäderneslandet. Allernådigsta drottning! sade han slutligen, vändande sig närmare till Kristina. Är eders majestät missnöjd med oss? Kanske vi stundom icke iakttagit tillbörlig vördnad och hörsamhet? Värdes säga oss det rent ut! Vi skola underkasta den brottsliga, vi skola underkasta oss sjelfva, hvad eders majestät beslutar. Vi skola för framtiden söka vara eders majestät bättre till nöjes, likasom vi äro färdiga att för eders majestäts storhet, anseende och rättigheter offra både egodelar och lif. Vi veta, att kronan har stora skulder; men vi erbjuda oss, att på vår bekostnad gälda dem alla och dessutom samla medel så rika, att deraf kan hållas ett hof, mer lysande än någon konung i norden det haft. Den nära sjuttioåriga mannen talade med växande ifver och rörelse, så att tårarna slutligen kommo församlingen i ögonen. Drottningen, bevekt genom dessa kanske oförmodade bevis på undersåtarnes tillgifvenhet, gaf ändteligen sitt bifall att qvarstanna; dock med det uttryckliga förbehåll, att ingen skulle yrka på hennes förmälning, ett villkor, hvilket de närvarande genast antogo.

I följe af ofvanstående beslut började man öfverräkna statsskulden och uppgöra förslag till dess afbetalande; men af förutnämnde orsaker blef allt derå användt arbete äfven denna gång ändamålslöst.

Drottningen sjelf, ehuru för ögonblicket besegrad, yttrade likväl, att hon måhända framdeles torde någon gång sätta sin föresats i verkställighet. För närmaste vännerna förklarade hon kort derefter, att beslutet om afsägelsen var och förblef orubbadt.

Att gamla Oxenstierna af kärlek och vördnad för Gustaf Adolf icke vill se kronan lyftas från dotterns hufvud; att han och större delen af adeln fruktade Kristinas afsägelse, såsom ett förebud till reduktionen; att många enskilda voro vid henne fästade antingen genom tacksamhet för åtnjutna, eller genom hopp om väntade välgerningar; detta allt synes naturligt. Men att prinsen, att ofrälseståndens utskott, att så många andra, hvilka verkligen önskade hennes aflägsnande, likväl ifrigt satte sig deremot; sådant kan endast förklaras derigenom, dels att de fruktade ett anfall af ombytlighet och ny regeringslystnad; dels att, om de visade benägenhet för hennes afsägelse, torde hon just på trots stanna qvar; hvaremot en fortsatt regering skulle göra både henne och undersåtarne än mera ledsna vid hvarandra, och således lätta skilsmessan och förminska vådan, i fall Kristina en gång ånyo kastade begärliga blickar på Sverges konungatron.

Den stora hopen så väl i hufvudstaden som landsorterna brydde icke sin hjerna med så klyftiga beräkningar. Den tänkte helt enkelt, att, emedan Kristina var för riket skadlig, borde hon så fort som möjligt ifrån dess styrelse aflägsnas. Underrättelsen om, att hon blifvit öfvertalad stanna qvar, väckte derföre mycken ovilja och synes hafva påskyndat den så kallade messeniska sammansvärjningen. Men innan vi företaga oss berättelsen om sistnämnde ryktbara händelse, är nödigt att vika något tillbaka och förtälja den märkvärdiga messeniska slägtens föregående öden.

---

1. Riksark. Rådsprot. den 7 Aug. 1651. Detta protokoll är rättadt med rikskanslerens egen hand.
2. Riksark. Rådsprot. d. 7 Aug. 1651. Dessutom finnes denna skrivelse i Riksark. bland handlingar till Kristinas historia; samt i Engestr. Acta om drottning Kristina. 4:o T. 2.
3. Rådsprot. den 21 Juli 1668. M. G. De la Gardies berättelse.