Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-19
| ← Förberedelser till tronafsägelsen |
|
Riksdagen 1654 → |
NITTONDE KAPITLET.
TVISTERNA OM ÅRSUNDERHÅLLET.
Sedan hufvudsaken sålunda blifvit afgjord, uppstod naturligtvis den vigtiga frågan om Kristinas tillkommande årsunderhåll. Hon hade härvid att underhandla på tvänne olika håll, nämligen med rådet och med tronföljaren. Denne sistnämnde blef redan i Februari månad tillkallad från Öland och uppehöll sig allt sedermera i trakten kring Stockholm, naturligtvis för att vara närmare till hands. Öfverläggningarna med honom fördes dels af drottningen sjelf, dels genom Erik Oxenstierna, Herman Fleming, Lorents von der Linde och Johan Stiernhöök. De gingo lätt nog. Alla prinsens rättigheter till kronan voro en gåfva af Kristinas nåd; hvarföre han var och kända sig tvungen att visa henne all möjlig eftergifvenhet. Ihärdigt bibehöll han den en gång antagna skepnaden af vördnad, beundran och tacksam ödmjukhet. Ihärdigt bad han drottningen behålla kronan och förklarade fullkomlig tillfredsställelse med sin nuvarande obemärkta lott. Om sjelfva underhandlingarna med honom och om deras utgång har man för öfrigt ingen närmare kännedom. Man vet blott, att allting aflopp till båda parternas, som det tycktes, ömsesidiga tillfredsställelse, samt att Karl Gustaf visade den af fullkomligaste undergifvenhet och förklarade, det han infunnit sig på drottningens befallning, hvilken han såsom hennes trognaste och ödmjukaste tjenare alltid skulle efterkomma; samt att drottningen funnit mycket behag i detta hans uppförande och detsamma både ofta och offentligen berömt. Vid afskedet sade hon: farväl, min kusin! Nästa gång vi träffas, helsar jag eder som konung.
Vidare kinkigare blefvo underhandlingarna med rådet. Genom dessa, som finnas mer fullständigt upptecknade, får man lära känna Kristinas första fordringar. De voro Pommern, Poel och Neukloster, Öland, Gottland, Ösel samt städerna Norrköping och Göteborg. Inkomsterna häraf beräknade Kristina till 200,000 r:dr, hvilken summa hon fordrade för sitt årliga underhåll. Tillika begärde hon full egande- eller suveränitetsrätt öfver alla eller de flesta af nämnde lägenheter. Sådana fordringar väckte många både misstankar och motsägelser. Såväl inom som utom fäderneslandet fruktade man, att Kristina antingen nu ämnade eller i framtiden kunde af nöd drifvas eller af smicker lockas att afyttra någon eller några bland dessa orter och sålunda skilja dem från Sverge. Man trodde sig veta, att kejsaren hade sådana afsigter på Pommern och Spanien på Göteborg; likaså, att Kristina ämnade framdeles utbyta några bland underhållsländerna mot besittningar i det sköna och efterlängtade Italien. Rådet gick derföre med största varsamhet tillväga. Först fäste man sig vid Göteborg; denna stad vore rikets förnämsta, nästan enda handelsort mot Westerhafvet, och kunde derföre omöjligen bortlemnas. Kristina gaf i denna punkt snart och lätt nog med sig. Vigtigare och svårare blef suveränitetsfrågan. Både för sjelfva grundsatsens och för ofvannämnde farhågors skull ville rådet alldeles icke bifalla, och till och med Karl Gustaf tyckes hafva yttrat allvarsamma betänkligheter. Kristina måste slutligen gifva efter, ehuru ogerna. Ytterligare anmärktes, att de föreslagna besittningarna lemnade i afkastning långt mer än 200.000 riksdaler. Man ville afpruta hela Pommern och påstod, att de öfriga länderna skulle ensamma gifva ofvannämnde summa. Äfven denna nedsättning fann sig Kristina föranlåten att medgifva; men hon fordrade att deremot bekomma åtminstone alla de pommerska taffelgodsen; d. v. s. de egendomar, som fordom varit anslagna till pommerska hertigens bordhållning, men nu mera hemfallit till svenska kronan. Utan att härtill säga nej, anmärkte dock rådet, att Kristina sjelf bortgifvit större delen af samma gods, hvilka således ej mer voro tillgängliga. Samma anmärkning gjordes ock i afseende på Ösel och Neukloster. Men Kristina påstod, att ifrågavarande gods borde för nämnde ändamål indragas mot någon annan ersättning åt innehafvarna. De förnämsta bland dessa sednare voro Johan Oxenstierna, Karl Gustaf Wrangel, Magnus Gabriel De la Gardie samt Axel Lillie. De tre förstnämnde herrarne voro mer eller mindre i onåd. Den af Kristina föreslagna godsindragningen hade derföre skenet af personlig förföljelse. Den var dessutom i afseende på grundsatsen ett vigtigt föredöme, ett bevis på möjligheten af att återtaga gifna förläningar. Den väckte af dessa orsaker mycket både ovilja och motstånd inom rådet, och man tvistade derom fram och tillbaka utan att likväl hafva kommit till något afgörande slut, när riksdagen ändtligen sammanträdde.
Kristinas uppförande under denna sista tid har sin egen märkvärdighet. Med oförklarlig djerfhet retade hon allmänna tänkesättet genom en mängd besynnerligheter samt skadliga och olagliga åtgerder, och det mer än någonsin förut. Hennes sista regeringsår framter en tafla full af vidunderliga föremål. Vi erinra blott om den öfverdrifna förföljelsen mot grefve Magnus; det besynnerliga mötet mellan Corfits Ulfeld och danska sändebudet; den opassande trätan med modren Maria Eleonora; det utan rådets hörande inledda bremiska kriget; det orimliga förslaget att upphöja Klas Tott till tronföljare eller till hertig; befallningen att åt samma man inlösa Ekolsund; det med svenskarnas uteslutande beständiga sällskapandet med utländningar; och slutligen och mest det hemliga och baksluga bortförandet, man kan säga undansnillandet af kronans förnämsta dyrbarheter och lösören m. m. Så täta och tjocka föllo skuggorna öfver aftonen af Kristinas regering. Mot den klara dager, som förherrligade dess morgon, gjorde de ett afbrott, som af många icke kunnat förklaras. Personer hafva derföre funnits, hvilka på fullt allvar trott, att Kristina med flit begått dessa fel, eller, som hon sade, spottat på salsgolfvet, på det de utledsna svenskarna skulle lättare tillåta och med så mycket större årsunderhåll betala hennes nedstigande från tronen.
Men å en annan sida sökte Kristina på flerehanda sätt bereda sig vänskap och tillgifvenhet bland svenskarna. Man anmärkte, att hon uppförde sig med saktmod och höflighet, äfven mot sådana personer, hvilka hon förut aldrig kunnat lida; att hon smickrade de mägtigare af alla partier, och att hon sökte genom slösade nådebevisningar af alla slag öka antalet af sina anhängare. Så t. ex. tillsatte hon på en enda dag i Oktober 1653 nio och i februari följande år fyra nya rådsherrar; ehuru rådkammaren var öfvertalig redan före båda dessa utnämningar. Endast inom Maj månad 1654, sista månaden af sin regering, bortskänkte hon åt sina gunstlingar minst 120,000 riksdaler kontant (d. v. s. 480,000 riksdaler riksmynt efter nu varande myntfot). Inom samma månad upphöjde hon femton personer till adeligt, och på sista veckan af sin regering trenne till grefligt stånd. Öfverdriften väckte allmänt tadel, och riddarhusets ovilja öfver Steinbergs grefvevärdighet hafva vi redan omtalat. Angående de många nya riksråderna anmärkte man, att flere bland dem voro unga herrar, nyss hemkomna från Frankrike efter der slutad uppfostran, och hvilka innehaft endast hofsysslor, men i afseende på statens vård egde hvarken förtjenster eller erfarenhet De voro, sade man, mera passande till dansherrar än till rådsherrar.
För öfrigt fick Kristina redan nu känna försmaken af sin blifvande lott. Menniskans vanliga benägenhet att öfvergifva den nedgående och tillbedja den uppgående solen framstack äfven vid detta tillfälle, oaktadt alla de bemödanden, som försigtigheten nu mer än någonsin fordrade. Så, under drottningens frånvaro, smög sig en del af hoffolket till besök hos den nu förskjutne grefve Magnus, hvilken dock var svåger med landets snart blifvande konung. Dels af penningebrist, dels med anledning af den förestående utresan, afskedade Kristina en del af sin omgifning, så att slottets salar blefvo ödsliga och tomma, i synnerhet mot förr. De qvarstående, lika som de afgående, kunde ej alltid dölja sitt missnöje öfver så väl uteblifvandet af flere års löner, som öfver den sorglösa likgilltighet, hvarmed Kristina lemnade deras framtid vind för våg. Äfven utländningarna drogo sig undan. Deras skördetid i norden var förbi; och undan den hotande nordanstormen af svenskarnas missnöje skyndade de flocktals åt söder och lemnade sin beskyddarinna ensam. I sanning ensam! Med vanlig skarpsinnighet kunde hon hos Karl Gustaf och sina nuvarande gunstlingar lätt upptäcka eller åtminstone ana egennyttan bakom smickret och den låtsade tillgifvenheten. Hon borde begripa, att så väl adeln och rådspartiet som massan af ofrälsestånden voro med hennes regering och person på det högsta missnöjda: och som enskild egde hon ingen enda vän; ingen, vid hvilken hennes hjerta var fästadt; ingen, som med oegennyttig tillgifvenhet deltog i hennes öde. Känslan af denna öfvergifna belägenhet föll stundom tryckande och tung öfver hjertat, och man såg henne ensam, nedslagen och sorgsen, öfverlemna sig åt dystra grubblerier. Emellanåt sökte hon rycka sig derutur, dels genom tanken på herrligheterna i södern, dels genom hopade nöjen, lustfärder, jagter, baler, fäktningar, ringränningar och skådespel; medelst hvilka tillställningar hon och omgifningen sökte kasta ett skimmer af glädje och glans öfver hennes sista dagar i Sverge.