Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Tvisterna om årsunderhållet
Berättelser ur svenska historien : Drottning Kristina : andra afdelningen
av Anders Fryxell

Riksdagen 1654
Kristinas tronafsägelse  →


[ 187 ]

TJUGONDE KAPITLET.
RIKSDAGEN 1654.

Den nu sammanträdande riksdagen tycktes blifva i många hänseenden märkvärdig, vigtig, måhända vådlig; ty flere partier förefunnos, och hvarje hade sitt serskilda mal, hvilket det med ansträngning af alla sina krafter sökte uppnå.

Drottningen för sin del åsyftade förnämligast att bekomma så stort underhåll och så stor säkerhet derom, som möjligt, och att sedermere ju förr desto häldre få avkasta regeringsbördan och skynda till söderns efterlängtade herrligheter. Man såg tydligt, huru hon med otålighet räknade de återstående dagarna, till och med timmarna. — Ett annat parti var rådet och högadeln. Dess syften voro flere. Först att nedpruta Kristinas fordringar till öfverensstämmelse med rikets behof och säkerhet. Att rådet åtog sig detta obehagliga göromål, var så mycket nödvändigare, som prinsen sjelf icke kunde anständigtvis drifva något sådant mot sin välgörarinna, och ofrälsestånden försummade det i följe af folkpartiers vanliga brådska och benägenhet att gå förbi en mängd vigtiga omständigheter blott för att så snart som möjligt vinna det i allmänna tänkesättet för året eller för dagen högst gällande målet, hvilket denna gången var drottningens tronafsägelse. — Ett annat adelns syfte var, att åt sig sjelf så [ 188 ]mycket som möjligt trygga besittningen af de erhållna krono- och skattegodsen. För detta ändamål önskade man häldst behålla Kristina qvar vid regeringen; ty för henne var det nära nog omöjligt, att taga sina egna ord och sina egna gåfvor tillbaka. Men då intet hopp om hennes qvarblifvande återstod, ville och sökte man både af henne och af tronföljaren utverka sig orubbad besittningsrätt på ofvannämnde gods. Det var vid en sådan underhandling, som mellan Kristina och Axel Oxenstierna föreföll den skarpa ordvexling, hvilken vi förut omtalat. — Ett tredje syftemål hos rådspartiet var, som det hette, att erhålla en närmare bestämning af regentens, rådets och undersåtrarnas ömsesidiga rättigheter och pligter; på det enhvar måtte med säkerhet veta, hvad han hade att iakttaga. Egentliga och inom partiet öppet erkända afsigten var att förekomma godtyckliga åtgerder; och att för sådant ändamål genom lagliga former och rådets kanske ock ständernas, ökade myndighet inskränka regentens allena beslutande rätt och utveckla de frö till sjelfstyrelse, som i regeringformen af 1634 förefunnos. Strax sedan Kristinas afsägelse blifvit i Februari månad en gång för alla afgjord, anhöll derföre rådet hos både drottningen och tronföljaren, att en sådan bestämdare regementsförordning måtte blifva till rikets säkerhet utarbetad och före regentombytet antagen. Kristina och Karl Gustaf biföllo och lofvade att tillsammans med Per Brahe, Axel Oxenstierna och några flere af rådet företaga det begärda arbetet. Det hade dock blifvit uppskjutet eller fördröjdt ända till riksdagen, då den vigtiga och kinkiga punkten skulle till slutligt afgörande förekomma.

Det tredje och största partiet utgjordes af ofrälsestånden och af en del bland lågadeln. Detta hade förnämligast två syften; det ena att genomdrifva kronogodsens återindragning; det andra att påskynda drottningens nedstigande från och prinsens uppstigande på tronen. Det saknade dock skickliga ledare och sammanhållning, och arbetade derföre efter skiftande ingifvelser, än från de andra partierna, än från egna tycken och hugskott.

[ 189 ]Det fjerde partiet var tronföljarens, med utmärkt slughet och försigtighet fördt af honom sjelf; derigenom ock det mägtigaste, ehuru minst framstående. Hans första och förnämsta afsigt var att vinna kronan. Som medel användes låtsad likgiltighet för samma krona, ihärdig undergifvenhet mot Kristina, och slutligen, som man tror, hemliga handtlangare, hvilka oförmärkt underblåste denna sednares ovilja mot Sverge och längtan efter främmande land. Andra syftemålet var att erhålla kronan utan de af rådspartiet tillämnade villkoren, angående kronogodsens bekräftande och konungamagtens inskränkning, Som medel användes en insöfvande artighet mot partiets hufvudmän och derjemnte en ilande brådska, för hvilken drottningens reselystnad fick bära skulden, men hvaraf Karl Gustaf hade gagnet; emedan det derigenom blef för rådspartiet omöjligt att hinna utarbeta och genomdrifva ofvannämnda sina planer. För stort nödfall ämnade prinsen stödja sig på ofrälsestånden; för yttersta nödfall på vapenmagten. Han hade nämligen i hemlighet låtit till kringliggande socknar sammandraga några sig tillgifna troppar, för att kunna använda dem mot både det ena och andra partiet.

Sjelfva riksdagen var utsatt till den första Maj. Dagarna efteråt och småningom samlades ständerna. Den 16 Maj anlande Karl Gustaf och den 21 öppnades mötet. Som rikssal begagnades ett ovanligt stort rum, beläget i södra delen af Uppsala slott. Sedan ständerna blifvit församlade och drottningen intagit sin tron, uppstod en kort tystnad, hvarunder alla väntade, att rikskansleren skulle enligt ämbetsåliggande framträda och å drottningens vägnar hålla det vanliga helsningstalet; men han förblef orörlig på sin plats. Efter någon väntan reste sig Kristina och framvinkade honom till tronen. Oxenstierna nalkades under ödmjuka åtbörder och mellan dem uppstod ett kort, endast af de närmaste hördt, samtal. Drottningen bad honom framställa helsningen, hvilken äfven borde innehålla en kort anmälan om ändamålet för ständernas sammankallande. Men Oxenstierna vägrade och bad om ursäkt. Han hade heligt lofvat [ 190 ]drottningens herr fader, att göra allt för att på hennes hufvud bibehålla Svea rikes krona. Denna dyra ed skulle brytas, om han på något sätt lånade sin hand eller sin röst till en åtgerd, hvilken, såsom den närvarande, åsyftade motsatsen. Derefter gick han tillbaka till sin plats, och drottningen nedsatte sig åter på tronen. Nu uppstod en kort tystnad, hvarunder Kristina samlade och ordnade sina tankar. Derpå reste hon sig åter, gick några steg ut på tronplanen och framställde sjelf, ehuru oförberedd, den vanliga helsningen till ständerna. Hon talade med lätthet, reda och behag samt utan minsta spår af förlägenhet. Jag kände, yttrade hon efteråt, att jag var en drottning, som talade till sina undersåtare. I samma helsning nämnde hon äfven sitt orubbliga beslut att under detta riksmöte nedlägga spiran. Derefter framträdde talemännen, den ene efter den andre, samt besvarade hälsningen med vanligt statssmicker, beprisande hennes regering för dess utmärkta vishet och försigtighet; samt försäkrade, att ingen furste kunnat styra landet bättre än hon gjort; att intet folk vore lyckligare än svenskarna; att alla rikets innebyggare högeligen åstundade och nu genom dem, talemännen, enhälligt anhölle om att få äfven framdeles förblifva under hennes spira för att njuta de lyckliga frukterna af hennes vishet o. s. v. Man anmärkte i synnerhet bondens tal. I sin enkla vadmalsdrägt och utan de många bugningarna gick han rakt fram mot tronen och yttrade följande ord. Ack, min Gud! hvarpå tänker eders majestät, som ämnar öfvergifva vårt rike och oss, hvilka dock eder så mycket älska? Hvar kan eders majestät vinna något bättre, än det hon har? Ett sådant rike kan ej så lätt fås igen. Visserligen kommer eders majestät att ångra detta! Likaså sörja vi, ty vår välfärd sättes derigenom på spel. Prinsen är väl en hederlig karl, den vi gerna skola lyda, när hans tid kommer; men så länge i lefver, vilja vi behålla eder qvar. Derföre, nådigsta drottning, var hädanefter som hittills vår förhäst! vi skola, så godt vi förmå, hjelpa eder draga lasset. Derpå steg han rakt [ 191 ]fram till drottningen, fattade hennes hand, skakade den hjertligt, kysste den två eller tre gånger, vände derpå hastigt och utan något bugande ryggen åt drottningen, framdrog under bortgåendet en liten näsduk och aftorkade sina frambrytande tårar. Efter denna inledning uppläste Shering Rosenhane propositionen, af vidlyftigare men samma innehåll som helsningstalet; hvarefter detta ständernas första sammanträde upplöstes.

Riksdagens första åtgerd blef, att alla fyra stånden skickade ombud, hvilka å deras vägnar hos Kristina formligen anhöllo om, det hon måtte qvarblifva vid regeringen. Det var blott en tom och för skenets skull visad höflighet. Kristina gaf också vägrande svar och tillade, att hennes beslut vore orubbligt, äfven om man kunde bjuda ännu en krona till den, hon redan hade. Härmed ansågs saken vara en gång för alla afgjord.

Nu kom man alltså till de kinkiga frågorna om sättet och villkoren; i synnerhet om det blifvande underhållet. Kristina fortfor ännu att begära flere sådana besittningar, hvilka hon förut sjelf bortgifvit åt enskilda personer. Så t. ex. voro större delen af de föreslagna underhållsländerna, nämligen Ösel, Poel, Neukloster och en hop pommerska taffelgods, fordom af henne sjelf gifna åt grefve Magnus. Att hon yrkade just dessas indragning, hade derföre, som förut anmärkt är, utseende af personlig förföljelse mot den fallne gunstlingen, och flere af rådet, i synnerhet Per Brahe, gjorde deremot allvarsamma föreställningar och ville anvisa andra länderier. En gång hade Kristina bifallit dertill; men återtog strax sina ord, som man tror, på anstiftan af hennes nu varande gunstlingar, De la Gardies ovänner.

Saken betraktades äfven från en annan sida. Den gamle rikskansleren befarade, att drottningen hyste hemliga och för Sverge skadliga afsigter, t. ex. att åt utländningen, i synnerhet åt Spanien, öfverlemna några af de länder, som till hennes underhåll anslogos, eller de skepp, som för hennes afresa utrustades. Sådana misstankar ökades genom det förut omtalade besynnerliga uppförandet [ 192 ]mot portugisiska gesandten. Oxenstierna kunde ej med likgilltighet betrakta den fara han trodde hota fäderneslandet. Han yppade sina misstankar för Karl Gustaf samt föreslog, att man icke borde lemna några andra underhållsländer än sådane, som vore belägna inom det egentliga Sverge och derföre kunde lättare bevakas. Karl Gustaf tackade för varningen, men ville af förut omtalade skäl ej motsätta sig drottningens önskningar. Förtroendet hölls ej heller nog hemligt; Kristina fick underrättelse om Oxenstiernas åtgerd och blef deröfver mycket uppbragt. Då kort derefter frågan om Ösels afstående förekom i rådet, yttrade rikskansleren, att saken fordrade allvarligt betänkande. Kristina inföll: hvad fara skulle väl dervid kunna uppstå för Sverge? Eller har ni någon anledning att tvifla på min upprigtighet? Oxenstierna svarade: jag har aldrig satt densamma i fråga och mina ord afsågo blott eders majestäts egen säkerhet. Kristina inföll: tror ni, att jag icke förstår svenska? Det passar eder alldeles icke, att till mig tala ur en sådan ton. Hon visade sig högst uppretad mot Oxenstierna och talade om honom med både bitterhet och förakt.

Det var rådet och adeln som förnämligast sökte nedpruta Kristinas underhåll. Sannolikt, ehuru ej antecknadt, är, att detta deras uppförande grundades ej blott på fosterlandskärlek, utan äfven på beräkningen att vinna tid och tillfälle för genomdrifvandet af sina egna planer om regementsordningen och kronogodsen. Nere i staden i rikskanslerens rum, höll rådet enskilda, öfverläggningar, troligtvis angående dessa båda ämnen. Det tyckes dock, som några bland rådsherrarna, och i synnerhet Herman Fleming och Bengt Skytte, låtit af drottningen bruka sig som spejare på kamraterna. Hon och prinsen hade derföre noga kunskap om rådets planer, hvilka voro för dem begge två obehagliga, men tillika svåra att motarbeta. Kristina gjorde dock ett försök att afhugga knuten, och det på följande sätt.

[ 193 ]Den 24 Maj tidigt på morgonen voro herrarna på ofvannämnde sätt samlade hos Axel Oxenstierna. Ändamålet var, enligt deras egen försäkran, att uppsätta förslag till andra underhållsländer: sådana, som hvarken förut vore bortgifna, ej heller kunde ryckas från fäderneslandet. Riksrådet Bengt Skytte hastade till drottningen med underrättelse om detta sammanträde och om dess föremål. Kristina fattade genast sitt beslut. Hon medtog ett färdigskrifvet utkast om indragning af de bortgifna lägenheterna Ösel, Poel, Neukloster och pommerska taffelgodsen. Derpå satte hon sig till häst och red genast till Axel Oxenstiernas boning. Åtföljd af Herman Fleming och af några andra tillgifna herrar, steg hon rakt in till rådet och förklarade sitt stora missnöje öfver deras enskilda sammankomster och i synnerhet öfver rikskansleren och hans vänner. Derpå framlade hon det nämnde utkastet om förlaningarnas återtagande. Alla blefvo bestörta och förstummades. Ändteligen tog Per Brahe till ordet. Han föreställde med ödmjukhet, men ock med allvar, huru obilligt det vore, att från så många välförtjenta män taga, hvad de med svett och blod förvärfvat; huru drottningen kunde få ett annat, lika godt underhåll, utan att behöfva gripa till sådana ytterligheter, huru betänkligt det vore, om den ena regenten bröte, hvad den andra, eller än mera, hvad han sjelf med kunglig hand och sigill bekräftat; huru mycket förtal skulle både inom och utom landet föranledas, om drottningen nu vid afskedet med venstra handen återtoge, hvad hon förut med den högra gifvit o. s. v. Han slutade med dessa ord. Eders majestät har beklagligtvis kommit att höra illvilliga och våldsamma menniskors råd; men jag vågar försäkra, att vi, som här sitta, hysa mot eders majestät och fäderneslandet mera både trohet och tillgifvenhet. Herman Fleming, som med ett stort papper i handen stod vid drottningens sida och erinrade henne om åtskilligt, och som derigenom för tillfället visade sig som hennes rådgifvare, upptog Brahes ord och inföll: sägen ut, hvem det är, som eders excellens [ 194 ]menar! Brahe svarade: Gud gifve jag säkert visste hans namn, så skulle jag minsann säga honom det midt i ansigtet. Derpå följde en kort tystnad, hvarefter Kristina återigen och med mycken häftighet fordrade, att riksråderna skulle genast underteckna det medförda papperet. Per Brahe vägrade, så mycket mer, som skriften endast vore ett utkast. Om rådet och ständerna bifölle saken, borde beslutet derom blifva i kansliet vederbörligen uppsatt; då först kunde det af rådet underskrifvas. Emellertid voro de flesta bland riksråderna tysta och försagda och läto Brahe och Oxenstierna ensamma kläda skott för drottningens vrede; några äfven bland dem, som saken angick, började till och med tala om eftergift, om ersättning o. s. v. Det hördes, att de ej voro rätt säkra på sin sak. Drottningen kunde likväl icke för tillfället drifva sin vilja igenom; men för att hindra ytterligare öfverläggningar och deraf följande beslut, befallte hon, att riksråderna skulle högtidligen följa henne tillbaka till slottet. De lydde. Det var frampå förmiddagen och under en brännande hetta, som man såg det besynnerliga tåget gå den långa slottsbacken uppföre. Efterst red Kristina och hennes följeslagare. Före dem och till fots vandrade Sverges alla närvarande rådsherrar; alla, utom Axel Oxenstierna och Per Brahe. Dessa båda underkastade sig ej den förolämpande befallningen, utan stannade qvar i den förstnämndes rum.

Frågan om drottningens årsanslag blef emellertid föredragen hos stånden. Den begärda suveräniteten öfver underhållsländerna ville ingen medgifva. Ofrälsemännen biföllo deremot gerna indragningen af förut bortgifna förläningar. En sådan räfst utgjorde föremålet för deras önskningar; och nu ifrågavarande åtgerd var en början dertill, ett talande föredöme, som man framdeles kunde för ytterligare beslut i samma väg åberopa. Troligtvis har ej heller Karl Gustaf ogerna sett, att Kristina härigenom åtog sig det obehagliga göromålet alt i en så vigtig punkt först bryta isen.

Adeln och rådet fortsatte emellertid sitt envisa [ 195 ]motstånd; ty äfven för dem var saken af högsta vigt. För att få sin vilja fram säges Kristina hafva slutligen användt följande medel. En dag, när rådet och adeln voro hvar för sig samlade, de förra hos rikskansleren, den sednare på vanliga samlingsrummet, skickade drottningen tvänne sig tillgifna rådsherrar på en gång, den ena till rådet, den andra till adeln. Den, som kom till rådet, sade, att adeln just nu bifallit drottningens begäran; rådet borde derföre skynda att göra detsamma, för att icke af adeln förekommas eller öfverträffas i fråga om tacksamhet mot drottningen och eftergifvenhet för tronföljaren; ty äfven denna sednare önskade, att man måtte häri göra drottningen till viljes. Efter denna underrättelse ansåg rådet allt vidare motstånd ändamålslöst eller vådligt och lemnade sitt bifall till drottningens begäran. På samma sätt gick det hos adeln, naturligtvis med behöfliga utbyten af uppgifter. Så hade Kristina ändtligen vunnit målet; men tillika ådragit sig mycket tadel, ty inom några få timmar hade man naturligtvis upptäckt bedrägeriet.

Sedan den vigtiga anslagspunkten sålunda blifvit afgjord, skyndade man på allt sätt med tronafsägelsen och kröningen och uppsatte utkasten till de ömsesidiga försäkringsbrefven. Dessa voro redan färdiga, när rådets utskickade, Per Brahe och Karl Gustaf Wrangel, hos Kristina utverkade det tillägget, att den beviljade godsindragningen hvarken nu eller framdeles skulle lända adeln till men eller blifva som föredöme åberopad. Det var ändå, tyckte man, en liten hålldam mot den befarade räfsten.

Det åt Kristina slutligen beviljade underhållet bestod i följande orter: Gottland, Öland, Ösel, Poel, Neukloster, de pommerska taffelgodsen samt städerna Wolgast och Norrköping, hvilka lägenheter tillhopa ansågos gifva i årlig afkastning en summa af 240,000 riksdaler [1]. Dessutom fick hon sig tillerkända Sverges anspråk på alla än utestående delar af tyska ersättningssumman, samt [ 196 ]på 900,000 riksdaler fransyska underhållspenningar, en, som det hette, osäker fordran; men af hvilken hon tyckes hafva sedermera utbekommit en betydlig del. För öfrigt beviljades följande af henne föreslagna punkter. 1:o Att för sin egen person vara fri från all lydnad och underdånighet och för sina både fordna och tillkommande handlingar ingen annan än Gud räkenskap skyldig; dock att ingenting sker mot konungen och fäderneslandet. 2:o Att svenska staten skulle godtgöra all den skuld, som hon för egen person eller å rikets vagnar sig ådragit, samt att hon och hennes underhållsländer skulle vara fria från alla slags bidrag till denna betalning. 3:o Att innevånarne i underhållsländerna skulle aflägga trohetsed mot Kristina, dock med förbehåll af deras högre trohetsed mot Sverges krona. 4:o Att Kristina skulle ega rättighet tillsätta alla i underhållsländerna varande ämbeten, dock endast med infödda svenskar. 5:o Att alla i underhållsländerna uppkommande rättegångar skulle efter vanlig svensk lag dömmas i härads- och lagmansrätten af hennes ämbetsmän, men sedermera af rikets hofrätter. Alla fel, begångna af hennes enskilda hoffolk, skulle stå under hennes enskilda och personliga domsrätt o. s. v. Deremot föreskrefs, att underhållsländerna skulle bibehållas vid lutherska läran; ej beskattas högre än de andra svenska landskapen; ej säljas, bortgifvas eller förpantas; ej heller stängas för svenska ämbetsman, troppar eller fartyg; samt efter drottningens död oförminskade återfalla till svenska kronan m. m.

Några andra villkor hade äfven blifvit föreslagna. Ett var, att Kristina skulle uppehålla sig inom Sverge. Mänga och i synnerhet bönderna önskade sådant, på det penningarne måtte stanna i landet. Äfven Oxenstierna instämde deri, men förnämligast i afsigt att hindra utländningarnas stämplingar till Sverges och till Kristinas egen skada. Drottningen ville naturligtvis icke höra talas derom; ej heller Karl Gustaf, hvilken sednare i sådan händelse befarade, att mellan två stora i ett rike kunde uppstå trängsel och sammanstötningar; måhända tvister och [ 197 ]inbördes krig. Hans åsigt delades af de flesta. Förslaget, ehuru af Axel Oxenstierna redan skriftligen uppsatt och af bondeståndet understödt, blef likväl förkastadt.

Ett annat villkor framkastades af presterna. Uppskrämda af ryktet om Kristinas benägenhet för påfveläran, ville de för hennes rättighet att åtnjuta underhållet insätta följande villkor: så framt hennes majestät blifver i den lutherska läran beståndande. Kristina bad dem afstå från detta förslag; ty, sade hon, det skulle se ut, som vore det någon anledning att betvifla min tillgifvenhet för lutherska läran, i hvilken jag är född, uppfödd, och aktar städse förblifva; äfven utan en sådan förbindelse. Presterna läto öfvertala sig, och förslaget föll.

De för Kristina och Karl Gustaf hufvudsakliga målen voro nu afgjorda, och båda skyndade derföre på regentbytet; likaså ofrälsestånden. Mot stormen af alla dessa önskningar mägtade eller vågade ej rådspartiet hålla stånd. Det måste till framtiden uppskjuta sina planer och för närvarande följa den allmänna strömmen. Dagen för Kristinas tronafsägelse och för Karl Gustafs kröning utsattes till den 6 Juni.


  1. Några uppgifva Kristinas årsunderhåll till blott 150 eller 160,000 riksdaler.