Berättelser ur svenska historien/Drottning Kristina/2-28
| ← Kristina i Rom |
|
Kristinas andra resa till Frankrike → |
TJUGONDEÅTTONDE KAPITLET.
KRISTINAS FÖRSTA BESÖK I FRANKRIKE.
På samma gång, som spaniorerna förlorade Kristinas ynnest, återvaknade hennes nya tillgifvenhet för fransmännen och i förening med en liflig åstundan att besöka dessas vidtberyktade hufvudstad. Många hafva trott, det egentliga orsaken till de förras bortjagande var begäret att derigenom vinna de sednares välvilja för den tillämnade resan. En i Rom yppad smittosam sjukdom gaf anledning till uppbrottet. Nödiga resepenningar hopskrapades på flere sätt. Från underhållsländerna ankom en vexel på 35,000 kronor; juveler och perlor pantsattes för 10,000 dukater; en mängd hästar och vagnar såldes och större delen af betjeningen afskedades. Sluteligen skänkte påfven 20,000 kronor samt lånade sina galerer till resan, hvilken sjöledes företogs från Civita Vecchia till Marseille och aflopp lyckligt. Sjöröfvare visade sig väl på afstånd, men vågade ej angripa de bevärade fartygen. Från Marseille togs vägen öfver Avignon, Lyon och Dijon till Paris. Öfver allt blef Kristina mottagen med nästan större högtidligheter än konungen sjelf; och verser och tal mötte, prisade, smickrade och uttröttade henne nästan hvarenda dag. Af de många talen anteckna vi blott ett, nämligen det kortaste. En prest mottog henne näml. med följande helsning: fecit te Suecia Christinam, Roma Christianam; faciat te Gallia Christianissimam; d. v. s. i Sverge blef du Kristina, i Rom Kristen; måtte du i Frankrike blifva Allrakristligast; en ordlek, som innehar den önskan, att Kristina skulle blifva gemål åt Frankrikes konung, hvilken bar titteln: Den Allrakristligaste.
Intåget i Paris var lysande, ehuru konungen icke för tillfället derstädes vistades. Det skedde om aftonen den 28 Augusti och i närvaro af omkring 200,000 personer, oberäknadt de nyfikna skaror, som fyllde fönster och tak. När hufvudstadens öfverståthållare, den ryktbare De l’Hopital, började med ett grannt tal mottaga Kristina, blef han hvarje ögonblick afbruten af den skuffande och trängande mängden. Han afbröt sig derföre slutligen sjelf, sägande: jag skulle egentligen på stadens och dess innevånares vägnar uttala deras vördnad och deras glädje. Men eders majestät ser, att de sjelfva infunnit sig så talrikt och tillkännagifva nämnde sina känslor så eftertryckligt, att min åtgerd är både öfverflödig och omöjlig, och torde derföre med eders majestäts samtycke kunna till bättre lägenhet uppskjutas. Kristina fördes derpå till Louvren och till konungens egna rum, hvilka voro för henne anordnade. I Paris dröjde hon endast några få dagar, och reste derpå till Compiegne, hvarest konungen vistades. Hon blef emottagen med större artighet, än man af detta stolta hof kunnat förmoda. Konungen, hans bror och kardinal Mazarin mötte vid Chantilly, enkedrottningen vid Fayet, hvarifrån de beledsagade sin gäst till Compiegne.
Här befann sig Kristina i medelpunkten af dåtidens mest lysande hof samt omgifven af personer, utmärkta för mycken bildning, skarp blick och utsökt sällskapston; med ett ord, midt i den krets, som då och länge med sin smak och med sitt omdöme ledde hela det bildade Europa. Sådant oaktadt uppträdde Kristina genast med samma ledighet som i sin egen boning och visade oförställdt och oförskräckt så väl sina goda egenskaper som sina fel. Der saknades ej ögon, som upptäckte, ej pennor, som upptecknade båda delarna. Vi hafva dessa att tacka för en utförlig, eljest saknad beskrifning öfver Kristinas personlighet vid denna tidepunkt. Det var i synnerhet tvenne snillrika qvinnor [1], som med könets uppmärksamhet följde och med dess liflighet målade den främmande drottningen. Se här en sammandragen bild af deras anteckningar!
Hundradetals rykten och beskrifningar, än fördelaktiga än ofördelaktiga, men alla fulla af motsägelser och besynnerligheter, hade föregått Kristina och länge retat hofvets nyfikenhet. Denna känsla stegrades nu till högsta grad, och alla trängdes om att få se den ovanliga qvinnan. Redan sjelfva hennes personliga utseende väckte uppmärksamhet. Munnen var stor, med drag af beslutsamhet men också af behag; ögonen blå och stora, med hastigt vexlande uttryck, än af godhet och glädje, än af skärpa och djerfhet. En stor panna och hög örnnäsa fulländade det befallande i hela hennes ansigte. Växten svarade ej deremot; den var låg och knubbig, liknande en treflig gosses; dessutom med ena axeln märkbart högre än den andra; ett lyte som Kristina ej vårdade sig dölja utan tvärtom ofta gjorde till föremål för sina egna gäckerier.
Än mera ovanlig var hennes drägt; en besynnerlig blandning af karlens och qvinnans. Hufvudet täcktes af en peruk, stundom ljus, stundom mörk, samt af en hatt med svajande fjedrar. Klädseln utgjordes vanligtvis af en kjortel och deröfver tätt åtsittande lifrock; denne sednare jemnte halskrage och fotbetäckning nästan helt och hållet lika karlarnas; kläderna vanligtvis gråa eller eldfärgade, ofta prydda af broderier och ädelstenar, men dessa hvarken väl valda, anbragta eller vårdade.
Alldrabesynnerligast voro dock hennes later och uppförande, hvilka helt och hållet skiljde sig från den värdighet, som ansågs tillhöra qvinnan och majestätet. I sällskap, äfven de förnämsta, hörde man henne sjunga, prata, gapskratta samt stundom beledsaga sitt tal med svordomar, under hvilket allt hon med mycken frihet kastade benen fram och tillbaka, lade dem stundom upp på andra stolar, till och med öfver armarna af sin egen. Emellanåt sjönk hon tillbaka i en tankfullhet så djup, att hon icke märkte, hvad som föregick; vaknade så hastigt upp och återtog i ögonblicket hela sin förra liflighet. Under skådespelen såg man henne högt och oförställdt gäspa, gråta, skratta eller gifva höga rop af förtjusning, allt efter det uppförda styckets innehåll.
Besynnerlig var ock hennes omgifning. Den bestod af några obetydliga italienska herrar. Qvinnor funnos blott två, och dessa af sådant utseende och beskaffenhet, att de ej kunde till hofvet medföras, hvarföre också hofvet blef tvunget att i Compiegne lemna henne några af sin egen betjening. Med ofvannämnde sällskap hade hon dock farit genom Frankrike och såsom en vanlig resande tillbragt på allmänna värdshusen de nätter, hon ej var som gäst bortbjuden.
Dessa många egenheter gåfvo rika ämnen till anmärkningar och speord. Med afseende på hennes ovårdade kläder, opassande later och djerfva påflugenhet, jemnfördes hon med en tatterska. En annan mente, att hon liknade hjeltinnorna i medeltidens romaner; emedan hon enligt dessas vana strök verlden omkring, ensam, fattig och under de besynnerligaste äfventyr. En annan liknade henne vid slottet Fontainebleau, hvilket bestod af många och stora byggnader, men saknade ordning, plan och sammanhang. Allt detta yttrades dock på hennes rygg. Det är väl sannt, att hofvets skämtare spetsat tungorna till infall. De ämnade göra sig och andra lustiga på hennes bekostnad och hoppades lätt seger öfver en person, hvars besynnerligheter nästan sjelfmant lånade sig till skämt och gäckerier. Men de funno sig bedragna. Kristina uppträdde med en afgjord öfverlägsenhet och dertill med en förbluffande djerfhet i tal och svar. Ingen vågade blottställa sig för ett skärande infall från hennes bestämda läppar, eller för en hånande blick från hennes stora och genomträngande ögon. Alla kände inflytelsen af en öfverlägsen och ovanligt utrustad ande och drogo sig med förvåning eller beundran tillbaka på försvarslinien. Hon ensam framträdde öfverallt som hufvudperson och hänförde de andra genom sitt snille, sin djerfhet, sina omätliga kunskaper. Det befanns t. ex., att hon nästan bättre än någon i hela Frankrike kände detta land, dess utmärktare personer, och det icke blott till namn utan äfven till enskilda förhållanden; de högadliga ätternas vapen, stamträd och anor; de ryktbaraste skriftställarnes öden och arbeten; och detta sednare så, att hon kunde med författaren tala icke blott om titteln utan ock om innehållet af dess verk. Åhörarne häpnade öfver en så högst ovanlig förening af minne, snille och skarpsinnighet. Man kunde ej nog beundra, ej nog fira en så ovanlig person. Dagarna förgingo under oafbrutna nöjen och förströelser, hvilkas uppräknande vi likväl anse öfverflödigt och anföra häldre några upptecknade infall och drag, hvilka fullända målningen af hennes personlighet vid denna tid.
Kristina kunde, när hon någon gång ville, iakttaga fordringarna af den mest uppmärksamma artighet, och hon sökte nu genom denna sin förmåga vinna enkedrottningens och den adertonåriga konungens välvilja. Denne sednare hade jemnte en bland prinsarna ridit Kristina till mötes till Chantilly, der de blefvo af Mazarin föreställda såsom två unga adelsmän af de bästa egenskaper. Drottningen igenkände dem genast och svarade: ja, jag tror verkligen, att de hafva utmärkta egenskaper; ty de synas födda att bära kronor. — Ludvig den fjortonde var ännu den tiden blyg och förlägen i sällskap; men Kristina behandlade honom med en så lycklig förening af öppenhjertighet och smicker, att han kände sig i hennes närvaro mer ledig och glad, än man kunnat vänta. — Enkedrottningen af Frankrike hade utmärkt vackra händer och satte värde derpå. Strax efter ankomsten begärde Kristina vid något tillfälle att få betrakta de armband, enkedrottningen bar. Det vore roligt, sade hon, att se, om de der infattade porträtterna af konungen och prinsen äro lyckade. Enkedrottningen afdrog sin handske och lyftade armen. Detta var, hvad Kristina åsyftat. Hon började nu att betrakta och berömma, icke armbanden, utan armen och handen och dessas rundning, hvithet och behag, och hon sade sina artigheter så osökt och ledigt, att drottningen blef ganska smickrad och likväl icke det ringaste förlägen. — En annan gång, när enkedrottningen satt vid spelbordet, kom Kristina och tog plats der bredvid, lutade sig förtroligt framåt och började uteslutande betrakta och omigen berömma enkedrottningens vackra händer. Ibland annat yttrade hon: min hitresa från Rom, om den också ej medför några andra fördelar, är redan tillräckligen belönad, emedan jag derigenom fått tillfälle se det, som i sitt slag är det skönaste i hela verlden. Med ett ord: Kristina med alla sina besynnerligheter visste vinna enkedrottningens välvilja; ehuru denna eljest med misshag såg hvarje afsteg från det vanliga umgängessättets vanor.
Mot andra var Kristina icke så artig. En gammal pratmakare vid hofvet förföljde och tröttade henne med sina berättelser. Första gången yttrade Kristina blott den anmärkningen, att herr De Nogent måtte hafva ett serdeles godt minne. Men när han ej förstod vinken, utan omigen under länge fortsatt prat talade om något, som han sade kunde inträffa hundra år derefter, svarade Kristina: jag önskar, att också ni, monsieur De Nogent, måtte då stå qvar i samma grågula rock och omtala samma berättelser som nu; ty upprigtigt sagdt, jag vill häldre höra dem hundra år härefter än nu. — En afton såg hon ett italienskt skådespel uppföras och sade vid dess slut helt öppet och högt, att skådespelarne gjort sin sak ganska illa. Någon, som ville försvara dem och äfven hofvets anseende i denna punkt, yttrade, att sällskapet vanligtvis spelade mycket bättre, än denna afton varit händelsen. Kristina svarade helt torrt: det tror jag nog; ty eljest hade man ej kunnat behålla dem qvar. — En dag hörde hon uppläsas ett skaldestycke, tämligen lättsinnigt till sitt innehåll. Af Kristina visades ej något ogillande, men så mycket mer af en herr Chapelain, hvilken författat ett skaldestycke om orleanska jungfrun. Man omtalade för Kristina hans omdöme. Vår Chapelain, inföll hon, är en stackare, som gerna ville, att alla qvinnor vore jungfrur, likasom hans orleanska flicka. — Vid ankomsten till Fontainebleau framträdde dervarande förnämare fruntimmer och helsade Kristina med kyssar, enligt då varande fransyskt bruk. Kristina yttrade till någon bland sina förtrogna: jag undrar, hvarföre dessa fruntimmer äro så rasande angelägna om att kyssa mig? Det kommer visst deraf, att jag, som man säger, har mycken likhet af en karl. Det var också under denna vistelse i Frankrike, som Kristina fällde det bekanta uttrycket: jag tycker om karlar, icke derföre, att de äro karlar, utan derföre, att de icke äro qvinnor. — Hennes vanliga ovilja mot äktenskap yttrade sig också nu. Hon afrådde fruntimmerna från giftermål, ty, sade hon, äfven den bästa man förtjenar ej, att man för honom uppoffrar sin frihet; och dessutom, att föda barn, hvilken ohygglig sak! o. s. v. Hon fattade mycken tillgifvenhet för en fru De Thianges och sökte med ifver öfvertala denna att skiljas från sin man och följa med till Italien. — I allmänhet blandade sig Kristina ofta och obuden i andras angelägenheter, i hofvets förvecklingar, till och med i mycket ömtåliga förhållanden. Den unga konungen hade för mademoiselle Mancini, en nära slägtinge till kardinal Mazarini, fattat så häftig böjelse, att han ville med henne ingå äktenskap, Både enkedrottningen och kardinalen arbetade ifrigt mot förbindelsen, såsom ej enlig med statens fördel, men länge fåfängt. Just under dessa förhållanden anlände Kristina till Paris. Hon omfattade med lifligt deltagande de tvänne älskande, satte sig ofta vid deras sida, sökte blifva deras förtrogna och yttrade en gång till konungen: om jag vore i edert ställe skulle ingen hindra mig från att taga till gemål den, jag älskade. Man tror, att detta yttrande, hvilket mycket misshagade både enkedrottningen och kardinalen, bidrog att påskynda Kristinas afresa från Frankrike.
De upprigtiga katolikerna blefvo här som öfver allt missnöjda med Kristinas uppförande. Hon talade med öppet gäckeri om påfliga hofvet och dess andakt. När hon vid resan genom Paris besökte den verldsbekanta Vårfrukyrkan, yttrade hon helt oförmodadt sin åstundan att der begå nattvarden. Hennes ledsagare frågade, hvilken af de talrikt församlade prelaterna hon för tillfället önskade till biktfader. Kristina sade helt likgilltigt: välj sjelf en bland biskoparna, hvilken som häldst. Man valde biskopen af Amiens, och skriftermålet begynte, hvarunder den knäböjande Kristina oupphörligt såg sin biktfader djerft och stinnt i ögonen, till dennes både missnöje och förlägenhet. Derpå följde nattvardsgången, hvilken begicks i sjelfva kyrkan. Kristina föll dervid ingen enda gång på knä, visade intet tecken till andakt, utan pratade med de kringstående under hela gudstjensten. — Redan i Rom hade hon blifvit missnöjd med jesuiterna, som det säges, derföre, att deras general icke gjort henne sin tillbörliga uppvaktning. Troligen förefunnos också andra skäl, och Kristina visade äfven i Frankrike samma fiendtliga tänkesätt. En dag hade nämnde orden låtit sina lärjungar uppföra ett sorgespel för hofvet. Kristina gjorde öppet narr af både stycket, utförandet och af fäderna sjelfva. Dagen derpå kom konungens biktfader, jesuiten Annat, och sökte tillvägabringa en försoning mellan henne och orden. Kristina svarade: jag känner alltförväl jesuiternas magt och skulle derföre till fiende häldre välja någon mägtig furste än deras orden. Jag vill också gerna försonas med eder, men jag får tillika förklara, att jag aldrig ämnar välja någon bland eder hvarken till biktfader eller till skådespelare. Mannen bortgick naturligtvis än mera missnöjd, än han kommit.
Den trettonde September reste Drottningen från Compiegne under alla yttre tecken af ömsesidig välvilja mellan henne och hofvet. På återvägen besökte hon Ninon l’Enclos, ett ogift fruntimmer, som dåförtiden var öfver hela Europa beryktadt för skönhet, snille och behagligt umgängssätt, men tillika för fullkomlig sedeslöshet samt för den oförsynta djerfhet, hvarmed hon förde och försvarade sitt oordentliga lefnadssätt. Man sade, att denna Ninon var det enda fruntimmer i Frankrike, som Kristina gaf några bevis på verklig högaktning. — Från Paris återvände Kristina till Italien. Som pesten härjade i Rom, uppehöll hon sig någon tid i norra delarna af kyrkostaten och för det mesta i den väl byggda och belägna staden Pesaro.
- ↑ Mademoiselle de Montpensier och Madame de Motteville.