Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/29
| ← Gustaf Adolfs samtida |
|
Gustaf Adolf och presterna → |
TJUGONDENIONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH ADELN.
Mången förmodade, att adelns missnöje med Karl den nionde skulle utesluta hans son ifrån tronen. Detta blef dock icke händelsen. Man beslöt att erkänna Gustaf Adolf, dels af fruktan för Sigismunds efterräkningar, dels måhända i hopp att under den unga och beroende konungen afskaffa de inskränkningar, som förra regeringen för adelns magt hade uppdragit. Så skedde också, och ingen konung af Wasaätten har måst underteckna större friheter åt adeln än Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller döda bokstäfver, utan begagnades med den oförsyntaste djerfhet. Öfvermodet och egennyttan hos några bland adelns medlemmar under Gustaf Adolfs första regeringsår saknar nästan exempel i hela den nyare svenska historien. Sten Lewenhaupts uppförande är redan omtaladt. En dylik var också Morits Horn. Joakim Berndes i Finnland, och ännu mer hans fru, trotsade lagar och öfverhet oförsynt, men ostraffadt; Berndes blef till och med befordrad tilt kammarråd. Våldgästningar hos allmogen och dylikt hörde nära nog till ordningen för dagen, hvaremot rusttjensten så oförsvarligt försummades, att under danska kriget ofta knappt åtta adelsmän funnos vid hela hären. Konungens bref, befallningar och hotelser blefvo föraktade. Orimliga privilegier och inbördes slägtförbindelser skyddade det laglösaste sjelfsvåld.
Vid anträdet till regeringen erhöll konungen tvenne alldeles motsalla råd i afseende på behandlingen af adeln. Johan Skytte yrkade: att man borde fullfölja Karl den niondes verk och alldeles krossa detta stånd. Sedan det vore gjordt, kunde konungen regera efter eget behag och utan att frukta någon motsägelse; hvarjemnte kronans inkomster skulle af de adeliga godsens indragning ansenligen förökas. Gustaf Adolf tänkte på förslaget; men det öfverensstämde icke med hans lynne och tänkesätt. Han vände sig derföre en annan gång till Axel Oxenstierna, omtalade Skyttes yttrande och ville höra dennes mening derom. Oxenstierna svarade ifrigt: att den, som gifvit sådana råd, vore en konungens och fäderneslandets fiende. Jag vill väl icke, sade han, beskylla den aflidne konungen för orättvisa, ej heller försvara de under hans regering aflifvade herrarnes sak. Dock bör man betänka, att riket då för tiden var försatt uti sådan oreda, att det var svårt för något hvar att veta, till hvem man egentligen borde hålla sig. Det hade derföre varit en lofvärd handling att skona så många rikets förnämsta ledamöter, derest man genom mildare bemötande kunnat göra sig försäkrad om deras trohet. Dessutom kan det alldeles icke bevisas, att konung Karl haft i sinnet att utrota rikets yppersta stånd. Sådant hade inneburit otacksamhet, emedan det just varit detta stånd, som gifvit Wasaätten först kronan, och sedan arfsrätten dertill. Sverges konungar hafva också lofvat att beskydda och försvara sitt folk, icke att undertrycka det. Det vore derföre orättvist att rycka till sig de egodelar, som adeln allt från Sverges första bebyggande innehaft, likaså, att drifva detta stånd från det rike, deras förfäder i så många århundraden med sitt blod försvarat. Dessutom bör besinnas, att konung och rike icke kunna vara adeln förutan; ty ur detta stånd framträda snillrika män, skickliga till rikets högsta ämbeten, så i fred som krig. Orsaken är, att deras söner från barndomen tillhållas att genom dygd, klokhet och mod visa sig värdiga förfädernas ära och sina medfödda företräden. En så ädel täflan förspörjes sällan i den stora hopens själar, hvilka merendels ej annat åsyfta än att föda sig och samla rikedomar, der tillfälle gifves; likaså ser man sällan någon borgare- eller bondeson kunna bringa sig till höga beställningar, och när det någon gång händer, finner man, att sådant folk icke kunna skicka sig deri, utan bibehålla alltid i tal och väsende en qvarlefva af deras förra ringhet. Slutligen derest konungen försvarade adeln, skulle han af densamma tillbaka blifva ärad, älskad och troget tjenst, men i motsatt händelse sänka sig i en afgrund af misstankar och oro.
Oxenstjernas råd öfverensstämde i många hänseenden med Gustaf Adolfs eget tänkesätt, hvilket afskydde till och med den ringaste skymt af grymhet eller orättvisa, sökande förr hvad utväg som heldst. Adeln var också vid dessa tider nästan ensam i besittning af de kunskaper och den uppfostran, som medförde skicklighet i rikets tjenst, och svårt om ej omöjligt var att utom densamma finna tillräckliga ämnen för sysslorna. Göran Persson, Olof Sverkersson och Erik Tegel, hvardera med sitt sällskap, hade också ingifvit föga förtroende för uppkomlingar ur ofrälse stånden. Dessutom af naturen benägen för det, som var stort och lysande, älskade Gustaf Adolf adeln med dess finare bildning, dess ärorika minnen och kände mera kallelse att i spetsen för detta stånd vinna lagrar och länder, än att i strid med detsamma anställa räfster och indragningar, med thy åtföljande obehagliga uppträden.
Dessa skäl bevekte Gustaf Adolf att följa Oxenstiernas råd. En mängd af Karl den niondes landsförvista ättlingar erhöllo tillstånd att vända tillbaka till fosterlandet, och några till och med återfingo fädernas förverkade gods. Adelns privilegier vidmakthöllos, oaktadt deras skyldigheter ofta betydligen försummades. Gustaf Adolf såg eller låtsade i början icke se de olagligheter, som adeln föröfvade, måhända kännande sig alltför svag till deras hejdande. Småningom ändrades dock detta förhållande. Konungens alltjemnt växande anseende och folkets tillgifvenhet ingaf honom sjelf ökad tillförsigt och adeln en helsosam fruktan. År för år visade sig uti konungens uppförande en tilltagande kraft och säkerhet, och klagomålen mot adelns öfverdåd blefvo i samma förhållande allt mer och mer sällsynta. Denna sednare förändring åstadkoms icke genom någon inskränkning uti privilegierna, icke heller genom täta och stränga bestraffningar; utan fastmera genom den nya anda, Gustaf Adolf visste ingjuta i detta stånd. Han kallade till sig de utmärktaste medlemmarna af hvarje slägt. I rådet suto Magnus Brahe, Jakob De la Gardie, Axel Oxenstierna m. fl. Kring sin egen person, så i fred som krig, valde han främst Axel Oxenstierna, vidare Braherna, Per och Nils, Banérerna, Per, Johan och Axel, Hornarna, Gustaf, Henrik och Klas, Lennart Torstensson, Klas Fleming m. fl. Varande sjelf till egenskaper och börd den störste bland de stora, behöfde han icke frukta att af denna lysande omgifning öfverglänsas; alltid och af alla erkänd konung, äfven utan krona på hufvudet. I denna krets af allt, hvad fäderneslandet egde ädelt och stort, ingöt han sin egen anda. Sjelfuppoffring, tapperhet, kärlek för fosterland och lagar, gudsfruktan och sedlighet visade sig i konungens hvarje ord, hvarje handling. De andra följde efterdömet af kärlek både till deras konungslige vän och till hans dygder; och så uppstod en ädel täflan uti kunskaper, mod och fosterlandskärlek. Från hofvet spridde sig dessa tänkesätt till landsorterna och bildade snart en adel så till sinnelag som börd. Egennyttan blygdes och dolde sig. Skrytet mot ofrälsestånden och det laglösa roffandet af oförsvarade bönder rodnade vid en föraktfull blick från Gustaf Adolf och hans vänner.
För att belöna utmärktare medlemmar af detta stånd, brukade konungen att gifva dem stundom ganska vidsträckta besittningar, dessa dock alltid belägna nära vid gränsen. Han sökte dymedelst göra adeln så mycket mera angelägen om de nya eröfringarnes försvarande. Jag inflätar deras fördel i fäderneslandets, sade han. Samma grundsats iakttogo också efterföljande regeringar. Så fick Axel Oxenstierna Wenden, Gustaf Horn Marienburg, båda belägna i Liffland. Johan Banérs och Karl Gustaf Wrangels grefskaper Sordewalla och Salmis lågo på norra stranden af Ladoga, Flemingska friherrskapet Liebelitz i östra Finnland, o. s. v.
För öfrigt var Gustaf Adolf långt ifrån att i tjenstväg uteslutande hylla adeln. En duglig karl framdrogs och begagnades, hvar han fanns. Den ofrälse födda Johan Skytte upphöjdes till riksråd, en förut ganska sällsynt händelse; och Salvius Fegræus, Nicodemi m. fl. ofrälsemän begagnades ofta i de vigtigaste statsangelägenheter. För öfrigt var det under denna regering, som ett i inre hänseende mera jemnadt förhållande mellan adeln och de öfriga stånden förbereddes; ehuru det icke hann framträda i yttre verkningar. Förut hade endast den högre adeln och några få af lyckan mera gynnade ofrälsemän ägt nog tillgångar att gifva sina söner en fullkomligt vårdad undervisning. De unga ädlingarne stodo genom denna sin bättre uppfostran ojemnförligt öfver de andra stånden, icke blott i börd, rikedom och umgängesvett, utan äfven uti kunskaper och inre bildning, och voro sålunda sjelfskrifne till de högre och vigtigare sysslorna. Undergifvenheten hos ofrälsestånden lättades genom känslan af deras verkliga underlägsenhet. Annorlunda blef förhållandet hädanefter. Uti de af Gustaf Adolf inrättade gymnasier erhöllo inom hvarje landsort flera hundrade fattiga oadeliga ynglingar en förträfflig uppfostran och vidsträckta kunskaper, så att de ofta upphunno, icke sällan öfverträffade sina jemnåriga bland ridderskapet. Känslan af jemnlikhet uti inre värde alstrade begäret efter jemnlikhet uti yttre företräden; och det föll sig tungt för ofrälsemannen att stanna qvar på en lägre plats och se en högre och mera både vigtig och lönande lemnas åt den stundom mindre både kunnige och skicklige adelsmannen. Det var först under drottning Kristinas tid som de yttre verkningarna af dessa inre förändringar började att visa sig.
Vi återvända till Gustaf Adolf och hans samtida. På sätt, som redan förut är utveckladt, och i följe af sin personliga öfverlägsenhet, växte konungens magt ojemnförligt högre, än hvad gällande författningar medgåfvo. År 1617 vid kröningen begärde några bland ridderskapet, att en anklagad adelsman icke måtte inmanas i fängsligt förvar, utan njuta fri lejd, till dess han blefve öfverbevist. Gustaf Adolf svarade bestämdt: att sådant skulle tillintetgöra lagens kraft och befrämja öfvermod och orättvisa. Han kunde omöjligt å ena sidan utlofva sådana friheter, och å andra vidmagthålla lag och rätt, hvilket likväl var den förnämsta punkt uti konungaeden. Adeln teg då och allt sedermera. Gustaf Adolfs inflytande blef slutligen så stort, att knappt någon enväldig konung haft det större. Nästan alla, åtminstone de mera maktpåliggande ärenderna, leddes af honom ensam. Rådet hade mången gång intet annat göra, än att till tidsfördrif läsa holländska tidningar.
Serdeles märkvärdig i detta hänseende är en mellan konungen och rådsherrarna i slutet af år 1630 förefallen tvist. För att så mycket som möjligt samla medel till krigets utförande, hade konungen genom bref till rådet påskyndat indrifvandet af så väl sedan förra åren innestående skatter, såsom ock af gjorda bevillningar, t. ex. utskrifningshjelpen, boskapsskatten o. s. v. Rådet svarade med allehanda ursäkter, huru en allmän missväxt satt bönderna ur stånd att erlägga utskrifningshjelpen; samt att äfven adel, presterskap och borgare saknade medel att något betydligt understöd aflemna o. s. v. De bedja derföre, det dem icke måtte till onåder upptagas, att de hans kongl. majestäts vilja och begäran häruti icke efterkomma kunde. De hade heldre önskat att under krigets omak och besvärligheter hans majestät med hugneliga tidender fröjda, än med nya klagomål ytterligare besvära; men de hade i anseende till sin ämbetspligt icke kunnat detta sitt nu gjorda steg underlåta. Konungen upptog denna skrifvelse ganska illa. Jag hade väntat, svarade han, att i, gode herrar, skullen med all villighet beflita eder att lätta under den börda, som jag här i fiendeland med fara och arbete bära måste; på det icke denna hittills väl utfärda sak måtte förolyckas och kriget hvälfvas tillbaka inom Sverge till allas vårt förderf. Men i, gode herrar, hafven varit betänkte på att uppfinna ursäkter för att fylla edert bref, icke medel för att fylla rikets behof. I talen om årsväxten, att der blifvit lika mycken svingel som råg; så måtten i, gode herrar, tacka Gud för den säd, som blifvit, och bedja, att edert fädernesland aldrig värre årsväxt bekomma måtte. I skrifven ock om de höga spannemålspriser; de komma tilläfventyrs deraf, all de, som spannemål hafva, vilja med andras skada rika blifva o. s. v. Vi hafva nu tillsammans nittiosextusen man af allehanda folk och tungomål, kunde derföre med allt skäl, och oaktadt edra anförde ursäkter, de en gång beviljade gerderna utkräfva. Dock älska vi så vårt fädernesland och dess innebyggare, att vi skola försöka dessa gerder umbära och med andra medel arbeta på våra betryckta trosförvandters befrielse och fäderneslandets och efterkommandes säkerhet och tjenst. Sålunda skola vi betaga till och med vrånga och otåliga menniskor hvarje anledning att oss förtala. Vår förlust blir ej heller så stor, i thy att de gerder, som oss och krigsfolket tillkomma borde, stanna till en stor del uti orättrådiga föreståndares fickor, de der rikta sig med allmogens svett och blod. Rådet skyndade att förklara sitt bekymmer öfver konungens onådiga bref, sin åhåga att göra hans majestät ett troget bistånd, sin underdåniga bön, att, hvad de af oförstånd felat, måtte af konungslig nåd öfverskylas o. s. v. Tillika anhöllo de om Axel Oxenstiernas bemedling. Denne, då för tiden uppehållande sig i Preussen, svarade sålunda: Jag är alldeles för ringa att granska edert bref, än mera kongl. majestäts svar, men om jag som vän och ämbetsbroder fritt och utan förtörnelse får derom framställa min mening, så må jag väl bekänna, att alla de af eder anförda svårigheterna äro fullkomligt grundade. De hafva ej heller bordt förtigas, derest det ännu stode oss fritt att kriget företaga eller icke. Men nu, sedan elden en gång är lös, måste den, kosta hvad det kosta vill, släckas; så framt man icke vill ställa sig overksam och se på, huru alltsammans uppbrinner. Man bör derföre sådana svårigheter visserligen sinsemellan öfverväga, också vid tid och tillfälle framställa; men likväl ändå mera sysselsätta sig med att upptänka botemedel deremot. I hafven ingen omständighet anfört, den jag icke tror konungen känner likasåväl som vi, ehuru han stundom låtsar motsatsen; likasom vi sjelfva, för att rätt fullgöra vårt kall, måste för andra medundersåtare svårigheterna förringa tvärtemot vår egen bättre vetskap. Vi hafva visserligen alle och en hvar genom dessa tungor och krigsgerder ett surt äpple att bita i; men det kan icke med mindre aflöpa, heldst när vi besinna den stora krigshär och de många storspråkande officerare, som hans majestät underhålla måste. Eder mening hafver visserligen varit god; men om jag fritt får säga min tanke, så hafver det i detta vigtiga ärende felats eder en god uppsättare. En sak beror ofta icke så mycket på innehållet, som sättet, och Regum aures sua natura teneræ sunt[1]; i sådana besvärliga omständigheter, som nu, kunna de än lättare såras; så framt icke sättet att skrifva är sådant, som mellan herre och tjenare bäst passande är. Emedlertid hade detta uppträde den följd, att Gustaf Adolf med rådets förbigående anförtrodde åt sin svåger, Johan Kasimir, öfverstyrelsen och förvaltningen af alla kammarärenderna, och både konung och rike hade all anledning att vara nöjda med detta val. Krigsgerderna blefvo dock icke, som konungen ämnat, efterskänkta; krigsbehofven tvingade honom att oafkortade kräfva dem ut.
Då Gustaf Adolf vågade taga ett dylikt steg mot personer af så stort anseende som de på hans tid varande rådsherrarna, kan man deraf dömma, med hvilket allvar han visste att hålla de öfriga inom skranket. I allmänhet var han ömtålig om sitt anseende. Jag måste hålla mitt fat i helgelse, sade han, och lära både höga och låga quid juris. — Några uti embetsverken intagna ynglingar började sjelfklokt mästra regeringens åtgerder, efter vanan icke utan bittert tadlande. Man berättade det för konungen. Så länge som de morra, sade han, må de gå; men gläfsa de för högt, så slår jag dem på truten. Ett par gånger slog han också till, och det så kraftigt att det sedan blef tyst äfven med morrandet. Lägg dock till, att anledningar ej heller gåfvos, åtminstone ej för den sansade granskaren. Liksom far och farfar styrde Gustaf Adolf riksskeppet sjelf, aldrig öfverlemnande det åt andra, minst åt folkviljans vexlande vindkast. Han var i många hänseenden en folkets man. Till dess upplysning och förkofran syftade hans förbättringar af förvaltningen och läroverken, likasom hela hans regering, och för dess frihet och ljus offrade han både lugn och lif. För folkvälde deremot, för den stora allmänhetens förmåga att uppfatta och bedömma statens angelägenheter, hyste han föga förtroende. Hopen, mente han, har i sådana saker hvarken kunskap, erfarenhet eller förstånd. När man omtalade folkets beundran för hans person, svarade han: sådana äro menniskorna; utan måtta i sina omdömen. Antingen krithvitt eller kolsvart; engel eller djefvul; aldrig en menniska med sina svagheter, men också med sina förtjenster.
- ↑ Konungars öron äro af sin natur ömtåliga.