Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Om Axel Oxenstierna
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Gustaf Adolfs samtida
Gustaf Adolf och adeln  →


[ 126 ]

TJUGONDEÅTTONDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.

Stureslägten lutade till undergång. Svante, den enda lefvande ättlingen af riksföreståndarna Svante Sture, Sten [ 127 ]Sture den yngre, och tillika dotterson af den store Klas Kristersson Horn, var sjelf en i alla hänseenden obetydlig man. I och med honom utslocknade på manliga sidan den fordna så ryktbara Stureätten.

Brahe-slägten harstammar från Anders till Mohammar, riksråd under Erik den tiondes tid. Stamgods hafva varit Rydboholm, Finnsta, Terna, m, fl.; vapnet, tvänne örnvingar, hvarföre den äfven kallades Örnvingeslägten. Namnet Brahe upptogs först omkring 1440 af riksrådet Peder Magnusson efter dess morfarsfar danska riksrådet Peder Brahe; i Danmark har sedan uråldriga tider blomstrat en slägt under detta namn, men med annat sköldemärke. Svenska Braheätten har städse bibehållit sig i stort anseende. Birger Persson till Finnsta var riksråd och Upplands lagman i början af fjortonde århundradet, tillika ledare af de vigtiga lagförbällringar, som på den tiden förehades. Då konung Birger Magnusson genom svek och brödramord ådrog sig allmän afsky, var det Birger Persson, hvilken jemnte Matts Kettilmundsson år 1319 lyfte kronan af hans ovärdiga hufvud. Tjugu år derefter erböds samma krona åt sonen, den för rättvisa och dygd högt aktade Israel Birgersson Brahe; och dennes syster, den ryktbara S:t Brita, fästade genom gudsfruktan, försakelser och mod helgonglansen kring sin panna. Joakim Brahe, som föll vid Stockholms blodbad, och sonen, den så kallade gamle grefve Pehr, äro båda likasom den sednares söner genom föregående berättelser nogsamt kända. Magnus Brahe, bland dessa sistnämnda den tredje i ordningen, blef såsom hertig Karls anhängare upphöjd år 1602 till riksmarsk efter Klas Fleming och 1611 till riksdrots efter Maurits Lejonhufvud. Han var en kunnig, skicklig och redlig herre, ofta och med fördel nyttjad i angelägna riksärenden. Vi hafva förut talat om dottern, Ebba Brahe; söner hade han inga; och slägten fortplantades af yngste brodern Abraham Brahe. Efter slaget vid Stångebro blef nemligen denne sednare upptagen till nåder hos Karl den nionde, hvars fana han sedermera troget följde. — Abraham Brahe hade fattat tycke för jungfru Elsa, dotter af [ 128 ]gamla riksdrotsen Nils Gyllenstierna. Både jungfru Elsa sjelf och anhöriga å ömse sidor hade lemnat bifall till en framtida förbindelse; men bröllopet blef år från år uppskjutet. Tiderna voro oroliga, föga egnade till glada fester, heldst båda slägterna räknade många anförvandter, dels i bojor, dels i landsflykt. Dessutom var jungru Elsa dotter af Sverges högsta embetsmän; Abraham Brahe åter afkomling af Sverges andra grefveätt, och enligt tidens sedvänja borde ett bröllop mellan personer af detta anseende firas med så utmärkt högtidlighet och prakt, att dertill fordrades både många och dyra förberedelser. Denna väntan blef de unga tu alltför lång. År 1599, sedan Kalmar stad blifvit af hertig Karl intagen, erhöll Abraham Brahe tillstånd att helsa på sina anhöriga. Under resan fick han höra, att jungfru Elsa hade nyss förut åkt ifrån Fogelvik, i afsigt att besöka sin moster på Tyresjö, och alt hon endast hunnit ett litet stycke före honom på vägen. Abraham Brahe påskyndade efter denna underrättelse sin resa så mycket han förmådde, och hann slutligen upp den släda, hvari jungfru Elsa satt, ensam och körd af en dräng. Brahe hastade fram och bytte plats med denne sednare, sägande, att han sjelf ville vara sin jungfrus köresven, hvarpå resan fortsattes under åtskilliga samtal. Då de kommo till Tyresjö-vägen, som tog af till höger, låtsade Brahe om ingenting, utan körde rakt fram åt Stockholm. Drängen begynte af alla krafter ropa, att grefven körde vilse, men Brahe svarade: Följ du bara efter! Jag vet nog, hvad väg jag far. Resan fortgick med all skyndsamhet, och det rakt till Rydboholm. Dit sammankallades några af de närmast boende slägtingarna, hvarpå bröllopet utan vidare förberedelser firades, och blef sedan alldeles opåtalt[1]. Grefve Abraham var en kunnig berre, serdeles i matematiken[2], dertill redlig, arbetsam och tarflig, ansedd i och för sig sjelf, men ännu [ 129 ]mer genom sönerna, han hade nemligen med sin gemål många barn, alla mer eller mindre namnkunniga. Den yngsta sonen, Joakim, dog vid 23 ars ålder, då redan öfverste och känd som tapper och duglig. Den medlersta, Nils Brahe, var Gustaf Adolfs trogna följeslagare under alla fälttågen och vann så väl hos konungen som soldaterna ganska stort anseende. Gustaf Adolf ansåg honom näst Lennart Torstensson vara det bästa fältherreämne i hela krigshären. Han var öfverste först för upplänningarna, sedan för Gula regementet[3]. Mest namnkunnig bland bröderna blef dock den äldsta, eller unga grefve Pehr, som han vanligen kallades, till skilnad från farfadern. Han hade en reslig växt, ett öppet och ärligt utseende, det braheska slägtdraget; den klufna hakan antydde klokhet och skarpsinnighel, hvilka egenskaper han också ärft från morfadern, likasom heder och arbetsamhet från fädernet. Ovanliga kunskaper och skicklighet hade en vårdad uppfostran och egen flit gifvit. Denne Pehr Brahe vann Gustaf Adolfs förtroende i så hög grad, att han till och med ansågs som en med tiden farlig medtäflare för sjelfva Axel Oxenstierna. Likasom Nils Brahe visade han stora anlag för krigsväsendet, kunde dock, i anseende till en svag och vacklande helsa, icke i längden uthärda fältlefnaden. Men jemnte sina krigiska egenskaper hade han äfven mycken förmåga i andra ämnen, varande på sin tid känd såsom en af de skickligaste att behandla modersmålet och med klarhet sätta sina tankar på papperet. Från Wartburg blef han derföre af konungen hemskickad för att intaga en plats i rådskammaren och erhöll derjemnte löfte om riksdrots-embetet, när en gång farbrodern, gamle Magnus Brahe, skulle falla undan[4].

Den under förra regeringen så ryktbare Axel Lewenhaupt dog landsflyktig, efterlemnande tvenne söner, Emedan fadren förverkat sina egendomar, och äldsta sonen, [ 130 ]Johan Kasimir, följt honom tili Tyskland, fick den yngre, Slen Lewenhaupt ärfva hela grefskapet. Denne var en högst våldsam, orättvis och egennyttig herre, såsom sådan mer än ofta skyldrande i den tidens domböcker. Utan försyn slog han under sig kronans, grannarnas och underhafvande bönders egendom, och lät fängsla och misshandla hvar och en, som vågade klaga deremot. Då äldre brodern erhöll tillstånd att återvända, ville grefve Sten icke utlemna den honom tillfallande delen af arfvet, utan verldslig lag måste slita brödratvisten. Få personer bland svenska adeln hafva gjort sig kända för ett så elakt uppförande som denne grefve Sten. Underhafvande, slägtingar, ämbetsmän, grannar, ja hela socknar förde öfver honom de bittraste klagomål. Gustaf Adolf varnade och hotade, den ena gången efter den andra; men så stort var adelns inflytande och missbruket af dess friheter, att han på länge icke förmådde hejda dessa våldsamheter. Slutligen böjde sig dock den egensinnige mannen under konungens växande magt; men efter dess död återtog han sina fordna oseder. Då sammansatte sig Axel Oxenstierna och Pehr Brahe att göra slut på dessa obehagliga uppträden, och Sten Lewenhaupt förklarades sitt grefskap förlustig. Brodern, Johan Kasimir, var något bättre, dock icke mycket. Men dennes söner, de tre riksråden Gustaf Adolf, Karl Maurits och Ludvig Weirich Lewenhaupt upplyftade åter slägten och namnet till dess fordna anseende.

Ätten De la Gardie stod i sin fulla blomstring. Stamfadern, Pontus De la Gardie, och hans bragder lefde i friskt minne. Sonens, den store Jakob De la Gardids ära var i sin middagshöjd och andra brodern, Johan, steg också genom duglighet upp till rådsbordet. Svenska slägternas afundsjuka på den främmande mildrades genom ingångna giftermål. Jakob var förmäld med Ebba Brahe, Johan, först med en Oxenstierna, sedan en Posse.

Bland Oxenstiernorna märkas, utom den förut omtalade herr Axel, äfven hans bror, riksrådet och slutligen riksdrotset Gabriel Oxenstierna, en kunnig och välmenande herre, inför samtid och efterverld hedrad af att äga [ 131 ]brodrens fulla och rättvisa förtroende; bland deras många syskonebarn, Gabriel Bengtsson, slutligen grefve, riksskattmästare och riksamiral, samt dennes bror, Bengt Oxenstierna, ryktbar för lärdom och duglighet, framför allt för sina många resor i södra Europa och Asien, hvarföre han också alimänneligen kallades Resare-Bengt.

Det berättas, att då under Knut den stores tid danskarna i ett fältslag redan voro drifna på flykten, framsprang en krigare vid namn Tumme och fattade en afbruten ekegren, lyftade den som fana öfver hufvudet och uppmanade sina landsmän att vända om och följa hans banér. De gjorde så och segrade. Vid denna fornsägen har man fästat ätten Banérs ursprung, och berörde Tumme angifves som deras stamfader, hans banér som upphofvet till både vapen och namn. Verkeliga stamfadern, Isak, lefde i Skåne vid pass 1320. Slägten kom under unionstiden in i Sverge och blef innan kort dermed så införlifvad, att Kristian Tyrann fann för godt atl afrätta tvenne Banérer, såsom varande deras nya fädernesland alltför tillgifne. Till högre anseende lyftes namnet först af de tvenne olyckliga men utmärkta bröderna Sten och Gustaf Banér, och af den sednares söner. Sten Banér dog nemligen utan arfvingar. Gustaf deremot efterlemnade många barn, alla mer eller mindre märkvärdiga; mest dock de tre bröderna, Pehr, Axel och Johan. Pehr Banér är redan förut omtalad. Axel Banér var en ärlig, öppenhjertig och serdeles glad och treflig herre, derföre också mvcket älskad af Gustaf Adolf, hvilken gjorde honom först till riksstallmästare och sedan till riksmarskalk. Man anmärkte, att konungens tvenne gunstlingar hette Axel, men att konungen också visste använda dem hvardera på passande plats, Axel Banér vid högtidsbordet och jagten, Axel Oxenstierna i rådkammaren och lägret. Axel Banér var gift med Abraham Brahes äldsta dotter, fröken Ebba. Förut hade hon gifvit korgen åt Åke Tott och åt Bengt Oxenstierna, bekanta, den förre för sin tapperhet.och rikedom, den sednare för vidsträckta resor och kunskaper. Axel Banér, bekant för sitt glada och älskvärda lynne, var den [ 132 ]som slutligen lyckades att vinna den sköna Ebbas hjerta och hand. De båda andra friarne blefvo sedan gifta med hennes systrar Kristina och Margareta. Namnkunnig och utmärkt högt öfver både bröder, förfader och alla af den slägten blef tredje brodern Johan Banér. Lifliga anletsdrag, bruna blixtrande ögon, beslutsamhet i väsende och tal utmärkte honom redan som barn. Vid ett besök på Djursholm fattade Karl den nionde synnerligt behag för den unga gossen, satte honom lekande i sitt knä och frågade: Har du ej lust att se hofvet och komma i min tjenst? Gossen svarade högt och oförfäradt: Hin hårde må tjena dig, som tagit hufvudet af far min! Vid åtta års ålder stod han en gång och lekte i ett öppet fönster i tredje våningen af Hörningsholms slott. Framför honom utbredde sig Östersjövikarne, öfver hvilka det ena fartyget efter det andra framilade och försvann. Till Tyskland, hette det, skyndade dessa segel; till Tyskland, der de olyckliga förföljda slägtingarna ändteligen hade funnit en fristad. Den lilla gossen spände sin näsduk mellan fönsterbågorna och jollrade aningsfullt, att äfven han skulle segla ut till Tyskland; men midt under ifvern af sin glada lek föll han ut genom fönstret. Den nedspringande barnpigan fann honom alldeles oskadad sitta förnöjd på en under slottsfönstret varande stenhög. Han försäkrade, att mäster Jan, trädgårdsmästaren, hade upptagit honom i fallet; denne deremot visste af ingenting. Det ses, att du är bevarad till något stort, sade Gustaf Adolf, då han sedermera hörde händelsen omtalas. — Johan Banér var under sitt uppväxande en rå och ostyrig gosse. Fruntimmersällskap undvek han gerna; sina studier skötte han lamt och slutade tidigt; men gaf deremot ovedersägliga bevis på skarpsinnighet, raskhet och ett okufveligt mod. Vid femton års ålder gick han som kornett ut i kriget och aflade sitt första lärospån i belägringen för Pleskow; sedan bevistade ban oafbrutet lifländska och preussiska fälttågen, städse utmärkt såväl för egna bragder som konungens förtroende. Han var kapten vid gardet 1620, öfverste för östgötarna [ 133 ]1627, generalmajor 1628, riksråd och general 1630. Hans bragder gifva rika ämnen till framtida berättelser.

Hornarna af Åminne, den namnkunnige Klas Kristerssons afkomlingar, voro vid denna tiden mindre utmärkta; Hornarna af Kanckas så mycket mera, serdeles Karl Henrikssons fyra söner, alla slutligen tagande sin plats vid rådsbordet. Den äldste, Henrik Horn, hafva vi lärt känna vid ryska fredsslutet; den andre, Ewert Horn, likaså uti ryska krigen. Den tredje, Klas Horn, vårdade som lagman öfver Karelen och Ingermanland de länder, hvilka Ewerts svärd och Henriks underhandlingar hade vunnit åt fäderneslandet. Yngst men ryktbarast var Gustaf Horn. Han var född 1592 och uppväxte med sina bröder under jemn och oafbruten tillsyn uti fadrens stilla och allvarsamma boning i Finnland. Undervisning erhöllo de af den lärde, ärlige, men besynnerlige Forsius, under hvars ledning serdeles Gustaf med sin lätta fattning och jemna arbetsamhet förvärfvade goda kunskaper. Vid sjutton år reste han utrikes och besökte högskolorna i Rostock, Jena och Tübingen, återkom vid tjugu års ålder och tjente tvenne år i ryska krigen under sin ryktbare broder Ewert. Åter for han ut till Holland, hvarest han under Morits af Oranien inhemtade den högre krigskonsten. Vid återkomsten blef han kammarjunkare hos Gustaf Adolf, hvars innerliga förtroende och vänskap han förvärfvade sig ju längre allt mer, så att konungen med skäl plägade kalla honom sin högra hand. Gustaf Horn var också en kunnig, klok och försigtig, men tapper man; vida underlägsen Johan Banér uti djerfhet och snille, men honom deremot lika öfverlägsen i kunskaper och sedlighet, Gustaf Adolf anförtrodde honom å ena sidan underhandlingarna om frieriet i Berlin, å andra sidan krigshärarna i Liffland och Preussen, alltid med visshet att se sina uppdrag väl utförda. Under åren 1626—1629 försvarade hon Liffland mot Gosiewsky med både tapperhet och framgång och vann flere icke obetydliga träffningar; hvilka fälttåg likväl blifvit mindre bekanta, i jemnförelse med hufvudhärens under konungen [ 134 ]sjelf företagna vida vigtigare rörelser[5]. Gustaf Horn var gift med Kristina, Axel Oxenstiernas dotter.

Henrik Tott, gift med Erik den fjortondes dotter, Sigrid Wase, hade efterlemnat en son vid namn Åke, hvilken under Gustaf Adolfs regering vann mycken ryktbarhet. Han var af ett häftigt och tilltagset lynne samt utmärkte sig redan under studentåren som en bland Messenii mest handfasta och djerfva anhängare i de ofta våldsamma oroligheter, som vid högskolan föreföllo mellan denne professor och Johannes Rudbeck. Samma sinnelag medförde han till kriget, der han visade ett mod, som icke skyggade för någon fara. Gustaf Adolf kallade honom Snöplogen, som skulle plöja vägen för de andra och nyttjade honom som sådan. Åke Tott upphöjdes till general vid rytteriet och till riksråd; men väckte ofta konungens missnöje genom öfvermod, ofördragsamhet och sitt ohejdade lynne. Föga bättre var han anskrifven hos fruntimmerna och fick ett par korgar, innan han slutligen lyckades erhålla Abraham Brahes yngsta dotter, Kristina.

Herman Wrangel, hvilken under Karl den niondes tid blifvit upptagen som svensk medborgare, utförde flere betydliga bragder och upphöjdes slutligen till riksråd och fältmarskalk. Till lynne visade han dock mycken likhet med Åke Tott, med hvilken han också stundom hade ganska obehagliga uppträden. Under preussiska krigen gick det en gång så långt, att de utmanade hvarandra på envig. Gustaf Adolf hade vid lifsstraff förbjudit alla dylika bragder, hvilka han i sjelfva verket aldrig kunde tåla, ehuru sjelf i yngre åren dertill stundom förledd. De båda herrarna djerfdes dock att, i förlitande på sina generalsembeten göra ett försök. Händelsevis blef konungen om alltsammans underrättad, och tog sina mått och steg i förhållande derefter. De tvenne kämparne infunno sig på bestämd tid och ort, men blefvo icke litet förvånade att [ 135 ]sa en af konungens adjutanter med ett kompani soldater på platsen. De frågade: hvad härmed åsyftades? Adjutanten svarade: att de ganska väl visste, det envig vore af kongl, majestät vid lifsstraff förbjudet. Då de likväl varit nog förmätna att företaga något sådant, hade hans majestät icke velat hindra deras stridslystnad, utan gerna tillåtit den ena vara den andras bödel; men, till varnagel för den öfriga hären, skulle den, som öfverlefde enviget, på stället efter lagens bokstaf afstraffas. Derföre vore också skarprättaren ditkallad; och vid dessa ord framtedde han verkligen i full skrud och ställde sig vid kämparnes sida. Naturligtvis blef intet envig utaf; och båda herrarna fingo under några veckors fängelse tid att svalka sin förbittring. Detta oaktadt dröjde det icke länge, förrän Herman Wrangels häftighet höll på att förorsaka än större olyckor. Han hade nemligen, i anseende till mera framlidna år, börjat tjenstgöra i rådkammaren i stället för fältet; men fattade, oaktadt sin ålder, en häftig kärlek till Margareta Stenbock, dock utan att kunna väcka samma känslor tillbaka. Nu inbillade han sig, med eller utan skäl, att det var danska sändebudet, Knudzen, som ingifvit fröken Stenbock motvilja för hans person. En dag mötte han Knudzen utanför slottet och blef vid dess åsyn så förifrad, att han rusade till och gaf honom med sin käpp flere slag i hufvudet, så att blodet strömmade och käppen sprang i stycken. Knudzen vred de återstående bitarna ur Wrangels hand; men denne ryckte till sig värjan från en bredvid stående tjenare, och tvisten hade måhända fått en ännu blodigare utgång, derest icke Axel Banér fattat Wrangel om lifvit och derigenom förekommit allt ytterligare handgemäng. Saken väckte ganska stort uppseende, och utan rådets ifriga bemedling och Danmarks fruktan för Sverges segrande vapen, hade öppet krig mellan båda grannrikena troligen blifvit följden af ett så oförsynt våldförande af folkrätten.

Enligt gammal sägen och sjelfva namnets betydelse, skall ätten Fleming vara kommen från Flandern. Stamfadern berättas hafva blifvit adlad af kejsar Karl den fjerde [ 136 ]hos hvilken han var skattmästare, erhållande derföre penningekistan till sköldemärke. Bestämda ättleden uppgår till herr Peder och hans tvenne söner, riksråden Jöns och Klas vid pass 1400. Af äldsta eller såkallade Swidjagrenen utmärkte sig amiralen Erik Fleming under Gustaf Wasa och riksmarsken Klas Fleming under Sigismund. Denna linea utdog med unga Johan Fleming år 1599. Nu lefvande Flemingarna härledas från den yngre eller så kallade Willnäs-grenen. Lars Fleming, ståthållare på Åbo, var gift med Anna Horn, syster till den tappre Karl Henriksson. Deras son, Klas Fleming, blef en ganska märkvärdig man. Han var född 1592, förlorade tidigt sin far, men fick genom modren en ganska vårdad uppfostran, först hemma, sedan vid utländska högskolor. Vid tjugu års ålder gick han som kornett ut i kriget under sitt syskonbarn, Ewert Horn. Då Gustaf Adolf åren 1614 och 1615 deltog i dessa fälttåg, lärde han känna och värdera Klas Fleming, Han utnämnde honom till sin kammarherre; straxt derefter till ryttmästare och redan 1619 till underamiral. Klas Flemings arbetsamhet, mod och vigtiga tjenster blifva framdeles hvar på sitt rum anförda.

Karl Knutson Gyllenhielm hode återkommit från sin fångenskap och blifvit först riksråd, sedan efter Göran Gyllenstiernas död riksamiral, då han såsom sådan i rådet inlog plats bredvid Jakob De la Gardie, sin fordne kamrat, så i fängelse som fält, Gyllenhielm hade under den osunda fångenskapen ådragit sig en sjuklig kropp; men bibehöll likväl ett gladt och fryntligt lynne, varande derjemnte i hela sin vandel en föresyn af tro och ära samt forntidens enkla seder.

Erik Sparre efterlemnade sju söner. Den äldste Gustaf och den fjerde Sigismund stannade i Polen; de fem andra i Sverge, der tvenne af dem blefvo friherrar och trenne riksråd; alla kunniga och utmärkta, dock ingen på långt när som fadren. Dessutom blef af denna slägt serdeles ryktbar Hans Georg Sparre, svensk, men af okänd ättledning. Han tjente någon tid som öfverste-löjtnant vid [ 137 ]blå regementet[6], öfvergick sedan af obekant anledning till kejsaren, i hvars tjenst ban blef general vid rytteriet och omtalas ofta under trettioåra krigets hvälfningar.

Under Karl den niondes regering hade den förut så talrika Bjelke-ätten ansenligen hopsmält. Bland de få återstående märkes endast herr Sten Svantesson Bjelke såsom en man af ovanligare själsförmögenheter. Han användes mycket och med fördel. Något hvar gjorde sig om honom vackra förhoppningar och Gustaf Adolf yttrade: Sten Bjelke vore den enda, som i någon mån kunde fylla Axel Oxenstiernas plats, om denne olyckligtvis fölle undan. Olyckligtvis dog Sten Bjelke sjelf uti sina bästa år.

Bland Gyllenstiernorna var gamle Nils Gyllenstiernas yngre son, herr Göran, mest bekant. I egenskap af Karl den niondes trogne anhängare, hade han blifvit riksamiral; men utförde som sådan inga synnerliga bedrifter. Mer att värdera voro de redliga och för riket välmenande råd, som han gaf hertig Johan, hvilken, hufvudsakligen på Gyllenstiernas tillstyrkan, nedlade alla anspråk på kronan.

Den samme Torsten Lennartsson, hvilken 1598 räddade Sigismund ur skeppsbrottet vid Hella, hade hos sin mor qvarlemnat en tre månader gammal son, med namnet Lennart. Fadren lefde landsförvist i aderton år. Sonen, en stilla och lättfattlig gosse, uppfostrades hos sin farmoder på Forstena vid Hunneberg, och kom efter hennes död först till Bo Ribbing, sedan som hofsven till Gustaf Adolf, hvilken snart upptäckte ynglingens gryende anlag. Under någon förefallande skärmytsling, skickade konungen honom med muntliga befallningar till en af öfverstarna. Torstenson red åstad; men märkte under tiden, att fienden ändrat ställning, hvarigenom den af konungen befallda rörelsen skulle blifva skadlig. På eget bevåg ändrade han derföre sitt uppdrag, och gaf i konungens namn öfversten de befallningar, som Lennart sjelf för tillfället [ 138 ]ansåg nyttigast, samt red derpå tillbaka. Gustaf Adolf ropade mot honom, att som fienderna ändrat ställning, måste Torstensson rida bort igen med ändrade föreskrifter, och gaf nu samma befallning, som ynglingen redan förut af eget beråd utfärdat. Torstensson bad om nåd och erkände förhållandet. Gustaf Adolf såg på honom och sade leende: du passar bättre till fältherre än till hofsven. Efter sex år var han också öfversten efter åtta år general för artilleriet och deltog som sådan i tyska falltåget. Han ådagalade en sällsynt förening af snille och djerfhet, och å andra sidan af noggrannhet och beräkning; och få svenskar hafva på slagfältet utfört sådana bragder som Lennart Torstensson. Gustaf Adolf insåg tidigt hans värde. Då talet föll på den ring af hjelteämnen, som omgaf hans person, och jemnförelse anställdes, af den ene så, den andre så, sade konungen slutligen: Min Lennart är ändå det bästa ämnet bland dem alla.

Johannes Schroderus intager en utmärkt plats uti denna tidens historia. Enligt sägen son af Karl den nionde, blef han väl uppfostrad, tidigt framdragen, och visade sig utmärkt duglig både som Gustaf Adolfs lärare och som sändebud till flere utrikes hof. Han adlades med namnet Skytte, taget efter modren, upphöjdes till friherre först i England, sedan i Sverge, ytterligare till riksråd, styresman öfver Liffland och kansler öfver Upsala högskola, öfverallt utmärkt för kunskap, skicklighet och drift. Hos Gustaf Adolf, sin förra lärjunge, bibehöll han alltid stort inflytande.

Denne Johan Skytte var för öfrigt en man af mycket inflytande äfven på Sverges framtida öde. Han uppgifves vanligtvis som hufvudman och förste stiftare af det parti, som sedermera under namn af Skyttianska ligan arbetade på nedsättande af Svenska adelns magt. I afseende på den riktning, som Skytte ville i dess ställe gifva åt staten, finnas olika uppgifter. Somliga påstå, att han, hänförd af grekiska och romerska fristaternas exempel, ville uti Sverge förbereda folkväldets införande; andra åter, och det med mera anledning, att han tvärtom ville störta [ 139 ]adeln, men endast för att på dess fall lyfta konungamagten. Att numera afgöra, hvilkendera åsigten är den rätta, torde vara omöjligt, heldst med en så djuptänkt och försigtig man som Johan Skytte. Det är emedlertid säkert, att han med hela svenska adeln låg uti en hemlig strid, föranledd så väl af från fadern, Karl den nionde, öfverlemnade grundsatser, som af de mellan ärfd och förvärfvd värdighet vanliga förhållandena af ömsesidig afund och misstroende. Hvad som härvid länder Skytten till mindre heder, är, att denna hans fiendtliga sinnesförfattning äfven riktade sig mot den visserligen store aristokraten, men ändå större fosterlandsvännen Axel Oxenstierna, hvilken, som det synes, icke utan skal klagade att äfven i sina mest välmenande företag blifva af Skytten motarbetad. Man berättar i anledning af dessa förhållanden följande händelse. Jakob de la Gardie, Johan Skytte, Erland Bååt och Karl Gyllenhielm stodo en gång inbegripna i ett samtal om de närmast förflutna tiderna. Skytte berömde Erik den fjortonde såsom varande en bland de qvickaste, lärdaste och vittraste på sin tid. — Ja, inföll De la Gardie, men lägg också till en af de galnaste; dessutom en tyrann, hvilken låg i händerna på bofvar och knaster. — Men, sade Skytte, om konung Erik följt de råd, som gåfvos af sådant der knaster, så hade hertig Johan icke lyftat kronan af hans hufvud. Ja, svarade De la Gardie, knaster hålla alltid med sådana konungar. Skytte ville svara; men Gyllenhielm och Bååt lyckades att afstyra all vidare ordvexling. Så fanns äfven under Gustaf Adolfs tid den mellan högre och lägre stånd vanliga afundsjukan och bitterheten; men konungens rättvisa och allvarsamma regering beröfvade begge partierna både anledning och lust att bryta ut och tvingade dem att i dess ställe gemensamt arbeta på det gemensamma fäderneslandets väl.


  1. Riksark. Acta Historica 1597. Gyllenhielms relation om kon. Sigismunds inkomst i riket.
  2. Brah. Fol. 84.
  3. Brah. Fol. 84.
  4. Brah. Fol. 84.
  5. Brah. Fol. 180. Gustaf Adolf till Gustaf Horn. Riga d. 6 Okt. 1625. Stockholm d. 6 April 1628. J. De la Gardie till Gustaf Horn åren 1627—1632.
  6. Riksark. Acta Historica 1612—1632. L. Grubbe till Ax. Oxenstierna. Stettin den 23 Aug. 1630. Jemnför Swedish Intelligenser. 1 Part. 87.