Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Underhandlingar med Saxen
Berättelser ur svenska historien
Gustaf II Adolf
av Anders Fryxell

Magdeburgs förstöring
Gustaf Adolf och kurfursten af Brandenburg  →


[ 258 ]

FEMTIONDESJETTE KAPITLET.
MAGDEBURGS FÖRSTÖRING.

Magdeburg är beläget uti Neder-Saxiska kretsen på vestra sidan af Elbefloden. En gammal sägen berättar, att romerska höfdingen Drusus anlaggt staden till gudinnan Veneris ära. Verkeliga underrättelser hänföra dess första grundläggning till Henrik Fogelfängarens och Otto den stores tider. Läge och fästningsverk gjorde densamma i långliga tider ointaglig; deraf namnet Magdeburg, d. v. s. Jungfrustaden, på latin Parthenopolis. Uti sigillet sägs af samma orsak en borg, ur hvilken höjde sig en jungfru, hållande en krans mellan händerna.

Genom handel och konstflit hade staden stigit i magt och rikedom; dess innevånare voro omkring 40,000; dess rörelse vidsträckt. Sjelf utgjorde den hufvudorten uti ett litet erkebiskopsdöme af samma namn, der likväl lutherska läran redan tidigt blifvit införd, då stadens styresman antog tittel af administratör i stället för erkebiskop. Vid trettioåra krigets utbrott innehades denna lilla besittning af Kristian Wilhelm, farbror till drottning Maria Eleonora; en häftig och något obetänksam herre. Han förklarade sig för konungen i Danmark under det krig, denne förde [ 259 ]mot kejsaren, och blef derföre vid dess olyckliga utgång fördrifven. Domkapitlet i Magdeburg valde till efterträdare hertig August, andra sonen af kurfursten Johan Georg. Detta val ogillades af kejsaren och påfven, hvilken sednare förordnade, i Augusts ställe, den förres son, erkehertig Leopold Wilhelm. Folket knotade, och kurfursten af Saxen skref långa insagor och förklaringar; men Ferdinand ditsände krigsfolk, som besatte staden och började småningom utrota lutherska gudstjensten. Detta retade innevånarne ännu mera, hvartill slutligen kommo en hop våldsamheter, som Wallenstein och hans soldater utöfvade. Hela massan af folket, så väl öfverhet som menighet, stod" färdig till uppror.

Den förjagade Kristian Wilhelm hade emedlertid flyktat till Gustaf Adolf, hos hvilken han klagade öfver kejsarens olidliga tyranni, och erbjöd sig att, med något understöd, återeröfra hela Magdeburg. Gustaf Adolf antog förslaget. Man beslöt, att Kristian Wilhelm, åtföljd af ett svenskt sändebud, skulle i hemlighet resa tillbaka till Magdeburg och derstädes söka åstadkomma den lofvade uppresningen. Dock borde dermed dröjas, tills konungen hunnit så nära, att han snart kunde komna till undsättning.

Vid midsommarstiden 1630 landsteg svenska hären uti Pommern. Derifrån räknas öfver trettio mil till Magdeburg, med vägen öfver strömmar och träsk, genom länder och fasta borgar, besatta af en talrik och hittills segrande fiende. Krislian Wilhelm besinnade icke i sin ifver dessa hinder för svenskarnas framträngande. Förklädd insmög han uti staden, uppträdde d. 1 Aug. på rådhusets läktare, och höll till det församlade folket ett tal, hvari han skildrade kejsarens olagliga förtryck, och uppmanade till tappert motstånd, somt lofvade dervid understöd af svenska konungen, åberopande i sådant afseende det vid sidan stående sändebudet. Folkskaran förklarade med höga jubelrop sill bifall. Lefve konungen af Sverge! Ned med de kejserliga! skrek man öfverallt. Administratorn blef åter förklarad för stadens lagliga öfverherre, och den fåtaliga österrikiska besättningen jagades hufvudstupa utur landet. [ 260 ]Kristian Wilhelm satte sig i spetsen för tropparna och företog det ena ströftåget efter det andra, oftast med framgäng, emedan han understöddes af nejdens likasinnade innevånare. Hans troppar ökades dagligen, och hans namn gick bland folket från mun till mun, såsom den tappre furste, hvilken till folkets försvar vågat trotsa den kejserliga magten. Om företagets framgång tviflades sällan, minst af magdeburgarne sjelfva. Man hotade dem med Tilly och Pappenheim. De logo deråt, förstärkte sina fästningsverk och uppförde bland annat tvenne nya skansar med namnen Trots-Tilly och Trots-Pappenheim.

Gustaf Adolf blef ganska ängslig vid underrättelsen om Kristan Wilhelms förhastade uppträdande. Han föresåg nemligen svårigheten att i rätt tid komma till hjelp, likasom han höll administratorn sjelf mindre duglig till ledandet af ett så svårt företag. Detta sednare blef också snart af erfarenheten bekräftadt. Kristian Wilhelm kunde icke upprätthålla ordning och krigstukt, och blef derföre, då de kejserliga snart i större antal nalkades, jagad tillbaka inom murarna och öfvergifven af större delen af sina sammanrafsade hopar.

För att så mycket som möjligt bidraga till Magdeburgs försvar, ditskickade Gustaf Adolf en bland sina skickligaste krigshöfdingar, Didrik von Falkenberg. Under förklädnad inkommen i staden, blef denne vid sitt framträdande med glädje emottagen och snart förordnad till befälhafvare. Besättningen utgjorde endast 2000 till fot och 300 till häst, ett för en så vidlyftig fästning alltför ringa antal. Falkenberg påstod, att borgerskapet borde värfva än mera troppar. Detsamma hade både administratorn muntligen och Gustaf Adolf skriftligen yrkat. Borgrarna deremot tänkte på sina penningar. Så mycket soldater, sade de, skulle blifva dem alltför dyra både att besolda och underhålla. De hade förut flere gånger tillbakadrifvit Wallenstein, och borde nu kunna göra detsamma med Tilly, serdeles som stadens fästningsverk sedan den tiden blifvit så betydligen förbättrade. [ 261 ]Trots-Tilly och Trots-Pappenheim skulle väl nu göra skäl för sina namn.

Frampå hösten 1630 anlände Pappenheim med en betydligare styrka och jagade snart borgrarna tillbaka inom deras murar. Vid jultiden kom Tilly sjelf med hufvudhären, och nu omringades staden på alla sidor. Tilly uppmanade genom serskilda bref administratorn och borgerskapet att underkasta sig kejsarens beslut; men erhöll vägrande svar. Vintern och de båda tågen till Demmins och Frankfurts undsättning hindrade emedlertid Tilly från att företaga något hufvudsakligt. I slutet af Mars öppnades dock den egentliga belägringen och fortsattes under hela April manad. Det ena utanverket eröfrades efter det andra. Trots-Pappenheim af Pappenheim, Trots-Tilly af Tilly; och d. 1 April blefvo sjelfva förstäderna besatta, så att endast hufvudfästningen återstod.

Dessa framgångar voro dock ofta ganska dyrköpta. Besättningen försvarade sig tappert och leddes af Falkenberg med utmärkt klokhet och drift. De kejserlige misströstade om att eröfra staden, så länge den försvarades af en så tapper och skicklig befälhafvare. Man sökte derföre att muta den fruktade motståndaren. Genom hemliga underhandlare lät Pappenheim å kejsarens vägnar bjuda honom grefvevärdigheten och 400,000 R:dr, om han ville öfvergå till österrikarne. Falkenberg svarade sändebudet, att den, som härnäst komme med sådant förslag, skulle till lön få hampsnöre i stället för guldkedja kring halsen. Pappenheim borde söka förrädare i sin egen här, icke inom Magdeburg.

Olyckligtvis funnos likväl många sådana äfven inom sistnämnde stad. De underhöllo hemlig brefvexling med Pappenheim och underrättade honom om tillståndet. Vid rådplägningar motarbetade de så mycket som möjligt Falkenbergs nyttiga förslag, och sökte i hemlighet bland folkhopen utsprida misströstan om Gustaf Adolfs hjelp, samt begäret att genom snar och frivillig undergifvenhet blidka kejsarens vrede. Deras bemödande blef för det mesta fruktlöst. Vådeligare var det öfvermod, den njugghet, som regerade borgerskapet. De behandlade soldaterna med [ 262 ]stötande förakt, och vårdslösade deras underhåll ända derhän, att många knektar dogo af vanvård, serdeles af det illa bryggda och osunda dricka, hvarmed de på borgerskapets bekostnad undfägnades. Lika illa var staden försedd med krut, hvilken omständighet man till råga på olyckan dolde för Falkenberg. När sedan bristen yppades, försökte man afhjelpa den medelst ny tillverkning; men detta gick långsamt och illa, och under tiden måste de belägrade spara på den lilla återstoden; hvarigenom försvaret icke kunde med vederbörlig kraft utföras.

Sedan utanverk och förstäder blifvit eröfrade, indelade Tilly belägringsarbetet på följande sätt. Uti förstaden Neustadt låg Pappenheim, uti Sudenburg Mansfeld, midt emellan dem båda hertigen af Holstein, och på andra sidan floden Tilly sjelf. Den 14 April öppnade Pappenheim sina löpgrafvar och började häftigt beskjuta vallen, och straxt derefter de andra höfdingarna på samma sätt. Nu och nu först insågo magdeburgarne, att det var allvar med belägringen, likaså att deras besättning var för svag. Det beslöts derföre, att borgerskapet sjelft borde skiftevis med soldaterna träda i tjenstgöring. Befälet öfver det hela leddes af Falkenberg, hvilken dessutom serskildt åtog sig försvaret mot Mansfeld. Administratorn ställde sig mot hertigen af Holstein, och general Amsterroth mot Pappenheim; en hop af borgerskapet skulle försvara strandsidan mot Tilly. Innevånarnes oordentlighet hotade dock att göra dessa goda anstalter fruktlösa. De rikare började nemligen undandraga sig den personliga tjenstgöringen, och sände i stället sina drängar och tjenare. De mindre förmögna höllo sig för goda att tjena i sådant sällskap och började uteblifva, till stor harm för de fattigaste, hvilka började ropa och klaga, att nu som alllid lågo största tyngden på dem. Afund och bitterhet herrskade inom alla klasser; likaså egennytta. Ett uppror var nära att utbrista, emedan Falkenberg ålaggt dem att utdela bättre fläsk och bröd åt de illa födda soldaterna.

Falkenbergs vaksamhet och stadens grundfasta vallar [ 263 ]gäckade emedlertid alla Tillys bemödanden, Dennes kanoner dundrade dag och natt, men utan någon betydlig verkan. Hans folk blef under belägringsarbetet ofta öfverraskadt och med förlust tillbakadrifvet af de utfallande stadsboarna. Dertill kom underrättelsen, att Gustaf Adolf nalkades; han hade kommit till Berlin, till Brandenburg, till Ratenau; inom några dagar kunde han vara framme vid Magdeburg. Inom några dagar måste derföre fästningen också vara intagen, om det någonsin skulle ske. För Magdeburgs skull hade Tilly lemnat Demmin, Frankfurt, Landsberg, ja hela Brandenburg i fiendens hand. Nesan att misslyckas var stor i samma mån som företaget dyrköpt. Han beslöt alt våga allt; och då ingenting kunnat vinnas genom ordentligt belägrande, skulle en öfverraskning försökas. Den sjunde, åttonde och förmiddagen den nionde Maj hade han underhållit en ovanligt häftig, men föga verkande eld. Vid middagstiden den nionde tystnade den helt och hållet, hvarjemnte alla belägringsarbeten afbrötos, Dagen förut hade äfven en trumpetare blifvit insänd med uppfordran på billigare vilkor än förra gångerna. Dessa förenade omständigheter, jemnte den äfven till staden komna underrättelsen om svenskarnas annalkande, öfvertygade folket i allmänhet, att Tilly af fruktan för konungen ämnade upphäfva belägringen, en mening, som Pappenheims anhängare på allt sätt sökte underhålla.

Klockan ett midnattstiden mellan den nionde och tionde Maj sammankallade Tilly sina höfdingar till krigsråd. Man beslöt, att morgonen derpå skulle en allmän storm företagas. Tecknet var trettio kanonskott, lösen Jesus Maria; fälttecknet ett hvitt band kring högra armen. Emedlertid lät Pappenheim sitt folk under nattens mörker stiga ned i den på hans sida vattentomma grafven och i möjligaste tysthet utrycka palisader och uppresa stormstegar. Tillika fick han undderättelse, att borgerskapet ännu denna natt skulle hålla lika stark vakt på murarna; men att de troligtvis skulle begifva sig hem, om vid dagningen ingen fiende kunde upptäckas. I anledning häraf befallde Tilly att uppskjuta anfallet till kl. 7 om morgonen.

[ 264 ]Stadsboarna tillbragte föregående aftonen med hjertan fyllda af de gladaste känslor. Snart hoppades de, ännu en dag eller två, och sedan kommer befriaren från norden. Vakten förrättades på vanligt sätt, och Falkenberg tillbragte största delen af natten på vallarna. Men icke ett enda skott, icke ett ljud hördes från fiendtliga lägret. Slutligen började dagen gry, men äfven nu kunde ingen fiende, ingen rörelse förnimmas. Falkenberg red till rådhuset för att bevista en derstädes utsatt öfverläggning, och berättade på vägen den glada nyheten om fiendens fullkomliga uteblifvande. En prest, som just i detsamma gick till ottesången, tog derföre till predikotext de orden i Davids 124 psalm: Snaran är söndergången, och vi äro fria. Största delen af de vaktgörande borgrarna begåfvo sig hem till efterlängtad hvila i egen bädd. De som ännu, trötta och gäspande, lågo på vallarna qvar, insomnade snart i morgonsolens värmande strålar.

Då sjuslaget hördes från stadstornet, samlades de kejserliga skarorna till anfall. Kamrater! så tilltalade Pappenheim sina krigare, huru länge skall denna upproriska stad gäcka edra bemödanden! Det tyckes i sanning vara vårt öde, att antingen ligga här hela vår lifstid, eller gå bort med nesa och tomma händer, ock det efter så mycket arbete; eller kanhända att kättarna i delta ögonblick afsluta förlikning med Tilly och genom en sådan beröfva eder det väl förtjenta byte, som en lyckad stormning skulle hafva gifvit uti eder hand. Låtom oss derföre med ett raskt beslut förekomma sådant, och sjelfva med svärdet i hand tillkämpa oss svärdets belöning. Se endast dessa vallar, dessa ler- och stenhögar skilja eder från edra dyrt förvärfvade egodelar, stadens skatter och rikedom. Öfverstigen djerft dessa hinder, och tron mig, de äro de enda; ty sedan möter eder blott en svag och oordentlig pöbel, vanmägtig till hvarje allvarsamt försvar. Nu hördes de trettio kanonskotten från Tillys läger. Pappenheim i spetsen för de sina skyndar ned i grafven, sedan stegen uppför och på vallen, nedhugger vakten och fäster kejserliga fanan på muren, ropande högt seger! seger! hvilket rop [ 265 ]upprepades af de efter och på sidan följande wallonerna. Endast femton, till största delen sofvande soldater funnos på detta ställe. De blefvo snart nedhuggna, hvarefter de kejserliga helt och hållet bemägtigade sig vallen. På samma gång skedde anfall mot hufvudporten straxt bredvid. Hela dervarande vakten sof, utom en enda soldat, hvilken visserligen var helt och hållet sysselsatt med att eftersöka och dräpa fiender, men blott sådana, som voro i hans egna kläder. Porten blef intagen och vakten dödad, hvarefter den förenade fiendtliga styrkan nedsteg på gatorna.

Falkenberg hade just kommit till rådhuset, då han hörde dånet af Tillys kanoner. Han stannar lyssnande och tycker sig straxt derefter höra muskötskott åt Neustadtsidan. Han ilar dit, medförande alla, som möttes på vägen. En häftig strid uppstår. Falkenberg erhåller förstärkning hvarje ögonblick, och tränger med förtviflans styrka framåt. De kejserliga falla hoptals, dels för Falkenbergs soldater, dels för borgerskapet, som började skjuta ur husen; de drifvas tillbaka från gatan till vallen, och skummande af raseri, såg sig Pappenheim nära nog att förlora alla frukterna af sin första lyckliga framgång. I detta ögonblick störtade Falkenberg till jorden, träffad af en dödande kula. Hans soldater fäkta ännu, men utan ledning, snart utan hopp, borgrarna likaså. Pappenheim märker det svagare motståndet och uppmuntrar till förnyadt anfall. Det lyckas med understöd af nya troppar, och wallonerna framtränga åter på den blodiga gatan. Emedlertid började alla tornväktarna att stormringa. Detta olycksbådande ljud, jemnte ropen och skotten, underrättade innevånarne om faran. I hast klädda och väpnade skynda de ut, hvar och en till sin plats. En kapten Schmidt sätter sig i spetsen för dem, som skyndade mot Pappenheim, och vågar jemnte de återstående soldaterna ett nytt anfall. Förtviflan gaf framgång, och för andra gången måste wallonerna vika tillbaka. Men snart föll äfven den tappre Schmidt, och nu var det förbi med all ordning, nästan med allt motstånd. De få soldaterna försvarade sina platser i döden, men borgrarna skyndade hvar till sitt, [ 266 ]för att gömma sig sjelfva, sina skattar samt hustrur och barn undan det hotande förderfvet.

Vid samma tid hade Tilly gjort ett lotsadt anfall mot strandsidan och derigenom ditlockat en del af stadens försvarare. Mansfeld, Pappenheims afundsman, lät denne sednare ensam löpa till storms, och låg under tiden stilla och overksam, ända till dess staden var eröfrad. Hertigen af Holstein deremot gjorde ganska djerfva, och ihärdiga försök. Men emedan grafven på hans sida var fylld med vatten, fördröjdes framstegen, så att vakten blef uppmärksam och hann tillkalla hjelp. Tvenne anfall afslogos, och det tredje skulle ej heller hafva lyckats, så framt icke Pappenheims wallonor redan genom den eröfrade staden hade hunnit dit och fallit försvararna i ryggen. Nu blefvo äfven på denna sidan vallarna bestigna och portarna öppnade. Från alla håll inströmmade soldater, och de få ännu qvarstående borgrarna nedskjötos. Klockan mellan elfva och tolf vid middagstiden var hela staden eröfrad och upplåten till plundring.

De uppträden, som nu följde, äro bland de vederstyggligaste, som trettioåra krigets, ja nästan alla länders historia kan framvisa. De rysligaste våldsamheter och brott föröfvades, utan blygsel, utan straff. Stöld, våldtägt, mordbrand och mord rasade öfverallt. Wallonerna började leken och den fortsattes ännu rysligare af de sedan insläppta kroaterna. Med de pinsammaste plågor tvingades innevånarne att framdraga sina fördolda penningar och skatter, och blefvo sedan nedhuggna utan förskoning, unga och gamla, män och qvinnor, fattiga och rika. Kroaterna roade sig att spetsa barn, att kasta dem uti lågorna, att klyfva dem längsefter i ett enda hugg o. s. v. De arma qvinnorna blefvo föremål för dubbel misshandling, först våldtägt, sedan mord; och detta utan afseende på ålder,så väl den utlofvade gumman, som det späde flickebarnet. Många valde heldre en frivillig död. En skön jungfru, som af en officer fördes med bundna händer till lägret, bad, då hon gick öfver en af broarna, att få händerna lösa för att torka ögon och ansigte. Det beviljades, och i samma [ 267 ]ögonblick kastade hon sig öfver bröstvärnet i floden. En annan hoppade i en brunn. Tjugu qvinnor, innestängda i ett hus vid Elbestranden, seende dessa ohyggligheter, slöto hvarandra i famnen och störtade sig i vågorna. I Katrina kyrka lågo femtiotre hufvudlösa qvinnokroppar. Kroaterna hade först bakbundit, sedan skändat, och slutligen halshuggit de olyckliga offren.

De troppar, som hört till den förra wallensteinska hären, utmärkte sig framför de öfriga genom djurisk vildhet. De bäjerska voro i alla hänseenden bättre, och deras befälhafvare sågo med afsky det afskyvärda uppträdet. Några bland dem hastade ut till den i lägret varande Tilly, skildrade de begångna rysligheterna och bådo, att han ville göra slut derpå och återkalla tropparna. Låt dem hållas ännu en timme! svarade denne. Soldaten behöfver någon belöning för sina utståndna mödor. — Den allt mer och mer kringgripande mordbranden fördref slutligen mördarna, och gjorde på samma gång slut på staden och på dess olyckor. Elden tändes enligt någras påstående af våda, enligt andras trovärdigare mening med flit af de först inkomna wallonerna för att hindra borgerskapet från försvar. Den utbrast vid pass klockan 10 f. m. En häftig storm kringförde och ökade de rasande lågorna. Redan klockan tre eftermiddagen måste de kejserliga tåga ut igen, för att undvika hettan och den hotande döden. Klockan 10 eftermiddagen var hela staden nedbränd med undantag af domkyrkan och vid pass 150 utefter Elbestranden belägna fiskarekojor, hvilka händelsevis blifvit skonade.

Dagen derpå erhöllo soldaterna tillstånd att åter tåga in i staden och genomsöka de rykande stenhögarna samt derunder fördolda källarehvalfven. De hoppades nemligen att uti dessa finna åtskilligt af magdeburgarnas gömda skaiter. Staden företedde en ryslig anblick: öfverallt på gator, blond grushögar halfbrända kroppar, liggande i det svarta hoptorkade blodet; emellanåt späda, öfvergifna barn, än sittande vid de döda föräldrarnas kroppar, än springande öfver gatorna, ropande efter fader och moder med en röst, som kunde genomtränga de hårdaste hjertan. [ 268 ]Soldaterna brydde sig icke derom; de afröjde och uppbröto källarehvalfven samt nedstörtade deri, drifna af ursinnig vinningslystnad. Nästan öfverallt träffade de flere eller färre lik, efter qvinnor och barn, som i första förskräckelsen derstädes sökt tillflykt, men sedan blifvit af eldsvådan öfverraskade och qväfa. Men mångenstädes funnos också betydliga förråder af spannemål och proviant, likasom af guld och silfver. Då Tilly såg det rika bytet utföras till lägret, yttrade han sin förvåning, att magdeburgarna hade gömt sina egodelar åt den plundrande fienden, i stället för att använda dem till värfvande af en betydligare besättning.

Den 12 Maj tillbragtes på samma sätt. Den 13 red Tilly för första gången in i staden; tyst och allvarsam. Den rysliga anblicken väckte i hans själ sorgliga känslor, tankar på förgängligheten af allt stort och mägtigt. Han upprepade Virgilii verser vid Trojas fall:

Venit summa dies et ineluctabile fatum
— — — — — — Fuit Ilium et ingens
Gloria Parthenopes — — — — — —

Han skref och underrättade kejsaren om sin framgång med de ord, att en sådan Victoria hade icke varit sedd allt sedan Trojas och Jerusalems fall. Också kunde Magdeburgs förstöring i många hänseenden jemnföras med nyssnämde fasansfulla uppträden. Staden ägde förut fyratiotusende menniskor. Efter branden funnos vid lif endast 1000 i domkyrkan undangömda personer, några andra kringirrande flyktingar och 40 bland de förmögnaste borgrarna, af befälet räddade i hopp om rik lösen; alla de andra hade svärdet eller elden skördat. Man hade mycket att göra för att någorlunda rensa gatorna till det högtidliga intåget, och öfver sextusen lik kastades i Elben, förutom det stora antal som uppbrunnit eller som hoptals nedgräfdes i stora gropar utanför staden. Den 15 Maj höll Tilly sitt högtidliga intåg, omgifven af höfdingar och i spetsen för sin krigshär. Uti domkyrkan förrättades gudstjenst efter katolska bruket, och under salvor af kanoner och handgevär sjöngs Te Deum öfver den vunna [ 269 ]segern. Det påböds, att staden hädanefter skulle, i stället för Magdeburg, kallas Marienburg, till fältropets och till den heliga jungfruns ära, och jungfru Maria med barnet på armen skulle i stället för den fordna bilden i stadens sigill insättas.

Några dagar härefter utbrast af obekant anledning en häftig eldsvåda uti Tillys läger. En betydlig del deraf lades i aska, och deribland äfven största delen af det uti Magdeburg tagna bytet.

Magdeburgs förstöring väckte hela Tysklands, ja Europas deltagande; hos katolikerna glädje, hos protestanterna harm, afsky och slutligen fruktan för lika öde. De grufliga våldsamheterna blefvo till och med af de sansade katolikerna afskydda; än mera af protestanterna. En mängd ströskrifter, innehållande utförliga beskrifningar derom, kringspriddes öfver hela riket, och Tillys förut så vördade namn blef ett föremål för afsky och förbannelse.

Underrättelsen om Magdeburgs fall var ett åskslag för Gustaf Adolf. Han visste nemligen, att staden hade bort kunna försvara sig ännu minst en eller annan vecka. Den vilda förstöringen bragte honom nästan utom sig. Vid Gud, utbrast han, jag skall en gång hämnas det på den gamla korporalen, om det också skall kosta mitt lif. Många skyllde Gustaf Adolf för stadens olycka; emedan han först uppmanat den till resning, och. sedan icke i rättan tid lemnat den lofvade undsättningen. För att vederlägga dylika påståenden, utgaf han en vidlyftig försvarsskrift, visande deruti, att de svårigheter och hinder, som kurfurstarna af Brandenburg och Saxen laggt honom i vägen, voro de, som egentligen vållat Magdeburgs fall; ty Gustaf Adolf hade icke tvärt emot alla krigskonstens reglor bort eller kunnat oförsigtigt tåga fram mot Elben och på en gång blottställa hela sin här och sitt företag.

Under stridens hvimmel hade administratorn Kristian Wilhelm sjelf erhållit flere betydliga sår. Han gaf sig slutligen fången mot löfte om mensklig behandling. Det hölls icke. Soldaterna öfverföllo honom med hugg och slag, afryckte kläderna och skulle slutligen hafva mördat honom, [ 270 ]derest icke Pappenheim i samma ögonblick hade ankommit. Denne lät på korslaggda pikar bära den sårade ut till lägret, för att erhålla nödig vård. Några dagar derefter blef han framställd för Tilly. Vid åsynen af denne förfärlige och hatade motståndare utbrast den olycklige administratorn i förtviflade hotelser. Gud skall en gång, sade han, utkräfva hämnd; ty blod kan blott med blod försonas; och edra trosförvandter skola snart erfara samma härjningar, samma olyckor, hvarmed de nu hemsöka andra folk. Kejsarens magt lutar till undergång; och Tillys ära har blifvit begrafven under Magdeburgs grushögar. Han fördes sedermera till Wien, der han efter en lång fångenskap afsvor lutherska och antog katolska bekännelsen, samt erhöll ett årligt understöd af 12,000 riksdaler. För att bevisa det inga timliga bevekelsegrunder härtill varit orsaken, ville han dock aldrig återvända till Magdeburg, eller till statslifvet, utan tillbragte uti ett kloster största delen af sin återstående lefnad.