Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/65
| ← Slaget vid Breitenfeld |
|
Tåget till Franken → |
SEXTIONDEFEMTE KAPITLET.
SEGRENS FÖLJDER.
Först efterverlden har kunnat fullkomligt inse alla de vigtiga följderna af denna seger. Samtiden anade dem, och otrolig var den förtjusning, som den glada tidningen medförde. England, Holland, till och med det afundsjuka Danmark fröjdade sig högt. Frankrike mera i hemlighet. Den välmenande tzar Alexei uti Moskau anställde offentliga och lysande lustbarheter. Svenskarna, berusade af ära och stolthet, kände sig för första gången hafva säte och stämma bland de europeiska folken, ja att Gustaf Adolfs svärd nära nog var ordförandeklubban i den stora samlingen. Men mest utaf alla gladde sig tyska protestanterna, länge, svårt och orättvist förtryckta. Nu ändteligen, sedan så många andra förhoppningar blifvit gäckade, tycktes den rätta befriaren hafva kommit. Den allmänna förtjusningen gaf sig luft på tusende sätt. Gustaf Adolfs bild präglades öfver allt på skådemynt, penningar, kopparstick, ja på sjelfva tapeterna; den fanns i hvarje hus, i hvarje hjerta, älskad, vördad, tillbedd såsom på en gång mildhetens, sanningens och kraftens hjelte. Verser och skrifter till hans lof utgåfvos till flere hundradetal. Med olika namn yttrade man sin hänryckning, kallande honom: den Nya Gideon, Hjelten från Norden, Det Nordiska Lejonet, Nordstjernan, o. s. v. Ibland annat utkom en namnlös skrift med tänkespråk för hvarje ryktbarare person och folk. Svenska rådet hade: Följom försynens bud! Gustaf Adolf: För folket och friheten! Tyska protestanterna: Är du den, som komma skall, eller skole vi förvänta någon annan? Gustaf Adolf svarar: Gån och sägen, hvad i hafven sett och hört. Kejsaren bäfvar; munkar fly; höfdingar följa; härar förjagas; de förtryckta befrias, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Landsflyktiga protestanter till sina hemmavarande trosbröder: När i sen detta ske, så upplyfter edor hufvud, ty räddningen är hardt när.
Dagen efter slagtningen kom kurfursten af Saxen tillbaka, högeligen glad öfver den oförmodade segern, men tillika föga mindre förlägen öfver sin och sina troppars visade feghet. Han fruktade Gustaf Adolfs förebråelser och började framstamma några ursäkter. Konungen afbröt honom, sägande: Låtom oss icke tala derom! Eders Durchlauchtighet har redan under öfverläggningarna i Düben mer än tillräckligt ådagalaggt sitt oförfärade mod och just genom sin derstädes visade beslutsamhet skaffat mina troppar tillfälle att vinna gårdagens seger. Kurfursten blef utom sig af förtjusning öfver detta skonande bemötande. Aldrig i verlden skulle han glömma, hvarken konungens räddande hjelp eller vänskapsfulla uppförande. — Räkna på mig, sade han slutligen, räkna fullt och fast på mig, mina och mina vänners röster till kejsarekronan derest eders majestät skulle densamma framdeles åstunda. Gustaf Adolf log och tackade för löftet.
Tyskarna voro emedlertid icke så artiga mot kurfursten, som Gustaf Adolf varit. Uti följande allmänt kringspridda latinska rim, tillkännagåfvo de sin mening om segern vid Leipzig:
Non infans Christianus,
Non rex cerevisianus,
Sed Suecus nos liberavit,
Qui hos tyrannos prostravit[1].
Kurfursten stannade vid Leipzig, och fördref derifrån den österrikiska besättningen, hvaremot Gustaf Adolf intog Merseburg, Hall och Moritzburg. I den förstnämnde staden hade en stor svärm kejserliga flyktingar samlat sig, och gjort motstånd. Tvåtusen blefvo nedhuggna, tretusen tagna till fånga. Här som öfverallt gick största delen över till Gustaf Adolfs lyckligare fanor, så att denne 6 dagar efter slaget hade 5000 man mera uti sin här än före detsamma. Hertigarna af Anhalt och Weimar, icke längre fruktande Tillys hämnande hand, skyndade också att sluta förbund med den segrande hjelten.
De kejserliga tropparna befunno sig i en ömkansvärd belägenhet. Hela krigshären var i början alldeles upplöst, och kringirrande soldater och smärre troppafdelningar föllo för de retade bönderna; ty från hvarje kyrktorn hördes stormklockorna, och den förut så illa behandlade allmogen iakttog med begärlighet tillfället att af sina förra förtryckare återkräfva både hämnd och byte. Tilly, nästan sanslös af sår och sorg, fördes till Merseburg, endast åtföljd af vid pass sexhundrade man. Men af fruktan för den förföljande konungen måste han straxt skynda derifrån, begifvande sig till Hall, der Pappenheim träffades med 1400 man; båda följdes till Halberstadt och här först vågade Tilly stanna och närmare eftersinna sin förtviflade ställning. Här var det äfven som han nu först på tredje dagen fick tid att egna någon skötsel åt sina sår. Han var snuddad af tre kulor och flere hugg; hvarförutan hufvudet, högra skuldran och armen voro alldeles betäckta med blånader och blodsvulster, märken efter långa Fritz och dess pistolkolf. Den gamles hufvud hade lidit så mycket, att han i flere dagar efteråt var nästan döf och sanslös. Slutligen hade äfven ryggraden blifvit skadad, hvilken olägenhet sedermera aldrig kunde öfvervinnas. Märkvärdigt nog, att med alla dessa blånader och snuddskott, hade Tilly dock icke erhållit ett enda öppet sår. Det ses, menade soldaterna, att han besitter konsten att förtrolla och göra sig hård mot alla slags vapen. — Tilly väntade, att större delen af den skingrade hären skulle uti Halberstadt samlas under sina förra fanor. Men han bedrog sig. De flesta af dessa roflystna skaror gingo med lyckan öfver till Gustaf Adolfs läger; många följde den yngre Pappenheim, andra öfvergåfvo krigets vexlande öden; endast en jemnförelsevis ringa hop återuppsökte sin gamle, men nu besegrade fältherre. Nedslagen vek han än längre tillbaka åt westfaliska sidan för att draga till sig åtskilliga andra troppafdelningar. Den 3 Okt. förenade han sig med Fugger och Altringer. Denne sistnämnde med sina 10.000 man hade, då slaget vid Breitenfeld började, redan hunnit till Erfurt, och kunde derifrån höra dånet af kanonerna. Vid underrättelsen om den olyckliga utgången skyndade han hastigt tillbaka in uti Thüringerskogens mörka och otillgängliga hålvägar, hvarifrån han afvaktade vidare befallningar. Genom hans och Fuggers förening med Tilly bildades åter en temligen stark krigshär, hvarmed den sistnämnde tågade fram och tillbaka uti Neder-Rhenska kretsen, sökande tillfälle att med hopp om framgång kunna angripa konungen och utplåna skymfen af det lidna nederlaget. Man anmärkte dock, att Tilly från denna stund var öfvergifven af sin fordna förtröstan, liksom af sin fordna lycka, och detta i nästan alla företag, äfven de obetydligaste. Jag ser, sade han, att lyckan är en qvinna, hvilken likasom de andra gynnar ynglingarna, men vänder ryggen åt de gamla.
Underrättelse om slaget vid Breitenfeld anlände till kejserliga hofvet en qväll, då Ferdinand nyss kommit hem från jagt och skulle sätta sig till aftonmåltiden. Slawata var den, som hade mottagit olycksbudet. Man hviskade straxt till kejsaren, att bref kommit om en i Saxen förefallen olycklig slagtning. Ferdinand beherskade sin rörelse, och ingen af de vid bordet sittande kunde ana annat, än att Slawata gjort någon likgiltig anmärkning öfver jagten. Men efter måltidens slut instängde sig kejsaren med de förnämsta herrarna, och natten tillbragtes under uppsättande och affärdande af befallningar om nya krigsgerder och värfningar öfver hela riket. Alla i tjenstbart stånd varande regementer skulle tåga norrut och förena sig med Tilly, och nya ofördröjligen utskrifvas. Till alla bunds- och trosförvandter skickades sändebud med föreställningar om behofvet af gemensamma ansträngningar mot den gemensamma fienden.
Detta året var i allmänhet ganska olyckligt för kejsaren och katolska länderna. Flere af Ferdinands pålitligaste rådgifvare föllo undan. Vesuvius gjorde ett utbrott och anställde förfärliga härjningar. Bäjern, skrämdt af kejsarens växande öfvermakt, förehade hemliga underhandlingar med Frankrike; och spanska flottan led ett betydligt nederlag mot holländarne. Endast några dagar efter sistnämnde drabbning stod slaget vid Breitenfeld, hvilket helt och hållet omintetgjorde kejsarens öfvermagt, upplöste hans här, och öppnade för fienden fri väg till hans arfländer och hufvudstad. Förskräckelsen i Wien var ej heller ringa. Många talade redan om att flytta ned till sina egendomar uti bergstrakterna af Kärnthen och Steiermark; och munkarna uppreste på norra sidan om Donau ett kapell åt S:t Brita, på det hon måtte från de rättrognas länder afvända sina landsmäns vilda raseri.
Ferdinand uppförde sig vid detta tillfälle med orubblig ståndaktighet, aldrig talande eller ens tänkande på flykt eller förlikning. För att bekosta krigsrustningarna utlemnade han gerna sina egna hopsparade tillgångar, och underkastade för samma ändamål sig och sitt hof de kännbaraste inskränkningar. Icke mindre än tjugutre kammarherrar fingo på en gång afsked, som öfverflödiga, och lönerna anslogos till krigskassan. Detta kejsarens efterdöme verkade både på högre embetsmän och på främmande furstar. Konungen i Spanien gaf 300,000 dukater; Ferdinands son 300,000 riksdaler, biskopen i Wien 80,000 af samma mynt, kardinal Dietrichstein 100,000 gyllen, vice rikskanslern v. Strahlendorff 18,000 dukater o. s. v. Med dessa och dylika exempel för ögonen erlade folket villigt de ökade skatterna, och på sådant sätt såg sig Ferdinand snart åter i stånd att utrusta en ny och fruktansvärd styrka.
Påfven var enligt allas tanka den, som vid detta tillfälle bordt visa den mesta ifvern. Men denne, namnet var Urban den åttonde, trodde, liksom Richelieu, att Ferdinand mera åsyftade egna än katholska lärans fördelar. Ferdinands krig uti norra Italien hade också i flere hänseenden verkat ofördelaktigt för påfven. Slutligen visste Urban ganska väl, att Gustaf Adolf uti fördraget med Frankrike förbundit sig att lemna katolikerna fri religionsöfning. Af dessa orsaker mottog han temligen lugnt underrättelsen om slaget vid Breitenfeld. Ferdinands anhållan om penningeunderstöd erhöll det svaret, att kejsarens krig i Lombardiet hade så förminskat påfvens inkomster, att intet understöd kunde lemnas. Aflatsbref för dem, som stridde under kejsarens fana, var det enda han kunde gifva. Äfven i andra hänseenden visade han mot Gustaf Adolf en mindre fiendtlig sinnesstämning, än man kunnat vänta. Italienarne började redan af denna konung befara ett infall öfver Alperna. De kallade honom den nye Attila, den nye Alarik, hvilken med sina barbariska göter ånyo skulle förhärja det härliga söderlandet. Man yrkade, att en sådan erkekättares bild icke borde finnas hos en sann och uppriktig katolik. — Låt honom vara, sade påfven; då man målar satan i kyrkorna, kan man väl också få måla svenska konungen på väggarna.
Emedlertid ådrog han sig genom detta uppförande en häftig ovilja både af österrikiska och spanska hofven, samt af alla ifriga katoliker. Kardinalerna knotade. Spanien talade om att undandraga sig påfvens öfverherrskap, andra åter ville afsätta Urban sjelf. Han måste gifva vika och med betydliga penningesändningar till Wien bevisa sin ifver för katolska läran.
- ↑ Icke barnet Kristian, icke ölkungen, utan svensken har befriat oss och nedlaggt våra förtryckare.