Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar

Tobie Bok

[ 38 ]

Tobie Bok.

Inledning.

Hieronymus nämner, att denna bok skall hafwa blifwit skrifwen på det Chaldeiska språket, men något spår till en sådan skrift finnes icke. Den öfwersättning, som wi hafwa, är gjord från det latinska språket, och den afwiker ganska mycket från den grekiska texten. Det är obekant, när denna bok blifwit skrifwen. Luther anser boken såsom en lärodikt eller ett slags ”gudfruktig komedia”, och söker gifwa åt de personer och namn, som deruti förekomma, en christelig betydelfe.

1. Capitel.

Det war en man, benämnd Tobias, utaf Naphthali slägte, utaf en stad i öfra Galileen, ofwan Asser wid wägen på wenstra sidan in mot hafwet.

2. Densamme wardt med fången i Salmanassars tid, konungens i Assyrien.* *2 Kon. 17: 3, 23.

Detta öfwerensstämmer icke med 2 Kon. 15: 29, som säger oss, att hela Naphthali stam förut blifwit bortförd i fångenskap af den Assyriske konungen Thiglath Pileser.

3. Och ändock han så ibland främmande fången war, så föll han dock likwäl icke ifrån Guds ord; och allt, det han hade, det delade han med sina medfångna bröder och fränder.

4. Och ändock han yngst war i den slägten Naphthali, så hade han sig dock likwäl icke barnsligt.

5. Och då hwar man tjente de guldkalfwar, som Jerobeam, Israels konung, hade göra låtit,* skydde han dock sådan styggelse; *1 Kon. 12: 28.

6. Och höll sig till templet, och till Guds tjenst i Jerusalem, och tjente der HErran, och bad till Israels Gud;

7. Gaf ock sin förstling* och tionde ganska troligen, så att han alltid i tredje året gaf de främmande, enkor och faderlösa deras tionde.† *2 Mos. 23: 19. 5 Mos. 12: 11; †cap. 26: 12.

8. Sådant höll han alltid ifrån ungdomen efter HErrans lag.

9. Då han nu uppwäxt war, tog han en hustru, benämnd Hanna, ock af Naphthali slägte,* och hade med henne en son, den han ock Tobias nämnde; *4 Mos. 36: 6.

10. Och lärde honom Guds ord straxt af ungdomen, att han skulle frukta Gud och fly synden.

11. Och då han med sin hela slägt, med sin hustru och barn ibland fångarna bortförd wardt, in uti den staden Nineve,

12. Och hwar man åt af offer hedningarnas mat, bewarade han sig, och besmittade sig icke med sådan mat.

13. Och efter han fruktade HErran af allt hjerta, gaf Gud honom nåd inför Salmanasser, konungen i Assyrien;

14. Så att han gaf honom lof att gå fri hwart han wille, och beställa hwad han till beställande hade.

15. Så for han nu till alla dem, som fångne woro, och tröstade dem med Guds ord.

16. Och han kom uti den staden Rages* i Meden, och hade med sig tio pund silfwer, der konungen honom med begåfwat hade. *Tob. 4: 22; cap. 9: 3.

17. Och då han såg ibland andra Israeliter en, benämnd Gabel af sin slägt, den ganska fattig war, fick han honom detsamma silfret, och tog en handskrift af honom derpå.

[ 39 ]18. Men långt derefter, då Salmanasser död war, och hons son Sennacherib efter honom regerade, den Israels barn hätsk war;

19. Gick Tobias dagligen till alla Israeliter, och tröstade dem, och delade med hwar och en af sina egodelar hwad han förmådde;

20. De hungriga spisade han, de nakna klädde hon, de slagna och döda begrof han.

21. Men konung Sennacherib war flydd utaf Judea, då Gud honom slagit hade* för hans försmädelses skull. Då han nu igen kom, war han förgrymmad, och lät många af Israels barn dräpa; dessas kroppar beskaffade Tobias till begrafning. *2 Kon. 19: 35, 36. 2 Chrön. 32: 21. Es. 37: 36.

22. Som nu konungen det förnam, böd han dräpa honom, och tog ifrån honom alla hans egodelar;* *Tob. 2: 8.

23. Men Tobias flydde med sin hustru och son undan, och blef hemligen när goda wänner.

24. Men efter fem och fyrtio dagar, wardt konungen af sina egna söner slagen.* *2 Kon. 19: 37. Es. 37: 38.

25. Och Tobias kom åter hem igen; och allt hans gods wardt honom igen gifwet.

2. Capitel.

Derefter på HErrans högtid, då Tobias i sitt hus en härlig måltid tillredt hade, sade han till sin son:

2. Gack ut och bjud de gudfruktiga af wår slägt, att de måga med oss äta.

3. Och då han åter inkom igen, sade han sin fader Tobias, att en af Israel låg död på gatan.

4. Då stod Tobias straxt upp ifrån bordet, förrän han åt, och gick till den döda kroppen, och tog honom upp, och bar honom hemligen in i sitt hus, på det han skulle hemligen begrafwa honom om natten.

5. Och som han hade gömt hemligen bort liket, åt han sitt bröd i ångest;

6. Och tänkte på det ordet, som HErren genom propheten Amos sagt hade: Edra helgedagar skola wändas uti gråtodagar.* *Amos 8: 10. 1 Macc. 1: 41.

7. Och om natten gick han bort, och begrof den döda.

8. Men hans wänner straffade honom alla, och sade: konungen hafwer nu för den sakens skull nyligen welat låta dräpa dig,* och du slapp som nogast undan; och ännu begrafwer du döda? *Tob. 1: 22.

9. Men Tobias fruktade Gud mer än konungen, och bar de slagna hemligen tillsammans, och behöll dem hemligen i sitt hus; och om natten begrof han dem.

10. Men det begaf sig en dag, att han inkom, sedan han hade begrafwit några döda; och war trött, och lade sig utmed wäggen, och somnade;

11. Och en swala träckade utur sitt näste; detsamma föll honom hett i ögonen, deraf han blind wardt.

12. Men sådan bedröfwelse lät Gud komma öfwer honom, på det efterkommandena skulle hafwa ett exempel till tålamod af honom, såsom af den heliga Job;* *Job 1: 11. Jac. 5: 11.

13. Och efter han ifrån ungdomen alltid hade fruktat Gud och hållit Hans bud, knorrade han icke eller förtörnades emot Gud, att Han hade låtit honom warda blind;

14. Utan blef beståndande uti Guds fruktan, och tackade Gud i alla sina lifsdagar.

15. Och likasom konungarna bespottade den heliga Job,* alltså begabbade Tobias hans egna wänner, *Job 4: 6.

16. Och sade: Hwar är nu din förtröstning, derföre du dina allmosor gifwit hafwer, och så många döda begrafwit?

17. Och Tobias straffade dem, och sade: Säger icke så:

18. Ty wi äro de heligas barn, och wänta efter ett lif, som Gud gifwa skall dem, som i tron starke och faste blifwa för Honom.

19. Men Hanna, hans hustru, arbetade sliteligen med sin hand, och födde dem med spinnande.

[ 40 ]20. Och det begaf sig, att hon en ung get hem bar;

21. Och då hennes man Tobias hörde henne bräka, sade han: Ser till att hon icke stulen är; får henne rätte egaren igen;* ty oss bör icke äta af stulet gods, eller komma derwid. *5 Mos. 22: 1.

22. För detta talets skull wardt hans hustru wred; swarade och sade: Der ser man att din förtröstning är fåfäng,* och dina allmosor förtappade. *Job 2: 9.

23. Med dessa och andra flera ord förekastade hon honom hans elände.

3. Capitel.

Då suckade Tobias swårligen, och begynte med gråt bedja,

2. Och sade: HErre, du är rättfärdig, och allt det du gör, är rätt* och alltsammans godhet och trohet. *Ps. 119: 137.

3. Och nu, min HErre, war mig nådelig, och hämnas icke öfwer mina synder, och kom icke ihåg mina och mina fäders missgerningar;

4. Ty efter wi icke hafwa hållit dina bud, så äro wi ock åt wåra fiender öfwergifne, att de beröfwa oss, fångna hålla och dräpa; och wi äro till skam, till spott och hån wordne för de främmande, dit du oss förstrött hafwer.* *5 Mos. 28: 15, 25.

5. Och nu HErre, förskräcklige äro dina domar, efter wi icke hafwa hållit dina bud, och icke rätt wandrat för dig.

6. HErre, bewisa mig nåd, och tag min anda bort i frid; ty jag will hellre död wara än lefwa.

7. Och det begaf sig densamma dagen, att Sara, Raguels dotter, uti de Meders stad Rages ock måste förkastelse höra af en sin faders tjensteqwinna;

Denna vers strider emot cap. 9: 3, 6, ty här står att Raguel bodde i Rages, men cap. 9: 3, 6, står att Raphael sändes af Raguel (således ifrån Rages) till Gabel i Rages. Denna motsägelse finnes blott i den latinska texten, af hwilken wår öfwersättning är tagen, men i den grekiska texten nämnes i Medien staden Ekbatana såsom det ställe, der Raguel bodde, och äfwen i cap. 6: 6 står i den grekiska texten Ekbatana i stället för Rages. Deremot har den latinska texten det företräde, att hafwa cap. 2: 13–18 och cap. 3: 18–23, hwilka ord till större delen äro ganska uppbyggliga, men dock alldeles fattas i den grekiska texten.

8. Ty hon hade warit gifwen sju män, den ena efter den andra; och en ond ande, Asmodeus benämnd, hade dräpit dem alla, straxt de kommo i säng till henne.

Namnet Asmodeus kan härleda sig antingen från ett ebreiskt ord, då det betyder det förderfware; eller ifrån ett persiskt ord, och då betyder det frestare. Luther säger: Den djefwulen Asmodeus heter en dråpare eller en förderfware; det är den husdjefwul, som allt hindrar och förderfwar, att man med barn och folk ingen wäg kommer.

9. Derföre försmädde henne hennes faders tjensteqwinna, och sade: Gud gifwe, att wi aldrig en son eller dotter af dig se måga på jorden, du mannamörderska; will du ock dräpa mig, såsom du de sju män dräpit hafwer?

10. Efter de orden gick hon i en kammare ofwan i huset, och åt eller drack intet i tre dagar, och i tre nätter;

11. Och wände icke igen till att bedja och gråta, och bad Gud, att Han henne ifrån den försmädelsen lösa wille.

12. Derefter på tredje dagen, då hon sin bön lyktat hade, lofwade hon Gud, och sade:

13. Lofwad ware ditt namn, HErre, wåra fäders Gud, ty när du är wred, så bewisar du nåd och mildhet,* och i bedröfwelsen förlåter du synderna dem, som åkalla dig. *Hab. 3: 2.

14. Till dig, min HErre, wänder jag mitt ansigte; till dig lyster jag mina ögon upp.

15. Och beder dig, att du förlossar mig ifrån denna stora försmädelsen; eller taga mig hädan.

16. De wet, HErre, att jag ingen man begärat hafwer, och hafwer behållit min själ ren ifrån all ond lusta;

17. Och aldrig hafwer hållit mig intill otuktigt eller lättfärdigt sällskap.

18. Men en man att taga, hafwer jag samtyckt i din fruktan, och icke af förwett;

19. Och antingen hafwer jag warit icke dem wärd, eller de hafwa icke warit mig wärda; och du hafwer till äfwentyrs behållit mig till en annan man;

20. Ty ditt råd står icke uti menniskors wåld.

21. Men det wet jag förwisso, den [ 41 ]som Gudi tjenar, han warder efter frestelsen tröstad* och ifrån bedröfwelsen förlossad, och efter näpsten finner han nåd; *Ps. 30: 6. Klagow. 3: 31.

22. Ty du hafwer ingen lust till wårt förderf;* ty efter owäder låter du åter skina solen, och efter jemmer och gråt begåfwar du oss rikligen med glädje.† *Hes. 18: 23. †Jer. 31: 13.

23. Ditt namn ware ewinnerligen ära och lof, du Israels Gud.

24. I samma stund wardt begges deras bön hörd för HErran i himmelen.

25. Och HErrans engel, den helige Raphael, wardt utsänd, att han skulle hjelpa dem båda, efter deras bön allt på en tid för HErran framförd war.

4. Capitel.

Då nu Tobias tänkte, att hans bön hörd war, att han dö måtte, kallade han sin son till sig;

2. Och sade: Käre son, hör min muns ord, och behåll dem fast i ditt hjerta.

3. När Gud tager min själ bort,* så begraf min lekamen; och hedra din moder† alla dina lifsdagar; *Tob. 3: 6. †2 Mos. 20: 12. Syr. 3: 9.

4. Kom ihåg, hwad fara hon ståndit hafwer, då hon dig under sitt hjerta drog.* *Syr. 7: 29.

5. Och när hon död är, begraf henne när mig.

6. Och haf Gud för ögonen och i hjertat alla dina lifsdagar; och tag dig wara, att du icke samtycker i någon synd, och gör emot Guds bud.

7. Af dina egodelar hjelp de fattiga, och wänd dig icke ifrån de fattiga,* så skall åter Gud se mildeligen till dig igen. *Ords. 3: 9. Luc. 14: 13.

8. Hwar du kan, så hjelp den torftiga.* *Syr. 4: 2; cap. 14: 13.

9. Hafwer du mycket, så gif rikligen; hafwer du litet, så gif dock af det lilla med godt hjerta;* *Rom. 12: 8. 2 Cor. 9: 6, 7. Jac. 2: 16.

10. Ty du församlar dig en god lön i nöden.

11. Ty almosan förlöser af synd och ifrån döden, och öfwergifwer icke i nöden.* *Tob. 12: 9. Syr. 29: 15.

Både här och i cap. 12: 9 nämnes almosegifwandets kraft efter det phariseiska och romersktkatholska föreställningssättet. Gud har wisserligen lofwat, att han med nådelön wedergäller all barmhertighet mot fattiga, se Ords. 19: 7, så att de oomwände få lön här i tiden, och wår Frälsare wisar oss, att sådan barmhertighet, då den är trons frukt, hos de rättfärdiga äfwen kommer i åtanka på domedag såsom bewis på tron, se Matth. 25: 34, 35. Men ingenstädes står det skrifwet, att almosan förlöser af all synd och ifrån döden o. s. w. Denna kraft finnes blott i Jesu Christi förtjenst och tillfyllestgörelse, se 1 Joh. 1: 7. Dan. 4: 24 och 2 Cor. 9: 6–13. Jac. 2: 13–18.

12. Almosan är en god tröst för den högsta Gud.

13. Tag dig wara, min son, för all skörlefnad;* och håll dig till inga andra, utan allenast till din hustru.† *5 Mos. 23: 17. 1 Thess. 4: 3. †Ebr. 13: 4.

14. Högfärd låt icke råda i ditt hjerta eller i dina ord; förty hon är en begynnelse till allt förderf.* *1 Mos. 3: 5.

15. Den som för dig arbetar, honom gif straxt sin lön, och förhåll ingen hans förtjenta lön.* *3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14.

16. Hwad du icke will, att man gör dig, det gör du ej heller åt en annan.* *Matth. 7: 12. Luc. 6: 31.

17. Ditt bröd dela med den hungriga, och betäck de nakna med dina kläder.* *Es. 58: 7. Hes. 18: 16. Matth. 25: 35, 36.

18. Gif almosa af ditt bröd och win wid de frommas begrafning;* och ät icke eller drick med syndare. *Es. 16: 7.

19. Sök alltid råd när de wisa;

20. Och tacka Gud alltid och bed, att Han dig regerar, och att du i allt det du dig företager, följer Hans ord.

21. Du skall ock weta, min son, att jag den tiden du ännu ett barn war, lånte Gabel i den staden Rages i Meden tio pund silfwer; och hans handskrift hafwer jag här när mig;* *Tob. 1: 16, 17; cap. 9: 3.

22. Derföre tänk till att du må komma till honom, och kräfwa uppå sådana penningar, och få honom sin handskrift igen.

23. Sörj intet, min son; wi äro wäl fattige; men wi så mycket godt, om wi frukta Gud, fly synden och göra det godt är.* *Ps. 37: 5.

[ 42 ]

5. Capitel.

Då swarade den unge Tobias sin fader, och sade: Allt det du mig sagt hafwer, min fader, will jag göra.

2. Men huru jag dessa penningar inkräfwa skall, det wet jag icke; han känner mig intet; så känner jag ock intet honom; hwad skall jag föra honom för ett tecken, att han må tro mig? Så wet jag ej heller wägen dit.

3. Då swarade honom hans fader, och sade: Hans handskrift hafwer jag när mig; när du honom den wisar, så får han dig wäl straxt penningarna.

4. Gack nu bort, och sök upp en trogen stallbroder, den för lön dit med dig far, att du må få sådana penningar igen i min lifstid.

5. Så gick den unge Tobias ut, och fann en dägelig ung man ståndande; den war klädd och beredd till att wandra;

6. Och wisste icke, att det war Guds engel; helsade honom och sade: Hwadan är du, gode stallbroder?

Att englar fordom uppenbarat sig för menniskor i synlig gestalt, är bekant af den Heliga Skrift genom många exempel, se 1 Mos. cap. 18. Men aldrig finnes ett exempel, att de i synlig gestalt ledsagat någon menniska på en lång resa.

7. Och han sade: Jag är en Israelit. Och Tobias sade till honom:

8. Wet du wägen in uti de Meders land? Och han swarade: Jag wet honom wäl, och hafwer ofta wandrat honom, och hafwer i herberge legat när wår broder Gabel, den der bor i den staden Rages i Meden, som ligger på det berget Ekbathana.

Se cap. 3: 7.

9. Och Tobias sade till honom: Käre, töfwa litet, till dess jag säger det min fader igen.

10. Och Tobias gick in, och sade sådant åt sin fader; och fadren förundrade sig, och bad, att den unge mannen skulle gå in.

11. Och han gick in till den gamla, och helsade honom, och sade: Gud gifwe dig glädje.

12. Och Tobias sade till honom: Hwad skall jag hafwa för glädje, som i mörkret sitta måste och icke kan se himmelens ljus.

13. Och unge mannen sade till honom: Haf tålamod, Gud warder dig snart hjelpande.

14. Och Tobias sade till honom: Will du ledsaga min son till den staden Rages i Meden till Gabel, så will jag gifwa dig din lön, när du igen kommer.

15. Och engelen sade till honom: Jag will ledsaga honom dit, och hafwa honom hit hem till dig igen.

16. Och Tobias sade till honom: Jag beder dig, säg mig, utaf hwad hus, och af hwad slägt är du?

17. Och engelen Raphael sade: War till frids, är det icke nog, att du ett budskap hafwer; hwad behöfwer du weta, hwadan jag är?

18. Dock på det du skall dess mindre omsorg hafwa, så will jag säga dig det: Jag är Azarias, den stora Ananie son.

Här och i v. 7 äro engelens ord icke fullkomligt öfwerensstämmande med sanningen. Men en engel kunde ej tala osanning.

19. Och Tobias sade: Du är af ett godt slägte; jag beder dig, att du will icke taga det till misstycke, att jag efter ditt slägte frågat hafwer.

20. Och engelen wade: Jag will ledsaga din son helbregda bort, och helbregda föra honom dig hem igen.

21. Tobias sade: Så farer åstad; Gud ware med eder på wägen, och hans engel ledsage eder.

22. Så gjorde Tobias sig redo med allt det han wille med sig hafwa, och helsade fader och moder, och for med sin stallbroder åstad.

23. Och hans moder begynte till att gråta, och sade: wår ålders tröst hafwer du oss borttagit och försändt;* *Tob. 10: 4.

24. Jag wille, att de penningar aldrig hade warit till, der du hafwer bortsändt honom före.

25. Wi hade wäl warit till frids med wår fattigdom; det wore en stor rikedom, att wår son när oss wore.* *Tob. 10: 5.

26. Och Tobias sade: Gråt icke: wår son skall wäl frisk och helbregda bort och hem igen fara, och dina ögon skola se honom;

[ 43 ]27. Ty jag tror, att en god Guds engel ledsagar honom, och skall all ting wäl skicka, som han för händer hafwer, så att han skall med glädje komma till oss igen.

28. Alltså tigde hans moder stilla, och gaf sig till frids.

6. Capitel.

Och Tobias drog sin wäg, och en hund följde honom; och i första dagsresan kommo de till den elfwen Tigris.

2. Och han gick bort till att twå sina fötter; och si, en stor fisk sprang der ut, och wille uppsluka honom.

3. För honom wardt Tobias förfärad, och ropade med hög röst, och sade: Ack, herre, han will uppsluka mig.

4. Och engelen sade till honom: Tag honom i gälen, och drag honom upp; och han drog honom på landet, och han sprattlade der för hans fötter.

5. Då sade engelen: Hugg fisken sönder; hjertat, gallan och lefren bewara till dig; förty de äro ganska goda till läkedom.

6. Och några stycken af fisken stekte de, och togo med sig på wägen; det andra saltade de, på det de skulle hafwa det i wägen, till dess de kommo till den staden Rages i Meden.

7. Då frågade Tobias engelen, och sade till honom: Jag beder dig, Azaria min broder, att du wille säga mig, hwad man för läkedom göra kan af de stycken, som du hafwer bedit mig bewara.

8. Då sade engelen: När du lägger ett stycke af hjertat och lefren på glöden, så fördrifwer den röken allahanda ondt spökelse, både ifrån man och qwinna, så att det ingen skada mer göra kan;

Gud kan wisserligen bewisa sin hjelp och barmhertighet genom hwad medel det Honom behagar, men aldrig lärer den Heliga Skrift, att sådana medel böra anwändas mot andeliga fiender, ”ty ingen lekamlig ting, rök, watten eller salfwa hjelper till att fördrifwa djefwulen; utan en innerlig bön till Gud i tron kan det allena uträtta, det ock Christus gifwer tillkänna.” Marc. 9: 29.

9. Och gallan af fisken är god till att smörja ögon med, att hinnan dermed fördrifwas skall.

10. Och Tobias sade: Hwar wilja wi indraga till herberge?

11. Och engelen swarade och sade: Här är ett man benämnd Raguel, din närskylde frände af din slägt, han hafwer en endaste dotter, den heter Sara, och eljest inga barn mer;

12. Dig äro alla hans egodelar beskärde;* och du skall taga den dottren; *4 Mos. 27: 8.

13. Derföre begär henne af hennes fader, så skall han gifwa dig henne till hustru.

14. Då sade Tobias: Jag hafwer hört, att hon allaredan tillförene sju män gifwen är, de äro alla döde;* dertill säger man, att en ond ande hafwer dräpit dem. *Tob. 3: 7.

15. Derföre fruktar jag, att mig ock så gå måtte; så finge då mina föräldrar dö af sorg,* efter jag är enda barn. *1 Mos. 42: 38.

16. Då sade engelen Raphael: Hör till, jag will säga dig, öfwer hwilka djefwulen makt hafwer;

17. Nemligen öfwer desamma, som Gud förakta, och allena för okyskhets skull taga sig hustrur, såsom de oförnuftiga djur.

18. Men du, när du med din brud i kammaren kommer, så skall du i tre dagar hafwa återhåll af henne, och bedja med henne.

19. Och i densamma natten när du lägger hjertat och lefren af fisken på glöden, så skall djefwulen fördrifwen warda.

20. Men den andra natten skall du tukteligen till henne gå, såsom de helige patriarker;

21. Men i den tredje natten skall du få wälsignelse, att helbregda barn af eder födas skola.

22. Men när tredje natten framliden är, så skall du foga dig till jungfrun med gudsfruktan, mer utaf begärelse till frukt,* än utaf ond lusta; på det att du och dina barn måga få den wälsignelse, som Abrahams säd tillsagd är.† *1 Mos. 1: 28; cap. 9: 7; †cap. 15: 5.

7. Capitel.

Och de drogo in till Raguel, och Raguel undfick dem med glädje.

2. Och han såg uppå Tobias, och [ 44 ]sade till Hanna sin hustru: O huru lik är denne unge mannen wår frände.

3. Och som han detta talade, sade han: Hwadan ären I, mina bröder? De sade: Utaf Naphthali slägt äro wi, utaf de fångar i Nineve.

4. Raguel sade till dem? Kännen I Tobias min broder? Och de sade: Ja, wi känna honom wäl.

5. Och som han nu mycket godt talade om Tobias, sade engelen till Raguel: Den Tobias som du frågar efter, han är denna unga mannens fader.

6. Och Raguel böjde sig till honom, gret, och föll honom om halsen, och kysste honom;

7. Och sade: O, min käre son, wälsignad ware du; ty du är en rätt from mans son.* *Tob. 9: 9.

8. Och Hanna hans hustru, och Sara hans dotter, begynte ock till att gråta.

9. Sedan bad Raguel slagta ett får, och göra måltid redo; och de bådo dem, att de skulle sätta sig till bords.

10. Då sade Tobias: Jag will i dag hwarken äta eller dricka, utan du först tillåter mig en bön, och tillsäger mig Sara din dotter till gifwande.

11. Då Raguel det hörde, wardt han förskräckt; ty han tänkte uppå hwad de sju män wederfaret war, hwilka han samma sin dotter tillförene gifwit hade, och fruktade sig, att denne måtte ock så warda gåendes.

12. Och då han intet swara wille, sade engelen till honom: Frukta dig intet att gifwa honom pigan; förty din dotter är honom beskärd till hustru, efter han fruktar Gud; derföre hafwer ingen annan kunnat få henne.

13. Då sade Raguel: Jag twiflar der intet uppå, att Gud mina bittra tårar och bön hört hafwer.

14. Och tror att Han fördenskull hafwer låtit eder till mig komma, på det min dotter måtte denna här få utaf sin slägt efter Mose lag;* och nu haf du der intet twifwel uppå, jag will gifwa dig henne. *4 Mos. 36: 7, 8.

15. Och tog dottrens hand, och slog henne Tobie uti handen, och sade: Abrahams Gud, Isaacs Gud, Jacobs Gud ware med eder och hjelpe eder tillhopa, och gifwe sin wälsignelse rikeligen öfwer eder.

16. Och de togo ett bref, och skrefwo äktenskapsförbund;

17. Och lofwade Gud, och höllo måltid.

18. Och Raguel kallade sin hustru Hanna till sig, och bad henne pynta den andra kammaren till;

19. Och hade sin dotter Sara derin,* och hon gret. *1 Mos. 29: 23.

20. Och han sade till henne: Haf ett godt mod, min dotter, himmelens HErre gifwe dig glädje för den sorg, som du lidit hafwer.

8. Capitel.

Och efter aftonmåltid hade de den unga Tobias in till jungfrun i kammaren.

2. Och Tobias kom ihåg engelens ord, och tog utur sin wäska ett stycke af hjertat och lefren, och lade det på glöden;* *Tob. 6: 8, 19.

3. Och engelen Raphael grep andan,* och bandt honom fjerran i öknen uti Egypten. *Uppb. 20: 2.

I den Heliga Skrift lära wi icke, att någon ond ande bindes i en öken, utan de fallna englarne äro bundna med mörkrets kedjor, men på annat sätt sker det icke, förr än Uppb. 20: 2 går i fullbordan. Intilldess förhåller det sig så som skrifwet står i Matth. 12: 43. Eph. 2: 2.

4. Sedan förmanade Tobias jungfrun, och sade: Sara, statt upp, och låt oss bedja Gud, i dag, i morgon och öfwermorgon,* ty i dessa tre nätterna wilja wi bedja, derefter wilja wi oss hålla tillsamman såsom äkta folk; *Tob. 6: 18.

5. Ty wi äro de heligas barn, och oss bör icke begynna sådana stånd såsom hedningar, de der Gud förakta.

6. Och de stodo upp, och bådo båda fliteligen, att Gud wille bewara dem.

7. Och Tobias bad, och sade: HErre min Gud, du wåra fäders Gud, dig skola lofwa himmelen, jorden, hafwet, alla elfwar och brunnar, och alla kreatur, och hwad deruti är;* *Ps. 148: 4.

8. Du hafwer gjort Adam utaf en jordklimp, och gaf honom Eva till en hjelp.* *1 Mos. 2: 7, 18. 1 Cor. 7: 2.

9. Och nu, HErre, du wet, att jag icke för ond lustas skull hafwer denna min syster till hustru tagit, utan på det [ 45 ]jag må föda barn,* genom hwilka ditt heliga namn ewinnerligen må prisadt och lofwadt warda. *Tob. 6: 22.

10. Och Sara sade: HErre förbarma dig öfwer oss, att wi båda måga komma till wår ålder med helso.

11. Och wid midnattstid kallade Raguel sina tjenare, och gick med dem, att de skulle grafwa en graf;

12. Ty han sade, det må till äfwentyrs honom ock gånget wara, såsom de andra sju som henne hafwa skulle.

13. Och när de grafwen grafwit hade, kom Raguel till sin hustru, och sade:

14. Sänd en piga bort, och låt tillse om han ock död är, på det wi måga begrafwa honom före dagen.

15. Och pigan gick bort i kammaren, och fann dem båda helbregda, och sofwande när hwarannan; och hon bar dem detta goda budskapet igen.

16. Och Raguel och hans hustru Hanna tackade Gud, och sade: Wi tacka dig, HErre, Israels Gud, att icke så skedt är, som wi befruktade;* *Tob. 7: 11.

17. Ty du hafwer bewist barmhertighet med oss, och fördrifwit wår fiende, den oss bekymrade; du hafwer förbarmat dig öfwer dessa tu enda barnen;

18. Och nu, HErre, gif dem, att de alltid måga lofwa dig för sådan nåd, och alltid offra dig pris och lof; på det andra menniskor måga på dem förnimma, att du allena är Gud i hela werlden.

19. Och straxt befallte Raguel sina tjenare, att de med hast skulle kasta grafwen igen, förr än det dagades.

20. Och sin hustru befallte han, att hon skulle åter tillreda en måltid, och skaffade dem all nödtorft på wägen.

21. Och han bad slagta twå feta oxar, och fyra får, och bjöd alla sina grannar och wänner till gäst.

22. Och Raguel förmanade och bad Tobias högeligen, att han wille blifwa i twå weckor* när honom. *1 Mos. 29: 27. Dom. 14: 17.

23. Och af alla sina egodelar gaf han Tobias hälften; och gjorde en skrift, att efter hans död skulle ock den andra hälften komma Tobias till.

9. Capitel.

Då kallade Tobias engelen till sig, den han mente wara en menniska, och sade till honom: Azaria, min broder, jag beder dig, hör mina ord:

2. Om jag än gåfwe mig sjelf dig till en träl, så wore det dock intet emot dina wälgerningar.

3. Dock beder jag dig, tag denna tjenaren och kamelerna, och drag bort till Rages i Meden till Gabel, och få honom denna handskriften, och tag penningarna af honom,* och bed honom, att han wille komma till mitt bröllop; *Tob. 4: 21.

4. Ty du wet, att min fader räknar stunder och dagar, och om jag en dag för länge borta wore, så worde hans själ bedröfwad.

5. Och du wet, huru mycket Raguel mig bedit hafwer, så att jag icke kan försaka det.

6. Så tog engelen Raphael fyra Raguels tjenare till sig, och twå kameler, och for till Rages, och fann Gabel, och fick honom handskriften, och anammade penningarna af honom;* *Tob. 5: 3.

7. Och förtälde honom om Tobie son allt det skedt war, och bjöd honom till bröllop.

Alla de härpå följande verserna finnas ej i den Grekiska texten.

8. Och då de tillhopa kommo uti Raguels hus, funno de Tobia öfwer bord sittande; och si, han stod upp emot dem, och de kysste hwarannan. Och Gabel gret, och lofwade Gud,

9. Och sade: Wälsigne dig Israels Gud, ty du är en from, rättfärdig och gudfruktig mans son,* hwilken de fattiga mycket godt gjort hafwer. *Tob. 7: 7.

10. Wälsignad ware din hustru och dina föräldrar.

11. Och Gud gifwe, att I mågen se edra barn och edra barnabarn intill tredje och fjerde slägte; och wälsignad ware din säd af Israels Gud, den ewinnerligen styrer och regerar.

12. Och då de alla hade sagt Amen, satte de sig till bords; men gästabudet och glädjen höllo de uti gudsfruktan.

[ 46 ]

10. Capitel.

Som nu den unge Tobias för sitt bröllops skull länge borta war, begynte den gamle Tobias, hans fader, till att sörja, och sade: Hwarföre mån min son så länge borta wara; eller hwad mån förhålla honom?

2. Till äfwentyrs Gabel är död, och ingen will få honom penningarne igen.

3. Och de wordo ganska sorgse, både Tobias och hans hustru Hanna, och greto båda, att deras son på förelagd tid icke hem kommen war.

4. Och hans moder gret så swårligen, att hon intet wille låta hugswala sig och sade: Ack min son, ack min son! Hwi hafwa wi låtit dig wandra, wår enda glädje, wår enda tröst i wår ålder, wårt hjerta och wår arfwinge?* *Tob. 5: 23.

5. Wi hade rikedomar nog haft, om wi icke hade låtit dig bort fara.* *Tob. 5: 25.

6. Och Tobias sade till henne: Tig, och war till frids, wår son går det, om Gud will, wäl, han hafwer en god, trogen stallbroder med sig.

7. Men hon wille intet låta hugswala sig, och lopp alla dagar ut, och såg på alla wägar, dädan han komma skulle, om hon någonstädes kunde warda honom warse.

8. Men Raguel sade till sin måg Tobias: Blif när oss; jag will sända ett bud till Tobias din fader, och låta honom få weta, att dig går wäl.

9. Och Tobias sade: Jag wet, att min fader och min moder nu räkna alla dagar och stunder, och äro för min skull högligen bekymrade.

10. Och när Raguel med många ord bad Tobias, och han det ingaledes göra wille, befallte han honom Sara, och gaf honom hälften af alla sina egodelar, i tjenare, tjenarinnor, boskap, kameler och oxar och många penningar, och lät honom glad och i god måtto ifrån sig draga,

11. Och sade: HErrans helige engel ware när dig på wägen, och före dig helbregda åter hem igen, att du må finna dina föräldrar helbregda: och gifwe Gud, att mina ögon må se edra barn, förr än jag dör.

12. Och föräldrarna togo dottren och kysste henne, och läto henne ifrån sig;

13. Och förmanade henne, att hon ju skulle hålla sin mans föräldrar i ära, såsom sina egna föräldrar; hafwa sin man kär, regera tjenstefolket fliteligen, hålla sig sjelf tukteligen.

11. Capitel.

Och på wägen, då de kommo till Haran, hwilket halfwäges är åt Nineve, på elfte dagen,

2. Sade engelen: Tobias, min broder, du wet i hurudan måtto du förlät din fader;

3. Om dig så täckes, wilja wi gå fram föråt, och låta din hustru med boskapen sakta efter komma.

4. Och som Tobias det så wäl täcktes, sade Raphael: Tag med dig af fiskens galla: ty du skall behöfwa det. Så tog Tobias af fiskens galla med sig; och de drogo så fram föråt;

5. Men Hanna satt dagligen wid wägen på ett berg, så att hon kunde wida se omkring sig.

6. Och wid hon nu på samma rum efter honom utsåg, fick hon se sin son långt borta, och kände honom straxt; och lopp bort, och bådade det sin man, och sade: Si, din son kommer.

7. Och Raphael sade till Tobias: Straxt att du kommer i huset, så bed och ropa till HErran, och tacka Honom, och gack sedan till din fader, och kyss honom;

Den Grekiska texten afwiker mycket från v. 7, 9, 11, 12, 18–20 i detta capitel.

8. Och straxt smörj honom om ögonen med gallan af fisken, som du när dig hafwer; så skola straxt hans ögon öppnade warda, och din fader åter få se, och ganska glad warda.

9. Då lopp hunden fram föråt, som de med sig tagit hade,* och fläktade med sin rumpa, sprang och skickade sig gladeligen. *Tob. 6: 1.

10. Och hans blinde fader stod med hast upp, och hastade sig så fast, att han stötte sig. Då kallade han en dräng till sig, som honom ledde wid handen till att möta sin son;

[ 47 ]11. Detsamma gjorde ock modren; och de kysste honom, och gräto båda för glädje skull.

12. Och då de bedit hade, och tackat Gud, satte de sig tillsammans neder.

13. Då tog Tobias af fiskens galla, och smorde sin faders ögon;

14. Och hart led det wid en half stund; och hinnan gick honom utaf ögonen, likasom huden af ett ägg;

15. Och Tobias tog det, och drog det utaf hans ögon, och straxt fick han sin syn igen.

16. Och de prisade Gud, han och hans hustru och alla de, som det fingo weta.

17. Och Tobias sade: Jag tackar dig, HErre, du Israels Gud, att du hafwer näpst mig,* och åter hulpit mig igen, så att jag min kära son igen se kan. *Ps. 119: 71.

18. Och efter sju dagar kom Sara, hatts sons hustru, med allt sitt tjenstefolk, boskap och kameler, och förde mycket penningar med sig, och desslikes de penningar, som han af Gabel undfått hade.

19. Och Tobias förtäljde sina föräldrar, huru mycket godt Gud med honom gjort hade genom den stallbrodren, som med honom farit hade.

20. Och Achior och Nabath, Tobie fränder, kommo till honom och önskade honom lycka; gjorde sig glada med honom öfwer allt det goda, som Gud honom gifwit hade;

21. Och i sju dagar åto de tillhopa, och woro glade.

12. Capitel.

Sedan kallade Tobias sin son till sig, och sade: Hwad skola wi dock gifwa den helige mannen, som med dig farit hafwer?

2. Och Tobias swarade sin fader: Käre fader, huru kunna wi wedergälla honom de wälgerningar, som han mig gjort hafwer?

3. Han hafwer fört mig helbregda bort och hem igen; han hemtade de penningar af Gabel sjelf, och halp mig till denna hustrun; dertill fördref han den onda anden, och gjorde hennes föräldrar glada; ja, han halp mig sjelf, då mig den stora fisken uppsluka wille, och halp dig åter till din syn igen; och hafwer gjort oss öfwermåttan mycket godt; huru kunna wi då wedergälla honom sådana wälgerningar?

4. Men jag beder dig, min fader, bjud honom hälften af alla de håfwor, som wi med oss fört hafwa, att han dem anamma wille.

5. Och både fadren och sonen kallade honom afsides; och bådo honom, att han wille anamma hälften af alla de egodelar, som de med sig fört hade.

6. Och han sade hemligen till dem: Lofwer I och tacker Gud af himmelen för hwar man, att han eder sådan nåd bewisat hafwer;

7. Konungars och förstars råd och hemlighet skall man förtiga; men se Guds werk skall man härligen prisa och uppenbara.

8. En sådan bön med fasta och almosa är bättre än mycket guld sammansamka till en skatt.

9. Ty almosor förlösa ifrån döden, utskrapa synderna, och behålla wid lif.* *Ps. 41: 2, [et]c. Dan. 4: 24. Tob. 4: 9–11. Syr. 29: 15.

10. Men de ogudaktige bringa ska sjelfwa om lifwet.* *Os. 13: 9.

11. Så will jag nu uppenbara sanningen och icke fördölja eder den hemliga befallningen;

12. Då du så bitterligen gret och bad,* och stod upp ifrån måltiden, och begrof de döda, bewarade liken hemligen i ditt hus, och begrof dem om natten, då bar jag din bön fram för HErran. *Tob. 3: 1.

Ingen engel frambär menniskors böner inför Gud, utan förbundsens engel, Medlaren Jesus Christus allena. Genom Hans förtjenst och i Hans namn hafwa alla trogna fritt tillträde till Gud, Ps. 65: 3. Ps. 66: 19, 20. Joh. 14: 13, 14. Om kraften af bön med fasta och almosa, v. 8, 9, se cap. 4: 11; jemför Apg. 4: 12. Rom. 3: 20. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8. 1 Joh. 1: 7, som tydligen wisa oss, att blott Christi blod och Hans dyra förtjenst förlösa ifrån döden, utskrapa synderna och behålla wid lif.

13. Och efter du war Gudi kär, så måste det så wara; utan anfäktning måste du icke blifwa; på det du skulle bepröfwad warda.* *Syr. 2: 5.

14. Och nu hafwer Gud utsändt mig, att jag skulle bota dig, och [ 48 ]fördrifwa den onda anden, som när Sara, din sons hustru, war;* *Tob. 3: 7; cap. 6: 14.

15. Och jag är Raphael, en af de sju englar, som stå för HErran.

Den Heliga Skrift talar ingenstädes om sju englar, som stå inför Herran, utan detta läres blott i en judisk saga.

16. Och som de det hörde, wordo de förfärade, bäfwade, och föllo på sitt ansigte på jorden.

17. Och engelen sade till dem: Hafwer ett godt mod, och frukter eder intet;

18. Ty det jag när eder warit hafwer, det hafwer Gud så welat; Honom lofwer och tacker.

19. Det syntes wäl, såsom jag hade ätit och druckit med eder;* men jag brukar osynlig mat, som ingen menniska se kan; *1 Mos. 18: 7, 8; cap. 19: 3. Dom. 13: 16.

20. Och nu är det tid, att jag åter går till den mig utsändt hafwer; tacker I Gud, och förkunner Hans under.

21. Och som han det sagt hade, förswann han från deras ögon. och de sågo honom intet mer;

22. Och de föllo neder i tre timmar, och tackade Gud; sedan stodo de upp, och sade sådant efter, och förkunnade Hans stora under.

13. Capitel.

Men den gamle Tobias upplät sin mun, lofwade Gud, och sade: HErre, du är en stor, stark Gud, och ditt rike warar ewinnerligen.

2. Du näpser och hugswalar igen; du kan kasta neder i helwetet och åter taga derut igen;* din hand kan ingen undfly. *5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6. Wish. 16: 12, 13.

3. I Israels barn, lofwer HErran, och priset Honom för hedningarna;

4. Ty derföre hafwer Han förstrött eder ibland hedningarna, som intet känna Honom, på det I skolen förkunna Hans under, och hedningarna förnimma, att ingen allsmäktig Gud är, utan Han allena.

5. Han hafwer näpst oss för wåra synders skull, och genom sin mildhet hjelper Han oss igen.

6. Ser, hwad Han med oss gjort hafwer, och med fruktan och darrande tacker Honom; lofwer Honom uti Hans werk, och priser Honom, som ewinnerligen regerar.

7. Och jag will också prisa Honom i detta land, der wi fångne inne ligga; ty Han hafwer bewisat sina under öfwer ett syndafullt folk.

8. Derföre omwänder eder, I syndare, och görer något det godt är för Gud, och tror att Han bewisar eder godt;

9. Och jag will nu af hjertat glädja mig i Gudi.

10. Lofwer HErran. I hans utkorade; håller glädjedagar, och priser Honom.

11. Jerusalem, du Guds stad, Gud skall näpsa dig för dina gerningars skull, men Han skall åter förbarma sig öfwer dig;

12. Lofwa HErran för sin gåfwa, och prisa den ewiga Gud, att Han åter skall uppbygga din hydda, och igenhemta alla dina fångar, så att du må glädja dig ewinnerligen.

Se Hes. 36: 12–24.

13. Du skall lysa såsom ett skinande ljus,* och i alla ändar på jorden skall man ära dig. *Es. 60: 1.

14. Af fjerran land* skall man komma till dig, och skänker bära; i dig skall man tillbedja HErran, och du skall kallas en helgedom; *Es. 49: 18; cap. 60: 5. Apg. 2: 5.

15. HErrans stora namn skall man åkalla i dig.

16. Förbannade skola warda alla de, som dig förakta; fördömde skola warda alla de, som dig försmäda; wälsignade skola warda alla de, som dig uppbygga;

17. Men du skall glädja dig öfwer dina barn; ty de warda alla wälsignade, och skola intill HErran församkade warda.

18. Wäl dem, som dig älska, och dem som dig önska, att dig skall wäl gå.* *Ps. 122: 6, 7.

19. Min själ lofwa HErran; ty HErren wår Gud skall förlossa Jerusalems stad ifrån all hans bedröfwelse.

20. Wäl mig, om de igenlefde af min säd få se Jerusalem i hans härlighet.

21. Jerusalems portar skola af saphir och smaragder byggde warda, och alla [ 49 ]hans murar af ädla stenar allt omkring.* *Es. 54: 11, 12. Uppb. 21: 11, 18, [et]c.

22. Med hwit och ren marmor skola alla hans gator lagda warda; och på alla gator skall man sjunga Halleluja.

23. Lofwad ware Gud, den honom upphöjt hafwer, och hans rike blifwe ewinnerligen öfwer honom. Amen.

14. Capitel.

Sedan detta skedt war, och Tobias hade fått sin syn igen. lefde han ännu tu och fyratio år, och såg sina barnabarn.

2. Och som han nu hundrade och tu år gammal war, wardt han i Nineve ärligen begrafwen.

3. Ty då han sex och femtio år gammal war, wardt han blind, och uti sextionde året fick han synen igen.

4. Och den andra sin lifstid lefde han med glädje, och wäxte till i gudsfruktan, och blef död i god frid.

5. Men före sin död kallade han sin son Tobias för sig och sju unga drängar, sin sons barn, och sade till dem:

6. Nineve skall snart förstördt warda;* ty HErrans ord felar icke; men i Meden skall ändå sedan en tid långt wara frid, och wåra bröder, som utur Israels land förströdde äro, skola igen komma. *Nah. 1: 1, [et]c. Zeph. 2: 15.

7. Och wårt land, som nu öde ligger, skall åter allestäds besatt warda, och Guds hus, som uppbrändt är, skall åter bygdt warda,* och alla de, som Gud frukta, skola komma dit igen. *Esra 3: 8; cap. 6: 14.

8. Och hedningarna skola ock öfwergifwa deras afgudar, och skola komma till Jerusalem, och der bo;

9. Och alla hedningar och konungar skola glädja sig deruti, och tillbedja Israels Gud.

10. Så hörer nu, mina söner, eder fader: tjener HErran i förening, och håller eder rättsinneligen intill Honom;* *5 Mos. 8: 11. Jos. 24: 14.

11. Görer hwad Han budit hafwer, och lärer sådant edra barn, att de ock almosa gifwa, att de alltid frukta Gud, och förlåta sig uppå Honom af allt hjerta.

12. Och käre barn, hörer mig, och blifwer icke här i Nineve; utan när I ock eder moder begrafwit hafwen när mig i min graf, sedan står upp, att I mågen komma hädan;

13. Ty jag ser, att Nineve synd skall göra det en ända.

14. Och straxt efter sin moders död drog Tobias ifrån Nineve med sin hustru, barn och barnabarn, och for in i Meden till sin swär och sin hustrus fränder, och fann dem friska och helbregda i en god rolig ålder, och han skötte dem.

15. Och när de blefwo döde, lade han ock deras Ögon tillhopa; och fick alltså hela arfwet och Raguels egodelar, och lefde allt intill femte slägte, och såg sina barn och barnabarn.

16. Och som han nio och nittio åt gammal war, de han i gudsfruktan med glädje lefwat hade, begrofwo honom hans fränder;

17. Och allt hans slägte blef uti ett heligt lefwerne och umgängelse, så att de både för Gud och menniskor, och alla dem, som i landet bodde, täcke woro.

Både detta och nästföregående capitel afwika mycket från den Grekiska texten.

Ände på Tobie Bok.