Hoppa till innehållet

Blacken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Blacken
av Bjørnstjerne Bjørnson
Översättare: Karin Jensen


[ titel ]

BLACKEN

[ 131 ]Björgan var förr i världen prästboställe i Kvikne socken uppe i Dovre. Gården ligger högt uppe, alldeles för sig själv; jag stod som liten pojke på bordet i vardagsrummet och skådade ned i dalen med längtan efter dem, som där om vintern rände på skivor längs älven eller om sommaren lekte på ängsvallen. Björgan låg så högt, att där icke växte säd, varför gården nu också är såld till en schweizare och prästgård blivit köpt nere i dalen, där det ändå är en smula blidare.

Vintern kom till Björgan sorgligt tidigt. En åker, som far en varm och tidig vår hade sått på försök, låg en morgon höljd av snö; det slagna höet kunde råka ut för en snöstorm i stället för en regnskur, och när sedan vintern tog till! Kölden blev sådan, att jag inte vågade ta i portens dörrklinka, därför att järnet brände fingrarna. Min far, som var barnfödd i Land vid Randsfjorden och sålunda rätt härdad, måste ofta åka med mask för ansiktet till det avlägsna annexet. Det knarrade och skrek på vägen, när man kom gående, och kom det flera, uppstod ett gällt oväsen.

Snön låg ofta i jämnhöjd med andra våningen av den stora byggnaden; mindre uthus voro alldeles insnöade, backar, buskar och gärdesgårdar utjämnades, ett snöhav utbredde sig med toppar av höga [ 132 ]björkar, upprört och i vågsvall efter stormen, som på ett ställe hade holkat ur, på ett annat drivit samman. Jag stod på bordet och såg skidlöpare fara ned förbi oss mot dalen; jag såg lappar komma med sina renar från Rörosskogen, susa nedför fjällen och upp igen till oss. Pulkorna slängde hit och dit, och jag glömmer aldrig, när tåget äntligen stannade på vår gårdsplan och en luden boll kröp ut ur varje pulka och visade sig vara en liten beskäftig och belåten människa, som sålde renkött.

Kvikneborna lära på senare tider hava utvecklat sig till ett upplyst och hurtigt folk, men på den tiden var Kvikne socken en av de sämst beryktade i landet. För icke så länge sedan hade en präst måst bära pistoler med sig till kyrkan; en annan kom hem från sin kyrkresa och fann allt sitt bohag krossat eller sönderslitet av män, som hade varit svärtade i ansiktet och nästan hade skrämt livet av hans hustru, som var ensam hemma. Den siste prästen hade flytt därifrån och bestämt vägrat att vända tillbaka. Församlingen hade varit utan präst i många år, då far — kanske just därför — fick den, ty man trodde honom i stånd att styra en farkost trots både storm och ström.

Jag minnes ännu tydligt, huru jag en lördagsmorgon på alla fyra höll på att kravla mig uppför trappan till pastorsexpeditionen, därför att den var isbelagd efter avtvättningen, då buller och oväsen från rummen jagade mig förfärad ned igen. Ty där uppe hade traktens slagskämpe föresatt sig att lära den motspänstige prästen folkets sed, men han fann till sin skräck, att prästen först ville lära honom sin. Han kom ut genom dörren på så vis, [ 133 ]att han lät sig falla trapporna utför, samlade där sina olika ledamöter och nådde porten med fyra språng.

Folket i Kvikne förstod ej bättre än att prästen gav dem de lagar, som i själva verket kommo från stortinget. De ville sålunda förbjuda honom att genomdriva skollagen, de trotsade min far, de samlade sig manstarka i skolrådet för att med våld hindra honom i hans arbete. Trots mors enträgna böner hade han begivit sig dit, och då ingen vågade hjälpa honom med skoldistriktens indelning o. s. v., gJorde han det själv efter bästa förmåga under mängdens hotande muller. Men då han med protokollet under armen gick sin väg, veko alla undan, och ingen rörde honom. Man kan tänka sig min mors fröjd, när hon såg honom komma åkande, lugn som alltid.

I dessa förhållanden och denna omgivning föddes Blacken. Hans mor var ett stort rött sto från Gudbrandsdalen, allas fägnad, som sågo det. Hans far var en galning till svart fjordhäst, som på en främmande plats, där de utan att ana någonting drogo förbi med stoet, trängde gällt gnäggande ut ur skogen, satte över gärdesgårdar och diken och kom och tog, vad hans var, med kärlekens rätt. Om Blacken sades tidigt: detta blir den starkaste häst, som någon människa har sett här norrut, och så uppfödd som jag var med historier om jättar och slagsmål, betraktade jag den lilla fölungen som en begåvad kamrat.

Eljest var han inte alltid snäll emot mig; jag bär ännu över högra ögat ett ärr efter hans hov, men lika troget följde jag med stoet och fölet, sov [ 134 ]med dem ute på marken och rullade mig mellan stoets ben, när det betade.

Men en gång hade jag gått med för långt. Dagen hade varit varm, jag hade somnat in i en skogslada, som stod öppen och där vi väl alla hade sökt skugga; stoet och fölet hade gått vidare, men jag hade blivit liggande. Det var sent på dagen, då de, som hade ropat och letat förgäves, kommo hem med det beskedet, att jag inte stod att finna. Man tänke sig mina föräldrars förfäran — alla ut att söka, man ropade överallt i skog och mark, bäckarna och forsarna undersöktes ... Tills äntligen någon hör ett barn gråta inne i ladan och upptäcker mig sittande i höet. Jag var så förskrämd, att jag på länge inte kunde tala; ty ett stort djur hade stått och glott på mig med eldögon. Om jag hade drömt eller upplevat det, är inte gott att säga, men visst är, att jag ännu för några år sedan vaknade vid att jag såg detta djur stå över mig.

Blacken och jag fingo snart kamrater, först en liten hund, som lärde mig att stjäla socker, så en katt, som en dag oväntat uppträdde i köket. Jag hade aldrig förut sett en katt; likblek störtade jag in och sade, att en stor råtta hade kommit upp ur källaren! Nästa vår blevo vi ännu flera, ty då kom en liten gris till — och så ofta som Blacken följde med modern på arbete, blev det hunden, katten, grisen och jag, som höllo ihop. Vi fördrevo tiden ganska bra, i synnerhet med att sova tillsammans. Dessa kamrater gav jag allting, som jag själv tyckte om; så till exempel bar jag ut en silversked till grisen, för att han skulle äta nättare; han försökte också — att äta silverskeden, nämligen.

[ 135 ]När jag fick följa med mina föräldrar ned till bekanta i dalen, följde hunden, katten och grisen med. De båda första fingo komma på färjan, som skulle föra oss över älven; grisen grymtade litet och simmade sedan efter. Vi blevo då trakterade var och en på sitt vis, och på kvällen vandrade vi hem igen i samma följe.

Men snart skulle jag mista dessa kamrater och blott få behålla Blacken, ty min far fick Næssets pastorat i Romsdalen. Det var en märkvärdig dag, då vi drogo åstad, vi barn och en barnflicka i ett litet hus, som ställts på en långsläde, så att varken blåst eller snö kunde nå oss; min far och mor framför i en bredsläde och alla de omkring oss, som åter och åter ville säga oss farväl. Jag kan inte säga, att jag var vidare sorgsen till mods, ty jag var bara sex år gammal, och jag visste, att det i Trondhjem hade köpts en hatt och rock och byxor åt mig, som jag skulle få på mig, när vi kommo fram. Och där i vårt nya hem, skulle jag för första gången få se havet! Och så var ju Blacken med!

Här i Næssets prästgård, en bland de vackraste gårdar i landet, såsom den ligger där bredbarmad mellan två mötande fjordar med det gröna fjället ovanför sig, vattenfall och gårdar på den motsatta stranden, böljande marker och liv nere på dalbottnen och utåt, längs fjorden, fjällar med udde vid udde skjutande ut i sjön och en stor gård på varje — här i Næssets prästgård, där jag kunde stå om kvällen och se på solstrålarnas spel över fjäll och fjord tills jag grät, som om jag gjort någonting illa, och där jag på mina skidor nere i en eller annan [ 136 ]dal plötsligt kunde stanna som trollbunden av en skönhet, en längtan, den jag icke mäktade klargöra, men som var så stor, att jag omedelbart efter den högsta glädje kände den djupaste ofrihet och sorg — här i Næssets prästgård växte mina intryck. Men ett av de livligaste var det som jag fick av Blacken, ty här växte också han, blev en jätte och uträttade storverk.

Han var icke mycket över medelhöjd, men han var jämförelsevis mycket lång och av en bredd, som man måste skratta åt. Han var black till färgen, mera gul än vit, med svart, utomordentligt fyllig man; han blev ett tungt, godmodigt djur — i vardagslag alltid lutande. Det han var van vid, gjorde han lugnt som en oxe och grundligt. Utom det att han uträttade mera än halva hästarbetet vid åkerbruket, vedkörslor och dylikt på denna svårskötta gård, drog han fram timmer till en stor, ny huvudbyggnad och till det myckna, min far för resten lät uppföra, över hälften av virket, och han drog det från en långt avlägsen, förskräckligt oländig skogsmark.

Där två hästar ej förmådde dra fram, där använde man Blacken, och om blott seldonen höllo, nog kom lasset fram. Han tittade gärna bakom sig på drängarna, medan de lassade hans dubbla eller tredubbla lass; han sade just ingenting därom, men man måste ändå en tre, fyra gånger bedja honom gå, innan han gick. Och även då högg han i ett par gånger på prov — och så bar det i väg på allvar. Det gick makligt, steg för steg; ibland kunde det komma någon ny dräng, som ville öva in honom i litet raskare takt, men det slutade alltid med att [ 137 ]drängen fick lov att lära sig hästens. Piska användes aldrig, ty man fick den väldige arbetaren så kär, att det hela gick med lock och smek. Efter hand som Blacken blev vida berömd i bygden, blev det ju en ära att köra honom.

Ty Blacken var snart utan jämförelse socknens största märkvärdighet. Det började som överallt, där någonting stort spirar upp, med fasligt spektakel och hat — det började nämligen med att Blacken, som gick i skogsmarken och på fjället samman med traktens andra hästar, ville ha alla ston för sig själv. Han sparkade och for så illa fram med alla de medtävlare, som inbillade sig någonting, att bönderna kommo dragande med dem till prästgården under dyra förbannelser och begäran om skadestånd.

De gåvo sig småningom till tåls, då de nog insågo, att de på det hela taget skördade fördel, ty Blackens avkomma hedrade sin fader! Men länge tyckte de ändå, att det var harmligt, att hans överlägsenhet var så oerhörd och så oomtvistlig. Vår granne, löjtnanten, kunde som krigare ej finna sig häruti; han fick tag i två väldiga djur från Gudbrandsdalen — och av dem skulle Blacken lära sig respekt ... Man höll vad för och emot; hur spänd var man ej på utgången av den första sammanstötningen på våren uppe på fjällbetet! Jag glömmer därför aldrig den vackra pingstdagsafton, då jag stod ute och lyssnade till orren, som spelade i backen, och en flicka kom springande och berättade, att bägge löjtnantshästarna stodo borta vid slipstenarna och tryckte sig emot varandra.

Alla rusade dit — och se: de båda vackra djuren [ 138 ]stodo och skälvde, blödande ur sår vid sår, de hade varit under Blackens oerhörda hovar och tänder! Rädslan hade givit dem kraft att sätta över prästgårdens höga gärdesgård, ty de hade ej vågat stanna förrän de kommo till gården. Dagen därpå sjöngs Blackens lov på kyrkbacken och fördes därifrån ut över fjäll och fjord.

Blacken hade den sorgen, att en av hans söner, en kvick brun häst, efter några år ville dela makten med honom. Men han grep honom mitt under hans första upprorsförsök, och då den djärve sonen ej ville ta till flykten, utan höjde ett utmanande stridsrop, reste sig den beprövade kämpen; de gingo emot varandra på bakbenen, lade frambenen om varandras hals och brottades. (Hingstar slåss alltid på det sättet.) Snart stod den unge galningen som en fiolsträng; efter en liten stund låg han hjälplös på marken och fick sin faderliga upptuktelse. Detta stod jag och åsåg.

Nästan varje sommar fingo vi påhälsning av björn, och han rev många kor och får för oss och andra. Rätt som det var, hörde vi vallpojken hojta ideligen och vallhunden ge skall; då ringdes med klockan, arbetsfolket kom springande, och upp till betesmarken bar det med yxor, gevär och järnstänger. Men de kommo vanligen för sent: antingen hade hunden redan jagat bort björnen eller ock var kreaturet rivet, innan hjälpen kom. Hästarna kunde skydda sig bättre, men det hände då och då, att björnen dödade en häst, antingen genom att narra honom ut i en mosse, där hästen fastnade och blev ett lätt offer, eller också genom att jaga honom, så att han störtade ned från någon brant.

[ 139 ]En sommar var det ovanligt svårt; det förgick nästan inte en vecka, utan att björnen var framme hos kreaturen; hästarna kommo, rätt som det var, ända fram till kreatursstigen och voro alldeles uppskrämda, ty för var gång hade de jagats av björnen. Men Blacken jämte det sto och det föl, som han med skarpa hovar höll vakt om, kom aldrig. Vi visste till slut inte, hur det hade gått med dem; vallpojkarna hade ej hört stoets skälla på många dagar.

Som det hade varit ett långvarigt oväder, då hästarna annars bruka draga sig närmare hemmet, ja, ofta ställa sig alldeles utanför grinden, som förde till stallet, och de ännu ej hade kommit, skickades drängarna manstarka upp i skogen för att söka. De sökte mest omkring sank mark, för den händelse att björnen skulle ha lockat den stridslystne hingsten dit ut och sedan kanske hade tagit både fölet och stoet, som naturligtvis ville försvara fölet. De sökte och sökte, utan att se någonting misstänkt; spår efter björnen sågs över allt, men intet tecken till någon strid med hästar. Som nu drängarna gå och tala om detta och närma sig det bästa hästbetet i skogen, märker en av dem, att alldeles i närheten av en mosse finnas spår efter fölunge och sto, men att de i oändlighet ha trampat runt på samma plats, alltså under stor ångest, och att detta skett helt nyligen, troligen samma dag. När de närmare undersökte mossen, funno de ganska riktigt denna uppsparkad efter en stor strid.

Det började gå drängarna kalla kårar utefter ryggen, men de ville dock se närmare efter. Vid randen av mossen sågo de spår efter bakbenen på [ 140 ]både björn och häst; de hade alltså genast bägge rest sig upp, björnen hade gått baklänges ut i mossen för att narra hästen, och hästen hade följt efter. Ty björnens breda ram och ben kan träskmarken nog bära, ej heller är han så tung som hästen, vilken sjunker ned och fastnar.

Men denna gång hade björnen räknat miste. Ty visserligen hade Blacken sjunkit ned på ett otäckt sätt, men hans länders jättekrafter hade lyft benen upp ur mossens dy, medan de skarpskodda framhovarna slogo och tänderna höggo. Och snart såg man ej mera spår av björnens baktassar, men däremot ett noggrant avtryck av hans päls, och åter ett och åter ett, och så hela mossen framåt. Han hade kastats överända, hade ej förmått kravla sig upp igen, utan hade vältrat sig, »rullat tunna», för att skydda sig mot sparkarna och betten av den ursinniga hästen, och detta vältrande kunde de följa ända upp på fast mark.

Uppeldade av slagfältets livliga skildring fingo nu drängarna skarpare hörsel och gåvo ännu mera akt. De kunde nu i den stilla, i solen skälvande luften efter regnvädret höra stoets skälla från lövskogen under åsen. De skyndade dit — men möttes av Blacken, som med flammande ögon förbjöd dem att komma närmare. Han var inte igenkännlig. Med lyftat huvud och fladdrande man travade han runt omkring stoet och fölungen i stora kretsar, och det var blott efter mycket milt tilltal och med tillhjälp av salt, som de hade med sig, som de kunde få honom att erinra sig, att det var goda vänner, som kommo. Men denna Blackens stora bragd, som i sitt slag var enastående, spred en [ 141 ]sådan glans omkring hans namn, att han från att heta Prästblacken efter den stunden hedrades med namnet Björnblacken.

Gång på gång, år efter år, gav han sig i kast med björnen och var lång tid därefter alldeles oregerlig. Han kom en gång hem med märke efter björnens klor; det hade varit en gammal slagskämpe, som fått tag uppe under ögonen på hästen och rispat upp på ett ohyggligt sätt nedåt, när hästen slet lös huvudet. Att ha en sådan gammal och ilsken häst gående skarpskodd i skogsmarken var eljest farligt, men hästarna kände honom och togo till flykten, och även om en och annan ännu var så dum, att han lät prygla sig, så hade man överseende med Blacken för hans stora ryktbarhets skull. En häst, som slog björnen i backen, hade väl lov att göra vad han ville.

Hur beundrad han var, såg man bäst, när vi, vilket sällan hände, voro tvungna att ta honom till kyrkhäst. Skulle hela familjen med husmamsell och informator ut och åka, måste han draga tre, fyra utav oss i en gammal gigg, vari man satt »ej blot til Lyst». Som ingen av de vanliga söndagsselarna var stor nog åt honom, fick han lunka åstad i arbetsdonen, och då den tjocka, strida manen låg ned i ögonen på honom, såg han just ej ut, som om han skulle till kyrkan. Man måste sätta honom allra sist, ty dels ville han inte springa, utan blott gå, liksom för lasset, dels ville han upp med kyrkfolket på alla de skogsvägar, han var van vid. Men gick han allra sist, så följde han med på sitt eget sätt; när de andra hästarna sprungo, så galopperade Blacken, och sålunda kommo de, som sutto i [ 142 ]giggen, framskumpande och vaggande som i sjögång, ja, vid ett tillfälle infann sig verklig sjösjuka.

Men framme vid kyrkan blev allting annorlunda. Där funnos nämligen många andra hästar; han lyfte genast huvudet och gnäggade stridslystet; det svarade från ängsmarkerna runt omkring, han ville sätta i väg med giggen, men hejdades, avselades och tjudrades. Han hade sitt eget tjuder med och sattes på en plats tätt under fjället för att vara så långt från de andra hästarna som möjligt. Men han ville till dem, han slet i tjudret, reste sig på bakbenen, skakade manen och gnäggade nedåt! Det fanns flera människor omkring honom än i kyrkan; när han en stund var lugn, klappade de honom och mätte hans bringa, hans hals, hans länder, togo också tag i munnen på honom för att se på hans tandgård. Men så snart någon av de andra hästarna gnäggade, slet han sig från dem, stegrade sig och gnäggade tillbaka — och det tycktes dem vara den härligaste syn, de någonsin sett. Jag för min del har visst aldrig längre fram varit så stolt över någonting, som jag den tiden var över Blacken, när jag stod bland bönderna och hörde de dundrande lovorden.

Och här på toppen av hans triumfbana vill jag lämna honom. Jag kom ut och fick andra föremål för min beundran och andra hjältar att följa.