Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Svar till Stenhammar
Svar
af
Svenska Akademiens Direktör
på
Herr Stenhammars Inträdes-Tal
Min Herre!
Det har varit, vid alla de förluster Akademien hittills erfarit, hennes alltid lyckliga lott, att finna ersättningen nästan vid sidan af sjelfva förlusten, och att efter nedlagdt minnesoffer åt en saknad Medbroder, få vända en lika så rättvis som tröstande uppmärksamhet på den nya förtjenst, som kom att bland oss uppfylla den afgångnes rum.
Denna stund, min Herre, synes för första gången icke ens medgifva ersättningens tröst. Af ett öde, som tyckes vilja fördubbla våra klageämnen, emottaga vi sjelfva denna ersättning, mera som ett hopp, än som en verklig egendom. Men vore den ock, genom Er helsas tryggare tillstånd, fullkomligen säker: så stor är likväl den förlust vi gjort, med så lifliga drag har Ni sjelf upphöjt den, att åtanken, ännu i detta ögonblick oåtskiljelig derifrån, med ett slags våld bemästrar sig af de första uttrycken, och att Svenska Akademiens första helsning till Kellgrens efterträdare ännu föga kan vara annat, än ett rop af hennes uppväckta saknad.
Med hvilken ilande vinge ströfvar ej tiden öfver menniskor och menniskoverk! Under tolf försvundna år, sedan stiftelsen af denna Akademi, huru många förluster att beklaga! Återkallom ej här den största, den djupast sårande af alla — den af sjelfva dess Konungsliga Stiftare, skapare på en gång af hennes varelse, och af hennes första efterdömen. Jemförom ej våra enskilta sorgeämnen med folkslagens, verldens, tidehvarfvens. Men af tretton detta Samfunds förstkallade Ledamöter, se vi redan åtta rum intagna af nya. Det är sant, min Herre, Er anmärkning saknar ej sin grund: staten och kyrkan hade ägt längre än vi, mera än vi, de flesta af våra bortgångna Ledamöter. De hafva tyckts derigenom likasom mindre nära, mindre särskilt tillhöra vitterheten. Ett hemligt skonande öde syntes, intill Kellgrens afgång, vilja spara åtminstone sjelfva de grundpelare, hvarpå detta tempel i sin inrättning uppfördes. Ännu äga vi ibland oss, honom undantagen, desamma i språket, sången, vältaligheten, alltid förstnämda mästare, hvilka från början utgjorde likasom grundläggningen till denna stiftelse. Det är Kellgrens enda stora namn, som vi ej mera kunna tillägga till deras. Det är han ensam, som bland oss begynt räkningen af litteraturens egna, närmaste förluster. Och det kan sägas utan öfverdrifning, det bör sägas såsom en honom skyldig rättvisa, att dagen af hans åminnelse är, sedan Akademiens stiftning, dagen af sångens, smakens, filosofiens, första stora egentliga klagefest.
Hvad Akademien bort för hans minne vänta af rättvisans, insigternas och erkänslans förening — detta, min Herre, har blifvit af Er uppfyldt. Inträdande i ett Samfund, som hedrar sig af sitt val, har Ni burit framför Er minnesbilden af Er företrädare, och, förstorad genom alla Ert snilles krafter, uppställt den bland oss, till ett oförgätligt ämne för vår beundran, vår saknad. Ni har för alltid bortryckt derifrån tidens utplånande hand, och lyckligen förnyat hvart enda finare drag, som redan begynte att skönjas svagare. Sådan var han — hafva vi sagt oss sjelfva — detta lifliga, glänsande snille, som efter ett berömdt tidehvarf i svenska vitterheten, började ett nytt, ej mindre minnesvärdigt: sådan var han, denne vise, tankrene, harmoniske skald, som kom, när sången trånade; återgaf den på en gång väckelse och efterdömen; agade dess första utbrott, bortröjde medelmåttan, hämmade öfverdriften, och skänkte svenska skaldekonsten, tillika med nya lifliga behag, ännu ett nytt slag, hvari han var sjelf den störste mästaren, och skall troligen länge förblifva det.
Men icke tillfreds med denna blott halfva rättvisa, har Ni krönt skaldens ära med filosofens och medborgarens. Under denna nya synpunkt hafva vi sett honom verkande ännu närmare på den allmänhet, hvaraf han omgafs; sett honom följa med ett aldrig frånvändt öga dess brister, fördomar, afvikelser; och genom konsten att likasom i flygten träffa dessa, lägga dagens framgång till seklernas rättvisa. Det är i detta dubbla ljus, det är höljd af dessa samlade lagrar, som Kellgren i Er teckning visar sig, ställd, att jag så må säga, emellan samtid och eflerverld, och genom särskilta förtjenster tillhörig begge: den förra mera genom dagens, tillfällets hastiga alster och deras verkningar; den sednare åter mera genom den fullkomligare skönheten af hans fullbordade mästerstycken.
Emellertid, se der de störste författares lott! Den tid, på hvilken de lefva, och den, som efter dem följer, dömmer dem nästan aldrig ur samma synpunkter. Allt hvad som är blott estetisk förträfflighet, skattas ej nog af medlefvande: det flygtiga ögat hvilar ej derpå; allt hvad som blott är nyhet, syftning på tiden, närvarande förhållande, försvinner för efterverlden, utplånadt genom afståndet. Det synes, som hade naturen ämnat blott den ena hälften af deras förtjenst att lefva tillika med dem, och blott den andra hälften att åtfölja deras namn i efterverlden.
Den tid skall komma, då glansen af Kellgrens uppträde i svenska vitterheten, ännu så lifligen intryckt i våra minnen, skall genom aflägsenheten mindre och mindre utmärka sig; då de nya starka väckelser, han gaf deråt, skola efter hand förlora sig i den allmännare riktning, som deraf uppkommit. Sångens, språkets, smakens omsider mera vanliga höjd, skola då må hända föga tillåta att urskilja hvad den allmänna odlingen är skyldig åt honom, eller hans efterföljare. Kellgren skall då blott lefva i den allmänna åtanken, genom sina större arbetens fullkomlighet. Men det är i Edert loftal, min Herre, som han skall lefva genom alla sina särskilta förtjenster; det är der, som man skall återfinna hela den sammanlagda storheten af denna berömda författare.
Ni har visat, min Herre, intill fullkomlighet, allt hvad Kellgren var genom sina olika skrifter och genom deras verkningar; deras, som efterverlden skall beundra, och deras, som hon tilläfventyrs aldrig skall känna. Tillåt ett enda tillagdt drag, som skall säga hvad han var — äfven utom dessa. Ty äfven då han ej skref, upphörde ej hans inflytande.
Sällan, (om ett sådant uttryck finge här brukas) sällan lefde i något samhälle, ett omdöme, hvars blotta närvarelse medfört för smaken, vettet, sederna lika lyckliga verkningar. Det kunde sägas, att naturen i honom skänkt åt samhället en lefvande granskning. Han hade slutligen ej behöft sin penna. Det var nog, man visste att han fans. Dårskapen, flärden, osmakligheten flydde hans öga, och blott ett ord tillreds att undfalla hans skarpa urskillning, blott den hemliga inneslutna tanken i hans hufvud, var i den uppskrämda egenkärlekens föreställning en redan skottfärdig satir, inom hvars håll hon fruktade att framställa sig.
Man skall finna detta kall högt, denna ära afundsvärd. Också hos Kellgren voro de det verkligen. Utan motsägelse en af de utmärkta varelser, som naturen så sparsamt skickar att upphöja de allmänna sinneskrafterna, kände han hela värdigheten af sin kallelse — och lät känna den. Aktning för förnuftet, för smaken, för dem, som i deras tjenst uppoffra sig: se der hans fordran. Man gaf honom allt hvad hans egen förtjenst rättvisade; det var mer än hans blygsamhet begärde.
Visserligen har man aldrig med en sannare blygsamhet besutit en af thronerna i vitterheten. Om hans synbara företräde ej kunde undvika att stundom nertrycka den enskilta medelmåttan, ersatte han det på en annan sida dubbelt, genom den upphöjning han i allmänhet gaf åt författares yrke, och den större karakter hans manliga sinnesart liksom intryckte derpå. Man älskade vitterheten som ett slags förtrollningsland för inbillningen och känslorna: hos Kellgren blef hon snart en skola för samhällsvett och vigtiga sanningar. Orättvisan skilde ofta och gerna talangernas aktning från författarens: Kellgren visade sig, och hon tvangs att förena dem. Man kan tvifla, om hans snille förvärfvade åt hans person en större högaktning, än det sjelf lånade derifrån. Efterdöme i författares konst, fann man honom det äfven i behag och umgängsvishet. Såg man honom närmare, behöll han ännu samma rang i redbart sinnesvärde. Och de som intill förtrolig vänskap nalkats honom, skola tillstå, att aldrig känslans liflighet, drifven ända till qvinnoömhet, förenat sig i samma själ med den grad af manligt förnuft: en egenskap, som, att jag så må tala, egentligen utgjorde Kellgren, och var i hans skrifter ännu mera karakters- än snillekraft.
Skuggom ej denna tafla med litteraturens eviga vidrigheter, hvilka, det är sant, icke heller strax undflydde hans erfarenhet. Påminnom ej om detta namn, öppet för alla borgerliga angripelser, men utan skydd af någon slags borgerlig betydenhet; icke om denna fördom, vanligen så envis att neka språkens och nationernas förädlare nästan allt redbart värde, nästan allt annat, än det af ett ytligt konstyrke, ett fåfängligt tidsfördrif för flärden och yppigheten; — icke om dessa hundrade större och mindre lyckans värden, inför hvilka naturgåfvornas, om ej alldeles försvinner, åtminstone efter möjlighet nedsättes och förödmjukas. Återkallom ej dessa tålamodets pröfvelser, hvilka äfven Kellgren erfarit, men hvaröfver han segrade. Framkallom hellre till värdiga efterföljares uppmuntran den tröstande taflan af en förtjenst, omkring hvars ljus dessa skuggor småningom bortvika.
Från detta rum, der rättvisan och vänskapen i dag uttrycka hans saknad, hörde han fordom, sjelf lefvande och njutande, sitt beröm tolkas af den högsta domaren i svenska vitterheten; genom ett dubbelt ädelmod, på samma gång, förtjenstens belönare och loftalare. Nästan all borgerlig storhet i hans fädernesland, vanligen så stolt af lyckans företräden, och i våra dagar, medgifvom det, så rättvist stolt af en finare odling, tycktes af Kellgrens växande rykte likasom vänjas att tänka sig ett värde jemförligt med lyckans: det stora snillets, som hedrar nationen och förädlar den. — Hela hans enskilta lif omgafs af vänskapen och högaktningen. Äfven denna lefnadens högsta ljufhet, denna närmare filosofiska förtrolighet, som med bandet af en inbördes omistlighet förenar jemlika värden, äfven denna stod för honom öppen; jemväl deri hade lyckan tillskyndat honom allt, hvad inom hans fädernesland kunde belöna en stor förtjenst, eller skulle upphöjt en ringare. Kellgrens utgifna arbeten bära deraf en med dem lika evig minnesvård. Den utgör det första ämne, som der möter ögat; den är, (om ett sådant uttryck tillåtes mig) likasom tempelporten till hans odödlighet.
Er teckning, min Herre, har, i likhet med hans ära, följt honom öfver gränsorna af lifvet. Ni har tillagt till märkvärdigheten af Kellgrens lefnad, den sorgliga märkvärdigheten af hans begrafningsfest. Ni har visat rangen, snillet, vänskapen, förblandade omkring hans bår. Men Ni har lemnat åt efterverlden, att i denna målning sjelf tillägga ett af de mest rörande drag. Hon skall aldrig utan uppväckta känslor återkalla det ögonblick, då ur kretsen af den dystra, talrika sorgeskaran, sjelfva den åldrige anföraren för svenska sången under stumma tårar framträdde, och tryckte på hans tillslutna kista de sista rörande ömhetsbetygen af en stor förtjenst, som öfverlefvat sin efterträdare.
Det var ej här det öfverlagda uttrycket af en godhet, som vill hedra. Det var den hastiga, fortryckande ingifvelsen af ädelmodet, som glömmer sig sjelf, och ser blott den bortgångna storheten. Det var fadern för svenska vitterheten, den sanna mästaren i vårt språk och vår skaldekonst, som med detta yttersta prof af sörjande högaktning öfverlemnade den största af sina lärjungar åt jorden och odödligheten.
Förluster, sådana som Kellgrens, kunna vanligen ej genom val ersättas; de voro i sådan händelse ej ovanliga förluster. Men hans rum inom detta Samfund har bort uppfyllas, och Akademien har dervid ej kunnat glömma åt hvem hon gick att gifva en efterträdare. Om det gafs ett uppstigande snille, som med bildningsgåfvans intagande liflighet förenade, lika som han, tankekraftens urskiljande skarpsinnighet; som med lärdomens vackraste lager sammanknutit flera på detta rum eröfrade; som genom segrar i sångens flera slag gjort sitt namn upprepadt bland allmänheten, och genom redan förutgången delaktighet i Akademiens arbeten, sitt närmare biträde för henne efterlängtadt; om, säger jag, ett snille af detta företräde, en man af dessa dubbla förtjenster, fans utom kretsen af detta Samfund, så borde Akademiens val icke fela att träffa honom. Och hvad som bort ske, har skett. Men det är ej Edert beröm, min Herre, som Eder blygsamhet tillåter att framställa vid sidan af dens, hvars lof Ni sjelf tolkat. Jag skulle såra denna blygsamhet, utan att gifva Er förtjenst derigenom ett högre vittnesbörd, än hon redan äger i sjelfva det rum Ni går att här ärfva. Ett rum, tilläggom detta enda upphöjande drag — som Er företrädares egen önskan egnade Eder.
En beklaglig anledning billigar ännu tillägget af några få ord. Har då ödet velat likasom påminna om helgden af det rum, Kellgren bland oss intagit, genom den ovanliga tid det förblifvit ouppfyldt? Och när det ändteligen åter uppfylles, af hvem intages det? Af en efterträdare, som nyligen hotat att sjelf påfordra en. Nästan med döende händer, min Herre, har Ni upprest vården åt Er företrädare. Vänskapen, högaktningen hafva qvarhållit Edra sista krafter; och då Edra dagar tycktes ila mot deras gräns, har Ert snille likasom vändt om tillbaka, för att uppfylla Ert offer. Det är framburet, detta offer, utan saknad af annat värde, än det Eder egen röst skulle tillagt deri.[1] Måhända har denna saknad blott gjort det mera rörande. — Ni har pröfvat den smärtande känslan, att förutse hädankallelsen från ett begyndt namn, som Ni ännu hvarken ägt tid att betrygga eller att fullborda. Måtte faran af denna hotelse dagligen för Er upphöra! Måtte Ni, genom förnyade krafter, genom ökade förtjenster, mer och mer bland oss ersätta Kellgren, och länge dela med oss det enda företräde, som blifvit oss framför honom förunnadt: det, att efter förlusten af vår första stora Beskyddare, ändteligen hafva upplefvat dessa närvarande dagar af tröstande hopp.
- ↑ Herr Stenhammars försvagade helsa tillät honom ej, att till mer än en ganska ringa del, sjelf uppläsa sitt Inträdes-Tal.