David Copperfield/Del I/Kapitel 15

←  Min tant fattar sitt beslut rörande mig

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag börjar på nytt

Jag är en ny gosse i mer än ett avseende  →

FEMTONDE KAPITLET.
Jag börjar på nytt.

Mr Dick och jag blevo snart de bästa vänner och gingo mycket ofta, då han hade slutat sitt arbete för dagen, ut för att låta den stora draken flyga. Varenda dag satt han flera timmar vid sin inlaga, som likväl aldrig gjorde det ringaste framsteg, hur mycket han än arbetade på den, ty huru det var, så smög sig ständigt Karl förr eller senare in i den, och så kastades den åt sidan och en ny börjades. Det tålamod och den förhoppning, varmed han bar dessa ständiga missräkningar, den milda uppfattning han hade av att det icke stod så alldeles rätt till med kung Karl I, de svaga ansträngningar han gjorde för att hålla denne avlägsnad, och det oundvikliga uti att han ändå skulle komma in och skämma bort hela inlagan — allt detta gjorde ett djupt intryck på mig. Vad mr Dick tänkte skola bliva av inlagan, ifall den blev färdig, vart han tänkte att den skulle komma att avgå eller vilken nytta han tänkte att den skulle göra, det tror jag att han visste lika litet som någon annan. Han behövde icke heller på något sätt besvära sig med dylika frågor, ty om någonting var säkert här i världen, så var det, att inlagan aldrig skulle bli färdig.

Det var verkligen en rörande syn, tänkte jag ofta, att se honom med sin pappersdrake, då denna var högt uppe i luften. Det som han hade berättat mig i sitt rum om att han trodde, att den kringspred de upplysningar, som voro klistrade på den och som icke voro annat än gamla blad av misslyckade inlagor, torde möjligen stundom ha varit ett hugskott hos honom, men icke då han var ute och såg upp i luften efter draken och märkte att den slet och ryckte i hans hand. Han såg aldrig så belåten ut som då. Då jag ibland på aftonen satt vid hans sida på en grönskande kulle och såg honom betrakta draken högt uppe i den stilla luften, plägade jag föreställa mig, att den lyfte hans själ ur dess förvirring och bar den (sådan var min barnsliga tanke) upp i skyarna. Då han halade in snöret och draken kom allt längre och längre ned från det sköna ljuset, till dess den föll ned till marken och låg där som ett dött ting, tycktes han så småningom vakna upp ur en dröm, och jag påminner mig ha sett honom taga upp den och titta sig omkring helt förbryllad, som om de båda hade kommit ned igen, så att jag ömkade honom av allt mitt hjärta.

Medan jag skred framåt i vänskap och förtrolighet med mr Dick, gick jag icke heller tillbaka i hans ståndaktiga väninnas, min tants ynnest. Hon fattade ett sådant tycke för mig, att hon efter några få veckors förlopp förkortade mitt antagna namn Trotwood till Trot och till och med uppmuntrade mig att hoppas, att jag, ifall jag fortfor så som jag börjat, möjligen en gång skulle lyckas intaga samma rum i hennes hjärta som min syster Betsey Trotwood.

»Trot», sade min tant en afton, sedan brädspelsbordet enligt vanan hade blivit framsatt åt henne och mr Dick, »vi få inte glömma dina studier.»

Detta var mitt enda ämne till oro, och jag kände mig helt förtjust över att höra henne vidröra det.

»Har du lust att gå i skola i Canterbury?» frågade min tant, varpå jag svarade, att det hade jag mycken lust till, eftersom den låg så nära henne.

»Det är bra», sade min tant. »Har du lust att komma dit i morgon?»

Som jag redan kände till min tants snabba idéer, överraskades jag icke av det plötsliga i förslaget, utan svarade: »Ja.»

»Det är bra», sade min tant ånyo. »Janet, gå och hyr den grå ponnyn och schäsen till i morgon förmiddag klockan tio och packa in master Trotwoods saker i kväll.»

Jag kände mig innerligt glad över dessa befallningar, men mitt hjärta förebrådde mig min egoism, då jag såg vilket intryck de gjorde på mr Dick, som blev helt modstulen över utsikten till vår skilsmässa och till följd därav spelade så illa, att min tant, sedan hon givit honom åtskilliga slag på fingrarna med tärningsbägaren, slog ihop brädspelet och sade, att hon icke vidare ville spela med honom. Men då min tant sade honom, att jag ibland kunde komma hem på lördagen, och att han stundom kunde fara och besöka mig på onsdagen, blev han åter livad och lovade att till dessa festliga tillfällen göra en ny drake, som vida skulle övergå den förra i storlek. På morgonen var han åter helt nedslagen och skulle ha stärkt sitt mod med att giva mig alla de pengar han hade i sitt våld, både guld och silver, såframt icke min tant hade lagt sig emellan och inskränkt gåvan till fem shillings, vilka sedan på hans enträgna anhållan ökades till tio. Vid trädgårdsgrinden skildes vi från varandra på det hjärtligaste sätt, och mr Dick gick ej tillbaka in förr än han icke längre kunde se mig.

Min tant, som var fullkomligt likgiltig för den allmäånna meningen, körde med mästarehand den grå ponnyn genom Dover, i det hon satt styv och stolt som en utlärd kusk, alltjämt hållande sina ögon på honom och sättande sin ära uti att han aldrig skulle få sin vilja fram. Då vi hade kommit ut på landsvägen, lät hon honom emellertid pusta ut litet och frågade mig, som satt i en dal av kuddar vid hennes sida, om jag kände mig glad och lycklig.

»Ja, tant, innerligt glad och lycklig», svarade jag.

Hon blev mycket nöjd häröver, och som hon hade båda händerna upptagna, klappade hon mig på huvudet med piskan.

»Är det en stor skola?» frågade jag.

»Det vet jag inte», sade min tant. »Vi skola först fara till mr Wickfield.»

»Håller han skola?» frågade jag.

»Nej, Trot», sade min tant. »Han har kontor.»

Som min tant icke sade mera om mr Wickfield, begärde jag icke heller flera upplysningar om honom, och vi talade därefter om andra saker, till dess vi kommo till Canterbury, där min tant, eftersom det nu var torgdag, fick gott tillfälle att låta den grå ponnyn lovera mellan forvagnar, korgar, grönsaker och månglerskestånd. Våra tvära vändningar och slingringar, som ofta förde oss på håret nära intill de nämnda föremålen, ådrogo oss en mängd icke alltid så synnerligen artiga tillmälen av folket som stod omkring, men min tant körde på med fullkomlig likgiltighet, och jag tror sannerligen, att hon med samma kallblodighet skulle ha styrt kosan genom ett fientligt land.

Äntligen stannade vi utanför ett mycket gammalt hus, som sköt ett stycke ut på gatan — ett hus med långa och låga blyinfattade fönster, som sköto ännu längre fram, så att det förekom mig som om hela huset lutade sig fram för att se vad som försiggick på den smala trottoaren därnedanför. Det var av en alldeles fläckfri renhet. Den gammalmodiga klappen på den låga, med utskurna girlander av blommor och frukter utsirade valvporten lyste som en stjärna; de båda stentrappsteg, som ledde upp till porten, voro så vita som om de hade varit belagda med blekt lärft, och alla hörn och kanter, alla utskärningar och bilder, alla de underliga små glasrutorna och de ännu underligare små fönstren voro, ehuru gamla som gatan, lika rena som någon snö, som någonsin fallit på dessa gator.

I det schäsen höll utanför porten och mina ögon nyfiket fäste sig på huset, såg jag ett likblekt ansikte visa sig i det lilla fönstret på nedra botten (i ett litet runt torn, som bildade denna sida av huset) och så hastigt försvinna igen. Därefter öppnades den låga valvporten, och ansiktet trädde ut. Det var lika likblekt som det hade sett ut i fönstret, ehuru ådernätet i detsamma hade den rödaktiga anstrykning, som man ofta ser på en rödhårig persons hud. Det tillhörde även en rödhårig person — en ung man om femton år, antar jag nu, men som såg vida äldre ut — vars hår var klippt så nära som den närmast skurna åkerstubb, som knappast hade några ögonbryn och alls inga ögonhår samt ögon av en rödbrun färg, vilka till den grad saknade skydd och skugga, att jag erinrar mig att jag undrade hur han skulle kunna sova. Han var högaxlad och knotig, klädd i en torftig, ända upp under hakan hopknäppt rock med en vit halsdukstrasa samt hade en lång skelettlik hand, som särskilt fäste min uppmärksamhet, under det han stod vid hästens huvud och gned sin haka med den och såg upp till oss i schäsen.

»Är mr Wickfield hemma, Uriah Heep?» sade min tant.

»Mr Wickfield är hemma, madame», sade Uriah Heep, ifall ni behagar stiga in här» — och därmed pekade han med sin långa hand på det rum han menade.

Vi stego ur och gingo, sedan vi lämnat åt honom att hålla i hästen, in i en lång, låg sal, som låg utåt gatan och från vars fönster jag, i detsamma jag steg in, såg en skymt av Uriah Heep, som andades in i ponnyns näsborrar och därefter betäckte dem med sin hand, som om han försökte att på något sätt förhäxa honom. Mitt emot den höga, gamla kaminen hängde två porträtt, det ena av en herre med grått hår (ehuru alldeles icke någon gammal man) och svarta ögonbryn, som satt och såg i några med röd tråd hopfästa papper, det andra av en dam med mycket lugnt och milt uttryck, som satt och såg på mig.

Jag tror att jag ämnade vända mig om för att titta efter Uriah Heeps porträtt, då dörren i den bortersta ändan av rummet öppnades och en herre trädde in, vid vars åsyn jag åter vände mig om mot det förstnämnda porträttet för att förvissa mig om att det icke hade stigit ned från sin ram. Men där satt det ännu, och då herrn närmade sig ljuset, såg jag att han var några år äldre än då hans porträtt blev målat.

»Vad god och stig in, miss Trotwood», sade herrn. »Jag var sysselsatt då ni kom, men ni ursäktar säkert min brådska. Ni känner min bevekelsegrund; jag har endast en sådan här i livet.»

Miss Betsey tackade honom, och vi gingo in i hans rum, som var möblerat som ett kontor och fullt av böcker, papper och dokumentskrin av bleck etc. Det vette utåt en trädgård, och ett kassaskåp var inmurat i väggen, så omedelbart över kaminfrisen, att jag, då jag satte mig ned, undrade huru sotarna kunde komma förbi det, då de sotade skorstenen.

»Nå, miss Trotwood»», sade mr Wickfield, ty jag märkte snart att det var han och att han var sakförare och hade uppsikt över en rik godsägares egendomar där i grevskapet, »vad är det för vind som för er hit? Jag vill hoppas att det inte är någon dålig vind.»

»Nej», svarade miss Trotwood, »det är inte någon process som för mig hit.»

»Det var rätt», sade mr Wickfield, »ni borde hellre komma för vad som helst annat.»

Hans hår var alldeles vitt, ehuru hans ögonbryn ännu voro svarta. Han hade ett mycket behagligt ansikte, och jag tyckte att han var en vacker karl. Hans hy hade en viss rikedom i färgen, vilken Peggotty hade lärt mig att härleda från portvin, och jag tyckte mig även finna den i hans röst samt hänförde hans tilltagande fetma till samma orsak. Han var mycket fint klädd, i blå frack, randig väst och nankinsbyxor, och hans fina med krås prydda skjorta och hans kammardukshalsduk sågo ovanligt mjuka och vita ut och erinrade, efter vad jag påminner mig, min kringflackande inbillning om dunen på svanens bröst.

Det här är min brorson», sade min tant.

»Jag visste inte att ni hade någon sådan, miss Trotwood», sade mr Wickfield.

»Det vill säga, min brorsons son», anmärkte min tant.

»Jag visste sannerligen inte att ni hade någon sådan heller», sade mr Wickfield.

»Jag har adopterat honom», sade min tant och vinkade med handen, som om hon velat säga, att det kvittade henne lika om han visste det eller icke, »och jag har fört honom hit för att sätta honom i en skola, där han kan få en ordentlig undervisning och på samma gång bli väl behandlad. Men säg mig nu, var det finns en sådan skola, vad den heter och allt annat som rör den.»

»Innan jag kan råda er», sade mr Wickfield, »måste jag göra er den gamla frågan, ni vet. Vad har ni för bevekelsegrund härtill?»

»Det var då väl också hin till karl!» utbrast min tant. »Alltid fiskar han efter bevekelsegrunder, fastän de ligga i öppen dag. Naturligtvis för att göra barnet lyckligt och nyttigt.»

»Jag förmodar att det är en blandad bevekelsegrund», sade mr Wickfield, i det han skakade på huvudet och log en smula misstroget.

»Blandad persilja!» genmälde min tant. »Ni påstår ständigt, att ni själv har en klar och tydlig bevekelsegrund för allt vad ni gör. Jag vill hoppas, att ni inte antager, att ni är den enda människa i världen som spelar rent spel.»

»Nej, men jag har bara en enda bevekelsegrund här i livet, miss Trotwood», svarade han leende. »Andra ha sådana i dussintal, ja, i hundratal. Jag har bara en. Det är hela skillnaden. Men det hör då egentligen inte hit. Ni vill ha den bästa skolan? Vilken er bevekelsegrund än må vara, så vill ni ju ha den bästa skolan?»

Min tant nickade jakande.

»I den bästa vi äga», sade mr Wickfield, sedan han betänkt sig ett ögonblick, »kan er brorson för närvarande inte bli inackorderad.»

»Nå, men så förmodar jag väl, att han kan bli det i en annan», menade min tant.

Det trodde mr Wickfield nog att jag kunde. Efter en kort överläggning föreslog han, att han skulle följa min tant till skolan för att hon själv skulle få se och döma och för samma ändamål föra henne till ett par, tre hus, där jag kunde bli inackorderad. Min tant biföll förslaget, och vi skulle just till att begiva oss av alla tre, då han stannade och sade:

»Vår lilla vän här torde måhända ha någon bevekelsegrund till att göra invändningar mot våra anordningar. Jag tror därför att det är bäst att låta honom stanna här.»

Min tant tycktes ha lust att motsätta sig denna punkt, men för att slita tvisten sade jag, att jag gärna skulle stanna, om de så ville, och därmed gick jag tillbaka in i mr Wickfields kontor och slog mig åter ned i den stol, där jag först hade tagit plats, och avvaktade deras återkomst.

Händelsevis stod denna stol mitt emot en smal förstuga, som slutade med det lilla cirkelrunda rum, där jag hade sett Uriah Heeps likbleka ansikte titta ut genom fönstret. Uriah, som hade lett hästen in i ett närbeläget stall, satt nu i detta rum och arbetade vid en skrivpulpet, försedd med en mässingsram upptill att hänga upp papper på och varpå det dokument hängde, vilket han nu höll på att avskriva. Ehuru han vände ansiktet emot mig, trodde jag till en början, att han icke kunde se mig, därför att dokumentet hängde emellan oss, men då jag tittade närmare efter, märkte jag till mitt stora obehag, att hans sömnlösa ögon alltemellanåt tittade fram under papperet såsom två röda solar och stirrade på mig i smyg för väl en hel minut i sänder, medan hans penna gick eller låtsade som om den gick lika raskt som förut. Jag gjorde flera försök att undvika dem, såsom till exempel genom att stiga upp på en stol för att titta på en karta borta på en annan vägg, eller genom att fördjupa mig i en tidning, men de drogo mig oupphörligt tillbaka igen, och för varje gång jag såg bort mot dessa två röda solar, kunde jag vara säker om att finna dem i begrepp att antingen stiga upp eller gå ned.

Omsider kommo, till stor lättnad för mig, mr Wickfield och min tant tillbaka efter en tämligen lång frånvaro. De hade icke varit så framgångsrika som jag kunde ha önskat, ty ehuru skolans företräden voro höjda över varje tvivel, hade min tant icke tyckt om något av de hus där jag kunde bli inackorderad.

»Det är mycket ledsamt», sade min tant. »Jag vet inte huru jag ska göra, Trot.»

»Ja, det är verkligen bra förargligt», sade mr Wickfield, »men jag ska säga er vad ni kan göra, miss Trotwood.»

»Nå, vad är det?» frågade min tant.

»Låt er brorson stanna här till en början. Han tycks vara en liten stillsam gosse, som inte kommer att störa mig. Huset passar ypperligt att studera i. Det är så tyst och stilla som ett kloster och nästan lika rymligt. Lämna honom här.»

Min tant tyckte synbarligen mycket om anbudet, ehuru hon av finkänslighetsskäl icke ville antaga det. Även jag för min del var mycket belåten därmed.

»Seså, miss Trotwood», sade mr Wickfield, »det här är ett sätt att slippa ifrån ert bryderi. Det är naturligtvis endast en tillfällig anordning. Om den inte motsvarar avsikten eller stör vår ömsesidiga bekvämlighet, kan han ju lätt komma härifrån igen, och vi ha under tiden tillfälle till att se oss om efter ett bättre ställe åt honom. Ni gjorde klokast uti att besluta er för att lämna honom här tillsvidare.»

»Jag är er mycket förbunden», sade min tant, »och det är han själv också, kan jag märka; men…»

»Inga men! Jag vet vad ni menar», utbrast mr Wickfield. »Ni ska inte behöva känna tyngden av att stå i någon förbindelse hos mig, miss Trotwood. Ni kan betala för honom, om ni så vill. Vi skola inte uppställa några stränga villkor, men ni kan få betala, om ni så vill.»

»På det villkoret», sade min tant, »vill jag, ehuru det för ingen del minskar min förbindelse, med nöje låta honom få stanna här.»

»Nå, så kom då och hälsa på min lilla hushållerska», sade mr Wickfield.

Till den ändan gingo vi uppför en sällsam gammal trappa med en balustrad så bred, att vi nästan lika lätt hade kunnat gå på den, och kommo in i en gammal mörk sal, som fick sitt ljus från tre eller fyra av de brokiga fönster jag hade observerat nedifrån gatan, och vilka voro försedda med gamla ekstolar, som tycktes vara hämtade från samma stammar som det glänsande ekgolvet och de stora bjälkarna i taket. Det var ett vackert möblerat rum med ett piano, några glada möbler med grönt och rött överdrag och några blommor. Det tycktes bestå av idel vinklar och vrår, och i varje vinkel och vrå stod ett litet underligt bord eller ett skåp eller en bokhylla eller en stol eller något annat föremål, vilket kom mig att tänka, att det icke fanns maken till trevlig vrå i hela rummet, till dess jag tittade in i den nästa och fann den lika trevlig, om icke ännu trevligare. Och över allt här inne vilade samma prägel av lugn och renlighet, som utmärkte det yttre av huset.

Mr Wickfield knackade på en dörr i den panelade väggen och en liten flicka, ungefär vid min ålder, kom nu hastigt ut och kysste honom. I hennes ansikte märkte jag genast samma milda och lugna uttryck som hos den där damen, som hade sett ned på mig inne i salen. Det förekom mig som om porträttet hade växt upp till kvinna och som om originalet hade förblivit ett barn. Ehuru hennes ansikte var helt glatt och lyckligt, vilade likväl över det och över hela hennes person en anda av stillhet, godhet och lugn, som jag aldrig har glömt och som jag aldrig skall kunna glömma.

Detta var hans lilla hushållerska, hans dotter Agnes, sade mr Wickfield. Då jag hörde hur han sade detta och såg hur han höll hennes hand i sin, gissade jag varuti hans enda bevekelsegrund här i livet bestod.

Hon bar vid sin sida en liten korg med nycklar i och såg ut att vara en så stadig och förståndig hushållerska som man kunde vänta sig i detta gamla hus. Hon lyssnade med en intagande min till sin far, medan han berättade henne om mig, och då han hade slutat, föreslog han min tant, att vi skulle gå uppför trappan och taga mitt rum i betraktande. Vi följdes åt allesammans, med henne i spetsen, och ett präktigt gammalt rum var det, med stora ekbjälkar och små rutor, och den breda balustraden gick hela vägen dit upp.

Jag kan icke erinra mig när eller var jag i min barndom hade sett ett målat fönster i en kyrka och icke heller erinrar jag mig vad målningen föreställde, men jag vet, att då jag såg henne vända sig om i den allvarsamma dagern uti den gamla trappan och vänta på oss där uppe, tänkte jag på detta fönster, och att jag sedan satte något av dess lugna klarhet i samband med Agnes Wickfield.

Min tant var lika glad som jag över de för mig gjorda anordningarna, och vi begåvo oss åter ned i salen, helt nöjda och belåtna. Som hon icke ville höra talas om att stanna kvar till middagen, för att icke utsätta sig för möjligheten att icke komma hem med den gamla ponnyn före mörkningen, och mr Wickfield tycktes känna henne alltför väl för att motsäga henne i någon punkt, framsattes litet frukost åt henne, varefter Agnes återvände till sin läsning och mr Wickfield till sitt kontor, så att vi obesvärat kunde taga avsked av varandra.

Hon sade mig, att mr Wickfield skulle sörja för mig i alla avseenden, så att ingenting skulle komma att fattas mig, och hon gav mig de vänligaste ord och de bästa råd.

»Trot», sade hon slutligen, »bliv en heder för dig själv för mig och för mr Dick, och måtte Gud vara med dig!»

Jag var i högsta grad upprörd och kunde endast oupphörligt tacka henne och hälsa till mr Dick.

»Visa dig aldrig lågsinnad i någonting», sade min tant, »var aldrig falsk och aldrig grym. Undvik dessa tre laster, Trot, och jag ska alltid kunna hysa det bästa hopp om dig.»

Jag lovade henne så gott jag kunde, att jag aldrig skulle missbruka hennes godhet eller glömma hennes förmaningar.

»Ponnyn står utanför porten», sade min tant, »och jag måste bege mig av. Stanna här inne!»

Med dessa ord omfamnade hon mig helt hastigt och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. I början kände jag mig överraskad av denna plötsliga avresa och fruktade, att jag hade förtörnat henne, men då jag tittade ned på gatan och såg med vilken nedslagen min hon satte sig upp i schäsen och for bort, utan att se upp, förstod jag henne bättre och gjorde henne icke denna orättvisa.

Klockan fem, som var mr Wickfields middagstimme, hade jag åter samlat mod och var färdig att begagna kniv och gaffel. Det var dukat endast åt oss två, men Agnes, som väntade i salongen före middagen, gick ned med sin far och satte sig mitt emot honom vid bordet. Jag tror knappast, att han hade kunnat äta utan henne.

Efter middagen stannade vi icke kvar där inne, utan gingo åter upp i salongen, där Agnes satte fram en karaffin portvin jämte glas åt sin far i en trevlig vrå. Jag tror att vinet icke skulle haft sin vanliga välsmak för honom, om det hade blivit framsatt åt honom av andra händer.

Där satt han nu i två timmar och drack sitt vin och det ganska grundligt, medan Agnes spelade på pianot, arbetade och talade med honom och mig. Han var oftast glad och skämtsam med oss, men stundom fäste han sina ögon på henre, försjönk i grubblerier och yttrade icke ett ord. Det förekom mig som om hon mycket snart märkte detta och livade upp honom med en fråga eller en smekning. Han glömde då sina grubblerier och drack mera vin.

Agnes slog i te och presiderade vid tebordet, och tiden gick sedan liksom efter middagen, till dess hon steg upp för att gå till vila, då fadern slöt henne i sin famn och kysste henne och lät bära in ljus på kontoret, sedan hon hade avlägsnat sig. Därpå begav jag mig även till vila.

Men under aftonens lopp hade jag gått ned till porten och ett litet stycke fram på gatan för att få se ännu en skymt av de gamla husen och den grå domkyrkan och tänka på att jag under min vandring hade gått förbi den gamla staden och utan att ana det hade gått förbi samma hus, där jag nu bodde. Då jag kom tillbaka, såg jag Uriah Heep stänga kontoret, och som jag var vänligt stämd mot envar, gick jag fram till honom och räckte honom handen till avsked. Men o, vilken fuktig hand han hade! Lika ohygglig att känna som att skåda! Jag gned min hand efteråt för att värma den och gnida bort känslan av hans.

Det var en så obehaglig hand, att den, då jag gick upp på mitt rum, ännu stod kall och fuktig för mitt minne. I det jag tittade ut genom fönstret och såg ett av ansiktena på bjälkändarna betrakta mig från sidan, föreställde jag mig att det var Uriah Heep, som på ett eller annat sätt hade kommit dit upp, och slog hastigt till fönstret för att stänga honom ute.