David Copperfield/Del I/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag börjar på nytt
David Copperfield
av Charles Dickens
Översättare: Carl Johan Backman

Jag är en ny gosse i mer än ett avseende
En viss person låter höra av sig  →


[ 292 ]

SEXTONDE KAPITLET.
Jag är en ny gosse i mer än ett avseende.

Den följande morgonen efter frukosten började jag åter mitt skolliv. Åtföljd av mr Wickfield begav jag mig till skådeplatsen för mina framtida studier — en allvarsam byggnad, som låg på en instängd gård och hade ett lärt utseende, vilket tycktes stå i full harmoni med de enstaka kråkor och kajor, som flögo ned från domkyrkans torn för att med skolmästerlig hållning promenera omkring på gräsplanen — och blev föreställd för min nye lärare, doktor Strong.

Doktor Strong föreföll mig nästan lika rostig som det höga järnstaketet och järnportarna utanför huset och nästan lika stel och tung som de stora stenvaser, vilka på ömse sidor om dem och runt omkring hela gården, med regelbundna mellanrum, stodo uppställda på den röda tegelstensmuren och liknade förstorade käglor, åt Tiden att spela med. Doktor Strong satt i sitt bibliotek med icke särdeles väl borstade kläder och icke särdeles väl borstat hår; knäbanden på hans kortbyxor voro icke tillknäppta, hans långa, svarta damasker voro oknäppta, och hans skor stodo på kaminmattan och gapade likt två grottor. I det han vände emot mig sina glanslösa ögon, vilka erinrade mig om en för länge sedan förgäten, gammal blind häst, som brukade beta av gräset och stupa Över gravarna på kyrkogården i Blunderstone, sade han, att det gladde honom att se mig och räckte mig därefter sin hand, men jag visste icke vad jag skulle göra med den, då den själv icke gjorde någonting.

Men strax invid doktorn satt vid sitt arbete en mycket vacker ung dam, som han kallade Annie och som jag förmodade vara hans dotter, och denna hjälpte mig nu [ 293 ]ur min förlägenhet genom att lägga sig ned på knä bredvid doktorn för att hjälpa honom på med hans skor och knäppa hans damasker, vilket hon gjorde med lika mycken glättighet som snabbhet. Då hon hade slutat och vi skulle till att begiva oss ut i skolsalen, blev jag högligen överraskad av att höra mr Wickfield, i det han tog farväl av henne, kalla henne »mrs Strong», och jag undrade huruvida hon möjligen kunde vara doktor Strongs sonhustru eller fru doktorinnan Strong själv, då doktorn i egen person samvetsgrant upplyste mig härom.

»Apropå, Wickfield», sade han och stannade i förstugan med handen på min axel, »har ni ännu hittat på någon lämplig plats åt min hustrus kusin?»

»Nej», sade mr Wickfield, »inte ännu.»

»Sanningen att säga, skulle jag önska att det skedde så snart som möjligt, Wickfield», sade doktor Strong, »ty Jack Maldon har ingenting och går sysslolös, och av dessa två onda ting följer stundom någonting ännu värre. Vad är det doktor Watts säger?» tillade han, seende på mig och rörande på huvudet efter takten i sitt citat: ’Satan hittar lätt på ont för fåfäng hand att göra.’»

»Vet ni, doktor», svarade mr Wickfield, »om doktor Watts hade känt människorna, skulle han med lika mycken sanning kunnat skriva: ’Satan hittar lätt på ont för trägen hand att göra.’ De trägna människorna anrätta även sin goda andel av ont här i världen, det kan ni lita på. Vad har väl de personer gjort, som varit som mest trägna med att förvärva sig penningar eller makt under det sista eller de två sista århundradena? Månne de inte gjort något ont?»

»Jack Maldon ska sannolikt aldrig bli trägen med att söka skaffa sig någondera delen», sade doktor Strong, i det han tankfullt tog sig om hakan.

»Det är mycket möjligt», sade mr Wickfield, »och därmed för ni mig tillbaka till vårt ämne, vilket ni torde ursäkta att jag lämnade. Nej, jag har ännu inte varit i stånd att finna någon plats åt mr Jack Maldon. Jag tror», tillade han med en viss tvekan, »att jag genomskå[ 294 ]dar er bevekelsegrund, och detta gör saken ännu svårare.»

»Min bevekelsegrund», svarade doktorn, »är att skaffa Annies kusin och gamla lekkamrat en passande anställning.»

»Ja, jag vet», sade mr Wickfield, »antingen här hemma eller i utlandet.»

»Ja visst», genmälde doktorn, som tydligen undrade varför han lade en sådan tonvikt på dessa ord. »Antingen här hemma eller i utlandet.»

»Edra egna ord, som ni vet», sade mr Wickfield. »Eller i utlandet.»

»Alldeles riktigt», svarade doktorn. »Det ena eller det andra.»

»Det ena eller det andra? Gör det er detsamma?» frågade mr Wickfield.

»Ja.»

»Ja?» upprepade mr Wickfield i förvånad ton.

»Ja visst.»

»Har ni ingen bevekelsegrund för att mena utrikes och inte här hemma?» sade mr Wickfield.

»Nej, det har jag visst inte.»

»Jag är skyldig att tro er och naturligtvis tror jag er», sade mr Wickfield. »Det skulle betydligt ha förenklat min uppgift, om jag hade vetat det förut, men jag bekänner att jag hyste en annan åsikt.»

Doktor Strong betraktade honom med en förbryllad och tveksam min, vilken nästan ögonblickligen efterträddes av ett leende, som i hög grad uppmuntrade mig, ty det var fullt av godhet och mildhet, och såväl däri som i hela hans sätt låg, då man en gång väl hade trängt igenom den tankfulla, grubblande isskorpa, som omgav det, en okonstlad hjärtlighet, som var mycket tilldragande och löftesrik för en ung lärjunge sådan som jag. Upprepande »ja» och »ja visst» och andra korta försäkringar i samma syfte, lunkade doktor Strong framför oss med en egendomlig, ojämn gång, och vi följde efter — mr Wickfield med en allvarlig min, märkte jag, och [ 295 ]skakande på huvudet för sig själv, utan att veta att jag såg honom.

Skolrummet var en rätt stor sal i den tystaste delen av huset, där ungefär ett halvt dussin av de stora vaserna majestätiskt stirrade in på en och varifrån man även såg en skymt av en gammal inhägnad trädgård, som tillhörde doktorn och där persikorna mognade på den solbelysta muren åt söder. På gräsplanen utanför fönstren stodo två stora aloër i baljor, och de breda, hårda bladen på denna växt (vilka se ut som om de vore av målat bleck) ha alltsedan genom en tankeförbindelse förekommit mig såsom symboler av ensamhet och tystnad. Då vi trädde in, voro vid pass tjugufem gossar ivrigt sysselsatta med sina böcker, men reste sig upp för att hälsa godmorgon på doktorn och förblevo stående, då de sågo mr Wickfield och mig.

»En ny gosse, mina unga vänner», sade doktorn, »Trotwood Copperfield.»

Primus i skolan, en yngling vid namn Adams, trädde nu fram från sin plats och hälsade mig välkommen. Han såg ut som en ung präst i sin vita halsduk, men var mycket förekommande och vänlig och visade mig min plats och presenterade mig för lärarna på ett så behagligt och bildat sätt, att det skulle ha ingivit mig mod, om någonting kunnat det.

Det föreföll mig emellertid vara så länge sedan jag befann mig bland sådana gossar eller vilka jämnåriga kamrater som helst, med undantag av Mick Walker och Mjölig Potatis, att jag kände mig mera främmande, än jag någonsin känt mig i hela mitt liv. Jag var så livligt medveten om att ha genomgått saker som de icke kunde ha någon aning om, och att jag gjort för min ålder, mitt utseende och min ställning såsom en av dem så främmande erfarenheter, att jag nästan tyckte det vara ett bedrägeri att komma hit som en vanlig liten skolgosse. Under den tid jag vistades hos Murdstone och Grindby, den må nu ha varit kort eller lång, hade jag blivit till den grad avvand från gossars lekar och övningar, att jag visste att jag var tafatt och oerfaren i de vanligaste [ 296 ]saker, som rörde dem. Det lilla jag hade lärt hade till den grad fallit mig ur minnet under mina simpla levnadsbekymmer från morgon till kväll, att jag nu, då man förhörde mig rörande mina kunskaper, visste ingenting och kom i skolans lägsta klass. Men så förlägen jag än var över min brist på övning i ungdomliga lekar och över min okunnighet i boklig kunskap, kände jag mig dock oändligt mera nedslagen vid tanken på att jag i fråga om det jag visste var ännu mycket längre avlägsnad från gossarna, än i det jag icke visste. Jag grubblade över vad de skulle tro, om de finge veta om min förtroliga bekantskap med Kings Benchfängelset. Fanns det möjligen någonting hos mig, som mot min vilja kunde röja min ställning till familjen Micawber och alla dessa pantlåningar och försäljningar och kvällsmål? Tänk om en av gossarna hade sett mig vandra trött och trasig genom Canterbury och nu kände igen mig! Vad skulle de, som så litet brydde sig om pengar, tänka och säga, om de finge veta att jag hade skrapat ihop mina halvpencestycken för att köpa mitt dagliga mål av medvurst och öl eller mina puddingskivor? Vilket intryck skulle det göra på dem, som voro så obekanta med Londonlivet och Londons gator, om de upptäckte huru förtrogen jag var (och huru jag blygdes att vara det) med några av de lägsta sidorna av båda? Allt detta gick så starkt omkring i mitt huvud under den första dagen jag var hos doktor Strong, att jag misstrodde mina enklaste miner och rörelser, att jag bävade för varje gång en av mina nya skolkamrater närmade sig mig, samt att jag skyndade bort i samma ögonblick som skoltimmen var förbi, för att icke blottställa mig genom mitt svar på någon vänskaplig anmärkning eller invit.

Men mr Wickfields gamla hus utövade ett sådant inflytande på mig, att jag, då jag med mina nya skolböcker under armen knackade på porten, började känna min oro försvinna. I det jag gick upp till mitt luftiga gamla rum, tycktes trappans allvarliga skuggor falla på mina farhågor och tvivel och göra det förflutna mera otydligt. [ 297 ]Jag satt nu där och studerade flitigt i mina böcker ända till middagen — vi kommo ur skolan klockan tre — och gick därefter ned, full av hopp om att ännu kunna bli en tämligen duglig gosse.

Agnes var i salongen och väntade på sin far, som uppehölls inne på kontoret av en främmande. Hon mottog mig med sitt vänliga leende och frågade mig vad jag tyckte om skolan. Jag svarade, att jag hoppades att nog komma att tycka bra om den, men att jag till en början kände mig litet främmande.

»Men har du då aldrig gått i skola?» frågade jag.

»Jo visst, varje dag.»

»Å, du menar här, i ditt eget hem?»

»Pappa kunde inte förmå sig att låta mig gå någon annanstans!» svarade hon leende och skakade på huvudet. »Hans hushållerska måste ju ständigt vara i hans hus.»

»Han håller visst bra mycket av dig?» sade jag.

Hon nickade jakande och gick bort till dörren för att lyssna om han kom och för att i så fall gå emot honom i trappan, men då han ännu icke hördes av, vände hon om igen.

»Mamma dog strax efter sedan jag blev född», sade hon på sitt lugna och stilla sätt. »Jag känner endast hennes porträtt nere i salen. Jag såg att du betraktade det i går. Anade du vem det var?»

Jag svarade att jag gjorde det, emedan det liknade henne så mycket.

Så säger pappa också», sade Agnes helt belåten. »Men hör! Nu kommer pappa!»

Hennes klara, lugna ansikte lyste upp av glädje, då hon gick för att möta honom och då de kommo in hand i hand. Han hälsade hjärtligt på mig och sade mig, att jag säkert skulle komma att känna mig nöjd och belåten hos doktor Strong, som var den bästa människa i världen.

»Det torde möjligen finnas åtskilliga — ehuru jag inte vet det — som missbruka hans godhet», sade mr Wickfield. »Men likna inte dessa i något avseende, Trot[ 298 ]wood. Han är den minst misstrogna av alla människor, och antingen nu detta är en förtjänst eller ett fel, så gör det honom förtjänt av hänsyn i alla avseenden, så väl i det lilla som det stora.»

Jag tyckte att han talade som om han vore ledsen eller missnöjd med något, men jag fäste mig icke vidare därvid, emedan det i detsamma anmäldes att middagen var serverad, och vi gingo ned och intogo samma platser som förut.

Vi hade knappast gjort detta, förrän Uriah Heep stack sitt röda huvud och sin magra hand in genom dörren och sade:

»Mr Maldon är här och ber att få säga er några ord, sir.»

»Mr Maldon lämnade mig ju alldeles nyss!» sade hans herre.

»Ja», svarade Uriah, »men han har kommit tillbaka och ber att få säga er ett par ord.»

Medan Uriah höll dörren öppen med sin hand, tyckte Jag att han såg på mig och Agnes och på faten och på tallrikarna och på vartenda föremål i rummet, utan att dock synas se på något, medan han gav sig min av att pliktskyldigast hålla sina röda ögon fästa på sin herre.

»Jag ber om ursäkt. Jag ville endast vid närmare besinnande säga», anmärkte en röst bakom Uriah, i det dennes huvud sköts åt sidan och den talandes trädde i stället — »ursäkta min påflugenhet — att eftersom jag ändå inte har något val, så vore det bäst att jag reste utrikes så fort som möjligt. Min kusin Annie sade visserligen, då vi talade därom, att hon hellre ville ha sina vänner i sin närhet, än se dem drivna i landsflykt, och den gamle doktorn…»

»Är det doktor Strong ni menar?» föll mr Wickfield honom här allvarligt i talet.

»Ja, naturligtvis», svarade den andre, »jag kallar honom den gamle doktorn, och det kommer ju på ett ut.»

»Det kan jag inte finna», svarade mr Wickfield.

»Nå ja, doktor Strong», sade den andre — »doktor Strong var av samma tanke, skulle jag tro. Men som [ 299 ]det av ert sätt att gå tillväga med mig tycks som om han ändrat tanke, så har jag ingenting annat att säga, än att ju förr jag kommer i väg, ju bättre. Därför tyckte jag att jag borde gå tillbaka och säga er, att ju förr jag kommer härifrån, ju bättre. När man ändå ska kasta sig i vattnet, tjänar det inte något till att stå och söla på stranden.»

»I fråga om er ska det bli så litet söl som möjligt, mr Maldon, det kan ni vara säker om», sade mr Wickfield.

»Jag tackar så mycket! Högligen förbunden!» sade den andre. »Jag vill inte se given häst i mun, vilket är opassande, men i annat fall tror jag nog att min kusin Annie lätt skulle kunna arrangera saken. Jag tror att Annie bara behövde säga till den gamle doktorn…»

»Ni menar att mrs Strong endast behövde säga till sin man — har jag förstått er riktigt?» sade mr Wickfield.

»Fullkomligt», genmälde den andre — »bara behövde säga, att hon önskade, att det eller det måtte bli så eller så, för att det också helt naturligt skulle bli så eller så.»

»Varför just helt naturligt, mr Maldon?» frågade mr Wickfield, som fortfor att äta, utan att låta störa sig.

»Jo, därför att Annie är en förtjusande ung flicka och den gamle doktorn — doktor Strong, ville jag säga — inte är en fullt så förtjusande ung gosse», sade mr Jack Maldon skrattande. »Jag hoppas att ingen måtte stöta sig på mina ord. Jag menar bara att en viss ersättning inte är mer än skäligt och billigt i ett sådant äktenskap.»

»Ersättning åt hustrun, menar ni?» frågade Wickfield allvarligt.

»Ja, åt hustrun, sir», svarade mr Jack Maldon skrattande, men då han såg att mr Wickfield fortsatte sin måltid på samma ostörda och orörliga sätt, utan att det fanns något hopp om att få honom att mildra allvaret i sitt ansikte, tillade han:

»Men som jag nu har sagt vad jag kom för att säga, vill jag rekommendera mig med ännu en ursäkt för min [ 300 ]påflugenhet. Jag ska naturligtvis iakttaga er uppmaning att anse saken såsom något som endast kommer att göras upp mellan er och mig och inte behöver diskuteras hemma hos doktorns.»

»Har ni ätit middag?» frågade Wickfield med en rörelse med handen mot bordet.

»Jag tackar så mycket. Jag ämnar just gå och äta middag hos min kusin Annie», sade mr Maldon. »Farväl!»

Utan att resa sig upp, såg mr Wickfield tankfullt efter honom, då han gick ut. Han tycktes vara en tämligen ytlig ung herre med ett vackert ansikte, ett snabbt uttal och en självbelåten, käck min. Och detta var den första skymt jag såg av mr Jack Maldon, vilken jag icke hade väntat att få se så snart, då jag hörde doktorn tala om honom på morgonen.

Då vi hade ätit, begåvo vi oss tillbaka upp i salongen, där allt tillgick precis som den föregående dagen. Agnes satte glasen och karaffinerna i samma vrå, och mr Wickfield satte sig ned att dricka och drack ganska grundligt. Agnes spelade på pianot för honom och arbetade och språkade och spelade några partier domino med mig. Vid vanlig tid lagade hon teet, och sedan jag därefter hade hämtat mina böcker, tittade hon i dem och visade mig vad hon kunde av dem (vilket icke var litet, ehuru hon påstod motsatsen) och det bästa sättet att lära sig dem och förstå dem. Medan jag skriver dessa ord, ser jag henne med sitt blygsamma, ordentliga, milda sätt, och hör jag hennes lugna röst. Det inflytande, som hon längre fram utövade på mig till allt vad som är gott, börjar redan att låta känna sig. Jag älskar lilla Emili och jag älskar icke Agnes — nej, alls icke på det sättet — men jag känner, att där Agnes är, där äro även godhet, frid och sanning, och att det milda skimmer från det målade kyrkfönstret, som jag såg för så lång tid tillbaka, alltid faller på henne och på mig, då jag är i hennes närhet, och på hela hennes omgivning. Då tiden kom för henne att avlägsna sig för kvällen och hon hade lämnat oss, räckte jag mr Wickfield han[ 301 ]den för att därefter själv gå och lägga mig. Men han hejdade mig och sade:

»Skulle du vilja stanna här hos oss, Trotwood, eller flytta till något annat ställe?»

»Jag skulle vilja stanna», svarade jag hastigt.

»Är du säker på det?»

»Ja — om jag får.»

»Men jag fruktar att det är ett tråkigt liv vi föra här, min gosse», sade han.

»Inte tråkigare för mig än för Agnes, sir. Det är alls inte tråkigt.»

»Än för Agnes!» upprepade han, medan han gick långsamt fram till den stora kaminen och lutade sig emot den. »än för Agnes!»

Han hade denna afton druckit så mycket vin (eller inbillade jag mig det), att hans ögon voro blodsprängda. Icke för att jag kunde se dem nu, ty de voro nedslagna och beskuggade av handen, men jag hade observerat dem en liten stund förut.

»Jag undrar just», mumlade han för sig själv, »om min Agnes tröttnar vid mig. När skulle jag väl någonsin tröttna vid henne? Men det är också skillnad — en bra stor skillnad!»

Han grubblade för sig själv och talade icke till mig och därför förblev jag tyst.

»Ett tråkigt gammalt hus», sade han, »och ett enformigt liv — men jag måste ha henne nära mig. Då tanken på att jag kunde dö och lämna min älskling, eller att min älskling kunde dö och lämna mig, kommer som ett spöke för att störa mina lyckligaste stunder och endast kan dränkas i…»

Han uttalade icke meningen, utan gick långsamt bort till den plats där han hade suttit, grep mekaniskt efter den tomma karaffen, liksom för att slå i vin åt sig, satte den därefter ifrån sig och vände åter tillbaka till kaminen.

»Då denna tanke gör mig så olycklig, när hon är här» sade han, »huru skulle det då gå, ifall hon vore borta? Nej, nej, jag kan inte försöka det.»

[ 302 ]Han lutade sig åter mot kaminen och grubblade så länge, att jag icke kunde besluta mig huruvida jag skulle våga störa honom genom att gå min väg, eller om jag skulle stanna tyst och stilla där jag var, till dess han vaknade upp ur sina drömmerier. Äntligen återfick han sin fattning och såg sig om i rummet, till dess hans ögon mötte mina.

»Du stannar således hos oss, Trotwood, vasa?» sade han i sin vanliga ton och som om han svarat på något som jag nyss hade yttrat. »Nå, det gläder mig. Du håller oss båda sällskap; det är gott att ha dig här — gott för mig, gott för Agnes, kanske gott för oss alla.»

»Jag är säker om att det är det för mig, sir», sade Jag. »Jag är så glad över att få stanna här.»

»Nå, det var en snäll gosse!» sade mr Wickfield. »Så länge du är glad över att få vara här, ska du också stanna här.»

Därpå räckte han mig sin hand och klappade mig på axeln och sade, att om jag icke hade något att göra på kvällen, sedan Agnes hade lämnat oss, eller jag hade lust att läsa något för mitt nöjes skull, kunde jag gärna komma ned i hans rum, då han var där, och sätta mig hos honom, om jag önskade sällskap. Jag tackade honom för hans godhet, och då han strax därefter gick ned och jag ännu icke var sömnig, gick jag även ned med en bok i handen för att för en halvtimmes tid begagna mig av den tillåtelse han hade givit mig.

Men då jag såg ljus i det lilla runda kontoret och genast kände mig dragen till Uriah Heep, som utövade ett slags förtrollning på mig, gick jag i stället dit in. Jag fann Uriah läsande i en stor, flottig bok, och det med en så påtaglig uppmärksamhet, att hans magra pekfinger följde varje rad han läste och lämnade efter sig (åtminstone trodde jag så fullt och fast) fuktiga spår längs efter sidan, likt en snigel.

»Ni arbetar sent i afton, Uriah», sade jag.

»Ja, master Copperfield», svarade Uriah.

I det jag satte mig på stolen mitt emot honom för att bekvämare kunna tala med honom, märkte jag att [ 303 ]det hos honom icke fanns någonting sådant som ett leende och att han endast kunde vidga sin mun och bilda en djup skåra nedåt kinden på vardera sidan, vilket skulle föreställa ett leende.

»Det är inte kontorsarbete jag håller på med, master Copperfield», sade Uriah.

»Vad är det då för arbete?» frågade jag.

»Jag utvidgar mina juridiska kunskaper, master Copperfield», sade Uriah. »Jag studerar Tidds handbok. Ack, vilken författare är inte mr Tidd, master Copperfield!»

Min stol var ett sådant vakttorn, att jag, medan jag observerade honom, då han efter detta utbrott av förtjusning åter började att läsa och följa raderna med pekfingret, märkte att hans näsborrar, som voro tunna och vassa och försedda med skarpa inskärningar, hade en egendomlig och högst vidrig förmåga att vidga sig och draga ihop sig så att de tycktes blinka, i stället för hans ögon, vilka snart sagt aldrig blinkade.

»Ni är väl redan en stor jurist?» sade jag, sedan jag en stund hade suttit och betraktat honom.

»Jag, mr Copperfield?» sade Uriah. »Nej, nej! Jag är en mycket ringa person.»

Jag märkte att det icke var någon inbillning hos mig i fråga om hans händer, ty jag såg honom ofta gnugga det inre av dem mot varandra, liksom för att vrida dem varma och torra, utom att han ofta torkade dem i smyg på sin näsduk.

»Jag vet mycket väl att jag är den allra ringaste person under solen, den andre må vara vem som helst», sade Uriah Heep blygsamt. »Min mor är också en mycket ringa person. Vi leva i en ringa boning, master Copperfield, men vi ha mycket att vara tacksamma för. Min fars förra yrke var ringa. Han var dödgrävare.»

»Vad är han nu?» frågade jag.

»För närvarande är han deltagare i den himmelska härligheten, master Copperfield», sade Uriah Heep. »Men vi ha mycket att vara tacksamma för. Hur tacksam bör jag inte vara för att få vistas hos mr Wickfield!»

[ 304 ]Jag frågade Uriah, om han hade vistats länge hos mr Wickfield.

»Det är nu på fjärde året jag varit hos honom, master Copperfield», sade Uriah och slog ihop sin bok, sedan han noggrant lagt märke till det ställe där han hade slutat. »Sedan ett år efter min fars död. Hur tacksam bör jag inte vara för det! Huru tacksam bör jag inte vara för mr Wickfields godhet att taga mig i lära hos sig, ty min mors och mina egna ringa medel skulle ha varit otillräckliga till att betala omkostnaderna därför.»

»Men när lärotiden blir slut, blir ni väl en riktig sakförare?» sade jag.

»Med himlens bistånd, master Copperfield», svarade Uriah.

»Ni blir kanske snart mr Wickfields kompanjon», sade jag för att smickra honom, »och så kommer det att heta Wickfield och Heep, eller Heep, f. d. Wickfield.»

»Ånej, master Copperfield», svarade Uriah med en skakning på huvudet, »jag är mycket för ringa för det!»

Han var verkligen ovanligt lik det utskurna ansiktet på bjälken utanför mitt fönster, medan han satt där i sin ringhet och sneglade på mig, med munnen utvidgad och med skårorna i kinderna.

»Mr Wickfield är en högst förträfflig man, master Copperfield», sade Uriah. »Om ni har känt honom länge nog, ska ni veta det mycket bättre än jag kan säga det.»

Jag svarade, att det tvivlade jag icke på, men att jag själv icke hade känt honom särdeles länge, ehuru han var en vän till min tant.

»Å, verkligen, master Copperfield!» sade Uriah. »Er tant är en älskvärd dam, master Copperfield.»

Han hade ett sätt att vrida sig på, då han ville uttrycka sin förtjusning, som var i högsta grad vidrigt och ledde min uppmärksamhet från den artighet, han hade visat min tant, bort till de ormlika slingringarna av hans hals och hela lekamen.

»En älskvärd dam, master Copperfield!» sade Uriah Heep. »Hon hyser stor beundran för miss Agnes, master Copperfield, skulle jag tro?» {{tomrad} [ 305 ]Jag svarade helt djärvt »ja», ehuru jag, Gud förlåte mig, icke visste ett ord därom.

»Jag hoppas att ni gör detsamma, master Copperfield», sade Uriah. »Jag är övertygad att ni måste göra det.»

»Alla måste göra det», svarade jag.

»Å, jag tackar er för denna anmärkning, master Copperfield», sade Uriah Heep. »Den är så sann! Så ringa jag än är, vet jag ändå att den är så sann! Ack, tack, master Copperfield!»

Han vred sig helt och hållet ned från sin stol under sitt livliga känsloutbrott, och då han väl kommit ned, började han att göra Sig i ordning att begiva sig hem.

»Mor väntar säkert på mig», sade han, i det han såg på ett blekt fickur med ett uttryckslöst anlete, »och börjar bli orolig, ty fastän vi äro mycket ringa, master Copperfield, äro vi dock mycket fästa vid varandra. Om ni ville komma och hälsa på oss någon eftermiddag och taga en kopp te under värt låga tak, skulle min mor bli lika stolt över ert sällskap som jag.»

Jag sade att jag med nöje skulle göra det.

»Tack, master Copperfield», svarade Uriah, i det han lade upp sin bok på en hylla. — »Jag förmodar att ni stannar här någon tid, master Copperfield?»

Jag svarade, att jag förmodligen skulle komma att stanna här så länge jag gick i skolan.

»Å, verkligen!» utbrast Uriah. »Då förmodar jag att det är ni som till slut blir kompanjon i firman, master Copperfield!»

Jag försäkrade, att jag icke hade någon tanke därpå och att icke heller någon annan hade uppgjort sådana planer för min framtid, men trots alla mina försäkringar, fortsatte Uriah likväl oupphörligt sina smickrande försäkringar:

»JO, Master Copperfield, det gör ni säkert! Det är jag alldeles övertygad om!»

Då han äntligen var färdig att gå, frågade han mig, om det överensstämde med min bekvämlighet att han släckte ljuset, och då jag svarade »ja», släckte han det [ 306 ]ögonblickligen. Sedan han skakat hand med mig — hans hand kändes i mörkret som en fisk — öppnade han porten något litet, smög sig ut och stängde den, överlämnande åt mig att treva mig tillbaka till mitt rum, vilket kostade mig en viss möda och ett fall över hans stol, vilket, antar jag, var den närmaste orsaken till att jag minst halva natten, efter vad det förekom mig, drömde om honom, bland annat, att han hade gjort mr Peggottys hus flott för att därmed begiva sig ut på ett sjörövartåg, med en svart flagg i masttoppen, bärande inskriften »Tidds Handbok», under vilken diaboliska flagg han förde mig och lilla Emili till Spanska sjön för att dränkas.

Då jag följande dag kom till skolan, hade jag något litet övervunnit min oro, och dagen därefter rätt mycket, och skakade den sålunda så småningom av mig, så att jag inom mindre än fjorton dagar kände mig fullkomligt hemmastadd och lycklig bland mina nya kamrater. Visserligen var jag tämligen tafatt i deras lekar och tämligen underlägsen i studierna, men vanan, hoppades jag, skulle förbättra mig i det förra avseendet, och ansträngd flit i det senare. Följaktligen började jag arbeta strängt både i lek och allvar och skördade mycket beröm, och inom kort blev livet hos Murdstone och Grindbys så främmande för mig, att jag knappast trodde på det, varemot jag blev så förtrogen med mitt nuvarande liv, att jag tyckte mig ha fört det under lång tid.

Doktor Strongs skola var förträfflig och så olika mr Creakles skola som gott är olika ont. Den var klokt och allvarligt ordnad efter ett förståndigt system, enligt vilket det ständigt vädjades till gossarnas hederskänsla och rättskaffenhet, i det de oföränderligen förutsattes vara i besittning av dessa egenskaper, till dess de själva hade gjort sig ovärdiga ett sådant förtroende, och därmed uträttades underverk. Vi kände alla, att vi hade vår andel i anstaltens styrelse och i upprätthållandet av dess heder och värdighet. Därför blevo vi den snart varmt tillgivna — åtminstone blev jag det, och [ 307 ]jag vet icke heller ett enda exempel på motsatsen hos någon av alla de andra gossarna på min tid — och lärde med god vilja och önskade göra den heder. Under fritimmarna hade vi glada lekar och fullt upp med frihet, men även då, erinrar jag mig, voro vi väl beryktade i staden och gjorde sällan doktor Strongs gossars anseende någon skam genom vårt yttre eller vårt uppförande.

Några av de äldre lärjungarna voro inackorderade i doktorns hus, och av dem fick jag i andra hand veta åtskilliga detaljer av doktorns historia, såsom att han ännu icke hade varit gift ett år med den vackra unga dam, som jag hade sett inne i hans arbetsrum och med vilken han hade gift sig av tycke, ty hon hade icke ett öre, men däremot en hel hop fattiga släktingar, som, efter vad gossarna påstodo, voro färdiga att tränga doktorn från hus och hem. Vidare berättade de mig, att doktorns tankfulla sätt härrörde av att han ständigt sysselsatte sig med att söka efter grekiska rötter, vilket jag i min enfald antog vara ett botaniskt raseri å doktorns sida, i synnerhet som han ständigt såg ned på marken då han var ute och gick, till dess jag slutligen fattade, att det var rötter till ord, vilka han sökte i anledning av en ny ordbok, som han hade under arbete. Vår primus, Adams, som hade anlag för matematik, hade, efter vad jag hörde, gjort en beräkning över huru lång tid det skulle kunna räcka innan ordboken bleve färdig enligt doktorns plan och arbetssätt, och hade kommit till det resultat, att det möjligen skulle bli om sextonhundrafyrtionio år, räknat från doktorns sista (sextioandra) födelsedag.

Men doktorn själv var hela skolans avgud, och det skulle även sannerligen ha varit en bra dålig skola, om han icke hade varit det, då han var den bästa människa i världen, med ett så oskuldsfullt och uppriktigt hjärtelag, att det kunde ha rört stenhjärtana på själva vaserna på muren. Då han gick och promenerade fram och tillbaka på den del av gården som låg vid sidan av byggningen, medan de enstaka kråkorna och kajorna [ 308 ]sågo efter honom, med huvudet slugt lutat på sned, som om de vetat hur mycket mera klipska de voro i världsliga angelägenheter än han, och det då lyckades någon kringstrykande tiggare att närma sig doktorns knarrande skor så mycket, att han kunde vända dennes uppmärksamhet på en enda mening i en berättelse om nöd och elände, var denne tiggare en burgen karl under de närmaste två dagarna. Detta var en så känd sak i huset, att lärarna och de äldsta gossarna gjorde sig all möjlig möda för att hålla dessa landstrykare på avstånd, ja, de hoppade till och med ut genom fönstren och jagade dem bort från gården, innan doktorn ännu hade märkt deras närvaro, vilket stundom verkställdes på några få meters avstånd ifrån honom, utan att han märkte någonting medan han promenerade fram och tillbaka. Utanför sitt eget område och utan beskyddare var doktorn ett verkligt får för envar som ville klippa honom. Han hade gärna tagit damaskerna av sina ben för att giva bort dem, ja, det gick verkligen en historia ibland oss (jag har icke och har aldrig haft någon kännedom om vem det var som först berättade den, men jag har trott den i så många år, att jag är alldeles övertygad, att den är sann), att han en kall vinterdag verkligen skänkte sina damasker åt en tiggerska, som väckte åtskillig skandal i grannskapet genom att gå från dörr till dörr med ett vackert litet barn insvept i dessa plagg, vilka igenkändes av alla, emedan de voro lika väl kända som själva domkyrkan. Historien tillade, att den ende, som icke kände igen dem, var doktorn själv, vilken, då de en kort tid därefter sågos hänga utanför ett icke särdeles välkänt klädstånd, där dylika saker togos i utbyte mot brännvin, mer än en gång sågs taga i dem med en gillande min, som om han beundrade någon sällsam nyhet i mönstret och ansåg dem för en förbättrad upplaga av hans egna.

Det var en mycket vacker syn att se doktorn tillsammans med sin vackra unga hustru. Han hade ett faderligt, välvilligt sätt att visa sin ömhet för henne, vilket redan i och för sig röjde hans hjärtas godhet. Jag såg [ 309 ]dem ofta vandra tillsammans i trädgården, där persikorna växte, och jag hade stundom tillfälle att närmare observera dem i arbetsrummet eller salen. Hon tycktes visa doktorn mycken omsorg och hålla mycket av honom, ehuru jag icke tror att hon hyste något livligt deltagande för den grekiska ordbok, av vilket verk doktorn alltid hade med sig i sin ficka eller i sin hattkulle några besvärliga fragment, vilka han vanligen tycktes förklara och utlägga för henne under promenaden.

Jag sammanträffade rätt ofta med mrs Strong, både därför att hon hade fattat tycke för mig den där förmiddagen då jag blev föreställd för doktorn och sedan ständigt var vänlig emot mig och intresserade sig för mig, och därför att hon tyckte mycket om Agnes och ganska ofta kom och hälsade på oss. Det förekom mig, som om ett besynnerligt, spänt förhållande rådde mellan henne och mr Wickfield (för vilken hon tycktes vara rädd), vilket ständigt fortfor. Då hon kom dit någon afton, avböjde hon alltid hans sällskap hem, och skyndade i stället bort med mig, och stundom, då vi sprungo glättigt över domkyrkogården och icke väntade att möta någon, kunde vi där möta mr Jack Maldon, som alltid blev mycket överraskad av att få se oss.

Mrs Strongs mamma var en dam, som roade mig mycket. Hennes namn var mrs Markleham, men våra gossar plägade kalla henne »den gamla soldaten», på grund av hennes strategiska talang och den skicklighet varmed hon förde stora skaror av släktingar mot doktorn. Hon var en liten vassögd kvinna, som, då hon var riktigt fin, plägade bära en permanent mössa, prydd med åtskilliga konstgjorda blommor och två konstgjorda fjärilar, vilka antogos skola fladdra över blommorna. Bland oss gossar rådde en vidskeplig föreställning om att denna mössa hade kommit från Frankrike och endast kunde härleda sig från denna händiga nations konstskicklighet, men allt vad jag med visshet vet om den är, att den alltid visade sig den afton då mrs Markleham visade sig, att den till vänskapliga samkväm bars omkring i en ostindisk korg, att fjärilarna hade förmå[ 310 ]gan att ständigt skälva och fladdra samt att de, likt flitiga bin, använde de soliga timmarna på doktor Strongs bekostnad.

En afton, som inpräglat sig i mitt minne genom en omständighet, som jag snart skall meddela, fick jag ett gott tillfälle att riktigt observera den gamla soldaten — denna benämning dock icke använd i vanvördig bemärkelse. Det var en afton då doktorns hade en liten tillställning, i anledning av mr Jack Maldons avresa till Ostindien, dit han skulle begiva sig såsom kadett eller någonting dylikt, sedan mr Wickfield omsider hade lyckats att ordna denna sak. Händelsevis var det doktorns födelsedag. Vi hade haft lov den dagen, hade givit honom presenter på morgonen och hållit ett tal till honom genom primus och hurrat för honom till dess vi blivit hesa och till dess han hade fällt tårar. På aftonen skulle mr Wickfield, Agnes och jag dricka te hos honom i hans egenskap av privatperson.

Mr Jack Maldon hade anlänt tidigare än vi. Mrs Strong, som var klädd i vitt med körsbärsfärgade band, satt och spelade på pianot, då vi trädde in, och han lutade sig över henne för att vända bladen i notboken. Hennes klara, skära hy tycktes mig icke vara så blomstrande som vanligt, då hon vände sig om, men hon var likväl söt och älsklig, utomordentligt söt och älsklig.

»Jag har glömt, doktor», sade mrs Strongs mamma, då vi hade tagit plats, »att framföra min komplimang till er i anledning av dagens betydelse — ehuru det, såsom ni nog vet, är långt ifrån att vara blott och bart en komplimang från min sida. Tillåt mig att önska er ännu många lyckliga födelsedagar.»

»Jag tackar så mycket», svarade doktorn.

»Många, många, många lyckliga födelsedagar!» sade den gamla soldaten. »Inte endast för er egen skull, utan aven för Annies och Jack Maldons och många andra människors. Vet du, John, att jag tycker att det inte är längre sedan än i går som du, medan du ännu var en liten pys, ett helt huvud kortare än master Copperfield, [ 311 ]lekte fästman åt Annie bakom krusbärsbuskarna nere i trädgården.»

»Söta mamma», sade mrs Strong, »tala inte om det nu.»

»Se så, var nu inte barnslig, Annie», svarade modern. »Om du rodnar över att höra talas om sådant nu, då du är en gammal gift hustru, när ska du väl då upphöra att rodna däröver?»

»Gammal!» utbrast mr Jack Maldon. »Annie gammal! Det vore nog!»

»Ja, John», genmälde den gamla soldaten. »Verkligen en gammal gift hustru. Om också inte gammal till åren — ty när har väl du eller någon annan hört mig säga att en tjugu års flicka är gammal till åren? — så är likväl din kusin doktorns hustru och som sådan är hon det jag sade. Det är väl för dig, John, att din kusin är doktorns hustru. Du har i honom funnit en inflytelserik och välvillig vän, som ska komma att visa dig ännu större välvilja, det vågar jag förutspå, ifall du gör dig förtjänt av den. Jag har ingen falsk stolthet. Jag tvekar aldrig att öppet tillstå, att det är åtskilliga medlemmar av vår familj som äro i behov av en vän. Du var det själv innan din kusins inflytande skaffade dig en vän.»

Doktorn i sitt hjärtas godhet vinkade med handen för att slå bort alltsammans såsom en obetydlighet och befria Jack Maldon från vidare påminnelser av detta slag, men mrs Markleham flyttade sig till en stol strax invid doktorn, lade sin solfjäder på hans rockärm och sade:

»Nej, min kära doktor, ni får ursäkta att jag något längre uppehåller mig vid detta ämne, eftersom jag känner det så djupt. Jag kallar det riktigt min monomani, till den grad upptar det mina tankar. Ni är en välsignelse för oss, ja, en riktig Guds gåva.»

»Seså! Sådana dårskaper ni kan tala!» sade doktorn.

»Nej, jag ber om ursäkt», genmälde den gamla soldaten. »Då ingen annan är närvarande här än vår käre och förtrogne vän, mr Wickfield, kan jag inte gå med på att bli nedtystad. Om ni fortfar på det sättet, ska jag begagna en svärmors rättigheter att gräla på er. Jag [ 312 ]är alltid ärlig och uppriktig. Vad jag säger, är endast vad jag sade när ni första gången gjorde mig utom mig av överraskning — ni kommer ju ihåg hur överraskad jag blev? — genom att fria till Annie. Inte för att det var någonting så utomordentligt i själva frieriet — det skulle vara löjligt att säga det! — utan endast därför att jag, eftersom ni hade känt hennes stackars far och känt henne från det hon var en sex månaders barnunge, aldrig hade tänkt mig er från den synpunkten eller över huvud taget tänkt att ni någonsin skulle gifta er — endast därför var det, förstår ni!»

»Ja visst, ja visst», svarade doktorn godmodigt. »Tänk nu inte på det.»

»Jo, men jag tänker på det», sade den gamla soldaten och lade sin solfjäder på hans läppar. »Jag tänker mycket på det och återkallar dessa saker i minnet för att bli motsagd, ifall jag har orätt. Nå väl, jag talade därefter med Annie och sade till henne vad som hade hänt. ’Kära barn’, sade jag, ’doktor Strong har varit här och gjort dig till föremål för en vacker förklaring och ett vackert anbud.’ Sökte jag väl på minsta sätt övertala henne? Nej, visst inte. ’Hör nu, Annie’, sade jag, ’säg mig genast sanningen: är ditt hjärta fritt?’ — ’Mamma’, svarade hon gråtande, ’jag är fasligt ung’ — vilket också var fullkomlig sanning — ’och vet knappast om jag har något hjärta alls.’ — ’I sådant fall, mitt söta barnv, svarade jag, ’kan du lita på att det är fritt. I alla händelser, min älskling’, sade jag, ’är doktor Strong i en upprörd sinnesstämning och måste ha ett svar. Han bör inte hållas i sin nuvarande själsspänning.’ — ’Mamma’, sade Annie, ännu gråtande, ’skulle han bli olycklig utan mig? I sådant fall aktar och ärar jag honom så mycket, att jag tror att jag vill ha honom.’ Så var saken avgjord, och nu, men icke förrän nu, sade jag till Annie: Annie, doktor Strong kommer inte endast att bli din man, utan han kommer även att representera din salig far, han kommer att representera vår familjs huvud, han kommer att representera vår familjs förstånd och samhällsställning och, jag kan gärna tillägga det, dess för[ 313 ]mögenhet och kommer, kort sagt, att bli en Guds gåva åt oss, Jag begagnade det ordet då och jag har åter begagnat det i dag. Om jag har någon god egenskap, så är det att jag är konsekvent.»

Under hela detta tal hade dottern suttit med nedslagna ögon och icke yttrat ett ord, medan hennes kusin stod bredvid henne och ävenledes såg ned på golvet, men nu sade hon mycket milt och med darrande röst:

»Nu hoppas jag att du har slutat, mamma?»

»Nej, min söta Annie», genmälde den gamla soldaten, »ännu har jag inte talat till punkt. Eftersom du frågar mig, min älskling, så svarar jag att jag inte gjort det. Jag beklagar att du verkligen är litet onaturlig mot din egen familj, och som det inte tjänar någonting till att jag beklagar mig för dig, så vill jag beklaga mig för din man. Kära doktor, se hit på er enfaldiga hustru.»

Då doktorn vände sitt enfaldiga anlete med dess blida, trohjärtade leende mot henne, sänkte hon huvudet ännu djupare. Jag märkte att mr Wickfield betraktade henne i smyg.

»Då jag häromdagen händelsevis kom att nämna för den här stygga varelsen», fortfor hennes mor, i det hon lekfullt skakade sitt huvud och sin solfjäder åt henne, »att det var en familjeangelägenhet som hon kunde eller, efter vad jag tyckte, rent av borde tala med er om, svarade hon, att blotta omnämnandet därav vore detsamma som att framställa en bön, och som ni alltid var så godhjärtad och frikostig och hon bara behövde begära en sak för att få den, så ville hon det inte.»

»Min söta Annie», sade doktorn. »Det var orätt av dig. Det berövade mig ett nöje.»

»Nästan precis samma ord som jag sade till henne!» utbrast hennes mor. »En annan gång, då jag ser att hon av samma skäl inte vill tala om för er en sak, så har jag god lust att själv göra det.»

»Det skulle glädja mig, om ni gjorde det», svarade doktorn.

»Ska jag verkligen?»

»Ja visst.»

[ 314 ]»Nå, topp, då gör jag det också!» sade den gamla soldaten.

Och då hon nu, efter vad jag förmodar, genomdrivit sitt syfte, klappade hon åtskilliga gånger doktorns hand med sin solfjäder (vilken hon först kysste), och vände triumferande tillbaka till sin förra plats.

Som nu åtskilliga andra gäster anlände, varibland de båda lärarna och Adams, blev samtalet allmänt och vände sig helt naturligt kring mr Jack Maldon och hans resa och kring det land, dit han ämnade sig, och kring hans olika planer och framtidsutsikter. Han skulle denna samma afton, efter supén, fara i en postschäs till Gravesend, där det skepp låg, med vilket han skulle färdas, och han skulle bliva borta i jag vet icke hur många år, så framt han icke kom hem på permission eller för sin hälsas skull. Jag erinrar mig att alla kommo överens om att Ostindien var ett mycket förtalat land och att man icke kunde lägga det något annat till last än en tiger eller par samt en smula hetta under den varmaste tiden på dagen. Jag för min del ansåg mr Jack Maldon för en nutida Sindbad och föreställde mig honom såsom en förtrolig vän med samtliga rajahs i österlandet, sittande under baldakiner och rökande hopringlade, förgyllda tobakspipor, väl en mil långa, om de endast kunde rätas ut.

Mrs Strong sjöng rätt täckt, såsom jag visste, emedan jag ofta hade hört henne sitta och sjunga för sig själv, men vare sig att hon var rädd att sjunga inför andra eller att hon den aftonen icke var vid röst, nog av, hon kunde alldeles icke sjunga denna afton. Hon försökte en gång en duett med sin kusin Maldon, men kunde icke ens börja, och när hon sedan försökte sjunga ensam, började hon visserligen mycket vackert, men hennes röst svek henne plötsligt, och nu satt hon bedrövad och lutade huvudet ned över tangenterna. Den gode doktorn sade, att hon var nervös och föreslog ett sällskapsspel för att muntra upp henne, ehuru han lika litet förstod sig på det som på att slå trumma. Men jag märkte att den gamla soldaten genast lade hand på honom såsom [ 315 ]sin medspelare och ålade honom, såsom det första steget till hans invigande i spelets mysterier. att lämna henne alla de silverpengar han hade i sin ficka.

Spelet gick mycket muntert till och blev icke mindre muntert till följd av doktorns misstag, varav han begick en oräknelig mängd, trots fjärilarnas vaksamhet och till deras stora harm. Mrs Strong hade avböjt att deltaga i spelet, på grund av att hon icke mådde rätt väl, och Jack Maldon hade ursäktat sig med att han hade åtskilligt att packa. Men då han hade slutat därmed, kom han tillbaka, och de satte sig i soffan och talade med varandra. Allt emellanåt kom hon fram till vårt bord och såg i doktorns kort och sade honom hur han skulle spela. Hon var mycket blek, då hon lutade sig över honom, och det förekom mig som om hennes fingrar skälvde, då hon pekade ut korten, men doktorn var helt glad och lycklig över hennes uppmärksamhet och observerade det icke, ifall så verkligen var förhållandet.

Vid supén voro vi icke på långt när så glada. Alla tycktes känna, att en skilsmässa som denna var en obehaglig sak och att ju mera den närmade sig, desto obehagligare blev den. Mr Jack Maldon ansträngde sig för att vara mycket livlig och språksam, men det gick icke lika ledigt som vanligt och gjorde endast det onda värre, vilket icke heller, efter vad jag tyckte, förbättrades av den gamla soldaten, som oupphörligt berättade tilldragelser från Jack Maldons barndom.

Doktorn däremot, som, det är jag övertygad om, kände att han gjorde envar lycklig, var helt nöjd och belåten och hade ingen aning om att vi icke allesammans voro så glada och belåtna som möjligt.

»Annie, min söta vän», sade han, i det han såg på sin klocka, och fyllde sitt glas, »din kusin Jacks tid är nu redan förliden, och vi böra inte uppehålla honom, eftersom tid och ström, vilka båda i detta fall äro av vikt, inte vänta på någon. Mr Jack Maldon, ni har en lång resa och ett främmande land framför er, men det ha många haft, och det skola många få så länge världen står. De vindar, som ni drager ut för att fresta, ha fört [ 316 ]tusentals till lyckan och fört tusentals lyckligt och väl hem igen.»

»Det är någonting djupt rörande», inföll mrs Markleham — »från vilken synpunkt man betraktar det, är det djupt rörande — att se en vacker ung man, vilken man känt allt ifrån det han var barn, resa bort till andra ändan av världen, efterlämnande alla sina bekanta och okunnig om vad som förestår honom. En ung man», tillade hon med en blick på doktorn, »som gör en sådan uppoffring, förtjänar verkligen ett ständigt stöd och beskydd.»

»Tiden kommer att gå fort för er, mr Jack Maldon», fortfor doktorn, »och fort för oss alla. Några av oss kunna enligt tingens naturliga gång kanske knappast vänta att få hälsa er välkommen vid er återkomst. Det bästa vi därför kunna göra, är att hoppas därpå, och detta är fallet med mig. Jag vill inte trötta er med goda råd. Ni har länge haft ett mönster för er i er kusin Annie. Sök att så mycket som möjligt likna henne i hennes dygder.»

Mrs Markleham viftade på sig och skakade på huvudet.

»Farväl, mr Jack!» sade doktorn och reste sig upp, vilket exempel vi allesammans följde. »En lycklig resa, lycka och framgång på er bana i utlandet och en lycklig återkomst hem!»

Vi drucko allesammans denna skål och skakade allesammans hand med mr Jack Maldon, varefter han hastigt tog farväl av damerna och skyndade till porten, där han, sedan han stigit upp i åkdonet, mottogs med en förfärlig bredsida av hurrarop från våra gossar, vilka för detta ändamål hade samlat sig ute på planen. Då jag ilade in bland dem för att öka deras led, kom jag att stå mycket nära intill åkdonet, då det rullade bort, och mitt under bullret och larmet gjorde det ett livligt intryck på mig att se mr Jack Maldon åka förbi mig med ett upprört ansikte och någonting körsbärsfärgat i sin hand. Efter ännu ett glatt leve för doktorn och ännu ett för doktorns hustru, skingrade sig gossarna och jag gick [ 317 ]tillbaka in i byggningen, där jag fann samtliga gästerna stående i en grupp omkring doktorn och talande om mr Jack Maldons avresa, huru han hade burit den, huru han hade varit till mods, o. s. v., o. s. v. Mitt under alla dessa anmärkningar utbrast mrs Markleham:

»Men var är Annie?»

Ingen Annie syntes till, och då man ropade på henne, var det ingen Annie som svarade, men då vi alla hade rusat ut för att se vad som stod på, funno vi henne liggande på golvet i förstugan. I början väckte detta mycken förskräckelse, till dess vi sågo att det endast var en svimning, som hävdes med de vanliga botemedlen, varpå doktorn, som hade lagt hennes huvud på sitt knä, strök undan hennes lockar med sin hand och sade, i det han såg sig omkring på oss:

»Stackars Annie! Hon är så trofast och ömhjärtad! Det är skilsmässan från hennes gamle lekkamrat och vän — hennes mest älskade kusin — som varit orsaken till detta. Det är bra synd om henne! Det gör mig riktigt ont.»

Då hon slog upp ögonen och såg var hon var och att vi allesammans stodo omkring henne, reste hon sig upp med någon hjälp och vände bort huvudet, antingen för att lägga det på doktorns axel eller för att dölja det — jag vet icke vilketdera. Vi gingo in i salongen för att lämna henne ensam med doktorn och hennes mor, men hon förklarade nu, att hon kände sig bättre än hon hade varit ända sedan morgonen och att hon helst ville gå in till oss, varför de förde henne in och satte henne, mycket blek och matt, efter vad det förekom mig, ned på en soffa.

»Kära Annie», sade hennes mor, som pysslade med något på hennes klänning, »se bara! Du har förlorat en bandros. Vill någon vara god och leta efter ett band — ett körsbärsfärgat band?»

Det var en bandros som hon burit vid sitt bröst. Vi letade allesammans efter det — jag själv letade överallt, det vet jag — men ingen kunde hitta det.

[ 318 ]»Kommer du ihåg var du hade det sist, Annie?» sade hennes mor.

Då hon svarade, att hon hade haft det för en liten stund sedan, men att det icke var värt att leta efter, undrade jag hur jag kunde ha tyckt att hon såg blek ut och icke blossande röd.

Emellertid letade vi ånyo, men med lika liten framgång. Hon bad att man icke skulle göra sig mera besvär, men detta oaktat fortsattes letandet här och där, till dess hon åter var frisk och rask, då sällskapet tog avsked.

Medan mr Wickfield, Agnes och jag gingo mycket långsamt hemåt, beundrade Agnes och jag månskenet, varemot mr Wickfield knappast lyfte sina ögon från marken. Då vi omsider kommo till vår port, upptäckte Agnes att hon hade glömt sin lilla sypåse, och jag, som alltid var glad, när jag kunde göra henne en liten tjänst, sprang tillbaka för att hämta den.

Jag gick in i matsalen, där den hade blivit kvarglömd och vilken var mörk och tom, men som dörren stod öppen mellan denna och doktorns arbetsrum, där det lyste, gick jag dit in för att säga mitt ärende och hämta ett ljus.

Doktorn satt i en länstol vid kaminen, och hans unga hustru satt på en pall vid hans fötter. Doktorn läste högt med ett belåtet leende en handskriven förklaring eller utveckling av en teori ur den oändliga ordboken, och hon såg upp till honom, men med ett ansikte, vars make jag aldrig skådat. Det var så skönt till sin form, det var så stirrande i sin själsfrånvaro, det var så fullt av vild, somnambulisk, drömlik fasa för jag vet icke vad. Ögonen stodo vidöppna, och hennes bruna hår föll i två rika klungor på hennes axlar och på hennes vita klänning, där saknaden av bandrosen tydligt föll i ögonen. Så väl jag än erinrar mig hennes blick, kan jag likväl icke säga vad den uttryckte. Jag kan icke ens säga vad den uttrycker för mig nu, då den åter står framför mitt mera mognade omdöme. Ånger, förödmjukelse, blygsel, [ 319 ]stolthet, kärlek och tillit — jag ser allt detta, och i alltsammans den där fasan för jag vet icke vad.

Mitt inträde och min framställning av mitt ärende väckte henne ur sitt drömmande tillstånd. Jag störde även doktorn, ty då jag kom tillbaka med ljuset för att sätta det på bordet, där jag hade tagit det, klappade han henne på huvudet på sitt faderliga sätt och sade, att han var en ohjälplig, tanklös varelse, som lät fresta sig av henne till att fortsätta att läsa, och att han nu ville att hon skulle gå till vila.

Men hon bad honom ivrigt och enträget, att han skulle låta henne få stanna — att han skulle låta henne få övertyga sig (jag hörde henne viska några otydliga ord i den syftningen), att hon denna afton åtnjöt hans förtroende, och då hon åter vände sig emot honom, sedan hon sett efter mig, då jag lämnade rummet och gick ut, såg jag henne lägga sina hopknäppta händer på hans knä och se på honom med detta samma ansikte, dock något lugnat, då han återtog sin läsning.

Det gjorde ett djupt intryck på mig, och jag mindes det en lång tid efteråt, såsom jag i sinom tid skall få tillfälle att berätta.