David Copperfield/Del II/Kapitel 35

←  Man visar mig två intressanta botgörare

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Ett ljus lyser på min väg

En gäst  →

TRETTIOFEMTE KAPITLET.
Ett ljus lyser på min väg.

Det var nu nära jultiden, och jag hade varit hemma i mer än två månader. Jag hade ofta sett Agnes, men huru den offentliga rösten än uppmuntrade mig, och huru varma känslor och strävanden den än framkallade hos mig, hörde jag dock det minsta bifallsord av henne såsom jag icke hörde något annat.

Minst en gång i veckan och stundom oftare red jag dit över och tillbragte aftonen där. Jag for vanligen tillbaka på kvällen, ty den gamla, olyckliga förnimmelsen vilade nu ständigt över mig — sorgligare än då jag hade lämnat henne — och jag ville hellre vara uppe och ute, än i tröttsamt vakande eller i plågsamma drömmar genomvandra det förflutna. Jag tillbragte den längsta delen av mången hemsk, bedrövlig natt med dessa ridturer och erinrade mig under vägen de tankar, som hade sysselsatt mig under min långa frånvaro.

Om jag sade, att jag lyssnade till återljudet av dessa tankar, skulle jag kanske bättre uttrycka sanningen. De talade till mig ur fjärran. Jag hade skjutit dem tillbaka och mottagit min oundvikliga plats. Då jag för Agnes läste det jag hade skrivit, då jag såg hennes lyssnande ansikte, rörde henne till leende eller tårar och hörde hennes hjärtliga röst tala med så djupt allvar om de diktade händelserna i den fantasivärld, i vilken jag levde, då tänkte jag på vilken lott som hade kunnat bliva min — men tänkte det endast så som jag, sedan jag hade blivit gift med Dora, hade tänkt mig hur jag kunde ha önskat att min hustru skulle ha varit.

Min plikt mot Agnes, som älskade mig med en kärlek, vilken jag, om jag störde och oroade den, skulle förorätta på det mest själviska och ömkliga sätt, min mogna övertygelse om att jag, som själv hade skapat mitt öde och vunnit det som jag så lidelsefullt hade eftertraktat, icke hade rättighet att knota, utan borde tåla och lida — detta innefattade vad jag kände och vad jag hade lärt. Men jag älskade henne, och nu blev det till och med ett slags tröst för mig att dunkelt kunna skönja en avlägsen dag, då jag saklöst skulle kunna tillstå det, då allt detta var förbi och jag kunde säga: »Agnes, så var det när jag kom hem, och nu är jag gammal och har aldrig älskat sedan dess!»

Själv röjde hon aldrig någon förändring, sådan som hon ständigt hade varit mot mig, sådan var hon ännu, utan någon förändring.

Mellan min tant och mig hade det i detta avseende alltsedan min hemkomst rått, jag vill icke säga ett tvång eller ett bemödande att undvika detta ämne, utan snarare en hemlig övertygelse om att vi båda tänkte därpå, ehuru vi icke gåvo våra tankar uttryck i ord. Då vi, enligt vår gamla vana, om kvällarna sutto vid kaminen, kommo vi ofta in på denna tankegång, så naturligt och så medvetna om varandra, som om vi oförbehållsamt hade sagt det. Men vi iakttogo en obrottslig tystnad. Jag trodde, att hon hade åtminstone till en del läst mina tankar den där aftonen, och att hon mycket väl förstod varför jag icke gav dem ett mera bestämt uttryck.

Som julen nu var inne, utan att Agnes hade anförtrott mig något, började jag tyngas av ett tvivel, som flera gånger hade uppstått hos mig, om hon icke möjligen hade kommit till insikt av mitt hjärtas verkliga tillstånd och om det icke var fruktan för att vålla mig smärta, som höll henne tillbaka. Ifall så förhölle sig, var min uppoffring densamma som ingen, min enklaste plikt mot henne ouppfylld, och varje ömklig handling, för vilken jag hade ryggat tillbaka, utförde jag då dagligen och stundligen. Jag beslöt att få detta fullt klart och att, ifall en sådan skranka funnes oss emellan, genast nedbryta den med beslutsam hand.

Det var — huru stort skäl har jag icke att erinra mig det! — en kall, sträng vinterdag. Några timmar förut hade snö fallit, och denna låg, icke djup, men hårt frusen på marken. Ute på havet, utanför mitt fönster, blåste en bitande nordanvind. Jag hade tänkt på hur den sopar över de schweiziska snöfjällen, som då äro otillgängliga för varje människofot, och frågat mig, vilket som var det ödsligaste, dessa ensliga trakter eller den öde oceanen.

»Rider du ut i dag, Trot?» frågade min tant och stack huvudet in genom dörren.

»Ja», svarade jag, »jag tänker rida över till Canterbury. Det är ett behagligt väder för en ritt i dag.»

»Jag hoppas att din häst måtte tänka detsamma», sade min tant, »men för ögonblicket står han utanför porten och hänger huvud och öron, som om han föredroge sitt stall.»

Jag bör här anmärka, att min tant tillät min häst att beträda det förbjudna området, men däremot alls icke hade blivit mildare stämd mot åsnorna.

»Han blir nog snart pigg och kry!» sade jag.

»I alla händelser ska hans herre ha gott av ritten», svarade min tant och betraktade papperen på mitt bord. »Ack, kära barn, du tillbringar alldeles för många timmar här! Då jag läste böcker, tänkte jag minst på vilket arbete det är att skriva dem!»

»Det kan stundom vara arbetsamt nog att läsa dem», svarade jag, »och vad skrivningen angår, så har den också sina behag.»

»Ja visst», sade hon, »såsom ärelystnad, begär efter bifall, sympati och mera sådant, förmodar jag. Se så, farväl med dig nu!»

»Känner tant någonting mera om det där tycket som Agnes har?» sade jag och ställde mig framför henne — hon hade klappat mig på axeln och satt sig på min stol.

Hon såg en liten stund in i mitt ansikte innan hon svarade.

»Ja, det tror jag, Trot.»

»Har du blivit styrkt i din förmodan?» frågade jag.

»Ja, det tror jag att jag har, Trot.»

Hon betraktade mig så oavvänt — med ett slags tvekan eller medlidande eller oro, till följd av sin kärlek till mig — att jag måste göra våld på mig för att synas fullkomligt lugn och glad.

»Och vad mera är, Trot», sade min tant.

»Nå?»

»Jag tror Agnes snart kommer att gifta sig.»

»Gud välsigne henne!» sade jag glatt.

»Ja, Gud välsigne henne och hennes man med!» sade min tant.

Jag upprepade min tants ord, skildes från henne, ilade lätt utför trappan, kastade mig upp på min häst och red bort. Det var nu större skäl än någonsin att göra vad jag hade beslutit.

Hur väl erinrar jag mig icke min ritt denna vinterdag! De små ispartiktar, som av blåsten yrdes upp och drevos mot mitt ansikte, den skarpa klangen av hästens hovar, som slogo takt mot marken, de hårt frusna plogfårorna, snödrivan, som lätt samman virvlades i kalkgropen, då vinden dansade om med den, de rykande hästarna framför en vagn med gammalt hö, vilka stannade för att pusta uppe på höjden av backen och harmoniskt klingade med sina klockor, de av snön vitfärgade sluttningarna och fördjupningarna i högslätten, vilka avtecknade sig mot den mörka himmelen, som om de varit ritade på en väldig skiffertavla!

Jag träffade Agnes allena. De små flickorna hade gått hem, och hon satt ensam vid kaminen och läste. Då hon såg mig träda in, lade hon bort boken, bad mig som vanligt vara välkommen, tog sin sykorg och slog sig ned i en av de gammalmodiga fönstersmygarna.

Jag satte mig bredvid henne, och vi talade om mitt arbete, när det skulle bli färdigt, och huru långt jag hade kommit med det sedan mitt sista besök. Agnes var mycket glad och spådde leende, att jag snart skulle bli alltför ryktbar, för att man vidare skulle våga tala med mig om sådana saker.

»Och, ser du, därför begagnar jag mig så mycket som möjligt av ögonblicket», sade Agnes, »och talar med dig medan jag ännu kan göra det.»

I det jag betraktade hennes sköna anlete, som var uppmärksamt nedlutat över hennes arbete, lyfte hon upp sina milda, klara ögon och märkte att jag såg på henne.

»Du är så tankfull i dag, Trotwood!»

»Ska jag säga dig varför, Agnes? Det är just för den orsakens skull, som jag kommit hit i dag.»

Hon lade ifrån sig sitt arbete, såsom hon plägade, då vi talade allvarligt om någonting, och ägnade mig hela sin uppmärksamhet.

»Kära Agnes, tvivlar du på att jag är uppriktig emot dig?»

»Nej!» svarade hon med en förvånad blick.

»Tvivlar du på att jag är vad jag ständigt varit emot dig?»

»Nej!» svarade hon på samma sätt som förut.

»Kommer du ihåg, att jag, då jag kom hem, sökte att skildra för dig i hur stor tacksamhetsskuld jag stod till dig och hur varmt jag kände den?»

»Det kommer jag mycket väl ihåg», svarade hon sakta.

»Du har en hemlighet, Agnes», sade jag. »Låt mig få dela den med dig!»

Hon slog ned ögonen och darrade.

»Även om jag inte hade hört det — vilket jag likväl har, ehuru, besynnerligt nog, från andra läppar än dina — skulle jag dock knappast kunnat undgå att märka, att det finns en person, som du skänkt skatten av din kärlek. Uteslut mig inte från det, som så nära rör din lycka! Om du kan lita på mig, såsom du säger, och det vet jag att du kan, så låt mig vara din vän, din bror i detta fall framför någon annan.»

Med en bönfallande, nästan förebrående blick reste hon sig upp från sin plats vid fönstret, skyndade tvärs över golvet, liksom utan att veta vart, höll händerna för ögonen och utbrast i en gråt, som brände mig ända in i hjärtat.

Och likväl väckte den någonting inom mig, som skänkte mitt hjärta en förhoppning. Utan att jag visste varför, förenade sig dessa tårar med det lugna, melankoliska leende, som var så rotfäst i mitt minne, och skakade mig mera av hopp än fruktan eller sorg.

»Agnes! Min syster! Min älskade! Vad har jag gjort?»

»Låt mig gå, Trotwood. Jag mår inte bra. Jag har inte makt över mig själv. Jag ska tala med dig en annan gång — om någon tid. Jag ska skriva till dig. Tala inte till mig nu — o, nej, nej!»

Jag sökte erinra mig vad hon den där föregående aftonen hade sagt mig om att hennes kärlek icke behövde genkärlek. Det tycktes mig vara en hel värld, som jag måste genomsöka i ett enda ögonblick.

»Agnes, jag kan icke uthärda att se dig sådan och tro att jag är orsaken därtill. Min dyra flicka, dyrbarare för mig än allt i världen, om du är olycklig, så låt mig få dela din sorg. Om du behöver råd eller hjälp, så låt mig söka att giva dig dem. Om du har en börda på ditt hjärta, så låt mig försöka att lätta den. För vem lever jag väl nu, Agnes, om det inte är för dig?»

»O, skona mig! Jag har inte makt med mig själv! En annan gång!» var allt vad jag kunde uppfatta.

Var det en egoistisk villa, som vilseledde mig, eller var det möjligen, sedan jag på nytt hade fått en glimt av hopp, någonting som ljusnade för mig, på vilket jag förr icke hade vågat tänka?

»Jag måste tala. Jag kan inte låta dig skiljas ifrån mig på detta sätt. För himlens skull, Agnes, låt oss inte missförstå varandra efter dessa många år och efter allt som kommit och gått med dem. Om du hyser någon hemlig tanke, att jag möjligen kunde avundas den lycka du vill skänka bort, att jag inte skulle kunna avstå den till en kärare beskyddare, som du själv valt, att jag inte från min avlägsna plats skulle kunna vara ett glatt vittne till din glädje, så förjaga den, ty jag förtjänar den inte. Jag har inte lidit helt och hållet förgäves. Du har inte alldeles förgäves varit min lärarinna. Det finns ingen tillsats av egoism i det jag känner för dig!»

Hon hade nu blivit lugn. Kort därefter vände hon sitt bleka anlete emot mig och sade med dämpad, då och då avbruten, men mycket tydlig röst:

»Jag är skyldig din rena vänskap för mig, Trotwood — på vilken jag sannerligen inte tvivlar — att säga dig, att du misstager dig. Mera kan jag inte säga. Om jag stundom under årens lopp behövt råd och hjälp, så har jag fått dem. Om jag stundom varit olycklig, så har denna känsla nu försvunnit. Om jag någonsin haft en hemlighet, så är den — inte någon ny och — inte vad du tror den vara. Jag kan inte yppa den eller dela den. Den har länge varit min och måste förbliva min!»

»Agnes! Stanna! — ett ögonblick!»

Hon ville gå, men jag höll henne tillbaka. Jag slog min arm kring hennes liv. »Under årens lopp!» »Det är inte någon ny hemlighet!» Nya tankar och förhoppningar virvlade genom min själ, och alla mitt livs färger började att förändras.

»Dyraste Agnes! Som jag älskar — som jag älskar så innerligt! Då jag kom hit i dag, trodde jag inte, att någonting skulle kunna avtvinga mig denna bekännelse. Jag trodde mig kunna bevara den hela vårt liv igenom, till dess vi hade blivit gamla. Men, Agnes, har jag verkligen ett nyfött hopp om att jag någonsin skall kunna få kalla dig något mera än syster, något helt annat än syster?»

Hennes tårar runno strida, men de liknade icke dem som hon nyss hade fällt, och jag såg mitt hopp stråla i dem.

»Agnes, du som ständigt var min ledsagerska och mitt bästa stöd! Om du hade tänkt mera på dig själv och mindre på mig, medan vi växte upp tillsammans, tror jag inte, att min flyktiga fantasi någonsin hade vänt sig ifrån dig. Men du var så mycket bättre än jag, så nödvändig för mig vid varje barnslig förhoppning och missräkning, att det för mig blev en andra natur att ha dig att förtro mig till och lita på i allting, och genom denna andra natur undanträngdes den första och bättre — «den att älska dig såsom jag nn gör!»

Ännu runno hennes tårar, men icke av sorg, utan av glädje! Och mina armar omslöto henne såsom de aldrig förr hade och såsom jag aldrig hade trott att de skulle komma att omsluta henne.

»Då jag älskade Dora — varmt, Agnes, som du vet —»

»Ja!» utropade hon med djup känsla. »Det gläder mig att veta det!»

»Då jag älskade henne — även då skulle min kärlek ha varit ofullständig utan din sympati. Jag hade den, och min kärlek var fullständig. Och då jag förlorade henne, vad skulle jag väl då ha blivit utan dig, Agnes?»

Hårt sluten i mina armar, närmare invid mitt hjärta, och medan hennes skälvande hand vilade på min axel, strålade hennes ljuva ögon mot mina genom hennes tårar.

»Jag reste bort, dyra Agnes, och älskade dig. Jag stannade borta och älskade dig. Jag vände tillbaka och älskade dig!»

Och nu sökte jag skildra för henne den strid jag hade utkämpat, och det beslut, vartill jag hade kommit. Jag sökte att öppna hela mitt hjärta för henne, redligt och utan förbehåll. Jag sökte visa henne hur jag hade hoppats att ha kommit till en bättre kännedom om mig själv och om henne, hur jag hade underkastat mig vad denna bättre kännedom medförde och hur jag ännu i dag hade kommit hit full av trohet mot denna min föresats. Om hon älskade mig så, sade jag, att hon kunde välja mig till sin make, så skulle hon göra det, utan att jag förtjänade det genom något annat än min uppriktiga kärlek till henne och genom de sorger, under vilka denna kärlek hade mognat till vad den nu var, och detta var skälet varför jag nu hade yppat den. Och, min Agnes, även ur dina trofasta ögon skådade i detta ögonblick mitt hustrubarns ande ned på mig och sade, att det var rätt och gott, och vann mig genom dig tillbaka till ömma minnen av den blomma, som hade vissnat i sin blomstring!

⁎              ⁎
⁎

»Jag är så lycklig, Trotwood — mitt hjärta är så överfullt — men en sak måste jag ändå säga dig.»

»Och det är, min älskling?»

»Vet du ännu inte vad det är?»

»Jag fruktar för att grubbla över vad det är. Säg mig det, min dyra flicka.»

»Jag har älskat dig i hela mitt liv!»

⁎              ⁎
⁎

O, vi voro lyckliga, — innerligt lyckliga! Vi gräto icke över de prövningar (hennes hade varit vida tyngre än mina), genom vilka vi hade blivit det, utan av hänryckning över att vara det och över att vi nu aldrig mera skulle skiljas!

Vi vandrade denna vinterafton tillsammans ut på fälten, och det sälla lugnet inom ose tycktes delas av vinterluften. De tidiga stjärnorna började att tindra, medan vi ännu voro ute, och i det vi sågo upp till dem, tackade vi Gud för att han hade fört oss till denna frid.

Vi stodo tillsammans i samma gammalmodiga fönster, medan månen lyste, Agnes med sina milda ögon lyfta upp mot honom, och jag följande hennes blick. Långa mil av en levnadsbana öppnade sig nu för min själ, och i det jag kämpade mig fram på den, såg jag en trasig, utmattad gosse, vilken, ehuru övergiven och vanvårdad, skulle komma att kalla det hjärta sitt, som nu klappade mot mitt.

⁎              ⁎
⁎

Det var nära middagstiden den följande dagen, då vi stodo inför min tant. Peggotty sade att hon var uppe i mitt arbetsrum, vilket det var hennes stolthet att hålla städat och i ordning åt mig. Vi funno henne där, sittande vid kaminen, med glasögonen på näsan.

»Bevare mig!» sade min tant och stirrade framför sig genom skymningen, »vem är det du fört med dig?»

»Agnes», sade jag.

Som vi hade avtalat att till en början icke yppa något, blev min tant icke litet orolig. Hon kastade en förhoppningsfull blick på mig, då jag sade »Agnes», men då hon såg, att jag hade mitt vanliga utseende, tog hon av sig sina glasögon och gned sig på näsan med dem.

Emellertid hälsade hon Agnes hjärtligt välkommen, och snart sutto vi vid bordet nere i den upplysta salongen. Min tant satte två eller tre gånger på sig glasögonen för att åter se på mig, men tog dem lika ofta åter av sig med besviken väntan och gned sig på näsan med dem, till stor förskräckelse för mr Dick, som visste att detta var ett dåligt tecken.

»Apropå, tant», sade jag efter middagen, »Jag har talat med Agnes om det där som du berättade mig.»

»I sådant fall har du handlat orätt, Trot, och brutit ditt löfte», sade min tant och blev blodröd i ansiktet.

»Tant är väl inte ond, vill jag hoppas? Jag är säker att du inte skall vara det, då du får höra, att Agnes inte hyser någon olycklig kärlek!»

»Dumt prat!» sade min tant.

Som hon emellertid tycktes vara misslynt, ansåg jag det vara bäst att göra slut på missförståndet. Jag tog Agnes under armen bakom hennes stol, och så lutade vi oss båda fram över henne. I samma ögonblick slog hon ihop händerna, kastade en blick på oss genom sina glasögon och fick för första och sista gången i hela sitt liv en krampattack.

Krampanfallet kallade upp Peggotty. I samma ögonblick som min tant kom sig igen, rusade hon på Peggotty, kallade henne en enfaldig gammal varelse och kramade henne av alla krafter. Därpå kramade hon mr Dick (som kände sig högligen hedrad, men även icke litet förvånad) och berättade dem därefter varför. Sedan voro vi alla glada tillsammans.

Jag kunde icke upptäcka huruvida min tant under sitt korta samtal med mig hade hittat på en from list eller verkligen misstagit sig på mitt själstillstånd. Det var mer än tillräckligt, sade hon, att hon hade berättat mig att Agnes ämnade gifta sig, och att jag nu bättre än någon annan visste hur sant det var.

⁎              ⁎
⁎

Fjorton dagar därefter voro vi gifta. Traddles och Sofi och doktor Strong och hans fru voro de enda gästerna vid vårt tysta och stilla bröllop. Vi lämnade dem fulla av glädje och foro hem tillsammans. Sluten i min famn, höll jag källan till varje ädel strävan jag någonsin hade hyst, mitt jags medelpunkt, mitt livs cirkel, min egen, min maka, till vilken jag hyste en kärlek, som var grundad på en klippa.

»Min älskade make!» sade Agnes. »Nu då jag vågar giva dig detta namn, har jag ännu en sak att meddela dig.»

»Låt mig höra, min älskling!»

»Den härleder sig från den natt då Dora dog. Hon skickade bud efter mig.»

»Ja, hon gjorde så.»

»Hon sade, att hon lämnade något efter sig åt mig. Kan du gissa vad det var?»

Jag trodde mig kunna det. Jag slöt den maka, som så länge hade älskat mig, hårdare intill mig.

»Hon sade, att hon hade en sista bön till mig och anförtrodde mig den som en helgedom.»

»Och det var?»

»Att endast jag skulle intaga denna tomma plats.»

Och Agnes lade sitt huvud mot mitt bröst och grät, och jag grät med, ehuru vi båda voro så lyckliga.