De fem apelsinkärnorna

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hemligheten i Boscombe Valley
Sherlock Holmes äventyr – Första samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

De fem apelsinkärnorna
På Wikipedia finns en artikel om De fem apelsinkärnorna.


[ 64 ]

De fem apelsinkärnorna.

När jag ser igenom mina anteckningar om Sherlock Holmes' göranden och låtanden under åren 1882—1890, mötes jag av så många egendomliga, intressanta äventyr, att jag sannerligen ej vet, vilka av dem, som mest skulle roa en beundrande publik. Flere av dem ha visserligen genom tidningarna blivit bekantgjorda. och andra ha ej erbjudit något fält för utvecklingen av min väns sällsynta egenskaper, vilka det just är min mening att i dessa små berättelser framhålla. Några — endast helt få — av dessa fall ha trotsat hans ovanliga analyseringsförmåga, och skulle, om man framställde dem i berättelseform, ej bli annat än en början utan slut, under det andra, som delvis blivit utredda, ha sin förklaring grundad mer på gissningar och antaganden än på absoluta, logiska bevis. Av dessa senare fall finns det likväl ett, som är så anmärkningsvärt för detaljernas skull och så häpnadsväckande i sitt resultat, att jag känner mig frestad låta det komma till allmänhetens kännedom, i trots av det faktum, att åtskilliga punkter däri ej fått och troligen aldrig skola få sin förklaring.

År 1887 hade vi en hel massa mer eller mindre intressanta mål, dem jag med största noggrannhet följde. De viktigaste av dem jag upptecknat äro [ 65 ]historien om Paradol-kammaren; äventyret med Amatör-tiggare-sällskapet, som i ett av de stora möbelmagasinens källare hade en luxuöst inredd klubblokal; de fakta, som äro förbundna med den engelska barken »Sophy Andersons» försvinnande; Grace Patersons sällsamma äventyr på ön Uffa och slutligen förgiftningshistorien i Camberwell. I det sistnämnda fallet lyckades Sherlock Holmes, som man kanske minns, genom att dra upp den dödes ur, bevisa, att detta blivit uppdraget två timmar förut, och att den döde således gått till sängs senare än man trott — en slutsats, som i hög grad inverkade på den vändning saken tog. Alla dessa upplevelser skall jag måhända en gång framdeles berätta; men ingen av dem har att bjuda på så säregna detaljer, som den egendomliga kedja av omständigheter, jag nu ämnar beskriva.

Vi befunno oss i sista veckan av september, och höstdagjämningsstormarna rasade med ovanlig häftighet. Hela dagen hade vinden tjutit och regnet piskat på rutorna; till och med de, som bodde i själva hjärtat av London voro tvungna att under några ögonblick frigöra sitt sinne från det dagliga livets enahanda och erkänna tillvaron av de obesegrade, elementära krafter, vilka tvärs genom civilisationens stängsel och galler ryta mot människorna likt vilddjur i bur. Mot kvällen tilltog stormen i våldsamhet och vinden for tjutande upp och ner genom skorstenspiporna. Sherlock Holmes satt i sin länstol vid brasan och ordnade tyst sina anteckningar i en del brottmål, under det jag ej långt från honom var så fördjupad i läsningen av en av Clark Russells spännande sjömanshistorier, att vindens tjut småningom tycktes blanda sig med texten och regnets skvalande förvandlas till havsvågornas brus. Min hustru var på besök hos sin tant, och under ett par dar bebodde jag än en gång mina gamla ungkarlsrum vid Baker-Street.

»Å», sade jag med en blick på min kamrat, »det ringde bestämt. Vem kan det väl vara? Väntar du besök av någon vän.»

»Med undantag av dig har jag ingen», svarade han. »Och mina bekanta komma sällan hit.»

»En klient då, möjligen?»

»I så fall gäller det något viktigt. Det är nog ingen småsak, som förmår en människa att ge sig ut i sådant väder och så här sent på kvällen. Men antagligen är det någon av värdinnans gamla skvallersystrar.»

Sherlock Holmes hade emellertid orätt i sitt antagande, ty snart hörde vi steg i trappan och en sakta knackning på dörren. Holmes sträckte ut sin långa arm och vände lampan så, att dess ljus föll på den tomma länstol, där den besökande skulle komma att ta plats, under det han själv befann sig i skuggan.

»Kom in!» ropade han så.

Den inträdande var en ung man, på sin höjd ett par och tjugo år gammal; han var prydligt, nästan elegant klädd och hade något fint och distingerat i sin hållning. Hans drypande våta paraply och långa, av fuktighet glänsande gummirock vittnade om det oväder, som rasade utomhus. Han såg sig ängsligt omkring, och jag märkte, att han var blek och trött och att hans ögon hade ett djupt bekymrat uttryck.

»Jag ber er om ursäkt», sade han, i det han satte på sig sin guldbågade pince-nez; »jag hoppas, att jag ej stör er för mycket. Jag är rädd för, att jag lämnar synliga märken av ovädret på ert fina golv.»

»Giv mig rocken och paraplyn», sade Holmes. »jag hänger upp dem därborta på kroken; de torka snart nog. Ni har kommit sydväst ifrån, ser jag.»

[ 66 ]»Ja, från Horsham.»

»Den där blandningen av kalk och lera, som syns på edra skor, är lätt igenkänlig.»

»Jag har kommit hit för att få råd.»

»Det kanske ni lätt nog kan få.»

»Och hjälp.»

»Det blir antagligen svårare.»

»Jag har hört mycket talas om er, mr Holmes. Major Prendergast har berättat mig, hur ni räddade honom undan den Tankervillska klubbskandalen.»

»Jaså — ja, naturligtvis. Man hade med orätt beskyllt honom för att ha spelat falskt.»

»Han sade mig, att ni kunde reda ut vilken hemlighet som helst.»

»Då överdrev han.»

»Och att ingen kan besegra eller bedraga er.»

»Jag har blivit slagen fyra gånger — tre gånger av män, den fjärde av en kvinna

»Men vad är väl det, jämfört med alla de gånger, ni haft framgång?»

»Det är sant nog — i de flesta fall har jag varit framgångsrik.»

»Då kan ni ju kanske också lyckas nu.»

»Drag er stol längre intill brasan, och låt mig få veta detaljerna i den sak, ni vill jag skall åtaga mig.»

»Det är ingen vanlig affär.»

»Man vänder sig aldrig till mig i 'vanliga' fall. Jag är sista instansen.»

»Och likväl vågar jag påstå, att ni, trots er stora erfarenhet, aldrig någonsin hört talas om en hemlighetsfullare och oförklarligare följd av händelser än den, som tilldragit sig inom min familj.»

»Ni gör mig riktigt nyfiken», sade Holmes. »Var snäll och giv oss från början endast de viktigaste fakta; sedan kan jag fråga er om de detaljer, jag anser värda min uppmärksamhet.»

Den unge mannen drog sin stol närmare brasan och satte sina våta fötter upp mot kamingallret.

»Mitt namn», började han, »är John Openshaw, men mitt enskilda liv har föga eller intet att göra med den hemska saken i fråga. Det är en nedärvd familjeangelägenhet, och för att ni rätt skall kunna förstå, varom den rör sig, måste jag gå ganska långt tillbaka i tiden.»

»Min farfar hade två söner — min farbror Elias och min far, som hette Josef. Min far ägde i Coventry en liten fabrik, den han betydligt utvidgade vid den tidpunkt, då bicycling började komma på modet. Han hade uppfunnit och tagit patent på de oförstörbara Openshawska hjulringarna, och hans uppfinning hade sådan framgång, att han snart kunde sälja fabriken och slå sig till ro på en ganska vacker årsinkomst.»

»Min farbror Elias emigrerade till Amerika, när han ännu var helt ung; han blev plantageägare i Florida, och det sades, att han stod sig mycket gott. När inbördeskriget utbröt, kämpade han i Jacksons armekår och sedan under Hood, som gjorde honom till överste. När Lee lade ned vapnen, drog min farbror sig tillbaka till sin plantage, där han kvarblev tre eller fyra år. Omkring år 1869 eller 70 kom han hem till Europa och köpte en liten egendom i Sussex, ej långt från Horsham. Han hade i Amerika förvärvat en ganska stor förmögenhet, och orsaken till, att han ej stannade där var den, att han avskydde negrerna och ogillade Republikens beslut att upphäva slaveriet. Han var en egendomlig människa, stolt och häftig till lynnet, ovettig och hänsynslös i sitt tal, när han blev ond; i allmänhet var han mycket tyst och [ 67 ]tillbakadragen. Han tyckte bäst om ensamheten, och jag tror ej, att han, under alla de år, han bodde i Horsham, någonsin satt sin fot på Londons gator. Hans hus var omgivet av en trädgård, och där tog han sin motion; det hände dock att han hela veckor igenom ej lämnade sitt rum. Han förtärde en hel mängd konjak och rökte mycket, men han sökte intet sällskap och ville helst ej se någon människa, ej ens sin egen bror.»

»Mig tog han likväl emot, ja, jag kan gärna säga, att han hade en viss svaghet för mig; när han först såg mig, var jag bara en pojke på tolv år eller så. Det var år 1878, och han hade då i åtta eller nio år vistats i England. Han bad min far att få ta mig till sig och var på sitt sätt mycket snäll och vänlig mot mig. När han var nykter, brukade han spela bräde eller dam med mig, och han gjorde mig till sin ställföreträdare, både när det gällde tjänarna och leverantörerna; vid sexton års ålder var jag så gott som herre i huset. Jag hade alla nycklar om hand; jag kunde gå, vart jag ville, och göra allt, som föll mig in, så länge jag ej störde honom i hans enskilta lilla rum. Och så fanns det ett vindsrum, som alltid var tillstängt, och till vilket varken jag eller någon annan hade tillträde. Med en pojkes vanliga nyfikenhet tittade jag ofta in genom nyckelhålet, men var aldrig i stånd att upptäcka annat än en hop gamla koffertar och annat skräp.»

»En dag — det var i mars 1883 — låg ett brev med utländskt frimärke bredvid överstens kuvert på frukostbordet. Han fick högst sällan brev, ty han betalade allting kontant och hade inga vänner eller bekanta.»

»Från Indien», sade han, i det han tog brevet, »stämplat i Pondicherry. Från vem kan det vara?»

Han slet upp kuvertet, och därvid föllo fem små torra apelsinkärnor ner på hans tallrik. Jag började skratta, men vid åsynen av hans anletsdrag dog skrattet på mina läppar. Han satt med vidöppen mun och vilt stirrande blick; hans hy var askgrå, och hans ögon hängde liksom fast vid det papper han höll i sina darrande händer.

»K. K. K.!» utbrast han. »Min Gud, min Gud, skall jag så straffas för min synd!»

»Vad är det, farbror?» sade jag häpen.

»Döden», svarade han, i det han steg upp från bordet och gick in i sitt rum; jag satt kvar, darrande av förskräckelse. Slutligen tog jag upp kuvertet och såg, att på innersidan av den lilla tresnibben, straxt ovanför den gummade randen, bokstaven K. tre gånger om stod skriven med rött bläck. Kuvertet hade ej innehållit något annat än de fem torra apelsinkärnorna. Vad kunde väl vara orsaken till farbrors obeskrivliga förfäran? Jag lämnade frukostbordet, och när jag gick uppför trappan, mötte jag min farbror; i ena handen bar han en gammal rostig nyckel, som troligen tillhörde vindskammardörren, i den andra höll han en liten blecklåda, som såg ut som ett kassaskrin.

»De må ta sig till vad de vilja, men jag ska' nog ändå få övertaget», sade han med en svordom. »Säg till Mary, att jag vill ha en brasa i mitt rum, och skicka till Horsham efter advokaten Fordham.»

»Jag gjorde, som han befallt, och när lagkarlen anlänt, blev jag tillsagd att komma upp i min farbrors rum. Brasan brann klart, och på härden låg en hög svartnad falaska — man hade tydligen bränt en massa papper. Det lilla skrinet stod öppet och tomt på golvet. När min blick föll på detsamma, märkte jag till min häpnad, att på locket stodo tryckta tre stora 'K.', lika dem jag sett i brevet från Indien.»

[ 68 ]»Jag vill be dig, John», sade min farbror, »att bevittna mitt testamente. Jag lämnar hela min förmögenhet med dess fördelar och nackdelar till min bror, din far, av vilken du tvivelsutan får ärva densamma. Om du i frid kan njuta av rikedomen, så är allt gott och väl. Om du finner, att detta är dig omöjligt, så lyd mitt råd, min gosse, och lämna den åt din dödligaste fiende. Jag är ledsen över att sätta ett så tve-eggat vapen i din hand, men ingen kan ju veta, vilken vändning saken kan taga. Var nu snäll och underteckna det papper, som mr Fordham visar di !»

»Jag skrev under dokumentet, och juristen tog det med sig, när han for. Den egendomliga händelsen gjorde, som ni lätt kan tänka er, djupt intryck på mig; jag grubblade mycket över vad som tilldragit sig, men lyckades ej finna någon antaglig orsak till min farbrors synbara ängslan. Jag kunde likväl ej bli kvitt den oförklarliga känsla av fasa, som bemäktigat sig mig, fast den småningom avtog, allt eftersom dagarna gingo och ingenting märkvärdigt störde vårt dagliga livs enahanda. Men min farbror undergick en märkbar förändring. Han drack mer än vanligt och blev mer och mer otillgänglig. Han tillbrakte största delen av sin dag i sitt rum med dörren riglad på innersidan. Emellanåt fick han de våldsammaste anfall av formligt raseri; han störtade ut ur huset och rusade ned i trädgården med revolver i hand, svärjande och skrikande, att han ej var rädd för någon, vem det vara månde, och att han ej ämnade låta någon, vare sig djävul eller människa, hålla honom inspärrad lik ett får i en fälla. När dessa anfall voro över, rusade han lika hastigt in igen och stängde och riglade sin dörr, lik en, som på allt sätt söker undkomma de namnlösa fasor, som fylla hans själ. Vid dylika tillfällen har jag sett hans ansikte, även på de kallaste dagar, så vått, som om han doppat det i ett handfat fullt med vatten.»

»Men för att göra en lång historia kort, mr Holmes, och ej sätta ert tålamod på för stort prov, så låt mig säga er, att den dag kom, då han ej återvände från ett av de där vansinniga anfallen. Vi funno honom liggande med ansiktet nedåt i en liten grönslemmig damm, i bortersta ändan av trädgården. Något tecken till våld fanns ej, och vattnet var bara två fot djupt, så att juryn, som tog hänsyn till hans excentricitet, uttalade sig för självmord. Men jag, som visste, hur rädd han varit för minsta tanke på döden, lyckades ej känna mig övertygad om, att han frivilligt gått den till mötes. Saken fick emellertid bero, och min far tog såväl egendomen i Horsham som ett i banken innestående kapital på fjortontusen pund i besittning.»

»Ett ögonblick !» avbröt Holmes. »Er berättelse är — det märker jag redan — en av de egendomligaste jag någonsin hört. Skulle ni vilja säga, vilken dag er farbror fick det där brevet och även vilken dag hans förmodade självmord ägde rum.»

»Brevet ankom den 10:de mars 1883. Min farbror dog sju veckor senare, den 2:dra maj om kvällen.»

»Tack. Var nu god och fortsätt!»

»När min far övertog egendomen i Horsham, anställde han på min begäran en noggrann undersökning av det vindsrum, som alltid hållits så noga tillstängt. Vi funno där den lilla blecklådan, men innehållet var borta. På insidan av locket satt en adresslapp, på vilken stodo bokstäverna 'K. K. K.' och orden: 'Brev, anteckningar, betalda räkningar och ett register', tydligen en uppgift på de papper, som förvarats i lådan och som överste Openshaw förstört. För övigt fanns i vindskammaren ingenting av intresse, om jag undantar en del dagböcker, som angingo min [ 69 ]farbrors liv i Amerika. Några av dem voro från kriget och visade, att han varit en duktig soldat, som till det yttersta fyllt sin plikt. Andra stammade från den tid, då de Södra staterna voro under ombildning och hade mest med politik att skaffa; ur dem framgick, att min farbror ivrigt tagit parti emot de politiska lycksökare, som efter inbördeskrigets slut från Norra staterna i massa strömmade in i de Södra.

»I början av år 1884 slog min far sig ner i Horsham, och allt gick oss väl i händer tills i januari 1885. En morgon i början av månaden hörde jag ett häftigt utrop från min far, som satt vid frukostbordet. Han höll ett nyss öppnat brev i ena handen; i den andra lågo fem torra apelsinkärnor. Han hade alltid skrattat åt vad han behagade kalla min 'orimliga historia' om översten, men nu, när samma sak upprepades med honom själv, såg han både förvånad och skrämd ut.»

»Vad i all världen kan det betyda, John?» stammade han.

En tyngd lade sig på mitt hjärta.

»Det är K. K. K.», sade jag.

Han vände på kuvertet.

»Du har rätt», sade han. »Här ha vi de där bokstäverna. Men vad är det, som står skrivet över dem?»

»Lägg papperen på solvisaren», läste jag över hans axel.

»Vilka papper? Vilken solvisare?» frågade han.

»Solvisaren nere i trädgården, antagligen — det finns ingen annan», svarade jag. »Men papperen har farbror troligen förstört.»

»Dumheter!» utbrast min far, sökande att bemanna sig. »Vi äro i ett civiliserat land och bry oss sannerligen ej om dylika narraktigheter. Varifrån kommer det här brevet?»

»Från Dundee», svarade jag efter en blick på poststämpeln.

»Det är någon, som vill roa sig på vår bekostnad», sade han. »Vad ha vi med 'solvisare' och 'papper' att göra? Jag ämnar ej ta minsta notis om saken.»

»I ert ställe skulle jag vända mig till polisen», sade jag.

»Och bli utskrattad för besväret — nej, jag tackar!»

»Låt mig få göra det då!»

»Nej — på inga villkor. Jag vill inte ha något bråk om sådana här dumheter.»

»Det tjänade ingenting till att söka övertala honom; han var alldeles ovanligt envis. Jag kände mig emellertid långt ifrån lugn och hemsöktes av aningar om en stundande olycka.»

»Tredje dagen efter brevets ankomst reste min far hemifrån för att besöka en gammal vän, major Freebody, kommendant på ett av forten på Portsdown Hill. Jag var glad se honom lämna hemmet — jag ansåg honom mindre utsatt för fara, när han var borta hos andra. Emellertid var detta ett misstag. Ett par dar efter min fars avresa fick jag från majoren ett telegram, vari han bad mig ögonblickligen skynda till honom. Min far hade störtat ner i ett av de djupa kalkbrott, som i sådan mängd finnas där i trakten, och låg nu sanslös med spräckt huvudskål. Jag reste genast, men han dog utan att ha återfått medvetandet. Han hade, tycks det, i skymningen gått hem från Fareham och som han ej kände till vägarna och kalkbrottet ej var försett med inhägnad, tvekade juryn ej att ställa sitt utslag på 'Olycksfall'.»

»Hur omsorgsfullt jag än tog reda på varje med dödsfallet förbunden omständighet, lyckades jag ej finna något, som tydde på mord. Det fanns intet tecken till våld och inga spår; intet rån hade blivit [ 70 ]begånget, ingen främling hade blivit sedd i närheten. Och likväl behöver jag ej säga er, att jag var långt ifrån lugn till sinnes utan nästan säker på, att han fallit offer för en skickligt hopspunnen intrig.»

»På detta olycksbådande sätt kom jag i besittning av mitt arv. Ni undrar kanske, varför jag ej genast gjorde mig av med pengarne. Orsaken var, att jag kände mig fullt och fast övertygad om, att våra olyckor stodo i något hemlighetsfullt samband med någon händelse i min farbrors liv och att faran var lika stor för en familj som för en annan.»

»Det var i januari 1885, som min far mötte sitt sorgliga slut, och två år och åtta månader ha sedan dess förflutit. Under hela denna tid har jag levat lyckligt och lugnt i Horsham och jag hade börjat hoppas, att denna förbannelse ej längre vilade över oss, utan hade upphört, när föregående generation dött ut. Jag hade emellertid missräknat mig: i går morgse träffade slaget mig i samma form, under vilket det drabbat min far.»

Den unge mannen tog ur sin västficka fram ett tillskrynklat kuvert, och skakade ut på bordet fem små torra apelsinkärnor.

»Här är kuvertet», sade han. »Det är stämplat i London, östra distriktet. Inuti finnas samma ord, som stodo i det brev, min far fick. 'K. K. K.' — se här! och därunder 'Lägg papperen på solvisaren!'»

»Vad har ni gjort?» frågade Holmes.

»Ingenting.»

»Ingenting?»

»För att säga sanningen» — den unge mannen lutade sitt ansikte i sina magra, vita händer — »så har jag kännt mig alldeles hjälplös. Jag har haft samma känsla, som den stackars kaninen troligen har, när han ser en orm komma slingrande mot sig. Jag tycker mig vara hotad av någon obarmhärtig ond ande, ur vars grepp intet förutseende och intet försiktighetsmått kan befria mig.»

»Å, prat!» sade Sherlock Holmes.

»Håll kuraget uppe, unge herre! Ni måste göra något åt saken, eljes är ni förlorad. Ingenting annat än energi kan rädda er — förtvivla får ni ej.»

»Jag har vänt mig till polisen.»

»Så-å?»

»Men de bara skrattade åt min berättelse. Jag är övertygad om, att polisinspektören trodde, att de här breven kommit från någon, som velat spela oss ett spratt, och att både min far och farbror dött av olyckshändelse, som juryn sagt.»

Holmes skakade sina knutna händer.

»En sådan otrolig enfald!» utbrast han.

»Man har emellertid tillåtit mig att ta en poliskonstapel med mig hem för att bevaka huset.»

»Har han kommit till London med er i afton?»

»Nej — han hade order att ej lämna mitt hem.»

Holmes såg fullkomligt ursinnig ut.

»Varför har ni icke vänt er till mig?» sade han, »och framför allt — varför kom ni inte hit genast

»Jag hade ej reda på er förut. Först i dag träffade jag major Prendergast, talade om mina bekymmer för honom och fick det rådet att vända mig till er.»

»Det är två hela dar sedan ni fick det där brevet. Och vi hade bort ta itu med saken genast. Har ni något mer bevis, än de, vilka ni framlagt för oss — någon detalj, som kunde hjälpa oss på spåren?»

»Det finns en sak till», sade John Openshaw. Han letade i sin rockficka och drog fram ett stycke urblekt, blåaktigt papper, som han bredde ut på bordet.

»Jag tycker mig minnas», sade han, »att jag den dag min farbror brände alla sina dokument, märkte, att [ 71 ]en del små obrända kanter, som lågo bland askan, hade denna något ovanliga färg. Jag fann detta enda ark på golvet i hans rum, och jag är böjd för att tro, att det är ett av hans papper, som han möjligen tappat och som på det sättet undgått förstörelsen. Utom det faktum, att det innehåller ordet 'kärnor', kan jag ej se, att det kan vara oss till någon hjälp. Själv tror jag, att det är ett blad ur en dagbok — stilen är min farbrors.»

Holmes flyttade lampan och både han och jag lutade oss över det lilla pappersarket, vars ena ojämna kant utvisade, att det blivit slitet ur en bok. Överst på sidan stod »Mars 1869, och sedan följde nedanstående gåtfulla anteckningar:

»Den 4:de. Hudson kom. Samma gamla platform.

Den 7:de. Skickade kärnorna till Mc Cauley, Paramore och John Swain i St. Augustine.

Den 9:de. Mc Cauley klarerat. Den 10:de. John Swain klarerat.

Den 12:te. Besökt Paramore. Allt väl.»

»Tack», sade Holmes, i det han vek ihop papperet och gav det till ägaren. »Ni får på inga villkor förlora ett ögonblick till. Vi ha ej ens tid att diskutera de händelser, ni nu omtalat — ni måste genast resa hem.»

»Vad skall jag göra där?»

»Det finns ej mer än en sak att göra, och den måste göras ögonblickligen. Lägg den pappersbit, ni nyss visat oss, i den lilla blecklådan, ni omnämnt. Lägg också dit ett brev med underrättelse om, att alla andra papper och dokument blivit uppbrända av er farbror, och att det lilla dagboksbladet är allt, som återstår. Ni måste skriva så, att ingen kan tvivla på sanningen av er uppgift. Sedan ni gjort detta, måste ni genast sätta ut lådan på solvisaren. Förstår ni?»

»Fullkomligt.»

»Tänk inte på hämnd eller anklagelse — åtminstone inte än. Möjligen kunna vi en gång med lagens hjälp hämna och straffa; men först måste vi knyta vårt nät — deras är ju längesedan färdigt. Vår första och enda tanke måste vara att draga er undan den fara, som hotar er. Längre fram kunna vi försöka reda ut hemligheten och straffa de skyldiga.»

»Jag tackar er», sade den unge mannen, i det han steg upp och tog på sig sin ytterrock. »Ni har givit mig nytt liv. Jag skall genast följa edra råd.»

»Ja — och förlora inte ett enda ögonblick. Framför allt, akta er och se er väl för — efter allt att döma hotas ni av en verklig fara. Vilken väg reser ni hem?»

»Jag far med tåg från Waterloo.»

»Klockan är inte nio än. Det är liv och rörelse på gatorna, så att jag hoppas, ni kan vara lugn. Men tag er i alla fall väl till vara.»

»Jag är beväpnad.»

»Det var bra. I morgon skall jag taga i tu med den här saken.»

»Kommer ni ner till Horsham, då?»

»Nej — hemligheten ligger förborgad här i London; det är här, jag ämnar söka efter den.»

»Då kommer jag hit till er igen om ett par dar för att tala om, hur det gått med lådan och papperen. Jag skall i varje, även den minsta detalj, följa edra råd.»

Han skakade hand med oss och gick. Stormen rasade alltjämt med oerhörd våldsamhet, och regnet piskade på rutorna. Den hemska, fantastiska historia, vi nyss hört berättas, tycktes ha kommit till oss på den vinande vindens vingar för att inom några korta ögonblick åter uppslukas av de rasande elementen.

Sherlock Holmes satt en stund alldeles tyst med framåtlutat huvud och ögonen fästa på den flammande [ 72 ]brasan. Så tände han sin pipa, lutade sig bekvämt tillbaka i sin länstol och följde med blicken de blå rökmolnen, som långsamt virvlade upp mot taket.

»Jag tror, Watson», sade han slutligen, »att den här 'affären' är den mest fantastiska vi någonsin haft om händer.»

»Med undantag av 'De fyras tecken'.»

»Ja, kanske. Men denne mr John Openshaw tycks mig utsatt för vida större faror än familjen Sholto.»

»Har du någon aning om, vilka dessa faror äro?»

»Det finns ju intet tvivel om den saken», svarade han.

»Vilka äro de då? Vem är denne 'K. K. K.', och varför förföljer han den olyckliga familjen?»

Sherlock Holmes slöt ögonen, lade armarna på länstolens armstöd och satte fingertopparna mot varandra.

»Mönstret för en skarpsinnig, logisk tänkare», sade han, »skulle, när man för honom framlagt ett faktum i hela dess utsträckning, av detta kunna sluta sig till, ej endast den följd av händelser, som redan inträffat, utan ock till alla av dessa händelser orsakade resultaten. Cuvier kunde, när han såg ett ben eller en kota, fullt korrekt beskriva det djur, från vars skelett benet eller kotan tagits; en noggrann iakttagare, som klart och tydligt uppfattat en omständighet, en länk i en följd av händelser, bör kunna förklara alla, såväl föregående, som efterföljande tilldragelser, vilka stå i samband med densamma. Ännu ha vi ej kommit så långt, att förståndet ensamt kan uppnå dylika resultat. Men problem, de där trotsat alla, som sökt lösa dem med hjälp av sina sinnen, kunna emellanåt bli lösta i tänkarens tysta studerkammare. För att bringa denna konst till sin höjdpunkt är det dock nödvändigt, att tänkaren, logikern, skall vara i stånd att begagna sig av alla de fakta, som kommit till hans kännedom, och detta innebär, det inser du nog, att han skulle vara i besittning av all slags kunskap, något som till och med i dessa den fria undervisningens och encyklopediernas dagar är en ren omöjlighet. Däremot är det möjligt för en människa att äga alla de kunskaper, som kunna vara henne till nytta i hennes arbete, och detta har jag för egen del sökt uppnå. Om jag minns rätt, så har du en gång i början av vår bekantskap uppgjort en ganska noggrann förteckning på mitt vetande.»

»Ja visst», svarade jag skrattande. »Det var ett högst kuriöst dokument. Filosofi, astronomi och politik hade fått betyget 0, det kommer jag tydligt ihåg; botanik ansågs vara 'ojämn', geologi 'framstående', i synnerhet när det gällde att bedöma fläckar av gatsmuts — du känner till markens beskaffenhet i en omkrets av åtminstone femtio mil runt London — insikt i kemi var 'vidsträckt och djupgående'; anatomi 'osystematisk', sensationslitteratur och brottmålshistorier 'alldeles ovanlig'; dessutom var du fiolspelare, boxare, fäktare, jurist och självförgiftare medels kokain och tobak. Detta var, tror jag, huvudpunkterna i min betygsförteckning.»

Holmes log åt den sista punkten.

»Nå, ja», sade han, »jag säger nu, som jag sade då, att en människa bör hålla sitt lilla 'hjärnkontor' möblerat med de saker och ting, han tror sig komma att behöva; resten kan han stuva undan i 'skräpkammaren' — sitt bibliotek — och plocka fram det, när det anses vara till nytta. För ett sådant fall, som det, vilket i kväll blivit oss förelagt, behöva vi alla våra verktyg och alla våra tillgångar. Var snäll och giv mig bokstaven 'K' av den amerikanska encyklopedin, som står på hyllan bredvid dig! Tack så mycket! Låt oss nu se, hur saken förhåller sig och till vilka slutsatser vi [ 73 ]kunna komma. Vi måste gå ut från det antagandet, att överste Openshaw hade något viktigt skäl för att lämna Amerika. En man av hans ålder tycker i allmänhet ej om att alldeles ändra sina vanor och utbyter ej gärna Floridas härliga klimat mot det tysta livet i en liten engelsk landsortsstad. Den stora tillbakadragenhet, i vilken han levde i sitt hemland, inger mig den tanken, att han var rädd för någon eller något, och så kunna vi antaga att det var fruktan för någon eller något, som drev honom från Amerika. Vad eller vem det var, som ingav honom denna fruktan, lära vi känna genom att studera hotelsebreven, vilka såväl han själv som hans arvingar fingo mottaga. Lade du märke till stämplarna på breven?»

»Ja, det första var från Pondicherry, det andra från Dundee, det tredje från London.»

»Från östra London, ja. Vad säger den omständigheten dig?»

»Alla tre städerna äro stora hamnstäder. Brevskrivaren befann sig ombord på ett fartyg.»

»Alldeles riktigt. Vi ha redan en ledtråd. Det finns intet tvivel — den som skrivit breven var ombord på ett fartyg. Låt oss nu ta en annan omständighet i betraktande. I det fall, då brevet kom från Pondicherry förflöto sju veckor mellan hotelsen och dödsfallet; när det blivit avsänt från Dundee var mellantiden endast tre eller fyra dagar. Vad säger du om det?»

»Att det är längre till Pondicherry än till Dundee.»

»Ja, men brevet behövde ju ock längre tid att hinna fram.»

»Då förstår jag inte orsaken.»

»Vi kunna ju antaga, att fartyget, på vilket mannen — eller männen — befann sig, var ett segelfartyg. Det ser ut, som om de skickade sina egendomliga varnings- eller hotelsebrev, innan de själva lyfte ankar — du ser, hur snabbt handlingen följde på hotelsen, när brevet kom från Dundee. Om de begivit sig från Pondicherry med ångbåt, skulle de ha anlänt till England nästan samtidigt med sitt brev. Men vi veta, att det fanns en mellantid av sju veckor, och jag tror, att dessa sju veckor representera skillnaden mellan den tid, en postångare behöver och den, ett segelfartyg fordrar för att tillryggalägga samma avstånd — den förre medförde brevet, det senare den, som skrivit det.»

»Det är möjligt.»

»Mer än så — det är troligt. Och nu inser du väl, hur viktigt det är, att man genast tar i tu med saken och även varför jag förmanade unge Openshaw att vara försiktig och på sin vakt. Slaget har alltid fallit vid slutet av den tid, som behövts för att tillryggalägga avståndet mellan den ort, varifrån brevet avsänts, och London. Det sista brevet är stämplat i själva London, och vi ha således ingen tid att förlora.»

»Store Gud!» utbrast jag. »Vad kan den väl betyda, denna obarmhärtiga förföljelse?»

»De papper, som befunno sig i Openshaws ägo, äro tvivelsutan ytterst viktiga för den person eller de personer, som äro på segelfartyget. Jag är böjd för att tro, att de äro flere. En ensam människa kunde ej ha begått två mord på ett sådant sätt, att domstolen förklarade det var olyckhändelse. Det måste finnas flere sammansvurna och dessa måste vara beslutsamma, handlingskraftiga män. Sina papper vilja de ha, i vems ägo de för dem dyrbara dokumenten än befinna sig. Och på detta sätt upphör bokstäverna 'K. K. K.' att beteckna en ensam individ — de bli ett hemligt sällskaps igenkänningstecken.»

»Vilket hemligt sällskap?»

[ 74 ]»Har du aldrig» — Sherlock Holmes lutade sig fram emot mig och sänkte rösten — »har du aldrig hört talas om 'Ku Kux Klan-förbundet'?»

»Nej, aldrig.»

Holmes bläddrade i boken, som låg på hans knä.

»Här har jag det!» sade han slutligen, »Ku Kux Klan. 'Namnet säges skola ha en viss likhet med det ljud som uppstår, när man spänner hanen på en bössa. Detta fruktansvärda hemliga sällskap grundades efter inbördeskrigets slut i Sydstaterna av några f. d. soldater, och med otrolig hastighet bildades avdelningar av detsamma i olika delar av landet, i synnerhet i Tennessee, Louisiana, Nord- och Sydcarolina, Georgia och Florida. Dess medlemmar använde sin stora makt för politiska ändamål, särskilt för att injaga skräck hos de negrer, som begagnade sig av sin rösträtt, och de mördade eller drevo ur landet dem, som motsatte sig deras åsikter. Deras straffdomar föregingos vanligen av varningar, vilka i en eller annan fantastisk, men lätt igenkänlig form skickades till deras offer — oftast skickade de några eklöv, några melon- eller apelsinkärnor. Efter att ha mottagit denna varning, måste den dömde antingen öppet ändra sin politiska trosbekännelse eller ock lämna landet. Vågade han trotsa sina fiender, drabbades han ofelbart av döden, och denna nådde honom vanligen på ett egendomligt. icke anat sätt. Förbundets organisation var så välordnad och dess metoder voro så systematiska, att man knappt kan lyckas uppleta ett fall, där någon ostraffat trotsat dess befallningar, och de som förövat brotten blevo aldrig upptäckta. Under flere år utövade förbundet sitt skräckvälde, trots alla ansträngningar, som gjordes av Förenta Staternas regering, understödd av Sydstaternas kommunalstyrelse. År 1869 tycks förbundet helt plötsligt ha blivit upplöst; tid efter annan ha dock även senare sporadiska utbrott av samma natur förekommit'.»

»Du ser», sade Holmes och lade bort boken, »att förbundets upplösning sammanfaller med Openshaws försvinnande från Amerika — han hade deras papper i förvar. Det är ju orsak och verkan tydligt nog. Intet under, att han och hans familj ha några av de oförsonligaste förbundsmedlemmarna i hälarna på sig. Du kan ju förstå, att det omtalta registret och alla dagböckerna kunna innehålla mycket, som är komprometterande för de högststående i Sydstaterna, och att det finns mången, som ej sover lugnt, förrän alla dokumenten blivit återbördade.»

»Den sida ur dagboken — — —»

»Är sådan, som jag tänkt mig den. Om jag ej misstar mig, innehöll den följande: 'skickat kärnorna till A., B. och C.' — d. v. s. skickat förbundets varning till dem. Sedan kommo anteckningarna om, att A. och B. 'klarerat', eller lämnat landet och slutligen det meddelandet att C. fått ett besök, vilket, fruktar jag, slutade olyckligt för C. Nå ja, Watson, jag tror, att nog ska' jag kunna sprida litet ljus i saken och att det bästa, unge Openshaw kunde göra, var att följa mina råd. Vi kunna varken säga eller göra något mer i kväll, så giv mig fiolen därborta, är du hederlig, och låt oss försöka att under en halvtimme glömma det miserabla vädret och våra medmänniskors usla, eländiga handlingssätt.»

Asterisk.svg

Följande morgon var vädret bättre; solen trängde emellanåt genom den grå dimslöja, som hängde över den stora staden. Sherlock Holmes satt redan vid frukostbordet, när jag kom ut från mitt sovrum.

»Du ursäktar kanske, att jag ej väntade på dig», [ 75 ]sade han, »men jag får antagligen mycket att göra i dag i och för unge Openshaws affär.»

»Vad ämnar du göra?» frågade jag.

»Det får bero på resultaten av mina första undersökningar. Jag blir kanske tvungen att resa ner till Horsham.»

»Du reser således inte dit först?»

»Nej — jag tänker börja mina spaningar i City. Ring, är du snäll, så kommer städerskan in med ditt kaffe.»

Medan jag väntade, tog jag den nyss inburna morgontidningen och kastade en blick i densamma. Det första, jag fick se, var en rubrik, som kom blodet att stelna i mina ådror.

»Holmes», utbrast jag, »det är för sent!»

»Å», sade han och satte sin kopp ifrån sig.

»Jag var rädd för det. Hur skedde det?»

Han talade lugnt, men jag kunde se, att han var häftigt upprörd.

»Jag fick ögonen på namnet Openshaw och rubriken 'Olyckshändelse nära Waterloo-bron.' Jag skall läsa upp det för dig:

Mellan klockan nio och tio i går kväll hörde poliskonstapel Cook, tillhörande avdelning H och tjänstgörande i trakten av Waterloo-bron, ett nödrop och ett plaskande i vattnet. Kvällen var emellertid ovanligt mörk och stormig, så att det, trots flere förbigåendes hjälpsamhet, var nästan omöjligt komma den nödställde till undsättning. Alarm hade likväl blivit given, och med flodpolisens hjälp lyckades man slutligen få tag i den drunknade. Denne var en ung herre, vars namn, att döma efter ett i hans ficka funnet kuvert, var John Openshaw, bosatt nära Horsham. Man antar, att han velat hinna med sista tåget från Waterloo-bangården och att han i brådskan och till följd av det intensiva mörker, som rådde, tagit miste om gångbana och fallit över kanten på en av de små bryggor, där ångsluparna lägga till. På den dödes kropp funnos inga spår av våld och den unge mannen har utan tvivel fallit offer för en olyckshändelse, något, som borde fästa myndigheternas uppmärksamhet på det usla tillstånd, i vilket flodångarnas tilläggsplatser befinna sig.

Vi sutto tysta en lång stund; Holmes var synbarligen mer upprörd och nedslagen, än jag någonsin ett honom vara.

»Det här sårar min stolthet, Watson», sade han slutligen. »Det är ingen ädel känsla, men det är i alla händelser så. Nu har det blivit en riktig hederssak för mig, och om Gud förlänar mig hälsa och krafter, skall jag nog ha fatt i det usla rövarepacket. Att han skulle komma och be mig om hjälp, och jag skulle skicka honom i döden till mötes — !»

Han sprang upp från sin plats och gick under häftig sinnesrörelse fram och tillbaka i rummet; en skarp rodnad täckte hans vanligen bleka kinder, och hans långa magra händer öppnades och slötos oupphörligt.

»De där djävlarne måtte vara sluga, så det förslår!» utbrast han slutligen. »Hur kunde de ha lyckats locka honom ner där — Terrassen ligger ju inte på den vanliga vägen till stationen. Bron var utan tvivel full av folk, till och med en så stormig kväll som i går, och där vågade de således ej utföra sitt illdåd. Nå ja, Watson, vi ska' väl se, vem som till sist vinner spelet. Nu ämnar jag mig ut!»

»Till polisen?» »Nej — jag skall själv agera polis. När jag har [ 76 ]spunnit nätet, kan polisen få ta flugorna — tills dess få de vänta.»

Hela dagen hade jag fullt upp att göra med sjukbud och patienter, och det var sent på kvällen, innan jag kom tillbaka till Baker-Street. Sherlock Holmes var ännu ej hemkommen. Klockan var nära tio, innan han syntes till; han såg blek och trött ut. Han gick fram till serveringsbordet, ryckte till sig ett stycke bröd och slukade det glupskt, varefter han sköljde ner det med ett stort glas vatten.

»Du är hungrig», sade jag.

»Utsvulten, min vän! Jag har ingenting ätit sedan i morgse — jag har ej haft tid.»

»Har du ej förtärt någonting alls?»

»Inte en munsbit — jag har haft för mycket att sköta.»

»Och hur har du lyckats i ditt förehavande?»

»Bra.»

»Har du funnit någon ledtråd?»

»Jag har fast dem, varenda en. Unge Openshaw skall snart bli hämnad. Vi ska' spela dem samma spratt, som de spelat andra; det ha de väl förtjänat, inte sant?»

»Vad menar du?»

Han tog ur skåpet fram en apelsin, klöv den och kramade ut kärnorna. Så tog han fem av dessa, lade in dem i ett kuvert och skrev på den lilla tresnibben: »S. H. för J. O.», varefter han förseglade försändelsen och adresserade den till »Kapten James Calhoun, Barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan', Savannah, Georgia.»

»Det här skall möta honom, när han kommer i hamn», sade Holmes skrattande; »det skall nog förskaffa honom en sömnlös natt. Han skall få erfara, att de små kärnorna lika säkert förutsäga hans öde, som de förutsade Openshaws.»

»Vem är denne kapten Calhoun?»

»Anföraren för bandet. Jag skall nog få fatt i de andra också, men hans tur kommer först.»

»Hur lyckades du spåra dem?»

»Jag har tillbrakt hela min dag med att studera Lloyd's register och gamla tidningar, och jag har tagit reda på vad som blivit av vartenda fartyg, vilket i januari och februari 1883 besökte Pondicherry. Under de nämnda månaderna hade trettiosex ganska stora skepp där blivit inregistrerade. Av dessa ådrog sig ett, 'Den ensamma Stjärnan', genast min uppmärksamhet, ty fast det uppgavs vara utklarerat i London, bär det ett namn, som man ofta ger en av Unionens stater.»

»Ja, Texas, tror jag.»

»Jag är ej fullt på det klara med den saken; men jag visste, att skeppet ursprungligen måste vara från Amerika.»

»Och sedan? Vad gjorde du sedan?»

»Sedan sökte jag igenom skeppshandlingarna från Dundee, och när jag fann, att barkskeppet 'Den ensamma Stjärnan' hade varit där i januari 1885, förvandlades mina misstankar till visshet. Därefter gjorde jag mig underrättad om, vilka fartyg, som nu ligga förtöjda i Londons dockor.»

»Och sedan?»

»'Den ensamma Stjärnan' hade anlänt hit förra veckan. Jag gick genast till Albert-dockan, och fick där veta, att fartyget i morgse med ebben gått floden utföre, destinerad till sin hemort, Savannah. Jag telegraferade till Gravesend och fick det svar, att skeppet redan passerat, och som vinden var ostlig, har det nu tvivelsutan hunnit förbi 'The Goodwins' och befinner sig på höjden av Isle of Wight.»

»Vad ämnar du göra?»

»Å — jag håller ögonen på honom, må du tro. Han [ reklam ]och de två styrmännen äro de enda infödda amerikanarna ombord; den övriga besättningen utgöres av finnar och tyskar. Jag vet, att de alla tre voro i land i går kväll; det fick jag reda på av stuvaren, som stod för lastningen. När deras segelfartyg hinner fram till Savannah, har postångaren för länge sedan avlämnat mitt brev och telegrafen underrättat polisen på platsen, att de tre herrarne äro ivrigt efterfrågade här i London, där de blivit anklagade för mord.»

Asterisk.svg

Men även människans skickligast lagda planer gå sällan i fullbordan, och John Openshaws mördare fingo aldrig mottaga de ödesdigra apelsinkärnorna, vilka skulle förkunna dem, att en man, lika slug och djärv som de själva, var på spår efter dem. Dagjämningsstormarna rasade med ovanlig häftighet just det året. Vi väntade länge på underrättelser om »Den ensamma Stjärnan» av Savannah, men vi väntade förgäves. Slutligen fingo vi höra, att man någonstädes långt ute på Atlanten sett akterspegeln av ett skepp gunga på de upprörda vågorna. På den lilla vrakstumpen stodo bokstäverna »E. S.» utskurna, och detta var allt, som vi någonsin fingo veta om »Den ensamma Stjärnans» öde.»