De tre musketörerna/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 1. Herr d'Artagnan den äldres tre gåvor
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 2. Herr De Trevilles väntrum
Kapitel 3. Audiensen  →


[ 25 ]

2.
HERR DE TRÉVILLES VÄNTRUM

Herr de Troisville, som hans familj ännu kallade sig i Gascogne, eller herr de Tréville, som han slutat med att kalla sig själv i Paris, hade verkligen börjat sin bana på samma sätt som d'Artagnan, det vill säga utan att äga en sou, men med den fond av djärvhet, gott huvud och klart omdöme, som gör att den fattigaste lilla gaskogniska adelsman ofta i goda utsikter får ett större fadersarv än den rikaste adelsman från Périgord eller Berry i materiella tillgångar. Hans hänsynslösa tapperhet och hans ännu [ 26 ]hänsynslösare tur på en tid, då hugg och slag regnade som hagel hade lyft honom upp på spetsen av den svåra stege, som man kallar hovgunst och som han klättrat uppför, tagande fyra pinnar i varje steg.

Han var vän till konungen, vilken som bekant mycket högt vördade minnet av sin far Henrik IV. Herr de Trévilles far hade tjänat denne så troget i hans krig mot Ligan, att han i brist på kontanta pengar — något som hela livet igenom fattades béarnaren, som ständigt betalade sina skulder med det enda mynt han aldrig behövde låna, nämigen sin kvickhet — hade berättigat honom efter det Paris givit sig, att till vapen taga ett gyllene lejon i rött fält med valspråket fidelis et fortis (trogen och tapper). Det var mycket för äran, men bra litet för välståndet. Också ämnade den stora Henriks lysande vapenbroder, då han dog, såsom enda arv åt sin herr son sin värja och sitt valspråk. Tack vare denna dubbla gåva och det fläckfria namn, som åtföljde den, blev unga Tréville anställd vid den unga furstens hov och tjänade honom så väl med sin värja och var sitt valspråk så trogen, att Ludvig XIII, en av rikets goda klingor, brukade säga, att om han hade en vän, som skulle duellera, så skulle han ge honom det rådet att välja till sekundant först honom själv och sedan Tréville — kanske till och med Tréville i främsta rummet.

Också hyste Ludvig XIII verklig tillgivenhet för Tréville, en kunglig tillgivenhet, en egoistisk tillgivenhet, det är sant, men likafullt en tillgivenhet. På dessa oroliga tider var man mycket angelägen att omgiva sig med män av Trévilles beskaffenhet. Det kunde nog många ta till valspråk »tapper»», som utgjorde andra delen av inskriften på hans vapensköld, men få adelsmän kunde göra anspråk på epitetet »trogen», som utgjorde dess första del. En av dessa få var Tréville, med en ovanlig förening av egenskaper: klok och lydig som en dogg, med blind tapperhet, snabb blick, säker hand, ögon som voro till endast för att se, om konungen var missnöjd med någon, och handen endast för att tukta denna obehagliga någon, vare sig det var en Besme, en Maurevers, en Poltrot de Méré, eller en Vitry. Med ett ord, det hade dittills icke fattats Tréville något annat än tillfället; men han spanade efter det och lovade sig själv högtidligt att gripa det vid dess tre hårstrån, om det någonsin skulle komma inom håll för honom. Också gjorde Ludvig XIII honom till kapten vid sina musketörer, som genom sin tillgivenhet eller, snarare, [ 27 ]genom sin fanatism voro för Ludvig XIII vad hans s. k. ordinarie voro för Henrik III och det skotska gardet för Ludvig XI.

Kardinalen å sin sida ville i detta fall icke vara sämre än konungen. När han såg, med vilken fruktansvärd elitkår Ludvig XIII omgav sig, ville denna andra eller, rättare sagt, första konung av Frankrike ha sitt garde även han. Han hade således sina musketörer, liksom Ludvig XIII hade sina, och man såg dessa rivaliserande makter från alla Frankrikes provinser och till och med från främmande länder draga till sig män ryktbara för sitt sätt att hantera värjan. Också hände det ofta, att Richelieu och Ludvig XIII vid sina schackpartier om aftnarna råkade i dispyt om sina tjänares förtjänster. Var och en prisade de sinas mod och hållning, och allt under det de högt uttalade sig mot dueller och överfall, uppeggade de dem tyst att slåss och kände verklig förtret eller omåttlig glädje över de sinas nederlag eller seger. Så påstås åtminstone i memoarerna efter en man, som var med i några av dessa nederlag och i många av segrarna.

Tréville hade uppfattat sin herres svaga sida, och det var denna klokhet han hade att tacka för sin långvariga och beständiga gunst hos en konung, som just icke gjort sig känd för någon synnerlig trofasthet i sin vänskap. Han lät sina trupper paradera för kardinal Armand Duplessis med en gycklande min, så att hans eminens’ grå mustascher reste sig av förargelse. Tréville förstod beundransvärt denna tids sätt att föra krig, då man levde på sina landsmäns bekostnad, när man icke levde på fiendens; hans soldater utgjorde en legion av vilda satar, som icke lydde någon annan än honom. Fullkomligt ogenerade i sitt sätt att uppträda, livade av druvans safter, med många skråmor, spridde konungens eller, rättare sagt, herr de Trévilles musketörer sig på värdshusen, promenaderna, de offentliga spelen, skreko och väsnades, snodde mustascherna och läto värjorna skramla och funno sitt största nöje i att förarga kardinalens gardister, var helst de träffade dem; de drogo blankt mitt på gatan under tusen skämt, dödades ibland, men voro i så fall säkra att bli begråtna och hämnade, dödade ofta och kunde då vara säkra på att icke behöva multna i fängelset, så länge herr de Tréville fanns där att reklamera dem. Också sjöngs herr de Trévilles lov i alla tonarter av dessa män, som avgudade honom och, hur stora vildhjärnor de än voro, dar[ 28 ]rade inför honom, som skolpojkar inför sin lärare, lydande minsta vink av honom och färdiga att låta döda sig för att utplåna minsta förebråelse av honom.

Herr de Tréville hade begagnat sig av detta mäktiga verktyg först till konungens och hans vänners nytta — sedan för sin egen och sina vänners räkning. För övrigt finner man icke i några memoarer från denna tid, som var så rik på sådana, att denna värda adelsman någonsin anklagats ens av sina fiender — och han hade många sådana både bland pennans och värjans män; ingenstädes finner man honom beskylld för att han låtit betala sig för den hjälp hans trogna vapendragare lämnade. Med ett sällsynt snille för intriger, som gjorde honom till de skarpaste ränksmidares jämlike, hade han förblivit hederlig karl. Vad mera var, trots de häftiga värjfäktningar, som göra kroppen ledbruten, och de pinsamma tjänsteåligganden, som verka tröttande, fortfor han att vara en av de artigaste fruntimmerskarlar på sin tid, en av de finaste kurtisörer och som kunde säga damerna de sirligaste saker; man talade om Trévilles framgångar hos det täcka könet, såsom man tjugu år förut talat om Bassompierres, och det ville icke säga litet. Musketörkaptenen var alltså undrad, fruktad och älskad, vilket ju betecknar höjdpunkten av mänsklig lycka.

Ludvig XIV fördunklade alla småstjärnor vid sitt hov genom sin allt omfattande strålglans; men hans far, en sol olik så många andra, lät var och en av sina gunstlingar behålla sin personliga glans, var och en av sina hovmän sitt individuella värde. Utom konungens och kardinalens morgonaudienser räknade man på denna tid i Paris mer än tvåhundra hus med dylika ganska besökta mottagningar, och herr de Trévilles var en av de mest besökta.

Gården till hans vid Rue du Vieux Colombier belägna hus liknade ett läger, och detta från klockan sex på morgonen under sommaren och från klockan åtta under vintern. Femtio till sextio musketörer, som tycktes avlösa varandra för att alltid kunna erbjuda ett imponerande antal, promenerade där fram och tillbaka, alltid krigsrustade och färdiga till allt. Upp och ned för en av dessa stora trappor, som upptogo en plats så stor, att vår civiliserade tid på dem skulle bygga ett helt hus, gick en ström av supplikanter i Paris, som sprungo efter något slags ynnest, adelsmän från landsorten, som önskade bli upptagna i kåren, och i alla färger utstyrda lakejer, som kommo med [ 29 ]bud till herr de Tréville från sina herrar. I väntrummet, på långa, i krets uppställda bänkar, väntade de utkorade, det vill säga de som voro kallade. Ett ständigt sorl rådde där från morgon till kväll, medan herr de Tréville i sitt bredvid belägna kabinett tog emot besök, åhörde klagomål, utdelade befallningar och, liksom konungen på sin balkong i Louvren, endast behövde ställa sig vid fönstret för att mönstra manskap och vapen.

Den dagen, då d'Artagnan infann sig, var samlingen imponerande, allra helst för en nykommen landsortsbo; det var visserligen sant, att denna landsortsbo var gaskognare och att i synnerhet på denna tid d'Artagnan landsmän hade rykte om sig att inte så lätt låta förbrylla sig. Och sannerligen fanns icke här mycket, som kunde förbrylla en. Då man väl kommit igenom den massiva porten, nitad med långa spikar med fyrkantiga huvuden, befann man sig mitt bland en hop beväpnade män, som uppfyllde hela gården, pratande, grälande och skämtande sins emellan. För att bana sig väg genom hela denna fram och tillbaka böljande folkhop måste man vara antingen officer, en hög herre eller en vacker kvinna.

Det var således mitt i denna larmande hop som den unga mannen trängde sig fram med bultande hjärta, hållande sin långa värja tätt utefter sina magra ben och en hand på hattbrättet, med det halva leendet hos den förlägna landsortsbon, som försöker att se obesvärad ut. När han väl passerat en grupp, andades han friare, men han förstod, att man vände sig om för att betrakta honom, och för första gången i sitt liv fann d'Artagnan, som dittills haft en ganska hög tanke om sin egen person, sig själv löjlig.

När han kom fram till trappan, blev det ännu värre; där stodo på de nedersta trappstegen fyra musketörer, som roade sig med följande lek, medan tio eller tolv av deras kamrater nere på avsatsen väntade på sin tur att få deltaga i leken.

En av dem, som stod ett par trappsteg högre upp med dragen värja i handen, hindrade eller försökte åtminstone att hindra de tre andra att komma upp. Dessa tre fäktade mot honom och svängde tappert sina värjor. D'Artagnan tog först deras värjor för floretter och trodde, att de voro försedda med knappar, men han märkte snart av åtskilliga skråmor, att varje vapen tvärtom var så skarpt och vasst man kunde önska, och vid varje sådan skråma skrattade [ 30 ]icke blott åskådarna, utan även aktörerna själva skrattade som galningar.

Den, som stod högst upp, höll på ett utmärkt sätt sina motståndare på avstånd. Man hade slagit en krets omkring dem; villkoren voro, att vid varje träff skulle den träffade lämna platsen, förlorande sin tur till audiensen åt den, som träffat honom. På fem minuter hade tre fått lätta skrubbsår, en på handleden, en på hakan och en på örat, men försvararen på trappsteget hade alls icke blivit träffad, vilket enligt överenskommelsen inbragte honom tre försteg vid audiensen.

Hur svårt än d'Artagnan om icke hade så åtminstone ville synas ha att bli förvånad, kunde dock detta tidsfördriv icke annat än överraska honom; han hade hemma i sin landsända, där man dock brukar vara så kort om huvudet varit van att se litet mera omständigheter vid duellerna, och de fyra fäktarnas dumdristiga lek syntes honom den värsta gaskognad han hittills sett, till och med hemma i Gascogne. Han trodde sig förflyttad till det jättarnas märkvärdiga land, dit sedan Gulliver gick och blev så förskräckt; och ännu var han icke framme, det återstod förstugan, en trappa upp och väntrummet.

Uppe i förstugan slogs man icke längre, man berättade historier om kvinnor, och i väntrummet historier från hovet. I förstugan rodnade d'Artagnan, i väntrummet ryste han. Hans vakna och livliga fantasi, som i Gascogne gjorde honom farlig för de unga kammarjungfrurna och någon gång även för deras unga matmödrar, hade aldrig ens i sina djärvaste ögonblick kunnat drömma om hälften av alla dessa underbara kärlekshistorier och dessa djärva galanta äventyr, kryddade med de mest kända namn och de minst beslöjade detaljer. Där hörde d'Artagnan till sin stora förvåning, hur man helt högt kritiserade den politik, som kom Europa att darra, och även kardinalens enskilda liv, som så många höga och mäktiga herrar försökt att genomtränga men blivit straffade för försöket. Denna stora man, så högt vördad av d'Artagnans far, fick här tjäna till skottavla för herr de Trévilles musketörer, som gjorde sig roliga över hans sneda ben och krokiga rygg; några sjöngo nidvisor över fru d'Aiguillon, hans älskarinna, och fru de Combalet, hans niéce, medan andra gjorde upp överfallsplaner mot kardinalen, hertigens pager och gardister, allt saker som syntes d'Artagnan rent vidunderliga.

[ 31 ]Emellertid, när konungens namn händelsevis kom att nämnas under allt detta dåliga skämt över kardinalen, var det som om en munkavle för ett ögonblick tystat alla dessa gycklande tungor; man såg sig tveksamt omkring och tycktes frukta, att väggen till herr de Trévilles kabinett kunde skvallra; men snart kom någon anspelning och förde åter samtalet på hans eminens, och nu blev skämtet ännu elakare och det sparades icke på anmärkningar över någon enda av hans handlingar.

De där komma då säkert hela högen att sättas inom lås och bom och dingla i galgen», tänkte d'Artagnan förskräckt, »och jag med dem, ty efter som jag hört på dem, blir jag naturligtvis tagen för deras medbrottsling. Vad skulle min herr far säga, som lagt mig så varmt på hjärtat att vörda kardinalen, om han visste, att jag sällskapat med sådana där hedningar?»

Som man lätt kan tänka sig, utan att det behöver sär| skilt framhållas, vågade icke heller d'Artagnan deltaga i samtalet, han såg sig endast omkring med alla ögon, lyssnade med alla öron och ansträngde begärligt sina fem sinnen för att icke gå miste om något, och trots sin tillit till de faderliga förmaningarna kände han sig av smak och böjelse mera benägen att prisa än klandra de oerhörda saker, som tilldrogo sig där.

Men som han var fullkomligt främmande för hela skaran av herr de Trévilles hovmän och det var första gången man såg honom på detta ställe, kom man och frågade vad han önskade. Vid denna fråga nämnde d'Artagnan helt blygsamt sitt namn, framhöll särskilt sin egenskap av landsman till herr de Tréville och bad kammartjänaren, som kommit och gjort honom frågan, att bedja herr de Tréville skänka honom ett ögonblicks audiens, något som denne med beskyddande min lovade att framföra vid lägligt tillfälle.

D'Artagnan, som hämtat sig något från sin första överraskning, fick nu tid att en smula studera kostymer och fysionomier.

Huvudfiguren i den livligaste gruppen var en musketör med reslig figur, stolt uppsyn och en besynnerlig klädsel, som ådrog honom allas uppmärksamhet. Han bar icke för tillfället den till musketörsuniformen hörande kappkragen, som för övrigt icke var ovillkorligen föreskriven på denna tid av mindre frihet med större oberoende, utan en himmelsblå livrock, något urblekt och luggsliten, och [ 32 ]utanpå denna rock ett präktigt axelgehäng, broderat med guld och som glänste som glittret på vattnet i starkt solsken. En lång kappa av karmosinröd sammet föll behagfullt ned från hans axlar och blottade endast framtill det praktfulla gehänget, vid vilket hängde en jättelik pamp. Denna musketör hade just kommit från vaktgöringen, klagande över att ha förkylt sig och hostade emellanåt på ett tillgjort sätt. Därför hade han också tagit på sig kappan, enligt vad han sade till de kringstående, och allt under det han talade högröstat och stolt snodde sina mustascher, beundrades hans axelgehäng entusiastiskt av alla och mest av d'Artagnan.

»Vad vill ni man skall göra», sade musketören, »det börjar bli på modet; det är en galenskap, det vet jag mycket väl, men det är på modet. För resten skall man väl på något sätt använda sitt arv.»

»Å, seså, Porthos», utropade en av de närvarande, »försök aldrig inbilla oss, att du har den faderliga frikostigheten att taclig för den där grannlåten. Du har nog fått den av den beslöjade damen, som jag mötte dig tillsammans med en söndag nyligen i närheten av Saint-Honoré-porten.»

»Nej, på min heder och adelsmannaära har jag inte köpt den själv för mina egna slantar!» svarade han, som man betecknade med namnet Porthos.

»Ja, alldeles som jag», sade en annan musketör, »köpt den här nya börsen med det, som min älskarinna lade i den gamla.»

»Nej, det är sanning vad jag säger», sade Porthos, »och bästa beviset är, att jag betalt tolv pistoler för det.»

Beundran tilltog, ehuru tvivlet fanns kvar.

»Är det inte så, Aramis?» frågade Porthos vändande sig till en annan musketör.

Denna andra musketör utgjorde en fullkomlig motsats till den, som frågade honom och tilltalade honom med namnet Aramis; det var nämligen en ung man på tjugutvå eller tjugutre år, med ett oskuldsfullt, vekligt ansikte, svarta ögon och rosiga kinder med ett fint fjun som en persika på hösten; hans fina mustascher tecknade på överläppen den mest fulländade raka linje; händerna tycktes frukta att sänka sig, för att icke ådrorna skulle svälla, och han nöp sig emellanåt i örsnibbarna, för att de skulle bibehålla sin fina och genomskinliga rosenröda färg. Vanligtvis talade han litet och långsamt, hälsade mycket, skratta[ 33 ]de utan buller, i det han visade sina tänder, som voro mycket vackra och som han tycktes vårda med största omsorg, liksom för övrigt hela sin person. Han besvarade med en jakande nickning sin väns hemställan.

Denna bekräftelse tycktes göra slut på alla tvivel angående gehänget; man fortfor således att beundra det, men man talade icke längre om det, och med en av dessa hastiga tankens omkastningar, som ofta förekomma, övergick samtalet plötsligt till ett annat ämne.

»Vad tänker ni om det Chalais’ stallmästare berättar?» frågade en annan musketör utan att tilltala någon direkt, men tvärtom vändande sig till alla de närvarande.

»Vad är det då han berättat?» frågade Porthos i dryg ton.

»Han säger, att han i Brüssel träffat Rochefort, kardinalens kreatur, förklädd till kapucinermunk; och den fördömda Rochefort hade tack vare denna förklädnad spelat herr de Laigues’ person och spelat honom som det nöt han är.»

»Ja, ett riktigt ärkenöt», sade Porthos; »men är det också säkert, det där?»

»Jag har hört det av Aramis», svarade musketören.

»Verkligen?»

»Det måtte du väl veta, Porthos», sade Aramis, »jag talade om det för dig själv i går. Låt oss därför inte tala mera om det.»

»Inte tala mera om det! Ja, det är din tanke om saken», återtog Porthos. »Tusan så hastiga slutsatser du gör! Vad! Kardinalen låter spionera ut en adelsman, låter en förrädare, en stråtrövare, en galgkandidat stjäla hans korrespondens, låter med den där spionens tillhjälp och tack vare de stulna breven hugga huvudet av Chalais under den dumma förevändningen, att han velat döda konungen och gifta Monsieur[1] med drottningen! Ingen människa visste stt ord om den där gåtan, du talade om den för oss i går till allas stora belåtenhet, och medan vi ännu äro helt förbluffade över denna nyhet, kommer du i dag och säger: låt oss inte tala mera om det!»

»Nå, så låt oss tala om det då, eftersom du vill ha det så!» sade Aramis tålmodigt.

»Den där Rochefort», utbrast Porthos, »skulle sanner[ 34 ]ligen, om jag vore Chalais’ stallmästare, få tillbringa ett obehagligt ögonblick med mig!»

»Och du, du skulle få tillbringa en mycket ledsam kvart med Röda hertigen», genmälde Aramis.

»Å, Röda hertigen! Bravo, bravo, Röda hertigen!» svarade Porthos klappande händerna och nickande bifall.

»Röda hertigen — briljant! Jag skall sprida ordet, min vän, det kan du vara lugn för. Han är något till kvick, den Aramis! Vilken olycka att du inte fått följa din kallelse, min vän! Vilken förträfflig abbé du skulle ha blivit!»

»Å, det är bara ett tillfälligt uppskov», genmälde Aramis, »en dag kommer jag att bli det. Du vet mycket väl, min kära Porthos, att jag fortsätter att studera teologi enkom för det.»

»Han kommer att göra som han säger», sade Porthos, »han kommer att göra det förr eller senare!»

»Snart nog», sade Aramis.

»Han väntar bara på en sak för att besluta sig orubbligt och återtaga prästrocken, som hänger under uniformen», utlät sig en musketör.

»Och vad väntar han då på?» frågade en annan.

»Han väntar på att drottningen skall skänka Frankrike en tronarvinge.»

»Låt oss inte skämta om den saken, mina herrar», sade Porthos. »Lyckligtvis är drottningen i den åldern, att hon ännu kan göra det.»

»Man säger, att hertigen av Buckingham är i Frankrike» inföll Aramis med ett skälmaktigt leende, som gav åt denna skenbart så enkla fras en tämligen tvetydig mening.

»Aramis, min vän, den här gången har du orätt», avbröt Porthos. »Och din mani att vilja vara kvick för dig alltid för långt. Om herr de Tréville hörde dig, kunde du råka illa ut för sådant tal.»

»Jag tror du tänker läxa upp mig, Porthos!» utbrast Aramis, och det liksom blixtrade till i hans milda ögon.

»Min kära vän, var musketör eller abbé — det ena eller det andra, men inte bådadera», fortfor Porthos. »Kom ihåg vad Athos sade dig häromdagen: du har för många järn i elden! Seså, låtom oss inte fatta humör, jag ber. Det tjänar ingenting till, du vet vad som är överenskommet mellan dig, Athos och mig. Du besöker fru d'Aiguillon och gör henne din kur, du besöker fru de Bois-Tracy, en kusin till fru de Chevreuse, och man påstår, att du står högt i gunst hos denna dam. För all del, erkänn [ 35 ]inte din lycka, man begär inte att få veta dina hemligheter, man känner din tystlåtenhet. Men eftersom du äger denna dygd, för tusan! tillämpa den då även i fråga om hennes majestät. Må vem som vill sysselsätta sig med kungen och kardinalen, men drottningens person är helig, och vill man tala om henne, bör det endast vara vad som är gott.»

»Porthos, du är alldeles för anspråksfull», sade Aramis; »du vet, att jag hatar alla moralpredikningar, såvida de inte komma från Athos. Vad dig beträffar, min kära vän, har du ett alldeles för grant gehäng för att kunna vara särdeles stark i den vägen. Jag kommer att bli abbé, om det passar mig, i avvaktan på det är jag musketör och som sådan säger jag vad som behagar mig, och i närvarande ögonblick behagar det mig att säga, att du tråkar ut mig.»

»Aramis!»

»Porthos!»

»Seså, mina herrar!» ropades runt omkring dem.

»Herr de Tréville väntar herr d'Artagnan!» avbröt betjänten och öppnade dörren till kabinettet.

Vid denna anmälan, varunder dörren förblev öppen, tystnade alla, och mitt under denna allmänna tystnad, gick den unga gaskognaren genom väntrummet utefter hela dess längd och trädde in hos musketörkaptenen, lyckönskande sig av hela sitt hjärta att på detta sätt alldeles lagom slippa ifrån slutet på denna besynnerliga tvist.



  1. Konungens äldsta broder.