De tre musketörerna/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 2. Herr De Trevilles väntrum
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 3. Audiensen
Kapitel 4. Athos’ axel, Porthos’ gehäng och Aramis’ näsduk  →


[ 35 ]

3.
AUDIENSEN

Herr de Treville var för tillfället vid högst uselt lynne; icke desto mindre hälsade han artigt på den unga mannen som bugade sig ända till golvet, och smålog, då han tog emot hans komplimang, vars béarnska brytning påminde honom på samma gång om hans ungdom och hans hembygd, detta dubbla minne, som kommer en man att le, vilken ålder han än må ha. Men nästan i samma ögonblick gick han fram till dörren till väntrummet, gjorde ett tecken åt d'Artagnan, liksom för att begära hans tillstånd att först göra klart med de andra, innan han tog emot honom, varpå [ 36 ]han ropade tre gånger, i det han höjde rösten för varje gång, så att han genomlöpte alla intervallarna mellan den befallande och den uppretade tonen:

»Athos! Porthos! Aramis!»

De två musketörerna, som vi redan gjort bekantskap med och som lystrade till de två sista av de tre namnen, lämnade genast de grupper de tillhört och gingo fram till kabinettet, vars dörr stängdes efter dem, genast de kommit in. Deras hållning, om än icke fullkomligt lugn, hade dock något så obesvärat, på samma gång fullt av värdighet och underdånighet, att det väckte beundran hos d'Artagnan, som i dessa män såg halvgudar och i deras chef en olympisk Jupiter, beväpnad med alla sina åskviggar.

När de båda musketörerna kommit in och dörren stängts efter dem, när ute i väntrummet det surrande sorlet, som förmodligen fått ny näring vid musketörernas inkallande, börjat på nytt, och när slutligen herr de Tréville tyst och med rynkad panna gjort några slag genom kabinettet i hela dess längd och därvid för varje gång passerat förbi Porthos och Aramis, som stodo där raka och stumma som vid en parad, stannade han tvärt mitt framför dem och utbrast, i det han mätte dem från huvud till fot med en förbittrad blick:

»Veta ni vad kungen sade till mig, och det för inte längre sedan än i går afton — säg, veta ni det, mina herrar?»

»Nej», svarade efter ett ögonblicks tystnad de båda musketörerna, »nej, herr kapten, det veta vi inte.»

»Men jag hoppas ni gör oss den äran att säga oss det», tillade Aramis i sin artigaste ton och med den graciösaste bugning.

»Jo, han sade, att han hädanefter skulle rekrytera sina musketörer bland kardinalens gardister!»

»Bland kardinalens gardister! Och varför det?» frågade Porthos livligt.

»Emedan han insåg, att hans usla vin behövde en påfyllning av ädlare druva.»

De båda musketörerna rodnade ända upp till vitögat. D'Artagnan visste icke, var han skulle göra av sig, och önskade, att han varit hundra fot under jorden.

»Ja, ja», fortfor herr de Tréville och blev hetare, »och hans majestät hade rätt, ty det är på min ära sant, att musketörerna göra en slät figur vid hovet. Herr kardinalen berättade i går vid konungens spelparti med en beklagande min, som retade mig på det högsta, att i förrgår [ 37 ]hade dessa fördömda musketörer, dessa ‘vilda satar’ — han betonade dessa ord på ett ironiskt sätt, som förargade mig ännu mera — dessa ‘storskrävlare’ och ‘överdängare’, tillade han och sneglade på mig med sina tigerkattsögon, glömt sig kvar på ett värdshus vid Rue Férou, och en patrull av hans garde — jag trodde han skulle skratta mig mitt i synen — hade sett sig nödsakad att arrestera fridstörarna. För fan, ni böra veta något om den saken, ni! Arrestera musketörer! Ni voro med, neka inte till det, man kände igen er, och kardinalen nämnde edra namn. Men, det är mitt fel, ja, mitt eget fel, eftersom det är jag, som väljer mitt folk. Ni till exempel, Aramis — vad fan skulle ni begära soldatrocken för, när prästrocken skulle passat er så bra? Och ni, Porthos, har ni ett sådant där grant och guldsmyckat gehäng endast för att hänga en harvärja i det? Och Athos, Athos! Var är han?»

»Herr kapten», svarade Aramis dystert, »han är sjuk, mycket svårt sjuk.»

»Mycket svårt sjuk, säger ni? I vad för sjukdom då?»

»Man fruktar, att det är kopporna, herr kapten», svarade Porthos, som också ville ha ett ord med i laget. »Högst ledsamt, om så verkligen är förhållandet, eftersom det alldeles säkert skulle komma att vanställa hans ansikte.»

»Kopporna! En skön historia, som ni där vill inbilla mig, Porthos! Kopporna vid hans ålder! Osanning! — men sårad utan tvivel, kanske död. Å, om jag visste det! Guds död, mina herrar musketörer, jag tillåter inte, att man besöker dåliga ställen, att man ställer till gräl på gatorna och drar värjan i gränderna! Jag vill med ett ord inte, att man låter skratta ut sig av kardinalens gardister, som äro tappert folk, lugna, laglydiga, som aldrig utsätta sig för att bli arresterade och som för resten inte skulle låta arrestera sig, de! — det är jag säker på. De skulle hellre dö på platsen än vika ett enda steg. Att dra sig ur spelet, packa sig i väg, ta till benen, det kan passa kungens musketörer, det!»

Porthos och Aramis skälvde av raseri. De skulle gärna velat strypa herr de Tréville, om de icke känt, att under allt detta låg han stora kärlek till sina musketörer och att det var den, som kom honom att tala på detta sätt. De stampade med foten på mattan, de beto läpparna blodiga och kramade med all sin styrka värjfästena. Därute hade man, som vi redan berättat, hört ropas på Athos, Porthos och Aramis och gissat av herr de Trévilles ton, att han var [ 38 ]häftigt uppretad. Tio nyfikna huvuden lades mot dörren utanför och bleknade av raseri, ty deras lyssnande öron förlorade icke en stavelse av vad som sades därinne, medan deras läppar upprepade, allteftersom de kommo, musketörkaptenens ord för alla i väntrummet samlade. På ett ögonblick var hela huset, från kabinettsdörren och ned till porten utåt gatan, i full uppståndelse.

»Jaså, kungens musketörer låta arrestera sig av kardinalens gardister!» återtog herr de Tréville, inom sig lika ursinnig som hans soldater, men stötande fram orden och så att säga sänkande dem det ena efter det andra som vassa dolkstyng i bröstet på sina åhörare! »Jaså, sex av hans eminens’ gardister arrestera sex av hans majestäts musketörer! Fan anamma, jag har fattat mitt beslut! Jag beger mig genast till Louvren, jag begär mitt avsked som kapten för kungens musketörer för att anhålla om en löjtnantsplats vid kardinalens garde, och nekar han mig det, då blir jag satan ta mig abbé!»

Vid dessa ord steg mumlet utanför till explosion, överallt hördes endast grova eder och förbannelser. »Fan anamma! Satan! Alla djävlar!» korsade varandra i luften. D'Artagnan såg efter en väggbonad att gömma sig bakom och kände en ofantlig lust att krypa under bordet.

»Nåväl, herr kapten», svarade Porthos utom sig, »sanningen är, att vi voro sex mot sex, men vi blevo överrumplade på ett förrädiskt sätt, och innan vi hunnit draga värjorna, hade två av de våra fallit ned döda, och Athos, svårt sårad, var inte stor bättre däran. Ty ni känner honom, ni känner Athos! Nåväl, kapten, han försökte två gånger att resa sig upp, men han föll båda gångerna tillbaka. I alla fall gåvo vi oss inte, nej — man förde bort oss med våld. Under vägen räddade vi oss. Vad Athos angår, så trodde man honom död och lät honom helt lugnt ligga kvar på stridsplatsen, i tanke att det inte lönade mödan att bära bort honom. Där har ni hela historien! För fan, herr kapten, man vinner inte alla bataljer. Den store Pompejus förlorade slaget vid Pharsalus, och kung Frans den förste, som efter vad jag hört var en så god kämpe som någon, blev likafullt besegrad vid Pavia.»

»Och jag har den äran försäkra er, herr kapten», sade Aramis, »att jag dödade en med hans egen värja, ty min gick av vid första paraden. — Dödade eller spetsade, vilket som behagar er bäst!»

»Jag visste inte detta», återtog herr de Tréville i något [ 39 ]mildare ton. »Hans eminens har överdrivit betydligt, kan jag höra.»

»Men för guds skull, herr kapten», fortfor Aramis, som, då han såg sin chef lugna sig, vågade komma med en bön, »säg inte för någon, att själva Athos är sårad; han skulle bli tröstlös, om det kom för konungens öron, och som blessyren är högst allvarlig, då den genomborrat axeln och trängt ned i bröstet, så kunde man frukta…»

I samma ögonblick drogs dörrförhänget ifrån och ett ädelt, vackert men förskräckligt blekt ansikte blev synligt under draperiets fransar.

»Athos!» utropade de båda musketörerna.

»Athos!» upprepade herr de Tréville själv.

»Ni har befallt mig hit, herr kapten», sade Athos med svag men fullkomligt lugn röst, »efter vad jag hört av våra kamrater, och jag har skyndat att efterkomma edra order. Vad önskar ni, herr kapten?»

Med dessa ord trädde musketören, med oklanderlig hållning, åtspänd som vanligt och med stadiga steg, in i kabinettet. Herr de Tréville, djupt rörd av detta bevis på mod, skyndade fram till honom.

»Jag höll just på att säga dessa herrar», tillade han, »att jag förbjuder mina musketörer att blottställa sina liv i onödan, ty tappra män äro dyrbara för konungen, och konungen vet, att hans musketörer äro det tappraste folk i världen. Er hand, Athos!»

Och utan att avvakta att den nykomne själv svarade på detta aktningsbevis, fattade herr de Tréville hans högra hand och kramade den med all kraft utan att märka, att Athos, trots sin självbehärskning, lät undfalla sig en rörelse av smärta och bleknade ännu mera, något som man knappast skulle trott möjligt.

Dörren hade förblivit stående på glänt, så stor hade häpnaden blivit över Athos’ ankomst, vars blessyr, trots att den hållits hemlig, var känd av alla. Ett sorl av belåtenhet hälsade musketörkaptenens sista ord, och två eller tre huvuden, lockade av den allmänna hänförelsen, blevo synliga i dörröppningen. Utan tvivel skulle herr de Tréville med några häftiga ord ha bestraffat detta brott mot etikettens lagar, om han icke plötsligt känt Athos’ hand stelna i sin vid en blick på honom märkt att han var nära att förlora sansen. I samma ögonblick föll Athos, som uppbjudit all sin styrka för att kämpa mot smärtan, men slutligen övervanns av den, rak lång på golvet som om han varit död.

[ 40 ]»En läkare!» ropade herr de Tréville. »Min egen, konungens, den bästa som finns! En läkare, eller vid Gud är det inte slut med min tappra Athos!»

Vid herr de Trévilles rop rusade alla människor in i hans kabinett, utan att han tänkte på att stänga dörren för någon, och litet var ville ägna den sårade sina omsorger. Men all denna iver skulle ha varit till ingen nytta, om icke den efterfrågade läkaren just befunnit sig i huset; han banade sig väg genom trängseln, gick fram till den alltjämt sanslösa Athos, och som allt detta liv och buller besvärade honom mycket, fordrade han som ett första och oeftergivligt villkor, att musketören skulle föras in i ett angränsande rum. Herr de Tréville öppnade genast en dörr och gick före och visade vägen för Porthos och Aramis, som buro bort kamraten på sina armar. Efter dem gick läkaren in och efter honom stängdes dörren.

Herr de Trévilles kabinett, detta eljest så respekterade rum, blev nu för ett ögonblick som ett annex till väntrummet; alla pratade, skreko, svuro, förbannade sig och skickade kardinalen och hans gardister så långt vägen räckte.

Om några ögonblick kommo Porthos och Aramis ut igen; läkaren och herr de Tréville stannade ensamma kvar hos den sårade.

Slutligen återkom herr de Tréville i sin tur. Den sårade hade återfått medvetandet, och läkaren förklarade, att musketörens vänner icke behövde vara oroliga över hans tillstånd, då hans svaghet endast berodde på den stora blodförlust han lidit.

Därpå gjorde herr de Tréville ett tecken med handen, och alla avlägsnade sig, utom d'Artagnan, som icke glömde, att han hade audiens, och som med gaskognarens vanliga envishet hade stannat kvar på sin plats.

När alla hade gått och dörren stängts, vände herr de Tréville sig om och fann sig ensam med den unga mannen. Vad som nyss hänt hade kommit hans tankar att trassla in sig en smula. Han gjorde sig därför underrättad om vad denna uthålliga supplikant ville honom. D'Artagnan nämnde då sitt namn, och herr de Tréville, som nu kom ihåg, var genast inne i situationen.

»Förlåt», sade han leende, »förlåt, min kära landsman, men jag hade alldeles glömt bort er. Men ni förstår, en kapten är ingenting annat än en familjefar, med mycket större ansvar än en sådan vanligen har. Soldaterna äro [ 41 ]stora barn, men som jag är mycket noga med att konungens och i synnerhet kardinalens befallningar strängt åtlydas…»

D'Artagnan kunde icke undertrycka ett småleende. Av detta småleende förstod herr de Tréville, att han icke hade att göra med ett dumhuvud, och sade därför, i det han bytte om samtalsämne och gick rakt på sak:

»Jag höll mycket av er far. Vad kan jag göra för hans son? Men skynda er, jag rår inte själv om min tid.»

»Herr kapten», svarade d'Artagnan, »när jag lämnade Tarbes och kom hit, tänkte jag anhålla hos er, i kraft av denna vänskap för min far, som ni inte glömt, att få bära musketörsrocken; men efter allt vad jag sett här nu under ett par timmars tid, förstår jag hur oerhörd en sådan ynnest skulle vara, och jag bävar för att inte förtjäna den.»

»Ja, det är verkligen en ynnest, unga man», svarade herr de Tréville; »men den är kanske inte så oupphinnelig som ni tror, eller som ni ser ut att tro. I alla händelser har en kunglig förordning bestämt, huru med denna sak skall förfaras, och jag får till min ledsnad upplysa er om, att man inte till musketör antar någon, som inte förut deltagit i några bataljer eller i några uppseendeväckande företag eller också tjänat två år i något annat mindre gynnat regemente än vårt.»

D'Artagnan bugade sig utan att svara. Han kände sig ännu mera hågad att få ikläda sig musketörsuniformen, då han hörde, att det var förenat med så stora svårigheter.

»Men», fortfor Tréville, spännande ögonen i sin unga landsman med en så genomträngande blick, som om han ville läsa i djupet av hans hjärta, »för er fars, min gamle kamrats skull, vill jag göra något för er, unga man. De yngre sönerna i våra adliga familjer från Béarn äro i allmänhet inte rika, och jag tvivlar på att förhållandena ändrats mycket, sedan jag for hemifrån. Jag tänker således, att de pengar ni fört med er, inte kunna räcka länge för er att leva på.»

D'Artagnan sträckte på sig med en stolt min, som sade, att han icke begärde allmosor av någon.

»Det är bra, unga man, det är bra!» fortfor Tréville; »de där minerna känner jag till. Jag kom till Paris med fyra écus på fickan, och jag skulle ha slagits med vem som helst som sagt mig, att jag inte kunde köpa Louvren, om jag ville.»

D'Artagnan rätade upp sig alltmera; tack vare försälj[ 42 ]ningen av sin häst började han sin bana med fyra écus mera än herr de Tréville haft, när han började sin.

»Jag antar således, att ni behöver spara på vad ni har, hur stor summa det än må vara; men ni bör även ha behov av att fullkomna er i de färdigheter, som anstå en adelsman. Jag skall redan i dag skriva ett brev till direktören för kungliga akademien, och redan i morgon skall han ta emot er utan någon avgift. Avslå inte denna lilla tjänst! Våra adelsmän av de förnämsta och rikaste familjer anhålla någon gång om den utan att lyckas. Ni får där lära er den högre ridkonsten, fäktning och dans; ni har där tillfälle att göra goda bekantskaper, och emellanåt kommer ni och hälsar på mig och talar om, hur långt ni hunnit och om jag kan göra något för er.»

Ehuru d'Artagnan ännu icke hade minsta begrepp om hur det gick till vid hovet, kunde han icke undgå att lägga märke till detta kyliga mottagande.

»Ack, herr kapten», sade han, »nu ser jag bäst, hur väl jag i dag skulle behövt rekommendationsbrevet, som min far gav mig med till er!»

»Ja, verkligen», svarade herr de Tréville, »det förvånar mig, att ni företagit en så lång resa utan denna nödvändiga utrustning — den enda resursen för oss béarnare.»

»Jag hade en sådan, herr kapten, och det gudskelov i bästa form», utropade d'Artagnan, »men man har på ett nedrigt sätt berövat mig den!»

Och han berättade hela uppträdet i Meung, beskrev den okände adelsmannen ända in i de minsta detaljer och allt detta med en värme och sanning, som på det högsta tilltalade herr de Tréville.

»Det var märkvärdigt!» sade denne fundersamt. »Ni nämnde således högt mitt namn?»

»Ja, herr kapten, jag begick verkligen den oförsiktigheten. Det är ju naturligt, att ett namn som ert skulle tjäna mig som skydd på vägen; ni förstår, att jag ofta nog begagnat mig därav.»

Smickret var mycket gängse på denna tid, och herr de Tréville älskade rökelse lika mycket som en konung eller en kardinal. Han kunde således icke låta bli att småle med synbart välbehag, men detta småleende försvann snart, och han förde själv samtalet tillbaka på äventyret i Meung.

»Säg mig», fortfor han, »hade inte den där adelsmannen ett lätt ärr på ena kindbenet?»

»Jo, som efter ett skrubbsår av en kula.»

[ 43 ]»Såg han inte bra ut?»

»Jo.»

»En reslig figur?»

»Ja.»

»Med blek hy och brunt hår?»

»Ja, ja, alldeles. Hur kommer det sig, herr kapten, att ni känner den där mannen? Å, om jag någonsin får tag i honom, och jag skall få reda på honom, om det så ock vore i helvetet…»

»Han väntade på ett fruntimmer?» fortfor Tréville.

»Åtminstone for han sin väg efter att ha talat ett ögonblick med den dam han väntade på.»

»Ni vet inte vad de talade om?»

»Han lämnade henne ett skrin, sade henne, att det skrinet innehöll hennes instruktioner, och uppmanade henne att icke öppna det förrän i London.»

»Det där fruntimret var engelska?»

»Han titulerade henne mylady.»

»Det var han», mumlade Tréville, »det var han! Och jag som trodde honom ännu vara kvar i Brüssel!»

»Å, herr kapten», utbrast d'Artagnan, »om ni vet vem den mannen är, så säg mig det och var han finns! Jag avstår gärna från allt, till och med från ert löfte att upptaga mig bland edra musketörer, ty framför allt annat vill jag hämnas!»

»Akta er väl för det, unga man!» utbrast Tréville; »och ser ni honom komma på ena sidan av gatan, så skynda över på den andra. Akta er att stöta emot en sådan klippa, den skulle krossa er som en glasbit.»

»Vilket icke hindrar mig, om jag någonsin får fatt i honom, att…»

»Medan ni väntar på det», avbröt Tréville, »så sök inte efter honom, om ni vill lyda ett gott råd…»

Plötsligt hejdade herr de Tréville sig, fattad av en hastig misstanke. Det bittra hat, som den unge mannen så högt uttalade mot denna främling, som skulle ha fråntagit honom hans fars brev — något som inte föreföll särdeles troligt — dolde inte detta hat någon trolöshet? Var inte denna unga man utsänd av kardinalen, kom han inte för att lägga ut någon snara för Tréville? Var inte denna föregivna d'Artagnan ett av kardinalens verktyg, som man försökte skaffa inträde i hans hus och placera i hans närhet för att tillnästla sig hans förtroende och sedan störta honom — ett knep, som använts mer än en gång. Han fixe[ 44 ]rade d'Artagnan, denna gång ännu skarpare än förut. Han kände sig endast måttligt lugnad av att betrakta detta ansikte gnistrande av skarpsinnig slughet och spelad ödmjukhet.

»Jag vet visserligen, att han är gaskognare», tänkte han, »men det kan han vara för kardinalens räkning likaväl som för min. Låtom oss pröva honom, — Unga man», sade han långsamt, »i er egenskap av son till min gamla vän — jag tar nämligen historien om det där förlorade brevet för sanning — vill jag, för att gottgöra den köld ni först tyckte er finna i mitt sätt att mottaga er, visa er det förtroendet att avslöja vår politiks hemligheter. Konungen och kardinalen äro de bästa vänner, deras skenbara misshälligheter äro endast till för att narra dumhuvuden. Jag vill inte, att en landsman till mig, en ridderlig ung man, en tapper pojke, skapad att komma sig upp här i i världen, skall låta lura sig av alla dessa tillställningar och löpa i snaran som så många andra, som störtat sig i fördärvet. Kom väl ihåg, att jag är varmt tillgiven dessa tvenne allsmäktiga herrar och att aldrig mina allvarliga handlingar skola ha något annat mål än att tjäna konungen och kardinalen — ett av de mest lysande snillen Frankrike någonsin sett födas. Och nu, unga man, rätta er därefter, och om ni, vare sig av familjeskäl eller vänskapsförbindelser eller endast av ren instinkt, har några fientliga känslor mot kardinalen av samma slag, som vi ofta se göra sig gällande hos våra ädlingar, så säg mig då helt enkelt adjö och låtom oss skiljas åt. Jag skall lämna er all den hjälp jag kan, men utan att fästa er vid min person. I alla fall hoppas jag, att min uppriktighet gör er till min vän, ty ni är hittills den första unga man, till vilken jag talat så som jag nu gjort.»

Inom sig tänkte Tréville:

»Om kardinalen skickat mig den där unga räven på halsen, så har han nog inte underlåtit, han som vet hur jag avskyr honom, att säga sin spion, att det bästa sättet att ställa sig in hos mig är att tala så illa om honom som möjligt. Också är jag säker på att, trots mina försäkringar, blir den där listiga gynnarens svar, att han avskyr kardinalen.»

Men det blev helt annorlunda än Tréville väntat sig. d'Artagnan svarade helt enkelt:

»Herr kapten, jag kommer till Paris uppfylld av alldeles liknande känslor. Min far lade mig på hjärtat att inte tåla något av någon annan än konungen, kardinalen och er, som han anser för de tre förnämsta männen i Frankrike.»

[ 45 ]Som man ser, lade d'Artagnan herr de Trévilles namn till de två andra; men han ansåg, att den lilla ändringen icke skulle skämma bort hans sak.

»Jag har således den största vördnad för kardinalen», fortfor han, »och den djupaste aktning för hans handlingar. Så mycket bättre för mig, herr kapten, om ni, som ni säger, talat öppet med mig, ty då gör ni mig den äran att värdera likheten i vår smak ; men har ni hyst något misstroende till mig, ganska naturligt för resten, då inser jag, att jag skadat mig genom att säga sanningen. Så mycket värre då, men ni skall inte kunna neka mig er aktning, och den skattar jag högre än något annat här i världen.»

Herr de Tréville blev i högsta grad förvånad. Så mycken skarpsinnighet och så mycken uppriktighet väckte hans beundran men gjorde icke alldeles slut på hans misstankar; ju mera denna unga man visade sig överlägsen sina jämnåriga, desto mera kunde Tréville frukta, att han misstog sig. Icke desto mindre tryckte han d'Artagnans hand och svarade:

»Ni är en hederlig ung man, men för ögonblicket kan jag inte göra mer för er än vad jag erbjöd för en stund sedan. Mitt hus står alltid öppet för er. Längre fram, då ni nu kan få tala med mig när som helst och alltså begagna varje tillfälle, som yppar sig, hoppas jag, att ni skall vinna vad ni önskar.»

»Det vill säga, herr kapten», sade d'Artagnan, »att ni väntar tills jag gjort mig förtjänt därav. Nåväl, var lugn», tillade han med gaskognarens vanliga frimodighet, »ni skall inte behöva vänta länge.»

Och han bugade sig för att draga sig tillbaka, som om det övriga nu endast var hans affär.

»Men vänta då!» sade herr de Tréville; »jag lovade er ju ett brev till akademiens direktör. Är ni för stolt att ta emot det, min unga herre?»

Nej, herr kapten!» svarade d'Artagnan; »och jag ansvarar för att det inte skall gå med det som med det andra. Jag skall gömma det så väl, att det skall komma till sin adress, det svär jag — och ve den, som skulle försöka att ta det ifrån mig!»

Herr de Tréville log åt detta skryt, och lämnande sin unga landsman kvar i fönstersmygen, där de samtalat, gick han och slog sig ned vid ett bord för att skriva det utlovade rekommendationsbrevet. Under tiden och i brist på annan sysselsättning började d'Artagnan trumma en marsch på [ 46 ]fönsterrutorna, i det han betraktade musketörerna, som avlägsnade sig den ena efter den andra, och följde dem med blicken, tills de veko om hörnet.

Sedan herr de Tréville skrivit brevet, förseglade han det och steg upp för att ge honom det; men i samma ögonblick d'Artagnan sträckt ut handen för att ta det, blev herr de Tréville mycket förvånad över att se sin skyddsling rycka till häftigt, bli blodröd av vrede och rusa ut ur kabinettet ropande:

»Å, guds blod, den här gången skall han inte undkomma mig!»

»Vilken då!» frågade herr de Tréville.

»Brevtjuven!» svarade d'Artagnan. »Å, vänta bara, bedragare!»

Och han var borta.

»Satans galning!» mumlade herr de Tréville, men tillade strax: »Såvida det inte var ett listigt sätt att komma undan, sedan han sett, att hans knep misslyckats!»