De tre musketörerna/Kapitel 08
| ← Kapitel 7. Musketörernas husliga liv |
|
Kapitel 9. D’Artagnans rätta egenskaper börja visa sig → |
8.
EN HOVINTRIG
Emellertid förhöll det sig med Ludvig XIII:s fyrtio pistoler som med allt annat här i världen, de hade icke blott en begynnelse utan även en ända, och efter den ändan började de fyra kamraternas affärsställning bli tämligen tryckt. Först underhöll Athos någon tid sällskapet med sina slantar; därpå tog Porthos vid, och tack vare ett av dessa försvinnanden, som man var van vid, kunde han sedan under nära fjorton dagars tid sörja för allas behov; slutligen kom turen till Aramis, som fann sig i tvånget och, enligt vad han själv påstod, genom att sälja sina teologiska böcker lyckades skaffa sig några pistoler.
Sedan tog man som vanligt sin tillflykt till herr de Tréville, som gav några förskott på solden; men dessa förskott kunde icke särdeles långt hjälpa tre musketörer, som redan hade en mängd förfallna räkningar, och en ung gardesvolontär, som ännu icke kunde få något på räkning.
När man till sist såg sig hotad av fullkomlig penningbrist, samlade man genom en sista ansträngning ihop åtta eller tio pistoler, med vilka Porthos skulle försöka sin lycka på spel. Olyckligtvis hade han otur den gången; han förlorade alltsammans och dessutom tjugufem pistoler på sitt hedersord.
Nu övergick den betryckta ställningen till nöd; man såg de utsvultna vännerna, följda av sina betjänter, stryka omkring på kajer och i gardeskasärner och snåla sig till så många middagar de kunde hos vänner utanför deras krets; ty enligt Aramis’ råd hade man i sina välmaktsdagar strött omkring sig bjudningar till höger och vänster för att i de onda tiderna kunna räkna på några i utbyte.
Athos blev bjuden på middag fyra gånger och tog varje gång med sig sina vänner och deras betjänter. Porthos hade sex liknande tillfällen och gjorde likaledes sina vänner delaktiga därav; Aramis mottog åtta inbjudningar. Han var, som man redan kunnat se, en man som gjorde mycket litet väsen av sig, men som uträttade så mycket mera.
D'Artagnan åter, som ännu icke kände någon i huvudstaden, kunde icke åstadkomma något annat än en chokladfrukost hos en präst, som var en landsman till honom, och en middag hos en kornett vid gardet. Han förde sin armé till prästen, hos vilken man slukade alla hans förråd för två månader, och till kornetten, som bjöd på en utmärkt middag; men, som Planchet uttryckte sig, ett mål är i alla fall bara ett mål, om man än äter aldrig så mycket.
D'Artagnan kände sig således ganska förödmjukad av att icke ha kunnat skaffa sina kamrater mer än en och en halv måltid — ty frukosten hos prästen kunde icke räknas för mer än ett halvt mål — i utbyte mot de kalas, som Athos, Porthos och Aramis åstadkommit. Han ansåg sig som en börda för sällskapet, i det han i sin ungdomliga stränga redbarhet alldeles glömde, att han under en hel månad underhållit hela sällskapet, och i sin bekymrade sinnesstämning började han grubbla och försöka att hitta på något. Han gjorde den betraktelsen, att detta förbund av fyra unga män, modiga, rådiga och handlingskraftiga, borde ha något annat att göra än att gå och slå dank, öva sig i fäktning och ställa till mer eller mindre lyckade upptåg.
Och i sanning, fyra sådana män som de, tillgivna varandra och beredda att offra allt för varandra, från och med börsen till och med livet, fyra män som alltid bistodo varandra, aldrig veko tillbaka och som var för sig eller alla tillsammans voro färdiga att utföra de gemensamt fattade besluten; fyra par armar, hotfullt utsträckta mot alla fyra väderstrecken eller vändande sig mot en enda punkt, borde ovillkorligen, vare sig fördolt eller i öppen dag, genom minor, löpgravar och list eller genom våld, kunna bana sig väg till det önskade målet, hur väl förvarat och hur avlägset det än måtte vara. Det enda, som förvånade d'Artagnan var, att hans vänner icke kommit att tänka på den saken.
Men han tänkte på den, han, och det på fullt allvar ändå, och satt just och bråkade sin hjärna för att hitta på en användning för denna kraft, en och odelbar på samma gång fyrdubbel, med vilken han icke tvivlade på att man, liksom med den hävstång Archimedes sökte, skulle kunna lyfta jorden — då han hörde någon sakta knacka på dörren. D'Artagnan väckte Planchet och befallde honom att öppna.
Av detta, att d'Artagnan väckte Planchet, må icke läsaren draga den slutsatsen, att det var natt eller att dagen ännu icke hade randats. Nej, klockan hade nyss slagit fyra på eftermiddagen. Planchet hade två timmar förut kommit och begärt middag av sin herre, och denne hade svarat honom med det gamla ordspråket: »den, som sover, han äter». Och Planchet åt sin middag sovande.
Han släppte in en person med ett tämligen simpelt utseende och som såg ut som en småborgare.
Planchet skulle gärna som en dessert på middagen velat höra på samtalet, men den främmande mannen förklarade för d'Artagnan, att vad han hade att meddela var av vikt och att han önskade tala med honom i förtroende och mellan fyra ögon, varför d'Artagnan skickade bort sin betjänt och bad den besökande taga plats.
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder de båda männen betraktade varandra liksom för att lära känna varandra litet på förhand, varpå d'Artagnan bugade sig till tecken att han var beredd att höra på.
»Jag har hört talas om herr d'Artagnan som en mycket tapper ung man», sade borgaren, »och detta välförtjänta rykte har bestämt mig för att anförtro er en hemlighet.»
»Tala, min herre, tala!» sade d'Artagnan, som instinktlikt började vädra något fördelaktigt.
Borgaren gjorde en ny paus och fortfor därpå:
»Jag har en hustru, som är anställd vid hovet som linnesömmerska hos drottningen och som varken saknar förstånd eller skönhet. Man rådde mig att gifta mig med henne för snart tre år sen, fast hon ägde nästan ingenting, och jag gjorde det, därför att herr de La Porte, drottningens släpbärare, är hennes gudfar och beskyddare…»
»Nåväl?» sade d'Artagnan.
»Jo», återtog mannen, »det är så att min hustru blev bortförd i går morse, då hon kom ut från sitt arbetsrum.»
»Och av vem blev hon bortförd?»
»Jag vet ingenting säkert, men jag misstänker en viss person.»
»Och vem är denna person, som ni misstänker?»
»En man, som förföljt henne sedan en längre tid tillbaka.»
»Å, tusan!»
»Men tillåt mig säga», fortfor mannen, »att jag är övertygad om att det är mindre fråga om kärlek än politik i allt det här.»
»Mindre fråga om kärlek än om politik?» eftersade d'Artagnan med mycket tankfull min. »Och vem misstänker ni?»
»Jag vet inte om jag bör säga er, vad jag misstänker…»
»Jag får fästa er uppmärksamhet på, att jag inte frågar er om någonting alls. Det är ni, som kommit hit, det är ni, som sagt, att ni hade en hemlighet att anförtro mig. Gör därför som ni behagar, ännu är det tid för er att dra er tillbaka.»
»Nej, herr d'Artagnan, nej! Ni ser ut att vara en hederlig ung man, och jag skall ha förtroende för er. — Jag tror som sagt inte, att det är för några egna kärleksaffärer som min hustru blivit arresterad, utan för en mycket högre uppsatt dams än vad hon är.»
»Åhå! Skulle det vara för fru Bois-Tracys skull?» sade d'Artagnan, som inför småborgaren ville ge sig min av att vara väl underrättad om hovets affärer.
»Högre upp, herr d'Artagnan, högre upp!»
»Fru d'Aiguillon då?»
»Ännu högre!»
»Kanske fru de Chevreuse?»
»Mycket högre ändå!»
»Hennes ma…» D'Artagnan hejdade sig.
»Ja, herr d'Artagnan!» svarade den förskräckta borgaren så sakta, att det knappast hördes.
»Och med vem?»
»Vem skulle det kunna vara med, om inte med hertigen av…»
»Med hertigen av...»
»Ja, herr d'Artagnan», svarade mannen ännu saktare än förut.
»Men hur vet ni allt det där?»
»Åh! Hur jag vet det?»
»Ja, hur vet ni det? Inga halva förtroenden eller… ni förstår?»
»Jag vet det genom min hustru, herr d'Artagnan, genom min egen hustru…»
»Och genom vem vet hon det?»
»Genom herr de La Porte. Har jag inte sagt er, att hon är guddotter till herr de La Porte, drottningens högt betrodda man? Herr de La Porte hade anställt min hustru hos hennes majestät, för att vår stackars drottning åtminstone skulle ha någon att lita på, övergiven som hon är av konungen, utspionerad av kardinalen, och förrådd av alla människor.»
»Åhå, nu börjar jag förstå!» sade d'Artagnan.
»Och nu kom min hustru hem för fyra dagar sedan — ett av hennes villkor, då hon tog emot platsen, var att få hälsa på mig två gånger i veckan, ty som jag redan haft äran säga er, min hustru håller mycket av mig — min hustru kom som sagt hem och anförtrodde mig, att drottningen i detta ögonblick kände sig mycket ängslig till mods.»
»Verkligen?»
»Ja, det ser ut som om herr kardinalen förföljer och trakasserar henne mer än någonsin. Han kan inte förlåta henne den där historien med sarabanden. Ni känner väl till den historien?»
»För tusan, om jag känner till den!» svarade d'Artagnan, som aldrig hört ett ord om den, men icke ville visa sin okunnighet.
»Så att nu är det inte längre bara hat, utan det är för att hämnas.»
»Verkligen?»
»Och drottningen tror…»
»Nå, vad tror drottningen?»
»Hon tror, att man skrivit till hertigen av Buckingham i hennes namn.»
»I drottningens namn?»
»Ja, för att få honom att komma hit till Paris och för att, när han väl är här, locka honom i någon snara.»
»För fan! Men er hustru, min bästa herre, vad har hon att göra med allt det här?»
»Man känner hennes tillgivenhet för drottningen, och man vill antingen avlägsna henne från sin härskarinna, skrämma henne för att få henne att omtala hennes majestäts hemligheter eller förleda henne att låta bruka sig som spion.»
»Det är antagligt», sade d'Artagnan, »Men mannen, som fört bort henne — känner ni honom?»
»Som jag nyss sagt, tror jag mig känna honom.»
»Hans namn?»
»Det känner jag inte; det enda jag vet är, att han är ett av kardinalens kreatur och honom blint tillgiven.»
»Men ni har väl sett honom?»
»Min hustru har visat mig på honom en gång.»
»Har han något i sitt utseende, som man kan känna igen honom på?»
»Ja, för all del, det är en herre med mycket högdragen min, svart hår, mörk hy, vassa ögon, vita tänder och ett ärr vid ena tinningen.»
»Ett ärr vid ena tinningen?» utropade d'Artagnan. Och därtill vassa ögon, vita tänder, mörk hy, svart hår och högdragen min — det är min okände från Meung!»
»Er okände, säger ni?»
»Ja, ja, men det hör inte hit. Men nej, jag misstar mig, det tvärtom förenklar saken betydligt, ty är den mannen min okände, så kan jag slå två flugor i en smäll och hämnas både för egen räkning och för… Men hur kunna få fatt i karlen?»
»Ja, det vet jag inte.»
»Har ni inte någon aning om var han bor?»
»Inte det minsta. En dag, då jag följde min hustru tillbaka till Louvren, kom han ut därifrån, just som hon skulle gå in, och då visade hon mig på honom.»
»För fan, för fan!» mumlade d'Artagnan, »allt det där är inte mycket upplysande! Genom vem har ni fått veta, att er hustru blivit bortförd?»
»Genom herr de La Porte.»
»Har han givit er några detaljer?»
»Han kände inte till några.»
»Och ni har inte fått veta något från annat håll?»
»Jo, visserligen, jag har fått…»
»Vad då?»
»Men jag vet inte om jag inte begår en stor oförsiktighet…»
»Är ni nu där igen! Men jag vill fästa er uppmärksamhet på, att den här gången är det väl sent att dra er tillbaka.»
»Jag tvekar heller inte, Guds död!» utropade mannen och svor för att morska upp sig. »Dessutom, så sant jag heter Bonacieux…»
»Ni heter Bonacieux?» avbröt d'Artagnan.
»Ja, det är mitt namn.»
»Så sant jag heter Bonacieux… sa' ni. Förlåt att jag avbröt er, men jag tyckte att det där namnet inte var mig alldeles främmande.»
»Det är möjligt, herr d'Artagnan — jag är er husvärd.»
»Åh», utbrast d'Artagnan, i det han reste sig till hälften och hälsade, »ni är min husvärd?»
»Ja, herr d'Artagnan, det är jag. Och som det nu är tre månader ni bott hos mig och ni, förmodligen upptagen av edra viktiga sysselsättningar, glömt att betala er hyra, men jag inte ansatt er på minsta sätt, så tänkte jag att ni möjligen skulle hålla mig räkning för min grannlagenhet.»
»För allt i världen, min bästa herr Bonacieux», svarade d'Artagnan, »var övertygad om att jag är mycket tacksam för ett sådant handlingssätt och kan jag på något sätt vara er till nytta…»
»Jag tror er, d'Artagnan, jag tror er! Och som jag ämnade säga nyss, så sant jag heter Bonacieux, hyser jag fullt förtroende för er!»
»Fortsätt då vad ni nyss började säga mig.»
Herr Bonacieux tog upp ett papper ur fickan och räckte d'Artagnan det.
»Ett brev!» utbrast den unga mannen.
»Ja, som jag fått i dag på morgonen.»
D'Artagnan öppnade det, och som det började skymma på, gick han fram till fönstret. Bonacieux följde honom.
»Sök inte er hustru», läste d'Artagnan, »ni får henne tillbaka, när man icke längre behöver henne. Om ni vidtager minsta åtgärd för att återfinna henne, så är ni förlorad!»
»Det kan man kalla rent språk», sade d'Artagnan. »Men i alla fall är det ju bara en hotelse.»
»Ja, men denna hotelse skrämmer mig. Se, jag är inte någon slagskämpe jag, och jag är rädd för Bastiljen.»
»Hm!» sade d'Artagnan, »jag har inte större lust att göra bekantskap med Bastiljen, jag än ni, herr Bonacieux! Vore det bara fråga om en värjstöt, kunde det så vara.»
»Emellertid, herr d'Artagnan, har jag räknat på er i den här saken.»
»Jaså!»
»Då jag sett er ständigt sällskapa med musketörer, som se riktigt ståtliga ut, och då jag vet, att de där musketörerna tillhöra herr de Tréville och således äro fientligt sinnade mot kardinalen, så har jag tänkt mig, att ni och edra vänner inte skulle ha något emot att göra drottningen en tjänst och på samma gång spela hans eminens ett fult spratt.»
»Alldeles säkert!»
»Och vidare har jag tänkt, att då ni är skyldig mig tre månaders hyra, utan att jag sagt så mycket som ett ord…»
»Ja, ja, det skälet har ni redan anfört, och jag finner det alldeles utmärkt!»
»Och när jag ytterligare lovar, att hur länge ni än vill göra mig den äran att bo hos mig, kommer jag aldrig att säga ett ord om hyran för framtiden.»
»Mycket bra!»
»Alldeles oberäknat, att om ni mot all förmodan skulle vara i förlägenhet för ögonblicket, har jag tänkt erbjuda er ett femtiotal pistoler…»
»Förträffligt! Men ni är således rik, min bästa herr Bonacieux?»
»Jag står mig gott, herr d'Artagnan, det är rätta ordet. Jag har samlat en två eller tretusen écus i årlig ränta på min kramhandel och i synnerhet genom att sätta in litet kapital i den beryktade sjöfaranden Jean Mocquets senaste resa, så att, ni förstår, herr d'Artagnan… Åh, men för tusan!» skrek Bonacieux.
»Vad är det?» frågade d'Artagnan.
»Vad ser jag där?»
»Var?»
Nere på gatan, mittemot edra fönster, i portöppningen där, en karl insvept i en kappa…»
»Det är han!» skreko samtidigt d'Artagnan och Bonacieux, i det båda på en gång kände igen sin man.
»Åh, den här gången», skrek d'Artagnan och rusade efter sin värja, »skall han inte undkomma mig!»
Och dragande värjan ur skidan störtade han ut ur rummet.
I trappan mötte han Athos och Porthos, som kommo på besök. De drogo sig åt sidan, och d'Artagnan sköt som en pil mellan dem.
»Vad nu då? Vart springer du så där?» ropade på en gång de båda musketörerna.
»Mannen från Meung!» svarade d'Artagnan och försvann.
D'Artagnan hade mer än en gång för sina vänner talat om sitt äventyr med den okände och även beskrivit den vackra resande damen, åt vilken denna man vågat anförtro en så viktig beskickning.
Athos’ åsikt var, att d'Artagnan tappat sitt brev under tumultet. En ädling — och efter det porträtt d'Artagnan givit av den okände, kunde det endast vara en sådan — borde i hans tanke vara ur stånd till den lågheten att stjäla ett brev.
Porthos hade i allt detta endast sett ett vanligt kärleksmöte, givet av en dam åt en kavaljer eller tvärtom, och som d'Artagnan och hans gula häst kommit och stört.
Aramis hade förklarat, att det var en av dessa hemlighetsfulla saker, som man gjorde bäst i att icke söka utforska.
Av de få ord, som undfallit d'Artagnan, förstodo de således vad det var fråga om, och i den tanken att, sedan han antingen hunnit upp eller förlorat sin man ur sikte, d'Artagnan alltid till sist skulle komma hem, gingo de upp.
När de kommo in i d'Artagnans rum, var det tomt; värden, rädd för följderna av den sammandrabbning, som utan tvivel skulle äga rum mellan den unga mannen och den okände, hade, i enlighet med den skildring han själv gjort av sin karaktär, funnit det klokast att laga sig undan.