De tre musketörerna/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 14. Mannen från Meung
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 15. Civila och militärer
Kapitel 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr  →


[ 157 ]

15.
CIVILA OCH MILITÄRER

Då Athos dagen efter det dessa händelser inträffat ännu icke låtit se sig, hade d'Artagnan och Porthos underrättat herr de Tréville om hans försvinnande.

Beträffande Aramis, hade denne begärt fem dagars persion och var i Rouen, påstods det, i familjeangelägenheter.

Herr de Tréville var som en far för sina soldater; den ringaste och obemärktaste bland dem var, från och med den stund han bar kompaniets uniform, lika säker om hans hjälp och stöd, som om han varit hans egen bror.

Alltså begav sig herr de Tréville genast till polisprefekten. Man skickade efter officern, som kommenderade vakten vid Croix-Rouge, och så småningom fick man reda på att Athos för tillfället var insatt på For-l'Evêque.

Athos hade genomgått alla de förhör och prövningar, som vi redan sett Bonacieux utstå.

Vi ha ju varit närvarande vid konfrontationen mellan de båda fångarna. Athos, som dittills ingenting sagt, av fruktan att d'Artagnan, i sin tur oroad, icke skulle få den tid på sig han behövde, förklarade från och med nu, att han hette Athos och icke d'Artagnan.

Han tillade, att han varken kände herr eller fru Bonacieux, att han aldrig talat med någon av dem, att han vid tiotiden på aftonen kommit för att göra ett besök hos sin vän d'Artagnan, men att han ända till dess uppehållit sig hos herr de Tréville, där han ätit middag; minst tjugu personer, tillade han, kunde intyga detta, och han nämnde därvid flera framstående adelsmän, bland andra hertig de La Trémouille.

Den andra undersökningskommissarien blev lika snopen som den första över denna enkla och bestämda förklaring av musketören, på vilken han gärna velat utkräva den hämnd, som civila så gärna taga på militärer; men herr [ 158 ]de Trévilles och hertig de La Trémouilles namn manade till försiktighet.

Även Athos skickades till kardinalen, men olyckligtvis var denne i Louvren hos konungen.

Det var just i samma ögonblick som herr de Tréville kom tillbaka från polisprefekten och från guvernören över For-l'Evêque, utan att ha kunnat träffa Athos, och lät anmäla sig hos hans majestät. Som musketörkapten hade han tillträde till konungen vilken tid som helst.

Man känner konungens fördomar mot drottningen, fördomar som på ett skickligt sätt underhöllos av kardinalen, som i fråga om intriger oändligt mycket mera misstrodde kvinnorna än männen. En av de förnämsta orsakerna till den avoga sinnesstämningen mot drottningen var hennes vänskap till hertiginnan de Chevreuse. Dessa båda kvinnor oroade honom mycket mera än krigen med Spanien, tvistigheterna med England och de finansiella svårigheterna. I hans ögon och enligt hans övertygelse tjänade hertiginnan de Chevreuse drottningen icke blott i hennes politiska intriger utan även i hennes kärleksintriger, vilket plågade honom ännu mycket mera.

Vid första ord av kardinalen om att hertiginnan de Chevreuse, som var förvisad till Tours, och som man trodde finnas i denna stad, hade kommit till Paris och, under de fem dagar hon vistats där, lyckats föra polisen på villospår, råkade konungen i häftigaste vrede. Nyckfull och otrogen som han var, ville konungen likväl kallas Ludvig den rättvise och Ludvig den kyske. Eftervärlden skall svårligen kunna fatta denna titel, som historien förklarar endast genom handlingar, men aldrig genom resonemang.

Men när kardinalen tillade, att hertiginnan de Chevreuse icke allenast kommit till Paris, utan att drottningen även hade återknutit förbindelsen med henne genom en av dessa hemlighetsfulla korrespondenser, som man på den tiden gav benämningen kabal; när han försäkrade, att han, kardinalen, hade lyckats i sin hand hopsamla alla trådarna, även de mest fördolda, till denna intrig och, försedd med alla bevis, varit nära att på bar gärning gripa drottningens underhandlerska hos den förvisade, men att i samma ögonblick en musketör vågat sig på ett våldsamt sätt avbryta rättvisans gång genom att med värjan i hand kasta sig över hederliga lagens tjänare, som fått i uppdrag att opartiskt undersöka hela saken för att sedan framlägga den för konungen, då kunde Ludvig XIII icke behärska sig längre [ 159 ]utan tog ett steg mot drottningens rum, uppfylld av denna bleka och stumma förbittring, som, när den bröt ut, kunde föra denna furste till den kallblodigaste grymhet.

Och likväl hade kardinalen under allt detta ännu icke nämnt ett ord om hertigen av Buckingham.

Det var just i detta ögonblick som herr de Tréville inträdde, kallblodig, artig och med oklanderlig hållning.

Upplyst om vad som försiggick dels genom kardinalens närvaro, dels genom konungens upprörda utseende, kände herr de Tréville sig stark som Simson inför filistéerna.

Ludvig XIII hade redan lagt handen på dörrlåset, men vid bullret, som förorsakades av herr de Trévilles inträde, vände han sig om.

»Ni kommer alldeles lagom, herr de Tréville», utbrast konungen, som, då hans vrede stigit till en viss punkt, icke kunde förställa sig, »och det är vackra saker jag fått höra om edra musketörer!»

»Och jag», sade herr de Tréville kallt, »jag har fått höra vackra saker om ers majestäts civila ämbetsmän.»

»Vad behagas?» sade konungen högdraget.

»Jag har den äran underrätta ers majestäts, fortfor herr de Tréville i samma ton, »att ett sällskap prokuratorer, kommissarier och polistjänstemän, mycket aktningsvärt folk för resten men, som det tycks, mycket förbittrade på uniformen, har tillåtit sig att hemma i ett privat hus arrestera, på öppen gata bortföra och i For-l'Evêque inkasta — och allt detta på en order, som man nekat att visa mig — en av mina eller, rättare sagt, en av edra musketörer, sire, en man av oklanderligt uppförande, med nästan lysande rykte och som är fördelaktigt känd av ers majestät, herr Athos nämligen.»

»Athos?» eftersade konungen maskinmässigt. »Ja, verkligen, jag känner igen det namnet.»

»Ers majestät behagade erinra sig», sade herr de Tréville, »att herr Athos var den musketören, som i den där ledsamma duellen, ni vet, sire, hade den olyckan att svårt såra herr de Cahusac. Apropå, monseigneur», fortfor Tréville, vändande sig till kardinalen, »herr de Cahusac är ju fullt återställd, är det inte så?»

»Jo, tack!» sade kardinalen och bet sig i läppen av förargelse.

»Herr Athos kom således», fortfor herr de Tréville, för att besöka en av sina vänner, en ung béarnare, volontär vid ers majestäts garde, kapten Desessarts’ kompani, men [ 160 ]knappt hade han hunnit in i sin väns rum och tagit en bok, medan han väntade på honom, förrän en hop polisbetjänter och soldater, blandade om varandra, kommo och stormade huset, slogo in flera dörrar…»

Kardinalen gav konungen ett tecken, som betydde så mycket som: »Det var för den saken jag nyss nämnde.»

»Vi känna till allt det där», svarade konungen, »ty det skedde alltsammans i vår tjänst.»

»Alltså», sade Tréville, »var det även i ers majestäts tjänst, som man grep en av mina oskyldiga musketörer, ställde honom som en missdådare mellan två stadsvakter och lät honom gå fram bland en fräck pöbelhop, denna ärliga man, som tio gånger utgjutit sitt blod i ers majestäts tjänst och är färdig att göra det många gånger ännu.»

»Ah!» sade konungen osäkert. »Gick saken till på det viset?»

»Men herr de Tréville talar inte om», sade kardinalen med största lugn, »att denna oskyldiga musketör, denna ärliga man en timme förut med värjan i hand överfallit fyra undersökningskommissarier, som jag skickat för att utreda en sak av allra största vikt.»

»Jag trotsar ers eminens att kunna bevisa det», utropade herr de Tréville med hela sin gaskogniska frispråkighet och sin militära barskhet, »ty en timme förut var herr Athos — som, jag vill förtro det åt ers majestät, är en ädling av hög börd — sedan han gjort mig den äran att äta middag hos mig, i min salong inbegripen i livligt samtal med hertig de La Trémouille och greve de Chalus, som befunno sig där.»

Konungen betraktade kardinalen.

»Ett ämbetsprotokoll äger vitsord», sade kardinalen, högt besvarande hans majestäts stumma fråga, »och de misshandlade personerna ha satt upp detta, som jag har den äran att överlämna till ers majestät.»

»Ett protokoll av civilister», svarade Tréville stolt, »uppväger det en krigares hedersord?»

»Seså, seså, Tréville, var tyst!» sade kungen.

»Om hans eminens har några misstankar mot en av mina musketörer», sade Tréville, »så är herr kardinalens rättvisa tillräckligt känd, för att jag själv vill begära en undersökning.»

»I samma hus, där rättsundersökningen ägde rum», sade kardinalen kallt som förut, »bor, skulle jag tro, en béarnare, en vän till musketörerna »

[ 161 ]»Ers eminens talar om herr d'Artagnan?»

»Jag talar om en ung man, som ni beskyddar, herr de Tréville.»

»Ja, ers eminens, just så är det.

»Nå misstänker ni inte, att denna unga man kunnat ge några dåliga råd åt…»

»Åt herr Athos, en man nästan dubbelt så gammal som han?» avbröt herr de Tréville. »Nej, monseigneur; dessutom tillbragte herr d'Artagnan aftonen hos mig.»

»Bevars väl», utbrast kardinalen, »alla människor tillbragte då aftonen hos er!»

»Tvivlar ers eminens på mina ord?» sade Tréville röd i ansiktet av vrede.

»Nej, gud bevare mig för det!» sade kardinalen. »Men säg mig, vid vilken tid var han hos er?»

»Det kan jag säga ers eminens på minuten, ty när han kom, såg jag att klockan var halv tio, fast jag hade föreställt mig att det var senare.»

»Och när lämnade han ert hotell?»

»Klockan halv elva, en timme efter den tilldragelse, varom här är fråga.»

»Men i alla fall», svarade kardinalen, som icke ett ögonblick misstänkte Trévilles sanningskärlek och som kände segern gå sig ur händerna, »blev herr Athos arresterad i det där huset vid Fossoyeursgatan?»

»Är det förbjudet för en vän att besöka sin vän eller för en musketör att umgås förtroligt med en volontär vid kapten Desessarts’ gardeskompani?»

»Ja, när huset, där han umgås förtroligt med sin vän, är misstänkt.»

»Ja, det där huset är verkligen misstänkt, Tréville», sade konungen; »det kanske ni inte visste?»

»Nej, sire, det visste jag verkligen inte. Det må för övrigt vara misstänkt i vilken annan del av huset som helst, men jag förnekar att det är det i den del, där herr d'Artagnan bor; ty jag kan försäkra er, sire, att om jag får tro hans ord, så finns det inte en trognare tjänare åt hans majestät, en större beundrare av herr kardinalen.»

»Var det inte samma d'Artagnan, som en dag sårade Jussac i den där ledsamma sammandrabbningen vid Karmeliterklostret?» frågade konungen och såg på kardinalen, som rodnade av harm.

»Och dagen därpå Bernajoux. Jo, just så var det, ers majestät har ett utmärkt minne.»

[ 162 ]»Nå, vad skola vi besluta?» sade konungen.

»Saken rör ers majestät mer än mig», sade kardinalen. »Jag anser brottet bevisat.»

»Och jag förnekar det», sade Tréville. »Men hans majestät har ju sina domare, och de få avgöra saken.»

»Mycket rätt», sade konungen, »låt oss hänskjuta saken till domstolen; det tillkommer den att döma, alltså må den fälla utslag.»

»Det är bra sorgligt», sade Tréville, »att i dessa olyckliga tider, vari vi leva, inte ens det renaste liv och den obestridligaste dygd kunna skydda en man mot nedrigt förtal och förföljelse. Också kan jag ansvara för, att armén torde komma att bli föga belåten med att bli så där behandlad i rena polissaker.»

Ordet var oförsiktigt, men Tréville kastade fram det med vett och vilja; han ville framkalla en explosion, ty då ger minan eld och elden sprider ljus omkring sig.

»Rena polissaker!» utbrast konungen, upprepande Trévilles ord. »Rena polissaker! Vad vet ni om det? Håll ni er till edra musketörer och gör mig inte galen. När man hör er, kunde man tro Frankrike i fara, därför att man råkar arrestera en musketör. Vilket väsen för en musketör! Jag skall låta arrestera tio, guds död! hundra till och med, hela kompaniet, och jag tillåter inte att man säger ett knyst!»

»I samma stund ers majestät misstänker sina musketörer», sade herr de Tréville, »så äro de naturligtvis brottsliga; också, sire, är jag färdig att lämna er min värja, ty sedan herr kardinalen börjat med att anklaga mina soldater, tvivlar jag inte på, att han kommer att sluta med att anklaga mig själv. Det är således bäst att jag inträder som fånge tillsammans med herr Athos, som redan är arresterad, och herr d'Artagnan, som antagligen kommer att bli det.»

»När tänker ni sluta, hetlevrade gaskognare?» sade konungen.

»Sire», svarade Tréville utan att det minsta sänka rösten, »befall att man befriar min musketör eller att man anställer rättegång mot honom.»

»Man skall gå till rätta med honom», sade kardinalen.

»Nåväl, så mycket bättre, ty i så fall ber jag ers majestät om tillstånd att få uppträda som hans försvarare.»

Konungen fruktade en skandal.

»Om hans eminens», sade han, »inte har några personliga anledningar…»

[ 163 ]Kardinalen såg konungens mening och gensköt honom.

»Förlåt», sade han, »men om ers majestät i mig ser en jävig domare, så drar jag mig tillbaka.»

»Hör på», sade konungen, »kan ni svära vid min far, att herr Athos var hos er under överfallet och att han icke tagit någon del däri?»

»Vid er ärorika fader och vid er själv, sire, som jag älskar och vördar mest av allt här i världen, svär jag det!»

»Men betänk, sire», sade kardinalen, »att om vi på detta sätt släppa fången, så får man aldrig lära känna sanningen.»

»Herr Athos finns ju alltid tillstädes», genmälde herr de Tréville, »färdig att svara, när det behagar herrar domare att fråga honom. Han kommer inte att rymma, herr kardinal, var lugn, den saken svarar jag för.»

»Ja, visst, han rymmer inte», sade konungen, »han finns ju alltid till hands, som herr de Tréville säger. Dessutom», tillade han sänkande rösten och med en bedjande blick på hans eminens, »är detta ett sätt att insöva dem i säkerhet och det är ju politiskt.»

Denna Ludvig XIII:s politik kom Richelieu att le.

»Befall, sire», sade han, »ni har benådningsrätt.»

»Benådningsrätten kan endast användas mot brottslingar», sade de Tréville, som ville ha sista ordet, »och min musketör är oskyldig. Det är således icke nåd ni skall utöva, sire, utan rättvisa.»

»Och han sitter på For-l'Evêque?» sade konungen.

»Ja, sire, och i ensam cell, i en fängelsehåla som den värsta brottsling.»

»För fan, för fan!» mumlade konungen. »Vad är att göra?»

»Underteckna en frigivningsorder, och allt är klart», sade kardinalen. »Jag tror som ers majestät, att herr de Trévilles garanti är mer än tillräcklig.»

Tréville bugade sig vördnadsfullt med en tillfredsställelse, som icke var alldeles fri från fruktan; han skulle ha föredragit ett envist motstånd hos kardinalen framför denna plötsliga medgörlighet.

Konungen skrev under frigivningsordern och Tréville skyndade utan dröjsmål bort med den.

Just när han skulle gå, visade kardinalen honom ett vänligt småleende och sade till konungen:

»Det råder mycken harmoni mellan befäl och gemene man vid edra musketörer, sire; detta är mycket fördelaktigt för tjänsten och synnerligen hedrande för båda parterna.»

[ 164 ]»Han kommer med det första att spela mig något fult spratt», tänkte Tréville; »man får aldrig sista ordet med en sådan där karl. Men låtom oss skynda, ty kungen kan ändra åsikt snart nog, och när allt kommer omkring, faller det sig ändå litet svårare att skicka en man tillbaka till Bastiljen eller For-l'Evêque, när han sluppit ut därifrån, än att hålla kvar en fånge, som man har där.»

Herr de Tréville gjorde triumferande sitt intåg på For-l'Evêque, där han befriade fången, som icke övergivits av sitt orubbliga lugn.

Sedan, när Tréville första gången träffade d'Artagnan, sade han:

»Ni har sluppit lyckligt undan. Nu har ni fått betalt för värjstöten ni gav Jussac; återstår den ni gav Bernajoux, och ni får inte göra er för säker.»

För övrigt hade herr de Tréville rätt i att misstro kardinalen och tänka, att allt ännu icke var slut, ty knappt hade musketörkaptenen stängt dörren efter sig, förrän hans eminens sade till konungen:

»Nu, då det endast är vi två, så låt oss tala allvar, om ers majestät behagar. Sire, hertigen av Buckingham har varit i Paris sedan fem dagar och for härifrån först i morse.»