De tre musketörerna/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 15. Civila och militärer
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 16. Huru storsigillbevararen Seguier mer än en gång sökte efter klockan för att ringa, som han brukat göra förr
Kapitel 17. Makarna Bonacieux  →


[ 164 ]

16.
HURU STORSIGILLBEVARAREN SEGUIER MER ÄN EN GÅNG SÖKTE EFTER KLOCKAN FÖR ATT RINGA, SOM HAN BRUKAT GÖRA FÖRR

Det är omöjligt att göra sig en föreställning om den verkan dessa få ord gjorde på Ludvig XIII. Han rodnade och bleknade om vartannat, och kardinalen såg genast, att han med ett enda slag återerövrat den terräng han nyss förlorat.

»Hertigen av Buckingham i Paris!» utropade konungen. »Och vad ville han här?»

»Förmodligen konspirera med edra fiender hugenotterna och spanjorerna.»

»Nej, vid Gud, nej! Konspirera mot min heder med fru de Chevreuse, fru de Longueville och Condéerna!»

[ 165 ]»Åh, sire, vilken idé! Drottningen är alltför dygdig och framförallt älskar alltför högt ers majestät.»

»Kvinnan är svag, herr kardinal», sade konungen; »och vad den där kärleken till mig angår, så har jag mina egna tankar om den.

»Jag vidhåller icke desto mindre», sade kardinalen, »att hertigen av Buckingham kommit till Paris för helt och hållet politiska ändamål.»

»Och jag, jag är säker på, att han kommit för en helt annan sak, herr kardinal. Men om drottningen är brottslig, så må hon darra!»

»Visserligen», sade kardinalen, »hur motbjudande det än är mig att ett enda ögonblick låta tron på ett sådant svek vinna insteg hos mig, kommer likväl ers majestät mig att tänka på en sak: fru de Lannoy, som jag på ers majestäts befallning flera gånger försökt att utforska, talade i morse om för mig, att i natt var hennes majestät uppe mycket länge och 1 dag på morgonen hade hon gråtit mycket; sedan har hon skrivit hela dagen.»

»Där ha vi det!» sade konungen. »Utan tvivel till honom! Kardinal, jag måste se drottningens papper.»

»Men hur kunna komma åt dem, sire? Det förefaller mig som om varken ers majestät eller jag skulle kunna åtaga oss en sådan mission.»

»Hur bar man sig åt med marskalkinnan d”Ancre?» utropade konungen utom sig av vrede. »Jo, man visiterade hennes lådor och slutligen henne själv.»

»Marskalkinnan d'Ancre var ingenting annat än marskalkinnan d”Ancre, en florentinsk äventyrerska, sire, då däremot ers majestäts höga gemål är Anna av Österrike, Frankrikes drottning, det vill säga en av de mest högställda furstinnor i världen.»

»Så mycket brottsligare är hon då, herr hertig! Ju mera hon förgätit den höga ställning hon intager, desto djupare har hon sjunkit. Dessutom har det redan länge varit min fasta föresats att göra ett slut på alla dessa små politiska och kärleksintriger, Hon har även hos sig en viss La Porte…»

»Som jag anser vara drivfjädern i allt det här, det medger jag», sade kardinalen.

»Ni tror således, liksom jag, att hon bedrar mig», sade konungen.

»Jag tror, och jag upprepar det för ers majestät, att [ 166 ]drottningen konspirerar mot sin konungs makt, men därför har jag inte sagt att hon gör det mot hans heder.»

»Och jag, jag säger er, att hon gör det mot bådadera, jag säger er att drottningen icke älskar mig, att hon älskar en annan, och att denna andre är den där eländige Buckingham! Varför lät ni inte arrestera honom, medan han var i Paris?»

»Arrestera hertigen! Arrestera konung Karl I:s förste minister! Vad tänker ni på, sire! Vilken uppståndelse! Och om det så skulle visa sig, att ers majestäts misstankar, något som jag fortfarande tillåter mig att betvivla, verkligen ägde någon grund, vilket fruktansvärt uppseende det skulle väcka, vilken oerhörd skandal!»

»Men då han blottställde sig som en landstrykare och tjuv, borde man väl…»

Ludvig hejdade sig förskräckt över vad han ämnat säga, medan Richelieu sträckte fram huvudet och väntad, ehuru förgäves, på det ord, som stannat på konungens läppar.

»Så borde man…?»

»Ingenting», sade konungen, »ingenting. Men under hela den tid han var i Paris, har ni väl inte förlorat honom ur sikte?»

»Nej, sire.»

»Var bodde han?»

»La Harpegatan nummer sjuttiofem.»

»Var är det?»

»Åt Luxembourg till.»

»Och ni är säker på att drottningen och han inte träffats.»

»Jag anser drottningen alltför plikttrogen, sire.»

»Men de ha korresponderat, det är till honom drottningen hållit på och skrivit hela dagen — herr hertig, jag måste ha dessa brev.»

»Det tyckes mig likväl, sire…»

»Herr hertig, jag vill se dem till vad pris som helst!»

»Jag får likväl fästa ers majestäts uppmärksamhet på…»

»Förråder då även ni mig, herr kardinal, eftersom ni alltid sätter er emot min vilja? Är ni också i hemligt förstånd med spanjorer och engelsmän, med hertiginnan de Chevreuse och drottningen?»

»Sire», svarade kardinalen suckande, »jag trodde mig tryggad mot en dylik misstanke.»

Herr kardinal, ni har hört, jag vill se de där breven.»

»Det finns då endast ett sätt.»

»Och det skulle vara?»

[ 167 ]»Att lämna detta uppdrag åt storsigillbevararen Séguier. Det är en sak som helt och hållet ligger inom hans ämbetsplikter.»

»Låt genast skicka efter honom!»

»Han bör vara hemma hos mig, sire; jag bad honom komma till mig, och då jag for till Louvren, gav jag tillsägelse att om han kom, så skulle man låta honom vänta.»

»Låt då strax hämta honom!»

»Ers majestäts befallning skall uppfyllas, men…»

»Vad för men?»

»Men drottningen nekar kanske att lyda.»

»Mina befallningar?»

»Ja, om hon inte vet, att dessa befallningar komma från konungen.»

»Nåväl, för att hon inte må tvivla på det, går jag själv och underrättar henne.»

»Och ers majestät glömmer inte, att jag gjort allt vad jag kunnat för att förebygga en brytning?»

»Ja, herr hertig. Jag vet, att ni är mycket överseende med drottningen, alltför mycket kanhända, och jag förbereder er på, att vi komma att tala om den saken längre fram.»

»När det behagar ers majestät; men jag skall alltid känna mig stolt och lycklig, sire, över att få uppoffra mig för det goda förhållande, som jag önskar se råda mellan er och drottningen.»

»Det är bra, herr kardinal. Men skicka emellertid efter storsigillbevararen, medan jag själv går in till drottningen.»

Och i det han öppnade dörren, begav Ludvig sig ut i korridoren, som förde från hans våning till drottningens.

Drottningen befann sig omgiven av sina hovdamer, fru de Guitaut, fru de Sablé, fru de Montbazon och fru de Guéménée. I ett hörn satt den spanska kammarfrun donna Estefana, som följt henne från Madrid. Fru de Guéménée läste högt, och alla hörde uppmärksamt på utom drottningen, som tvärtom hade anordnat denna läsning för att, under det hon låtsade höra på, kunna överlämna sig åt sina egna tankar.

Dessa tankar, hur förgyllda de än voro av en sista kärleksglimt, voro icke desto mindre dystra. Berövas sin makes förtroende, förföljd av kardinalens hat, emedan han icke kunde förlåta henne att ha avvsat en ljuvare känsla än hatets, ständigt ihågkommande änkedrottningens öde, hur hon hela sitt liv pinats av detta hat — ehuru Maria av Medicis, om man får tro den tidens memoarer, börjat med att be[ 168 ]svara den kardinalens böjelse, som Anna av Österrike alltid slutade med att avvisa — hade den stackars drottningen sett sina trognaste tjänare, sina intimaste vänner och sina käraste gunstlingar falla runt omkring sig. Liksom dessa olyckliga, som sägas av naturen vara utrustade med någon fördärvbringande egenskap, bragte hon ofärd över allt vad hon vidrörde, hennes vänskap var ett olyckstecken, som uppkallade förföljelse. Fru de Chevreuse och fru de Vernet voro förvista, och La Porte dolde icke för sin härskarinna, att han väntade sig att bli arresterad vilket ögonblick som helst.

Just då hon satt som djupast och dystrast försjunken i dessa betraktelser, öppnades dörren till rummet och konungen kom in.

Föreläserskan avbröt ögonblickligen, alla damerna stego upp och det uppstod djup tystnad.

Konungen däremot visade icke minsta artighetsbetygelse, han endast stannade framför drottningen och sade i upprörd ton:

»Madame, ni kommer att få ett besök av herr storsigillbevararen, som skall meddela er vissa saker, som jag uppdragit åt honom.»

Den olyckliga drottningen, som man oupphörligt hotade med skilsmässa, förvisning och till och med åtal inför domstol, bleknade under sminket och kunde icke avhålla sig från att säga:

»Men varför detta besök, sire? Vad skall storsigillbevararen ha att säga mig, som icke ers majestät kan säga mig själv?»

Konungen svängde om på klacken utan att svara, och nästan i samma ögonblick anmälde gardeskaptenen, herr de Guitaut, storsigillbevararen.

När denne kom in, hade konungen redan lämnat rummet genom en annan dörr.

Storsigillbevararen kom in halvt leende, halvt rodnande. Som vi antagligen komma att träffa honom på nytt under loppet av denna berättelse, kan det icke skada, att våra läsare redan nu få göra närmare bekantskap med honom.

Denna storsigillbevarare eller justitieminister, som även kallades kansler, var en lustig karl. Det var Des Roches le Masle, kanonikus i Notre-Dame och en gång kammartjänare hos kardinalen, som rekommenderat honom hos hans eminens såsom en synnerligen pålitlig man. Kardina[ 169 ]len litade på rekommendationen och fick icke skäl att ångra det. Man berättade åtskilliga historier om honom, bland annat följande:

Efter en stormig ungdom hade han dragit sig tillbaka till ett kloster för att åtminstone under någon tid försona ynglingaårens dårskaper. Men då han inträdde på detta heliga ställe, hade den stackars botgöraren icke kunnat stänga dörren efter sig så hastigt, att icke de passioner, han velat undfly, smögo sig in dit med honom. Han anfäktades oupphörligt av dem, och priorn, åt vilken han anförtrodde sin svåra prövning och som ville göra vad han kunde för att rädda honom, gav honom det rådet att söka besvärja den leda frestaren genom att varje gång skynda till klockrepet och ringa av alla krafter. Vid ljudet av klockan skulle munkarna veta, att en broder hemsöktes av frestelser, och hela klostret skulle göra bön för honom.

Rådet syntes den blivande kanslern gott. Han besvor den onda anden med god förstärkning av munkarnas böner; men djävulen låter icke gärna driva ut sig från en plats, där han lagt in garnison; i samma mån man fördubblade besvärjelserna, fördubblade han frestelserna, så att slutligen klockan ringde allt vad tygen höllo natt och dag, förkunnande botgörarens brinnande längtan att späka köttet.

Munkarna fingo icke ett ögonblicks ro. Hela dagen gjorde icke annat än sprungo upp och ned för trapporna till kapellet, om nätterna måste de, förutom den sista aftongudstjänsten och ottesången springa upp minst tjugu gånger ur sängen och kasta sig på knä på stengolvet i sina celler.

Man vet icke, om det var djävulen, som släppte sitt rov, eller om det var munkarna, som tröttnade; nog av, efter tre månader syntes botgöraren åter ute i världen med ryktet om sig att vara den mest ohyggligt besatta varelse, som någonsin funnits till.

När han gick ut ur klostret, gick han in på ämbetsmannabanan, blev efter sin onkel domstolspresident, slöt sig till kardinalens parti, vilket bevisade icke litet skarpsinnighet, blev kansler, tjänade nitiskt hans eminens i hans hat mot änkedrottningen och hans hämnd mot Anna av Österrike, uppeggade domarne i rättegången mot Calais, uppmuntrade herr de Laffemas’ försök i den högre taskspelarkonsten och erhöll slutligen, invigd i kardinalens hela förtroende, som han gjort sig så väl förtjänt utav, det egendomliga uppdrag, för vars verkställande han nu infann sig hos drottningen. Drottningen befann sig ännu på stående fot, då han [ 170 ]kom in, men knappt hade hon fått se honom, förrän hon åter satte sig i sin länstol, gav sina hovdamer tecken att likaledes slå sig ned igen på sina dynor och taburetter och frågade i den mest högdragna ton:

»Vad önskar ni, min herre, i vad ärende kommer ni hit?»

»För att i konungens namn och utan att åsidosätta den vördnad, jag har den äran att hysa för ers majestät, verkställa en noggrann undersökning av ers majestäts papper.»

»Huru! En undersökning av mina papper! Mina papper? Åh, det är ovärdigt!»

»Ni täcktes förlåta mig, madame, men jag är i denna sak endast det verktyg, varav konungen betjänar sig. Har inte hans majestät nyss varit här, och har inte högst densamme själv förberett er på detta mitt besök?»

»Undersök då, mina herre, eftersom jag tycks vara en brottsling. Estefana, lämna nycklarna till mina bord och lådor.»

Kanslern gjorde för formens skull en titt i möblerna, men han visste mycket väl, att det icke var i någon låda drottningen kunde ha gömt det viktiga brev, som hon skrivit under dagen.

Då kanslern tjugu gånger öppnat och stängt lådorna i sekretären, måste han, hur mycket han än tvekade, måste han, säger jag, bringa saken till slut, det vill säga visitera drottningen själv. Han gick därför fram till den höga damen och sade i mycket förvirrad ton och med högst förlägen min:

»Och nu återstår för mig att göra den viktigaste visitationen.»

»Vilken då?» frågade drottningen, som icke förstod eller snarare icke ville förstå.

»Hans majestät är övertygad om, att ett brev i dag skrivits av er, och han vet även, att det ännu inte blivit avsänt. Detta brev finns varken i ert bord eller er sekretär, och likväl måste det finnas någonstädes.»

»Skulle ni våga bära hand på er drottning?» sade Anna av Österrike, i det hon reste sig i hela sin värdighet och såg skarpt på kanslern med en blick, som antagit ett nästan hotande uttryck.

»Jag är hans majestäts trogna undersåte, madame, och jag gör allt vad hans majestät befaller mig.»

»Nåväl, det är sant!», utbrast drottningen, »och kardinalens spioner ha tjänat honom förträffligt. Jag har i dag skrivit ett brev, detta brev är inte avsänt. Jag har det här.»

[ 171 ]Och drottningen förde sin vackra hand till sin barm.

»Giv mig då detta brev, madame», sade kanslern.

»Jag ger det inte åt någon annan än konungen», svarade drottning Anna.

»Om konungen hade velat, att detta brev skulle lämnas till honom, madame, så hade han även själv kommit och begärt det. Men det är åt mig, jag upprepar det, han givit i uppdrag att begära det av er, och om ni inte lämnar mig det… »

»Nåväl?»

»Så är det fortfarande åt mig han uppdragit att taga det från er.»

»Huru! Vad vill det säga?»

»Att mina order äro mycket vidsträckta, madame, och att jag är bemyndigad att söka det misstänkta papperet till och med på ers majestäts egen höga person.»

»Vilken skändlighet!» utropade drottningen.

»Ers majestät behagade därför inte göra så mycket svårigheter.»

»Detta är ett skamligt våld, förstår ni det?»

»Konungen befaller, ers majestät, ni torde därför ursäkta…»

»Jag underkastar mig det aldrig, nej, nej, hellre dö!» utropade drottningen, hos vilken spanjorskans och österrikiskans stolta blod började råka i svallning.

Kanslern gjorde en djup bugning, varpå han närmade sig drottningen i den tydliga avsikten att icke vika en hårsmån från den kungliga befallning han fått och i hela sitt uppträdande icke olik en bödelsdräng inne i tortyrkammaren, så att drottningens ögon fylldes av tårar av blygsel och raseri.

Drottningen var, som vi redan sagt, mycket vacker. Uppdraget kunde således med skäl kallas ömtåligt, och konungen hade i sin vilda svartsjuka mot Buckingham kommit därhän att nu icke längre vara svartsjuk på någon.

Utan tvivel sökte kanslern Séguier i detta ögonblick efter det märkvärdiga klockrepet, men då han icke kunde finna det, tog han sitt parti och sträckte ut handen mot det ställe, där drottningen tillstått, att hon hade gömt papperet.

Anna av Österrike tog ett steg tillbaka, så blek att man kunde trott henne vara döende, och under det hon för att icke falla stödde sig med vänstra handen mot ett bakom henne stående bord, tog hon med den högra fram ett papper ur barmen och räckte det åt storsigillbevararen.

[ 172 ]»Se där! Där har ni brevet!» utropade hon med avbruten och darrande röst; »tag det och befria mig från er förhatliga närvaro!»

Kanslern, som darrade även han av en lätt begriplig sinnesrörelse, tog brevet, bugade sig till golvet och drog sig tillbaka.

Knappt hade dörren stängts efter honom, förrän drottningen föll halvt medvetslös i armarna på sina hovdamer.

Kanslern bar fram brevet till konungen utan att ha läst ett ord därav. Konungen tog emot det med darrande hand, såg efter utanskriften, som saknades, blev alldeles blek, öppnade det långsamt, och när han av de första orden såg, att det var ställt till konungen av Spanien, läste han mycket hastigt igenom det.

Det var en hel anfallsplan mot kardinalen. Drottningen uppmanade sin bror och kejsaren av Österrike att, uppretade som de voro av Richelieus politik, vars ständiga mål var det österrikiska husets förödmjukande, hota Frankrike med krigsförklaring och att såsom villkor för fredens bevarande fordra kardinalens avlägsnande; men om kärlek innehöll brevet icke ett enda ord.

Helt glad gjorde konungen sig underrättad, om kardinalen ännu fanns kvar i Louvren, och fick till svar att hans eminens i skrivkabinettet väntade på hans majestäts befallningar.

Konungen begav sig genast till honom.

»Min kära hertig», sade han, »ni hade rätt, och det var jag som hade orätt; hela intrigen gäller endast politik, det är alls inte fråga om någon kärlek i det här brevet, som ni själv kan se. Däremot är det mycket starkt fråga om er.»

Kardinalen tog brevet och läste det med den störrsta uppmärksamhet; när han hunnit till slut, läste han igenom det ännu en gång.

»Nåväl, ers majestät», sade han, »ni ser nu hur långt mina fiender kunna gå: man hotar med två krig, om ni inte avskedar mig. I ert ställe, sire, skulle jag sannerligen giva vika för så mäktiga skäl, och för mig vore det en verklig lycka att få draga mig tillbaka.»

»Vad säger ni, hertig?»

»Jag säger, sire, att min hälsa blir förstörd på dessa oupphörliga strider och detta ständiga arbete. Jag säger, att jag efter all sannolikhet inte kommer att stå ut med ansträngningarna vid La Rochelles belägring och att det [ 173 ]vore bättre, att ers majestät till högsta ledare utnämnde prinsen av Condé eller marskalk de Bassompierre eller vilken annan tapper man som helst, vars yrke det är att föra krig, och inte mig, som är en kyrkans man och som oupphörligt ryckes bort från mitt rätta kall för att ägna mig åt saker, som jag inte passar för. Ni kommer därigenom att göra ert land lyckligare i det inre, sire, och jag tvivlar inte på, att ni även blir större och mäktigare i det yttre.»

»Herr hertig», sade konungen, »jag förstår, men var lugn, alla de, som nämnas i det här brevet, skola straffas efter förtjänst, även drottningen själv.»

»Vad säger ni, sire? Gud bevare mig för att drottninggen skulle få lida minsta obehag för min skull! Hon har alltid ansett mig för sin fiende, fastän ers majestät kan intyga, att jag ständigt på det varmaste tagit hennes parti, till och med mot ers majestät själv. Åh, om hon skulle bedraga ers majestät, så att det gällde er heder, det vore en annan sak, och jag skulle då vara den förste att säga: ingen nåd, sire, ingen nåd för den brottsliga! Lyckligtvis förhåller det sig inte så, och ers majestät har nyss fått ett nytt bevis därpå.»

»Det är sant, herr kardinal», sade konungen, »och ni hade rätt som alltid. Men drottningen förtjänar i alla fall hela min vrede.»

»Det är ni, sire, som uppväckt hennes, och jag skulle mycket väl kunna fatta, om hon hyste agg mot ers majestät — ers majestät har behandlat henne med en stränghet… »

»Så kommer jag alltid att behandla mina fiender och även edra, herr hertig, hur högt de än må stå och vilka faror jag än utsätter mig för genom att handla strängt mot dem!»

»Drottningen är min fiende, sire, men hon är icke er; tvärtom hon är er trogna, undergivna och oförvitliga hustru, tillåt mig därför att lägga ett ord för henne hos ers majestät.»

»Ja, men då må hon förödmjuka sig och taga första steget till ett närmande.»

»Tvärtom, sire, det är ni som bör föregå med gott exempel; ni är den som först haft orätt, eftersom ni först misstänkt drottningen.»

»Jag skulle taga första steget!» sade konungen; »nej, aldrig!»

[ 174 ]»Sire, jag bönfaller!»

»Dessutom, hur skulle det gå till?»

»Ers majestät skulle göra något, som ni vet kunde vara henne angenämt.»

»Och det skulle vara?»

»Giv en bal; ers majestät vet hur förtjust drottningen är i att dansa. Jag ansvarar för, att hennes agg inte skall kunna motstå en sådan uppmärksamhet å ers majestäts sida.»

»Herr kardinal, ni vet att det inte är alla slags världsliga nöjen jag tycker om.»

»Ja, men drottningen blir er endast så mycket tacksammare, då hon känner er motvilja för detta nöje; dessutom vore det ju ett tillfälle för henne att få använda de där vackra diamanterna, som ers majestät skänkte henne häromdagen på hennes namnsdag och som hon ännu inte haft något tillfälle att bära.»

»Vi få se, herr kardinal, vi få se», sade konungen, som i sin glädje över att se drottningen skyldig till ett brott, som han icke brydde sig mycket om, och oskyldig till ett felsteg, som han mycket fruktade, var fullkomligt beredd att försona sig med henne. »Vi få se, men på min ära ni är alldeles för mild.»

»Sire», sade kardinalen, »lämna strängheten åt ministrarna, mildheten är en kunglig dygd; utöva den, och ni skall få se, att det bekommer er väl.»

Varpå kardinalen, som hörde klockan slå elva, bugade sig djupt, anhöll att få avlägsna sig och bevekande bad konungen att försona sig med drottningen.

Anna av Österrike, som på grund av det henne frånrövade brevet var beredd på förebråelser, blev högst förvånad, då hon dagen därpå såg konungen göra försök till ett närmande. Hennes första rörelse var avvisande, hennes kvinnliga stolthet och hennes värdighet som drottning hade båda blivit så grymt sårade, att hon icke kunde låta blidka sig i första taget; men besegrad av sina hovdamers råd, syntes hon slutligen börja att glömma. Konungen begagnade sig av detta första tecken till återvändande harmoni för att meddela henne, att han inom kort ämnade ge en fest.

En fest var någonting så sällsynt för den stackars Anna av Österrike, att vid denna underrättelse, såsom kardinalen förutspått, det sista spåret av harm försvann, om icke i hennes hjärta, så åtminstone i hennes ansikte. Hon frå[ 175 ]gade vilken dag denna fest skulle äga rum, men konungen svarade, att han måste komma överens om den saken med kardinalen.

Och konungen frågade även kardinalen varje dag, vid vilken tid denna fest skulle äga rum, och varje dag fann kardinalen någon förevändning att uppskjuta med bestämmandet av tiden.

På detta sätt gingo tio dagar.

På åttonde dagen efter den scen vi nyss berättat fick kardinalen ett brev från London, som innehöll endast dessa rader:


»Jag har dem, men jag kan icke lämna London i brist på pengar; skicka mig femhundra pistoler, och fyra eller fem dagar efter det jag fått dem skall jag vara i Paris.»


Samma dag kardinalen fått detta brev, gjorde konungen honom sin vanliga fråga.

Richelieu räknade på fingrarna och tänkte:

»Hon säger att hon skall vara i Paris fyra eller fem dagar efter det hon fått pengarna; det behövs fyra eller fem dagar för pengarna att komma fram — det gör tio dagar; vidare måste tagas i beräkning motvind, andra ogynnsamma tillfälligheter och kvinnlig brist på uthållighet — låt oss således säga tolv dagar.»

»Nå, herr hertig», sade konungen, »har ni räknat efter?»

»Ja, sire. Vi ha i dag den tjugonde september, den tredje oktober ger stadens magistrat en fest. Detta passar ju förträffligt, ty på det sättet behöver det inte se ut, som om ni gjorde något för att gå drottningen till mötes.»

Därpå tillade kardinalen:

»Apropå, sire, glöm inte att säga till hennes majestät dagen före festen, att ni önskar se hur de där diamantägiljetterna kläda henne.»