De tre musketörerna/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 31. Engelsmän och fransmän
De tre musketörerna
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Tom Wilson

Kapitel 32. En prokuratorsmiddag
Kapitel 33. Kammarjungfrun och matmodern  →


[ 116 ]

32.
EN PROKURATORSMIDDAG

Emellertid hade icke den duell, i vilken Porthos spelat en så lysande roll, kommit honom att glömma middagen hos sin prokuratorska. Dagen därpå fram emot klockan ett lät han Mousqueton ge sig en sista borstning och begav sig till Oursgatan med stolta steg som en man, som redan skördat en triumf och väntar sig ännu en.

Hans hjärta klappade, men icke som d'Artagnans av en ung och otålig kärlek. Nej, ett mera materiellt intresse satte hans blod i svallning, han skulle äntligen få överskrida denna mystiska tröskel, klättra uppför denna okända trappa, uppför vilken mäster Coquenards gamla écustycken vandrat ett och ett.

Han skulle nu i verkligheten få se en viss kassakista, vars bild han väl tjugu gånger sett i sina drömmar; en lång och djup kassakista, försedd med bastanta hänglås och reglar och fastskruvad vid golvet; en kassakista, som han så ofta [ 117 ]hört talas om och som prokuratorskans visserligen litet torra men ändå ganska eleganta händer skulle öppna för hans beundrande blickar.

Och slutligen skulle han, den på jorden kringirrande mannen, mannen utan förmögenhet och utan familj, soldaten, van vid värdshusen, krogarna, tavernerna och vinstugorna, läckergommen, som för det mesta var tvungen att nöja sig med de bitar han kunde snåla sig till, nu skulle han få vara med om ordentliga familjemåltider, njuta av ett bekvämt hemliv och vänja sig vid dessa små omsorger, som smaka desto bättre, ju mera härdad man blivit, efter vad gamla knektar påstå.

Att i egenskap av kusin få komma varje dag och slå sig ned vid ett gott bord, förjaga rynkorna från den gamla prokuratorns gula och fårade panna, en smula plocka de unga skrivarna, medan man lärde dem att spela farao, raffel och landsknekt med alla deras finesser och att i betalning för en timmes lektion spela av dem en hel månads besparingar, allt detta tilltalade redan på förhand Porthos alldeles ofantligt.

Musketören påminde sig visserligen då och då de elaka rykten, som vid denna tid voro i omlopp om prokuratorerna och som överlevat dem: gnideriet, förknappningarna, fastedagarna; men som Porthos med undantag av några snålhetsanfall, som han alltid ansett mycket opassande, i det hela funnit prokuratorskan ganska frikostig, det vill säga för att vara en prokuratorska, så hoppades han ändå att komma i ett behagligt och väl ordnat hem.

Men redan vid porten började musketören få sina tvivel: entrén var allt annat än lockande: portgången stinkande och mörk, trappan illa upplyst av små gallerfönster, genom vilka dagsljuset med möda silade sig in från granngården och i första våningen en låg dörr, beslagen med ofantliga spikar liksom huvudporten till Grand-Châtelet.

Porthos knackade; en lång, blek skrivare, med ansiktet begravet i en skog av okammat hår, kom och öppnade och hälsade med minen hos en man, tvungen att hos en annan respektera på samma gång den resliga figuren, som utvisar styrka, militäruniformen, som anger ståndet, och den blomstrande ansiktsfärgen, som skvallrar om vanan att leva gott.

En annan, mindre skrivare syntes bakom den förste, en tredje, mera storväxt bakom den andre, och en springpojke på tolv år bakom den tredje. Summa tre och en halv skri[ 118 ]vare, vilket på den tiden vittnade om en stor krets av klienter.

Ehuru musketören icke skulle infinna sig förrän klockan ett, hade prokuratorskan hållit utkik ända sedan klockan tolv, räknande på att hennes beundrares hjärta och kanske även hans mage skulle förmå honom att komma före den utsatta tiden.

Fru Coquenard kom således ut genom dörren till våningen nästan samtidigt med att Porthos kom in genom dörren till trappan, och den värda damens ankomst befriade honom ur en stor förlägenhet. Skrivarna betraktade honom nämligen med nyfikna blickar, och han, som icke visste vad han skulle säga åt denna uppstigande och nedstigande skala, stod där och teg helt beskedligt.

»Det är ju min kusin!» utropade prokuratorskan; »men så stig då in, stig in, herr Porthos.»

Namnet Porthos gjorde sin stora effekt på skrivarna, som började skratta; men Porthos vände sig om, och allas ansikten återtogo genast sitt allvar. Sedan man gått genom ytterrummet, där skrivarna befunno sig, och kontoret, där de borde ha befunnit sig, kom man in i prokuratorns kabinett; kontoret var ett slags mörk sal, möblerad med pappersluntor. Då man lämnade kontoret, hade man köket till höger och kom in i mottagningsrummet.

Alla dessa rum, som stötte intill varandra, ingåvo icke Porthos någon hög tanke om våningens beskaffenhet. Allt vad som talades måste höras på långt håll genom alla dessa öppna dörrar; dessutom hade han i förbigående kastat en hastig och forskande blick in i köket, och han måste till prokuratorskans skam och sin egen stora ledsnad tillstå för sig själv, att han där icke sett denna spiseld, detta liv, denna brådska, som vid tillagandet av en god måltid bruka råda i denna läckergommarnas helgedom.

Prokuratorn var förmodligen förberedd på detta besök, ty han visade ingen överraskning, då han fick se Porthos, som gick fram till honom med tämligen obesvärad min och artigt hälsade på honom.

»Vi lära vara kusiner, herr Porthos», sade prokuratorn, i det han med armarnas tillhjälp reste sig upp i sin rottingstol.

Gubben, insvept i en vid, svart tröja, i vilken hans spinkiga kropp försvann, var skarp och skinntorr, hans små grå ögon lyste som karbunklar och tycktes jämte den grimaserande munnen vara den enda delen av hans ansikte; där det ännu fanns kvar något liv. Olyckligtvis började benen neka [ 119 ]hela denna knotiga maskin sin tjänst, och sedan fem eller sex månader, som denna tilltagande svaghet givit sig tillkänna, hade den värda prokuratorn blivit så gott som sin hustrus slav.

Kusinen togs emot med stilla undergivenhet, det var också allt. Hade mäster Coquenard varit på benen och rask och kry, skulle han säkerligen förnekat varje släktskap med herr Porthos.

»Ja, herr prokurator, vi äro kusiner», sade Porthos utan att förlora fattningen, så mycket mera som han aldrig väntat, att mannen skulle taga emot honom med något slags entusiasm.

»På kvinnosidan, förmodar jag?» sade prokuratorn försmädligt.

Porthos begrep icke skämtet utan tog det för en naivitet, åt vilken han skrattade under sina stora mustascher. Fru Coquenard, som visste, att en naiv prokurator var en mycket sällsynt art inom sitt släkte, smålog litet och rodnade mycket.

Mäster Coquenard hade alltsedan Porthos’ ankomst kastat oroliga blickar på ett stort skåp, som stod mittför hans skrivbord av ek. Porthos förstod, att detta skåp, fastän det på intet sätt till formen liknade den kista han sett i sina drömmar, måste vara den saliggörande kassakistan, och han lyckönskade sig själv, att verkligheten var sex fot högre än drömmen.

Mäster Coquenard drev icke sina genealogiska forskningar längre, utan sade, i det han flyttade sin oroliga blick från skåpet till Porthos:

»Vår herr kusin gör oss väl före sin avresa till krigsskådeplatsen den äran att för en gång äta middag hos oss, eller hur, min vän?» tillade han, vändande sig till sin hustru.

Denna gång fick Porthos stöten rätt i magen och kände den djupt; fru Coquenard å sin sida tycktes icke heller vara okänslig för den, ty hon genmälde:

»Min kusin kommer nog aldrig hit mera, om han ser att vi bemöta honom illa; i motsatt fall åter har han alldeles för kort tid att tillbringa i Paris och följaktligen att hälsa på oss, för att vi inte skulle be honom skänka oss snart sagt alla de ögonblick han kan ha lediga före sin avresa.»

»Ack, mina ben, mina arma ben! Var hålla ni till?» mumlade Coquenard och försökte småle.

Denna undsättning, som lämnades Porthos i samma ögonblick han såg sig hotad i sina gastronomiska förhoppningar, [ 120 ]ingav musketören en varm tacksamhetskänsla mot prokuratorskan.

Snart slog middagstimmen. Man gick ut i matsalen, ett stort, mörkt rum, som låg mittemot köket.

Skrivarna, som tycktes ha vädrat några ovanliga dofter i huset, infunno sig med militärisk punktlighet, bärande sina taburetter och alldeles färdiga att slå sig ned. Man såg dem på förhand röra käkarna med fruktansvärt glupande förutsättningar.

»För tusan», tänkte Porthos med en blick på de tre utsvultna, ty springpojken fick naturligtvis icke vara med om äran att sitta vid ämbetsmannens bord, »i min kusins ställe skulle jag inte ha sådana där storätare i min tjänst. Man kunde tro dem vara skeppsbruntna, som inte ätit på sex veckor.»

Mäster Coquenard kom in, skjuten på sin rullstol av fru Coquenard, som Porthos i sin tur skyndade till hjälp att rulla hennes man fram till bordet. Knappt hade han kommit in, förrän han började vädra och röra käkarna på samma sätt som hans skrivare.

»Åh! Åh!», sade han, »det där var en soppa, som är inbjudande.»

»Vad fan vädra de för ovanligt i den där soppan?» tänkte Porthos vid anblicken av en blek buljong, rikligt tilltagen, men alldeles utan ögon och på vars yta några brödkanter simmade som enstaka öar i en arkipelag.

Fru Coquenard smålog, och på ett tecken av henne fingo alla brått att slå sig ned.

Mäster Coquenard serverades först, sedan Porthos; därpå fyllde fru Coquenard sin tallrik och delade ut brödtärningar utan buljong åt de otåliga skrivarna.

I samma ögonblick sprang dörren till matsalen knarrande upp av sig själv, och genom de på glänt stående flygeldörrarna såg Porthos den lilla springpojken, som då han icke fick deltaga i festmåltiden, åt sitt bröd vid det dubbla oset från köket och matsalen.

Efter soppan kom tjänstflickan in med kokt höna, en läckerhet, som kom bordsgästernas ögonlock att spärras upp till den grad, att de tycktes nära att sprängas.

»Det syns att du är släktkär, min vän», sade prokuratorn med ett nästan tragiskt småleende till sin hustru; »det här är alldeles säkert en artighet, som du velat visa din kusin.»

Den stackars hönan var mager och betäckt av ett av dessa tjocka, ruggiga skinn, som benen aldrig kunna tränga [ 121 ]igenom, trots alla ansträngningar; man maste ha letat mycket länge, innan man fann henne på den pinne, dit hon dragit sig tillbaka för att dö av ålderdom.

»För fan», tänkte Porthos, »det här var högst ledsamt! Nog för att jag vördar ålderdomen, men inte sätter jag den särdeles högt, då den är kokt eller stekt.»

Och han lät blicken gå kring bordet för att se, om man delade hans åsikt; men tvärtom såg han endast lågande blickar, som på förhand slukade den utomordentliga hönan, föremålet för hans förakt.

Fru Coquenard drog fatet till sig, skar skickligt av de två stora svarta benen, som hon lade på sin mans tallrik, skar av halsen, som hon tillika med huvudet lade åt sidan för sin egen räkning, lossade ena vingen åt Porthos och lämnade därpå fågeln nästan orörd åt tjänstflickan, som burit in den och som nu försvann med den, innan musketören hunnit ge akt på de olika uttryck en sviken förhoppning allt efter vars och ens karaktär och temperament framkallar på deras ansikten, som erfara en sådan.

I stället för hönan kom det nu ett fat med bondbönor, ett ofantligt fat, på vilket några fårben, som man vid första påseendet kunnat tro ha något kött på sig, gjorde några försök att visa sig. Men skrivarna läto icke lura sig av detta bedrägeri, och de sorgsna minerna övergingo nu till ansikten av stilla undergivenhet.

Fru Coquenard delade ut denna rätt åt de unga männen med en god husmoders måtta.

Nu kom turen till vinet. Mäster Coquenard tog ett högst oansenligt lerkrus och slog i ett tredjedels glas åt var och en av de unga männen, slog därpå i åt sig själv ungefär lika mycket, varpå kruset genast vandrade över till Porthos och fru Coquenard.

De unga männen fyllde sina vinglas med vatten, sedan de druckit ur hälften av denna blandning, fyllde de dem på nytt med vatten och upprepade denna sak flera gånger, så att de vid slutet av måltiden sväljde en dryck, som från rubinens färg övergått till den brända topasens.

Porthos satt och tuggade helt beskedligt på sin hönsvinge och ryste till, då han under bordet kände prokuratorskans knä träffa hans. Han drack även ett halvt glas av det så sparsamt utdelade vinet och som han fann vara denna förskräckliga montreuil, alla övade gommars fasa.

Mäster Coquenard såg honom sluka vinet oblandat och suckade.

[ 122 ]»Behagas det litet bönor, kusin Porthos?» frågade fru Coquenard i denna ton, som betyder: tro mig, smaka inte på dem.»

»Må fan ta mig, om jag smakar dem!» mumlade Porthos och sade därpå högt: »Tack, kusin, men jag är redan mätt.»

Det blev en stunds tystnad. Porthos visste icke vad min han skulle hålla. Prokuratorn upprepade flera gånger, vändande sig till sin hustru:

»Åh, min vän, jag måste göra dig min komplimang, den här är ju en riktig festmiddag! Min gud, så jag har ätit!»

Mäster Coquenard hade ätit sin soppa, de två svarta hönsbenen och det enda fårben, som det fanns litet kött på.

Porthos trodde, att han gjorde narr av honom, och började vrida upp mustascherna och rynka pannan; men fru Coquenards knä kom helt sakta och bad honom ha tålamod.

Denna tystnad och detta avbrott i serveringen, som voro fullkomligt obegripliga för Porthos, hade däremot en fruktansvärd betydelse för skrivarna; på en blick av prokuratorn och ett småleende av fru Coquenard stego de långsamt upp från bordet, lade ihop sina servetter ännu långsammare, bugade sig och gingo ut.

»Gå, mina unga vänner, gå och smält middagen, medan ni arbeta», sade prokuratorn med värdigt allvar.

Då skrivarna gått, steg fru Coquenard upp och tog ur en skänk fram en bit ost, syltad kvitten och en kaka, som hon själv bakat med mandel och honung.

Mäster Coquenard rynkade pannan, därför att han tyckte det var alldeles för många rätter; Porthos bet sig i läppen, därför att han icke såg till någon ordentlig middagsmat.

Han såg efter, om fatet med bönor ännu fanns kvar, men fatet med bönor hade försvunnit.

»En festmiddag alldeles säkert», utropade mäster Coquenard skruvande sig i stolen, »en verklig festmiddag, epulæ epularum! Lucullus äter middag hos Lucullus.»

Porthos betraktade kruset, som stod bredvid honom, och hoppades att få göra sig en middag av vin, bröd och ost; men det fanns icke något vin, kruset var tomt, och herrskapet Coquenard tycktes icke märka det.

»Det är bra», sade Porthos för sig själv, »nu är jag emellertid varnad.»

Han lät tungan överfara en sked sylt och limmade fast tänderna i fru Coquenards klibbiga kaka.

»Nå», tänkte han, »uppoffringen är gjord. Åh, om jag [ 123 ]inte hade hoppet att tillsammans med fru Coquenard få titta in i hennes mans kassaskåp!»

Mäster Coquenard kände nu efter alla delikatesserna vid en måltid som denna, som han kallade ett överdåd, behov av att ta sig en middagslur. Porthos hoppades, att detta skulle äga rum genast under pågående session och på stället, men den fördömda prokuratorn ville icke höra på det örat; man måste rulla in honom i hans rum, och han gav sig icke, förrän man ställt stolen framför hans skåp, på vars list han till yttermera visso satte fötterna.

Prokuratorskan förde Porthos med sig in i ett angränsande rum, och man började avhandla grundvillkoren för en försoning.

»Ni kan mycket väl komma och äta middag tre gånger i veckan», sade fru Coquenard.

»Tack», svarade Porthos, »men jag vill inte missbruka er godhet. Dessutom måste jag tänka på min utrustning.»

»Ja, det är sant», sade prokuratorskan suckande…» den där olycksaliga utrustningen!»

»Ack ja», sade Porthos, »det är just den!»

»Men vari består då en sådan utrustning hos er musketörer, herr Porthos?»

»Å, av en massa saker», sade Porthos; »musketörerna äro, som ni vet, en elitkår, och de behöva en mängd saker, som inte fordras för gardena eller schweizarna.»

»Ja, men räkna ändå upp för mig…»

»Jo, det kan gå till…», började Porthos, som hellre ville tala om det hela än detaljerna.

»Till hur mycket?» frågade hon; »jag hoppas, att det inte överstiger…» Hon tystnade, hon kunde icke få fram ordet.

»Ånej», sade Porthos, »det överstiger inte tvåtusen femhundra livres; jag tror till och med, att med mycken sparsamhet skulle jag kunna reda mig med tvåtusen.»

»Store Gud, tvåtusen livres!» utropade hon; »men det är ju en hel förmögenhet.»

Porthos gjorde en högst uttrycksfull grimas, och fru Coquenard begrep den fullkomligt.

»Jag bad att få veta litet detaljer», sade hon, »därför att som vi ha mycket släktingar och klienter bland köpmännen, så är jag nästan säker på att kunna få sakerna dubbelt billigare än ni kan köpa dem själv.»

»Aha», sade Porthos, »var det detta ni ville säga?»

»Ja, bästa herr Porthos. Så till exempel, behöver ni inte först och främst en häst?»

[ 124 ]»Jo, just en häst.»

»Nåja, då vet jag var en sådan kan fås, som passar er utmärkt.»

»Åh», sade Porthos strålande, »då är jag lugn för hästen. Men sedan behöver jag en komplett sadelmundering, som består av saker, som endast en musketör själv kan köpa och som för övrigt inte kommer att överstiga trehundra livres.»

»Trehundra livres; nå låt oss bestämma trehundra då», sade prokuratorskan med en suck.

Porthos smålog; som man minns, hade han sadeln, som han fått från Buckingham, det var således trehundra livres, som han listigt tänkte stoppa i sin egen ficka.

»Vidare», fortfor han, »behövs det en häst åt min betjänt och en kappsäck för min egen räkning; vad vapen beträffar, behöver ni inte tänka på dem, ty sådana har jag.»

»En häst åt er betjänt?» svarade prokuratorskan tveksamt. »Men är det inte bra storartat?»

»Nå, min fru», svarade Porthos stolt, »är jag någon vanlig stackare, jag då?»

»Nej, jag ville bara säga, att en vacker mulåsna ibland tar sig lika bra ut som en häst, och jag tycker det, att om ni skaffar er Mousqueton en vacker mulåsna…»

»Kör för en vacker mulåsna då», sade Porthos; »ni har rätt, jag har sett mycket höga spanska herrar, vilkas hela svit red på mulåsnor. Men ni förstår, fru Coquenard, att då skall det vara en mulåsna med panascher och bjällror.»

»Var lugn!» sade prokuratorskan.

»Återstår således kappsäcken», sade Porthos.

»Åh, oroa er inte för den», utbrast fru Coquenard; »min man har fem eller sex kappsäckar, ni kan välja ut den bästa. Det är i synnerhet en, som han tyckte mycket om att begagna på sina resor och som rymmer ofantligt mycket.»

»Den är således tom, den där kappsäcken?» frågade Porthos naivt.

»Ja, visst är den tom», svarade prokuratorskan lika naivt.

»Ja, men den kappsäck jag behöver», utropade Porthos, »måste vara en väl packad kappsäck, min söta.»

Fru Coquenard drog på nytt djupa suckar, Molière hade ännu icke skrivit Den girige, fru Coquenard har således försteget framför Harpagon.

Slutligen diskuterades den övriga utrustningen på samma sätt, och resultatet blev, att prokuratorskan skulle ge åttahundra livres i kontanta pengar samt anskaffa den häst och [ 125 ]den mulåsna, som skulle få den äran att bära Porthos och Mousqueton till ärans fält.

Sedan dessa villkor blivit framställda, tog Porthos avsked av fru Coquenard. Hon ville nog gärna hålla honom kvar, i det hon gjorde ljuva miner mot honom; men Porthos skyllde på tjänstens fordringar, och prokuratorskan måste vika för konungen.

Musketören kom hem till sig med en hunger, som försatte honom i högst uselt lynne.