Den siste mohikanen/Kap 03

←  En objuden reskamrat

Den siste mohikanen av James Fenimore Cooper Översättare: Tom Wilson Unkas

Magua  →

III.
UNKAS.

Lämnande den omisstänksamma Heyward och hans tillitsfulla sällskap att tränga ännu djupare in i en skog, som hyste så förrädiska invånare, måste vi nu begagna oss av en författares förmånsrätt och flytta skådeplatsen några engelska mil väster om det ställe, där vi senast sågo dem.

Samma dag syntes två män uppehålla sig på stranden av en liten men snabb ström en timmes väg från Webbs läger, liksom om de avvaktade en frånvarande persons ankomst eller inträffandet av någon väntad tilldragelse. Skogens vidsträckta lövvalv bredde ut sig ända till flodbrädden, där det hängde ut över vattnet och skuggade dess mörka strömfåra med en djupare färgton. Solens strålar började bränna mindre skarpt, och dagens tryckande hetta minskades, i den mån som de svalare dunsterna från källorna stego upp från sina lövrika bäddar och svävade i luftkretsen. Men den av liv genomträngda tystnad, som är utmärkande för ett amerikanskt landskap med dess dåsiga kvalm en julidag, rådde ännu på denna ensliga plats, avbruten endast av de nyssnämnda männens röster, ett tillfälligt trögt pickande av en hackspett, det missljudande ropet av en grann skrika eller det dova bruset från ett avlägset vattenfall.

Dessa svaga och brutna ljud voro emellertid allt för bekanta för de båda skogsmännen för att avleda deras uppmärksamhet från det mera fängslande föremålet för deras samtal. Medan den ena av dessa två sysslolösa män genom sitt röda skinn och sin vilda dräkt förrådde, att han var en skogens inföding, visade den andre under masken av sin grova och nästan en vildes liknande utrustning den ljusare fastän solbrända och länge sedan vissnade hyn hos en man, som kunde skryta av att härstamma från europeiska föräldrar. Den förre satt på ändan av en mossbeväxt stock i en ställning, som tillät honom att höja verkan av sitt allvarliga tal genom de lugna men uttrycksfulla åtbörderna hos en i ett meningsbyte inbegripen indian. Hans kropp, som var i det närmaste naken, visade en skräckinjagande sinnebild av döden, målad med omväxlande vit och svart färg. Hans slätrakade huvud, på vilket intet annat hår var kvarlämnat än den välbekanta, ridderliga skalplocken, saknade prydnader av något slag med undantag av en enda örnfjäder, som gick tvärs över hjässan och hängde ned på väntra axeln. En tomahåk och en skalperkniv av engelsk tillverkning sutto i hans gördel, medan ett kort soldatgevär av det slag, varmed de vitas statsklokhet beväpnade deras vilda bundsförvanter, låg i en vårdslös ställning över hans nakna och muskulösa lår. Krigarens breda bröst, starkt utvecklade lemmar och allvarliga drag tycktes antyda, att han hade nått sitt livs fulla kraft, ehuru inga tecken till förfall ännu syntes ha försvagat hans mandom.

Den vita mannens gestalt tillhörde, att döma av de delar därav, som ej voro dolda av kläderna, en person, som hade varit förtrogen med vedermödor och ansträngningar alltifrån sin tidigaste ungdom. Ehuru muskulös var hans kroppsbyggnad snarare smärt än fyllig, men varje nerv och muskel tycktes spända och härdade genom ständig vistelse i fria luften och ständiga mödor. Han bar en skogsgrön jaktrock med bleknade gula fransar och en sommarmössa av skinn, varpå det ludna hade blivit bortklippt. Även han hade en kniv i ett wampumbälte liknande det, som sammanhöll indianens torftiga klädesplagg, men ingen tomahåk. Hans mockasiner voro brokigt prydda på infödingarnas sätt, och den enda del av hans nedre dräkt, som var synlig nedanför jaktrocken, var ett par damasker av bockskinn, som snördes på sidorna och voro ombundna ovanför knäna med hjortsenor. En kulpung och ett kruthorn fullständigade hans personliga utrustning, varjämte en bössa av ansenlig längd, det farligaste av alla skjutvapen, enligt vad de insiktsfullare vites kunskaper hade lärt dem, stod lutad mot ett ungträd i närheten. Jägaren eller kunskaparen, vilketdera han nu månde vara, hade små livliga, skarpa och oroliga ögon, som, under det att han talade, spejade omkring på alla sidor om honom, liksom om de sökte något villebråd eller misstänkte, att någon lurande fiende plötsligt skulle närma sig. Oaktat dessa tecken av en till vana övergången misstänksamhet voro hans anletsdrag icke blott fria från allt, som tydde på svek, utan buro även i det ögonblick, då han föreställes läsaren, ett uttryck av barsk ärlighet.

»Till och med era sägner avgöra frågan till min förmån, Chingachgook», sade han på det språk, som var känt för alla infödingar, vilka fordom bebodde landet mellan floderna Hudson och Potomac och vilket vi till läsarens bästa skola fritt översätta, på samma gång vi försöka bevara något av såväl personens som språkets egendomlighet. »Dina fäder kommo från den nedgående solen och gingo över den stora floden, bekrigade traktens folk och intogo landet, under det att mina kommo från morgonrodnaden över det stora, salta vattnet och gjorde sitt verk till stor del efter det föredöme, som dina fäder givit dem. Må sedan Gud avgöra frågan oss emellan och vänner spara sina ord!»

»Mina fäder kämpade med den nakna röda mannen», genmälde indianen bistert på samma språk. »Finns det inte någon skillnad, Falköga, mellan krigarens pil med stenspets och den kula, varmed du dödar?»

»Det finns gott förstånd hos en indian, fastän naturen skapat honom med rött skinn», sade den vita mannen med en skakning på huvudet, liksom om detta vädjande till hans rättvisa icke hade skett förgäves. För ett ögonblick tycktes han anse sig ha dragit det kortaste strået, men därpå återvann han fattningen och besvarade sin vederdelomans invändning så gott hans begränsade kunskaper tilläto: »Jag är ingen lärd man och frågar föga efter, vem som vet det, men att döma efter vad jag sett, när sprättarna därnere förfölja hjortar och jaga ekorrar, skulle jag tro, att en bössa i deras farfäders händer inte var så farlig som en valnötsbåge och en god pilspets av flinta kunna vara, om de spännas med en indians förstånd och avskjutas med en indians öga.»

»Du har hört historien berättas av dina fäder», svarade den andre kallt med en avböjande rörelse av handen. »Vad säga era gamla män? Berätta de för de unga krigarna, att när blekansiktena mötte de röda männen, voro dessa målade till krig och väpnade med stenyxor och träbössor?»

»Jag är inte någon fördomsfull man, inte heller en, som skryter med mina naturliga företrädesrättigheter, fastän den värsta fiende jag har på jorden, och det är en irokes, inte vågar förneka, att jag är en äkta vit man», svarade kunskaparen, i det han med hemlig tillfredsställelse granskade den matta färgen på sin knotiga och seniga hand, »och jag medger villigt, att mina landsmän ha många sedvänjor, som jag såsom en ärlig man inte kan gilla. Ett av deras bruk är att skriva i böcker, vad de ha gjort och sett, i stället för att förtälja det i sina byar, där man kan säga en feg skrävlare rätt i ansiktet, att han ljuger, och en tapper krigsman kan ta sina kamrater till vittne på sanningen av sina ord. En följd av denna dåliga plägsed är, att en man, som är alltför samvetsgrann att slösa bort sin dag bland kvinnorna för att få lära namnen på de svarta märkena, kanske aldrig får höra talas om sina fäders bedrifter och inte heller kan känna sig manad av sin stolthet att söka överträffa dem. För min del skulle jag tro, att alla, som tillhört familjen Bumppo, kunnat skjuta, ty jag har ett naturligt handlag med en bössa, vilket måste ha fortplantats från släktled till släktled, såsom våra heliga budord säga oss att alla goda och dåliga gåvor förlänas, fastän jag inte skulle vilja svara för andra människor i ett sådant fall. Men varje sak har två sidor, och därför frågar jag dig, Chingachgook, vad som enligt de röda männens sägner tilldrog sig, när våra fäder först möttes?»

En minuts uppehåll följde, varunder indianen satt tyst; därpå började han, full av den värdighet hans uppgift krävde, sin korta berättelse med en högtidlighet, som bidrog till att höja det intryck av sanning den gav.

»Lyssna, Falköga, och ditt öra skall inte dricka någon lögn. Detta är vad mina fäder ha förtäljt och vad mohikanerna ha gjort.» Han tvekade ett enda ögonblick, varpå han riktade en försiktig blick på sin kamrat och fortfor i en ton, som låg mitt emellan en fråga och ett påstående: »Rinner inte denna flod vid våra fötter mot sommaren, till dess att dess vatten blir salt och dess ström löper uppåt?»

»Det kan inte nekas, att era sägner tala sanning i båda dessa saker», svarade den vita mannen, »ty jag har varit där och sett det, fastän jag aldrig kunnat göra mig reda för orsaken till en sådan förändring som att vatten, som är så sött i skuggan, skulle bli bittert i solskenet.»

»Än strömmen då?» frågade indianen, som avvaktade hans svar med det slags intresse en man känner för bekräftelsen på ett vittnesbörd, som väcker hans undran, på samma gång han hyser aktning för det. »Chingachgooks fäder ha ej ljugit.»

»Den heliga bibeln är inte sannfärdigare, och den är ändå det sannfärdigaste ting i naturen. Denna uppström kallas tidvattnet, som är en lätt förklarad sak och tydlig nog. Sex timmar löper vattnet in och sex timmar löper det ut, och orsaken därtill är, att när vattnet står högre i havet än i floden, löper det in, till dess att vattenståndet i floden blir högt och då löper det ut igen.»

»Vattnet i skogarna och de stora sjöarna löper nedåt, till dess att det ligger som min hand», sade indianen, i det han sträckte ut sin hand vågrätt framför sig, »och sedan löper det inte längre.»

»Ingen ärlig man förnekar det», sade kunskaparen, litet stucken över tvivlet på riktigheten av hans förklaring över tidvattnets hemlighet; »och jag tar för givet, att det har sin riktighet i liten måttstock och där landet är plant. Men allt beror på den måttstock, vari man ser saker och ting. Nu är jorden plan i smått sett, men sett i stort är hon rund. På så sätt kunna vattengölar och kärr och även de stora sötvattenssjöarna vara stillastående, såsom både du och jag veta, att de äro, därför att vi ha sett det; men när det blir fråga om det vatten, som är utbrett över en så stor sträcka som havet, där jorden är rund, hur i all världen kan vattnet då ligga stilla? Lika gärna kunde du vänta, att floden skulle ligga stilla på branten av de där svarta klipporna en mil ovanom oss, fastän dina egna öron säga dig, att den störtar utför dem just i detta ögonblick.»

Om indianen kände sig otillfredsställd med sin kamrats filosofi, höll han alltför mycket på sin värdighet för att förråda sitt tvivel. Han hörde på, som om han kände sig övertygad, och återtog därpå sin berättelse på sitt förra högtidliga sätt:

»Vi kommo från det ställe, där solen gömmer sig om aftonen, över stora slätter, där bufflarna uppehålla sig, till dess vi nådde den stora floden. Där bekrigade vi alligewierna, till dess att marken var röd av deras blod. Från stranden av den stora floden till kusten av den salta sjön fanns ingen fiende, som kunde tåga emot oss. Maquaerna följde oss på något avstånd. Vi sade, att landet skulle vara vårt från det ställe, där vattnet i denna ström ej längre löper uppåt, till en flod tjugu dagsresor mot sommarn. Det land vi tagit som krigare behöllo vi som män. Vi drevo maquaerna till skogarna jämte björnarna. De fingo endast smaka salt vid saltslekena, de drogo ej upp någon fisk ur det stora vattnet, vi kastade åt dem benen.»

»Allt detta har jag hört oeh tror det», sade den vita mannen, då han märkte, att indianen gjorde ett uppehåll; »men det var långt innan engelsmännen kommo till landet.»

»En tall växte då, där detta kastanjeträd nu står. De första blekansiktena, som kommo bland oss, talade ej engelska. De kommo i en stor kanot, när mina fäder hade begravit stridsyxan och höllo fred med de röda männen omkring dem. Då, Falköga», fortfor han och förrådde sin djupa rörelse endast genom att låta sin röst sänka sig till de låga struptoner, som understundom göra hans språk i så hög grad musikaliskt, »då, Falköga, voro vi ett folk, och vi voro lyckliga. Den salta sjön gav oss sina fiskar, skogen sina hjortar och luften sina fåglar. Vi togo hustrur, som födde oss barn, vi tillbådo den store anden och vi höllo maquaerna utom hörhåll för våra segersånger.»

»Känner du något om din egen familj på den tiden?» frågade den vite. »Men du är en rättrådig man för att vara en indian, och som jag förmodar, att du ärvt dina fäders anlag, måste de ha varit tappra krigare och kloka män vid rådselden.»

»Min stam är folkens ättefader, men jag är en man av oblandad härkomst», sade infödingen. »Hövdingens blod rinner i mina ådror, där det måste stanna för evigt. Holländarna stego i land och gåvo mitt folk eldvatten, och de drucko, tills himmel och jord tycktes mötas, och de trodde i sin dårskap, att de hade funnit den store anden. Då gjorde de sig av med sitt land. Fot för fot drevos de tillbaka från kusterna, tills det gick därhän, att jag, som är en hövding och en sagamor, aldrig sett solen skina annat än genom träden och aldrig besökt mina fäders gravar.»

»Gravar bringa högtidliga känslor över själen», genmälde kunskaparen, djupt rörd av sin kamrats tysta lidande, »och ofta hjälpa de en man i hans goda avsikter; fastän jag för min del är beredd på att lämna mina benknotor obegravna att vitna i skogen eller slitas sönder av vargarna. Men var finns nu din ätt, som begav sig till sin släkt i delawarernas land för så många somrar sedan?»

»Var äro dessa somrars blomster? De ha fallit av, det ena efter det andra, och så har även min familjs medlemmar var och en i sin ordning begivit sig till andarnas land. Jag står på kullens höjd och måste gå ned i dalen, och när Unkas följer mig i spåren, skall ej längre någon av sagamorernas blod återstå, ty min son är den siste mohikanen.»

»Unkas är här!» sade en annan röst i samma veka strupljud bredvid honom. »Vem talar till Unkas?»

Den vita mannen lossade sin kniv i läderslidan och sträckte ofrivilligt ut handen efter sin bössa vid detta plötsliga avbrott; men indianen bibehöll sitt lugn och vände ej ens på huvudet vid de oväntade ljuden.

I nästa ögonblick steg en ung krigare fram mellan dem med ljudlösa steg och satte sig på stranden av den snabba strömmen. Intet utrop av överraskning undslapp fadern och inte heller gjordes någon fråga eller gavs något svar under flera minuters tid, emedan båda tycktes avvakta det ögonblick, då de kunde tala utan att förråda någon kvinnlig nyfikenhet eller barnslig otålighet. Den vita mannen, som tycktes rätta sig efter deras bruk, släppte sin bössa och förblev likaledes tyst och tillbakadragen. Slutligen vände Chingachgook långsamt sina ögon mot sin son och frågade:

»Våga maquaerna lämna märken efter sina mockasiner i denna skog?»

»Jag har varit dem på spåren», svarade den unga indianen, »och jag vet, att de äro lika många som fingrarna på mina båda händer; men de ligga gömda som fega stackare.»

»De tjuvarna ligga på lur efter skalper och byte», sade den vita mannen, som vi i likhet med hans kamrater skola kalla Falköga. »Den där fjäskande fransmannen Montcalm skall ha reda på den väg vi färdas, om han så ock måste skicka sina spioner ända in i vårt läger.»

»Det är nog!» genmälde fadern, i det han riktade sina ögon mot den sjunkande solen. »De skola drivas upp ur sina buskar som hjortar. Falköga, låtom oss äta i kväll och i morgon visa maquaerna, att vi äro män.»

»Jag är färdig till det ena såväl som det andra», svarade kunskaparen, »men för att slåss med irokeserna är det nödvändigt att hinna de smygande skälmarna, och för att äta är det nödvändigt att skaffa villebråd. Men när man talar om trollen, stå de i förstugan: där är ett par av de största horn, jag sett denna sommar, i rörelse bland buskarna nedanför kullen. Hör på, Unkas», fortfor han halvt viskande och skrattande med ett slags invärtesljud, liksom den där lärt sig att vara försiktig, »jag håller mitt krutmått tre gånger fullt med krut mot en fot wampum, att jag skall träffa honom mellan ögonen och närmare det högra än det vänstra.»

»Det är omöjligt!» utropade den unga indianen, i det han sprang upp med ungdomlig iver. »Hela djuret är doit med undantag av hornspetsarna.»

»Han är en gosse», sade den vita mannen skakande på huvudet, under det han talade, och vändande sig till fadern. »Tror han inte, att en jägare, som ser en del av ett djur, kan säga, var den övriga kroppen bör vara!»

Han lade an med bössan och var färdig att ge ett prov på den skicklighet, varav han så mycket berömde sig, då den äldre indianen slog upp vapnet med handen och sade:

»Falköga, vill du slåss med maquaerna?»

»Dessa indianer känna skogens natur så att säga genom instinkt», återtog kunskaparen, i det han sänkte bössan och vände sig, liksom om han kände sig övertygad om sitt misstag. »Jag måste lämna den där bocken åt din pil, Unkas, annars kanske vi endast skulle nedlägga ett djur till föda åt irokeserna, de tjuvarna.»

I samma ögonblick som fadern gav sitt bifall åt detta yttrande genom en uttrycksfull rörelse med handen, kastade sig Unkas ned på marken och närmade sig djuret med försiktiga rörelser. När han befann sig på några meters avstånd från dess gömställe, lade han en pil på bågsträngen med yttersta varsamhet, under det att hornen rörde sig, som om deras ägare vädrade en fiende i den kvava luften. I nästa ögonblick hördes bågsträngens klang, en vit strimma sågs flyga in i buskarna och den sårade hjorten störtade fram ur sitt gömställe ända till sin dolda fiendes fötter. Unkas kastade sig åt sidan för att undvika det ursinniga djurets horn och genomskar dess strupe med sin kniv, varpå det tog ett språng till flodbrädden, där det föll och färgade vattnet med sitt blod.

»Det var gjort med en indians skicklighet och en vacker syn att skåda», sade kunskaparen, i det han skrattade på sitt tysta sätt men med stor belåtenhet. »Men i alla fall har en båge ett bra kort skotthåll och fordrar dessutom en kniv, som sätter kronan på verket.»

»Hugh!» utropade hans kamrat, i det han hastigt vände sig åt sidan liksom en hund, som vädrar villebråd.

»Vid Gud, här finns en hel hjord av hjortar!» utropade kunskaparen, vars ögon började tindra av den iver, som hans vanliga sysselsättning framkallade. Om de komma inom skotthåll, skall jag fälla en, om så ock alla de sex nationerna skulle ligga på lur tillräckligt nära för att höra knallen. Vad är det du hör, Chingachgook? För mig är skogen stum.»

»Här finns bara en hjort, och den är död», sade indianen, i det han lutade sig ned, så att hans öra nästan vidrörde marken. »Jag hör ljudet av fötter.»

»Kanhända att vargarna drivit bocken att söka ett gömställe och nu följa hans spår.»

»Nej, vita mäns hästar komma», genmälde den andre, i det han reste sig med värdighet och återtog sin plats på den kullfallna trädstammen med hela sitt förra lugn. »Falköga, de äro dina bröder, tala du till dem.»

»Det skall jag göra, och det på engelska, som själva kungen inte behövde skämmas att svara på», svarade jägaren på det språk, varav han berömde sig. »Men jag ser ingenting och inte heller hör jag något ljud av människa eller djur. Det är i alla fall besynnerligt, att en indian skall uppfatta de vitas ljud bättre än en man, som, efter vad hans värsta fiender måste medgiva, inte har någon blandning i sitt blod, fastän han kanske har levat tillsammans med rödskinnen tillräckligt länge för att vara misstänkt. Ha! där ljöd verkligen någonting, liksom knakandet av en torr gren; nu hör jag buskarna prassla — ja, ja, där hörs ett ljud av steg, som jag tog för bruset från fallen, och — men där komma de själva. Gud bevare dem för irokeserna!»