Djungelboken/Kapitel 01

Djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Mowglis bröder

Seeoneerflockens jaktsång  →

Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.

MOWGLIS BRÖDER.

Nu natten gryr, fru Glada flyr,
 och Läderlapp släpps fri
I bås och stall stängs boskap all,
 ty nu ä' herrar vi.
Vi göra rund i skog och lund,
 med betar, klor och tassars slag.
Hör ropet går:
 »God jakt i djungelns snår
åt er, som lyden Djungelns lag!»
 Nattsång i djungeln.

Det var klockan sju en mycket varm afton på Seenonee-höjderna, då Vargfar vaknade upp ur sin middagslur, kliade sig, sträckte på sig, gäspade och bredde ut tassarna, den ena efter den andra, för att få bort sömnen, som ännu kröp i ändarna på dem. Vargmor låg med sin stora grå nos sänkt över sina fyra kravlande, pipande ungar, och månen sken in i öppningen till hålan, där de alla bodde. »Auh», sade Vargfar, »nu är det tid att gå ut och jaga igen»; och han skulle just skynda ut, då en liten skugga med en yvig svans blev synlig i ingången och gnällde: »Var hälsad, och lyckan vare med dig, o Varghövding, och lyckan och starka vita tänder följe dina ädla barn, att de aldrig måtte förgäta den hungrige i denna värld.»

Det var schakalen — Tabaqui, Tallrikslickaren — och Indiens vargar förakta Tabaqui för att han springer omkring och ställer till spektakel och för skvaller och äter trasor och läderbitar ur byarnas sophögar. Men de frukta honom också, ty lättare än någon annan i djungeln kan Tabaqui bli galen, och då glömmer han, att han själv någonsin varit rädd för någon, och rusar genom skogen och biter allt och alla, som komma i hans väg. Själva tigern springer och gömmer sig, då lille Tabaqui blir tokig, ty vansinne är det värsta av allt, som ett vilt djur kan råka ut för. Vi kalla det hydrophobia, vattuskräck, men de kalla det dewanee — vansinne — och ta till flykten.

»Stig in», sade Vargfar stelt, »men någon mat ha vi inte.»

»För en varg kanske inte», sade Tabaqui, »men för en fattig stackare som jag är ett torrt ben riktig kalasmat. Föga passar det oss Gidurlog (schakalfolket) att vara petiga och nosgranna.» Och så kilade han in längst bort i hålan och hittade benet efter en bock, som det fanns litet kött på, och så slog han sig gladeligen ned och knaprade.

»Tusen tack för god mat», sade han och slickade sig om nosen. »Så vackra de ädla barnen äro! Och så'na stora ögon de ha! Sannerligen, sannerligen, jag borde ha kommit ihåg, att kungabarn äro fullfärdiga redan i vaggan.»

Nu visste Tabaqui lika väl som någon annan, att det inte finns någonting värre än att smickra barn i deras egen närvaro, och det gladde honom att se Vargfars och Vargmors missbelåtna miner.

Tabaqui satt tyst och njöt av den förtret han ställt till, och därpå sade han med skadeglädje:

»Shere Khan, den väldige, har bytt jaktmarker. Under nästa månskifte ämnar han jaga bland bergen här, efter vad han berättat mig.»

Shere Khan var den tiger, som höll till i närheten av Waingungafloden, tjugu engelska mil därifrån.

»Det har han inte rättighet till», utbrast Vargfar förargad, »enligt Djungelns Lag har han inte rätt att flytta utan laga uppsägning. Han kommer att skrämma bort vartenda villebråd på tio mils omkrets, och jag — jag måste jaga för två under den här tiden.»

»Hans mor gav honom inte för ro skull namnet Lungri (Den halte)», sade Vargmor lugnt. »Halt har han varit på ena foten alltsedan han föddes. Det är därför han bara dödar boskap. Nu äro byamännen i Waigunga förargade på honom, och så kommer han hit för att göra våra byamän lika förbittrade. De komma att snoka igenom djungeln efter honom, då han är långt bort, och vi och våra barn måste fly, då gräset sättes i brand. Ja, sannerligen äro vi inte stor tack skyldiga Shere Khan!»

»Skall jag frambära er tacksamhet till honom?» frågade Tabaqui.

»Ut!» fräste Vargfar. »Ut med dig och jaga med din herre! Du har ställt till ofog nog för i afton.»

»Jag går», sade Tabaqui lugnt. »Ni kunna höra Shere Khan nere i snåren. Jag kunde ha besparat mig budskapet.»

Vargfar lyssnade, och därnere i dalen, som sluttade mot en liten flod, hörde han det hesa, ilskna, morrande, entoniga lätet av en tiger, som intet rov har fått och föga frågar efter, om hela djungeln får veta det.

»En sådan galning!» sade Vargfar. »Att börja ett nattarbete med sådant oljud! Inbillar han sig, att våra råbockar likna hans feta Waigungaoxar?»

»Tyst! Det är varken oxe eller bock han jagar i natt», sade Vargmor. »Han är på människojakt.»

Lätet hade övergått till ett slags surrande och spinnande ljud, som tycktes komma från alla väderstreck. Det är detta ljud, som gör skogshuggare och zigenare, då de sova under bar himmel, yra i huvudet och kommer dem att ibland rusa rakt i gapet på tigern.

»Människor!» sade Vargfar. »Tvi då! Finns det inte skalbaggar nog och tillräckligt med grodor i dammarna, så att han inte behöver äta människokött, och det till på vår mark.»

Djungelns Lag, som aldrig stadgar någonting utan skäl, förbjuder djuren att äta människokött, såvida de inte döda för att lära sina barn konsten, och då måste de jaga utanför flockens eller stammens jaktmarker. Det verkliga skälet till förbudet är, att en människas dödande förr eller senare betyder ankomsten av vita män på elefanter, med gevär, och hundratals bruna män, med gonggonger, raketer och facklor. Då få alla i djungeln lida därav. Men det skäl, djuren själva sins emellan anföra, är att människan är den svagaste och värnlösaste av alla levande varelser och att det inte är idrottsmannamässigt att röra henne. De påstå också — och det är sant — att människoätare bli skabbiga och förlora tänderna.

Det spinnande lätet blev starkare och slutade i ett rytande »a—arrh!» från en tiger, som tar språng.

Därpå följde ett tjut — inte ett vanligt tigertjut — från Shere Khan.

»Han missade», sade Vargmor. »Men vad står nu på?»

Vargfar sprang fram några steg, och nu hörde han Shere Khan mumla och muttra vilt för sig själv, där han linkade omkring i snåret.

»Den tosingen har inte haft bättre vett än att hoppa rakt in i timmerhuggarnas lägereld och har fått tassarna brända», svarade Vargfar med en grymtning. »Tabaqui är med.»

»Det kommer någonting uppför berget», sade Vargmor, i det hon spetsade ena örat. »Pass på!»

Det prasslade litet i busksnåret, och Vargfar kröp ihop, färdig att ta språng. Då skulle ni, om ni varit där, ha fått se någonting av det mest besynnerliga i världen — vargen åtrade sig mitt i språnget. Han hade gjort satsen, innan han såg vad han tog språng efter, och därpå ville han hejda sig. Följden blev, att han sköt rakt upp i luften en fyra eller fem fot och så damp ned igen nästan på samma fläck.

»En människa!» fräste han. »En människovalp! Titta bara!»

Rakt framför honom, hållande sig i en lågt sittande gren, stod en naken brun gosse, som nyss hade lärt att gå — en så söt och knubbig liten pyssling, som någonsin nattetid hade kommit till en vargs håla. Han tittade upp i Vargfars ansikte och skrattade.

»Är det där en människovalp?» sade Vargmor. »En tocken har jag aldrig sett förr. Bär hit honom.»

En varg, van att bära sina egna ungar, kan, om så behövs, ta ett ägg i munnen utan att spräcka det, och fastän Vargfars käkar slötos tätt kring pojken, hade en tand inte ens rispat skinnet, när han lade ned honom bland vargungarna.

»Nej, så liten! Och så naken och — så morsk», sade Vargmor milt. Pysen knuffade sig fram mellan ungarna för att komma intill hennes varma skinn. » Å, ser man på, han tar sitt mål med de andra! Jaså, det här är en liten människounge! Jag kan just undra, om en varg någonsin förr kunnat skryta med att ha haft ett litet människobarn bland sina ungar?»

»Jag har nog hört glunkas om någonting i den vägen, men aldrig har det hänt i vår flock eller i min tid», sade Vargfar. »Han är alldeles utan hår, och jag skulle kunna döda honom med ett slag av tassen. Men se, han tittar på mig och är inte ett dugg rädd.»

Månljuset utestängdes från hålans öppning, ty Shere Khans väldiga huvud och skuldror stuckos in där. Bakom honom pep Tabaqui!

»Nådig herrn, nådig herrn, här gick han in!»

»Shere Khan gör oss en stor ära», sade Vargfar, men hans ögon lågade av vrede. »Vad önskar Shere Khan?»

»Mitt byte! En människounge tog den här vägen» sade Shere Khan. »Föräldrarna ha flytt. Ge mig ungen!»

Shere Khan hade, som Vargfar gissat, hoppat rakt in i några timmerhuggares lägereld och var ursinnig av smärtan i sin brända fot. Men Vargfar visste, att hålans mynning var för trång att släppa in en tiger. Där han stod med sina skuldror och framtassar hoppressade i hålet, befann sig Shere Khan i samma läge som en man, som sökte slåss i en tunna.

»Vargarna äro ett fritt folk», sade Vargfar. »De ta order från Flockens hövding, men inte av någon randig boskapsslaktare. Människoungen tillhör oss — för att dödas, om vi så behaga.»

»Behaga mig hit och behaga mig dit! Vad pratar du om att 'behaga'? Vid den tjur jag dödat, hur länge skall jag stå här och nosa in i er hundhåla i väntan på min lagliga rätt? Förstår du, att det är jag, Shere Khan, som talar?»

Tigerns rytande fyllde hålan med sin åska. Vargmor skakade av sig ungarna och sprang fram. Hennes ögon lyste som två gröna månar i mörkret och trotsade Shere Khans lågande blick.

»Och det är jag, Raksha (Demonen), som svarar. Människoungen är min, Lungri — endast min! Han skall ej dödas. Han skall leva för att springa med Flocken och för att jaga med Flocken; och till sist, minns det, du som jagar små nakna ungar, du grodätare, du fiskmördare, skall han jaga dig! Och nu, gå din väg, eller vid Sambhur, som jag dödade — jag äter ingen utsvulten boskap, jag! — skall jag sända dig, djungelns svedda odjur, tillbaka till din moder, haltare än du kom till världen! Gå!»

Vargfar stod och hörde häpen på. Han hade nästan glömt de dagar, då han vann Vargmor i öppen strid med fem andra vargar, när hon sprang i Flocken och icke blott av artighet kallades Demonen. Shere Khan skulle kanske ha tagit upp striden med Vargfar, men mot vargmor kunde han icke hålla stånd, ty han visste, att där hon var hade hon den fördelaktigaste ställningen och skulle slåss till döden. Alltså drog han sig rytande tillbaka, och då han väl hade kommit ut, skrek han:

»Varje hund skäller inom sin egen gård. Vi få se, vad Flocken säger om att ni fostra upp människoungar. Ungen är min, och mellan mina tänder skall han komma till sist, ert borstbesvansade tjuvpack!»

Vargmor kastade sig flämtande ned bland ungarna, och Vargfar sade allvarligt till henne:

»Det låg mycken sanning i Shere Khans ord. Ungen måste visas för Flocken. Vill du fortfarande behålla honom, mor?»

»Behålla honom!» framstötte hon. »Han kom naken hit, nattetid, ensam och utsvulten, men han var inte rädd. Titta hit, han har redan knuffat undan en av mina småttingar. Och den halte slaktaren skulle ha fått döda honom för att sedan gno sin väg till Waingunga, medan byamännen jagade genom alla våra hålor här för att utkräva hämnd! Om jag vill behålla honom. Ja, var viss på, att jag ämnar behålla honom. Ligg stilla, lilla groda! O, du Mowgli — ty Mowgli, Grodan, skall du heta — den tid skall komma, då du skall jaga Shere Khan som han har jagat dig.»

I varghålan.

»Men vad skall vår Flock säga?» sade Vargfar.

Djungelns Lag stadgar, klart och tydligt, att en varg, då han gifter sig, får draga bort från den Flock han tillhör; men så snart hans ungar äro gamla nog att stå på benen, måste han föra dem till Flockrådet, som hålles en gång i månaden, vid fullmåne, för att de andra vargarna må lära sig att känna igen dem. Efter denna besiktning ha ungarna rättighet att springa vart det behagar dem, och till dess de ha dödat sin första råbock, gäller ingen ursäkt för en vuxen varg i flocken, som dödar någon av dem. Straffet blir döden, om mördaren ertappas; och om ni bara tänka efter ett ögonblick, skola ni finna, att det måste vara så.

Vargfar väntade, till dess hans ungar kunde springa litet, och därpå förde han dem och Mowgli och Vargmor under Flockmötesnatten till Rådsklippan — en bergtopp betäckt med stenar och klippblock, där väl hundra vargar kunde finna ett gömställe. Akela, den stora grå Ensamvargen, som styrde hela flocken med kraft och slughet, låg i hela sin längd utsträckt på sin klippa, och nedanför honom sutto fyrtio vargar eller fler av alla storlekar och färger, från grävlingsfärgade veteraner, som kunde sköta en bock på egen hand, till unga svarta treåringar, som trodde sig kunna det. Ensamvargen hade nu styrt flocken under ett år. Han hade i sin gröna ungdom två gånger fallit i en varggrop, och en gång hade han blivit slagen och lämnad som död; så nog kände han till människornas seder och bruk. Det talades icke stort på klippan. Ungarna tumlade om med varandra i mitten av den krets, kring vilken deras mödrar och fäder sutto, och då och då kunde en äldre varg stiga lugnt upp, gå fram till en unge, beskåda den noga och gå tillbaka till sin plats med ljudlösa steg. Ibland kunde en moder skjuta väl fram sin unge i månljuset för att vara säker på, att han icke skulle bli bortglömd vid besiktningen. Då och då skrek Akela från sin klippa: I kännen lagen — I kännen lagen! Pröven noga, o vargar!» Och de ängsliga mödrarna togo upp ropet! Pröven — pröven noga, o vargar!»

Slutligen — och då reste sig Vargmors nackborst — skuffade Vargfar »Mowgli Grodan», som de kallade honom, in i cirkelns mitt, där han satte sig och log och lekte med några kiselstenar, som gnistrade i månskenet.

Akela lyfte icke heller nu upp sitt huvud från tassarna, utan upprepade sitt entoniga rop: »Pröven noga!» Ett dovt rytande steg upp bakom klipporna; det var Shere Khans röst, som skrek: »Ungen är min! Given honom åt mig! Vad har det Fria Folket att göra med en människas unge?» Akela klippte ej ens med öronen; allt vad han sade var: Pröven noga, o vargar! Vad har det Fria Folket att skaffa med befallningar av andra, som ej tillhöra det Fria Folket? Pröven noga!»

Då uppsteg en kör av dovt knorrande, och en ung varg, som gick på fjärde året, slungade tillbaka Shere Khans fråga till Akela: »Vad har det Fria Folket att göra med en människas unge?»

Nu bjuder Djungelns Lag, att om någon meningsskillnad uppstår angående en unges rättighet, att upptagas i Flocken, så måste hans talan föras av minst två medlemmar av Flocken, och dessa få ej vara hans föräldrar.

»Vem för ungens talan?» sade Akela. »Vem talar bland det Fria Folket?»

Intet svar kom, och Vargmor beredde sig på en kamp, som hon förstod skulle bli hennes sista, om det blev strid utav.

Då reste sig den ende av annat släkte, som har tillträde till Flockrådet — Baloo, den sömniga bruna björnen, som undervisar vargungarna i Djungelns Lag; gamle Baloo, som får komma och gå efter behag, ty han äter endast nötter, rötter och honung. Nu reste han sig på bakbenen och brummade:

»Människans unge — människans unge?» sade han. »Jag åtager mig människoungens talan. Det finns intet ont i en människas unge. Jag har ej vältalighetens gåva, men sanning talar jag. Låt honom springa med Flocken, och må han bli upptagen med de andra. Jag själv skall bli hans lärare.»

»Vi behöva ännu en», sade Akela, »Baloo har talat, och han är vår ungdomslärare. Vem vill föra talan jämte Baloo?»

En mörk skugga föll ned inom kretsen. Det var Bagheera, Svarte Pantern, kolsvart över hela kroppen, men med panterfläckarna vid viss belysning visande sig som mönstret i vattrat siden. Alla kände Bagheera, och ingen ställde sig gärna i hans väg, ty han var lika slug som Tabaqui, lika djärv som den vilda buffeln och lika hänsynslös som den sårade elefanten. Men han hade en röst lika mild som vildhonung, som dryper från ett träd, och ett skinn mjukare än dun.

»O, Akela, och I, det Fria Folket», spann han, »jag har ingen rätt att tala i eder församling; men Djungelns Lag säger, att om något tvivel, som ej är av allt övervägande betydelse, uppstår rörande en ny unge, kan den ungens liv köpas till ett visst pris. Och Lagen säger ej, vem som får eller inte får gälda det priset. Har jag rätt?»

»Fullkomligt, fullkomligt!» sade de unga vargarna, som alltid äro hungriga. »Lyssnen till Bagheera! Ungen kan köpas för visst pris. Så säger lagen.»

»Som jag vet, att jag inte har någon rätt att tala här, ber jag om ert tillstånd.»

»Tala, tala!» ropade ett tjogtal röster.

»Att döda en naken unge är skam. Dessutom blir nöjet större för er, när han är vuxen. Baloo har fört hans talan. Nu vill jag till Baloos ord lägga en oxe, en riktigt fet oxe, helt nyss dödad, icke långt härifrån, om I upptagen människoungen i enlighet med lagen. Möter det någon svårighet?»

Det blev ett rop från tjogtals röster:

»Vad betyder det? Han kommer i alla fall att dö under vinterregnet. Han kommer att torka ihjäl under solhettan. Vad ont kan en naken groda göra oss? Må han följa med Flocken! Var finns oxen, Bagheera? Låt oss få honom!»

Och så hördes Akelas djupa bas, som skrek:

»Pröven noga, pröven noga, o vargar!»

Mowgli var alltjämt livligt intresserad av kiselstenarna och brydde sig icke det minsta om, när vargarna den ena efter den andra kommo och tittade på honom. Slutligen gingo de allesammans ned för berget för att beskåda den döda oxen, och endast Akela, Bagheera, Baloo och Mowglis' egna vargar stannade kvar. Shere Khan röt alltjämt i natten, ty han var mäkta vred över att icke Mowgli hade utlämnats till honom.

»Åh, ryt du», sade Bagheera under sina mustascher, »ty den stunden kommer, då den där lilla nakna tingesten skall stämma ditt tjut i en annan tonart, så vitt jag känner människan rätt.»

»Det var rätt handlat», sade Akela. »Människorna och deras ungar äro fulla av visdom. Han kan bli en god hjälp med tiden.»

»Sant och visst, en hjälp i nöden; ty ingen kan hoppas att för alltid leda Flocken», sade Bagheera.

Akela sade ingenting. Han tänkte på den tid, som kommer för varje ledare av varje Flock, då krafterna svika honom och han blir allt svagare och svagare, till dess han slutligen dödas av vargarna och en ny ledare uppstår — för att i sin tur dödas.

»För hem honom», sade han till Vargfar, »och uppfostra honom till en heder för det Fria Folket.»

Sålunda gick det till, då Mowgli vann inträde i Seeonees vargflock för priset av en oxe och på Baloos förord.

Nu får ni låta er nöja med att hoppa över tio eller elva hela år och endast söka gissa er till hela det underbara liv, som Mowgli förde bland vargarna; ty om det skulle skrivas ned här, skulle det fylla många, många böcker. Han växte upp tillsammans med vargungarna, ehuru de naturligtvis blevo vuxna vargar, medan han ännu var ett litet barn, och Vargfar lärde honom yrket och att förstå de ting, som äro i djungeln, till dess varje prasslande i gräset, varje fläkt av den varma nattluften, varenda ton i ugglelätet över hans huvud, den minsta skrapning av läderlappens klor, när han slog ned ett ögonblick i ett träd, varje plaskande av den minsta lilla fisk, som slog i dammen, voro honom lika välbekanta, som göromålen på kontoret äro för en affärsman. Då han inte hade läxor, satt han ute i solen och sov och åt och sov igen; kände han sig smutsig eller varm, simmade han omkring i skogssjöarna, och ville han ha honung (Baloo hade sagt honom, att honung och rötter vore minst lika bra att äta som rått kött), så klättrade han upp efter dem, och Bagheera lärde honom konsten att klättra. Bagheera brukade ligga ute på en gren och ropa: »Kom hit, Lille Bror!», och först kravlade Mowgli som en tröggångare, men sedan kunde han kasta sig från gren till gren, nästan lika vigt som den grå apan. Han intog också sin plats på Rådsklippan, när Flocken höll möte, och där upptäckte han, att om han skarpt fixerade en varg, måste denne slå ned ögonen, och därför brukade han roa sig med att stirra på dem. Ibland drog han ut långa törntaggar ur tassarna på sina vänner, ty vargar pinas förskräckligt av taggar och kardborrar, som fastna i pälsen. På natten gick han emellanåt ned för bergen till den odlade bygden och tittade mycket nyfiket på byamännen i deras hyddor; men han misstrodde människorna, ty Bagheera hade visat honom en fyrkantig låda med fallucka, så listigt gömd i djungeln, att han på ett hår när hade ramlat ned i den, och hade sagt honom, att det var en fälla. Det fanns ingenting så roligt som att gå med Bagheera längst in i den varma skogen, att sova där under hela den kvava dagen och att under natten se på, hur Bagheera dräpte. Bagheera dödade till höger och vänster, då han kände sig hungrig, och så gjorde även Mowgli — med ett undantag. Så snart han blev tillräckligt gammal att förstå saker och ting, sade honom Bagheera, att han aldrig skulle röra boskap, ty han hade blivit inköpt i Flocken för priset av en oxes liv. »All djungeln är din», sade Bagheera, »och du kan döda allt, som du är tillräckligt stark att döda, men som tack till oxen, som köpte ditt liv, må du aldrig döda eller äta boskap, ung eller gammal. Det är Djungelns Lag.» Mowgli lydde punktligt.

Och han växte ut och blev stark som en gosse måste bli, som inte visste av att han hade några läxor, och som inte behövde tänka på någonting annat i världen än äta.

Vargmor hade någon gång sagt honom, att Shere Khan inte var något djur att lita på och att han en dag måste döda Shere Khan. En ung varg skulle säkert ha haft den uppmaningen i minnet varje ögonblick, men Mowgli glömde den, ty han var ju bara en pojke — fastän han förstås skulle ha kallat sig för varg, om han hade varit i stånd att uttrycka sig på något mänskligt språk.

Shere Khan korsade ständigt hans väg i djungeln, ty när Akela blivit allt äldre och svagare, hade den halta tigern blivit god vän med de yngre vargarna i Flocken, som följde honom för att få sig en bit med, något som Akela aldrig skulle ha tillåtit, om han hade vågat begagna hela sin makt och myndighet. Shere Khan brukade smickra dem och uttala sin förvåning över, att så utmärkta unga jägare kunde låta nöja sig med att ledas av en döende varggubbe och en människounge. »Det påstås», brukade Shere Khan säga, »att I vid rådet ej vågen se honom i ögonen.» Och då morrade vargarna och reste borst.

Bagheera, som hade ögon och öron överallt, hade en hum därom, och ett par gånger hade han också med några ord förklarat för Mowgli, att Shere Khan en vacker dag skulle döda honom; men Mowgli bara skrattade och svarade: »Jag har ju Flocken och jag har dig, och fastän Baloo är så lat, skulle han nog slå ett eller ett par slag för min räkning. Varför skulle jag då vara rädd?»

Det var en mycket varm dag, då Bagheera fick en ny idé — framkallad av någonting som han hade hört. Kanske hade Sahi Piggsvinet berättat honom det; alltnog, när de hade lagt sig att vila djupt inne i djungeln och gossen låg med sitt huvud på Bagheeras vackra päls, sade denne till Mowgli:

»Lille Bror, hur ofta har jag sagt dig, att Shere Khan är din fiende?»

»Lika många gånger som det är nötter på den där palmen», svarade Mowgli, som naturligtvis inte kunde räkna. »Men vad mera? Jag är sömnig, Bagheera; och Shere Khan är bara en långsvansad skrävlare och pratmakare som Mor Påfågel.»

»Men nu är det inte tid att sova, Baloo vet det; jag vet det; Flocken vet det, och till och med den dumma, dumma hjorten vet det. Tabaqui har också sagt dig det.»

»Jo, det vill jag lova!» sade Mowgli. »Tabaqui kom till mig för inte länge sedan med något oförskämt prat om att jag var en naken människounge och inte dugde till annat än att gräva upp ollon ur jorden. Men jag grep Tabaqui i svansen och slängde honom två gånger mot ett palmträd för att lära honom veta hut.»

»Det var dumt gjort, ty fastän Tabaqui är en orostiftare och krångelmakare, kunde han ha berättat ett och annat, som angick dig mycket nära. Håll ögonen öppna, Lille Bror! Shere Khan vågar inte döda dig i djungeln, men kom ihåg, Akela är mycket gammal, och snart kommer den dag, då han inte längre kan döda sin bock, och då kan han inte vara hövding längre. Många av de vargar, som godkände dig, när du första gången fördes inför Rådet, äro gamla nu, och de unga tycka som Shere Khan lärt dem, att för en människounge finnes ingen plats i Flocken. Snart nog är du en man.»

»Och vad är en man för någonting då, att han inte skulle kunna följa sina bröder»? sade Mowgli.» Jag är född i djungeln. Jag har lytt Djungelns Lag, och det finns inte en varg bland de våra, ur vars tassar jag inte dragit en tagg. Förvisso äro de mina bröder.»

Bagheera sträckte ut sig i sin fulla längd och slöt halvt till ögonen.

»Lille Bror», sade han, »känn efter under min käk.»

Mowgli stack dit sin starka bruna hand, och just under Bagheeras silkeslena haka, just där de jättelika svällande musklerna doldes av det glänsande håret, fann han en liten naken fläck.

»Det finns ingen i djungeln, som vet, att jag, Bagheera, bär det här märket — märket av halskedjan; men ser du, Lille Bror, jag föddes bland människor och det var bland människor som min mor dog — i en av burarna i kungens palats i Oodeypore. Det var anledningen till, att jag uppträdde till ditt försvar i Rådet, när du var en liten naken unge. Ja, även jag är född bland människor. Jag hade aldrig sett djungeln. De matade mig bakom galler ur en järnskål, till dess jag en natt upptäckte, att jag var Bagheera, Pantern, och inte en leksak åt människorna, och då krossade jag med ett enda slag av min tass det ömkliga låset och kom ut; och emedan jag lärt mig känna människornas utvägar och knep, blev jag ännu fruktansvärdare i djungeln än Shere Khan. Ty är jag inte det?»

»Jo», sade Mowgli; »hela djungeln fruktar Bagheera — alla utom Mowgli.»

»Åh, du är en människas unge», sade Svarte Pantern helt ömt. »Men liksom jag återvände till djungeln, så måste du slutligen återvända till människorna — till människorna, som äro dina bröder — såvida du inte blir dödad i Rådet.»

»Men varför — varför skulle någon vilja döda mig?»

»Se på mig», sade Bagheera; och Mowgli såg honom stadigt i ögonen. Den väldige pantern höll ut en halv minut, men så vände han bort huvudet.

»Det är skälet», sade han och flyttade oroligt tassarna i lövet. »Inte ens jag kan se dig i ögonen, och likväl är jag född bland människor och jag älskar dig, Lille Bror. De andra de hata dig, därför att deras ögon inte kunna möta dina, därför att du är vis, därför att du dragit ut törntaggar ur deras fötter — därför att du är en människa.»

»Jag förstår mig inte på det där», sade Mowgli misslynt och rynkade pannan under sina tjocka svarta ögonbryn.

»Hur lyder Djungelns Lag? Slå först och tjut sedan. Just på din sorglöshet märker man, att du är människa. Men var förståndig! Det är någonting, som säger mig, att när Akela nästa gång förfelar sitt byte — och för varje gång blir det honom allt svårare att reda sig med bocken — kommer Flocken att resa sig mot honom och mot dig. De komma att hålla ett djungelråd på klippan, och då ... då ...» avbröt Bagheera sig. »Åh, jag har det!» utropade han och sprang upp. »Skynda dig du ned till människornas hyddor i dalen och tag några av de Röda Blommor, som de odla därnere, så att du, när tiden är inne, må ha till och med en starkare vän än jag eller Baloo eller de i Flocken, som älska dig. Gå och hämta den Röda Blomman!»

Med Röda Blomman menade Bagheera eld, men ingen varelse i djungeln vill kalla elden vid dess rätta namn. Varje kräk lever i dödlig fruktan för elden och hittar på hundra sätt att omskriva begreppet.

»Röda Blomman?» sade Mowgli. »Den växer i skymningen utanför deras hyddor. Jag skall ta några.»

»Så talar en människas unge», sade Bagheera stolt. »Kom ihåg, att den växer i små grytor. Skaffa dig skyndsamt en och göm den, till dess nöden kräver.»

»Det är bra», sade Mowgli», »jag går. Men är du säker på, min snälle Bagheera» — han slog armen kring djurets präktiga hals — »att detta är Shere Khans verk?»

»Vid det krossade lås, som skänkte mig friheten, jag är säker på det, Lille Bror!»

»Nåväl, vid den tjur, som köpte mig fri, skall jag betala Shere Khan fullt upp för det här, och kanske litet till», sade Mowgli; och därmed satte han i väg.

»Han är en människa, han är en människa i varje tum», sade Bagheera för sig själv och sträckte åter ut sig. »Åh. Shere Khan, aldrig bedrevs en uslare jakt än din grodjakt för tio år sen!»

Mowgli var långt, långt inne i skogen, ty han sprang fort och hans hjärta brann inom honom. Han kom fram till varghålan, då aftontöcknet steg upp, och flämtande såg han nedåt dalen. Ungarna voro ute, men Vargmor längst in i hålan märkte på hans häftiga andhämtning, att det var någonting på tok med hennes groda.

»Vad är det, min son?» frågade hon.

»Det är litet flädermösskvaller om Shere Khan», ropade han tillbaka. »I natt jagar jag på de plöjda fälten.»

Och så dök han in bland buskarna, ned till strömmen i dalbottnen. Där stannade han, ty han hörde tjutet från den jagande vargflocken, hörde skriandet från en jagad sambhur och frustandet, då bocken vände sig om och höll stånd, Så hördes det försmädliga, elaka gläfset från de unga vargarna: »Akela! Akela! Låt Ensamvargen visa sin styrka! Plats för Flockens hövding! Tag språng, Akela!»

Ensamvargen måste ha gjort sitt språng men förfelat taget, ty Mowgli hörde tänder, som smällde ihop, och därpå tjutet, när hjorten slog ned honom med sin framfot.

Mowgli väntade icke längre utan rusade på; och tjuten dogo småningom bort bakom honom, under det han sprang till åkerfälten, där byfolket bodde.

»Bagheera hade rätt», sade han flämtande, i det han kröp ned och gömde sig bland några hökärvar nedanför fönstret på en hydda. »I morgon randas en stor dag både för Akela och mig.»

Han tryckte ansiktet tätt intill rutan och betraktade elden på spisen. Han såg bondhustrun stiga upp under natten och underhålla den med svarta klumpar; och då morgonen kom och dimmorna blevo bleka och kalla, såg han bondens pojke taga en videkruka, invändigt bestruken med lera, fylla den med stycken av rödglödgade kol, stoppa den under sin filt och gå ut för att sköta om korna i fähuset.

»Var det inte värre än så?» sade Mowgli. » Om en unge kan göra det, är det inte farligt.»

Och så gick han om hörnet och mötte pojken, ryckte krukan ur hans hand och försvann i dimman, medan pojken galltjöt av förskräckelse.

»De äro allt bra lika mig», sade Mowgli och blåste i krukan, såsom han hade sett kvinnan göra. »Det här skulle dö, om jag inte gav det någonting att äta.»

Och så stoppade han kvistar och torr bark i det röda innehållet i krukan. Halvvägs uppför berget mötte han Bagheera, med morgondaggen glittrande som diamanter i sin päls.

»Akela har misslyckats i sitt språng», sade pantern. »De skulle ha dödat honom i natt, men de ville ha dig också. De sökte dig på berget.»

»Jag var nere bland de plöjda fälten. Jag är beredd. Titta här!» sade Mowgli och höll upp eldkrukan.

»Det är bra! Hör på, jag har sett människor sticka ned en torr gren i det där otyget, och genast har den Röda blomman slagit ut i ändan av grenen. Är du inte rädd?»

»Nej. Varför skulle jag vara rädd? Jag erinrar mig nu — såvida det inte är en dröm — att jag, innan jag var varg, låg bredvid den Röda blomman, och det var varmt och ljuvligt.»

Hela den dagen satt Mowgli inne i hålan vid sin eldgryta och doppade torra grenar i den för att se huru de brunno. Han fann en gren, som tillfredsställde honom, och på kvällen, då Tabaqui kom till hålan och i rätt oförskämd ton sade honom, att han skulle ge sig i väg till Rådsklippan, så bara skrattade han, till dess Tabaqui sprang sin väg. Därpå gick Mowgli, alltjämt skrattande, till Rådet.

Akela, Ensamvargen, låg vid sidan av sin klippa, som ett tecken till att platsen som anförare för Flocken var ledig, och Shere Khan med sitt följe av snyltande vargar promenerade högmodigt fram och tillbaka. Bagheera låg tätt inpå Mowgli, eldkrukan stod mellan Mowglis ben. När alla hade samlats, tog Shere Khan till ordet — något, som han aldrig skulle ha vågat, medan Akela ännu var i sin fulla kraft.

»Han har ingen rättighet», viskade Bagheera. »Säg ifrån du! Han är son till en hund. Säg det, så blir han rädd.»

Mowgli sprang upp.

»Fria Folk», ropade han. » Är det Shere Khan, som anför Flocken? Vad har en tiger att skaffa med anförarskapet för oss?»

»Då anförarplatsen ännu är obesatt och då jag blivit uppmanad att tala...» började Shere Khan.

»Av vem?» sade Mowgli. »Äro vi alla schakaler, ömkliga smickrare inför denna boskapsslaktare. Anförarskapet för Flocken kan endast tillfalla en inom Flocken.»

Nu hördes blandade tjut: »Håll mun, du människounge!» — Låt honom tala! Han har hållit vår lag.» Slutligen dundrade de äldsta i Flocken: »Låt Döda Vargen tala!»

När anföraren för en flock förfelat att döda sitt byte, kallas han Döda Vargen, så länge han lever, vilket aldrig blir länge.

Akela lyfte trött upp sitt gamla huvud.

»Fria Folk och I också, Shere Khans schakaler!» sade han. »Under tolv årstider har jag lett eder till och från jakten och denna tid har ingen blivit fångad eller stympad. Nu har jag förfelat mitt byte. I veten, vilka ränker här smidits. I veten, hur I dreven mig mot en ung och stark bock för att få min svaghet känd. Det var listigt gjort. I haven nu rätt att döda mig här på Rådsklippan. Därför frågar jag: Vem vill träda fram och göra slut på Ensamvargen? Ty det är den rätt, Djungelns Lag giver mig, att I kommen en och en.»

Det blev en lång tystnad, ty ingen varg vågade ensam utkämpa en dödskamp med Akela. Då tjöt Shere Khan:

»Bah, vad ha vi att göra med denne tandlöse tok? Han är dömd att dö. Men här finnes en annan, som har levat allt för länge — människoungen! Fria Folk, han var mitt byte från första början. Given honom åt mig! Jag är led vid denna människovarg-dårskap. Han har i tio år varit djungeln till besvär. Given mig människoungen, eller kommer jag att jaga här evigt och inte lämna så mycket som en benknota åt er. Han är en människa, en människas barn, och jag hatar honom ända in i märgen.»

Då tjöt mer än halva flocken:

»En människa! En människa! Vad har en människa att göra hos oss? Låt honom gå till de sina.»

»Och hetsa alla byarnas folk på oss?» skrek Shere Khan. »Nej, given honom åt mig! Han är en människa, och ingen av oss kan se honom i ögonen.»

Akela lyfte åter upp huvudet och sade:

»Han har ätit vår mat. Han har sovit bland oss. Han har drivit villebråd för oss. Han har aldrig brutit mot en bokstav i Djungelns Lag.»

»Och jag, jag erlade som pris för honom en oxe, då han upptogs i Flocken. Väl är en oxes värde ringa, men Bagheeras ära är dock något, som han måhända anser värt att slåss för», sade Bagheera med sin mildaste röst.

»En oxe, som betalades för tio år sedan!» fnyste Flocken. »Vad bry vi oss om tio års gamla benknotor?»

»Eller om ett högtidligt löfte?» sade Bagheera, och hans vita tänder lyste fram mellan läpparna. »I bären väl ej för ro skull namnet det Fria Folket.»

»Ingen människas unge kan följa djungelns folk», tjöt Shere Khan. »Given honom åt mig!»

»Han är vår broder i allt», ehuru ej av vårt blod», återtog Akela. »Och I skullen döda honom här? Sannerligen har jag inte levat för länge! Somliga av er äro boskapsätare, och om andra har jag hört, att I med Shere Khan som läromästare smygen eder i nattens mörker och röven barn från byfolkens trösklar. Därför vet jag, att I ären fega och att det är till fega stackare jag talar. Jag måste ju dö, och mitt liv är av föga värde, eljest skulle jag ha erbjudit det som pris för människoungens. Men för Flockens heders skull — en liten småsak, som I nu tyckens ha glömt, sedan Flocken blivit utan överhuvud — svär jag, att om låten människoungen återvända till de sina, skall jag, när min dödsstund kommer, icke blotta en enda tand mot eder. Jag skall dö utan strid. Det kommer att rädda åtminstone tre liv åt Flocken. Mera kan jag inte göra; men om viljen, kan jag bespara eder skammen att döda en broder, som är utan skuld — en broder, för vilken muntlig borgen givits, och som inköpts i Flocken i enlighet med Djungelns Lag.»

»Han är en människa — en människa — en människa!» väste flocken, och de flesta vargarna samlades kring Shere Khan, vars svans började svänga hotfullt.

»Nu ligger saken i din egen hand», sade Bagheera till Mowgli. »Vi kunna ingenting vidare göra än slåss.»

Mowgli steg upp — eldkrukan hade han i händerna. Så sträckte han ut armarna och gäspade mitt i synen på det höga Rådet. Men han var full av raseri och sorg, ty i enlighet med vargased hade vargarna aldrig förr sagt honom, hur djupt de hatade honom.

»Hören på!» ropade han. »Här är inte platsen för slikt hundgläfs. I haven i natt så ofta sagt mig, att jag är en människa — och ändå skulle jag ha förblivit en varg bland er till mitt livs slut — så att nu känner jag, att edra ord äro sanna. Därför kallar jag er inte längre mina bröder, utan sag (hundar), som en människa skulle göra. Vad I skolen göra och vad I icke skolen göra, det tillkommer inte er att bestämma. Den saken är min; och för att I skolen inse detta klart och tydligt, har jag fört med mig litet av den Röda Blomma, som I hundar frukten!»

Han kastade eldkrukan på marken, och några av de rödglödgade kolen tände eld på en rugge torr mossa, som flammade upp, så att hela det höga Rådet for tillbaka i skräck för de hoppande lågorna.

Mogwgli stack sin torra gren i elden, tills kvistarna togo eld och sprakade, och svängde den kring sitt huvud bland de skräckslagna vargarna.

»Du är herren här», sade Bagheera halvviskande. »Rädda Akela från döden. Han har alltid varit din vän.»

Akela, den barske gamle vargen, som aldrig i sitt liv hade bett om skonsamhet, kastade en bönfallande blick på Mowgli, där denne stod i all sin nakenhet, med det långa svarta håret böljande kring axlarna i skenet från den lågande grenen, som kom skuggorna att dansa och skälva.

»Gott», sade Mowgli och lät blicken långsamt glida omkring. »Jag ser, att I ären hundar. Jag går från eder till mitt eget folk — om det nu är mitt folk. Djungeln är stängd för mig, och jag måste glömma edert språk och edert sällskap. Men då jag ändå trots blodet var eder broder, lovar jag, att då jag blivit en människa bland människor, skall jag aldrig förråda eder till människorna, såsom I haden förrått mig.» — Han sparkade till elden med foten, och gnistorna yrde upp. — »Det skall aldrig bli krig mellan några av oss i Flocken. Men en skuld finnes att gälda, innan jag går.» — Han gick fram till den plats, där Shere Khan satt och blinkade fånigt mot elden, och grep honom i skägget under hakan. Bagheera följde med för att vara till hands, om någonting skulle inträffa. — »Upp med dig, din hund!» skrek Mowgli. »Stå upp, när en människa talar, eller sätter jag din päls i lågor.»

Shere Khans öron lågo tillplattade bakåt huvudet, och han slöt ögonen, ty den lågande grenen var helt nära.

»Den här boskapsslaktaren skröt med att han skulle döda mig i Rådet, då han inte fick döda mig, när jag var unge. Så här tukta vi människor hundar. Rör ett morrhår, Lungri, och jag ränner den Röda blomman i strupen på dig.»

Han slog Shere Khan över skallen med grenen, och tigern gnällde och kved i dödlig skräck.

»Bah! Du svedda djungelkatt, gå nu din väg! Men kom ihåg, att nästa gång jag kommer till Rådsklippan som en människa anstår, bär jag på mitt huvud Shere Khans hud. För övrigt går Akela fri att leva som han behagar. I döden honom icke, ty jag vill det ej. Och nu, liggen ej här längre hängande ut tungorna, liksom om I voren någonting i stället för hundar, som jag föser bort! Marsch!»

Elden brann vilt i toppen på grenen, Mowgli slog till höger och vänster i kretsen, och vargarna sprungo tjutande, med gnistorna brännande deras rygg. Slutligen funnos där endast Akela, Bagheera och kanske tio vargar till, som hade tagit parti för Mowgli. Men då kände Mowgli plötsligt liksom ett styng i bröstet, någonting som gjorde så ont, att han aldrig i sitt liv hade känt något så ont, och han drog efter andan och snyftade, och tårar strömmade utför hans kinder.

»Vad är det? Vad är det?» sade han. »Jag vill inte lämna djungeln, och jag vet inte vad det här betyder. Håller jag på och dör, Bagheera?»

»Nej, Lille Bror. Det är endast tårar, sådana som människor begagna», sade Bagheera. »Nu märker jag, att du är en riktigt stor människa och inte längre bara en människas unge. Djungeln är i sanning hädanefter stängd för dig. Låt dem rinna, Mowgli! Det är endast tårar.»

Så satt Mowgli och grät, som om hans hjärta ville brista. Och han hade aldrig gråtit förr i hela sitt liv.

»Nåväl», sade han, »jag skall gå till människorna. Men först måste jag ta avsked av min mor.»

Och han gick till hålan, där hon bodde tillsammans med Vargfar, och han grät vid hennes hals, medan de fyra vargungarna tjöto av sorg.

»Skola ni aldrig glömma mig?» sade Mowgli.

»Aldrig, så länge vi kunna följa ett spår», sade ungarna. »Kom till foten av berget, när du blivit en människa, så få vi språka med dig, och vi skola komma ned till det odlade landet för att leka med dig under natten.»

»Kom snart!» sade Vargfar. Ack, kloka lilla groda, kom snart igen, ty vi äro gamla, mor och jag.»

»Kom snart, min egen lille nakne son», sade Vargmor; »ty det säger jag dig, människobarn, jag har älskat dig högre än mina egna ungar.»

»Jag skall säkert komma», sade Mowgli, »och när jag kommer, skall jag breda ut Shere Khans hud på Rådsklippan. Glömmen mig ej! Bed dem alla i djungeln att aldrig glömma mig!»

Dagen började gry, när Mowgli gick ensam ned för bergsluttningen för att uppsöka dessa besynnerliga ting, som kallas människor.