Dorian Grays porträtt/Kapitel 07

←  Kapitel VI

Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde Översättare: Nils Selander Kapitel VII

Kapitel VIII  →

VII

Av en eller annan orsak var teatern denna afton överfylld, och den fete judiske direktören som mötte dem vid ingången, strålade av ett sliskigt, osäkert leende som drog hans mun ända upp till öronen. Han ledsagade dem med pompös ödmjukhet till deras loge under ivrigt gestikulerande med de feta, juvelprydda händerna och väsnades så högt han kunde. Dorian Gray avskydde honom mer än någonsin. Han kände sig som hade han gått för att se Miranda och träffat Caliban. Lord Henry däremot gillade honom nästan. Åtminstone påstod han det och envisades att skaka hand med honom. Han försäkrade honom till och med att han var stolt över att ha lärt känna en man, som hade upptäckt ett geni och gjort konkurs på en skald. Hallward roade sig med att betrakta de olika ansiktena på parkett. Hettan var odräglig, och den oformliga ljuskronan flammade som en kolossal dahlia med eldgula blad. Ynglingar på galleriet hade tagit av sig rockarna och hängt dem över räcket. De skrek till varandra tvärs över teatern och delade sina apelsiner med de utspökade flickor som satt bredvid dem. Några kvinnor på parkett skrattade med skarpa, oharmoniska röster. Från byffén i rummet intill hördes smällarna då korkarna drogs upp ur flaskorna.

— Vilket ställe att finna sin gudinna på! sade lord Henry.

— Ja, svarade Dorian Gray, här har jag funnit henne, den gudomligaste av alla levande. När hon spelar kommer du att glömma allt. De här enkla, ohyfsade mänskorna med sina grova ansikten och gester blir annorlunda när hon är på scenen. De sitter tysta och ser henne. De ler och gråter när hon vill. Hon behärskar dem, och man känner att de är av samma kött och blod som vi.

— Av samma kött och blod som vi! Å, det vill jag väl hoppas de inte är! ropade lord Henry, som betraktade galleripubliken genom sin kikare.

— Hör inte på honom, Dorian, sade målaren. Jag förstår vad du menar, och tror på flickan. Den du älskar måste vara underbar, och den flicka som kan utöva en sådan makt som du säger måste vara vacker och ädel. Att inspirera sin samtid — det är något som lönar mödan. Om denna flicka kan blåsa liv i dem som har levat utan själ och väcka skönhetssinnet till liv i deras fula och smutsiga tillvaro, beröva dem egoismen och låna dem tårar för ett lidande som ej är deras eget, då är hon värdig all din tillbedjan och värdig all världens tillbedjan. Detta äktenskap är fullkomligt rätt. Nu medger jag vad jag i början inte kunde tro. Gudarna har skapat Sibyl Vane för dig. Utan henne hade du varit ofullkomlig.

— Hjärtligt tack, Basil, svarade Dorian Gray och tryckte hans hand. Jag visste du skulle förstå mig. Harry är så cynisk, han skrämmer mig. Men nu börjar musiken. Den är gräslig men varar endast fem minuter. Därefter går ridån upp och du får se den flicka som jag ville ägna hela mitt liv och som jag har skänkt allt det goda, som finns inom mig.

En kvart senare beträdde Sibyl Vane scenen under en verklig storm av applåder. Ja, hon var i sanning älsklig att skåda — en av de älskligaste varelser han hade sett, tyckte lord Henry. Med sin smidighet och sina skygga ögon förde hon tanken till ett rådjur. En lätt rodnad som skuggan av en ros på en silverspegel, färgade hennes kinder när hon såg ut över den fulltaliga, entusiastiska publiken. Hon trädde ett par steg tillbaka och hennes läppar tycktes skälva. Basil Hallward reste sig och applåderade. Orörlig som i en dröm satt Dorian Gray och stirrade på henne. Lord Henry såg genom sin kikare och mumlade: — Förtjusande, förtjusande!

Det var scenen i hallen i Capulets hus. I sin pilgrimsdräkt hade Romeo trätt in med Mercutio och sina vänner. Musiken spelade så gott den kunde ett par takter, och dansen började. I mängden av tafatta, illa klädda skådespelare rörde sig Sibyl Vane som en uppenbarelse från en skönare värld. Hennes gestalt gungade i dansen som en blomma av och an på vattnet. Hennes halslinjer var en vit liljas linjer. Hennes händer var som formade av svalt elfenben.

Men hon var märkvärdigt likgiltig. Hon förrådde ingen glädje när hennes ögon vilade på Romeo. De få ord hon hade att säga:

»Nej, pilgrim, nu er hand ni orätt gör,
den gjorde blott vad andakt bjöd er, nyss;
en pilgrimshand ju helgonhand berör,
och hand i hand är helig pilgrimskyss …»

och den korta dialogen som följer, deklamerade hon på ett genomgående konstlat sätt. Rösten var härlig, men tonfallet alldeles falskt. Det var falskt i färgen. Det tog bort allt liv från versen. Det gjorde lidelsen osann.

Dorian Gray bleknade under det han betraktade henne. Han kände sig förvirrad och blev ängslig. Ingen av vännerna vågade säga något till honom. De fann henne absolut omöjlig. De kände sig mycket besvikna.

Men de visste att eldprovet för varje Julia är balkongscenen i andra akten. De ville avvakta den. Svek hon där, var det ingenting mer att hoppas.

Sibyl såg förtrollande ut när hon kom in i månskenet. Det kunde inte förnekas. Men tillgjordheten i hennes spel var olidlig. Och det blev värre och värre. Hennes rörelser var meningslöst onaturliga. Hon överdrev allt vad hon hade att säga. Det härliga stället:

»Du vet att nattens mask mitt anlet skyler,
av rodnad eljest blev min kind väl målad
för allt, som du av mig har hört i natt …»

framsade hon med den pinsamma precisionen hos en skolflicka som lärt sig att deklamera av en dålig lärare.

När hon böjde sig över balkongen och kom till dessa underbara rader:

»Fast du min glädje är,
så gläds jag ej åt vårt förbund i natt.
Det är för hastigt, obetänkt och plötsligt,
för mycket blixten lik, som är förbi
förrän man hunnit säga: se, det blixtrar!
Härnäst vi råkas, må i mogen sommar
vi se vår kärleks knopp hur ljuvt den blommar;
god natt, god natt!»

uttalade hon orden som hade de ingen mening för henne. Det var inte nervositet. Det var helt enkelt dålig konst. Det var ett fullkomligt fiasko.

Även de enkla obildade åskådarna på parketten och på galleriet förlorade intresset för spelet. De blev oroliga och började tala högt och vissla. Juden som höll till i bakgrunden på parketten, svor och stampade av ilska. Den enda på teatern som förblev lugn var flickan själv.

När andra akten var förbi, började en storm av larm och visslingar. Lord Henry reste sig och drog på sig rocken.

— Hon är underbart vacker, Dorian, sade han, men hon kan inte spela. Låt oss gå.

— Jag vill se stycket till slut, svarade ynglingen hårt och bittert. Harry, det gör mig ont att jag har förstört er afton. Ni får ursäkta mig.

— Käre Dorian, jag tror miss Vane är sjuk, avbröt honom Hallward. Vi kan ju komma igen en annan afton.

— Jag skulle önska hon vore sjuk, svarade Dorian. Men jag tycker bara hon är kall och känslolös. Hon är fullständigt förvandlad. I går afton var hon en stor konstnärinna. I dag är hon endast en vanlig medelmåtta till skådespelerska.

— Dorian, tala inte så om den du älskar. Kärleken är underbarare än konsten.

— Båda är blott former av efterapning, anmärkte lord Henry. Men låt oss gå nu. Dorian, du skall inte stanna här längre. Det är inte bra för moralen att se dålig konst. Dessutom förmodar jag att du inte ämnar tillåta din hustru att uppträda. Vad gör det då om hon spelar Julia som en trädocka? Hon är mycket älsklig och förstår hon livet lika litet som konsten, blir hon en förtjusande erfarenhet. Det finns blott två slags mänskor som är intressanta — de, som vet absolut allt, och de som vet absolut ingenting. För tusan, Dorian, se inte så tragisk ut. Hemligheten med konsten att förbli evigt ung är att aldrig ha en känsla som klär oss illa. Följ med mig och Basil på klubben, så skall vi röka cigarretter och dricka en skål för Sibyl Vanes skönhet. Hon är vacker. Vad kan du mer begära?

— Gå din väg, Harry! utropade Dorian. Jag vill vara ensam. Basil, ni måste gå. Å, kan ni inte se, att mitt hjärta håller på att brista? Heta tårar kom honom i ögonen. Hans läppar skälvde. Han störtade tillbaka in i logen, lutade sig mot väggen och dolde ansiktet i händerna.

— Låt oss gå, Basil, sade lord Henry underligt vekt. Och de två männen gick tillsammans ut.

Ett par minuter senare tändes rampen, och ridån gick upp för tredje akten. Dorian Gray återvände till sin plats. Han såg stolt, blek och likgiltig ut. Spelet fortsatte och tycktes aldrig vilja sluta. Hälften av publiken gick sin väg skrattande och stampande med sina tunga stövlar. Hela föreställningen var ett fiasko. Den sista akten spelades för nästan tomma bänkar. Ridån gick ner under fnissningar och oljud.

Så snart det var slut rusade Dorian in bakom kulisserna. Flickan stod där ensam med ett triumferande uttryck i ansiktet. Hennes ögon lyste av en underbar eld. Det stod som en gloria kring henne. Hennes halvöppna läppar log som hade de någon egen ljuv hemlighet.

När han kom in såg hon på honom, och ett uttryck av oändlig glädje kom över henne. — Vad jag har spelat illa i afton, Dorian! utropade hon.

— Gräsligt, svarade han och såg förfärat på henne — gräsligt! Det var förfärligt. Är du sjuk? Du anar inte hur det var. Du har ingen aning om vad jag pinades.

Flickan log. — Dorian, svarade hon och smekte namnet med långsam musik i rösten som vore det honung för hennes röda läppar — Dorian, du borde ha förstått mig. Men nu förstår du, inte sant?

— Vad är det jag förstår? frågade han förbittrat.

— Varför jag spelade så illa i afton. Varför jag alltid kommer att spela illa. Varför jag aldrig mer kommer att spela bra.

Han ryckte på axlarna.

— Du är antagligen sjuk. Du skulle inte spela när du är sjuk. Du gör dig löjlig. Det var en plåga för mina vänner. Det var en plåga för mig.

Hon tycktes inte höra på honom. Hor var som förvandlad av glädje. En lyckans extas behärskade henne.

— Dorian, Dorian, ropade hon, innan jag lärde känna dig var spelet det enda verkliga i mitt liv, Jag levde endast på teatern. Jag trodde allt var sanning. Den ena dagen var jag Rosalind, den andra Portia. Beatrices glädje var min, och Cordelias sorg var min sorg. Jag trodde på allt. De enkelt funtade mänskor som jag spelade tillsammans med, tyckte jag vara gudomligheter. De målade dekorationerna var min värld. Jag kände inte annat än skuggor och ansåg dem som verkliga. Du kom — å, min underbare älskling — och befriade min själ ur dess bojor. Du lärde mig vad verkligheten är. I afton har jag för första gången i mitt liv genomskådat bedrägeriet, tomheten och det falska i prakten. I afton fann jag för första gången att Romeo var gammal och ful och sminkad, att månskenet i trädgården var falskt, att sceneriet var eländigt och att orden som jag talade var overkliga, inte var mina ord, inte uttryckte vad jag hade att säga. Du har givit mig något högre, något, av vilket all konst endast är en skugga. Du har lärt mig vad kärlek är. Min älskade, o min älskade! Min sagoprins! Livets furste! Jag är trött på skuggorna. Du är mer för mig än all konst kan bli. Vad angår mig ett skådespels dockor? När jag kom hit i afton, förstod jag inte att allt var förändrat för mig. Jag trodde jag skulle bli underbar och fann att jag ingenting kunde. Men plötsligt stod det klart för mig vad allt betydde. Vissheten var härlig! Jag hörde dem vissla, och jag log. Vad visste de om en kärlek som vår? Tag mig med, Dorian — tag mig med dig dit, där vi blir ensamma. Jag hatar scenen. Jag kunde spela en lidelse som jag inte kände, men spela en som bränner mig som eld — det kan jag inte! Å, Dorian, Dorian, nu vet du allt. Även om jag kunde det skulle det vara förnedrande för mig att spela kärlek. Det har du lärt mig!

Han kastade sig på en soffa och vände sig bort.

— Du har dödat min kärlek, mumlade han.

Hon betraktade honom förvånad och skrattade. Han sade ingenting. Hon gick till honom och for smekande med sina små fingrar genom hans hår. Hon föll på knä och pressade hans händer mot sina läppar. Han drog dem tillbaka och en rysning genomilade honom.

Därpå rusade han upp och störtade mot dörren.

— Ja, ropade han, du har dödat min kärlek. Du brukade betvinga min fantasi. Nu retar du inte ens min nyfikenhet. Du är maktlös. Jag älskade dig därför att du var förtjusande, därför att du hade geni och intelligens, därför att du verkliggjorde en stor skalds drömmar och gav liv och färg åt konstens skuggor. Allt har du kastat bort. Du är dum och ytlig. Min Gud! Jag var vansinnig som kunde älska dig. En sådan narr jag har varit! Nu är du ingenting för mig. Jag vill aldrig se dig mera. Jag vill aldrig tänka på dig. Jag vill aldrig nämna ditt namn. Du anar inte vad du var för mig. Var! Jag tål inte att tänka på det. Jag önskar jag aldrig hade sett dig! Du har förkvävt mitt livs melodi. Vad du måtte känna till kärleken dåligt när du kan säga att den dödar din konst. Utan din konst är du ingenting. Jag skulle ha gjort dig stor, berömd och lysande. Hela världen skulle ha tillbett dig och du skulle ha burit mitt namn. Vad är du nu? En tredje klassens skådespelerska med ett vackert ansikte.

Flickan bleknade och skälvde. Hon knäppte händerna och rösten tycktes kvävas i halsen på henne.

— Det är inte ditt allvar, Dorian, stammade hon. Du spelar bara!

— Spelar? Det överlåter jag åt dig. Det gör du så bra, sade han bittert.

Hon reste sig från sin knäböjande ställning och gick med ett gripande sorgset uttryck fram till honom, lade handen på hans arm och såg honom in i ögonen.

Han stötte henne tillbaka.

— Rör mig inte! skrek han.

Ett sakta stönande trängde över hennes läppar och hon kastade sig för hans fötter. Där låg hon som en nedtrampad blomma.

— Dorian, Dorian, överge mig inte viskade hon. Jag ångrar att jag inte spelade bra. Jag tänkte hela tiden endast på dig. Men jag skall försöka — ja, jag skall försöka. Min kärlek till dig kom så hastigt över mig. Jag tror jag fortfarande hade varit omedveten om den, om du inte hade kysst mig — om vi inte hade kysst varandra. Kyss mig åter, min älskade. Överge mig inte. Jag skulle inte kunna bära det. Ack, överge mig inte! Min bror… nej, bry dig inte om det. Han menade inte allvar. Han endast skämtade… Men du! Å, kan du inte förlåta mig för denna gång? Jag skall arbeta, arbeta strängt och försöka göra det bra igen. Var inte så grym mot mig för jag älskar dig mer än allt annat på jorden. Det är ju bara denna enda gång du inte har varit nöjd med mig. Men du har rätt, Dorian, Jag skulle ha varit mer konstnärinna. Det var dumt av mig. Men jag kunde inte annat. Ack, överge mig inte, överge mig inte!

Hon skakade i krampaktig gråt. Hon kröp ihop på golvet som ett sårat djur, och Dorian Gray betraktade henne med sina vackra ögon. Hans finskurna mun krökte sig i stolt förakt. Det är alltid något löjligt med känslorna hos dem som vi har upphört att älska. Sibyl Vane föreföll honom så orimligt melodramatisk. Han kände sig uttråkad av hennes tårar och suckar.

— Jag går, sade han slutligen i en lugn, kall ton. Jag vill dig inget ont men jag kan inte återse dig. Du har varit en stor missräkning för mig.

Sibyl grät stilla och svarade inte. Hennes små händer famlade i luften som sökte de honom. Han vände sig om och gick, Några ögonblick senare hade han lämnat teatern.

Dorian visste knappast vart han gick. Han märkte endast att han vandrade genom dåligt upplysta gator, förbi svarta portar och dystra hus. Kvinnor med hesa stämmor och råa skratt ropade efter honom. Fyllbultar raglade svärjande förbi och pratade med sig själva som stora, groteska apor. Han såg trasiga barn hopkrupna på porttrösklarna och hörde skrik och svordomar från de mörka gårdsrummen.

När morgonen ljusnade befann han sig tätt invid Covent Garden. Mörkret höjde sig och himlen välvde sig som en pärla, upplyst av ett svagt ljus. Stora vagnar, fyllda med vajande liljor, skramlade långsamt genom den tomma, hala gatan. Luften var tung av blomsterdoften, och blommornas skönhet tycktes lindra hans smärta. Han följde efter in på torget och såg, hur vagnarna lastades av. En åkare i vit arbetsblus bjöd honom några körsbär. Han tackade och förvånade sig över att mannen inte ville ta betalt för dem. Han började mekaniskt äta bären. De var månkalla ty de var plockade vid midnatt. En lång rad pojkar med stora korgar med brokiga tulpaner och röda och gula rosor drog förbi honom och banade sig väg mellan de kolossala grönsakshögarna. Under hallen med dess gråa, urblekta pelare väntade en hop smutsiga, barhuvade flickor på att försäljningen skulle ta slut. Andra trängdes utanför kaffestånden på torget. De unga vagnshästarna halkade och stampade på de knaggliga stenarna, ruskande på sina bjällror och seltyg. Några kuskar låg och sov på en hög säckar. Duvor med metallskimrande halsar och rosenröda fötter hoppade omkring och plockade korn.

Efter en stund ropade Dorian till sig en droska och for hem. Han blev stående några ögonblick på trappan utanför huset och såg ut över den tysta gatan med dess blanka, tillslutna fönster och brokiga rullgardiner. Himlen var nu opalfärgad och hustaken blänkte mot den likt silver. Från en skorsten mitt emot steg en svag rök. Den ringlade sig som ett blått band genom den pärlemofärgade luften.

I den ofantliga, gyllene venezianska lyktan — ett byte från någon doges gondol — som hängde i taket i den stora, ekpanelade hallen, brann ännu ljusen i tre flämtande lågor: blåa, tunna eldblad, omgivna av vit glöd. Dorian släckte dem, kastade hatt och rock på bordet och gick genom biblioteket in i sängkammaren, ett stort, åttkantigt rum på nedre botten som han med sitt nyfödda sinne för lyx hade låtit nyinreda och behänga med renässanstapeter vilka han hade hittat i en obebodd kammare på Selby Royal. När han hade stängt dörren föll hans blick på porträttet som Basil Hallward hade målat. Förvånad tog han ett steg tillbaka och gick sedan förbryllad in i sitt sovrum. Han tog dröjande blomman ur knapphålet. Efter en stund återvände han till porträttet och undersökte det. I det svaga ljus som föll genom de krämfärgade sidengardinerna, förekom det honom som vore ansiktet en smula förändrat. Uttrycket var ett annat. Man kunde säga att det låg en antydan till grymhet kring munnen. Det var högst märkvärdigt.

Dorian vände sig om, gick till fönstret och drog gardinen åt sidan. Det klara morgonljuset strömmade in och jagade skuggorna till de mörka vråarna där de skälvande krympte ihop. Men det besynnerliga uttrycket i ansiktet var kvar, ja tycktes till och med skarpare. Det glittrande, skarpa solljuset visade honom de grymma linjerna kring munnen så tydligt som såg han sig i en spegel efter att ha begått ett illdåd.

Han ryste. Därpå tog han en av elfenbensamoriner inramad, oval spegel, en av lord Henrys många presenter, från bordet och betraktade sin bild i dess slipade glas. Hans egna läppar vanställdes inte av någon sådan linje. Vad kunde det betyda?

Han gnuggade sig i ögonen, gick tätt inpå tavlan

och undersökte den på nytt. På själva målningen fanns det inte något tecken till förvandling men säkerligen hade uttrycket blivit ett annat. Det var ingen inbillning. Det var en hemsk verklighet.

Dorian kastade sig i en stol och började tänka efter. Plötsligt kom han ihåg sitt yttrande i Basil Hallwards ateljé den dag, då porträttet hade blivit fullbordat. Ja, nu erinrade han sig det tydligt. Han hade yttrat den vansinniga önskan att han själv måtte förbli ung och att porträttet måtte åldras, att hans egen skönhet inte skulle vissna och att bilden på duken skulle bära bördan av hans lidelser och synder, att den målade bilden skulle fåras av lidande och tankar under det att han själv behöll sin blommande ungdom vars underbara tjusning han just den gången hade blivit medveten om. Hade hans önskan uppfyllts? Det kunde inte vara möjligt. Redan tanken därpå var omöjlig. Och dock, där hängde nu porträttet framför honom med draget av grymhet kring munnen.

Grymhet! Hade han varit grym? Det var flickans fel, inte hans. Han hade drömt om henne som en stor konstnärinna och skänkt henne sin kärlek emedan han hade trott på hennes storhet. Hon hade varit tom och ovärdig. Och dock kände han sig ångerfull på något sätt när han tänkte på hur hon låg vid hans fötter och snyftade som ett litet barn. Han kom ihåg hur känslolöst han hade betraktat henne. Varför var han så skapad? Varför hade han fått en sådan själ? Men även han hade lidit. Under de tre hemska timmar föreställningen hade pågått, hade han genomlevat århundraden av kval och sorg. Hans tillvaro var väl lika värdefull som hennes. Hon hade förstört ett ögonblick för honom om han så hade sårat henne för livet. Och dessutom var kvinnorna mera lämpade för att bära sorger än män. De lever av sina känslor. De tänker endast på sina känslor. När de tar sig en älskare, är det endast för att ha någon att ställa till scener med. Det hade lord Henry sagt, och lord Henry kände kvinnorna. Varför skulle han bekymra sig om Sibyl Vane? Hon var ingenting mer för honom.

Men porträttet? Vad skulle han säga om det? Det dolde hans livs hemlighet och förrådde hans historia. Det hade lärt honom att älska sin egen skönhet. Skulle det lära honom att avsky sin egen själ? Skulle han någonsin se på det mer?

Nej, det var endast en synvilla som berodde på att han var upprörd. Den hemska natt han hade genomlevat hade frammanat spöken. På hans hjärna hade plötsligt fallit det lilla eldröda stänk som gör människorna vansinniga. Porträttet var inte förändrat. Det var rena galenskapen att tro något sådant.

Och dock betraktade det honom med sina sköna, förvridna drag och sitt grymma leende. Det ljusa håret glänste i morgonsolens sken. De blå ögonen mötte hans egna. En känsla av oändligt medlidande, inte med honom själv, utan med hans målade avbild smög sig över honom. Den hade redan förändrats och skulle förändras ännu mer. Dess guld skulle vissna till grått. Dess röda och vita rosor skulle dö. Med var synd han begick skulle dess skönhet fläckas och grumlas. Porträttet, förvandlat eller inte, skulle för honom bli det synliga tecknet på hans samvete. Han skulle motstå frestelserna. Han skulle inte återse lord Henry — åtminstone inte mera höra på hans fördärvliga teorier vilka i Basil Hallwards trädgård för första gången hade väckt hans begär efter det omöjliga. Han skulle återvända till Sibyl Vane, göra allt gott igen, gifta sig med henne och försöka älska henne på nytt. Ja, det var hans plikt. Hon måste ha lidit mer än han. Stackars barn! Han hade varit egoistisk och grym mot henne. Den förtrollning hon hade utövat på honom skulle återvända. Och de skulle bli lyckliga tillsammans. Med henne skulle hans liv bli rent och härligt.

Han reste sig från stolen och drog en stor skärm för porträttet. Han ryste när han såg på det. — Så vidrigt! mumlade han för sig själv och gick till glasdörren som han öppnade. När han gick över gräsmattan drog han djupt efter andan. Den friska morgonluften tycktes jaga alla hans mörka tankar på flykten. Han tänkte nu endast på Sibyl. Ett svagt genljud av hans kärlek återvände. Han upprepade oupphörligt hennes namn. Och de sjungande fåglarna i den daggvåta trädgården tycktes berätta för blommorna om henne.