Drömmens uppfyllelse/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hos tant Atessa
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

»Feodoras försoningsoffer»
Små syndare  →


[ 89 ]

XII.
»Feodoras försoningsoffer».

— Vad grubblar du egentligen på, Anne?

De båda flickorna hade en afton slagit sig ned i en mossig sänka invid bäcken. Ormbunkar vaggade sina yviga vippor omkring den, grästuvorna stodo saftigt gröna, och de vilda päronträdens skira, svagt doftande slöjor vajade sakta.

Anne vaknade upp ur sina drömmerier med en belåten suck.

— Jag håller på att forma ut min historia, du lilla Diana.

— Ånej, vad säger du? Har du redan börjat på med den? ropade Diana betagen av det livligaste intresse.

— Jaha, jag har förstås bara ett par sidor utskrivna, men resten har jag fix och färdig i huvudet. Det har varit fasligt besvärligt att få tag i en bra intrig. Ingen intrig av dem jag hade på lager passade en flicka med namnet Feodora.

— Kunde du inte ha ändrat om namnet?

— Nej, tycker du det? Det var absolut omöjligt. Jag försökte nog, men det gick inte, lika litet som det skulle gått att ändra om ditt eget namn. Feodora hade för mig blivit en sådan verklighet, att om jag också gett henne vilket namn som helst, så hade jag ändå alltid måst tänka på henne som Feodora. Men äntligen så fick jag ihop en intrig, som passade just henne. Och vad det se'n var spännande att välja ut namn åt alla de andra personerna! Du anar inte, hur gräsligt roligt det är. Jag har legat vaken i timtal och grubblat på lämpliga namn. Hjälten heter Percival Dalrymple.

— Har du redan gett namn åt alla personerna? frågade Diana bedrövad. — Om du inte hunnit med det, hade jag tänkt be dig att få ge namn ät bara en enda — bara någon helt obetydlig biperson. Då skulle jag känna det som om jag ändå hade en liten andel i din historia.

— Du kan få ge namn ät den lille kökspojken, som var i tjänst hos den rika och mäktiga familjen Lester, sade Anne väl[ 90 ]villigt. — Han är inte vidare viktig, och han är den ende, som ännu inte har fått namn.

— Kalla honom då Raymond Fitz-Osborne, bad Diana, som i sitt minnes gömmor förvarade ett helt förråd av klingande namn, kvarlevor från den gamla »Historiska Klubben», som hon och Anne, Jane Andrews och Ruby Gillis bildat under sin skolflickstid.

Anne skakade tveksamt på huvudet.

— Jag är rädd att det är ett alldeles för aristokratiskt namn för en kökspojke, Diana lilla. Jag skulle inte kunna tänka mig en Fitz-Osborne gödande svin och dragande upp rovor — kan du?

Diana såg alls intet hinder; har man över huvud fantasi, så får den allt vara någon smula tänjbar… Men Anne förstod väl saken bättre än hon, och alltså fick kökspojken slutligen namnet Robert Ray, att vid enklare tillfällen förkortas till Bobby.

— Hur mycket tror du, att du får för den? frågade Diana.

Det var någonting, som Anne inte ägnat en tanke åt. Hon strävade efter ära och rykte, ej den snöda mammon, och hennes litterära drömmar voro ännu så länge obefläckade av tarvliga ekonomiska beräkningar.

— Jag får väl läsa den, såg? bönföll Diana.

— När jag fått den färdig, ska jag läsa den högt för dig och farbror Harrison, och då kommer jag att begära, att ni ska vara mycket stränga i er kritik. Inget annat öga ska skåda den, förrän den står tryckt.

— Hur ska du låta den sluta — lyckligt eller olyckligt?

— Jag vet inte så noga. Jag ville egentligen helst ha den att sluta olyckligt, för det skulle vara så mycket mera romantiskt. Men redaktörer lär ha fördom för sorgliga slut. så underligt det låter. Litteraturprofessorn vid högskolan sa' en gång, att ingen utom ett snille skulle fördrista sig till att skriva ett olyckligt slut. Och, slöt Anne med stor anspråkslöshet, jag är nog allt annat än ett snille.

— Jag för min lilla del tycker bäst om lyckliga slut. Du får allt låta dem få varandra, sade Diana, som helst sedan hon [ 91 ]förlovat sig med Fred ansåg, att bröllop var den enda rimliga avslutningen på en kärlekshistoria.

— Men du tycker ju om att få gråta, när du läser något intressant?

— Ja bevars, mitt i berättelsen. Men jag ser gärna, att allting reder sig på slutet.

— En gränslöst rörande scen måste jag ha, sade Anne tankfullt. — Jag skulle kunna låta lilla Robert Ray bli sårad genom någon olyckshändelse — det kunde ju inträffa något med stekspettet — och stilla och känsligt ävsomna.

— Usch, varför skulle du ta livet av min lille Bobby? skrattade Diana. — Han tillhör mig, och jag vill, att han ska leva och blomstra. Ha då hellre ihjäl någon annan, ifall det nödvändigt ska så vara.

Under de närmaste följande fjorton dagarna våndades eller fröjdades Anne under inflytandet av sitt litterära arbete. Än fylldes hon av glädje och stolthet över någon lysande ide; än var hon hart nära förtvivlan, därför att någon kitslig person ej ville uppföra sig så som han eller hon skulle. Diana kunde omöjligen förstå detta.

— Du må väl kunna tvinga dem att göra som du själv vill, sade hon.

— Det tror du, det, stönade Anne. — Du anar inte, vad Feodora är för en motspänstig och svårhanterlig hjältinna. Hon ska nödvändigt göra och säga saker, som det aldrig varit min mening, att hon skulle göra. Och då blir alltihop det föregående fördärvat för mig, och jag blir tvungen att skriva om'et igen. O, vad det ändå är mödosamt att vara författare.

Slutligen blev dock berättelsen avslutad, och Anne läste den högt för Diana uppe i gavelrummets förtroliga enslighet. Hon hade utarbetat sin »rörande scen» utan att behöva ta livet av kökspojken Robert Ray, i vardagslag kallad Bobby, och hon höll ett aktgivande öga på Diana, medan hon läste den. Diana var en ytterst tacksam åhörarinna och grät på rätta ställena, men när slutet äntligen kom och Anne lade ned manuskriptet, såg hon något snopen ut.

[ 92 ]— Varför hade du ihjäl Maurice Lennox? frågade hon i förebrående ton. — Jag trodde han skulle komma till liv igen. — Han var ju boven, vet jag, svarade Anne förvånad. — Du måtte väl begripa, att rättvisa måste skipas, och då måste ju han straffas.

— Det var synd — jag tyckte bäst om honom av allihop, invände den oresonliga Diana.

— Ja, nu är han död, och död får han allt förbli, sade Anne litet fnurrigt. — Om jag låtit honom leva, hade han naturligtvis alltid fortsatt med att förfölja Feodora och Percival.

— Ja det förstås — såvida du inte kunde ha förädlat hans karaktär på sistone.

— Vet du vad, det hade inte varit ett dugg romantiskt, och då skulle för resten historien blivit alltför lång. En sådan där raffinerad bov får man minsann inte folk av i en handvändning.

— Ja, jag får då säga i alla fall, att det är en förtjusande berättelse, Anne, och att den kommer att skapa ditt rykte, det är jag säker på. Har du tänkt ut någon titel på den?

— Jaa då, för länge sedan. Den ska heta »Feodoras försoningsoffer». Låter det inte fint med de dubbla f-en? Jag har alltid så mycket tyckt om allitteration. Nu, min egen Diana, ska du uppriktigt säga mig, om du skulle vilja ha några ändringar i berättelsen. Var det vid något tillfälle någonting, som stötte dig?

— Hm, skulle jag säga något — Diana blev nu mycket tveksam — så vore det, att det stället i berättelsen, där du låter Feodora röra till kaksmeten, innan den stora banketten ska gå av stapeln, inte förefaller mig fullt så romantiskt som allt det övriga. Röra till smet kan vem som helst. Hjältinnor skulle aldrig befatta sig med matlagning, tycker jag.

— Kära du, just på det stället låter jag min humor flöda — sådan behövs också ibland, ska jag säga dig — och det har blivit en av de finaste bitarna i hela berättelsen.

I sanningens intresse bör medges, att Anne härvidlag hade alldeles rätt.

Klokt nog avhöll sig Diana från all ytterligare kritik, men [ 93 ]herr Harrison var mycket svårare att göra i lag. Först och främst förklarade han, att det fanns alldeles för mycket naturbeskrivningar i berättelsen.

— Ta bort allt det där sentimentala joltet om blomsterängar och guldmoln i skyn, sade han helt hjärtlöst.

Anne hade en obehaglig förnimmelse av, att herr Harrison inte hade så orätt, och med stor självövervinnelse tvang hon sig till att skära bort det mesta av sina älskade naturbeskrivningar. Och tre gånger måste berättelsen renskrivas på nytt, innan den i sitt avkortade skick — grymt stympade, påstod Anne — något så när tillfredsställde den kinkige bedömaren.

— Alla naturbeskrivningar utom solnedgången har jag tagit bort, sade hon suckande. — Men den kunde jag verkligen inte avstå ifrån. Den är så hänförande vacker med sitt purpura skimmer, som sedan smälter bort i kyligt grönklara toner. Tänk, att det finns folk, som inte har sinne för sådant!

— Den har rakt ingenting att göra med berättelsens gång, sade den prosaiske farbror Harrison, och du skulle inte ha förlagt handlingen bland idel rikt och pampigt folk inne i en stad. Vad vet du om tockna? Varför kunde du inte låta allting tilldra sig här i Avonlea? Namnet skulle du naturligtvis ha ändrat, annars hade väl fru Rachel Lynde trott, att det var hon, som är hjältinnan.

— Nej, se det skulle då aldrig ha gått, invände Anne. — Avonlea är den raraste plats jag vet i världen, men den är inte så pass romantisk, att man kunde låta en gripande kärlekssaga försiggå där.

— Vad det beträffar, så tror jag visst, att vi ha haft ganska mycken romantik i Avonlea — kanske då och då rent av en tragedi, sade herr Harrison torrt. — Men det är nu heller inte vanligt folk du låter träda opp. De tala för mycket, och deras språk är alldeles för högtravande. Där finns ett ställe, där du låter den där bråkige älskaren prata och gå på två hela sidor i sträck, så flickan får inte syl i vädret. Hade han gjort så i verkliga livet, hade hon minsann snoppat av honom i rättan tid.

— Det tror jag ändå inte, sade Anne något stucken.

[ 94 ]I djupet av sin själ tyckte hon, att de vackra och känslofulla ord, som hon lagt i älskarens mun, måste med storm ta varje flickas hjärta. För resten var det rysligt att i samband med Feodora, den härliga ungmön med den rena pannan och den drömmande blicken, höra ett så ohjälpligt tarvligt ord som »snoppa av». Feodora avböjde sina friares anbud — på sin höjd gav hon dem korgen.

— Och efter du nu vill höra mitt hjärtas mening, fortfor den obarmhärtige herr Harrison, så får jag säga, att jag inte begriper, varför inte Maurice Lennox fick henne. Den karln var det åtminstone nå'n ruter i. Han gjorde ju fasliga ting, men det röjer ändå en energisk och företagsam natur. Den där mjäkige Percival gick ju bara omkring och fånade.

Fåna!… Därför att han stundom måste ge sitt kvalda hjärta luft och ägde förmågan att i upphöjda ordalag tolka sina känslors svall…

— Maurice Lennox var ju skurken, sade Anne harmset. — Att ingen begriper det! Jag kan inte fatta, varför alla tycker bättre om honom än om Percival.

— Din Percival är för änglagod. Han bara retar en. Nästa gång du skriver ihop en hjälte, får du ge honom litet mänskligt kött och blod.

— Feodora skulle aldrig ha kunnat gifta sig med Maurice. Det var en dålig karaktär.

— Hon kunde väl ha hyggat till honom. Men somliga kanske sâ'nt inte biter på. Du ska väl bäst veta själv, hur pass inpiskad din bov är… Som slutord vill jag säga, att din berättelse är visst inte oäven — den är tvärt om på sitt sätt rätt underhållande, det medger jag. Men du är ännu för kort i kjolen att skriva någonting, som det är något bevänt med. Vänta i tio år — du har tiden för dig.

Anne föresatte sig att, nästa gång hon skrev en berättelse, inte underställa den någon människas bedömande. Detta kritiserande verkade alldeles för nedslående… Den nu författade berättelsen läste hon ej upp för Gilbert, men hon invigde honom i dess existens.

[ 95 ]— Får jag den antagen, kan du ju läsa den i tryck, Gilbert, men blir det ingenting av med det hela, får ingen människa nå'nsin se den.

Marilla visste ingenting om den litterära brygd, som jäste i hennes omedelbara närhet. I fantasien såg Anne sig själv sitta och föreläsa en novell ur en tidskrift för den motvilligt intresserade Marilla — Marilla kan till sist inte hålla sig, hon måste säga ett par berömmande ord — för fantasien är som bekant ingenting omöjligt… Stor tablå — jaså, du tycker om den här berättelsen? Så vet då, att det är jag, som har skrivit den!

En dag bar Anne till postkontoret ett avlångt och ganska tjockt paket, som med ungdomens och oerfarenhetens tjusande förtroendefullhet adresserats till den allra största av de »stora» tidskrifterna. Diana gick i lika stor spänning som Anne själv.

— Hur länge tror du det kan dröja, innan du får svar från dem? undrade hon.

— Inte mer än fjorton dar, tycker jag. O, vad jag ska bli stolt och glad, om den kommer in!

— Det är klart, att den kommer in, och troligen skriva de medsamma och be dig om nytt bidrag. En vacker dag kommer du att vakna upp ryktbar, Anne, och tänk då, vad jag kan känna mig stolt över att vara din goda vän, sade Diana, som åtminstone ägde den rätt sällsynta förtjänsten att kunna ägna sina vänners begåvning och framgångar en äkta och osjälvisk beundran.

En vecka av ljuvliga illusioner förgick — sedan följde ett bittert uppvaknande. Diana fann en kväll Anne uppe på vindsrummet, och hennes ögon skvallrade om tårar. På bordet låg ett uppbrutet kuvert och ett tillskrynklat manuskript.

— Anne, inte ha de väl skickat tillbaka berättelsen? skrek Diana förfärad.

— Jo, var lugn för det, sade Anne kort.

— Redaktören måste vara spritt galen. Vad uppgav han för skäl?

— Inget skäl alls. Här ligger bifogad en tryckt lapp, och på den står det, att det erbjudna bidraget inte befunnits användbart.

[ 96 ]— Den där tidskriften har jag i alla mina dar tyckt vara en strunttidskrift, sade Diana häftigt. — Berättelserna i den äro inte hälften så bra som de i »Kanadensiska Kvinnan», fastän den kostar så mycket mera om året. Men det är väl som så, att redaktören hyser fördom mot den, som inte är yankee. Fäll inte modet, Anne! Ta du Gud i hågen och skicka in din berättelse till Kanadensiska Kvinnan.

— Jag gör väl det, då, sade Anne med något så när återställd själsjämnvikt. — Och blir den intagen, ska jag minsann skicka ett nummer till den där andre ohängde redaktören och strecka för min bit med tjock blåkrita. Det finns väl folk med omdöme och smak… Men jag ska ta bort solnedgången. Kanske farbror Harrison ändå hade rätt.

Solnedgången slocknade för alltid, men trots denna påkostande operation skickade den samvetslösa Kanadensiska Kvinnan tillbaka »Feodoras försoningsoffer» så fermt, att den förbittrade Diana förklarade, att de styggingarna på redaktionen inte ens gett sig tid att läsa igenom manuskriptet. Hon lovade högt och dyrt att inte mer förnya sin månadsprenumeration. Anne tog denna nya motgång med förtvivlans lugn. Hon låste ned sin berättelse i den koffert inne på vindskontoret, där de samlade bidragen från Historiska Klubbens tid vilade i frid, men dessförinnan gav hon vika för Dianas böner och skänkte henne en avskrift av verket.

— Nu får min litterära ärelystnad krypa i skrinet, sade hon bittert.

Hon nämnde aldrig om saken för herr Harrison, men en kväll frågade han henne rent ut, om berättelsen kommit in.

— Nej, redaktören ville inte ha den, svarade hon kort.

Herr Harrison sneglade förstulet åt det fina ansiktet, som nu betäckts av en het rodnad.

— Nå, du bryr dig väl inte om det utan går på i ullstrumporna som förut, sade han uppmuntrande.

— Nej, jag sätter aldrig mer min penna till papperet för att skriva en berättelse, sade Anne med den hopplösa bestämd[ 97 ]heten hos nittonårsåldern, då en dörr slagits igen mitt för dess näsa.

— I ditt ställe skulle jag inte sluta upp helt och hållet, återtog herr Harrison fundersamt. — Jag skulle skriva en historia då och då, men jag skulle inte besvära några redaktörer med den. Jag skulle skriva om människor och trakter, som jag kände till, och jag skulle låta människorna tala som folket gör mest, och solen skulle få gå upp och ned i all beskedlighet varenda dag, utan att jag gjorde någon särskild affär av den saken. Om jag behövde ha att skaffa med några bovar, så skulle jag ge dem ett tillfälle, Anne — jaha du, att göra bot och bättring och bli hyggligt folk. Nog finns det en hoper rysliga kanaljer i världen, det tror jag mer än gärna, men man får ändå gå ett bra stycke väg för att hitta rätt på dem — fru Lynde må nu påstå hur mycket som helst, att vi alla äro några oförbätterliga syndaträlar. Alla ha vi väl ändå någonting gott, som sitter inkrupet i själens gömslen. Skriv på du, Anne!

— Nej tack. Det var fasligt dumt av mig att ens försöka. När jag slutat vid högskolan, ska jag uteslutande slå mig på undervisning. Läsa med ungar kan jag. Men författa kan jag inte.

— När du slutat vid högskolan, blir det väl tid för dig att gifta dig och sätta bo, sade farbror Harrison. — Det är inte bra att skjuta upp med så'nt där för länge — det vet jag bäst själv, gu'nås så visst.

Anne steg upp och vandrade hem. Det fanns tillfällen, då ens finkänslighet sannerligen inte stod ut med farbror Harrisons sätt att resonera om saker och ting.