Drömmens uppfyllelse/Kapitel 13

←  »Feodoras försoningsoffer»

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Små syndare

Kallelsen  →

XIII.
Små syndare.

Davy och Dora stodo färdigklädda till söndagsskolan. De skulle få gå ensamma, vilket inte ofta hände, ty fru Lynde brukade alltid besöka söndagsskolan och iakttaga, hur ungdomen förkovrades. Men nu hade fru Lynde vrickat sin fotled och kunde inte gå, utan satt säkert förankrad i sin sköna länstol. Tvillingarna skulle sålunda representera familjen i kyrkan, ty Anne hade åkt bort redan på lördagskvällen för att tillbringa söndagen hos goda vänner i Carmody, och Marilla hade fått ett anfall av sin svåra huvudvärk.

Davy kom långsamt traskande utför trappan. Dora väntade på honom nere i förstugan efter att ha vederbörligen avsynats och skickats i väg av fru Lynde. Davy hade på egen hand gjort sina tillrustningar. I fickan hade han en kopparslant till söndagsskolekollekten och en silverslant till kollekten efter högmässan; sin bibel bar han i ena handen och läseboken i den andra; texten, bibelspråken och psalmversen kunde han som ett rinnande vatten. Hade han kanske inte suttit och pluggat — därtill nödd och tvungen — hela lördagseftermiddagen i tant Lyndes kök? Davy borde därför ha befunnit sig i en synnerligen blid och harmonisk sinnesförfattning. Så var emellertid långt ifrån fallet — trots både psalmvers och katekes.

Fru Lynde kom linkande ut ur sitt kök, just som Dora och han ämnade ge sig iväg.

— Du är väl ren och snygg, pojke? frågade hon strängt.

— Jaa då — allt utav mig som syns, svarade Davy i mycket kavat ton.

Fru Rachel suckade. Hon hade sina misstankar i fråga om Davys öron och hals. Men hon visste, att om hon gjorde min av att vilja företaga en närmare undersökning, skulle Davy ofelbart ta till fötter, och hennes egen vrickning lade i dag hinder i vägen för förföljandet.

— Uppför er nu som riktigt snälla barn, förmanade hon. — Gå inte i det värsta dammet. Stanna inte i vapenhuset och sladdra med de andra ungarna. Sitt inte och skubba er och gno på bänken. Glöm inte att ta reda på dagens text. Tappa inte kollektslantarna och glöm för all del inte att stoppa dem i bössan. Viska inte, när folk sitter nedlutade och ber, och hör noga på vad prästen predikar — jag kommer att fråga er, när ni väl är hemma igen.

Davy nedlät sig ej till att svara. Han satte sig i gång och vandrade utför avtagsvägen, följd av den undergivet traskande Dora. Men hans själ var i uppror. Davy hade fått utstå många verkliga eller inbillade lidanden tack vare fru Lyndes kraftiga nävar och skarpa tunga, sedan hon flyttat till Grönkulla, ty fru Lynde kunde ej vistas under samma tak med någon, han måtte nu vara nio eller nittio år gammal, utan att försöka bibringa vederbörande en kristlig och sund uppfostran. Och det var inte längre se’n än i går afton, som hon intalat Marilla, att denna borde förbjuda Davy att gå ut och fiska med pojkarna Cotton. Det kokte ännu i Davy vid tanken därpå.

Så snart de kommit ut på stora landsvägen, stannade Davy och förvred sitt ansikte i en så ohyggligt hemsk grimas, att Dora, som dock ganska väl kände till hans vidunderliga förmåga i den vägen, betogs av skräck för att vinden skulle vända sig och Davy sålunda bleve dömd till att i hela sitt liv uppträda med ett så fasaväckande tryne.

— Fanken! sprutade det ut ur Davy.

— O, Davy, inte får du svära så fult! utbrast Dora förfärad.

— Fanken är inget svärord — åtminstone inget riktigt svärord. Och för mig får det vara ’ocke det vill, svarade Davy trotsigt.

— Ska du tvunget säga fula ord, kan du väl åtminstone låta bli att göra det på söndan, bad Dora med ynklig röst.

— Jag skall hitta på ett eget svärord åt mig.

— Då kommer allt Gud att straffa dig, Davy, sade Dora högtidligt.

— Det tycker jag vore väldigt tarvligt gjort av honom. Han, som ändå hets ska veta allting, måtte väl begripa, att nå’tt sätt måste man ha för att uttrycka sina känslor.

— Men Davy då! sade Dora. Hon väntade, att Davy skulle falla död ned på fläcken. Men underligt nog hände det alls ingenting i den vägen.

— Men nu ska jag i alla fall tala om, att det är slut med att jag låter tant Lynde hunsa med mig alldeles som hon tycker, fräste Davy. — Anne och Marilla må ha rätt att hunsa med mig, men hon har det inte. Nu ämnar jag göra vart eviga dugg, som hon har förbjudit mig att göra. Vänta bara, får du väl se.

Under ilsken tystnad, medan Dora endast kunde starrbliga av häpnad och fasa, tog Davy av från den smala gräsbevuxna stig, som kantade landsvägen, och klev ut i det fina damm, som samlat sig under fyra veckors ihållande torka och som gick honom över vristerna. Här släpade han helt makligt och med tydligt välbehag fötterna efter sig, och efter en halv minut struttade han fram insvept i en formlig molnstod.

— Det här är bara början, förkunnade han triumferande. — Se’n ska jag stanna inne i vapenhuset och prata så länge som det finns någon grabb att prata med. Och jag ska sno och slingra mig som en ål i kyrkbänken och viska åt alla håll. Texten bryr jag mig inte ett smack om, och nu ska du få se, hur jag gör med båda kollektslantarna.

Davy slungade med trotsig förtjusning fru Lyndes slantar långt över närmaste gärdsgård.

— Det var satan, som ingav dig att göra så, sade Dora förebrående.

— Å pytt, visst inte, det hittade jag på alldeles själv, sade Davy förargad. — Och någonting annat har jag också tänkt ut. Det faller mig visst inte in att gå till söndagsskolan eller i kyrkan. Jag går bort och leker med pojkarna Cotton. De talte om för mig i går, att de inte skulle gå till söndagsskolan i dag, för deras morsa var bortrest och då var det ingen, som kunde skicka dit dem. Kom nu, Dora, så ska vi ha livat.

— Jag vill inte gå med, invände Dora.

— Du är tvungen, sade Davy. — Följer du inte med, så ska jag tala om för Marilla, att Frank Bell kysste dig i skolan i måndags.

— Det rådde jag inte för. Hur kunde jag veta, att han ämnade göra det? sade Dora och blev blossande röd.

— Men du slog inte till honom och inte såg du heller arg ut, fortfor Davy. — Det ska jag också tala om för henne, om du inte följer med. Vi tar ginvägen här tvärs över ängen.

— Jag är rädd för korna därborta, gnällde stackars Dora, som skymtade en möjlighet till räddning.

— Nä hör nu — är du verkligen rädd för ett par kor? hånade Davy. — Di är bägge två yngre än du.

— Men di är större, sade Dora.

— Di gör dig alls inget förnär. Söla nu inte, utan kom. Det här var bussigt. När jag blir vuxen, ska jag då aldrig besvära mig med att gå i kyrkan. Jag ska nog laga så jag kommer till himlen ändå.

— Du kommer till det andra, otäcka stället, om du ohelgar sabbaten, förmanade stackars Dora och traskade med, mycket mot sin vilja.

Men Davy var inte rädd — ännu så länge. Det s. k. otäcka stället låg i ett skumt fjärran, men nöjet av en fiskeutfärd med gossarna Cotton hägrade på helt nära håll. Han önskade, att det vore litet mera fart i Dora. Där gick hon så purken och tittade sig jämt tillbaka och trutade med munnen, som om hon när som helst ämnade ta till lipen. Alltid ska jäntor fördärva nöjet för en… Men nu sade inte Davy »fanken» — inte ens i tankarna. Inte för att han ångrade, att han sagt det för en kvart sedan — tycker någon det? — men det var inte värt att utmana Makterna för trotsigt under en och samma dag.

Ungherrskapet Cotton lekte på sin bakgård och hälsade Davys ankomst med ljudliga förtjusningsrop. Pete, Tommy, Adolphus och systern Mirabel njöto i fulla drag av sin frihet, ostörda av både morsa och äldre systrar, som åkt bort. Dora var glad att åtminstone Mirabel fanns, hon hade gått och gruvat sig för att bli ensam med en hel skara pojkar. Mirabel var fullt så god som en pojke — lika bråkig, solbränd och oförvägen. Men hon bar dock kjolar och rosetter om råttsvansarna.

— Nu ä’ vi här för att gå ut och fiska med er, förkunnade Davy.

— D’ä va bussigt, tjöt den Cottonska härskaran. Alla störtade genast i väg för att gräva mask, och Mirabel sprang i spetsen med en rostig kastrull att förvara fynden uti. Dora hade helst velat sätta sig ned och storgråta. Ack, om bara den där nedrige Frank Bell inte kysst henne! Då kunde hon ha trotsat Davy och med det bästa samvete i världen vandrat åstad till sin älskade söndagsskola.

Det fiskande sällskapet vågade förstås inte ge sig ut på den lilla insjön, ty där skulle de ha observerats av folk, som gick till kyrkan. De måste hålla sig till bäcken, som rann fram i skogen bakom familjen Cottons gård. Men den var full av foreller, och dagen blev glad — åtminstone för pojkarna Cotton. Och även Davy såg ut att ha mycket roligt. Med en för honom ovanlig förtänksamhet hade han dragit av sig sina egna skor och strumpor samt uppträdde barbent och iförd en äldre syster Cottons ärmförkläde. Sålunda skrudad var han redo att trotsa alla mossens, kärrets och bäckens vidunder. Dora tjurade och avvisade alla försök till närmande från värdfolkets sida. Hon följde tigande efter de andra under deras irrfärder från göl till göl, kramade hårt om sin bibel och sin läsebok och tänkte med bitterhet i själen på sin älskade klass, där hon i denna stund borde sitta såsom en veritabel prydnad inför en lärare, som hon avgudade. I stället rände hon härs och tvärs bland snärjande och stickande buskar i sällskap med dessa ohyfsade pojkar och hade all möda att skydda sin fina vita klänning för revor och smutsstänk och sina skor för att sjunka ned i gyttjan. Mirabel hade erbjudit ett syltfläckat förkläde som skydd, men Dora hade kraftigt erinrats om ordspråket, som talar om förflyttning »ur askan i elden», och avböjt anbudet.

Forellen nappade underbart, som den ju alltid gör om söndagar. Efter en timme hade de sportande ungherrarna så mycket fisk de ville ha, så att de till Doras stora lättnad åter gingo hem. Hon satte sig i förnäm avskildhet och med väl neddragna kjolar på en hönsbur på gården, medan de andra började en springlek, som kom marken att bäva. Därefter klättrade hela sällskapet upp på svinstians tak och skar in sina namn på en nätt och jämnt tillgänglig bjälke. Hönshusets platta tak jämte en liten höskulle där bredvid skänkte Davy en genialisk ingivelse. En härlig halvtimme tillbragtes med att klättra upp på taket och därifrån under skrik och skratt störta på huvudet ned i höet.

Även otillåtna nöjen ha ett slut. När vagnshjulens dova mullrande över bron förkunnade, att de kyrkobesökande började begiva sig hem, ansåg Davy, att stunden för uppbrott var inne. Han löste av sig sin skyddande förklädnad, drog åter på sig sina trots allt märkvärdigt sura strumpor och skor och vände med en suck ryggen åt sin egen härliga forellfångst. Det var visst lönt att bära hem den…

— Nå, har vi inte haft gräsligt roligt? frågade han med en något konstlad glättighet, då de vandrade tillbaka ginvägen tvärs över fältet.

— Inte jag för min del, svarade Dora trumpet. — Och jag tror heller inte att du har haft det — om du riktigt tänker efter, slöt hon med en liten glimt av ett skarpsinne, som just aldrig annars var utmärkande för henne.

— Jo, det kan du slå dig i backen på att jag hade, försäkrade Davy. — Men det var väl ingen under att du inte hade roligt — du satt ju bara där och glodde som en annan — simpa.

— Jag håller mig för god att leka med sådana simpla grabbar, sade Dora högdraget.

— Äh, håll i mig i stället… Vad är det för fel med pojkarna Cotton? De ha då bra mycket skojigare än vi. De gör precis vad de vill och säger vad de vill rätt i synen på vem som helst. Jag tänker göra ackurat likadant, jag, efter den här dagen.

Trots de stora orden och den morska tonen kände sig Davy inte riktigt väl till mods. Men förr skulle han ha dött än erkänt det för Dora. Glädjen över det lyckade forellfisket och den uppiggande samvaron i övrigt hade nu hunnit fördunsta; i stället gjorde samvetet sig märkbart med små hälsosamma nyp då och då. När allt kom omkring — kanske det ändå hade varit bättre att gå till söndagsskolan och kyrkan?… Tant Lynde kunde förstås ofta vara retsam och förarglig mot en liten gosse, som älskade frihet och oberoende, men hon brukade förvara en mängd godsaker i sitt stora köksskåp, och snål var hon inte. Just i detta olämpliga ögonblick erinrade sig Davy, att när han i förra veckan rivit ett stort hål på sina nya byxor, hade tant Lynde lagat det mycket behändigt och aldrig knyst ett ord därom för Marilla.

Men ännu var måttet av Davys missgärningar ej bräddat. Det återstod för honom att göra upptäckten, att den ena synden fordrar en annan att skyla över sig med. Söndagsmiddagen intogs hos fru Lynde, och redan vid första rätten gjorde hon Davy frågan:

— Nå, var hela din klass i söndagsskolan i dag?

— Jaa då, sade Davy och hade så när fått soppan i vrångstrupen. — Allihop — utom en.

— Fick du fråga på texten och katkesen?

— Jaa då.

— Och du lade i kollektslantarna?

— Jaa då.

— Var fru MacPherson i kyrkan?

— Det vet jag inte. — Så mycket åtminstone var sant, tänkte den olycklige Davy.

— Ska Damernas hjälpförening ha möte i nästa vecka?

— Ja-a — jag tyckte det… Rösten började nu bli något ostadig.

— Blir det bönemöte, då?

— Det — det hörde jag inte.

— Du skulle höra upp bättre, det har jag sagt otaliga gånger. Du ska ta reda på kungörelserna, som läsas upp. Vad hade pastorn valt för text?

Davy tog en ofantlig vattenklunk ur sitt glas och sköljde med den ned sina sista samvetsbetänkligheter. Han föredrog med stor ledighet en för resten mycket vacker och högstämd text, som han nödgats lära sig utantill för några veckor sedan. Till all lycka kom nu steken, och fru Lynde hörde upp med sina frågor, men Davys aptit var störd. Maten smakade inte så bra som vanligt, och han orkade bara en portion mannagrynskaka med saftsås.

— Hur är det fatt med dig? frågade den med allt skäl förvånade tant Lynde. — Är du sjuk?

— Nej, svarade Davy med låg röst.

— Du ser blek ut. Det är inte värt du hålls och leker ute i solen i eftermiddag, förmanade fru Lynde.

— Vet du, hur många osanningar du slog i tant Lynde vid middagsbordet? frågade Dora förebrående, sedan de kommit på tu man hand efter middagen.

Nu rann bägaren över… Vreden blev Davy övermäktig, och han fräste:

— Det vet jag inte, och det rör mig inte, och håll muggan, annars vrider jag om kran’ på dig.

Därefter drog sig den stackars plågade ynglingen tillbaka till en skyddad vrå invid vedstapeln för att i ro begrunda sina synder.

Grönkulla låg insvept i mörker och tystnad, när Anne återvände hem. Hon gick skyndsamt och lade sig, ty hon var mycket sömnig och trött. Det hade under den förflutna veckan varit flera små festliga tillställningar i Avonlea, och de hade stundom dragit ut på småtimmarna. Anne hade knappt lagt ned sitt huvud på kudden, förrän hennes ögon föllo igen. Men just då öppnades dörren sakta, och en ynkligt bedjande röst sade »Anne».

Anne satte sig upp helt yrvaken.

— Davy, är det du? Vad står på?

En liten vitklädd figur tassade tvärs över golvet och kröp upp på stolen invid hennes huvudgärd.

— Anne, snyftade Davy och slog armarna om hennes hals, jag är så förskräckligt glad åt att du är hemma igen. Jag kunde inte somna, förrän jag talt om det för någon.

— Vad är det du måste tala om?

— Hur rysligt lessen jag är.

— Kära du, varför är du ledsen?

— För att jag har varit så stygg i dag, Anne. O, jag har varit så fasligt stygg — styggare än nå’nsin förut i alla mina dar.

— Vad har du då haft för dig?

— Usch, jag törs inte tala om det för dig. Du kommer aldrig mer att tycka om mig, Anne. Jag har inte kunnat läsa min aftonbön i kväll. Jag tordes inte berätta för Gud, vad jag har gjort. Jag skäms så för att han ska få veta’t.

— Han lär nog veta det ändå, Davy.

— Det sa’ också Dora. Men jag tänkte, att kanske han händelsevis inte gett så noga akt… I alla fall så ville jag först berätta det för dig.

— Nå, vad är det du ställt till?

Bekännelsen kom nu som en störtflod.

— Jag skolkade från söndagsskolan — och inte gick jag heller i högmässan — utan jag var ute och fiskade foreller med pojkarna Cotton — och jag slog i tant Lynde så förfärligt många osanningar — ja, nog var det väl sex, sju stycken… Och jag — jag sa fanken, Anne — fast inte är det väl ändå ett riktigt svärord, säj, du? — och jag sa’ jag tyckte Gud bar sig tarvligt åt… Om han skulle straffa mig enkom för det, mente jag.

Det blev mycket tyst i rummet. Davy visste inte rätt, hur han skulle tyda Annes orörlighet. Var hon nu så bestört och ond på honom, att hon aldrig mer ville tala med honom?

— Anne, vad tänker du göra med mig? viskade han.

— Ingenting, kära du. Du är visst redan tillräckligt straffad, misstänker jag.

— Neej, det är jag inte. Ingen har gjort något åt mig.

— Har du inte känt dig ledsen och olycklig, alltsedan du gjorde de där fula sakerna, säg?

— Jo, alldeles förskräckligt, sade Davy med känsla och övertygelse.

— Det var ditt samvete, som slog dig, Davy.

— Var sitter samvetet egentligen?

— Det sitter inne i ditt eget hjärta, Davy, och det talar alltid om för en, om man gör någonting illa, och det kommer en att känna sig så olycklig, om man inte bättrar sig, utan framhärdar i det onda. Har du inte märkt det nå’n gång?

— Jo, det kan allt hända, men då har jag inte förstått vad det var. Jag önskar man sluppe så’na där känningar. Jag vill ha mycket mera skoj för mig. Men var sitter samvetet, Anne? Ett tag, när jag sprang som värst i går på Cottons gård, fick jag så’nt fasligt mjälthugg och hicka med. Kanske det var samvetet? Sitter det inte i magen?

— Nej, som jag sa’ nyss, så sitter det inne i ditt hjärta, sade Anne, tacksam åt det rådande mörkret, ty det gick ju inte an att under ett så allvarligt samtal släppa efter på sin värdighet och brista ut i skratt.

— Då är det väl bra nog fastvuxet i en, så man inte kan bli av med’et, sade Davy med en suck. — Ämnar du skvallra för Marilla och tant Lynde på mig, Anne?

— Nej, kära du, jag ska inte skvallra för någon. Nå men du ångrar dig väl riktigt över att du burit dig så illa åt, säg?

— Jaa då, det försäkrar jag.

— Och du gör aldrig om’et igen?

— Nej, men — här gjorde Davy försiktigt nog ett litet förbehåll — jag kan ju hitta på att vara stygg på något annat sätt…

— Du får inte säga fula ord, och inte skolka från söndagsskolan och kyrkan, och inte narras för att skyla över det fula du gjort.

— Nej, det lönar sig så litet, sade Davy.

— Då tycker jag, Davy, att du nu ska ta och tala om för Gud, att du ångrar dig och är ledsen, och så ber du honom om förlåtelse.

— Har du förlåtit mig, Anne?

— Ja, min lille gosse.

— Hi hi, utbrast Davy förtjust, då kan det just göra detsamma, om Gud gör det eller inte.

— Davy!

— Jo jo, jag ska — jag ska… sade Davy hastigt och kavade sig ned från sängen. Annes ton klargjorde för honom, att han måste ha sagt någonting mycket opassande. — Det gör mig alls ingenting att be honom, Anne… Gode Gud, jag ångrar mycket, att jag burit mig så illa åt i dag, och jag ska försöka vara snäll alltid om söndagarna, och var så snäll och förlåt mig. — Där hörde du, Anne.

— Ja, det var ju bra, spring nu genast och lägg dig som en snäll gosse.

— Ska ske nu tvärt på skivan. Kan du tänka dig, nu är jag inte längre ledsen, jag är tvärtom riktigt glad. Godnatt på dig!

— God natt.

Anne sjönk åter ned på sina kuddar med en suck av lättnad. O, vad hon var gränslös sömnig… Om sju sekunder —

— Anne!

Åter tassade det i mörkret och styrde rak kurs på hennes säng. Anne lyfte på sina sömntyngda ögonlock.

— Men kära du, vad är det nu igen? frågade hon och försökte undvika att göra sin röst otålig.

— Anne, har du nå’nsin gett akt på, hur farbror Harrison spottar? Tror du, om jag övar mig flitigt, att jag kan lära mig att spotta precis som han?

Anne satte sig häftigt upp.

— Hör du, min gubbe lilla, sade hon, nu är det du, som genast går och lägger dig, och du understår dig inte att komma hit och spöka en gång till! Nu har du hört det. Adjö med dig.

Davy förfogade sig ut och sågs ej mera till den natten.