Drömslottet/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den första visiten
Drömslottet
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

På Fyra vindars udde
Leslie Moore  →


[ 56 ]

IX.
På Fyra vindars udde.

Man hade hunnit långt in i september, innan Anne och Gilbert fingo tillfälle att avlägga det utlovade besöket ute vid Fyra vindars fyrtorn. De hade ofta ämnat bege sig dit, men så hade något hinder kommit i vägen. Kapten Jim hade tittat in åtskilliga gånger i det lilla gästfria hemmet.

— Jag håller inte på formerna, fru Blythe, sade han till Anne. — För mig är det ett stort nöje att få komma hit, och det ämnar jag inte neka mig, om också ni ännu inte varit på återvisit. Jag kommer, när jag kan, och ni kommer, när ni kan, och få vi bara en trevlig pratstund med varandra, så gör det väl detsamma under vilkens tak man sitter.

Kapten Jim blev mycket betagen i Gog och Magog, som presiderade vid den husliga härden med samma självmedvetna värdighet som de gjort i Carolinas TIjäll.

— Det var då några alltför lustiga små kritter, utbrast han förtjust. Och han underlät aldrig att hälsa på dem och säga farväl med samma artighet, som han visade värdfolket. Kapten Jim var inte den, som genom bristande vördnad ville stöta sig med några husgudar.

— Ni har gjort det här lilla huset riktigt till ett idealhem, sade han en gång till Anne. — Aldrig förut har det varit så trevligt. Fru Selwyn hade er goda smak, och hon gjorde underverk, men på den tiden hade man inte trevliga hemslöjdgardiner och tavlor och korgmöbler och nätta småsaker — åtminstone hittade de inte hit. Vad Elizabeth angår, så levde hon i det förflutna. Men ni har så till sägandes fört hit framtiden. Jag skulle trivas här så utmärkt, även om jag inte finge språka; det vore nog för mig bara att få sitta och se mig omkring på er och era blommor och era tavlor. Här är mycket vackert.

Kapten Jim var en stor skönhetsdyrkare. Allt vackert, som [ 57 ]han såg, beredde honom en inre fröjd, som lyste upp hans levnadsstig. Men han var livligt medveten om, hur litet han själv tog sig ut för världen, oavsett att han var lång till växten, och det grämde honom.

— Jag får ofta nog höra, att jag är snäll och beskedlig, anmärkte han en dag litet retligt, men nog hade jag föredragit, om vår Herre gjort mig bara hälften så snäll och i stället lagt sig litet mera vinn om mitt yttre. Men jag får väl tro, att Han visste, vad Han gjorde, som en god kapten ägnar och anstår. En del av oss får väl lov att vara fulingar, så att de söta — som till exempel doktorinnan Blythe här — må kunna ta sig ännu bättre ut.

Äntligen en afton vandrade Anne och Gilbert i väg ned till Fyra vindars fyrtorn. Dagen hade börjat litet dystert med grå moln och tjocka, men den slutade med stor prakt i skarlakansrött och guld. Över sandrevlarna i väster på andra sidan bukten lågo blekgula skiftningar, och bakom dem lyste solned gångens glöd. I norr stod himlen strödd av små bjärt brandgula moln. Den röda aftonbelysningen flammade på ett fartygs vita segel, som just nu gled ut genom inloppet, på väg mot palmernas land. Den göt ett klart skimmer över sanddynernas enformigt mattvita yta, som ej livades av någon enda grästuva. Och det hittade ända bort till det åldriga huset inne bland pilarna vid bäcken och kom för ett flyktigt ögonblick dess fönster att stråla så brokigt och färgrikt som en medeltida katedrals. De glödde i sin dystra inramning av grått likt skälvande, hetsade tankar hos en längtande själ, som fjättras vid jorden i en tung och tryckande omgivning.

— Det gamla huset där uppe i pildungen tyckes mig alltid så ensligt och övergivet, sade Anne. — Aldrig ser jag någon främmande komma dit. Det är nog sant, att dess uppkörsväg mynnar ut vid stora landsvägen, som vi inte se härifrån, men jag har ändå för mig, att folk varken går eller kommer däruppe. Och så konstigt, att vi ännu aldrig stött på Moores, när de ändå bo bara en kvarts gångväg från oss! Jag kanske har sett dem i kyrkan, men i så fall visste jag inte vilka de [ 58 ]voro. Det är tråkigt, att de äro så osällskapliga människor, när de äro våra enda närmaste grannar.

— Fick du någonsin sedan reda på, vem den där flickan med gässen var, som du tyckte var så vacker? frågade Gilbert.

— Nej. Hur det nu var, har jag aldrig kommit ihåg att fråga någon efter henne. Men se'n den första dagen har jag heller aldrig sett till henne, så att hon var nog en främling här på trakten. O, just nu försvann solen bakom kullarna — och se, fyren är tänd!

I samma mån som skymningen tätnade, spändes för deras ögon färgrika ringar runt fyrlampan, och vita strålar sköto ut i alla riktningar, glidande i en vid cirkel över fältens sluttningar, hamnen, sandrevlarnas nu linjelösa strimma och det mörknande havet.

— Jag har en känsla av, att skenet skulle kunna gripa tag i mig och svepa mig många mil ut till havs, sade Anne, då en av blinkarna kastade en bländande glans över dem.

Och hon kände det som en lättnad, då de kommit så nära fyren, att de voro utom håll för det stickande klara skenet, som tycktes borra hål i mörkret och med jämna mellanrum gled fram över dem.

När de togo in på den smalare väg, som tvärs över fälten ledde till fyren, mötte de en okänd man, som tycktes komma därifrån — en man av ett så egendomligt yttre, att de båda ofrivilligt fäste blicken vid honom. Han hade egentligen ett ganska ståtligt yttre — han var lång och bredaxlad med skarpt skurna, regelbundna drag, hade en kraftigt böjd näsa och grå ögon med frimodig och öppen blick. Han var klädd i den välmående lantbrukarens helgdagsdräkt, och så till vida hade han kunnat vara vilken som helst av invånarna från fiskläget eller The Glen. Men över hans bröst, ända ned till veka livet, flöt ett yvigt brunt skägg, och på ryggen, under den grågröna filthatten, sågs en motsvarande rikedom av tjockt och vågigt, mörkbrunt hår.

— Gör han reklam för något utomordentligt hårmedel i [ 59 ]denna flärdlöshetens nejd, tror du? viskade Gilbert, när han kommit utom hörhåll.

— Det ser verkligen så ut, viskade Anne tillbaka och kvävde sitt skratt, vem i all världen kan det vara?

— Jag vet inte, men manar kapten Jim fram sådana här gengångare omkring sig, så går jag aldrig hit mera utan kallt stål i fickan att kasta efter dem. Någon sjöman på landbacken var det inte — då kunde man ju möjligen förklara hans konstiga utseende. Han måste tillhöra någon av de gamla släkterna på andra sidan bukten — farbror Dave säger, att inom dem träffar man många. konstiga kurrar.

— Farbror Dave är allt litet fördomsfull, här jag märkt. O, Gilbert, har du någonsin sett något så vackert?

Fyra vindars fyrbåk var uppförd på ett utsprång av den röda sandstensklippan, som stupade rätt ned i havet. På ena sidan, tvärs för inloppet, sträckte sig en silverskimrande sandbank, på den andra buktade sig i mjuka konturer en långt utdragen strand av röda klippor, som brant reste sig från de av slipade kiselstenar strödda vikarna. Det var en strand, storslagen i sitt lugna majestät, antingen stormen vältrade sina grönklara störtvågor in över den eller den låg orörlig och tigande i stjärnljuset. En sådan strand föder en stark ensamhetskänsla. Skogen blir aldrig ödslig — den är full av ett gladlynt och beställsamt tissel och tassel. Men havet är en titanisk kraft, som suckar och våndas i evig veklagan över någon stor och outgrundlig sorg, som det till tidernas ända sluter inom sig. Vi kunna aldrig pejla djupet av dess hemlighetsfullhet — vi kunna blott, bävande och skräckslagna, snudda vid den yttersta randen därav. Skogen kallar oss med hundra röster, men havet har blott en — en mäktigt skallande, som dränker våra själar i sina brusande tonflöden. Skogarna äro mänskliga, men havet är ärkeänglarnas sällskap.

Anne och Gilbert funno kapten Jim sittande på en bänk utanför fyrtornet, sysselsatt med att lägga sista hand vid en underbar, fullriggad leksaksskonert. Han steg upp och bjöd [ 60 ]sina gäster välkomna med den förbindliga artighet, som tillhörde hans natur.

— Det här har varit en alltigenom härlig dag, fru Blythe, och nu kommer aftonen och kröner verket. Har ni inte lust att sitta kvar en stund härute, medan vi ännu ha en smula dagsljus kvar? Jag har just gjort färdig den här lilla leksaken åt min dottersons pojke Joe, uppe vid The Glen. Sedan jag lovat göra skutan åt honom, ångrade jag mig, för mor hans vart inte glad. Hon är rädd, att han rätt vad det lider vill gå till sjöss, och hon har för sig, att den lusten är av ondo. Men vad kunde jag göra, fru Blythe? Jag lovade pojken, och jag tycker det är oförsvarligt av en äldre att bryta ett löfte, som man givit ett barn. Kom nu och slå er ned och ha det gott!

Vinden låg från land och förmådde blott krusa vattenytan till silverglittrande, smått vågskvalp. Skymningen bredde ett täckelse av violett dunkel över sandrevlarna och uddarna, där måsarna häckade. En hel flottilj av svällande, fantastiska molntappar hade ankrat utmed horisonten. En aftonstjärna höll vakt över vågbrytaren.

— Är detta inte en utsikt, värd att se på? sade kapten Jim och såg sig omkring med en min av stolthet och kärleksfullt ägande. — Långt bort från allfarvägen, handel och vandel och snöd vinning. Entré behöver man heller inte betala — himmel och hav har man fritt. Nu kommer månen snart att gå upp, och jag tröttnar aldrig att se, hur en månuppgång tar sig ut över dessa klippor och masttoppar och denna vida yta. Den växlar och bjuder på nya överraskningar för varje gång.

De bevittnade månens uppgång och följde med dess trolska förvandling av landskapet under en tystnad, som ingenting mera begärde. Därefter gingo de upp i fyrtornet, och kapten Jim visade och förklarade det roterande blinkljusets mekanik. Slutligen hamnade de i det stora rummet i bottenvåningen, där en brasa av drivved lustigt flammade på den öppna härden.

— Den här eldstaden har jag själv murat in, berättade kapten Jim. — Staten består inte fyrskötarna en sådan lyx. Titta, sådana granna färgskiftningar den veden ger! Vill ni ha [ 61 ]litet drivved att elda med inne i ert vardagsrum, fru Blythe, så ska jag mer än gärna endera dagen skjuta upp en kärra full åt er. Sitt nu ned, så ska jag koka litet te åt oss.

Kapten Jim sköt fram en stol åt Anne, sedan han först motat därifrån en stor rödgul katt och tagit bort en tidning.

— Gå dä'n, Förste styrman, far lille! Du har ju din plats i soffan. Jag får lov att lägga undan den här tidningen, tills jag hinner sluta följetongen i den. Den heter »Kärlekens irrvägar», och sådant där borde jag ju egentligen ha kommit ifrån vid. min ålder, men jag läser den ändå, bara för att se, hur långt en författare kan spinna ut en historia. Vi äro nu på det sextioandra kapitlet, och bröllopet är inte närmare nu än i första början, efter vad jag kan tycka. När lille Joe kommer, brukar jag låta honom läsa sjörövarhistorier för mig. Är det inte för löjligt, hur så'na där små oskyldiga varelser som barn är så pigga på de allra mest bloddrypande historier?

— Alldeles som min pojke Davy därhemma, sade Anne. — Han ska också ha historier, som äro proppfulla med skurkstreck och blodsutgjutelse.

Kapten Jims te visade sig vara en utomordentlig dryck. Han gladde sig som ett barn åt Annes komplimanger, men han ville inte låtsa om det, hur belåten han var.

— Hemligheten är den, att jag aldrig fuskar med grädden, förklarade han. — Präktig och rejäl grädde får det lov att vara. Och tevattnet måste koka upp i flygande fläng.

— Vi mötte nyss på stigen en underlig företeelse, som tycktes komma från er, sade Gilbert, medan de knaprade på de småbröd, som kapten Jim plockat upp ur en bleckburk. — Vem var det?

Kapten Jim grinade brett.

— Det var Marshall Elliott, en riktigt präktig karl, med bara en enda skruv lös. Ni undrade nog, vad hans mening varit, när han under tidernas lopp förvandlat sig till en sorts museiföremål.

— Är han någon modern nazaré eller hebreisk profet, som ännu lever kvar från tidernas begynnelse? undrade Anne.

[ 62 ]— Ingetdera. Det är naturligtvis politik, som ligger på botten av alltihop. Ni ska veta, att befolkningen här på trakten är samt och synnerligen stucken av den politiska flugan för att inte säga bromsen. Här äro människor födda konservativa eller liberala, allt eftersom det har slumpat sig, och sådana leva de fram sitt liv, och sådana dö de. Och vad de ska ta sig till i himlen, där troligen politiken får vila, är mer än jag begriper. Nå, denne Marshall Elliott var född liberal. Jag själv är liberal — med en viss moderation, men någon sån var det aldrig värt att vänta av Marshall. För femton år sedan gingo partistridernas vågor synnerligen högt, och det stundade till val. Marshall kämpade för sina meningsfränder med näbbar och klor, och han var så säker på, att de skulle avgå med segern, att på ett offentligt möte steg han upp och avlade en högtidlig ed på, att han varken skulle raka sitt ansikte eller klippa sitt hår, förrän liberalerna kommit till makten. Nå, det gjorde de inte, och inte ha de gjort det ännu i dag — hä hä — så där får han nu gå som ett levande spektakel. Men en ordhållig man är han — det berömmet får man ge honom.

— Vad säger hans fru? frågade Anne.

— Han är ungkarl. Men hade han en fru, så är jag övertygad om, att hon inte kunde förmå honom att bryta sitt löfte. Den där släkten Elliott har för resten alltid varit envisare och styvsintare än de flesta. Marshalls bror Alexander hade en gårdvar, som han tyckte mycket om, och när hunden var död, så ville karlen ha honom begravd inne på kyrkogården i vigd jord, »ihop med de andra kristna», sa’ han. Det fick han förstås inte, då begrov han hunden alldeles invid kyrkogårdsstaketet, och aldrig mera satte han sin fot i kyrkan. Men om söndagen åkte han och familjen till kyrkan och satte sig på, hundens grav, som låg där så välskött med pärlkransar och blommor, och så läste de i bibeln och bad böner, så länge gudstjänsten pågick. Folk påstår, att när han låg på sitt yttersta, så bad han hustrun om att bli begraven bredvid hunden. Hon var annars ett litet beskedligt liv, men nu morskade hon upp sig. Hon. sa’ att hon ämnade inte ligga i lag med hunden, [ 63 ]hur vaksam och rar han än varit, men var det så, att han ville hellre ha sin sista viloplats bredvid hunden än bredvid henne, så fick det ju bli som han önskade. Alexander Elliott var annars lika enveten och istadig som en åsna, men hustrun tyckte han om, så han gav efter och sa’: »Begrav mig då var sjutsingen du vill. Men när ängelen Gabriel blåser i sin trumpet, väntar jag, att min trogne hund ska lystra lika väl som jag själv, för han hade då lika mycket själ som allt pack på två ben, det må nu heta Elliott eller Crawford eller MacAllister.» Och det blev hans sista ord. Vad nu denne Marshall anbelangar, så ä’ vi alla vana vid honom, men jag kan förstå, att på en främling måste han göra ett högst kuriöst intryck. Jag har känt honom, alltsedan han var tio år gammal — han är femtio nu — och jag tycker bra om honom. Han och jag ha varit ute och torskat i dag. Det är nästan allt vad jag duger till numera — då och då fånga en torsk eller en forell. Men så har det inte alltid varit — jag har nog brukat göra annat också.

Förste styrman gjorde sig nu påmind genom att hoppa upp i kapten Jims knä. Han var ett praktexemplar av kattsläktet, med ett ansikte så runt som en fullmåne, livliga gröna ögon och väldiga vita, när han låg, alltid dubbelvikta tassar. Kapten Jim strök sakta hans sammetslena rygg, och han satte naklig och belåten den långa svansen i vädret.

— Jag har just aldrig varit.svag för kattor, förrän jag hitade på Förste styrman, sade han till ackompanjemanget av kissens ljudliga spinnande. — Jag har räddat hans liv, och när man räddat ett djurs liv, måste man hålla av det. Det är ju näst intill att skänka livet. Det finns en del förfärligt tanklöst folk här i världen, fru Blythe. En del av stadsborna, som ha sommarnöje på andra sidan bukten, äro så tanklösa, att det gränsar till grymhet. De hålla kattor där om sommaren och kela med dem och föda upp dem med läckerbitar och styra ut dem med sidenrosetter och pinglor om halsen. Så fara de sin väg på hösten och lämna kattorna att svälta och frysa. Jag blir het, bara jag tänker därpå… En dag förra vintern hitade jag en stackars död kattmamma på stranden, där hon låg [ 64 ]tryckt intill sina tre små ungar, så magra att de voro bara skinn och ben. Hon hade dött, medan hon låg och sökte värma dem. Hon hade sina stackars stela tassar kring dem. Jag lipade så gammal jag var. Sen svor jag. Så bar jag hem de tre små stackars kattungarna och matade dem och skaffade goda hem åt dem. Jag kände den där madamen, som lämnade kvar katten, och när hon kom tillbaka hit i våras, så sökte jag upp henne och sa henne min mening. Och det var ord och inga visor.

— Vad svarade hon? undrade Gilbert.

— Hon grät och sa att »det hade hon aldrig tänkt på». Men jag sa till henne: Tror ni, att det gäller som någon ursäkt för er på domens dag, då ni ska stå till svars för den där stackars moderns liv? Vad har vår Herre gett er hjärna för om inte för att tänka? Hon låter allt bli att lämna kattor vind för våg en annan gång.

— Var Förste styrman också en så'n där stackars övergiven katt? frågade Anne och gjorde ett försök till närmande, som av vederbörande upptogs nådigt, om ock nedlåtande.

— Ja visst. Honom hittade jag en otäckt kall dag mitt i vintern, hans fåniga sidenband om halsen hade fastnat i en grenklyka uppe i ett träd, och utom det, att han var halvt ihjälsvulten, höll han på att bli helt strypt. Ni skulle ha sett hans ögon, fru Blythe! Han var bara en kattunge, men han hade väl ändå varit självförsörjande, ända tills han fastnade i trädet. När jag fått honom loss, slickade han helt hastigt min hand med sin lilla vassa röda tunga. Då var han inte den duktige sjöbuss ni nu ser. Han var mild och from som ett lamm. Det var för nio år sedan. Han har blivit ganska långlivad för att vara en katt. Väldigt pampig kisse, Förste styrman!

— Jag skulle snarare ha trott att ni hållit er en hund, sade Gilbert.

Kapten Jim skakade på huvudet.

— Jag hade en gång en hund. Han var så mycket för mig, att när han dog, kunde jag inte tänka mig att skaffa mig en annan i hans ställe. Han var en vän — förstår ni, fru Blythe? Styrman är bara en god kamrat. Jag tycker om min styrman [ 65 ]— inte minst för att han är så full av kanaljeri, så är det ju alltid med kattor. Men jag älskade min hund. Jag förstår egentligen ganska bra, hur Alexander Elliott kände det för sin hund. I en hygglig hund finns det inget rackartyg. Det är väl där- för de äro mera älskvärda än kättorna. Men kattorna ä’ tjyven så mycket intressantare. Nej, här sitter jag och pratar bredvid munnen. Varför tystar ni inte på mig? När nu herrskapet har slutat med sitt te, så har jag en del småsaker, som det kanske kunde intressera er att titta på — dem har jag samlat. ihop på de underliga ställen, som det förr i världen roade mig att besöka.

Kapten Jims »småsaker» visade sig vara en högst intressant samling av kuriositeter, hemska, sällsamma och vackra. Och till nästan varenda en var någon egendomlig historia knuten.

Anne glömde aldrig den förtjusning, varmed hon denna månskensafton lyssnade till de gamla historierna framför den förtrollande drivvedbrasan, medan det silverglittrande havet kallade på dem genom det öppna fönstret och klunkade och sorlade mot klipporna under dem.

Kapten Jim yttrade aldrig ett skrytsamt ord, men det var omöjligt att icke komma till insikt om, vilken hjälte den mannen varit — modig, sann, rådig och osjälvisk. Han satt där i sitt lilla rum och manade fram alla dessa ting livslevande för sina åhörare. Med en blixtsnabb böjning av ögonbrynen, en lustigt självsvåldig grimas, ett ord, en åtbörd tecknade han på det åskådligaste sätt hela scenen eller karaktären.

Några av kapten Jims äventyr hade så märkvärdiga poänger, att Anne och Gilbert i hemlighet undrade, huruvida han ej drog bra nog stora växlar på deras godtrogenhet. Men denna misstanke var fullkomligt obefogad, det kommo de sedermera underfund med. Hans historier voro alla bokstavligen sanna. Kapten Jim - den födde sagoförtäljarens gåva, varigenom det redan i det förflutnas töcken sjunkna åter manas fram, får gestaltning och färgton, utan att därför förlora sin lockande och mystiska karaktär.

Anne och Gilbert skrattade och ryste åt hans historier, och [ 66 ]en gång kände Anne sina ögon fyllas av tårar. Kapten Jim såg dem trilla utför hennes kinder och tog dem som ett stort erkännande.

— Jag tycker om att se folk gråta en liten vers vid sådana här tillfällen, sade han. — Det tar jag som en komplimang. Och ändå kan jag inte göra full rättvisa åt de ting, jag åsett eller varit med om. Jag har dem alla antecknade i mitt liv och leverne, som jag kallar det, men jag har inte förmågan att ge dem ordentlig form. Kunde jag bara hitta på just de rätta orden och sätta dem på papperet, skulle jag göra en stilig bok. Den skulle allt gå utanpå »Kärlekens irrvägar», och jag tror, att Joe skulle läsa den lika gärna som sjörövarhistorierna. Ja, jag har allt varit med om åtskilliga äventyr i min dar, och vet ni vad, fru Blythe, gubben längtar fortfarande efter nya. Jag är ju numera bara en gammal och onyttig krake, som sitter här på landbacken, men ibland kommer det över mig en sådan längtan att få segla ut — segla långt bortom solnedgången och — aldrig komma igen.

— Likt Odyssevs skulle ni vilja

»följa med solen på böljorna blå i er farkost och söka
västliga stjärnornas stråt — men icke dö på det torra»[ws 1]

sade Anne med ett drömmande tonfall.

— Odyssevs? Honom har jag läst om! Han hade en hygglig hustru, som arbetade i sin vävstol och var honom trogen. Ja, så känner jag det. Så känna väl alla gamla sjömän, skulle jag tro. Men jag får nog dö som en annan landkrabba. Vad som ska ske, det sker. Har ni hört talas om ,gamle William Ford uppe vid The Glen, som aldrig gick i en båt, så länge han levde, för han var rädd att drunkna? Det hade en spåman spått, att han skulle göra. Och en vacker dag fick han svindel och föll med ansiktet rakt ned i vattenhon utanför stallet och kvävdes. — Ska ni gå nu? Kom snart igen och kom ofta! Nästa gång blir det doktorn, som får föra ordet. Han vet en hel hop, som jag gärna ville ha reda på. Jag går här och stökar och har det rätt långsamt… Det blev värre, [ 67 ]sedan Elizabeth Russell dog. Hon och jag hade det så bra med varandra.

Kapten Jim talade med den djupa och rörande känslan hos åldringen, som ser sina gamla vänner ryckas bort en efter en — vänner, vilkas plats aldrig kan helt fyllas av en yngre generation, den må nu vara aldrig så sympatisk och förstående. Anne och Gilbert lovade både att komma snart tillbaka och att komma ofta.

— Det är en rar gubbe, sade Gilbert, när de vandrade hem.

— Mycket. Men hur det är, har jag så svårt för att förena hans enkla och hjärtliga väsen med det vilda och äventyrliga liv han fört, sade Anne fundersamt.

— Så skulle du inte tycka, om du som jag hade sett honom härom dagen nere i fiskläget. En av pojkarna i Peter Gautiers båtlag fällde ett rått yttrande om en av de unga flickorna här på platsen. Och då skulle du ha sett kapten Jim! Det sköt blixtar ur hans ögon, när han spände dem i pojken! Han blev alldeles som förvandlad. Mycket sa’ han inte — men så han sa’ det! Och så slokörad den andre blev! Nej, säga oförskämheter om en frånvarande kvinna, det ska man låta bli, när kapten Jim är med.

— Jag kan just undra, varför han aldrig har gift sig, återtog Anne. — Han borde ju vid detta laget ha söner, som själva förde skutor, och barnbarn, som klängde på hans knän och ville höra honom berätta… Sådan är han ju. Och så har han bara — sin »pampiga kisse».

Men Anne misstog sig. Kapten Jim hade mer än så. Han hade ett minne.



Wikisource-not:
  1. "Ulysses" av Alfred Tennyson