Drabanten/Del 2/Kapitel 06
| ← Reuterholms magt stadfäst. Alm och Forster. |
|
Solens riddare. Den förste September. → |
SJETTE KAPITLET.
Armfelt i Tyskland.
Allt ifrån det ögonblick, då det mördande skottet träffade Gustaf den tredje, hade Armfelt haft att kämpa mot stora svårigheter och bekymmer. Icke dess mindre var det likväl med oro som han, då han satte sin fot på utlandets mark, blickade tillbaka på hvad han lemnat bakom sig. Frågor uppstodo, visserligen icke nya, men allvarligare tilltalande nu, då han ej mera på stället, der de hade sin egentliga tillämpning, kunde bemöta dem; de uppstodo, dessa frågor, liksom vålnader ur den aflidne monarkens graf, erinrande honom om det uppdrag han fått och det löfte han gifvit, att personligen vaka öfver den unge konungens lif, uppfostran och rättigheter. Han hade emellertid sjelfmant nu lemnat den egentliga skådebanan för infriandet af dessa förbindelser, och det föreföll honom, som om, belyst af minnets fackla, den höge hädangångne betraktade honom med en mörk och förebrående blick.
Huru skulle han dock ha kunnat handla annorlunda, än han gjort? I ett ögonblick, då han minst drömde derom, hade en ring, vid hvilken många heliga löften voro fästa, erinrat om skyldigheten att personligen infria en hedersförbindelse. Allt för plötsligt träffad häraf, hade han, endast lydande första ögonblickets intryck, lofvat att i Aachen ställa sig till Vincents disposition. Lidande af en under finska kriget bekommen blessyr, hade läkarne redan länge tillstyrkt honom att begifva sig till de varma baden der. Tanken att samtidigt ställa sig detta råd till efterrättelse och att infria sin hederspligt intog honom derför alldeles omedelbart.
Efter att ha kastat en allvarlig blick tillbaka till fäderneslandet, vände sig hans eldiga själ plötsligt liksom om, och nu kastade han en icke mindre allvarlig blick framåt mot de dagar, som han gick till mötes, öfver utlandet och de stora händelser, som der utvecklade sig. Och allt efter som dessa händelser mer och mer lifvande och tilltalande framträdde i förgrunden af hans tankar, växte begäret att få, äfven han, fullständigare sätta sig in i de stora frågor, som upprörde sinnena i allmänhet, eldade tänkesättet och väpnade folken. Till sin hela natur en handlingens man, uttogo behofvet och önskan att deltaga i samtidens vulkaniska arbete hela sin rätt.
Emellan honom och utlandet, emellan hans tankar och de stora verldshändelserna fans också en mägtig föreningslänk.
Ehuruväl frågan om ordnandet af förmyndareregeringen, den unge konungens rättighet att öfvervara rådskammarens öfverläggningar samt hans redan ifrågasatta förmälning med den ryska furstinnan Alexandra Paulowna hade upptagit alla hans tankar inom fäderneslandet; så framträdde, sedan han nu befann sig på utländsk botten, konung Gustaf den tredjes sista stora politiska tanke, den att träda i spetsen för koalitionen emot revolutionen, mera lefvande för hans själs öga än någonsin förr.
Vid minnet af den ridderliga och oegennyttiga hängifvenhet, som monarken egnade det olyckliga franska konungahuset, klappade Armfelts hjerta varmt och ungdomligt.
På ett lysande sätt draperades, för att så uttrycka oss, detta minne af erinringarna från konungens vistande i Aachen under Juni månad 1791.
Redan då öppet uttalande sina afsigter att uppträda till konungafamiljens räddning, hade emigranter och främlingar, tillhörande alla nationer, hastat att hembära honom sin beundran, hänryckning och kärlek.
Armfelt erinrade sig så väl, huruledes konungen, som genom ett ilbud blifvit underrättad om dagen och timmen för den franska kungliga familjens flykt från Paris, med klockan i handen oroligt och otåligt uträknade stunden för dess ankomst och till och med begaf sig till fots för att möta den, men — som bekant — förgäfves.
Från Aachen hade konungen emellertid återvändt till fäderneslandet, ännu mera lifvad för sin uppgift.
Genom det löfte, som icke allenast kejsarinnan Catharina, utan äfven konung Carl den fjerde af Spanien gifvit konungen, att med trupper och penningar understödja det stora företaget, tog detsamma också en alltmer verklig gestalt.
Ännu stod måhända tanken derpå inför Armfelts föreställning likväl endast, för att så uttrycka oss, som en byst af marmor, men den skulle snart äfven få lif, denna marmorbyst, och börja att röra sig.
I Hamburg sammanträffade han med en gammal bepröfvad diplomat, namnet är likgiltigt.
— Europa har med konung Gustafs dödliga bortgång, yttrade denne, gjort en oerhörd förlust. Alla vår samtids öfriga monarker äro krönta egoister, politiska mannequiner, diplomatiska nollor och framför allt lättsinniga vällustingar. I ingen tid, minst i en tid sådan som vår, är detta som sig bör. Vår tid fordrar kraft och entusiasm, den personligt eldande förmågan att med lif och hänförelse omfatta en idé. Er konung egde denna förmåga. Hvad han omfattade, omfattade icke endast pligtkänslan, rutinen, behofvet och njutningslystnaden; hela hans väsende omfattade det. Det är sådana män, som försynen under vissa tidehvarf synes hafva förtrott sina åskviggar. I mina diplomatiska förhållanden har jag haft tillfälle att följa den aflidne monarkens verksamhet. Hur högsint behandlade han icke de lifdömde efter 1788, och huru högsint bad han icke på sitt dödsläger äfven för sina egna mördare? I ädelhet kunna få monarker mäta sig med honom. Hvad vår tid behöfver är en sådan der verkligt ädel kraft. Heroismen i sin vackraste uppenbarelse är icke blodtörstig och rå, utan försonande och human. Ni hör, att jag ej hårdt bedömer vår tid. Jag har studerat verlden för mycket och lefvat med den ännu mera, för att icke skatta rättvisan vida högre, ifall hon kommer, icke vid sidan af en bödel, utan vid sidan af kärlek och fördragsamhet. Såsom konung af Sverige, utvecklade redan Gustaf inför historiens sunda omdöme alltid stora och lysande karaktärsdrag; men i huru mycket högre grad skulle han ej hafva haft tillfälle att utveckla dem i en sådan sammanstötning, som den, hvilken nu brutit lös emellan tvenne stora, båda två mägtigt tilltalande tider? Af alla samtidens män vet jag ingen, hvars röst skulle ega styrka att tränga fram till folkens hjerta öfver eller genom de nu sammanstötande svallvågornas brus, sedan er monark gått bort. Vi hafva väl många materielt mägtigare konungar än han; men han var på en och samma gång både menniska och konung, och det gjorde honom mägtigare än alla de öfriga tillhopa. Betrakta vi verldshändelserna utan alla tillsatser af gamla fördomar, skola vi aldrig kunna förneka, att det program revolutionen uppstält, innehåller, oaktadt många öfverdrifter, likväl många rättsligt billiga anspråk. Århundradets monarkiska magtlystnad, jemte dess brokiga hoffölje af sedeslöshet och öfverflöd, tager sig icke särdeles väl ut, belyst af vår tids upplysning och filosofi. Lika litet tager Polens delning, franska parlamentsförsamlingens upphäfvande af Ludvig XIV med mera dylikt sig ut, kommenteras de vid sidan af det nordamerikanska frihetskrigets grundsatser och följder. Vilja vi vara sanningskära, måste vi i mångt och mycket träda på folkens sida. Jag säger detta, med blicken särskildt fäst på er förre konung. Hans revolution 1772 skall alltid blifva en odödlig gloria kring hans person och namn. Äfven hos er hade magtlystnaden vridit allt välde och inflytande ur konungens hand och med detsamma äfven ur folkets. Monarkens krona var endast bladguld och hans spira allenast ett rö, och folkets formelt politiska betydelse var endast en fotställning för en af utlandet korrumperad aristokrati. Vid den af Gustaf genomförda revolutionen skulle han ha kunnat taga för sig hvilken obegränsad magtmyndighet som helst, men han gaf nationen i stället en konstitution, hvari magtfördelningen efter den tidens kraf var beaktad, — och än bättre — ingen enda droppe blod besudlade dervid hans handling. Härtill vill jag lägga det största märke. Efter min uppfattning behöfde Europa i närvarande stund just en sådan man. Jag har hört att man betecknat hans planer emot Frankrike såsom don-quixoteri. Men deri har man fullkomligt orätt. En snillrik och hjertegod man eger i dessa två egenskaper en magt, som ingenting annat förlänar. Visserligen behöfde hans ord, för att blifva hördt, en stark vapenmagt bakom sig; men — derom är jag säker — icke kanonerna, utan snillet och hjertat hade kommit att uttala ordet. Stora förvecklingar få endast nytt bränsle på elden, vill man med våld qväfva dem. Det af hertigen af Braunschweig vid anryckningen mot Frankrike, utfärdade, hånande och förolämpande manifestet, var en ordentlig brandfackla, som kom hela det franska folket att flamma upp till den heroiska motståndskraft, det synes vilja utveckla. Öfvertygad är jag, att konung Gustaf ej skulle ha tillvägagått på sådant sätt. Såsom sjelf konstitutionell monark, skulle han ha ryckt in i Frankrike helt säkert föregången af en proklamation i konstitutionel anda, och i den händelse detta konstitutionella anbud betryggat såväl en förnuftig och väl afvägd konungamagts bestånd, som ett fritt folks naturliga och billiga rättigheter, hade det varit ganska antagligt, att alla partier, med undantag af de verkligen blodröda eller de rent af oförsonliga, välkomnat honom såsom en räddare i nödens stund. Vergennes har yttrat om konung Gustaf, att han ville hafva händerna bundna i det onda, men fria för det goda. Vergennes hade rätt, och jag tror för min del att endast en man med sådana grundsatser förmår lösa vår tids gordiska knut. Men hvar finna honom?
— Ingenting är evigt beståndande i verlden, tillade han härefter. Naturen förändrar sig, tiden förändrar sig; skulle då icke äfven stater och folk förändra sig? Utan allt tvifvel. Hvarje nytt slägte kommer och gläder sig med en uppgående ny sol, och hvarje gammalt dör bort och sörjer med en nedgående. Jag kan djupt beklaga de fasansvärda och våldsamma förvillelser, som förvandlat revolutionen till en lernæisk hydra; men jag kan ej ogilla revolutionens sjelfva grundidé.
— Jag tror icke mera, fortfor han efter en stunds tystnad, på svärdet. Det är i våra dagar en eldgaffel. Deremot tror jag på ordet. Det är ett öppet spjell, en öppen ventil. Sedan konung Gustaf numera ej finnes, vet jag ingen, som förstår vår tid. Man har skjutit till spjellet, stängt ventilen och arbetar bland bränderna med eldgaffeln. Oset och röken drifva blodet åt hufvudet på hela Europa. Af en hel gammal verld torde det snart blott vara kol och falaska qvar.
Sådant ungefär var diplomatens yttrande.
Den förtröstan till konung Gustaf, som deri uttalades, genomglödgade Armfelts hjerta både med stolthet och glädje.
Det fans en föreningslänk, hafva vi sagt, emellan Armfelts hela skaplynne å ena sidan, och å den andra de stora tilldragelserna på kontinenten. Och denna föreningslänk var minnet af hans aflidne konungslige väns sista stora politiska tanke.
Alla de storartade föreställningar, hvarmed monarken omfattat den, framträdde också nu på det mest lefvande sätt för honom.
Minnet deraf, nyss en väl formad marmorstod i hågkomsternas arsenal, fick på sådant sätt lif.
— Mitt vistande i utlandet, tänkte han äfven, sträcker sig till trenne månader. Jag skall begagna dem för att studera samtiden. Måhända kan den dag komma, då jag dermed kan gagna mitt fosterland och min unge konung.
Liksom Reuterholm nyligen haft en vision, skulle Armfelt nu äfven hafva en.
Visionen framträdde likväl hos honom såsom en dröm.
Han drömde, att han befann sig på den kungliga teatern i Stockholm.
Vid hans sida tyckte han att den unge konungen, Gustaf den fjerde Adolf, satt.
Salongen var öfverfull af en skådelysten publik. Men publiken var icke den vanliga Stockholmspubliken, utan han tyckte att den utgjordes af representanter för Europas alla folk.
Efter en ouverture, hvari han ganska tydligt tyckte sig höra, huruledes utdrag ur flere nationers folksånger voro liksom flätade till en tonkrans tillsammans med utdrag af de ryktbara revolutionssångerna, marseillaisen och ça ira, uppgick ridån.
Skådebanan, som dervid öppnade sig för blicken, var i högsta grad storartad och anslående; en större, än den han nu såg i drömmen, hade han i verkligheten aldrig på en gång skådat. Han tyckte nämligen att skådebanan förestälde ej mindre än hela Frankrike.
De scener, som vid ridåns uppgång, utvecklade sig för hans ögon, voro, som man väl skulle kunna antaga, inspirerade af de underrättelser, hvilka inlupit med de senaste posterna.
Läsaren erinrar sig, att det var i slutet af Juli månad 1792, som Armfelt företog sin resa till utlandet. Vi befinna oss nu i medlet af Augusti.
Alla de oerhörda fasor, som den 10 Augusti i våldsam och ohejdad fart brusat kring den franska tronen och krossat den till spillror, voro genom posterna redan kända.
I sin dröm såg Armfelt med en visionärs liflighet tilldragelserna dervid.
Han tyckte sig höra ett verop gå kring hela Frankrike öfver Ferdinands af Braunschweig manifest.
Förtrytelsen andades uppror i hvarje bröst.
Jakobinerna hade upprättat en upprorskomité. Denna komité var ett annat memnoniskt bål, hvarur element utgingo, beredda att strida, äfven om de sjelfva skulle falla offer vid den aska, hvarur de utgått.
I alla delar af landet bearbetades dess råa och handfasta befolkning till stormlöpningar emot konungamagten.
Midnatten den 10 Augusti dånade stormklockan i Paris.
Vid ljudet af denna åska i luften bäfvade alla sinnen. Man förstod att en stor katastrof var inne.
I Tuilleriernas borggårdar trädde Schweizergardet under vapen. Af dem helsades konungen med ett stormande lefve. Nationalgardet stod uppstäldt i Tuillerieträdgården. Det vacklade i sin trohet.
Vid pass fyra hundra grenadierer af den trogna sektionen Filles-Saint-Thomas, förenade med åtskilliga från sektionen Les-Petits-Pères, till hvilka man äfven kunde sätta förtroende, voro posterade i det inre af slottet.
Vänner till monarkien tillströmmade äfven från olika håll, men emigrationen hade reducerat antalet, och de anlända utgjorde dels gamla uttjenta män och dels gossar knapt öfver barnaåldern.
Historien har sina stora ögonblick. Ett sådant var detta.
— Hade konungen, säger Barbaroux, stigit till häst och stält sig i spetsen för trupperna, skulle de hafva följt honom, och revolutionen hade varit qväfd.
Möjligt, men icke troligt.
— Hade han stigit till häst, säger Bailleul, och satt sig i spetsen för krigshären samt marscherat till gränsen, för att strida emot utländingarne, rycka vapnen ur emigranternas händer och facklan ur fanatismens, då skulle Paris och hela Frankrike legat vid hans fötter.
Troligt, men icke möjligt.
Konungen var djupt nedtryckt, icke af fruktan, men af sorg.
Marie Antoinette deremot, yttrar Peltier, egde ett utseende och en värdighet, som endast kan fattas af dem, som sågo henne i denna pröfvande stund.
Oöfverskådliga folkmassor af fanatisk pariserpöbel, väpnade med pikar, anryckte från förstäderna. Från karusellplatsen antågade de federerade från Marseille och Bretagne samt andra provinser.
Konungen afskickade sändebud till den församlade nationalförsamlingen, med uppdrag att framställa slottets och stadens läge samt för att besvärja församlingen att genom en beskickning söka förekomma all blodspillan.
Församlingen lyssnade ej härtill. Den lemnade konungen och staden åt striden och dess öde. Man befann sig i en sådan allt omkring sig bortryckande hafshvirfvel, som uppkommer, då ett skepp sjunker.
Roederer, general-prokurator-syndicus, lagens försvarare och organ, förmådde slutligen konungen och den kungliga familjen, att, innan striden började, begifva sig ifrån slottet och ställa sig under nationalförsamlingens skydd.
Drottningen tillbakavisade förslaget att bönfalla och förtro sig åt en församlings beskydd, hvilken icke visat den minsta skymt af deltagande för deras säkerhet, oaktadt man anhållit derom och den visste, att den kungliga familjen var omgifven af de mest våldsamma fiender.
— Hellre ville jag, förklarade hon, villigt låta nagla mig fast vid dessa murar.
Konungen gaf likväl slutligen efter. Han var svag, då han uppmanades att döda, yttrade W. Scott, men stark i beslut, då fråga var att ensam dö. Här gälde det att strida, alltså äfven att döda.
Nationalförsamlingen emottog familjen på ett ovärdigt sätt. Familjen anvisades att begifva sig till ett litet rum, kalladt Logografen, beläget innanför ett af de aflägsnaste utskottsrummen.
Knappast var denna anordning vidtagen, förrän skottvexlingen började kring och i Tuilleriepalatset.
Konungens afsigt var, då han lemnade palatset, att förekomma all strid och blodsutgjutelse. Denna afsigt låg äfven i hans yttrande till nationalförsamlingen, då han öfverlemnade sig i dess skydd. Att strid och blodsutgjutelse likväl uppstod, härflöt af oredan för tillfället.
— Min familj och jag hafva infunnit oss ibland eder, yttrade han till natonalförsamlingen, för att förekomma ett stort brott.
Ett ögonblick hade Schweizarne segrat, men ordres utan sammanhang tillintetgjorde segern. Omkring 750 föllo vid Tuilleriernas försvar. Inuti palatset gick det lika blodigt till.
Under de sexton timmar, som konungen måste tillbringa i den anvisade skrubben, beslöt församlingen, att konungen skulle afsättas från sin värdighet, att han med sin familj skulle ställas under uppsigt, och att prinsen skulle erhålla en guvernör, samt att ett nytt nationalkonvent skulle sammankallas[1].
Omedelbart härefter förflyttades konungen och hans familj, hånad och skymfad, till det så kallade Templet, ett af tempelherrarne bygdt och befäst slott, såsom fångar.
Sådan var den historiska episod, som i drömmen utvecklade sig för Armfelts blick.
Långt mera dramatiskt lifligt än vi ha skildrat den ödesdigra dagens tilldragelser hade likväl desamma i sina skärande motsatser framträdt för Armfelt. Så som scenerna i hans dröm aflöste hvarandra, genomlefde han en tragedi af den mest feberaktigt gripande effekt, en tragedi i sin egen själ. Lifligare skulle icke verkligheten ha kunnat framställa de uppträdande personerna, än de framträdde för hans under sömnen arbetande fantasi. Stormklockan, som väckt den kungliga familjen den 10 Augusti, ljöd i hans dröm såsom en domsbasun. Den eldsvåda, som den dagen brann i millioners hjertan, tankar och sinnen, syntes honom fasansvärdare än en prärield. Det var icke heller blott Tuilleriepalatset, som den dagen störtade ned till ruiner, det var en under århundraden bygd och befäst monarki.
Armfelt andades eld i sin dröm. Men på en gång förändrade sig drömbilderna för hans blick.
Han tyckte nämligen, att hela Frankrike plötsligt liksom förvandlade sig till ett lejon af nästan omätligt stora proportioner.
Ögonen vidgade sig såsom kanonmynningar, och stämman dånade såsom ett aldrig afbrutet, fortsatt vrålande af kanoner.
Lejonets fyra fötter trampade i detta ögonblick de fyra väderstrecken på Europas karta.
Anblicken ingaf fasa.
Det föreföll Armfelt i drömmen, som om lejonet haft för afsigt att kasta sig öfver alla de åskådare, som fylde amfiteatern och logeraderna.
En tystnad af den djupaste förskräckelse syntes hafva intagit alla.
Vid början af denna dröm trodde sig Armfelt, såsom vi äfven nämt, hafva den unge konungen, Gustaf IV Adolf, vid sin sida.
Klädd i full konungslig ornat, med kronan på sitt hufvud, ser han honom nu uppträda på scenen, till strids emot lejonet.
Vid denna anblick tyckte Armfelt i sin dröm, att han, intagen af outsäglig fasa, sprang upp för att ila till den oförsigtiges räddning. Innan Armfelt likväl hann fram, hade lejonet med en rörelse endast på sin svans kastat den unge konungen till marken. I fallet föll kronan af hans hufvud och dess gyllene smycken rullade kring golfvet.
Med ett anskri uppvaknade Armfelt i detsamma ur sin dröm.
Drömmen gjorde på Armfelt det djupaste intryck.
I mer än ett afseende inverkade den äfven på hans tankar och gestaltade likaledes hans verksamhet.
Visserligen måste de djupa intryck, som den kort förut erhållna underrättelsen från Paris om de fasansvärda tilldragelserna der gjort, hafva gifvit drömmen den rigtning den fått, men under dagens lopp hade han icke mindre lifligt sysselsatt sig med hågkomster från sin aflidne monarks dagar, och det föreföll honom, som om dessa hågkomster, eller rättare, som om monarken sjelf skulle ha för honom uppdragit ridån till det dystra drömda dramat samt med sitt glödande snille, liksom särskildt för honom, ha dikterat texten dertill i hans själ.
Hade konungen kanske velat säga honom: ditåt skall du vända dina tankar!
Den unge konungens uppträdande emot lejonet kunde han ej, för så vidt någon försynens mening derur borde eller kunde dragas, tyda på annat sätt än såsom en förestående ännu häftigare strid med det Reuterholmska partiet, än som hitintills förefallit.
— Kan det likväl vara möjligt, frågade han sig dock, att man skulle kunna gå så långt, att vilja beröfva honom hans krona?
Utan alla farhågor var han, såsom läsaren redan känner, icke i detta afseende.
— Men i hvilket samband med hvarandra, frågade han sig vidare, kunna väl Frankrike och den unge konungen stå?
Armfelt förmådde icke besvara denna fråga.
— Drömmar rinna som strömmar, sade han. En gyckelbild, intet annat.
I hans inre stadgade sig emellertid allt mer och mer föresatsen att använda tiden med att uppmärksamt följa de stora händelsernas gång samt göra reda för sig och taga kännedom om de grundsatser och de personer, som gåfvo dem sitt skaplynne samt beredde och ledde tänkesätten.
Visserligen hade han mer än många gånger förut genomkorsat kontinenten i alla rigtningar och trodde sig äfven ganska väl känna dess interiörer, men han tyckte sig nu hafva fått en särskild utgångspunkt för nya bemödanden i detta afseende, nämligen sitt, såsom han började betrakta saken, efter sin konung emottagna arf, att, äfven i den mån han förmådde, söka arbeta i samma rigtning som han.
Han uppstälde också nu för sig såsom en ganska bestämmande fråga, hurudana verkligen samtidens monarker voro? Egde de egenskaper, som motsvarade tidens behof? Voro de ej annat än, såsom diplomaten hade förklarat, politiska mannequiner, krönta egoister, stora vällustingar? Denna fråga hade aldrig trängt sig på honom så oemotståndligt som i denna stund. Han hade måhända också aldrig förr så insett dess stora vigt och betydelse, som han nu gjorde. På dess besvarande berodde ju nu så oändligt mycket.
I öfverensstämmelse härmed fattade Armfelt det beslut att, med Aachen till hufvudstation, förflytta sig än hit och än dit, allt efter som omständigheterna kunde bjuda.
Resan stäldes således i första rummet till Aachen.
Anländ dit, föll det sig för honom så naturligt att taga in i samma hotell, som konung Gustaf bebott under sitt vistande der.
Minnet af den aflidne monarken följde och ledde alltjemt hans steg.
Få dagar torde hafva förgått, som han ej rådgjorde med det samma.
Aachen[2] erbjöd en lysande och storartad anblick.
Redan kändt i romarnes tid för sina varma bad, har Aachen genom många århundraden fortfarande bibehållit sig såsom en samlingspunkt icke endast för dem, som för helsans återställande vallfärdade dit, utan äfven för en hel del af den rika och glada verld, som sökte förströelse. Få badorter hafva haft en så mägtig både uråldrig och modern dragningskraft som Aachen. I dess bad sökte redan Julius Cæsar förnyad helsa och ny kraft. Man har ännu qvar der ett fullständigt romerskt bad. Det var emellertid Carl den store, som grundlade stadens egentliga verldsrykte. Man antager att kejsarens vagga stod der; det säkra är, att hans graf der är belägen. Aachen var och förblef alltid hans älsklingsstad, hans gunstling. Genom den frihet dess invånare tillerkändes, frihet från krigstjenst och statsutgifter, utvecklade sig tidigt dess industri och blomstrade dess rikedom upp. Friheten gaf här, såsom öfverallt, väckelse och lif till en storartad utveckling. Det var äfven i Aachen som protestantismen utbytte sina första kanske kraftigaste hugg mot katolicismen[3].
Stadens mest storartade monument från sin, som man väl kan säga, höge anherres, kejsar Carls, dagar, utgör den tempelbygnad, Münster eller dôm, hvaromkring staden i allt öfrigt sluter sig såsom omkring sin medelpunkt.
Under mera än ett helt årtusende har denna dôm bevarat den store Carls jordiska qvarlefvor, katolicismens kanske mägtigaste hjelte, det tyska ridderskapets väldigaste arm, absolutismens både allsmägtigaste och mest lysande målsman. Då grafhvalfvet år 1000 eller 176 år efter kejsarens bortgång öppnades, fans hans lik ännu ganska väl bibehållet, sittande på en stol af marmor med spiran i handen, evangelium i sitt knä, ett stycke af det heliga korset öfver sitt hufvud och pilgrimsväskan fäst vid höften. 164 år senare nedlades han i en marmorsarkofag.
Ett stort antal kejsare och konungar hafva här blifvit krönta.
Staden är i allmänhet ganska väl bygd. Visserligen vittna en och annan af de äldsta delarne om att behofvet mera än skönhetssinnet bestämt deras planläggning och varit den egentlige arkitekten; men icke desto mindre uttager skönhetssinnet i de flesta sin fulla rätt.
Få tyska städer torde af skalderna ha blifvit så besjungna som Aachen.
O Aachen, schönes Aachen,
Da grüsste mich dein Hain,
Und deine Gärten sprachen,
Die Quellen sangen drein.
O Aachen, schönes Aachen
Wie schön erwecktest du
Mein Leben und mein Lieben,
Mein erstes Lied dazu!
Den omgifvande trakten är för öfrigt särdeles angenämt tilldragande. Större och mindre bäckar brusa och ringla fram emellan större och mindre höjder. Skogspartier och grönskande slätter omvexla oupphörligt. Anblicken af den vidsträckta och vackra taflan är frisk och lifvande. Än dyker blicken ned bland rika, i dagrar och skuggor skiftande skogspartier, än simmar den fram i ett varmt bad af i guld böljande sädesfält.
Omnejden erbjuder också många oändligt vackra och inbjudande promenadplatser, såsom Loosberg, Frankenberg, Ketchenberg o. s. v.
Hvad som ännu i dag gifver Aachen och dess omnejd kanske dess mest romantiskt tilldragande egenskap, är den rika krans af sagor och gamla minnen, som omgfva det hela och som nära nog hvarje särskild plats bevarar såsom i ett herbarium. Endast att återgifva deras titlar eller benämningar skulle säkert fylla flera blad.
Sedan vi nu orienterat läsaren på platsen, återvända vi till Armfelt.
Då Armfelt anlände till Aachen, fann han före sig ett stort antal
bref, som väntade på hans ankomst. Flertalet af dem var visserligen
från hans gamla vänner i Sverige, men många voro äfven från andra delar af Europa. Hvart Armfelt drog fram, hade han en ovanlig
förmåga att inleda nya förbindelser.
Allt för otålig att se sig omkring bland badgästerna, ögnade han endast på utanskrifterna, i afsigt att uppskjuta läsningen till natten, då han kunde blifva ensam med sina tankar. Händelsevis föll hans blick likväl på ett bref, hvars stil han ej igenkände. Sjelfva brefvet var också af beskaffenhet att tilldraga sig en större uppmärksamhet. Försegladt med svart lack, var det jemväl försedt med breda, svarta kanter. Sigillet utgjordes af en dödskalle och ett der bredvid befintligt vanligt timglas
Öfverraskad bröt han brefvet genast. Det innehöll blott följande ord:
»Den 1 September, klockan sex på aftonen. Ketchenburg. Lif eller död».
Någon underskrift fans ej; men det var ej svårt att gissa, från hvilken brefvet var. Naturligtvis var det från Vincent.
En egendomlig känsla af oro genombäfvade Armfelt härvid. Brefvet erinrade alltid om en smärtsam punkt i hans lif; men snart log han åter.
— Således den 1 September, tänkte han för sig sjelf. Välan, som försynen vill!
Med brefvet på fickan begaf han sig ned till badgästernas vanliga samlings- och promenadplats eller till den så kallade redouten.
Årets säsong stod i sitt högsta flor. Badgästernas antal hade på många år ej varit så talrikt som nu. I samma mån som de stora politiska tilldragelserna på ett underbart sätt jagat upp allas intresse och lif, hade Aachen blifvit en slags medelpunkt för dem. Stadens icke allt för aflägsna läge från franska gränsen, hvarigenom underrättelserna om tilldragelserna i Paris hastigt anlände dit, var en mägtigt tilldragande omständighet. Sjelfva händelserna stodo också nu, som man väl kunde säga, på en viss spets. Den koaliserade armén hade under hertig Fredriks befäl den 19 Augusti inbrutit öfver Frankrikes gräns. Med det spändaste intresse inväntade man stundeligen underrättelser af stor vigt. Fästningarne Longwy och Verdun hade också redan blifvit eröfrade. Fursten af Hohenlohe anryckte samtidigt emot Thionville och Clairfait mot Stenay, hvarjemte Albert af Sachsen Teschen hotade det franska Flandern. Man trodde sig redan nu veta, att Ferdinand hade för afsigt att marschera direkte på Paris. Vigtiga steg voro således redan uttagna, och det i mer än ett afseende. De franska arméerna uppryckte å sin sida äfven under La Fayettes, Dumouriez’ m. fl. befäl. Allt detta gaf situationen ett lif, som endast verldshistoriskt afgörande ögonbhck ega. Alla togo för afgjordt, att samtidens, monarkernas och folkens öde vid den sammanstötning, som nu kunde inträffa hvilket ögonblick som helst, skulle komma att afgöras. Alla poster, tidningar och bref, som ingingo, talade om ingenting annat. Alla tankar voro äfven uteslutande sysselsatta dermed. Intresse och nyfikenhet voro på det högsta spända.
Redouten erbjöd Armfelt en lysande och lefvande anblick. Det hela var en storartad profkarta på personer, tillhörande Europas alla länder. Lyssnade man till de olika språk, som talades, var det ett helt Babylon. Ryssar och engelsmän, tyskar och fransmän, svenskar och italienare, österrikare och spaniorer vimlade om hvarandra. Vi ämna dock icke presentera flera af dem, än som värt behof framkallar.
Armfelts blick hade genast vid inträdet i parken stannat på en liten grupp af några samtalande, i hvilka han igenkände gamla bekanta.
Gruppen bestod af en engelska, mylady Munk, och en ryska, prinsessan Menzikoff, båda två skönheter, hvar och en i sitt slag. I den kavaljer, som för ögonblicket så lifligt och underhållande sysselsatte dem, igenkände han med glädje samme diplomat, med hvilken han sammanträffat i Hamburg.
Han styrde också genast sina steg till dem. Med utrop af den lifligaste glädje välkomnades han äfven.
— Vi ha råkat i en liten egendomlig tvist med vår älskvärde diplomat, yttrade furstinnan Menzikoff; han påstår att den franska revolutionen är hvarken mer eller mindre än en verldshistorisk nödvändighet, alldeles såsom vore den en länk i den menskliga utvecklingens långa kedja.
— Han påstår, tillade mylady Munk, att den hör, ja, hur var det nu, hör till ordningen för dagen, alldeles som spegeln på mitt toilettebord, jag tror nästan att uttrycket föll sig så, samt att vi fruntimmer framför allt kunna spegla oss i den. Hu då, att spegla sig i en revolution!
— Han säger, återtog furstinnan, att framför allt vi fruntimmer äro orsaken till den. Det låter ju alldeles fasligt.
— Han menar, att det är vi, vi stackars fruntimmer, som ha burit odjuret till verlden. Det är ju förskräckligt! Tänk er att vi skulle ha gifvit lif åt en guillotin. Vi måste antaga, herr baron, att ni uppträder till vårt försvar.
Diplomaten smålog, under det att de båda damerna omtalade hans påståenden.
— Utan all fråga bara skämt, anmärkte Armfelt. Vår ärade vän vill säkert ej säga något annat, än att ni föda till verlden …
Armfelt dröjde på ordet och smålog äfven han.
— Hvad vill ni säga? Att vi föda till verlden?
— Sans-culotter.
— Ni skämtar då alltid, baron.
— Säkert har vår vän äfven skämtat med er.
— Icke så alldeles, förklarade likväl vår diplomat.
— Verkligen? Låt höra!
Diplomaten hade från första ögonblicket ingifvit Armfelt mycken aktning och stort förtroende.
— Visserligen, sade han, skulle jag kunna närmare förklara mig; men kanske tröttar jag ut er. Med fruntimmer skrattar man hellre, än talar allvarsamma saker.
— Nu är ni elak igen, inföll mylady Munk. Liksom icke äfven vi skulle intressera oss för hvad som är allvarligt. I England äta vi icke blott konfektyrer, min herre, utan äfven plumpudding.
— Men hvad jag skulle vilja anföra, tillhör mera parlamentet än boudoiren, mera bokhyllan än en lätt konversation, mera föreläsningarne än skämtet. Hvad säger ni, om jag skulle börja tala om ordet, det vill säga om det uppenbarade ordet, om guds ord och — ja, hvarför icke, — om det fria, medborgerliga ordet.
— Min gud, en predikan. Ja, ja! tala hvad ni vill, blott jag icke behöfver gäspa deråt.
— Tron I, mina damer, att kristendomen är till sitt verkliga djupa och enkla skaplynne en evig och oändlig sanning?
— Ett skriftermål, bra, herr diplomat, förträffligt. Vi höra er, vi höra er!
— Skulle ni kunna förneka, att kristendomens höga sanningar komma i sitt mest förklarade ljus till oss i och genom det uppenbarade ordet?
— Min gud, ni gör oss rigtiga samvetsfrågor. Glöm för all del icke bort, att då vi fruntimmer äro ute i verlden för att roa oss, så hafva vi icke alltid samvetet med i redikylen.
— Samvetet är väl för öfrigt, herr diplomat, anmärkte furstinnan, en alldeles privat liten egendom.
— Lika väl som kristendomens hela väsende är en uppenbarelse af höga sanningar, fortfor emellertid vår diplomat utan att lägga märke till de båda fruntimrens reflektioner, lika väl hvilar det borgerliga samhället äfven på grundvalen af några orubbliga sanningar. Och i sin enkla konseqvens uppenbara sig de äfven i det fria medborgerliga ordet, på samma gång som de också förmedelst det göra sig bäst gällande. Tror ni härpå? Tror ni på sanningen? Tror ni på det fria ordet, på dess behof, på dess magt?
— Jag tror på allt, hvad ni behagar säga. För öfrigt hörde jag som barn en liten saga om sanningen, som var rigtigt vacker.
— Det fria ordet lär väl ej heller någon kunna förmena, tillade mylady Munk, n. b. om det uppför sig litet skickligt, litet artigt och uppmärksamt, åtminstone emot oss fruntimmer.
— Efter min verldsuppfattning, fortfor diplomaten, beror hela menniskoslägtets utveckling och förädling på dessa två ord, på det uppenbarade och det borgerliga ordets frihet. Reformationen gaf oss det förra; revolutionen skall gifva oss det senare. Det är två skarpeggade svärd i sanningens tjenst. Reformationen utdrog det förstnämda ur påfvedömets fängslande skida eller balja och lade det i vår hand för att ge oss styrka och kraft i vårt andliga lifs strider; revolutionen skall säkerligen komma att utdraga det senare ur absolutismens, för att likaledes ingifva oss mod och förmåga att kämpa oss segrande fram i vår borgerliga tillvaro.
— Nå ja, vi medgifva nu gerna allt det der; men det var ju om oss fruntimmer ni skulle tala, om att vi voro orsaken till revolutionen, om att …
— Om att vi skulle ha, som edra ord föllo sig, burit under våra hjertan det odjur, mot hvilket nu hela verlden uppreser sig.
— Ganska rigtigt, men jag sade först och främst, att revolutionen, efter hvad jag förstår, utgjorde en ganska följdenlig länk i den historiska utvecklingens kedja. Och jag måste först söka bevisa detta, innan jag kommer till den senare delen af mitt yttrande, eller till det, hvarför ni särskildt behaga intressera er.
Diplomaten afbröts här af en anländande kammartjenare.
— Er badtimme, ers excellens, är nu inne.
— Ah, redan? Förlåt mig, mina damer. Au revoir!
Med en artig bugning aflägsnade han sig derpå ögonblickligt.
Furstinnan Menzikoff och mylady Munk tittade litet missnöjda efter honom.
— Diplomater kunna vara ganska intressanta, anmärkte den ena, men också bra tvära i sina vändningar.
— Ganska rigtigt. Jag vill påminna mig att ni, baron Armfelt, påstod, då ni sistlidet år besökte Aachen med er konung, att kärleken var verldens både första och största diplomat, kommer ni ihåg det?
— Låtom oss sätta oss ned här på bänken, föreslog Armfelt. Jag tycker att jag förlorat ett helt år af mitt lif, enär jag under denna tid ej sett er. Visserligen är det sant, att gud Amor är en stor diplomat. Ingen kan såsom han linda verlden kring sitt lillfinger. Men låtom oss taga plats.
De båda damerna hunno likväl icke att efterkomma denna hans önskan, förr än tvenne tjenarinnor närmade sig, erinrande äfven dem om att deras badtimme var inne. Armfelt befann sig således åter ensam, och han tog plats på bänken.
Alla de samtal, som han hitintills haft med den mångsidigt bildade, verldserfarne diplomaten hade alltid efterlemnat hos honom någon ting, som framkallade ett allvarligare begrundande än vanligt. Så var förhållandet äfven nu.
— Skulle det verkligen ligga någon djupare försynens mening i denna revolution, frågade han sig. Omöjligt! Hvilka brott, som våra förfäder än kunnat begå, skulle försynen väl icke derför kunna straffa en så ädel och sann menniskovän, som den konung, hvilken pariserpöbeln nu fängslat. Det vore en orättvisa, och försynen kan ej vara orättvis.
Den ena allvarliga öfverläggningen med oss sjelfva förer alltid till en annan. Inkomna på meditationernas väg, leder vägen oss allt djupare och djupare in i vårt eget inre. Snart förde hans tankar honom också till det bref han emottagit från Vincent, och han upptog det och betraktade det närmare. Så försjönk han inom sig sjelf. Derunder flögo många tidigare minnen förbi hans själ, många visserligen liknande en frisk himmels lätta och luftiga morgonskyar, kantade med guld och purpur; men andra också dystra nog för att gömma åska och blixt i sin barm. Ett sådant moln var det bref, som han höll i sin hand. Huru länge han så satt, visste han icke sjelf.
Plötsligt kände han liksom en nästan oförklarligt mild vestanflägt smeka sin kind, och på samma gång förnam han en lätt, knappast hörbar rörelse bakom sig, och då han vände sig om, mötte honom tvenne de mest intagande, verkligt förtjusande fruntimmersansigten, ett på hvardera sidan om hans skuldror. Kring det ena ringlade sig lätta, blonda lockar, kring det andra kastanjebruna. Båda logo så vänligt emot honom, den ena med ögon, så djupblå som himlen, den andra med ögon, så svarta som natten, båda lika allsmägtigt förtrollande.
Armfelt sprang upp.
— Ah, utropade han, äfven ni här!
— Jag kan helsa er från Wien, yttrade den ena.
— Och jag från Rom.
— Vi ämnade oss till badet, men upptäckte er på vägen och kunde ej neka oss nöjet att helsa er.
— Men hvad var det, som så djupt och allvarligt sysselsatte edra tankar, att ni ej märkte att vi nalkades?
— Ingenting, alldeles ingenting, endast en bagatell.
— Bakom er rygg tittade vi i brefvet. Nyfikenheten är qvinnornas arfsynd. Vi läste ett par förskräckliga ord: lif eller död.
— Ganska rigtigt; men det är ju en fråga, som hvarje ögonblick ställer på oss.
— Och de breda sorgkanterna sedan?
— Gifves det någon obetydlighet i verlden, som ej har sorgkanter?
— Och timglaset vid sidan af dödskallen?
— Vägen och målet, lifvet och slutet.
— Ni har blifvit mjeltsjuk, baron.
— Sedan min konung dog, känner jag mig understundom så ensam.
— Desto intressantare måste ni vara.
— Vi skola rädda er ifrån ensamheten.
— Ni vet kanske icke, baron, att furstinnan Menzikoff och mylady Munk äfven äro här. Vet ni väl, att vi lefva af att bara skratta dag ut och dag in. Aachen är alldeles förtjusande i år. Det fattades oss bara, att äfven hafva er här. Med er skola vi skratta mycket hjertligare, än vi ensamma förmått göra det. Men baden vänta oss, och vi måste nu försvinna. Vår lilla qvartett hoppas emellertid nu att ständigt få räkna på er. Ni har intet val, baron. Lif eller död.
Lika luftiga som de kommit, försvunno de äfven.
Den ena af dem var polska, grefvinnan Comiska, hertiginna af Kurland och Sagan, den andra romerska prinsessan Santa Croce.
Under det att Armfelt icke utan hänryckning blickade efter dem, trängde en suck fram ur hans bröst.
Efter en stund beslöt han att återvända till de bref, som väntade på honom i hans bostad.
Någonting ganska oväntadt skulle dock tilldraga sig på hans väg till hotellet.
Ett stort flertal badgäster hade samlat sig vid ingången till redouten. Man såg der grefven af Artois, Ludvig den 16:s broder, omgifven af franska emigranter. Till denna grupp hade flere framstående utländingar slutit sig. Bland de senare märktes en son till vår gamle bekante, ryske ambassadören i Stockholm, unge grefve Otto Stackelberg.
Dagens post hade nyss anländt, och man kommenterade de inlupna underrättelserna med all den ifver, hvartill de gåfvo anledning.
Då Armfelt närmade sig, helsades han, redan för de flesta af gammalt bekant, såsom en välkommen badgäst.
Alla tycktes på det högsta intressera sig för att erhålla underrättelser från Sverige. Frågor haglade från alla håll emot och öfver Armfelt. Sanningsrigtigt skulle och borde han kanske med några få ord ha slagit ned alla de lifliga förhoppningar, som man gjorde sig om, att Sverige äfven skulle deltaga i koalitionen, men han hade icke rigtigt hjerta dertill. Undvikande alla verkligt bestämda svar, inlät han sig i förklaringar, som hvarken voro bindande eller lösande. Upptagen häraf, tystnade han dock på en gång.
Vid ingången till redouten hade nämligen en kringvandrande konstnär, påtagligen en italienare, uppstält en kamera obscura, ett slags trollskåp, och — ackompanjerad af några blåsinstrument — uppstämde han en sång, visserligen icke särdeles utmärkt hvarken för sin klangfärg eller i öfrigt, men desto egendomligare med afseende på sitt innehåll. Sången var visserligen skrifven på tyska, men sjöngs — man skulle kunna säga — på italienska. Ett sådant språk finnes naturligtvis nu icke i verlden; men hvad kan icke en kringvandrande gatsångare åstadkomma? Lade man äfven nu märke till ackompanjemanget, så blef det hela en så besynnerlig komposition, att den ovillkorligen skulle tilldraga sig uppmärksamhet. Den gjorde det äfven här. Armfelt, hvars tankar voro mägtigt upptagna för ögonblicket af allvarliga ämnen, skulle likväl må hända mindre än någon annan ha uppmärksammat detta musikaliska upptåg, hade han icke deri funnit några stanser på ren svenska, och dessa till på köpet ganska klangfullt och rent uttalade. Sången var nämligen så anlagd, att ehuruväl allt det öfriga sjöngs, så deklamerades deremot de svenska orden, hvilka för öfrigt utgjorde den efter hvarje afsjungen vers oupphörligt återkommande refrängen.
Men om redan detta i och för sig ensamt alltid skulle ha tilldragit sig hans uppmärksamhet, så skulle det göra det så mycket mera, då sjelfva innehållet i de svenska orden var för honom särskildt ganska öfverraskande. De voro nämligen följande:
Mauritz Döring!
Hvar är du?
Gif dig tillkänna!
Ära och lycka vänta dig!
Mauritz Döring!
Sångaren proklamerade för öfrigt, att han i sitt trollskåp hade att förevisa verldens skapelse och undergång, samhällens och menniskors ödan o. s. v.
Hade Armfelt ej velat undvika all särskild uppmärksamhet från den omgifning, i hvars krets han för tillfället befann sig, skulle han genast ha hastat till sångaren för att taga närmare kännedom om detta hans ganska gåtfulla uppträdande. Han beslöt derför att låta honom aflägsna sig från detta ställe och genskjuta honom på någon annan gata. I sådan afsigt lemnade han också ofördröjligen sällskapet; men olyckan ville att Armfelt, ehuru han ej sparade någon möda, icke lyckades att återfinna sångaren, utan var och förblef denne liksom helt och hållet försvunnen.
- ↑ Rotteck, en ibland vårt tidehvarfs folkvänligaste och mest frisinnade historieförfattare, yttrar härom följande:
»I en högtidlig kungörelse till franska nationen förklarade lagstiftande församlingen grunderna till detta beslut. som suspenderade den ena af de konstituerade statsmagterna och före den lagligen bestämda tiden upplöste den andra. Dessa voro de många för handen varande misstankar emot konungen och omöjligheten att under så hopade inre och yttre faror rädda frihet och fosterland, så länge verkställande magten befann sig i händerna på en misstänkt, nästan i öppet förbund med folkets fiender stående person — grunder, som icke saknade sken för sig, men likväl till en del hvilade på vanstälda eller med öfverdrift skildrade fakta, och alls icke erbjödo något urskuldande för de ohyggligheter, hvilka blifvit föröfvade af de upproriske under denna förfärliga dag, och för hvilka lagstiftande församlingen dels genom overksamt åskådande, dels — till och med genom uppmuntran — gjort sig ansvarig.»
- ↑ Stadens namn, Aachen, Aquæ Granæ, härflyter från ett Apollos binamn, Granius, som tillades honom såsom helsans skyddsgud. Det franska namnet Alx-la-Chapelle härflyter återigen derifrån, att konung Pipin firade sin julfest i något kapell der 765.
- ↑ Vid förf:s besök 1857 i Aachen utgjorde protestanternas antal i rund summa 4000.
Napoleon den förste berättigade protestanterna 1806 att uppföra en egen kyrka.