Drabanten/Del 2/Kapitel 05
| ← Fröken Rudensköld contra Reuterholm. |
|
Armfelt i Tyskland. → |
FEMTE KAPITLET.
Reuterholms magt stadfäst. Alm och Forster.
Något märkvärdigt hade timat. Åtminstone rörde sig såväl uppför slottsbacken, som äfven ut genom det kungliga slottets södra hvalf, en hel del både ekipage och fotgängare, alla till mynningen af den trånga gata, der Reuterholm valt sin bostad.
Reuterholm hade blifvit utnämd till en af rikets herrar samt till ledamot i den tillförordnade förmyndareregeringen.
— Hans magt är stadfäst, sade man. Vi måste uppvakta honom.
Se der orsaken, hvarför så många i dag voro i rörelse.
Förmyndareregeringens storvisir emottog likväl endast undantagsvis en och annan; för det stora flertalet funnos anteckningslistor utlagda i ett yttre mottagningsrum.
— Jag tackar er, mina herrar, för edra lyckönskningar, yttrade Reuterholm, ehuruväl det i sjelfva verket icke torde vara mycket att lyckönska till. Redan länge har jag befunnit mig i ett träldomstillstånd, under det att jag arbetat för Sveriges väl, och detta tillstånd kommer nu endast ytterligare att förökas. Jag tror dock att jag behöfves. Hertigen är svag, och det fordras en kraftig och stark man vid hans sida.
Mottagningen var för öfrigt ganska ceremoniel. Tillfälle hade man dock att här mönstra en hel del af de män, i hvilkas händer rikets angelägenheter då lågo.
Der såg man i första rummet rikskanslern grefve F. Sparre, som just icke var känd för att ega några egentligen egna och sjelfständiga meningar, men som derför icke försmådde att tillegna sig och i öfrigt omfatta andras, allra helst om de hade någon utsigt att smaka vederbörande. Det var om honom, som Hans Järta skref det qvicka epigram, som kommit till våra dagar.
Från misstag ingen kunskap fredad är,
Matematiken sjelf kan fela:
Melanderhjelm vid sin Euclides svär
Att ingen del kan sluta in det hela:
Men jag har sett i oeil de boeuf vår rikskansler.
Rikskansleren hade för öfrigt en liten kropp med ett ofantligt stort hufvud. När en person, som nyss återkommit från ett besök på landet, i ett sällskap bland annat kom att yttra: ni kan ej tro så stora kålhufvuden der funnos, frågade genast en närvarande: — voro de större än rikskanslerns?
Samtalande med hvarandra, såg man der ståthållaren på Stockholms slott, baron Munck, som hörde illa, öfverstekammarjunkaren baron Flemming, som såg illa, och hofstallmästaren baron Schwerin, som var känd såsom temligen enfaldig. Det var om dessa, som en putsmakare, då de ett par tre år senare sändes i en beskickning till utlandet, yttrade: Nå ja, icke var deras uppdrag af stor vigt, men också kunde man väl aldrig välja sämre ambassadörer, än en döf, en blind och en dum.
Längre in i rummet tryckte bröderna Gyllenstjerna, Reuterholms svågrar, hvarandras händer, redan lyckliga i den öfvertygelse att nu blifva hastigt befordrade. Den äldste af dem blef också snart landshöfding i Halland, och den yngste blef chef för ett artilleriregemente. I ett litet epigram från denna tid heter det:
Jag gåfve hela verlden hin,
Om bara
Försynen unde mig att vara
Exlensen Reuterholms kusin.
I en särskild grupp såg man då varande presidenten i krigskollegium, generallöjtnanten W. M. Klingspor, och statssekreteraren för sjöärendena, general-adjutanten C. O. Cronstedt, bredvid hvarandra.
Hvem skulle väl då kunnat tro, att dessa två män, ännu sjelfva icke anande sin framtid, en gång skulle blifva de ödets redskap, som väsentligt skulle bereda Finlands skiljande från Sverige, den ene genom ett mindre väl fördt krig emot Ryssland, den andre genom Sveaborgs uppgifvande.
En del militärer och civila tjenstemän fylde för öfrigt rummen. Deras namn voro ingen obekanta, men frågade man hvarandra hvad de voro, kunde man ej bli rätt klok derpå. Den tidens befordringssystem var nämligen så rörligt och vexlande, att det icke var lätt att följa alla dess öfvergångar.
— Der står kapten Rehusen; men hvad är det för uniform han bär?
— Han är naturligtvis transporterad och befordrad.
— Förmodligen till adelsfanan; befordringssystemets nuvarande allmänning.
— Hvad hör jag; säkert med betydligt ökad lön?
Den tilltalade ryckte småleende på axlarne.
— Å fan, lönen utgår väl af kronans behållna statsmedel.
— Men hvilken är det som står der borta?
— Det är kabinettskammarherren ……
— Är han grefve eller baron?
— Hans mor påstår, att han är grefve.
Samlingen var lysande och talrik, men ett nedtyngande och bindande allvar hvilade öfver det hela.
Sedan man emellertid vederbörligt bugat sig för och lyckönskat icke mer den uppgående, utan på sin middagshöjd nu stående solen, hade man uppfylt sin officiösa förbindelse och började aflägsna sig. Grefve Adlerstjerna, som äfven infunnit sig, dröjde likväl till den siste.
— Herr grefven har något att säga mig, tilltalade honom Reuterholm.
— Jag har det, herr baron.
Befordringssystemets lyckohjul hade äfven rullat ganska fort för honom. Vi sågo honom uppträda såsom kammarjunkare i första delen af detta arbete och hafva sett honom presentera sig såsom hofmarskalk i denna. Förhållandet var nämligen det, att hans faderlige vän och stolta frände, hofmarskalken —n—, vid prinsessan Sofia Albertinas afresa till utlandet inlemnade sin afskedsönskan, med anhållan att hans unge slägtinge och ende arfvinge skulle få öfvertaga hans tjenst. Så skedde ock. Läsaren torde kanske också ha märkt, att han numera uppträder med mycket mera säkerhet än förr. Att ha blifvit bemärkt och på sitt sätt upptagen såsom en samtalsvärdig, rådgifvande vän af Reuterholm var icke så litet. Medgifvas måste också, att han i råd och dåd inlagt både intelligent klokhet och personlig hållning, och det med ganska klar blick, så väl för omständigheterna för tillfället, som äfven för sina egna intressen.
— Hvad är det fråga om, herr grefve, sporde Reuterholm. Låt höra!
— Herr baron har på senare tiden, förklarade Adlerstjerna, visat mig ett förtroende, hvarför jag känner mig på det högsta tacksam.
— Er stjerna, herr baron, fortfor Adlerstjerna, har allt från förmyndareregeringens början stått i ständigt stigande. Jag har med uppmärksamhet följt er och känt mig oupphörligt allt mer och mer dragen till er. Den säkerhet, hvarmed ni uttager edra steg, öfvertygar mig om, att det system, hvarför ni arbetar, alltid skall blifva erkändt.
Med stadig och öppen blick betraktade Adlerstjerna härunder Reuterholm. Reuterholm, som insåg att Adlerstjerna icke utan en bestämd afsigt önskat och öppnat samtalet, tycktes i hans ansigte på förhand vilja läsa sig till, hvad frågan egentligen gälde. Men af uttrycket deri kunde han ej stafva sig till någonting.
— Herr baron har vid sin utnämning till en af rikets herrar valt till sitt valspråk: Nec aspera terrent; — svårigheterna afskräcka icke. Detta valspråk, vittnande om ett fast och orubbligt beslut att för uppnåendet af det mål man en gång föresatt sig, icke vika för några svårigheter, har tilltalat mig. Då jag förnam det, var det som om jag fått ett sporrhugg i min själ. Utan att syfta så högt som ni, herr baron, vare det långt ifrån mig, eger jag äfven ett mål. Och för att uppnå det, få äfven för mig inga svårigheter finnas. Allt måste vika.
Reuterholm kände sig smått obehagligt berörd af denna sista anspelning. Således, äfven han hade ett mål. Ville han måhända intränga på Reuterholms egen gebiet?
— Men till saken. Jag vet att min faderlige frände och vän, hofmarskalken —n—, redan före prinsessan Sofia Albertinas afresa till utlandet hyste den förhoppning, att ni, herr baron, skulle bemedla möjligheten för mig att få åtfölja henne. Han misstog sig emellertid; prinsessan reste, utan att jag fick åtfölja henne. Min anhållan är nu att ni, herr baron, hos hertigen ville benäget förorda min önskan, att uppsöka henne utrikes samt få tillstånd att ansluta mig till hennes följe.
Reuterholm var misstänksam. Visserligen erinrade han sig att hofmarskalken —n— erhållit i frågan något löfte af honom, ehuruväl saken sedermera förföll. Men han erinrade sig icke hafva hört något verkligt skäl uppgifvas, och han sporde derför nu sig sjelf, hvad som på botten egentligen så lifligt föranledde dem att fullfölja denna önskan.
Det inflytande, som prinsessan hade på hertigen, sin bror, var Reuterholm bekant, och den misstanken uppstod derför hos honom, att Adlerstjerna möjligtvis ville begagna sig deraf, för att bereda sig högre insteg.
För att komma i detta fall till någon större visshet, lät han Adlerstjerna prata utan något afbrott.
— Då för några månader tillbaka, återtog också Adlerstjerna, herr baron förtrodde mig att Armfelt var i utlandet, stäld under uppsigt af en eller annan af frimurareordens bevakande bröder, ingaf det mig tanken, att äfven jag i sådant hänseende kunde gagna. På sista tiden har jag derför brefvexlat med några intima vänner, som för närvarande uppehålla sig på kontinenten, hvarigenom jag erfarit, att Armfelt skall derute söka att spela en ganska stor roll samt framställa sig, — under det hans hätskhet fortfarande är lika stor som förr emot den bestående ordningen här — såsom en politisk personlighet.
Adlerstjerna hade nu kommit in på ett ämne, hvartill Reuterholm med begärlighet lyssnade.
— Ni har äfven förnummit det.
— Från alla håll skrifves derom till mig. Från Hamburg, Brüssel, Aachen, Wien, Berlin o. s. v.
Reuterholm drog efter andan.
— Endast jag får höra Armfelts namn, sade han, råkar jag i ett visst raseri. På samma gång som han är min störste fiende, är han ock den farligaste ränkmakare. Jag har också svurit hans undergång, och den skall äfven träffa honom. Från den stund han lemnade landet, har jag spårat honom, och spåren blifva allt tydligare och tydligare. Hade det lyckats mig, hvad jag hoppades, att så ordna en hemlig polis, som jag tänkt mig den, skulle han och hans anhängare inom landet redan befunnit sig i mina händer, men af brist på medel har jag nödgats att alltför mycket begränsa mig. En hemlig polis, min grefve, med flere chefer, utan kännedom om hvarandra, men kontrollerande hvarandra, spridda kring hela riket, ah! den skulle ha gifvit mig trygghet. Betänk, inga instruktioner, annat än muntliga! Hvarje skrifvet ord är ett spår, som en hemlig polis ej får lemna efter sig. Jakobinerna voro förträffliga spårhundar på aristokraterna, och aristokraterna voro det likaledes på jakobinerna. Jag känner dem! Låge en sådan polis i min hand, skulle jag styra riket såsom med en kapson.
— Mycket hafva vi icke dess mindre kommit på spåret, fortfor Reuterholm. Ryske ambassadören bedrifver starka operationer och utdelar mycket pengar. Konspiratörernas antal växer oupphörligt. Ett stort flertal af dem skulle jag kunna uppräkna: Zibeth, Oldenburg, Martinov, Lange, Nieroth, hela Westmanska familjen o. s. v. Klubbarna växa också alldeles som svampar. Vi hafva sådana på Holländska Dyn, Claes på hörnet, träsket, piperska muren med flera.
Reuterholm lade armarne i kors öfver bröstet och gjorde ånyo ett hvarf kring rummet.
— För några dagar sedan, återtog han derefter, emottog jag den här rapporten, daterad, som ni ser, den 8 sistlidne Juni. Läs sjelf, om ni behagar.
Adlerstjerna läste:
»Rapport rörande osannfärdiga rykten».
— »Osannfärdiga»? anmärkte Reuterholm; visserligen, så står det der, men tro mig, de osannfärdiga äro endast till för att maskera de sannfärdiga. Läs vidare!
»I går var hela staden i bestörtning öfver ett rykte, att en rysk eskader af elfva segel kryssat utanför Sandhamn.»
»Vidare berättar ryktet, att en stark rysk armé skall visa sig på finska gränsen.»
— Hvad säger ni? Men vidare.
»Många vilja veta, att hertigen-regenten sammandrager trupper i afsigt att göra en revolution, samt i sådan afsigt nattetid redan afskickat estafetter, extraposter och kurirer för att bereda vederbörande på de mått och steg, som böra vidtagas. Andra påstå, att trupperna endast samlas för ett vanligt lustläger».
— Med utspridandet af slika rykten betäcka Armfelt och hans vänner sina förehafvanden. Hvad står der mera?
»Man säger att den nuvarande regeringen skall hafva för afsigt att plundra banken».
— Ni hör?
»Man talar vidare, läste Adlerstjerna, om att Ryssland och Preussen skola öfverlägga om att dela Sverige; att Ryssland ämnar taga Finland och Preussen Pommern».
— Är ej ställningen ganska fruktansvärd?
— Ni har rätt, herr baron! Får jag öppet uttala min tanke?
— Tala, grefve! Ju upprigtigare desto bättre.
— Frågan i sin helhet sönderfaller efter min uppfattning i tvenne särskilda delar. Den ena af dem är af inrikes natur och den andra af utrikes. Så länge herr baron står i spetsen för inlandets angelägenheter och med säker blick vakar öfver dem, så sköter ni dem nog med stadig och säker hand; beträffande deremot ledningen af landets utrikes förhållanden, framför allt med hänsyn till Armfelts kabaler och intriger, så torde likväl hvarken det officiella öfvervakandet eller de »bevakande brödernas» arbete och uppmärksamhet vara tillräckliga. För att gifva enhet och styrka deråt, borde en särskild, om baron så vill, väl mindre officiel, men ändock tillbörligt dokumenterad, de skiljaktiga organerna i sig förenande person utses. Jag vet ej, om jag uttrycker mig tillräckligt tydligt.
— Jo, herr grefve! Jag förstår er. Ni menar en hemlig chef för min utländska hemliga polis.
— Må så vara. Jag ville säga en agent, i hvars agentur den magt och myndighet låg, att öfvervaka underordnade agenters åtgörande, och som, i fall af behof, egde rätt att både kontrollera och supplera dem. Skall ni lyckas, herr baron, i edra afsigter att fånga Armfelt i sina egna nät, bör ni härifrån utsända en person, till hvilken ni kan ha fullt förtroende, utrustad med erforderlig myndighet.
— Ganska rigtigt, grefve, men hvar finnes en sådan person? Jag har länge spanat derefter, men förgäfves.
— Jag skulle vilja åtaga mig ett sådant uppdrag, likväl, jag tillägger det, under vilkor att å utländsk ort få ansluta mig till prinsessan Sofia Albertinas hof.
Vid denna så öppet och bestämdt afgifna förklaring ljusnade ögonblickligt Reuterholms ansigte, men mörknade åter lika hastigt.
— Ni kan ha ganska rätt, yttrade han, ehuruväl …
Ännu misstänksam, tvekade han, huru långt han skulle kunna gå i sitt förtroende till Adlerstjerna. Öfverläggande gick han några hvarf kring rummet.
— Saken är af den allra största vigt, tilltalade han derefter Adlerstjerna, men innan jag vidare yttrar mig, vill jag först ha kännedom om den egentliga orsaken, hvarför ni så ifrigt och ihärdigt fullföljer er önskan att ansluta er till prinsessan under hennes resa?
— Den egentliga orsaken? — upprepade Adlerstjerna. Den är af så helt och hållet enskild natur, att — jag vet ej …
— Ni måste säga mig den.
— Nåväl, herr baron, jag älskar fröken Louise Posse. Hon är mitt mål.
Reuterholm betraktade honom med en tillfredsstäld och glad blick.
— Ingenting annat? Godt, grefve! yttrade han äfven. Inga förbindelser äro starkare och säkrare än de, som kärleken knyter. Men, tillade han efter en kort stund, fröken Posse och drabanten Döring älska ju hvarandra.
— Det hette verkligen så en tid; men Döring försvann helt plötsligt, efter att hans oäkta börd blef upptäckt.
— Ah! jag erinrar mig det; hvart tog han vägen?
— Man har sedan dess aldrig hört af honom. Han försvann, såsom om han aldrig funnits till. Hvad säger herr baron nu om min anhållan?
I stället för att svara begaf sig Reuterholm till en i rummet befintlig klocksträng. Vid första ljudet derifrån inträdde en af hans kanslitjenstemän.
— Har den utländska posten ännu anländt? sporde han.
— Den anlände just nu.
— Sortera brefven genast och lemna mig mina.
Dagens post medförde till honom blott ett enda utrikes bref. Med lifligt intresse igenkände han utanskriften och bröt det med synbar tillfredsställelse.
— Var god och dröj ett ögonblick, yttrade han till Adlerstjerna. Jag skall strax besvara er nyss framstälda fråga.
Under det han läste brefvet, vexlade oupphörligt uttrycken i hans ansigte. Ansigtsspelet skulle ha förtjenat att studeras af en frenolog.
— Således, yttrade han med af vrede blixtrande ögon, har man ännu ej kommit längre.
Läsningen af brefvet fortsattes emellertid. Ju längre han kom deri, desto mera tycktes det väcka intresset. På en gång sprang han också med en spänd fjäders hastighet upp ifrån den karmstol, hvari han tagit plats.
— Ja, ja! utropade han. Här måste hastiga och kraftiga mått och steg vidtagas, om målet skall uppnås. Man har ännu icke lyckats att upptäcka, genom hvilkas händer korrespondensen går fram och tillbaka mellan Armfelt derute och hans liktänkande här hemma. Man handlar allt för försigtigt och långsamt. Förr än vi funnit uppslagsändan till denna kedja, är ej värdt att röra ens ett lillfimger. Visserligen har jag bref, som kompromettera Armfelt, men det är ej nog. När jag vittjar notvarpet, måste jag på en gång hafva hela partiet deri. Verket fordrar sin man. Ni är klippt och skuren dertill. Då ni tillhör prinsessans uppvaktning, skall ingen misstanke kunna falla på er. Gör er färdig att afresa härifrån om, hvad skall jag säga, om två dagar. Jag väntar er resklädd i öfvermorgon kl. 10 på förmiddagen. Farväl till dess!
Adlerstjerna lemnade Reuterholm mer tillfredsstäld än någonsin förr.
Öfverläggande med sig sjelf, nedsjönk Reuterholm, så snart han befann sig ensam, åter i sin stol.
Blicken sjönk dervid ånyo ned i brefvet.
— Man framkastar här att en man, vid namn Forster, möjligtvis skulle … Forster? Hvem är Forster? Källarmästare? Källarmästaren Forster! Ah, jag påminner mig honom.
Omedelbart utsträckte han derefter handen till klocksträngen och samme person, som nyss lemnat brefvet, inträdde åter.
— Säg till Alm, att jag vill tala vid honom.
Alm inträdde.
Han, vår gamle bekante, som man måhända kan kalla olyckans gunstling eller lyckans styfbarn, såg mager och blek, nästan förtärd ut. Oaktadt han i alla sina dagar sökt lyckan med samma utsvultna och hungriga ihärdighet, som om det gält ett mål mat, och några gånger till och med trott sig redan hålla i dess rockskört, hade han ännu ej kommit ur stället.
Efter många uppvaktningar hos Reuterholm, hade han visserligen sedan en tid blifvit antagen till renskrifvare hos honom, men detta var en ganska mager befattning, allra helst för en man, hvars tankar så solade sig i lyckans hägrande solsken som hans.
Klädd i en svart, särdeles väl borstad, men mer än luggsliten frack, återse vi honom nu. Den hvita halsduken var väl icke ren för dagen, men skulle ändock föreställa det. Alm var gentil på sitt sätt.
Då han stannade vid dörren, kastade han en hastig blick på Reuterholm, som gick fram och åter i rummet. Alm trodde sig ega menniskokännedom och ville orientera sig.
— Ni är en förståndig, ung man, började Reuterholm slutligen. Ehuru jag ej har tid att tänka på allt, vill jag minnas att ni gjort mig åtskilliga småtjenster.
Alm bugade sig blott, men hvad han hörde gladde honom. Om lyckan skulle ha ett företal, tänkte han för sig sjelf, så bör det väl låta ungefärligen på det der sättet.
— Ni känner ju åtskilligt sämre folk i staden?
Ingen fråga kunde stöta Alm. Han hade blifvit sparkad så många gånger hit och dit af den snabbrörliga lyckans fot, att han var känslolös för allt sådant.
— Ja, herr baron, jag känner åtskilligt sämre folk.
— Känner ni någon, som lär heta Forster, tror jag?
— Källarmästaren?
— Rigtigt, han skall vara källarmästare på operakällaren?
— Ja bevars, herr baron, hvad jag känner honom. Vi äro intima vinner, mycket goda vänner. Jag är till och med sen gammalt ännu skyldig honom ett litet ficklån.
— Ni är en vän med honom, desto bättre. Träffas ni ofta?
— Allt sedan det der ficklånet, herr baron, har händelsen just icke ofta fört mig i hans väg, men dessförinnan voro vi nästan ständigt tillsammans. Forster har gjort lycka, han, herr baron, och jag — jag nästan skäms, jag …
— Ni skulle kanske ha lust att förnya den gamla vänskapen, icke sant?
— Om herr baron befaller det, men det der ficklånet, herr baron, gör mig liksom en liten smula förlägen.
— Förslår en af börsarne på bordet der?
Alm spratt till vid denna fråga. Ögonen lyste af begär, och fingrarne rörde sig nästan som långa maskar vid sidan af frackskörten.
— Tag den och följ mig, så skall ni få veta, hvad ni har att göra.
En timme senare såg man Alm komma ifrån bollhusgränden, styra
vägen snedt öfver södra slottsbacken och. stora borggården och derefter
kröka af utför lejonbacken samt passera Norrbro.
Han var väl ännu den magre Alm, men han var ej längre den förtärde. Lyckan hade väl icke öppnat porten till sitt tempel för honom, men den hade öppnat en penningbörs för honom; och om han också icke fick böja sitt knä vid hennes altare, så glimmade icke dess mindre hennes ögon emot honom i blanka silfverspecier.
Då han framkom till operakällaren, stannade han en stund och såg sig omkring, liksom ville han uppmana de förbigående att rigtigt gifva akt uppå, att han nu ämnade sig in på hufvudstadens bästa källare.
— Min vän Forster, mumlade han för sig sjelf, skall icke bli litet flat, då han får se, att jag nära nog efter mer än ett och ett halft år ännu kommer ihåg hans sista ficklån, för tusan, och när jag betalar det sedan, tycker jag mig se så stora ögon han skall göra.
Med denna stolta tanke inträdde han.
— Kypare! hvar är min vän Forster? sporde han.
— I källaren och tappar vin, herre.
— Och tappar vin? För tusan, det är dock ett göra, det. Han tappar således verkligen vin?
— Verkligen? Ja, min herre; han tappar vin.
— Och andra stackare, som endast få smutta af det, suckade Alm.
Han var nära att tappa koncepterna vid tanken på att Forster tappade vin.
— Kan man få träffa den hedersmannen? återtog Alm. Jag har så mycket att säga honom.
— Kypare, kypare! ropades i detsamma från flere håll, kypare!
— Herrn hör, huru upptagna vi äro, och jag tror knappast att husbonden har tid; men skulle icke herrn — och kyparen mönstrade härunder Alm med en klok blick — ha tillfälle att stiga ned i källaren.
— Ett förträffligt infall; det har jag ingenting emot.
Då Alm nedkom i källaren, befann han sig i ett stort och rymligt hvalf, upplyst af en nedhängande lykta.
Luften var frisk och sund, marken var torr, men det var med svårighet han i halfdunklet förmådde upptäcka föremålen omkring sig.
Han såg väl det ena sprundade fastaget på det andra och det ena buteljlagret bredvid det andra, men visste icke rätt, hvart han skulle vända sig i denna katakomb.
Då märkte han, huru en klar ljusstråle bröt sig fram från en halföppen dörr längst in, och med händerna försigtigt trefvande framför sig, begaf han sig ditåt.
När han öppnade dörren, mötte honom en syn, så vacker, att det rigtigt vattnades honom i munnen.
Vid en starkt och klart lysande lampa satt Forster framför honom. Hans ansigte var så välmående och vänligt, uttryckte så mycken trefnad, lugn och tillfredsställelse, som om intet af all härlighet kunde återstå honom att önska. Det var en af naturens goddagspiltar, hvilande på egna solida grunder samt nöjd med sin verksamhet och sin lott, som här visade sig, och visade sig icke blott belyst af ett vackert lampsken, utan snart sagdt förklarad af ett ännu högre sken, ett sken, så strålande och underbart, att Alm aldrig förestält sig något dylikt. Forster hade nämligen nyss dragit tappen ur ett af de öfverst liggande vinfaten, och den rubinröda vinstrålen störtade derur och i ett fastage nedanför. Mot lampskenet lyste kaskaden, som om den varit af eld, men af en eld, skiftande i tusen klara och glimmande färger. Forster tycktes njuta af synen, men kanske ännu mera af den drufdoftande, aromatiska utdunstningen. Alm inandades ett helt blomsterrikes vällukt. Utan att en enda droppe berörde hans tunga, rusades hans sinne af ett ljuft behag. Han njöt här icke af vinrankans kött och blod, utan af dess själ och andedrägt; det var icke rubinen, som smälte på hans läppar, det var dess glans, som omgaf hans sinne både med tjusning och berusning.
— Du lyckans gunstling! utropade Alm, ej mera mägtig att hejda sina känslors svall.
Forster såg upp. Då han igenkände Alm, utsträckte han vänligt sina armar emot honom, utan att likväl yttra ett ord. Han tycktes vara både vakande och drömmande: vinet doftade omkring honom.
— Gratulerar, pratulerar! här sitter du vid ett Niagara af guld, du välmågans guldgosse. För tusan — hvad lönar det mödan att göra sig samvetsförebråelser för några riksdalers skuld till dig — skall eljest säga att jag nu kommer för att liqvidera ficklånet — du mins — då vi sista gången åto oss mätta tillsammans — du lånade och jag bestod.
— Åh, jag kommer ihåg, det är nu bra länge sedan; du menar då vi voro på Liljeholmen, den der aftonen, då du trodde dig rigtigt knipa lyckan i kragen. Hur gick det med den saken? Hvad mig vidkommer, så ser du, huru jag har det.
Och Forster sprundade dervid helt lugnt till vinfatet och fylde en bägare med den skummande drycken.
— Får jag också dricka din lyckas skål? Icke sant, jag får det?
Då Alm hörde Forster prisa sin ställning, och betraktade hans om oberoende och välbefinnande så lifligt vittnande anletsdrag och figur, kände han afundsjukans styng i sitt hjerta.
Det föreföll honom, som om Forster hade stulit sin lycka ifrån honom, och att han egde giltiga skäl till missnöje och ovilja. Det var likväl mindre nu än förr förenligt med Alms natur att blotta sitt inre för andra, och han besvarade äfven Forsters skål med ett så vänligt utseende som möjligt.
— Ett skönt vin, skulle jag tro. Det är också frontignac, du, pressadt af de ädlaste muscatell-drufvor. Hvilken angenäm, lefvande kristall! Icke sant? Ah, så prägtigt! Känner du, huru det doftar af en ytterst fin, myskartad lukt!
Alm njöt, men teg.
— Verkligen, sade han slutligen, jag kan ej annat än medge, att du har skäl att känna dig lycklig. Det är helt annat med mig.
— Jag förstår, kamrat; men hvarför har du ej kommit hit ibland. Du ser, huru jag har det, och oss emellan skulle ej räkningarna ha blifvit långa.
Forster talade af hjertat; han var helt och hållet bara välvilja.
— Jag kan ju vara upprigtig emot dig, vi äro ju vänner, anmärkte Alm.
— Lita på mig. Säg mig dina bekymmer, och jag skall göra, hvad jag kan. Mitt hjerta är deltagande och godt, du känner det af gammalt, och numera saknar jag ej alldeles medel heller, tala, tala!
— Säg mig då först och främst, om det ej är baron Armfelt, som, innan han reste utrikes, gaf dig medel att börja rörelsen här?
— Nå ja, efter du frågar, eljest skulle jag just icke vilja tala derom, men för din skull. Baron Armfelt har onekligen varit mycket god emot mig.
— Och du är tacksam?
— Det är ej mer än en skyldighet; men hvarför kommer du med dessa frågor?
Forster var icke nöjd hvarken med dem eller sina svar. I dessa ämnen iakttog han helst tystnad.
— Om jag ej bedrager mig, erinrade äfven Forster, står ju du i vissa närmare förhållanden till Reuterholm?
— Jag vill ej förneka det, men du ser, huru jag ser ut: en fattig sate med luggsliten rock, det är tacken för mina tjenster. Om jag varit klok, skulle jag långt för detta egnat mig åt Armfelt i stället; ty det är ändå en karl, det.
Läsaren torde behaga lägga märke till att Alm, redan innan han instälde sig hos Forster, måste, med den kännedom han hade om honom, hafva uppgjort en plan, huruledes han på bästa sättet skulle fånga honom, n. b. i öfverensstämmelse med det ärende, som han fått i uppdrag af Reuterholm.
— Säkert, min bror, förklarade Forster, jag tänker att det till och med synes på mig, men, i alla fall, nu lär det väl vara för sent för dig att byta om husbonde. Armfelt är uti Italien, som du vet, och för öfrigt bör man väl ej svika en, för att tjena en annan.
— Lappri. Intressena äro våra egentliga husbönder, några andra känner jag ej. Men du sade att Armfelt är uti Italien, och jag vet det — men hur skall man …
Alm tystnade här, liksom rädd för att yttra sig vidare.
— Du bryter af din mening, hvad vill du säga?
— Intet, min bror, ingenting.
— Du har kanske icke förtroende till mig.
Alm lutade sig fram, liksom för att kasta en forskande blick in i Forsters ansigte.
— Efter du sjelf säger det, så måste jag bekänna att jag fruktar för att förtro mig åt någon, att jag …
— Hvad som ligger dig på hjertat är således vigtigt, kanske mycket vigtigt.
— Af den högsta, den största vigt. Jag tror att …
— Hvad tror du? Tala rent ut!
— Att hela min framtid beror derpå; att jag nu rigtigt kan säga, att jag har lyckan i mina händer, endast jag ej genom någon oförsigtighet åter släpper den ifrån mig. Jag föreställer mig nämligen, att om jag endast kunde få reda på en sak.
Forsters nyfikenhet började stegras.
— Förtro dig åt mig, Alm. Kanske kan jag göra mera än du föreställer dig. Hvad är det för en sak du vill veta?
— Jag är fullkomligt öfvertygad att du skulle kunna upplysa mig, om du ville; men …
— Icke så många men; skål, min bror, och tack för det att du tittade hit!
— Ah, hvilken präktig dryck, skål, Forster, men …
— Men, sade du.
— Ja, ser du, jag känner dig icke så mycket nu som förr; icke kan jag veta dina förbindelser; visste jag ändå, att du vore af själ och hjerta tillgifven Armfelt, visste jag blott det, så …
— Tillgifven Armfelt? Hur kan du ifrågasätta det? Jag har ju honom att tacka för allt, hvad jag eger. Vid gud, är det något, som rörer honom, så tala upprigtigt. En bägare vin till. Varan är ju god. Skål, min gamle vän! Nå-å! Du skulle säga någonting.
— Nåväl då, men man kan väl ej höra oss här.
— Var icke rädd, jag skall skjuta till källardörren, så der ja, nu kan du tala hvad du vill, och hin håle skall ej höra oss.
Alm betraktade Forster och såg, huru intresserad han blifvit.
— Jag har upptäckt en hof-hemlighet, du, till och med ett par.
— Har du det, och de äro vigtiga?
— Som jag sagt. Vigtiga, framför allt för någon, som är i Italien. Så vigtiga, att jag tror att han, med kännedom om dem, skulle återvända hit på ögonblicket.
— Hvad hör jag? Förtro mig dem, och du kan vara öfvertygad att de på säker väg skola komma till hans kännedom.
Det ryckte härvid till i Alms ansigte, utan att han sjelf ens tänkte derpå.
— Du känner då en säkrare väg, du, än andra, hvarpå du kan fortskaffa underrättelser af vigt?
Alms sätt att framställa denna fråga väckte hos Forster något tvifvelsmål om hans ärlighet. Forster drog sig också ett steg tillbaka och beslöt att vara på sin vakt.
— Det förstås, besvarade Forster Alms fråga, att vägen är säker; det är den vanliga postvägen, och jag har ej hört att någon olycka inträffat på den.
På Forsters rörelse och det försigtiga svaret märkte Alm, att han förhastat sig. Det gälde att hjelpa upp aktierna igen.
— Naturligtvis finner du, att värdet af hvad jag vet egentligen just består deri, att ingen annan än jag har någon reda derpå. Och då det är tydligt att, om jag oförsigtigt meddelar mig med någon annan, jag lätt kan gå förlustig de fördelar, jag önskar draga af underrättelsen, så följer också deraf, att jag bör söka tillfälle att sjelf ställa mig i beröring med den, hvilken allra bäst skulle betala mig. Någonting högre än en säker och pålitlig väg att skriftligt meddela mig kan jag ju alltså ej önska mig. Misskänn derför ej, att jag tog vid mig så häftigt, då jag hörde dig tala om en säker väg. Du har ej förtroende till mig, det är hela sjukan. Lika mycket också, jag får väl vända mig till någon, som ej misskänner mig. Låtom oss nu prata om andra ting. En bägare vin till! Nåå-å, du! Har du träffat lilla Marie, sedan? En fan så söt flicka, du?
Forster var ledsen öfver att ha misskänt Alm. Hvad Alm sade egde utseendet af den största upprigtighet, så att Forster började anse sin misstanke för en dumhet.
Han beslöt att söka åter få samtalet i gång, men visste icke ännu, huru han skulle bete sig dervid.
— Du frågar efter Marie, började han. Jag har också en hemlighet, skall du tro. Du har kanske icke sett henne, du, sedan vi voro på Liljeholmen tillhopa.
— I stället har jag så mycket mer tänkt på henne. Är hon qvar ännu på Liljeholmen?
— Långt derifrån. Från Liljeholmen kom hon till baron Armfelts friherrinna, der hon stannade qvar omkring ett halft år.
— Och nu?
— Nu är hon hos fröken Rudensköld; men jag kunde väl säga dig ändå mera.
— Du ser en en smula skälmaktig ut. Hvad vill du säga?
— Du påstår att jag misskänner dig.
— Jag tror nästan att jag nyttjade det uttrycket.
— Vill du, att jag skall bevisa dig, att jag ej gör det?
— Du behöfver det knappast; jag ser på dig, att det är jag, som mera misskänt dig, än du mig.
Alm ville också återknyta det afbrutna samtalet.
— Men såsom bevis på mitt förtroende till dig, ehuru du ej eger något för mig, så vill jag berätta dig, att Marie nu är min fästmö.
— Är det möjligt? Nu förstår jag, hvarför du ej nog kan prisa din lycka. Gratulerar dig, Forster, en skål för din brud, den vackra Marie!
Underrättelsen var likväl en ny svidande stöt i Alms afundsjuka hjerta. I jemförelse med Forster kände han sig så fattig på glädje och lycka, och likväl, hvem hade väl gjort mest för att finna den, han eller Forster?
Forsters framgång i verlden var, enligt hans omdöme, en orättvisa af försynen emot honom.
— Vill gud, skall mitt bröllop väl stå i höst eller i vinter, fortsatte Forster. Du har väl ej något emot att bevista det? Det skall ej bli klent, det kan du lita på.
I Alms öron lät denna bjudning såsom ett hån.
— Du ser missnöjd ut, återtog Forster, kanske du också är kär, men ej ännu i den belägenhet att kunna gifta dig.
En tung suck häfde Alms bröst.
— Låt oss återgå till din affär igen, anmärkte Forster vidare, och kan jag tjena dig med någon upplysning, som kan vara gagnande för dig, så lofvar jag dig det. Vi äro ju gamla vänner, icke sant?
— Jag är icke egentligen missnöjd med verlden; men jag är melankolisk, började Alm. Jag är ledsen, det är allt.
Alm hade fått ett infall, som han trodde skulle göra Forster beredvillig att förtro honom, hvad han önskade.
Forster var bara hjerta och öra.
— Du älskar ju Marie mycket? fortfor Alm. Älskar henne som dig sjelf, mera än allt annat?
— Visserligen. Jag ville hellre svälta i åtta dagar, än icke få se henne en enda dag.
— Hvad tror du väl då den skall känna, som älskar lika varmt och innerligt som du, men likväl måste afsäga sig till och med hoppet alt ega den man älskar?
— Du älskar då äfven?
— Beklaga mig, jag gör det.
— Och du älskas äfven tillbaka?
— Jag älskas.
Man såg Forsters deltagande i hans ansigte.
— Men det är ej nog dermed, fortsatte Alm.
— Icke nog, min gud, på hvad sätt kan du öka denna smärta?
— Och likväl, jag säger att det ej är nog med att jag ej ens får hoppas att ega henne, nej, icke nog, ty en stund egde jag likväl detta hopp, och jag var lycklig, men nu — nu — ack, att en gång ha egt och förlorat hoppet, är smärtsammare, än att aldrig hafva egt det.
— Men, hvad vill du väl säga härmed?
— Skulle du ha hjerta att beröfva någon hoppet?
— Omöjligt, nej!
— Då hoppets stråle dör, då är det natt inom oss.
— Du har rätt, en förfärlig natt.
— Huru anser du den, som är nog hjertlös att beröfva den fattige, honom, som ej eger något annat i verlden än hoppet, som är hjertlös nog, säger jag, att beröfva honom det?
— Han är hård, mycket hård, han är åtminstone icke ädel.
— Du dömer dig sjelf, ty du har beröfvat mig detta hopp.
— Jag?
Forster säg förvånad upp. Nyss hänförd af Alms sätt att uttrycka sig, kände han sig nu slagen.
— Jag hoppades, att den hemlighet, jag uppsnappat, skulle kunna förskaffa mig Armfelts bevågenhet, och jag ser på dig, huru högt man bör uppskatta en sådan bevågenhet.
— Håll, Alm, håll! du förkrossar mig.
— Jag hade hoppats att denna bevågenhet, sedan jag först visat mig förtjent af den, skulle försätta mig, understödd af min egen verksamhet, i en ställning, att också blifva berättigad att få älska den, af hvilken jag vet mig vara älskad.
— För all del sluta. Jag skall säga dig allt.
— Jag betraktade dig som en vän.
— Tyst.
— Jag misstog mig.
— Du misstog dig ej.
— Jag aflägsnar mig.
— Du stannar qvar.
Alm vågade ej förändra ett enda uttryck i sitt ansigte, af fruktan att ingifva några misstankar om sin egentliga afsigt. Han hade emellertid framkallat en rigtig täflan emellan sig och Forster, om hvem som skulle gå längst i uppoffrande tillmötesgående.
— Jag stannar icke, fortsatte han, emedan jag nu inser, att jag i min önskan att få veta den säkraste post-kommunikationen med baron Armfelt möjligtvis påkallat ett allt för stort prof af vänskap.
— Långt derifrån. Drick en bägare med mig!
— Gerna; men låt mig aflägsna mig. Din vänskap för mig kommer dig kanske att glömma någon af dina pligter, och det skulle smärta mig högt.
— Intet prat mera nu. Gud i himmelen vet, att jag ej vill förråda någon. Men att göra en vän en tjenst, är icke förräderi. Sätt dig ned igen, Alm, och lugna dig. Du är upprörd. Gå huru det vill, jag skall icke bli den, som beröfvar någon hoppet. Skål för dem vi älska, Alm. Det är ljuft att dricka en skål för sitt hjertas vän.
Bägarne tömdes, och Alm och Forster slöto sig närmare intill hvarandra.
— Låt oss nu vara fullkomligt upprigtiga emot hvarandra. Till en början får jag också säga dig, att jag väl kan uppgifva en säker postväg till baron Armfelt, men brefven måste i alla fall ändå gå genom mig, emedan du ej känner de personer, till hvilka de här böra öfverlemnas.
— Alltid således du i första hand.
— Som jag säger; någon annan gifves ej. Lemna mig derför brefvet, och jag svär vid himmelens barmhertighet, att jag skall framskaffa det.
Alm svarade intet, men antog en misstänksam min och hotade honom med sitt finger.
— Du tror mig ej, anmärkte Forster.
— Jag hvarken tror eller tviflar, men jag tiger och tänker.
— Låt mig höra dina tankar lika upprigtigt, som jag sagt mina. Det måtte väl finnas något medel att komma på ren fot med hvarandra.
— Hör då mitt vilkor. Du måste uppgifva för mig de personers namn, genom hvilka mitt bref skall gå. Så länge jag ej känner dem, kan jag ej ha förtroende till dem; först då jag vet, hvilka de äro, blir jag satt i tillfälle att bedöma dem, och huruvida jag vågar öfverlemna hvad jag har att meddela i deras händer.
Alm fann, att Forster ännu alltjemt var på sin vakt. Han måste således tillgripa ett nytt medel, för att kunna leda honom dit han ville.
— Jag vill säga dig i förtroende en sak, fortfor Alm.
— I förtroende — godt — tala.
— Jag fruktar nämligen att min underrättelse är af den egenskap, att den kan kompromettera dem, genom hvilkas händer brefvet skall gå; och du inser väl att, om det brytes af dem, så är jag förlorad.
Forster kunde ej dölja sin förundran. Alm hade med ett enda ord stängt alla vidare undanflygter.
— Ser du, sade Alm, som märkte hans bryderi, att du borde ha låtit mig gå nyss. Men ehuru det varit orätt af dig att underhålla förhoppningar hos mig, som du ej tänkte uppfylla, vill jag likväl ej klaga. Hvar och en är sig sjelf närmast.
Förebråelsen smärtade Forster; i sitt hjerta höll han verkligen af Alm, och han tyckte sig ha gifvit anledning till Alms yttrande.
— Anser du, började han derefter åter, att ditt bref ligger säkert i …
Han hejdade sig ett ögonblick. Ville Alm bedraga honom, så visste han, huru mycket som stod på spel. Han trodde dock menniskorna i allmänhet för mycket om godt, för att vilja ifrågasätta någonting sådant.
— Uti fröken Rudenskölds händer, afslutade han meningen.
Således, der har jag den första länken i Armfelts hemliga postkedja, tänkte Alm; men till och med för Forster var det ej möjligt att se, det Alm tänkte någonting, så uppmärksam var han i detta ögonblick på sig sjelf.
— Fröken Rudensköld, upprepade han, jag nästan fruktade att få höra hennes namn. Nej, jag vågar ej öfverlemna mitt bref åt henne.
Det gälde nu för Alm att få reda på de öfriga, genom hvilka Armfelts bref gingo.
— Icke, hvarför icke?
Alm hade redan förutsett denna fråga och var beredd på att besvara den.
— Hvad jag har att meddela Armfelt — men för guds skull blottställ mig ej — komprometterar framför allt fröken Rudensköld. Besinna om brefvet skulle brytas? Du vet icke …
— Säg ut.
— Att fröken Rudensköld, nej, nej, nämn någon annan.
Alm lutade sig helt förtroligt ned emot Forsters axel.
— Hvad tror du om öfverpostdirektör Franc?
Forster, bedårad af Alms inflytande, nästan hviskade fram dessa ord.
Således, der har jag n:o två.
— Omöjligt, omöjligt! ropade Alm. Du vet icke att fröken Rudensköld kastat sig i hertigens armar, att Franc — han visste icke hvad han skulle tillräkna honom — att Franc, men min gud, du är sjelf för lycklig att begripa alla olyckor i verlden.
För att förmå Forster att yppa hela sin hemlighet, hade Alm inga betänkligheter vid att draga till med något, lika mycket hvad som helst.
Öfverraskad af underrättelsen, att fröken Rudensköld öfvergått till hertigen, var Forster i denna stund att anse nästan som blind.
— Fröken Rudensköld, anmärkte han, skulle ha förrådt Armfelt!
— Franc har varit uppkallad till hertigen.
— Hvad säger du? Då är det bäst att låta brefvet gå genom Bregard.
— Hvem är han?
— Postmästare i Hamburg.
Ingendera talade högt, man endast hviskade fram orden.
— Och sedan går det säkert?
— Om du vill, så kunna vi adressera det till …
— Jag förstår, adressera det till …
— Till general Acton i Neapel, eller …
— Eller …
— Eller till Droon eller till Pietro …
— Hvilka äro de?
— De äro Armfelts kammartjenare.
Det var för Alm ej lätt att dölja sin glädje öfver de upplysningar han erhållit. Han beslöt också att aflägsna sig, utan att väcka Forster ur den, antingen af samtalet eller vinet framkallade, ovanliga sinnesstämning, hvari han syntes vara försatt. Men när Alm reste sig upp, reste sig äfven Forster, liksom om båda två följt samma rörelselagar.
— Fyll i bägarne åter, anmodade Alm Forster, för att undgå allt vidare samtal.
— Du lemnar mig.
— Tiden är det enda kapital jag eger.
— Din skål, min bror!
— Klang, pokaler!
Vi befinna oss åter i Reuterholms hus. Alm hade redan slutat
redogöra för sitt besök hos Forster.
— Jag är nöjd med er, Alm, yttrade Reuterholm. Kom hit en annan gång; jag skall ej glömma bort er. Lemna mig nu.
Men Alm qvarstod ännu ett ögonblick på sin plats.
— En annan gång, mumlade han för sig sjelf, en annan gång. Det är på det viset, som lycka och oberoende alltid stjäla sig ifrån mig. Det enda, jag får af dem, är löftet — en annan gång.
— Se der en börs till!
Alm grep den i luften såsom en boll.
Då Alm lemnade rummet, inträdde polismästaren.
Oaktadt Liljensparre till en tid sökt ställa sig det herskande partiets önskningar till efterrättelse, förblef han i alla fall alltid för mycket oberoende och sjelfständig, för att på längd kunna bibehålla sig. Under förevändning att polisen i Stralsund behöfde reorganiseras, afsändes han äfven dit i början af 1793. Häradshöfdingen Norlin efterträdde honom[1]. Befordrad af Reuterholm, tillhörde han också helt och hållet honom.
— Herr baron har låtit kalla mig.
— Var god och dröj ett ögonblick.
Reuterholm ringde och en kammartjenare inkom.
— Tag denna biljett och afskicka den genast till befälhafvaren för hertigens drabanter. Skynda dig! Vänta, ännu ett ord! Säg till herrar sekreterare, att de raska på med depescherna. Om en halftimme skola de afgå.
Kammartjenaren aflägsnade sig.
— Så der, herr polismästare, nu äro vi ensamma. Huru låter det på gatorna?
— Dåligt. Man är missnöjd, man knotar.
— Har ni satt i verket min befallning att man, sedan det blifvit mörkt om qvällarne, ej får gå på gatorna flere än två och två tillhopa?
— Naturligtvis. Jag gjorde det genast.
— Vi skola nu äfven öka vakterna. Jag skall anbefalla officerarne sjelfva att patrullera i slottet. Hvad säger man i de högre kretsarne?
— Att jakobinerna regera med säkerhets-akten i näfven.
— Vår hemliga polis är tyvärr ej i godt skick. Talar man något om Armfelt?
— Icke utan.
— Hvad säger man?
— Man tvistar mot och för honom. Somliga önska att han skall återkomma. Man tror att det från flera håll arbetas derpå. Ingen vet något säkert, men man hviskar och pratar.
— Och hvad säger man om mig?
— Thorilds fängslande har rifvit upp regn och oväder i tänkesättet. Ett pasquill af den gemenaste art cirkulerar man och man emellan.
— Huru, ett pasquill? Huru låter det?
— Jag har ej lyckats att komma öfver det hela; men jag vet att det börjar med:
»Det är förfärligt, skrek herr Carl».
Och vidare heter det den:
»Det är fördömligt, skrek hans jarl».
Stycket slutas med en allmän kör, som jag i dag hörde sjungas på gatorna.
— Erinrar ni er orden?
— Jag antecknade dem genast. Se här!
»Så styres detta usla land
Af tvänne äkta dårar;
En klok ej fins i deras band,
Ty minsta ljus dem sårar;
Men, herr baron, slutet är så gement, att jag omöjligt kan frambära det.
— Säg ut, säg ut!
— Som baron befaller.
Och af den framgång tjusade,
Som magten dem bereder,
Antasta mer än galna de
Dygd, ära, vett och heder»[2].
Reuterholms blick brann som på en tiger.
— Skaffa mig reda på författaren till denna skändliga nidvisa, och ni skall blifva min närmaste man. Hade jag Armfelt här! Vi få väl dock se! Ehuru blixten ännu gömmer sig i molnen, skall den, när molnet delar sig, träffa honom. Har man mera att säga?
— Man säger, att den allians, ni undertecknat med Frankrike, åtföljdes af femton tunnor guld i douceur, hvaraf hertigen skulle ha tagit tio tunnor, ni, herr baron, tre och rikskansleren två.
— Man understår sig att säga det. Ni måste söka få tag i några, som föra ett sådant tal. Hvad säger man om min ställning till hertigen?
— Att han är er skugga.
— Så-å, man tror det. Godt! Vidare.
— Man säger att hertigen är på det högsta intagen af fröken Rudensköld.
— Ni måste omgifva henne med spioner. Hon skall observeras och dock tro sig vara fri. Det är en farlig qvinna. Förstår ni? Men tyst, någon kommer.
Kanslitjenstemannen inträdde i detta ögonblick med depescherna. Polismästaren afträdde.
Sedan Reuterholm med stor uppmärksamhet genomgått och granskat depescherna, undertecknade han dem med ett ironiskt leende. Innan han förseglade dem, instack han en enskild biljett i hvarje särskildt omslag.
— Bed drabanterna komma in. De äro väl redan här, förmodar jag.
— De äro här.
Trenne af hertigens drabanter inkommo.
— Ären I färdiga att resa, mina herrar?
— Ja.
— Här äro trenne paket, och han lemnade dem hvar och en sitt. Om en timme skolen I vara på väg.
— Hvart går min? frågade den ene.
— Till Rom, adress: Piranesi.
— Och min?
— Till Neapel, adress: Vincent.
— Och min?
— Till Hamburg, adress: Bregard.
— Instruktioner och kreditiv?
— Ligga redan färdiga i expeditionen. Till häst, mina herrar!
Netherwood var den af de tre, som sändes till Neapel.
— Man trotsar mig, mumlade Reuterholm, ensam vandrande upp och ned i rummet; jag har aflägsnat partiet, ve det, om jag äfven måste förtrampa det!
På utsatt dag och timme instälde sig Adlerstjerna hos Reuterholm.
I ett af de innersta rummen egde ett långt och hemligt samtal rum
emellan dem. Då de åter utkommo, vexlade de slutligen några få ord.
— Se här, herr grefve, här är er fullmagt. Kom i håg, att den är oss emellan. Här har ni hertigens skrifvelse till prinsessan. Den skall göra er välkommen. Glöm ej, att jag har mycken tillit till Piranesi i Rom. Vincent har äfven visat sig pålitlig; men jag — han är en besynnerlig man — jag känner honom ännu icke rigtigt. Sök att utforska honom, att få kännedom om hvilken han egentligen är. Han är en man, som gömmer sitt rätta ansigte under mer än en mask. Ni ser att mitt förtroende är obegränsadt.
— Tacksamt erkänner jag det, försäkrade Adlerstjerna; men från denna stund skall ert valspråk, herr baron, äfven vara mitt: »svårigheter finnas ej».
Ännu en lång stund stod Reuterholm orörligt qvar och blickade efter Adlerstjerna.
— Saknar jag ej all menniskokännedom, yttrade han, så sände jag nu den bästa och, jag hoppas, äfven den sista galgsedeln till utlandet efter min vän Armfelt. Reder han sig med Vincent, Piranesi och Adlerstjerna, då måste någon, hvars magt jag ej förmår besvärja, helt visst stå på hans sida.
Under det han yttrade detta, hade han, för att liksom gifva sina ord den största möjliga betydelse, lagt sin hand på ett på bordet liggande bref.
— Låtom oss äfven kasta en blick deri och taga kännedom om hvad som står skrifvet på den uppslagna sidan.
»Edra armar, herr baron, läsa vi der, sträcka sig i närvarande
stund öfver hela Europa. Ni har en tjensteande, som genom mig
underrättar er om allt. Tätt i fotspåren följer han baron Armfelt hvart
han begifver sig. Ingen skugga kan vara oskiljbarare ifrån honom än
denna eder tjensteande. Utan att sjelf vara sedd eller hörd, ser och
hör han allt hvad Armfelt gör. Han har rastlöst och troget efter honom
korsat genom större delen af hela Europa och städse bott i samma
hotell som han. Han har varit med honom i Wien och i Aachen,
i Berlin och Bryssel. Under flere månader har han oupphörligt rest
emellan Rom och Neapel. Han var med honom vid Baden i Lucca
och sedermera i Toscana. Han var med honom i Livorno och Florens,
i Venedig och Genua, i Majland och Bologna. Han är för er, herr
haron, öfverallt, men för Armfelt ingenstädes. Denne er tjensteande,
försedd med, tack vare er frikostighet, tvenne snabba vingar af guld, eger i sin hand, tack vare äfven er, samma nycklar, som en dag
öppnade Danaës torn. Intet rum har varit så väl stängdt, att han ej osedd
öppnat dess dörrar. Med en volt, som ingen ser, hoppar han öfver
alla bardisaner och gevär. Er tjensteande lägger sig i allt, anmärker
allt och vet allt. Ni, svenska nationens beskyddande och välgörande
ande, som, beledsagad af visheten, nitet och försigtigheten, blickat in i
kommande tider och i ert ädla hjerta anat, att genom förrädares
trolöshet olyckliga öden hota ert fädernesland; ni har befalt mig» …
Brefvet låg här på något sätt veckadt, så att fortsättningen af
meningen ej syntes.
Derefter läsa vi likväl följande:
»De agenter, jag begagnar mig af,
utgöra i närvarande stund ett sjutal, nämligen Vincent Mori, Anton
Zamparelli, Pietro Pasquini, Benedikt Mori, Stephan Setola, hans bror
Frans Setola och Giacomo Borisardone. Setola står i vänskapliga
förbindelser med Armfelts egna tjenare. Ni ser, herr baron, att jag står
i spetsen för ett helt band. Det utgöres af män, i stånd till hvad
som helst.»
Längre ned läses vidare:
»Men äfven jag är omgifven af spioner.
Verldens vackraste ögon hafva alltid tjenat Armfelt antingen såsom
eldande stjernor eller också såsom för honom vakande. Dessa ögon
utgöra, hvart han kommer, en hel kår af spioner. Förr eller senare
kan man befara en sammanstötning emellan dem och mig. För min
del fruktar jag för intet. Utgången skall alltid blifva tillfredsställande
för herr baron, det svär jag vid tre gånger tre.»
Underskriften fans ej på den sida, som låg uppslagen[3].
En dag så märklig för Reuterholm, som denna, skulle också följas
af en natt, ej mindre märklig. Han hade kallat Silfverhjelm till sig
och lät magnetisera sig. Under den somnambula dvala, hvari han
försjönk, hade han en vision.
Ett stort fält, svagt upplyst, öppnade sig för honom.
Med majestätiska steg närmade sig der tvenne qvinnor hvarandra. Den ena af dem, större och gröfre än den andra, höll i sin venstra hand flere små runda bröd; den andra, smärtare och vackrare, höll på samma sitt små bröd, men i sin högra hand. Båda qvinnorna visade hvarandra sina bröd och höllo dem intill hvarandra.
Emellan dem uppträdde nu en öfver höfvan stor varg med en rödaktig fäll. Vargen bortskymde den större och fetare qvinnan med sin svans och vände sitt otäcka hufvud emot den smärta qvinnan, under försök att frånrycka henne bröden. Men i detsamma syntes bakom den smärta qvinnan trenne män, närmande sig djurets hufvud, och hvilka tycktes vara vigtiga personer. Två andra män förenade sig med dem. Den ene af de förstnämde var besynnerligt klädd, nästan som en prest. De voro åtföljda af en på olika sätt beväpnad folkhop, som slöt sig helt nära till dem. På andra sidan, d. v. s. nära den större qvinnan, såg man också en stor folkmassa, ehuruväl utan anförare, utan vapen och ordning. Liksom upphängda i luften, och utan att någon höll i dem, varseblef man en stor mängd pistoler, hvilkas mynningar voro rigtade emot den smärta qvinnan och kolfvarne emot den andra. På något afstånd från henne såg man en man, och bredvid honom en annan, hvilken tycktes gifva den förre råd. Midt i dennes panna såg man tecknadt ett svart R; han höll ett bref och en kompass i handen, Rådgifvaren visade med fingret på ett barn af himmelskt utseende.
Under allt detta fortfor odjuret att på allt sätt söka med svansen slå omkull den feta qvinnan och rycka brödet från den mindre. Plötsligt upplyftes qvinnorna i luften, bröden föllo ur deras händer och förenades samt försvunno på samma sätt som qvinnorna. Nu fradgade djuret af raseri och slog jorden med sin rygg och svans. Under det djuret på sådant sätt drog med sig de fyra första männen, som kommit nära dess hufvud, jemte den beväpnade folkhopen, förvandlade det sig i en ansenlig smedja med en stor mängd ugnar och smeder, hvilka tillverkade ofantliga kedjor. Murarne i denna ofantliga smedja befunnos genomborrade af flere hål, genom hvilka kedjorna, allt efter som de smiddes, gingo ut och in och kastades om hvarandra utanför och innanför, så att man ej såg annat än kedjor. Smeden och smederna hade försvunnit.
Sådan var den vision, som Reuterholm hade. Ehuruväl vittnande om en oredig fantasi, har den dock ansetts så vigtig, att Reuterholm sjelf antecknat den och bevarat den bland sina mystiska papper, hvarom Bergman-Schinkel upplyser.
Visserligen har man sökt tyda denna vision, såsom skulle de två qvinnorna hänvisa på Frankrike och Sverige, n. b. den tjocka på Frankrike och den smärta på Sverige o. s. v.; men vida närmare till hands ligger likväl, i fall man ens bör sysselsätta sig med att söka tyda ett allt för mycket hopkommet virrvarr i en somnambulisk skalle, att de två qvinnorna måste föreställa, den tjocka frihetstiden och den smärta det uppväxande parti, som efter 1792 sökte återföra landet till den förre, båda vändande sig emot hvarandra med bröden, d. v. s. 1720 års författning jemte dess många bestämmelser, under det att likväl revolutionen af 1772 såsom ett odjur stod emellan dem, bortskymmande den förra med sin svans, och sökande att rycka brödet ifrån den senare.
I de personer, som närmade sig den smärta qvinnan, äfvensom i dem, som utan ordning och anförare närmade sig den tjocka, lärer man väl knapt nog kunna se något annat, såvidt man deri bör se någonting, än partibildningarne den tiden. De tre männen skulle väl kunna hänsyfta på hertigen, Reuterholm och Carl Bonde. De två andra, som närmade sig dem, tyda möjligtvis på någon af den tidens apostlar i sanctuarium, allra helst som en af dem bar presterlig skrud.
De i luften upphängda pistolerna hänsyfta nog på de hotande meningsbrytningarne partierna emellan.
De två sistnämda personerna, som särskildt framhållas, utgöra väl specielt hertigen och Reuterholm, den förre emottagande råd af den senare. Det svarta R:et i hans panna synes allt för tydligt angifva det. Barnet med det himmelska utseendet torde symbolisera det nya statsskick, som de förespeglade sig.
Qvinnornas plötsliga upplyftande i skyn betyder väl ingenting annat, än att frihetstidens grundsatser, så väl de af 1720, som de, hvilka man nu hoppades skulle återkomma med 1792, ånyo upplyftes till möjligheten att åter varda erkända och sålunda liksom försvunno i den allmänna meningen. Författningen, bröden, blef allas.
Med odjuret, som slog jorden med sim rygg, antydes säkerligen intet annat än det Armfeltska partiets bearbetningar.
Smedjan, kedjorna och de många hålen tyda väl på den tidens intriger. Smedjans och smedernas slutliga försvinnande hänsyftar väl på det Armfeltska partiets fullkomliga upplösning och undergång.
Visionens egentliga behållning är slutligen endast mannen med det svarta R:et i pannan.
Kort efter det att Adlerstjerna kommit på utländsk botten,
meddelade han den icke så litet vigtiga korrespondens-hemligheten, att
utanskrifterna i Armfelts hit ingående bref voro skrifna på tyska språket.
Alla svårigheter att bemägtiga sig de bref, som vexlades emellan Armfelt och hans vänner, syntes härmed vara besegrade.
Adlerstjernas aktier stego i Reuterholms omdöme.
Reuterholm sjelf kände sig nu fullkomligt stadfäst i sin magt.
Nec Aspera Terrent.
- ↑ Innan Norlin öfvertog polismästare-befattningen, innehades den visserligen af Liljensparres son, men likväl allt för kort, att ega någon betydelse.
- ↑ Vi anse oss böra nämna, att denna vers utgör slutet på det af Netherwood upplästa poemet.
- ↑ Troligtvis var brefvet från Reuterholms gode vän Frans Piranesi i Rom. Piranesi hade ursprungligen varit koppargravör, men blef för de stora förtjenster han inlade såsom chef för det Armfelt omgifvande spioneriet af R. utnämd till svensk minister med lön vid det romerska hofvet, samt till nordstjerneriddare, hvarjemte han erhöll lifstidspension och åtskilliga dyrbara presenter. Det här förekommande brefvet öfverensstämmer helt och hållet med den skrifvelse, som Piranesi sjelf 1795 sände general Achton, till och med att större delen deri ordagrant återgifver hans yttranden.