Drabanten/Del 2/Kapitel 07

←  Armfelt i Tyskland.

Drabanten av Carl Fredrik Ridderstad Solens riddare. Den förste September.

England. Italien. Bella Napoli!  →

SJUNDE KAPITLET.
Solens riddare. Den förste September.

Vincent Pauletti har allt för länge blifvit lemnad å sido, att icke ett verkligt behof skulle inställa sig att äfven se till, hvad han tagit och tager sig för.

Nyligen anländ till Aachen, hade han för en kortare tid hyrt det i närheten belägna Ketchenburg. Alla, som förut varit der inhysta, hade måst afflytta. Vincent hade nämligen förbehållit sig att uteslutande disponera platsen.

Omedelbart efter hans inflyttning märkte man att mycken verksamhet der började utveckla sig, och det utan att några af de i trakten boende anlitades. För orten alldeles främmande personer kommo och gingo fram och åter dag och natt. I det inre af slottet hamrades och bultades oupphörligt, och i den omgifvande parken och trädgården ordnades allt på det fullständigaste och angenämaste sätt. Mången undrade hvad som försiggick der, men utan att lyckas få reda derpå. Af nyfikenhet hade en och annan närmat sig slottet, men med lika liten framgång.

Vi inträda i slottet natten före den förste September.

Vincents stämma ljuder stark och kraftig emot oss redan i trapporna.

— Från öster och vester, från söder och norr har jag kallat eder hit, mina bröder, talade han i det ögonblick vi öppna dörren till det omfångsrika rum, hvari han befinner sig, för att inför eder, fortsatte han, nedlägga den magt, som under många år varit mig betrodd.

Vi måste stanna på tröskeln ett ögonblick, för att se oss omkring.

Det skådespel, som vi hafva framför oss, är, om möjligt, mera storartadt och lysande än något, som hitintills utvecklat sig för våra blickar.

Från kristallkronorna och kandelabrarna strömmar ljuset i förbländande rikedom öfver hvarje föremål.

Midt framför oss se vi Vincent tronande i en af en hög estrad uppburen, gyllene karmstol.

Han liknade en dyster uppenbarelse.

Längs det stora rummets sidoväggar mötes blicken, till höger och venster, af en ovanligt talrik församling af män. Allas uppmärksamhet är rigtad på Vincent.

De högst lysande och olika ordensdrägter, hvari alla närvarande äro klädda, gifva taflan en färgprakt, som öfverraskar och behagar.

— Enligt vår ordens statuter, talar Vincent åter, är magtfördelningen inom den kända verlden ordnad i olika provinser, inom sig sammanförda och fördelade i fyra stora grupper.

— Låtom oss vid uppropet gå från gruppen i öster till gruppen i vester och från gruppen i söder till gruppen i norr.

En man, klädd i en fotsid, himmelsblå kåpa, reste sig dervid upp med förbundets namnkatalog i sin hand.

Under det att uppropet fortgår, vilja vi ytterligare taga skådeplatsen i närmare betraktande.

Då vi kasta en blick öfver det hela, slår oss fondväggens ljusprakt framför allt med öfverraskande glans. I sin helhet bildar den äfven, så långt utrymmet medgifver, en enda sol. Den förenade strålbrytningen af ljus och guld skulle man kunna säga på en gång både lyser och värmer. I solens midt läsa vi ordet: Universum, och i en liten båge deröfver: naturen, samt i en båge derunder: jemlikhet, frihet. Strålarne, som löpa ut derifrån, bilda på midten namn, och vi läsa der ett betydligt antal. Sålunda knyter sig en stråle, som skjuter högst upp, liksom öfver dem alla, på midten i Voltaires namn, fortlöpande derefter så långt fondväggen räcker. De öfriga, den ena efter den andra, namnteckna på enahanda sätt vissa personer. I stråle efter stråle läsa vi således namn sådana som Bacon, Rousseau, Helvetius, Montesquieu, Bolingbroke, Condorcet, Bailly, Fontenell, Collins, d'Alembert, Diderot, Fredrik den andre (under hans namn läsa vi: du Luc)^[1], Newton, Tolland, Locke, Sheftesbury, Tindal Morgan, Mandevill, Chubb, Hume, Robertson, Payne, Gibbon, Weishaupt, Will, Sauer, Xavier-Zvack, Knigge, de Bassus, Mertz, Bode, Stolberg, Kolowrath, August af Saxen-Gotha, Cagliostro, Collot d'Herbois, Barras, Seyes, Brisot, Robespierre, Petion, Danton, Camille Desmoulins, Marat, Masenhausen, Mengelhofen, Lodron, Sonnenfels, Dittfurth, Koppe, Troponero, Fouché, Couthon, Cabot, S:t Just, Rochefoucauld, Born, Zimmerman, Stamm, Bardt, Böhmer, Moses Mendelsohn, Ehlers, Echenmasser, Bruisard o. s. v.^[2]

Således hafva vi här framför oss en sol af den största betydelse, en sol, hvars alla strålar beteckna de män eller flertalet af dem, hvilka såsom filosofer, vetenskapsmän, historieförfattare, naturforskare, statsmän och politici bidragit att på ett eller annat sätt genomgripande förändra tidehvarfvets verldsuppfattning, samhällsbegrepp och allmänna tänkesätt. Visserligen stråla de ganska olika, dessa män, en del lysa med den renaste glans, en annan med irrskenets och en tredje såsom droppar af blod. Men lika mycket likväl huruledes de verkade, i århundradet ingrepo de alltid mägtigt. Och med den orden, inom hvars högsta areopag eller sanctuarium vi nu befinna oss, förhöll det sig väl så, att den i sitt stamträd icke försköt någon, som på hvad sätt det än månde ha varit — vare sig med ren eller oren hand — bidragit att vända det verldshistoriska bladet eller, ännu i den stund vi skildra, bidrog dertill.

På sidorna och bakom den upphöjning, hvarpå Vincents stol står, ser man äfven symboler af underbar och egendomlig art.

Tillhopa bilda de en båge, halft omslutande honom, äfven den utstrålande såsom en sol. Såsom Vincent sitter, utgör han dess centrum. Öfver solen blixtrar en krona med sju spetsar, hvarje spets krönt med en stjerna.

Denna sinnebild innebär tanken på en universal-monarki, hvilken genom solen skulle regera verlden.

På venstra sidan om solen synes Jupiters örn, med ögonen fästa på Vincent, vingarne halflyfta till flygt och en blixt i sin ena klo. Han tyckes nästan vänta på en vink af Vincent, om han skall spänna vingarna till flygt eller kasta sin blixt på någon förtappads hufvud. Till höger ser man en arm höja sig liksom upp ur jorden, i hvars hand ett jordklot hvilar. Det skall betyda, att all verldslig magt uppbäres af och hvilar i de understa lagrens hand. På venstra sidan ser man vidare en pyramid. Öfver pyramiden glänser en måne; under den har man fyra hjul. Pyramiden föreställer samhället, månen att samhället lånar sitt ljus från solen, och hjulen att samhället aldrig kan stå stilla, utan måste röra sig för att lefva. På högra sidan, och motsvarande denna pyramid, ser man en kolonn, afbruten upptill. Det afbrutna stycket ligger likväl vid pelarens fot. På sjelfva pelaren ser man ett H och blver det ett A. Pelaren symboliserar arbetet, som ännu alltjemt fortgår. Den afbrutna delen vid foten betecknar hvad som ännu återstår. Bokstafven H med sitt A deröfver betyder Hiram-Abif, den dödade mästaren, det förkrossade ordensförbundet, som dock ännu lefver och blott behöfver deltagande och hjelp för att åter uppstå.

Vid Vincents fötter ligger ett brutet kors och ett brutet svärd.

Uppropet har härunder fortgått. Tyst! Vårt eget fädernesland nämnes i detta ögonblick.

— Sverige? ljöd frågan.

En man reser sig dervid upp och nämner sitt namn, hvilket vi dock af grannlagenhet ej här vilja återgifva.

— Frankrike — Philip af Orleans.

Alla reste sig upp, då han nämde sitt namn.

— Portugal? — Serge's.

— Spanien? — Reddeleon's.

— Italien? — Rey.

— Österrike? — Mehalovick och Hebenstreit.

— Preussen? — Mavillon.

— Nederländerna — Van der Noot.

— Ryssland? — Genet och Bossi.

— Turkiet? — Muradgea d'Osson.

— Förenta staterna? — Adet och David Lean.

— Asien? — Ruffien.

— Afrika? — Lessep.

Vi hafva här anfört några upprop, utan att ha iakttagit någon ordning namnen emellan.

---

Men låtom oss ännu ytterligare se oss omkring.

Framför Vincent står ett stort, rundt bord.

Bordet är betäckt med en svart duk, som på sidorna faller ned ända till golfvet. Äfven på detta bord återfinna vi en i guld skimrande, hela bordskifvan upptagande sol. I midten af denna sol ligger en sinnebild så arbetad, att den, på samma gång som den ser ut såsom ett öga, likväl är ett ur, och hvilken glänsande sinnebild betyder, att solen icke allenast beräknar tiden, utan äfven ser, huruledes du använder den. Intill denna sinnebild sluta sig tolf små sköldar, på hvilka vi läsa icke månadernas namn, utan de tolf apostlarnes, hvarje månad således betecknande eller tänkt såsom varande en af solens apostlar. Sköldarne sammanbindas med hvarandra i en kring deras yttre spetsar löpande kedja, hvilken kedja sammanhålles af en femkantig knut eller kanske rättare sagdt pentagon, på hvilken man finner det af alla gnostiska sekter betecknande ordet: abrasax, graveradt.

Emellan och ifrån alla dessa det lysande emblemets inre sinnebildliga delar bryta sig solens strålar öfverallt fram, och följande duken, falla de med den äfven ända ned till golfvet.

Till höger om bordet stå två mindre altaren, och till venster om det ett liknande tredje. I sin ställning till hvarandra bilda de en likvinklig triangel. På det första altaret ligga tvenne stora nycklar i kors om hvarandra, på det andra ligga en dolk och en palmqvist, likaledes i kors, och på det tredje finna vi ett vinkelmått, en cirkel, en kubisk sten, en spade o. s. v. Midt emellan dessa sirater ligger en bibel.

En kandelaber höjer sig upp emellan de två första altarne. Kandelabern krönes af en sexspetsig konungslig krona med en upprättstående spira i midten. Ur kronans spetsar och spira flamma antända lågor.

— Men hvad betyda vill, torde läsaren fråga, alla dessa dekorationer eller sinnebilder? Solen i fonden förstår jag, likaledes de symboler, som omgifva Vincents tron, men resten, t. ex. emblemen på bordet, kan jag ej rätt fatta.

Behagar läsaren skänka oss ett ögonblicks tid, skola vi försöka att förklara dessa ordens allegorier, så godt vi kunna.

I allmänhet betyder den svarta duken jorden, och solen derpå den ljusets och värmens kraft, som väcker och underhåller dess alstringsförmåga. Jorden är materialet, solen arbetet.

Det sinnebildliga i dekorationens hvarje särskilda del, förklaradt på sätt den tidens ordensmysterier gemenligen brukade förklaras, bekräftar ganska väsentligt denna allmänna uppfattning och mening.

På samma gång dekorationens olika partier utgöra vissa sinnebildliga allegorier, utgöra de äfven ett slags chiffer. Siffertalen i den ordning de förekomma, hänförda till alfabetets bokstafsordning, dechiffrera också sinnebilderna.

Solen är I och I är A.

A betyder i de vanligaste fall antingen Adam eller Adoniram. Adam, den första menniskan, konungamenniskan, hvilken gud befalde: du skall arbeta i ditt anletes svett; Adoniram, byggmästaren i Salomos tempel, mästaren af den kubiska stenen, vinkelmåttet, cirkeln och spaden. Hela Adonirams-myten ligger således här för oss.

Sköldarnes 12-tal gifver oss bokstafven m, och m gifver oss 12.

M betydde, enligt den tidens af ordnarne i allmänhet antagna begrepp, maison och mason, det vill säga: maison = hus och mason = murare, som i sin ordning i allmänhet betyder: arbetet för hus och härd, eller med andra ord: du skall mura dig din egen bostad.

Chiffern kan äfven tydas på annat sätt och har äfven blifvit det.

Subtrahera vi 12 från 12 få vi 0. 0 kan på en och samma gång betraktas både såsom bokstaf och siffra. Såsom bokstaf utgör det initialen till Ordensförbundet och betecknar således detsamma. Såsom siffra eller såsom nolla betecknar det att förbundet icke eger något värde för de profana, d. v. s. är af noll och intet värde för dem. Men nu är 0 äfven en ring^[3], och alla ordnar hafva i alla tider betraktat sig såsom slutna ringar, och en annan af dem har till och med kallat sig för »ljusets ring.» Nostradami^[4] astrologiska ring har härvid ganska antagligt föresväfvat dem. Skaparen var medelpunkten i denna ring och skapelsen dess periferi. All kraft skulle utgå från honom och efter fulländadt verk återgå och förena sig med honom.

De 12 månadernas missionsarbete i den högste, den osynlige och cvige mästarens tjenst skulle således utgöra deras apostlagerningar.

Addera vi nu återigen 12 med 12, så erhålla vi 24. Siffran 24 motsvaras af bokstafven Z, den sista i alfabetet. Vi skola, vill det säga, arbeta intill det sista.

På den pentagon, som sammanhåller den omkring dekorationens inre emblem liggande kedjan, står ingraveradt ordet: Abrasax. De gnostiska^[5] sekterna betecknade dermed antalet af årets dagar. Efter de grekiska bokstäfvernas värde under den tid de ännu begagnades såsom siffror gifver oss nämligen detta ord siftertalet 365. Räkna vi också kedjans små länkar, så skola vi finna att deras antal utgör jemt 365. Men ej nog härmed. Addera vi siffrorna 3, 6 och 5 tillhopa så få vi siffertalet 14, som återigen motsvarar eller betecknar bokstafven O, hvarigenom vi återkomma till den betydelse, som vi redan angifvit, och till hvilken man för öfrigt mer än ofta återkommer, såsom principielt och följdenligt betingande karaktären af och vilkoret för hvarje ordens afrundade enhet i och för sig sjelf.

De två nycklarne, som ligga på det ena bordet, beteckna nycklarne till himmelen och till helvetet. De äro alldeles lika. Menniskans uppgift och pligt är att skilja dem emellan. Det torde vara svårt nog ibland, men hvar och en fär skylla sig sjelf. Dolken och palmqvisten på det andra altaret betyda: i vår hand ligger krig och fred.

Allegorien med ljusstaken torde vara tydlig för en och hvar. Den absoluta magtens krona med spiran i midten betecknas härmed endast vara berättigad såsom en ljusets, en upplysningens magt. Med kronans sex spetsar och spiran i midten utgöra de deröfver i sina små oljekärl brinnande lågornas antal tillhopa sju. Vi hafva således här tabernaklets heliga, sjugrenade stake.

---

Storartade och praktfullt anslående voro emellertid de lysande anordningarna.

Så måste det väl äfven vara, då vi upplysa, att vi befinna oss midt i kretsen af det på sin tid i händelsernas gång så mägtigt, kanske mäptigast ingripande ordensförbundet; Solens riddare^[6]. Alla dekorationerna utgå och återgå här också från och till solen.

Genom att anlita och begagna sig af kanske de vigtigaste sammanhållningsmysterierna från ett stort antal andra ordnar och på ett snillrikt sätt forma och sammansmälta dem till ett stort, nytt helt, hade detta förbund, detta ridderskap, lyckats att bilda ett slags företrädesvis magtegande och öfverordnadt förbund öfver ett stort flertal sidostälda ordnar, för att ej säga, öfver dem alla. Detta förbund gick också i sina uppgifter till det yttersta. För detta förbund fans endast bibeln till så långt, som det gamla testamentet sträckte sig. Det yrkade icke något annat samhälle än det rent menskliga. Vinkeln betydde inom detta förbund, att gud gjort alla jemlika; den kubiska stenen, att allas handlingar kuberade hvarandra inför det högsta väsendet. Ytterst var deras uppgift att störta alla välden på jorden, tronens såväl som altarets, konungarnes såväl som presterskapets, såsom numera stående i strid mot guds och naturens enkla ordning, samt att på deras ruiner bygga sitt eget, d. v. s. de naturliga lagarnes välde.

Förbundet dyrkade uteslutande gnostikernas gud: förnuftet. Öfver hufvud trodde väl hela den dåvarande bildade verlden knapt nog på något annat. Den högtidliga festen i Notre-Dame 1793, då det franska folket, och i spetsen för det sjelfve biskopen i Paris, Gobel, afsade sig kristendomen och antog förnuftets religionsdyrkan, var väl också ingenting annat än en naturlig slutföljd deraf.

Ordföranden inom förbundet bar namnet Adam, och den, som införde recipienten, kallades sanningen.

Förbundets sociala uppgifter torde temligen fullkomligt ha blifvit återgifna af ett program till folket, som triumviratet Baboeuf, Drouet och Lagnelot vid den tiden utfärdade.

»Lagstiftare, styresmän, I rike, I egendomsherrar, hörer, hvar och en för eder, — heter det i detta program, — hvad vi hafva att förkunna eder. Vi äro alle jemlike. Välan, vi begäre att hädanefter få lefva och dö så, som vi äre födde. Vi önska antingen en verklig jemlikhet eller döden. Sen här, hvad oss göres behof, och vi skola vinna denna verkliga jemlikhet, kosta hvad den vill. Olycklige de, som sätta sig emot hvad vi söke. Olycklig den, som vill hindra framgången af vår nu uttryckta önskan. Revolutionen i Frankrike är endast ett förebud till en vida större, vida mägtigare, som skall varda den sista. Vi gå in på att vända allt upp och ned, att krossa och förstöra allt, endast vi derigenom kunna fästa oss vid jemlikheten. Må, om så fordras, alla konster, alla vetenskaper förgås, blott den verkliga jemlikheten står oss till tjenst.»

»Lagstiftare, styresmän, rike och obarmhertige egendomsherrar! fåfängt bjuden I till att utropa våra heliga bemödanden för likgiltiga, i det I sägen: de söka endast frambringa denna lex agraria, som redan flere resor före deras tid blifvit påkallad. Tigen, smädare! vi syfta åt något vida högre och rättvisare: gemensam egande rätt. Bort med all enskild rättighet till jord och mark! Jorden tillhör ingen. Vi återfordra den, vi vilja införa ett gemensamt åtnjutande af jordens goda, dess alster tillhöra alla menniskor. Försvinne då en gång dessa stötande skilnader emellan rika och fattiga, höga och ringa, herrar och tjenare, styrande och undersåtar! Måtte hädanefter ingen annan skilnad än ålderns och könets ega rum ibland menniskor!»^[7]

---

De många ämnen, som från olika håll tränga sig på oss i detta ögonblick, tillåta oss icke att i hela dess utsträckning anföra Vincents tal, utan nödga oss att här återgifva det i det största möjliga sammandrag.

Vincent ingick således till en början i en utredning af den ställning, som solens ridderskap i sin stora och allmänneliga helhet intog till det menskliga samhället, det verldsvälde, hvarefter det sträfvat, och äfven till väsentlig del lyckats att förvärfva, samt de fullkomligt verlds- och samhällsomhvälfvande planer, som utgjorde de besjälande elementen för dess tillvaro och hvarför det rastlöst och följdenligt arbetat. Sålunda framhöll han, huruledes de män, hvilkas lysande namn strålade ned från fondväggens sol, genom de idéer, hvarför de under århundradet dels så segrande arbetat, dels ännu i denna stund offrade lif och krafter, utgjorde den areopag af snillrikt tänkande och kraftigt handlande hierofanter, hvilka icke blott förenade gifvit tidehvarfvet sitt nya program, utan äfven besjälat sitt eget brödraförbund med den oemotståndliga magt att triumferande besegra alla hinder och svårigheter och uppnå den magtställning, som det nu innehade. Icke endast Europa låg nu mera för brödraskapets fötter, utan, med Cæsar och hans lycka om bord, hade väldet vuxit ut ända derhän, att det redan planterat sitt banér bortom Atlanten, Medelhafvet och Bosforen. Härefter öfvergick han till brödraskapets organisation. Ingen trodde han kunde vara fastare än den. Liksom sjelfva tidsandan hvilade på det mest utsträckta behof af en ny verldsordning, hvilade äfven förbundet derpå. Grundvalen hade under århundraden blifvit lagd af hemliga ordnar och sällskap, hvilka genom sitt omfattande emissariat småningom vunnit inflytande inom alla riken. Hans analys i denna punkt egde stort intresse. Liksom korallen i hafvets djup, utan att bemärkas af dagens öga, växer i sitt mörker till — uppåt och utåt — i många tusen olika former, hade de hemliga ordnarne äfven vuxit upp och till. Förbundet hvilade på de fastaste grunder. Såsom dess hörnstenar uppräknade han ett stort flertal ordnar, loger och biloger, hemliga sällskap och brödraskap. Från de nio systrarnes förbund hade filosofien kastat sin sista blixt mot altare och tron; genom tyska unionen hade man bemägtigat sig en stor del af litteraturen, tidningarna och bokhandeln; genom de förenade vännernas utskott, kalladt Savaletts håla, hade man sönderslitit alla band emellan de styrande och de styrde, emellan medborgare, slägtingar, föräldrar och barn; genom redlighetens vänner hade revolutionens första upprop skallat inom Europa; genom riddarne af Phœnix hade detta upprop proklamerats såsom en oförytterlig mensklig rättighet och helig pligt, och genom samhällsfördragets^[8] förbund hade sista masken fallit och en dödskalle i hela sin nakenhet grinat emot samhället och emot den s. k. bestående ordningen. Vår korrespondenskedja knyter sig, sade han, i alla rigtningar omkring verlden, och springer åter tillhopa i min hand. Af alla tilldragelser under förbundets utvecklings- och verksamhetstid har ingenting så kraftigt kunnat knyta dess medlemmar tillhopa och så eldat deras brinnande beslutsamhet till styrka och enhet, som de med 1785 och 1786 började förföljelserna. Fredrik den andre^[9] har vida mera gagnat vår tids filosofi såsom dess slutlige fiende, än såsom dess tidigare vän. Illuminatismens förföljande och de straffdomar, som i och med detsamma hotade alla hemliga förbund, blef till en lefvande brandfackla inom hvarje bröst. Först i farans kors-väg vidgar sig menniskohjertat till hela sin kraft. Först i striden för lifvet springer en tanke med en herkulesklubba fram i hvarje själ. Vi hafva att tacka Fredrik den andre för mycket. Hans namn strålar äfven bland de våra. Förföljelserna kommo och de opererade starren, och alla ordnar igenkände hvarandra genast såsom bröder. Den förening och den sammansmältning, som ditintills förgäfves eftersträfvats, blef nu helt naturlig. Illuminatismen uppgick i jakobinismen. Det var det första stora steget. De andra följde af sig sjelfva. Och i närvarande stund strålar solen öfver dem alla. Stora förbindelser fästa oss vid Frankrike. Detta land ligger såsom ett hyende under solens fot. Frankrike sår och skördar på en och samma gång. En broder ibland oss från detta land förtjenar vår beundran. Då Philip af Orleans utfärdade från den stora parisiska östern sitt manifest, hvari han kallade hela Europas alla ordnar att offervilligt och trofast sluta sig tillhopa i revolutionsarbetet, betogs man af en hänförelse, som om man på en pång återfunnit det förlorade, af alla sökta ordet^[10].

Fredrik den andres uppmaning till förföljelse och Orleans’ uppmaning till sammanslutning blefvo den negativa och positiva elektriska strömbrytning, som kom alla att förena sina krafter i en enda blixt. Sålunda kunde vi redan då bestämma den första stora explosionen till den 14 Juli 1789^[11].

Vincent framhöll härefter alla de förhoppningar, som han fäste vid revolutionen.

Han bebådade att en ny sol skulle uppgå öfver verlden ur de stormskyar som nu rasade öfver den. Han såg ett nytt tidehvarf triumferande höja sitt segerkrönta och stolta hufvud öfver det med dess jättefot till ruiner förtrampade gamla. Han erinrade om Israels barn, som måste lägga hela det röda hafvet emellan Egyptens hundraåriga slafveri och det nya Jerusalem, för att i dess salomoniska tempel få njuta af frihetens och fridens välsignelser. 5å skulle det äfven nu ske. Ett haf af blod skulle komma att bölja emellan en förgången och kommande tid. Han betraktade den franska tronens till spillror krossade välde såsom en af århundradets mest storartade idrotter. Folken hade härmed uttagit ett steg, som öfvertygade om deras magt och visade hvarthän de ville. Han var öfvertygad att det ena altaret efter det andra äfven skulle störta in. Dånet af den störtade tronens fall skulle — derom var han öfvertygad — ljuda såsom en varnande åska från land till land, verlden rundt omkring.

Härefter ingick han i en redogörelse för sin egen ställning till ordensförbundet.

Betraktande sig mera såsom en varmt intresserad organisatör, än såsom en kallt beräknande handlingens man, manade honom situationen att frånträda sin magt. Han var, sade han, mera en strateg och taktiker, än en i striden på fältet praktiskt lämplig och användbar natur. Han fruktade icke hvarken för sitt omdöme, sin blick eller sin arm, men han fruktade för sitt hjerta, hvilket, hemfallet, som han visste det vara, under våldsamma och häftiga lidelser, möjligtvis kunde svigta.

Sedan han härefter erinrat om de många år, som han stått i spetsen för deras förbund, och tacksamt erkänt de många bevis af förtroende, som han åtnjutit, afskedshelsade han dem alla med djupt gripande rörelse.

Vincent löste derpå det enkla pannsmycket från sitt hufvud och nedlade det på altaret.

Pannsmycket bestod i ett ej särdeles bredt, men af massivt guld förfärdigadt band. Öfver pannan glänste, uppburen af bandet, en liten sol, i hvars midt en diamant strålade, ganska mycket liknande ett blixtrande öga.

Vi lemna alla öfriga, härefter förekommande ceremonier och tal derhän.

Efter den högtidliga aktens afslutande aflägsnade sig Vincent. Hvad de qvarvarande bröderna sedan företogo sig eller beslöto, hör ej hit.

Från denna akt och från detta ögonblick hade emellertid Vincent nedstigit från den, såsom vi erfarit, ovanligt höga magtställning, som han hitintills innehaft, och hvilken ställning måhända varit en icke så litet sporrande fjäder till det skaplynne han utvecklat. Ifrån det stora verksamhetsfriska lif, som han hitintills tillhört, hade han emellertid nu dragit sig tillbaka med sitt, efter hans egna ord, lidelsefulla hjerta, på hvars praktiska uthållighet han sjelf icke trodde. Vi hafva således här ett vigtigt öfvergångsögonblick i denne egendomlige mans lif. Stora, om ock mera enskilda frågor föreligga honom likväl ännu, och vi hoppas derför att han fortfarande skall kunna vid sig fästa våra respektive läsares intresse.

---

Då dagen grydde och den uppgående solen skingrade nattens skuggor, syntes ej det minsta spår af hvad som under dess mörker tilldragit sig.

Hela det sceneri, som vi nyss skildrat, hade försvunnit såsom en fantastisk dröm.

Den vackra morgonen klädde Ketchenburg, dess omgifvande park och trädgård i sina mest färgskimrande, lätta och luftiga toiletter.

Redan tidigt på morgonen återfinna vi Vincent vandrande af och an i sina rum.

Uttrycket i hans ansigte var dystrare, skarpare och bestämdare än hvad det i allmänhet brukade vara.

Nattens tilldragelser kunde ej annat än lemna något qvar inom honon, som måste gifva honom en sådan stämpel. Han hade trädt tillbaka eller kanske rättare nedstigit ifrån en allt för stor och inflytelserik magtställning, att icke tanken derpå ännu i sina mörka dyningar skulle brusa i hans själ.

Emellertid kunna vi vara öfvertygade att allvarlig öfverläggning och en orubbligt fast vilja föregått och bestämt hans handling och nyss tillkännagifna beslut.

I sin afskedshelsning till förbundsbröderna hade han i första rummet, såsom skäl hvarföre han frivilligt nedsteg från sin magt, uppgifvit att han icke egentligen var en handlingens man, utan fruktade för sitt allt för lidelsefulla hjerta.

Då han uppgaf detta såsom skäl för sitt handlingssätt, gjorde han måhända icke sig sjelf fullkomlig rättvisa.

Hvad vi veta är, att den stora oförrätt och skymf, som hans egen maka i förening med Armfelt tillfogat honom, under loppet af mer än tjugo år på det lidelsefullaste sätt sysselsatt hans tankar. Antagligt är att detta ganska bestämmande inverkat på honom. Den våldsamma utveckling revolutionen tagit, skulle, i den ställning, som vi nu veta att han till den intagit, lätt ha kunnat indraga honom i sitt vilda skydrag, och det just i det ögonblick, då hämdens stund närmade sig. Allt annat hade han också sagt till sig sjelf, blott icke detta. Men en så våldsamt och lidelsefullt brinnande natur som Vincents, var väl i sjelfva verket klippt och skuren att i en så vulkaniskt upprörd tid spela en framstående och mägtigt ingripande revolutionär roll.

Den förste September var nu inne.

För Vincent var dagen en af hans lefnads mest smärtsamma tychobrahedagar. Det var årsdagen af den dag, då han visste att hans maka och Armfelt vid Ketchenburg svurit hvarandra kärlek och trohet, årsdagen af deras lycka och hans vanära, årsdagen af den dag, då Armfelt gaf henne ringen såsom underpant att han tillhörde och endast tillhörde henne, årsdagen också, strängt räknadt eller kanske rättare, såsom Vincent beräknade det, af Armfelts svek och hans förra makas deraf härflytande sönderslitande smärta samt hans eget nästan vansinniga lidande.

Vid tanken härpå ropade det hämd inom honom.

Bland många skäl, hvarför han förhyrt Ketchenburg, ingick äfven det, att han ville hafva fullkomligt fria händer der den dag, då timmen skulle slå för det länge beräknade och väntade afgörandet.

Med en lidelsefullhet, hvaröfver han sjelf aldrig ett ögonblick varit herre, hade han städse motsett denna dag. Den hade också aldrig förefallit honom, huru utgången än blef, såsom en egentligen dådsbebådande dag, utan såsom en dag, hvars hela uppgift var att under hvilka förhållanden som helst på ett afgörande sätt sönderhugga och upplösa den gordiska knut, hvari lidelserna knutit hans hjerta.

Lidelsernas öfvermod förstå och känna endast de, som fullständigt hemfallit under dem. Ett sådant öfvermod beherskade Vincent.

Den ofantliga magt, som han nyss nedlagt i förbundets händer, men hvilken han dock under många år innehaft, hade alltid i yttre förhållande ingifvit honom en tillförsigt, som, åtminstone vid vigtigare tillfällen, gemenligen äfven framträdde i hans tänke- och handlingssätt. Ehuruväl det fiendtligt spända förhållandet emellan honom och Armfelt tvifvelsutan var af alldeles enskild natur, antog detsamma inför hans blick ett allt mer och mer allmänt skaplynne. Sålunda betraktade han den kränkande skymf, som han och hans maka lidit, såsom en allmän skymf emot en stor samhällelig grundsats, emot familjefridens. Ju mer denna alltomfattande åsigt också införlifvade sig med honom, desto kraftigare spände sig senan i hans arm och med desto större åtrå motsåg han hämdens ögonblick.

Hade han likväl härunder erinrat sig, om äfven aldrig så flyktigt, sitt eget politiskt revolutionära program, som alltigenom endast talade om att sönderslita samhället, skulle han måhända kommit till andra slutsatser. Men ehuru det allmänna programmet var sådant, tillämpade han det likväl icke på sig sjelf. Det är med lidelsefulla menniskor ofta nog så, som med vilddjuret. Ehuruväl det är färdigt att sönderslita hvad och hvem som helst, beskyddar och omhuldar det dock sin egen afvel.

Den skymf han lidit, hade lagt, tyckte han, en Jofursblixt i hans hand.

Ögonblicket, då han också slutligen fick slunga den emot sin dödsfiende, ville han äfven göra till en betydelsefull punkt i sitt lif, för att icke säga till en verklig glanspunkt.

I sin stolta och ofördragsamma, af många åratal underblåsta hämdkänsla och tillförsigt skulle han icke för något pris i verlden velat uppgöra saken på något aflägset och undanskymdt ställe, långt derifrån, utan ville han fast hellre gifva deråt så mycken offentlighet som möjligt. Den skymf, han hade att hämnas, skulle i hämdens stund äfven blifva en på Armfelt återfallande skymf. Tanken att döda Armfelt endast i ett par sekundanters närvaro var för honom icke nog. Om möjligt skulle han gerna ha sett att han kunnat kalla hela verlden till sin sekundant.

Vi skola snart erfara, huru han härvid kommer att tillvägagå.

Hans gamle trotjenare Cazal, som var sysselsatt med några anordningar i rummen, hade med oroliga blickar följt sin herres och husbondes vandringar fram och åter.

Allt för bekant med dennes lefnadsförhållanden, och äfven med hvad som nu förestod, läste han i anletsdragen så väl hvad som föregick inom honom.

Vincent stannade slutligen vid skrifbordet i sitt arbetsrum. På bordet låg ett stort antal bref. Vid deras anblick for hans hand öfver pannan. Småleendet lekte ej ofta på hans läppar, men löjet drog någon gång fram öfver dem. Verldsföraktet är en bitter slutsumma af lifvet, hånet är dess deficit.

— Cazal, tilltalade han slutligen sin gamle trotjenare, du känner denna dags betydelse.

— Gud tröste mig, ja, jag känner den.

— Allt är vidtaget, att jag i afton, ögonblickligt efter katastrofen, skall försvinna härifrån. Hvart min väg förer mig, vet jag ej. Du stannar qvar här och uppgör affärerna efter mig. Furstinnan befinner sig för närvarande i Neapel. Du begifver dig dit och underrättar henne om hvad som skett här. Föröfrigt, så tar du nu detta bref — det är till baron Armfelt — och begifver dig genast till honom. Hvad är klockan?

— Klockan är sju på morgonen.

— Du öfverlemnar brefvet personligen och anhåller om svar. Jag vill att du ger akt på honom, under det han läser det. Begif dig nu af.

Cazal rörde sig likväl icke ur stället. Orörlig betraktade han sin herre och husbonde. I hans ögon glänste en tår. Huru mycket kan ej afspegla sig i en gammal mans tår?

— Herre, yttrade han slutligen, gode herre!

Det största snille skulle icke ha kunnat inlägga i en hel volym mer vältalighet än den gamle trogne tjenaren inlade i dessa få ord. Hjertat talar så ibland.

— Jag vet hvad du vill säga, Cazal, yttrade äfven Vincent, och din tillgifvenhet rör mig djupt, men förmår ej att rubba mitt beslut. Den ed, som du hörde mig redan för mer än ett tjugotal af år tillbaka aflägga, brinner ännu i dag lika glödande inom mig. Det är lifsfrågan på mitt altare. När den slocknar, är jag utbränd. Torka bort din tår, gamle vän! Tag nu brefvet och begif dig af till Armfelt. Ett ord till. Låt Benedikt Mori och Zamparelli komma hit.

Cazal aflägsnade sig och Benedikt Mori och Zamparelli inträdde.

— Tag alla dessa bref, Benedikt, som ligga på bordet här, och begif dig till staden. Brefven skola aflemnas till sina adressater. Se till att hvar och en erhåller sitt, om möjligt före kl. 8. Flertalet träffas säkert i redouten. Begif dig nu genast af. Så der, gå!

Vincent vände sig härefter till Zamparelli, som ensam stod qvar.

— Alla våra efterspaningar äro alltså fortfarande lika fåfänga, tilltalade han denne. Under musik och sång hafva vi med gatvisan ropat efter honom under loppet af flere månader, men allt förgäfves. Hvarthän skola vi väl nu vända oss? Jag trodde att man vid en badort, sådan som denna, skulle finna några spår efter honom. Det är en mor, Zamparelli, som ur djupet af sitt lidande hjerta ropar genom oss efter sin son. Det är ett nödrop från en förtviflad.

Lutad emot den fönsterpost, vid hvilken han stod, slöt han sina ögon tillsammans. Måhända framträdde för hans föreställning gestalten af den, som han mest älskade på jorden.

— Zamparelli, yttrade han härefter, återkommen såsom ur ett drömmande tillstånd; strax efter klockan sex i eftermiddag kommer ett eller ett par skott att aflossas. Vid ljudet af dem hastar du till, och i hvad belägenhet du än må finna mig, lefvande eller död, förer du mig, under den villervalla, som uppstår, genast bort härifrån. Är jag lefvande, förer du mig till Paris, är jag död, förer du mig till Neapel. Ett icke ringa antal vänner skall bispringa dig. På bakgården väntar en god vagn med eldiga hästar. Här har du kreditiv och pass. Du hör och förstår hvad jag sagt.

— Excellenza, jag hör och förstår.

Lemna mig nu.

Så snart Vincent åter befann sig ensam, sjönk han ned i sin karmstol. Ögonen föllo åter tillhopa.

---

Döden är en magt. Ingen magt är mer absolut än den. När döden vänder sitt timglas, falla vi alla till stoft. Armfelt hade från ungdomsåren lärt sig att hvarken önska, förakta eller frukta döden. Hvarje menniska bör lära sig denna konst. I krigarens moralfilosofi är den af oskattbart värde. Armfelt hade bevistat åtskilliga krig och icke ett enda ögonblick filosoferat eller ens tänkt på att filosofera om och med sin pligt, att se döden i ögat. I hans själ hade spartanskans ord återljudit: kom igen med din sköld eller på din sköld. Annorlunda var det likväl nu. Det från Vincent emottagna fåordiga brefvet förutsatte äfven en anklagelse emot honom. Han tyckte sig vara kallad att såsom kärande part svara inför hans pistolmynning. Deri låg skilnaden. Såsom krigare hade pligtkänslan alltid varit ren och klar. Här var den icke det. Här uppträdde pligten att på Vincents kallelse inställa sig hand om hand med cen berättigad förebråelse. Han hade störande ingripit i tvenne makars lycka. Låt vara att tidsandan icke var sträng i detta fall, och låt äfven vara att det legat mera ungdomlig lidelsa och hänförelse, för att icke säga dårskap, deri, än inberäknad afsigt, men — hur det är — när samvetet omsider uppträder, kommer det icke med några om och men, utan såsom en skoningslös och allvarlig kritiker. Ej nog härmed. Den qvinna, som han kommit att svika sin pligt emot Vincent, hade han slutligen äfven sjelf svikit. Visserligen var det sant, att detta skett oberoende af hans egen vilja och i strid med hans eget uppsåt, men icke dess mindre var det dock en gjord gerning, som, huru det var, dock alltid kastade på honom ytterligare en viss slagskugga.

Om musiken är konsten att med tonerna utveckla och väcka i menniskans själ sinnet för ett högre estetiskt lif, himmelsk och verldslig skönhet, så är samvetet säkert basstämman deri.

Denna stämma trängde sig fram till Armfelt.

Då vi lemnade honom i vårt förra kapitel, var han på väg från redouten till sitt hem, i afsigt att öppna och läsa den på honom väntande posten. Med tillfredsställelse genomgick han de många underrättelserna af både allmänt och enskildt innehåll, som han sålunda emottog från kära och dyrbara vänner. Emellan alla de olikartade bilder och föreställningar, som derunder srupperade sig liksom på avantscenen i hans tankar, framstod emellertid alltid Vincent såsom en mörk gestalt i sjelfva perspektivet.

Vi veta att Armfelts verldsfilosofi var allt för lefnadsfrisk eller kanske rättare allt för mycket ett barn af ögonblicket, att icke företeelserna omkring honom, åtminstone då de ensamt rörde honom sjelf, företrädesvis skulle gestalta sig i lekande, lätta och luftiga helgdags- eller hvardagsbilder; men ehuruväl fantasien äfven nu i rikt mått öppnade för hans blick nya, intagande och inbjudande lustgårdar, förmådde de likväl icke att gyckla bort den i fonden af hans tankar dystert hotande skuggan.

Några dagar återstodo ännu innan den förste September ingick.

I den sinnesstämning, hvari han befann sig, beslöt han att icke deltaga i badgästernas sällskapliga förströelser, förr än frågan emellan honom och Vincent kastat sin sista ödesdigra tärning. Visserligen föll det honom aldrig ett enda ögonblick in, att döden skulle träffa honom från Vincents hand, men icke dess mindre hotade den honom dock derifrån. Och detta var mer än tillräckligt att gifva ställningen en betydelse, inför hvilken hans känsla för det rätta förbjöd honom att öfverlemna sig åt det vanliga, alldagliga skämtet. Vi vilja icke påstå att det var någon religiös känsla, som härvid ledde honom, utan fast hellre en ingivelse af aktning för verlden och sig sjelf. Om en sann hederskänsla alltid öppnar dörrar i vår själ för mången god lärdom och mången verklig sanning, så öppnar grannlagenheten äfven sådana i vårt hjerta för mången rättspligtig känsla.

Skrattet och löjet, det glada samtalet och skämtet, som så väl trifdes hos Armfelt, hade för honom förlorat allt sitt lockande behag. Med stolt sjelfkänsla ryggade han tillbaka vid blotta föreställningen att någon skulle få tillfälle att blicka in i hvad som försiggick inom honom, än mera för tanken, att någon skulle kunna göra det till ett allmänt samtalsämne.

De dagar, som återstodo till den förste September, använde han till sin korrespondens. I sina tankar förflyttad tillbaka midt ibland sina gamla vänner, utjemnades allt mer och mer de skrupler, som först dykt upp. Han tänkte med Ehrenström, han skämtade med Franc och han smålog med fröken Rudensköld. Utan att skingra det allvar, som bemägtigat sig honom, betraktade han sin ställning med en allt lugnare och klarare blick. En son af sin egen tid, var han ej obekant med den rationella filosofi, som beherskade den. Fatalism och optimism voro de isiga poler, emellan hvilka tidsandan hvälfde sig. Redan vid början af århundradet hade själens odödlighet blifvit bestridd, och nu vid dess slut förkunnade man naturlagarnes herravälde. Systemer hade utvecklat sig kring åsigten, att passionerna voro nödvändiga för samhällets uppblomstring och att sedelagens öfverträdelse hörde icke under mensklig, utan under en högre dom. Hvar låg alltså gränsen? Der störtades en tron och här ett altare. Hvad var väl då familjen? Kristendomen var inför mången blott en judesaga. Hvad var då samvetet? Var århundradets filosofi ett bedrägeri, hvem var icke då bedragen?

I hvarje sann krigares trosbekännelse finnes dock alltid två altare, som ingen retorik och dialektik så lätt störta omkull, nämligen fosterlandskärlekens och hederskänslans.

Det var också omkring och öfver dessa altaren, som solen — i den strid, som försiggick i Armfelts själ, och som ännu förestod honom med Vincent — stannade såsom i Ajalons dal. Temperaturen i hans hela väsende afjemnades derigenom på ett väl värmande, men äfven lugnande sätt. Verldsmannen återkom till hela sin styrka. Beslutsamheten blickade klart och tillitsfullt den kommande dagen till mötes.

Kommen till denna själsstämning, afsände han en biljett till grefve Otto Stackelberg, om hvars vistande i Aachen vi redan nämt, och bad honom om ett besök. I det samtal, som han hade med honom, redogjorde han för de förhållanden, hvar han kommit till Vincent, och den duell, som förestod, samt anmodade Stackelberg att blifva hans sekundant äfvensom att, ifall han ansåge det nödigt, bland sina bekanta vidtala någon till sitt biträde. Sedan Stackelberg härpå beredvilligt ingått, förevisade Armfelt det från Vincent utan någon namnteckning emottagna brefvet. Stackelberg jemte den af honom utsedde sekundanten, en ung furst Menzikoff, hade derefter besökt Vincent på Ketchenburg för att taga närmare reda på förhållandet, hvarvid Vincent erkände utmaningen, men förklarade att han ännu sjelf ej utsett några sekundanter, och ämnade ej heller göra det förr än till den för duellen utsatta tiden, då det alltid blefve tids nog att bestämma erforderliga öfriga vilkor. Härom var ingenting att säga, och man afvaktada således den utsatta dagen och timmen.

Så gick solen upp till den förste September.

Armfelt, som under träget korrespondensarbete och uteslutande mediterande lefvat den senare veckan ett ganska instängdt lif, alldeles frånskild all förbindelse med den yttre verlden, hade aftonen förut befalt, att ett par hästar för hans egen och hans kammartjenares räkning redan tidigt på morgonen skulle stå sadlade utanför hotellets port. Han ville njuta af den dagens sol från dess uppgång — lemnande derhän, hurudan dess nedgång kunde blifva. Han ville friska upp sitt sinne med anblicken af den vackra naturen och inandas den stärkande och rena luft, som lundar och dalar, skogar och fält rundt omkring honom andades ut i milda flägtar. Han ville låta vindarne blåsa bort allt grubbel och alla fantasier, för att stå fullkomligt klar med sig sjelf i hvad han förehade. Då morgonen, strålande och klar, med sin skära purpur förkunnade solens uppgång, satt han redan till häst, och åtföljd af Droon, hans kammartjenare, bar det af från staden. Något mål hade han icke. Emellertid gick vägen åt Aachens vackraste omnejd, nämlipen åt dess mest romantiska promenadplats, Loosberg. Han stannade dock ej der, utan passerade förbi stället. En vacker skogstrakt vidgade sig framför honom och han styrde vägen dit.

— Låtom oss stanna här, Droon, yttrade han, då de framkommo. Bind hästarne vid något träd och tag sedan hit pistollådan.

Armfelt öppnade lådan och undersökte pistolerna med den största uppmärksamhet. Han började att ladda dem.

— Tag denna ring, Droon, bad han derefter kammartjenaren och fäst den med en nål eller något dylikt der borta — och han pekade i motsatt rigtning från hästarne — vid den der trädstammen. Gå sedan ur vägen.

Armfelt intog derefter plats på omkring tio à tolf alnars afstånd, lade an, och skottet brann af. Kulan hade träffat midt i ringen.

Utan att yttra ett ord gled ett småleende öfver hans ansigte.

Sjelf utstegade han nu omkring fyrtio alnar från trädet, och grep derpå efter den andra pistolen, lade an och gaf eld. Och äfven denna kula försvann inom ringen i sin föregångares spår. Droon kunde icke undertrycka sin beundran, utan gaf den luft på ett ljudeligt sätt. Äfven Armfelt syntes tillfredsstäld.

Ringen, som begagnats, var densamma, som Armfelt emottagit af prinsessan Sofia Albertina på slottet i Stockholm, och vid hvilken han svurit att inställa sig vid Ketchenburg, då den uppvisades.

— Min afsigt, käre Droon, har varit att pröfva om jag åter är fullkomligt lugn. Och nu vet jag att jag är det: min blick är säker, och min arm är stadig.

Efter en stund sutto Armfelt och Droon åter till häst.

För vår del ämna vi icke längre följa dem och deras fantasiridt, utan låta dem svärma omkring allt efter tycke och smak. Det enda vi hafva att tillägga är, att de först närmare kl. 4 på eftermiddagen återkommo till staden.

I samma stund Armfelt hoppade af hästen, lemnade portieren honom ett bref. Det var samma bref, som Cazal på morgonen emottog af Vincent med uppdrag att öfverbringa till honom. Armfelt igenkände stilen samt bröt och läste brefvet genast.

Innehållet var något egendomligt; på samma gång nämligen som det innehöll en formlig ny utmaning på pistoler till förut bestämd tid, innehöll det äfven en bjudning till middag kl. 4 e. m.

— Dröj med hästarne, Droon, tillsade han denne. Lemna dem åt någon annan, men låt dem qvarstå här för min räkning. Följ mig, jag måste genast göra toilette.

Under vägen till sina rum underrättades han om att flere personer sökt honom på förmiddagen, hvaribland man särskildt nämde grefve Stackelberg.

— Vi hafva fördröjt oss, Droon, yttrade han, medan han klädde om sig. Klockan slår nu fyra. Vi komma väl sent. Låtom oss skynda! Glöm ej att taga pistollådan med.

Efter en stund sutto de åter till häst på väg till Ketchenburg.

— Hvad vill denna middagsbjudning säga? frågade han sig under det han red framåt. Skulle Vincent känna sig böjd att i godo uppgöra saken? Väl om så vore! För min del är jag beredd att gifva honom hvilken upprättelse som helst, förutsatt att den öfverensstämmer med heder och ära. Men om så vore, tillade han efter ett ögonblick, hvarför då denna förnyade utmaning?

---

Ketchenburg stod denna dag smyckadt i den mest festliga prakt. På långt afstånd såg man öfver utbyggnader och tak flaggor och vimplar fladdra i rika och skiftande färger för vinden. Musik tonade också de kommande till mötes. Allt bebådade en storartad anordning för en lysande och glad tillställning.

Armfelt kunde icke undertrycka sin förvåning.

Allt som han närmade sig, upptäckte han skaror af menniskor, dels i de öppna fönstren, dels gruppvis rörande sig i den vackra parken. Att en del deraf måste vara inbjudna gäster, slöt han af de dyrbara toiletter, som utmärkte ett stort flertal; att återigen andra voro af nyfikenheten ditlockade, slöt han af det grannlaga afstånd, som de intogo till de förre.

Hans förvåning växte.

Ingenting vittnade om att fiendskap och hat här ämnade utkräfva något blodoffer, utan tycktes tvärtom, som om försoning och kärlek, vänskap och tillmötesgående i stället här ville fira en glädjefest.

Då han hoppade af sin häst, kom Stackelberg honom till mötes.

— Hvad betyder allt detta?

— Hvarken jag eller någon annan vet det, genmälde Stackelberg. På promenaden i dag på morgonen emottog det största flertalet af badgästerna middags-bjudning hit till fyratiden på eftermiddagen. Litet hvar förundrade sig deröfver. Ingen kände hvem Vincent var. Snart spred sig dock den berättelsen — jag vet ej hvarifrån den kom — att han var en ganska framstående och ovanligt rik man, men också mycket egendomlig och besynnerlig. Visserligen hade jag genom det förhållande, hvari jag råkat till honom, mina egna tankar, men jag ansåg mig ej vara berättigad, då saken ensamt rör herr baron, att yttra något derom. Emellertid sökte jag på förmiddagen baron mer än en gång, men erfor att ni ridit ut. Jag antog slutligen, att vi skulle träffas här och begaf mig hit.

— Hvar finnes Vincent nu?

— Han emottog oss uppe i sina rum. Han öppnade middagen med en liten helsning och bad oss betrakta oss såsom hemma här. Sedan dess har jag ej sett till honom. Bord äro dukade såväl deruppe i rummen, som här nere i parken. Man rör sig fullkomligt fritt.

— Har grefven haft något samtal med honom om min affär?

— Jag har sökt att få ett enskildt samtal med honom, men ej lyckats. Ännu vet jag icke ens, hvilka han utsett till sina sekundanter.

— Hvad skall man säga om allt detta? Se här den bjudning som han skickat mig; den innehåller på samma gång en förnyad utmaning. Såsom min sekundant anser jag mig böra öfverlemna skrifvelsen till er. Jag går nu att uppsöka honom.

---

Mer än tjugo år hade försvunnit sedan Armfelt senast befann sig på detta ställe. Under hvilka olika förhållanden då och nu! Melankolien har icke blott öde hedar och afgrunder, utan äfven sina paradis. Ett sådant melankoliens paradis var för Armfelt detta ställe, vid minnet af det ögonblick, då han för tjugo år tillbaka svor den ännu så unga och intagande Wanja trohet och kärlek. Huru många år och dagar hade icke sedan dess blåst sin förbrännande och förqväfvande siroccovind häröfver! Skulle väl denna vind förvandla sig tll en allt dödande samum?

De många vänner och bekanta, som hastade honom välkomnande till mötes, tilläto honom likväl ej att öfverlemna sig åt några melankoliska betraktelser.

Man hviskar man och man emellan, att vi hafva att tacka er, herr baron, för denna, man kan väl säga, furstliga tillställning.

Armfelt spratt till vid detta förtroende.

Omkring sig såg han, hvart han blickade, ett lefnadsfriskt, rörligt och gladt lif. Allt var ordnadt på det mest inbjudande sätt. Här och der egnade man värden lifliga uttryck af bifall; här och der tycktes man icke veta, hvad man skulle säga. Öfverallt gick det likväl obesväradt till.

Ganska nära sjelfva hufvudbygnaden framstälde sig något, som företrädesvis tilldrog sig hans uppmärksamhet.

En stor, grön plan, omgifven af kastanier, palmer, accasier och blommande häckar, utbredde sig för ögat. Längs den närmaste sidan deraf stod ett långt bord, fullsatt med fylda bålar, kristaller och glas. På planens bortersta sida fann man återigen ett långsträckt tält, utsiradt i olika färger och rikt smyckadt med flaggor.

Armfelt hastade dock förbi och upp till sjelfva bygnaden, hvarest han hoppades träffa Vincent. Uppkommen i rummen, sökte han honom likväl förgäfves äfven der. Deremot ljöd från något af de inre rummen en välbekant stämma. Det var vår gamle väns, diplomatens.

Armfelt stannade ett ögonblick.

---

……… nu hoppas jag, mina damer, ljöd stämman, att ni måtte förstå mig. Jag tillhör så till vida er uppfattning, att jag lika mycket som ni ogillar och beklagar de fasansfulla, vilda och våldsamma utbrott, hvartill revolutionen gör sig skyldig; men jag skiljer mig från ert omdöme deri, att jag icke dess mindre i väsentligt afseende ursäktar de revolutionära gerningsmännen. De veta icke bättre.

— Mycket bra, herr diplomat. Derför att man icke vet bättre, är man ursäktad för hvad man gör. Det skall jag komma ihåg.

— Och så gillar ni vår uppfattning å ena sidan och ogillar den å den andra. Ni är en fin diplomat. Ni skiljer emellan gerningen och gerningsmännen, men jag förstår ändock icke rigtigt …

— Åh jo! Han har nog rätt. Om jag till exempel begår en liten dårskap eller dumhet, så ogillar han den, men ursäktar mig. Är det icke så, herr diplomat?

Armfelt igenkände rösterna och det glada skämtet. Han förstod att diplomaten hade råkat ut för den vackra och älskvärda qvartetten, furstinnan Menzikoff, mylady Munk, hertiginnan af Kurland och Sagan samt romerska prinsessan Santa Croce.

Obenägen för all politik och allt skämt, som han för tillfället var, inträdde han icke till dem, utan hastade åter ut. Han ville nödvändigt träffa Vincent.

Med läsarens tillstånd vilja vi likväl stanna qvar hos vår vackra qvartett.

— Om man betänker det lika absoluta förtryck som absoluta mörker, hvari slägtena, ja, hvari folken blifvit hållna under århundradet, för att icke säga århundraden, fortsatte vår diplomat utan att låta någonting bekomma sig, så äro de, som mig synes, icke så alldeles tillräkneliga. Det är med folken i detta fall precis som med vissa naturförhållanden. De under en sekellång tidsföljd instängda eller fängslade menskliga rättsbegreppen skulle kunna jemföras med t, ex. en instängd eld, förhålla dessa då ett tu tre tillfälle till utbrott, de förra genom plötslig handlingsfrihet, den senare genom lika plötsligt tillströmmande luftdrag, kan sjelfva utbrottet ej annat än få den våldsammaste karaktär.

— Hvad ni nu säger låter verkligen höra sig. Det var väl på det der viset också, hvad skall jag nu säga, som, ja hvarför icke, som t. ex. Othello, genom att stänga in sin kärlek, blef så svartsjuk. Mycket säkert. Desdemonas död härflöt bara af ett litet luftdrag i Othellos hjerta. Icke sant? Hvad ni säger, visar att allting i verlden har behof af en verkligt ordnad ventilering.

— Alldeles det, mylady, våra statsmän borde betänka det.

— Det böra de visst. I Ryssland hafva vi i sådant hänseende det ganska väl stäldt. Allt emellanåt skickas menniskorna der till Siberien, och jag kan försäkra att det finnes der mer än tillräckligt frisk luft.

Ett hjertligt småleende gaf vår diplomats utseende i detta ögonblick ett rätt näpet uttryck.

— Mitt påstående och antagande i allt öfrigt eller att revolutionen eger en stor betydelse såsom en naturlig länk i den menskliga utvecklingens historia, samt att den säkerligen skall komma att utöfva ett ganska välsignelserikt inflytande på menniskoslägtet, återtog ytterligare vår diplomat, vill jag i få ord söka styrka endast genom att draga några enkla slutsatser af hvad jag nu anfört. Under förutsättning att samhällsordningen är till icke blott på det att ett fåtal ensamt skall njuta af dess fördelar, utan att folket i allmänhet må kunna göra sig detsamma till godo, så blifver på en och samma gång hvarje fåtalets försök att absolutistiskt förtrycka det stora flertalet lika oberättigadt, som det stora flertalets uppträdande deremot blifver berättigadt.

— Jag tror nästan att vår diplomat äfven denna gången har rätt. I England har majoriteten alltid rätt emot minoriteten. Jag vet personer der, som på sina fem fingrar räkna sig till hvilket parti, som har rätt eller orätt.

— Så är det i Ryssland också. Det stora flertalet qväfver der alltid de uppror, som någon gång ett fåtal brukar ställa till.

— Ni måste vara bra olyckliga både i England och Ryssland. Tacka vill jag Italien! Vi styras af helgonen, vi.

— Frågar jag mig nu, om århundradets karaktär varit förtryckande, och jag måste besvara denna fråga med: ja! återtog diplomaten, så smart damerna tystnade, så måste jag också besvara frågan, om revolutionen saknat grundade anledningar för sitt uppträdande, med: nej! I det problem, som revolutionen således också har i mensklighetens namn att lösa, ligger följdenligt såväl dess berättigande, som äfven dess civilisatoriska mission, bägge delarne inbegripande och förvissande om att verlden en gång, då dess — revolutionens — arbete är fullbordadt, skall komma att se mycket menskligare ut, än förhållandet nu är. Hvad jag åtminstone tager för alldeles gifvet är, att revolutionen skall komma att lösa de fjettrar, som hitintills bundit det fria borgerliga ordet, och om behållningen till en början äfven icke skulle blifva större, är det dock alltid vackert så. Det fria ordet, en gång fullt erkändt, skall göra resten. Alla de hemliga ordnar och förbund, som hitintills spunnit i det djupaste mörker sitt nät från samhälle tll samhälle, hafva uppkommit deraf att ingen vågat sjelfständigt, öppet och fritt uttala, hvad som tyngde på sinnet och tryckte på hjertat. Vid fackelskenet af det fria ordets rätt skola alla dessa mysterier försvinna. En fri press är upplysningens palladium, sanningens svärd, rättvisans öga, förnuftets penna, frihetens sköld och mensklighetens röst.

— Det der var allt mycket det på en gång. Men i allmänhet tror jag nästan att vi fruntimmer måste instämma med er. Hvad skulle vi vara, finge vi ej prata så mycket ville?

— Ganska rigtigt, mina damer. Folket är också ett fruntimmer.

— Nå ja, så må det prata, också det.

— Folket begär ingenting bättre. Betänk, om man tvingade er att tiga i hundratal år?

Armfelt hade under den sista delen af samtalet stannat i dörren.

Förgäfves hade han sökt Vincent. I parken hade han vandrat från grupp till grupp, från bord till bord; i slottet hade han återigen genomvandrat alla tillgängliga rum. Öfverallt hade han frågat efter honom. Många sade sig ha sett honom än här och än der, och. Armfelt visades än hit och än dit men allt förgäfves. Det låg någonting plågsamt i detta fåfänga sökande. Förtrytelse och oro började jaga hans egna tankar.

Vid ett bord hade man höjt sina glas för honom, såsom, efter hvad man hviskade, festens egentliga anledning. På samma gång han tillbakavisade detta, kände han likväl att grämelsen purprade hans kinder. Man skrattade likväl deråt, som om man hade bättre reda på den saken än han.

Längre bort vid ett annat bord tyckte han sig i detsamma märka Vincent, och han hastade dit; men då han kom fram, syntes han ej mera till.

Festligt småpladder och lifliga skrattsalfvor, skämt och infall mötte honom öfver allt. Hela parken genljöd deraf.

Armfelt erfor en obehaglig känsla.

Under ett samtal om det långa och vackra tält, hvarom vi redan talat, hade man i en grupp, som Armfelt passerade förbi, försäkrat att den festliga tillställningen, efter hvad man hört sägas, skulle afslutas med en i tältet tillämnad storartad och lysande dramatisk föreställning, hvilken föreställning skulle börja på klockslaget sex.

Armfelt spratt till. Klockan sex skulle duellen ju ega rum. En nästan vild jagt började härvid i hans tankar. Mindre nu än förut visste han, hvad han skulle tänka om alltsammans. Skrattet, som fortfarande ljöd omkring honom, föreföll honom nästan diaboliskt.

Sådan se vi honom nu stödd emot dörrposten. Han hade hört, sade vi, slutet af diplomatens uttalade uppfattning om revolutionen. I den egendomliga oro, hvari han, af allt hvad han sett i parken, blifvit försatt, erbjöd diplomatens uttalade åsigter alltid en fast punkt äfven för hans tankar att hvila sig vid.

Han beslöt att stanna qvar här.

— Ni håller er således fortfarande vid den uppfattning, att man i revolutionen förmärker ett finger af försynens ledande hand, yttrade han. I sanning, förhåller det sig så, så har försynen bra blodiga fingrar. Bortom ett sådant öfvermått af ända till vanvett gränsande raseri är det mig omöjligt att tänka mig en allsmägtig och kärleksfull guds ledande hand.

Armfelts uppträdande var så plötsligt, att till och med den vackra qvartetten icke kom sig för att vänligt välkomna honom.

— Jag har icke sagt, genmälde diplomaten, att revolutionen är ett omedelbart verk af försynen; snarare vill jag då säga, att det är ett medelbart. Folket är medlet. Inom menskligheten såväl som inom naturen finnas eviga rättslagar, som ingen ostraffadt trampar under fötterna. Fängsla en lefvande ande öfver vissa gränser och den skall spränga dessa gränser. Hämma ett haf i sin mägtiga gång, och det skall slutligen störta såsom ett Niagara öfver damluckan. Ladda en mina och låt en gnista falla deri, och palatset deröfver skall störta till ruiner. Jag tror på det borgerliga ordet, såsom ett medel för folken att i frihet få utandas hvad som hvilar på dess hjerta och i dess sinne. Det fria ordet är det enda medel, som kan rädda slägtena från fullkomlig undergång. Det är en af försynens i menniskans hand lagd nyckel till naturens alla hemligheter, en nyckel till slägtenas framåtskridande och utveckling, en nyckel till samhällets alla institutioner, en nyckel till de hemligaste rådskamrar, en nyckel till det borgerliga lifvets alla betingelser, en nyckel till samtid och framtid …

— Ni glömmer dock en sak, som likväl står i öfverensstämmelse med hvad ni sjelf säger, anmärkte Armfelt.

— Hvad då?

— Ni glömmer att det fria ordet då måste vara en nyckel äfven till helvetet.

— Ni har rätt, herr baron; det fria ordet är verkligen äfven en nyckel dertill, men icke för att öppna en dörr tll helvetet, hvarigenom det kan utspy sina lågor öfver jorden, utan på det att menniskoanden må kunna nedstiga dit och förtrampa ormsens hufvud.

Vincent hade härunder stannat vid sidan af diplomaten. Hastigt flög hans mörka blick öfver de samtalande.

— Hvad ni yttrat om revolutionen, talade han, har framträngt till mina enskilda rum. Utan allt tvifvel är revolutionen berättigad, såsom ni tyckes betrakta den, herr diplomat, för att försona verldens synder; men den är äfven berättigad, för att hämnas århundradens förtryck, för att straffa århundradens förtryckare, för att hämnas den obegränsade lättsinnighet, som lekt med magtens spira såsom en barnskallra, och den sedeslöshet, som kränkande trampat under sina fötter familjers ära och huslig frid.

Vincents röst ljöd, som hade den varit en ljudande malm. Stadigt hvilade hans öga på Armfelt, som hade det varit af brons.

— Ni är förskräcklig, inföll mylady Munk. Man skulle kunna tro, att ni vore hela folket, gjutet i jern.

— Ni ser så grym ut, som jag föreställer mig czar Ivan den fjerde, då han lät döda tusental Strelitzer. Ni ser också ut, som ni skulle vilja döda hela verlden.

— Ni påminner mig ordentligt om ett porträtt, som jag sett af Rinaldo Rinaldini.

Armfelt yttrade ingenting; men man såg att det brann i hans ögon.

— Talar man om en revolution, mina damer, återtog Vincent, blifver språket annorlunda, än om man talar om en hoffest. Folket vet icke ens hvad en hoffest vill säga; deremot vet det hvad förtryck, lidande och fattigdom vill säga. Ursäkta det, att det talar det språk, det lärt sig. Men lika mycket, vi hafva nu också en fest här. Och låtom oss glömma allt annat och skratta med den. Det är ju sant, baron Armfelt, att vi hafva skäl att skratta i dag. Haf godheten, mina damer, och låtom oss följas åt ned i parken.

— Icke ännu, anmärkte mylady Munk, vår diplomat har gifvit oss ett löfte, som han ännu icke infriat. Icke sant? Ni har sagt, att vi — vi fruntimmer — i väsentligt afseende måste bära ansvaret för revolutionen. Har ni icke sagt det? För min del lemnar jag ej rummet, förr än ni förklarat er. Hvad säger ni, furstinna? Påståendet rör vår qvinliga heder allt för nära, att icke kräfva den upprättelse, som kan ligga i en nöjaktig förklaring.

— Det är sant, mina nådiga damer, genmälde diplomaten, att jag lofvat er en förklaring. Men jag befarar att mitt redan alltför allvarliga och långa anförande kunnat trötta er, och bäst är väl derför att uppskjuta frågan till en annan dag.

— Vi veta att ni, baron Armfelt, alltid är vår riddare; hvad säger ni om ett uppskof?

Vincent kastade i detta ögonblick en nästan hånande blick på Armfelt.

— Hr riddare, yttrade han, jag tror icke att något uppskof lämpar sig för er. Hvem vet, er tid kan vara räknad. Vill ni derför höra vår diplomats påstående förklaradt, torde skäl vara att begagna er af ögonblicket. Men — jag har ett förslag att göra — hör på — då jag anser mig fullkomligt ha fattat frågans beskaffenhet, hemställer jag till er, huruvida det icke skulle kunna tillåtas mig att i stället för vår diplomat belysa det intressanta ämnet. Jag skall för öfrigt icke trötta er med många ord, emedan jag på annat sätt vill visa er, huruledes icke allenast qvinnan kan i väsentligt afseende anses ansvarsskyldig för revolutionen, utan äfven till mycket annat — dock, lika mycket — om baron Armfelt behagar, torde han med sin ridderliga kännedom om qvinnokönet kunna fortsätta min mening.

Blodet steg Armfelt åt ansigtet. Man såg att en stolt vrede höjde hans gestalt och hufvud; men han beherskade sig ögonblickligt, och hans ansigte strålade åter.

Innan damerna hunno att besvara Vincents förslag, stod på en vink af hans hand den gamle Cazal vid hans sida.

— Säg till Zamparelli, att han genast kommer hit med sitt trollskåp.

Ett ögonblick senare befann sig den tillkallade i salongen.

Armfelt igenkände i honom samme man, som på gatan några dagar förut, sjungande, lyst efter Döring.

Diplomaten hade dragit sig tyst tillbaka. Lutad mot en af fönsterposterna, hvilade hans blick oaflåtligt på Vincent. Det var, som om hans blick hade frågat: hvem är du? Vincents bittert öfverlägsna uppträdande hade ingifvit honom ett visst obehag. Han tyckte sig se i honom en dyster gåta, som han ej förmådde att lösa.

De fyra damerna betraktade det införda trollskåpet med tillfredsställelse, undrande hvad de der skulle få se.

— Er önskan är ju, sade Vincent, att få den frågan besvarad, i hvad mån qvinnan, hennes inflytande, lidelser och begär kunna anses eller betraktas, äfven de, såsom inverkande orsaker till de omhvälfvande tilldragelser, som i närvarande stund sönderslita verlden? Det är ju så?

Vincent uttryckte sig lidelsefullt och drog de tilltalade med sig såsom en stormil.

— Låtom oss, Zamparelli, förevisa ditt stora historiska sceneri. Hvad hafva Europas monarker för sig i närvarande stund? Huru ser det ut inom de magtegandes kretsar?

Zamparelli hade med sitt trollskåp tagit plats i den mest aflägsna delen af rummet samt med några dukar afstängt omkring instrumentet en liten teater, i hvars midt det uppstäldes. Genom denna åtgärd hade han, oaktadt det ännu var full dager, lyckats att åstadkomma en viss skymning. Några derefter tända ljus gåfvo åt det lilla sceneriet on något trollsk eller magisk anstrykning, som icke saknade sin effekt.

— Är du färdig, Zamparelli?

— Färdig? Si signore! ja, ja!

Zamparelli lät täckelset falla, och man såg framför sig ett litet tafvelgalleri af artistiskt väl utförda scener från flere af Europas hof rörligt draga förbi ögat. Man skulle nästan kunna ha sagt, att figurerna lefde, så mästerligt väl var teckningen utförd, så frisk var koloriten, så talande och naiv var ansigtsdragens minspel, så lekande och lätt hade fantasien här, från det minsta till det största, tänkt, tecknat och utarbetat det ena med det andra.

I stället för det djupa allvar, som nyss herskat inom den lilla kretsen, rådde nu den största glädje der,

Den ena skrattsalfvan aflöste den andra.

Allt emellanåt stötte Vincent fram några ord.

— Sådan är interiören, sade han, vid vår tids hof.

— Med sådana saker sysselsätta sig de män, i hvilkas händer spirorna öfver folkens öden hvila.

— På sådant tänka de, under det att verlden står i brand och omstörtande åskor rulla hotande under deras troner.

— Är det på det sättet som verlden bör regeras?

— Kan man antaga att menniskoslägtets vigtiga frågor skola på ett för slägtet tillfredsställande sätt lösas af män, som, ehuru de innehafva hela den verldsliga magten, sysselsätta sig på sätt ni här se?

— Och hvilken, jag frågar er, har väl, såsom en annan siren med sin sång, till samma grad som qvinnan, kunnat bedöfva och förslappa den manliga andan och föra den till en sådan ytterlig gräns af förderf? Circe, heter det, förvandlade sina offer till svin. Hvad hafva vi här annat? På ett af åska och storm upprört haf vräker också, såsom Ulysses, folket nu på en planka, och vore förloradt, om det icke trodde på gud och litade på sig sjelft.

— Är icke revolutionen en dotter af detta fasans äktenskap emellan det obegränsade magtbegäret och den djupaste lättsinnighet, emellan hersklystna begär och sedeslösa lidelser, emellan öfvermodig sjelftillit och vanvettig fåfänga, emellan bedårad pligtförgätenhet och försoffande njutningslystnad, i hvilket äktenskap qvinnans insats utan allt tvifvel varit lika mycket, för att icke säga vida mer, bestämmande och inverkande än någonsin mannens?

I sådana ordalag framkastade Vincent den ena frågan efter den andra.

Men huru kunde väl vår vackra och intagande qvartett, torde läsaren fråga, hängifva sig åt ett ohejdadt skratt och skämt vid framställandet af så grymma anklagelser? Låtom oss likväl betrakta det sceneri, som Zamparelli rullar upp, och måhända läsaren sjelf icke helt och hållet förmår undertrycka ett löje.

Här sväfvar en tafla förbi vårt öga, fantastisk, såsom lånad ur »tusen och en natt».

— Buona Signora, vilja se, vilja skratta, se hit buona Signora!

Taflan förestälde en ung man och ett ungt fruntimmer, konserterande, han på säckpipa och hon på basgiga. Man tyckte sig rigtigt höra de ljufva tonerna, så lifligt var färgspelet. Mannen bar på sitt hufvud en kejserlig krona, ehuruväl för öfrigt klädd som en fattig student. Hennes dräpt var deremot smått qvinligt retande. Den framtrollade hennes behag på ett hänförande, ja, tilltalande sätt. Små amoriner tycktes drömma och småle här och der bland puftar och veck.

Omkring dessa två, såsom hufvudgrupp, dansade, graciösa som bajaderer, ett dubbelpar af sylfider.

Penseln måste sjelf ha liksom dansat fram öfver duken, då den skapade denna lilla lekande grupp; så luftiga och lätta voro bilderna.

Hertiginnan af Kurland brast ut i skratt.

— Det här ser verkligen lustigt ut, inföll mylady Munk, men hvad föreställer det egentligen?

— Hofvet i Wien, upplyste hertiginnan. Det är kejsar Frans och hans gemål, båda två verkliga mästare, den ene på säckpipa och den andra på basgiga. Kejsaren är klädd, som du ser, såsom en »fattig student». Jag måste skratta. Han uppträdde för ej så länge sedan i en liten teaterpjes med det der namnet och gjorde rigtigt furore. Han är för älskvärd. Ni kan ej tro så vackra fogelburar han gör.

— Och de der bajadererna? Jag har ej varit i Wien.

— Det är hofdamerna Poutet, Lichnowsky o. s. v. Charmant! Tillhopa utgöra de den så kallade kamarillan vid hofvet.

Kabinettsministern grefve Colloredo syntes på taflan markera takten till musiken med spiran såsom taktpinne.

— Satiren är onekligen dräpande. Det är verkligen så, att Colloredo styr Österrike. Han betraktas der såsom den verklige kejsaren. Han har den qvinliga kamarillan helt och hållet i sina händer och kamarillan har kejsarinnan i sina och kejsaren försvinner i kejsarinnans. Det är för tokigt! I alla händelser är han mycket talangfull. Han är bland annat en rigtig mästare också i konsten att göra lack.

Den vackra qvartetten skrattade.

Zamparelli drog på sin vef, och ett nytt sceneri visade sig. Det var ett blomsterstycke. Det hela utgjorde nämligen en ganska stor och vacker bukett, hvaröfver en fjäril fladdrade.

— Min sann, hofvet i Berlin, ropade alla på en gång.

Blommornas blad i buketten voro så ordnade och färglagda, att de på en och samma gång voro omisskänneliga porträtt. I en stor, praktfull lilja, — en verklig raritet, ty den var mörkbrun, — såg man den ryktbara fru Rietz eller den sedermera ej mindre ryktbara grefvinnan af Lichtenau; i en frisk och nyutsprucken törnros såg man mamsell Minette Horst; i en mörk natt-och-dag dansösen Schulsky, i en svällande tulpan fru Baranius och i en sensitiva fröken Julie von Voss. För öfrigt återgåfvo små och täcka förgät-mig-ej hvarjehanda ansigten, i buketten här och der inflätade. En flammande röd och hvit pion återgaf alldeles omisskänneligt grefvinnan Dönhoff.

Buketten uppbars på ett behagligt sätt af en helt ung man.

— Men hvilka äro de små förgät-mig-ej? sporde prinsessan Sancta Croce,

— Corps de ballet, corps de ballet.

— Och den der unge mannen?

— Chevalier Saint Paterne, konungens parties fines, hans Leporello, hans Chambellan des Coulisses.

Öfver buketten fladdrade, sade vi, en fjäril. Vid dess anblick var det alldeles omöjligt att återhålla ett det lifligaste skratt.

Fjärilen var hvarken mer eller mindre än konung Fredrik Wilhelm den andre, som till följd af sin korpulens kallades »den tjocke».

— Det är han, ropade ett af fruntimren, jag känner igen honom, Det är verkligen han.

— Vingarne bära honom knappast.

Man skrattade.

Åter drog Zamparelli på sin vef, och man hade en tablå från hofvet i Spanien framför sig. Utförd med bred pensel i äkta castiliansk anda, framträdde dess pikanta mening ej mindre naket. Den ursprungligen fattige och obetydlige Manuel de Godoy, sedermera det castilianska hofvets allsmägtiga bestämmande öde, uppträdde der såsom sångare med sin gitarr, som det ville synas, nyss upptagen från gatan. Invaggad af de förtrollande tonerna, satt i ett drömmande eller sofvande tillstånd konung Carl den fjerde nickande på sin tron, under det att drottningen, biträdd af ett hoffruntimmer, höll på att med spiran såsom trollspö förvandla sångarens utslitna drägt till en lysande hertiglig utstyrsel.

— Ah, hertigen af Alcudia, ropade man. Verkligen, ser han så der ut? Se bara, konungen nickar sitt bifall åt honom.

— Lyckas man att sjunga en konung till sömns, så har man gjort sin lycka.

— Han lyckades att göra det med kung Midas, och han vann priset öfver Apollo.

— Midas fick också sina åsneöron.

— Drottningen småler.

Man skrattade.

Sceneriet förändrades åter.

En liten skizz ur samtidens Danmark drog nu förbi ögat.

Konungens styfmor, Juliana Maria af Braunschweig, framträdde här, klädd i en kjol, så vidlyftig, att den betäckte hela Danmark.

Konung Christian den sjunde satt på en pall vid hennes fötter. Han höll sig fast vid hennes kjolfäll.

I en fogelbur af jern, som Juliana hade i sin hand, såg man konungens gemål, Carolina Mathilda, sitta såsom en liten fogel med lutadt hufvud.

— Det der är ju ingenting att skratta åt, menade man.

— Stackars lilla fogel!

— Åt Christian kan man väl dock knappt nog låta bli att skratta: en kung på en pall.

— Han ser för slö och slapp ut. Hu då!

Man skrattade.

Åter en ny scen.

— England, utropade mylady Munk, England.

Mylady Munk skrattade dock icke åt den tafla, som utvecklades för hennes blick; snarare lade sig hennes panna i små veck, vittnande om en liten smula förtrytelse.

Taflan var väl också icke egentligen något att skratta åt.

I dess fond såg man en stor eldsvåda, som höll på att slockna. Elden kastade fortfarande gnistor, såsom stjernor, högt i skyn. Vid belysningen deraf rörde sig, fantastisk och vild, en stor folksamling omkring en kärra, hvarpå ett lik låg.

Ledd å ena sidan af sin gemål, drottning Sofia Charlotta, och å den andra af statsministern Pitt, vacklar konung Georg den tredje fram.

Drottningen och statsministern höja sina händer inför folket, påtagligen bedyrande inför det någonting af stor vigt.

— Den der tablån förstår jag icke, yttrade prinsessan Sancta Croce.

— Ack jo, den är rigtig nog, försäkrade mylady Munk, ehuru visserligen mer sorglig än löjlig. Den slocknande elden i fonden betyder säkert det amerikanska kriget; gnistorna, som stiga mot skyn, föreställa väl Förenta staternas stjernbanér. Folket med kärran och liket erinra väl om det der folkupproret, då man drog den afrättade Carl den förstes lik förbi konungens fönster.

— Men hvad är det väl som drottningen och statsministern synas försäkra folket? Det måste vara ganska vigtigt.

— Visserligen. Det skall säkert erinra om det ögonblick 1789, då de i en särskildt utfärdad akt togo på sitt ansvar att konungen ännu egde sitt förstånd i behåll.

— Åh, så tråkigt.

Man skrattade icke dess mindre.

Åter visade sig en ny scen.

Det var ett litet sjöstycke. Himmelen glödde så varm, vågorna glänste så kristallblåa. Italiens praktfulla sol liksom fylde hela stycket med sin strålande glans.

Taflan utgjorde en skizz från de båda Siciliernas hof.

Man såg här en liten båt gunga på den neapolitanska golfen. Båten styrdes af drottning Maria Carolina. I fören satt konung Ferdinand den fjerde och metade. Spiran var förvandlad till metspö. Båten roddes af en lazaron. Färgspelet af lågor, som i fonden flammade upp ur Vesuven, gjorde de af stormen upprörda vågorna allt emellanåt nästan blodröda. Golfen gick med häftig och stark sjö. Maria Carolina styrde dristigt upp mot den häftiga sjögången, vare sig hon vägleddes eller förvillades af den flammande Vesuven.

— Det är sant. Ferdinand är icke mycket kung, anmärkte prinsessan Sancta Croce, men en god fiskare är han. Ser ni, det nappar för honom. Han drar verkligen upp en aborre. Lazaronerna älska honom. För dem är han rigtigt en kung. Han trifs också bättre bland dem än i sin rådskammare.

Man skrattade.

För en ny rörelse af Zamparellis hand framkom ur hans trollskåp återigen en ny tafla.

Taflan var onekligen storartad.

Man såg framför sig nära nog en half verldsdel. Ett fruntimmer, till sina proportioner kraftigt, men väl bygdt, och till sitt utseende snillrikt och intelligent, tronade ensamt der. Sysselsatt med utt göra sin toilett, var hon klädd i en vällustigt utsökt, något vårdslöst draperad morgondrägt. Ryggkarmen å den tron, hvarpå hon satt, utgjordes liksom af ett högt fjäll: det var uralbergens ryggås. På sidorna om henne hade hon tvänne tvättskålar, den ena var Hvita hafvet och den andra Svarta hafvet. Toilettspegeln framför henne utgjordes af Östersjön.

Sysslande omkring henne, uppassades hon icke af fruntimmer, utan af manligt kraftiga och ungdomligt lefnadsfriska män. Den ena var sysselsatt med att snöra hennes lif, den andre med att friska upp hennes kinder med litet smink, den tredje med att lägga hennes chevelure, den fjerde med att ordna drägten för dagen, den femte med att knäppa tillhopa fotbeklädnadens gyllene spännen o. s. v.

— Vid S:t. Michael, utropade furstinnan Menzikoff, hafva vi icke här kejsarinnan Catharina sjelf.

— Men hvilka äro de, som sysselsätta sig så ifrigt omkring henne? Hvem är den der?

— Följ med mitt finger, skall jag visa er, hvilka de äro. Porträtten äro ganska lyckade. Den der är furst Potemkin, den der är Zawadoffsky, den der Zoritz, den der Rimsky Korzakoff, den der Lanskoi, den der Gregor Orloff, der ha vi Yermoloff, der Momonoff, der Wisjotsky och der Zuboft o. s. v.

— Min gud, så många, så många.

Man skrattade.

Ännu ytterligare utvecklade sig ett nytt sceneri.

Omgifven af svenska flaggor, blåa och gula, stod här en tron. På tronen satt en yngling. Framför honom såg man en man, klädd såsom munk, med utsträckta signande händer.

Ur munkens mun utgingo följande i sjelfva duken skrifna ord:

— Gud välsigne dig, min son^[12]!

På sidorna derom såg man hertig Carl och Reuterholm, bäda två med ett utseende, som skulle de ha skrattat.

Tecknade såsom lätta skuggbilder, syntes i fonden Gustaf den fjerde Adolfs mor, enkedrottningen, och vålnaden af hennes aflidne gemål, Gustaf den tredje, båda två med ett finger lagdt på sma läppar, såsom hade de inför hvarandra aflagt ett tysthetslöfte.

Spiran i den unge konungens hand såg nästan ut såsom ett frågtecken.

Vid första anblicken af denna onekligen konstnärligt väl utförda, men till sin försåtliga andemening ganska lätt förstådda scen förmådde Armfelt icke längre tygla sin vrede och förtrytelse.

Hvardagligt och lättsinnigt skratt och skämt hade, som vi veta, på de senare dagarna icke ljudit rätt angenämt i hans öron. Väl kunde han icke förhindra någon att ge, så mycket man behagade, uttryck åt sin glädje; han kunde således icke heller förmena den vackra damqvartetten att skratta och skämta öfver det bildergalleri, som Zamparelli rullat upp; men icke dess mindre hade han allt ifrån början med ett djupt obehag följt det vexlande sceneriet. Då den kränkande satiren nu nådde hans eget fädernesland, tog på en gång grämelsen ut sin rätt.

— Bort härifrån, tillropade han Zamparelli, bort genast!

Zamparelli kastade en frågande blick på Vincent, och då denne äfven tillvinkade honom att lemna dem, aflägsnade han sig.

Zamparelli var likväl ingen dufunge, utan förstod ganska väl att han med sitt trollskåp spelat en icke så litet pikant roll.

— Ehbene, ehbene, godt, godt, yttrade han med ett småleende på sina läppar, då han aflägsnade sig. Buono sera!

Armfelt och Vincent stodo nu öga emot öga.

— Ganska naturligt, yttrade Armfelt till honom, att revolutionen till sina brottsliga utsväfningar äfven skall lägga smädelsen. Det bildergalleri, ni förevisat, är likväl en smädelse af det gröfsta slaget. Låt vara att qvinnan äfven har sin dryga andel i de betingelser, som förutsätta den revolution, som nu fördystrar vår verldsdel. Det är väl också detta, ni ville öfvertyga oss om. Och jag vill ej bestrida att icke anklagelsen i viss mån kan vara befogad; men såsom en allmän anklagelse mot qvinnan, tillbakavisar jag likväl den. Verldshistorien har tusen exempel, vittnande om att qvinnans dygd varit mannens trofastaste och ädlaste stöd. Sjelfva vår samtid har derpå lysande exempel. Sådana skulle kunna framhållas såväl från våra konungahus, som ur våra enskilda familjer. Den förstörelse, ni låtit påskina, härflyter till lika grad från mannen som från qvinnan. Båda tillhopa äro blott en enda frukt, med sitt skal och sin kärna. Betänk ert eget lif, min herre! Jag vill icke inför andras ögon bortrycka den slöja, som betäcker det. Finnes dock någon svart punkt emellan er och någon qvinna, som ni hållit kär, så sök den i er egen person. Förmår ej mannen att ingifva gvinnan aktning och kärlek, så förtjenar han den icke heller. Snölavinen kan väl dåna och förkrossa; af sol och vår vet den intet. Benranglet kan spöka, men icke älska. Lidelsen är icke en lefvande och sann kärlek; den är djurets, för att icke säga odjurets sinlighet.

Vincent blef dödsblek.

— I ert tafvelgalleri har ni behagat framkalla de magtegande såsom pligtförgätna dårar, glömskt hemfallna under simpel njutningslystnad och lättsinnighet; må vara att taflan icke saknar all sanning, men en sak har ni likväl dervid glömt, som ändock färglägger förhållandet på ett annat sätt, nämligen det myckna menskligt vackra, samhälleligt gagnande och fosterländskt hedrande, som samtidigt dermed blifvit uträttadt. Ni målar, ni, min herre, uteslutande svart i svart. En sådan färgblandning är likväl sin egen lögn. Natt och dag skapa skuggor och ljus. Mörkret är endast ljusets bakgrund. I verlden gifves ingenting absolut svart. Blicka för öfrigt ut öfver hvilka tidsåldrar som helst, och samma fenomen skola möta er blick. Kunskapens träd på godt och ondt står ännu i dag midt ibland oss. Om en allgod försyn blommar i dess krona, gnager dock hin onde på dess rot. Lidelsen bryter fram ur sin afgrund i er blick lika obeslöjad som ur tusen andras.

Diplomaten hade ett allt för verldsvant öga, att icke märka att det måtte förefinnas något enskildt gammalt groll emellan Armfelt och Vincent, och vanlig takt bjöd honom att aflägsna sig med fruntimren. Han bjöd dem armen, och de lemnade rummet.

— Ni har i dag haft artigheten, fortsatte Armtelt, att uppvakta mig med ett bref, hvari ni på en och samma gång förnyar er utmaning och inbjuder mig till denna test. I inbjudningen tänkte jag mig ett ögonblick, att er afsigt var att uppgöra frågan emellan oss på ett försonande sätt, och jag var beredd att gifva er all den upprättelse, som stod i min magt. Ganska upprigtigt kan jag äfven säga er, att denna tanke gladde mig; men allt sedan jag anlände hit, har jag endast blifvit bemött med hån. Ni har låtit utsprida bland gästerna, att tillställningen var för att hedra mig såsom hedersgäst; ni har ingifvit dem den föreställningen, att festen skall klockan 6 eller vid det timslag, då duellen skall ega rum, afslutas med en stor dramatisk tableau vivant. Jag kallar detta för hån. Oss emellan finnes, var viss derpå, ingen förbindelse mer, annat än den afgrund, som omständigheterna öppnat emellan oss. Och blickar ni rätt djupt ned i den, så skall ni i dess dy se er sjelf återspeglad och framför allt det iskalla drag af hersklystet sjelfbedrägeri i er karaktär, som i Wanjas hjerta bröt och brutit stafven öfver er och edra lidelser. Jag tillbakavisar också befogenheten af hvarje anklagelse emot henne och mig. Af äktenskapet fordrade ni hednisk dyrkan, då er pligt varit att deri ingjuta kristlig kärlek. Ni ville beherska det gudomliga i hennes bröst endast i kraft af en verldslig lag, och förbannelsen träffade er. Nu brinner ni af hämd, af hämd emot samhället, af hämd emot mig, af hämd emot allt. Blind sjelfförgudning har på sådant sätt liksom stelnat eller stannat i en återvändsgränd i ert eget sinne. Kärleken låter likväl lika litet tyranniet smida sig i bojor, som friheten. Wanja ville ej låta döda sig i sitt hjerta, hon dog hellre i ert omdöme. Nog härmed. Något har jag likväl ännu ytterligare att tillägga. Hitintills har ni ensam varit den utmanande, men härtill vill jag nu lägga, att äfven jag utmanar er. Ni har i den sista tafla, som ni lät framhålla i ert galleri, skymfat mitt fosterland, den konungafamilj, som jag lärt värdera, den konungs minne, som jag högt älskar, den unge konung och hans äkta börd, som jag lofvat och svurit att trofast bistå, och för denna skymf kräfver jag nu upprättelse. Jag tillbakavisar också er allt för tydligt angifna insinuation, att Gustaf den fjerde Adolf skulle vara en oäkta son, såsom en grof och simpel lögn^[13]. Om ni har att hämnas ett af mig, efter er uppfattning, begånget ungdomsfel, så har jag nu att hämnas en af er vid mogna år och med fullt beräknad öfverliggning emot en hel konungafamilj rigtad sanningslös hänsyftning. Låtom oss gå, min herre, klockan är strax sex.

Vincent hade till en början nästan vällustigt njutit af Armfelts vredgade uppträdande; men småningom försvagades denna njutning af det sätt, hvarpå Armfelt lade sina ord. Bronsen i hans väsende bleknada dermed äfven bort. Hitintills hade hans utmaning ensam tyngt i vågskålen, men genom Armfelts utmaning föll nu en motsvarande tyngd älven i den andra skålen. Den nya utmaningen vägde liksom upp den gamla. Vågen fick för Vincent en opåräknad jemvigt.

Armfelt kunde ej undgå att märka, det Vincent i detta ögonblick liksom vacklade på sina egna grunder.

---

Med förbigående af alla vidare öfverläggningar och förberedelser begifva vi oss direkte till denna dags slutscen.

Det enskilda man och man emellan vexlade pratet om en slutlig dramatisk öfverraskning o. s. v. tycktes ej helt och hållet ha saknat grund.

Armfelts sekundanter erhöllo hänvisning att jemte Armfelt möta Vincent i det långa tält, hvarom vi redan talat.

Då Armfelt inträdde i tältet, erfor han en känsla af öfverraskning. Ögonblickligt igenkände han stället. Tältet omslöt nämligen samma plats, der han svurit Wanja trohet, samma plats, der han en gång, hänförd af lyckliga drömmar, fördjupat sig i hennes glödande och varma blick. En underbar känsla bäfvade genom hans bröst. Det låg dock mera vemod än dysterhet i denna känsla. Samma berså, der han suttit med henne, stod der blommande, liksom för ett tjugotal af år tillbaka. Han tyckte att Wanja ännu log bland blommorna kärleksfullt emot honom. Solglimten från en långt för detta försvunnen tid var emellertid blott ögonblicklig.

— Hvar äro edra sekundanter? tillspordes Vincent af både Stackelberg och furst Menzikoff. Nu måtte det vara tid att de träda fram. Enligt häfdvunna duellagar hafva vi åtskilligt att öfverenskomma om och med hvarandra.

Vincent syntes fullkomligt likgiltig för deras erinran.

— Sekundanter skola ej saknas mig, svarade Vincent, men de skola först uppträda, när allt är färdigt. Intill dess är jag min egen sekundant. Varen goda, mina herrar, att uppgöra, utan ombud från min sida, hvilka vilkor I behagen. Jag har fullt förtroende till er. Det enda jag fäster mig vid är, att jag har första skottet.

Vincent yttrade sig med en köld och ett lugn, som om alla lidelser hade varit honom fullkomligt främmande. Hade man likväl kunnat blicka bakom det harnesk af is, hvarmed han i denna stund omgaf sig, skulle flammorna der innanför nog hafva varit synliga.

— På detta ert förslag, min herre, kunna vi ej ingå, genmälde Stackelberg och Menzikoff. Huru slutet än må bli, kan man alltid förebrå oss att hafva förbisett något. Hvad säger ni, baron Armfelt?

— I hafven rätt, mina herrar.

— Välan, I fordren således, återtog, Vincent, att jag skall anskaffa sekundanter?

— Det fordra vi.

— Må då så äfven ske.

Vid en vink från Vincent flög duken till den ena långsidan af tältet — såsom ett annat draperi — åt sidorna.

Alla gästerna, som under hand samlat sig kring bålarne och kristallerna utanför, blefvo ifrån detta ögonblick åskådare.

Armfelt utstötte ett utrop af harm.

En offentlig skandal, yttrade han.

Vincent endast log.

— Se der mina sekundanter, förklarade han, hänvisande på sina gäster.

En stunds djup tystnad följde. Ingen tycktes veta, huru man skulle taga ögonblicket. Öfverraskningen var från alla sidor synbarligen lika stor. De inbjudna talrika gästerna stirrade häpna inåt tältet. Utan att något enda ord vexlades, insågo de, hvad frågan gälde. Armfelts och Vincents hållning och utseende, de framtagna pistolerna, samt sekundanternas närvaro utgjorde en tillräckligt upplysande förklaring. Fruntimren drogo sig, bleka som lik, förskräckta och rädda tillbaka. Männen utstötte ett utrop af förtrytelse och missnöje.

— En duell på en teater, anmärkte Menzikoff, med en hel publik till sekundanter. Något sådant har jag ej hört talas om.

— En duell, tillade Stackelberg, för öppen ridå.

Alla voro slagna af bestörtning och förvirring.

Vincent for med handen öfver sitt bleka ansigte.

Armfelt tycktes likna ett åskmoln.

Vår diplomat var den, som först återkom till sig sjelf och praktiskt uppfattade ögonblicket. Med ett enda steg trädde han in i tältet.

— Ni behöfver en sekundant, tilltalade han Vincent. Vill ni begagna mig?

Ehuruväl Vincent ej besvarade anbudet, afslog han det icke.

Diplomaten lade omedelbart derefter sin hand på det snöre, hvarigenom tältdraperiet nyss delats itu, och vid en kraftig ryckning af hans hand slöt det sig nu åter tillsammans.

De inbjudna gästerna och tältets inre afstängdes eller åtskildes således återigen ifrån hvarandra.

Några minuter förgingo härefter under den mest spända förbidan och den djupaste tystnad.

Med läsaren befinna vi oss utanför tältet.

Hvad försiggår derinne? Korta samspråk vexlas; vi höra ljudet af rösterna, men ej ett enda ord. Tyst, nu brann ett skott af! Det föreföll som en ljudande punkt i en mening. Ah, andra skottet hördes. Det ljöd som ett eko af det första. Båda gälde lif eller död. Hade någon stupat? Hvilken? Man hade bland gästerna hört ett par utrop af förskräckelse vid skottvexlingen. Utropen kommo från den vackra qvartetten. Alla voro för öfrigt försatta i den mest plågsamma tystnad. Man tycktes liksom vilja begrafva sina ögon i tältduken, väntande att den åter skulle dela sig i tu som nyss förut. Dermed dröjde det dock. Omsider skedde det likväl. Tältväggen drogs åt sidan. Men — hvart hade alla derinne tagit vägen — ingen enda syntes till. Tältet var fullkomligt tomt. Förvånade betraktade man hvarandra. Hvad hade händt? Ingen kunde besvara frågan.

I detsamma hördes likväl hästhofvar ljuda från två håll.

I allén såg man Armfelt med sina två sekundanter till häst, styrande sin väg till staden, på samma gång som ett åkdon med fyra eldiga hästar i full fart krökte om slottets ena flygel och försvann på landsvägen.

Läsaren torde erinra sig Vincents befallning till Zamparelli.

---

Hvad som passerat vid Ketchenburg tilldrog sig icke så litet badgästernas uppmärksamhet. Armfelt, som nu åter besökte redouten och deltog i sällskapslifvet, talade dock aldrig derom. Genom grefve Stackelberg och furst Menzikoff fick man likväl veta, att Vincents kula afklippt en hårlock vid ena sidan af Armfelts hufvud, tätt intill örat, samt att Armfelt, innan han aflossade sitt skott, tillkännagifvit, att han ej ville döda Vincent, men gifva honom en sådan minnesbeta, att han för alltid skulle känna sig afväpnad. Han hade också sårat Vincent i ena sidan af veka lifvet, och derigenom försatt honom ur striden. Genast efter duellen hade Vincents eget folk hastat till och fört bort honom.

Men hur mycken uppmärksamhet tilldragelsen än väckte, glömde man den dock snart. Tiden var allt för händelserik, att något, allra helst af så enskild beskaffenhet som det nu passerade, skulle kunna fortfarande utgöra samtalsämnet. Det var blott en liten episod — pikant nog förstås — men ingenting mera. Underrättelserna om nya ohyggliga blodsscener från Paris voro allt för öfverväldigande, att ej uteslutande draga allas uppmärksamhet till sig. Med fasa omnämner historien ännu Septemberdagarne från och med den andra till och med den sjunde, och med huru mycken större fasa skulle de ej emottagas af samtiden.

Fängelserna i Paris voro öfverfulla af anklagade.

Det fordrades i Frankrike den tiden ej mer att hafva begått några brott för att vara brottslig. För att vara det behöfde man endast tillhöra en samhällsklass, som icke hade den allmänna meningen för sig, och ingen samhällsklass hade denna mening för sig, som icke hyllade den terrorism, hvilken, en annan Eumenid, i sällskap med raseriet, förskräckelsen och döden jagade genom hela landet och tronade vid guillotinen. Man behöfde blott tillhöra de adliga klasserna eller presterståndet eller ha stått i någon förbindelse med den gamla regimen, för att vara brottslig. Icke nog härmed. Man behöfde endast vara konstitutionelt sinnad, i enlighet med den af revolutionen sjelf antagna konstitutionen, för att vara det. Så fyldes fängelserna, och dessa måste tömmas, för att lemna rum för nya offer. En revolutionsdomstol bildades, hvartill ledamöter togos ibland de väpnade mördarne sjelfva. Dödsdom och afrättning verkställdes på en och samma gång. Domare och verkställare utbytte och vexlade till och med roller ofta nog med hvarandra. När de förre tröttnade vid att döma, öfvertogo de bödelsarbetet, i hvilket fall bödlarne, för att äfven hvila ut sig efter sitt blodiga arbete, intogo de förras domareplatser. Så fortgick slagtandet från fängelse till fängelse. Truchod tillkännagaf för lagstiftande församlingen, att fyratusen personer offrades på sådant sätt.

Det var under dessa dagar, som prinsessan Lamballe, drottningens förtrognaste väninna, mördades och som hennes afhuggna hufvud bars af mördarne på spetsen af en pik till tempeltornet, samt der under förbannelser och skrik hånande höjdes upp utanför drottningens fönster.

Prinsessans enda brott var hennes tillgifvenhet för den olyckliga drottningen.

Ingenting förmådde röra mördarne, hvarken hennes ungdom, skönhet eller oskuld.

Ännu der hennes hufvud satt på pikspetsen, omfladdradt af de långa, buckliga och lätta lockarne, bibehöll det samma rena och vackra drag.

Hennes hufvud var dock icke det enda, som vid detta tillfälle fördes fram till den kungliga familjens fönster. Ett stort antal — alldeles såsom en uppvaktande svit — af från sina kroppar likaledes skilda, bloddrypande hufvuden, spetsade på pikar, omgåfvo hennes.

I sin vildaste och råaste skepnad herskade pöbelregementet. Blodströmmar runno på gatorna. Aldrig torde ett folk till samma grad som nu sölat sig i blod.

Någonting heligt fans ej under dessa dagar. Att vara någonting var en anklagelse, och att ega någonting var ett brott.

Paris genljöd af mördarnes fröjdeskri och offrens ångestrop.

Manifest utskickades till departementen af triumviratet Danton, Robespierre och Marat, hvari folket uppmanades till efterföljd.

Revolutionen sade sig vid denna tid vilja förvärfva menniskan »arbetets och omsättningens frihet, erkännandet af hennes menskliga värde, förbund med liktänkande folk, tros- och tankefrihet, men», anmärker Weber i sin allmänna verldshistoria, »i stället för att gifva ekonomisk frihet, gjorde hon sig saker till våld mot eganderätten; i stället för att tillämpa principen af allas likhet inför lagen, förföljde hon de högre klasserna och i stället för att skänka religionsfriheten, misshandlade hon de andliga och kyrkans dignitärer».

Underrättelsen att Verdun fallit för den anryckande koaliserade armén väckte fransmännens hela revolutionärt krigiska hänförelse.

Man trodde sig redan höra de allierade arméernas trummor vid portarne af Paris.

Paris hade snart ett starkt förskansadt läger.

Dumouriez, Kellermann, Luchner och Beurnonville kommenderade jemväl redan en ganska fruktansvärd styrka.

Europa darrade af fasa.

Liksom feberglöden i ett menniskohjerta ögonblickligt sprider sig till kroppens alla lemmar, spred sig feberglöden i Frankrike från land till land.

I Aachen talade badgästerna om ingenting annat.

Otåligt väntade man der få mottaga en lysande segerbulletin från den koaliserade armén. Icke ett ögonblick betviflade man att icke den vid första sammanstötningen skulle krossa allt motstånd.

Många knotade väl öfver den metodiska långsamhet, hvarmed hertig Ferdinand rörde sig, men andra sågo deri en beundransvärd fältherres försigtighet.

Under påtrycket af så allt annat öfverväldigande händelser kände Armfelt ett oemotståndligt behof att sammanträffa med sin vän, diplomaten. Till sin stora saknad erfor han likväl vid det besök han ämnade honom, att han några dagar förut lemnat badorten. Förlusten af ett samtal med den verldserfarne och humant dömande mannen smärtade Armfelt.

Från den intressanta spets af allmänna angelägenheter, hvarifrån Armfelt granskande blickade ut öfver verldshändelsernas af och an brusande och svallande böljor, skulle han dock snart dragas ned till förhållanden af helt och hållet enskild art.

I ett föregående kapitel nämde vi att Reuterholm afsände från Stockholm i början af September månad rikskuriren Uggla till Armfelt i Aachen med såväl hans utnämning till svensk ministre plenipotentiaire i Italien, som hans afsked från öfverståthållareembetet.

Rikskuriren inträffade i Aachen kort efter de händelser vi nu skildrat.

De depescher, han medförde, voro för Armfelt ett hårdt slag.

Den för hans ära så lysande och för hans hjerta så dyrbara tanken att, stödjande sig på sin aflidne monarks uppdrag, kunna gagna fäderneslandets framtid, genom att vakande och vårdande stå vid den unge konungens sida, ramlade dermed, såsom ett annat korthus, in.

Utnämningen och afskedet voro mer än en landsförvisning. Icke blott att man dermed aflägsnade honom så långt som möjligt ifrån fäderneslandet; man afklippte dermed äfven alla de band af pligter och sträfvanden, som tillhopa blifvit för honom en slags helig mission. Utnämningen och afskedet sade mera, än hvad de i och för sig sjelfva innehöllo. De sade att Reuterholm nu var ensam herre öfver hertigen och styrelsen, samt att han, Armfelt, var vräkt åt sidan; de sade att Reuterholm gått med fullständig seger ur striden dem emellan, och att han, Armfelt, lidit det fullständigaste nederlag. Men det sade något, som ännu mera förskräckte honom. De sade nämligen äfven att den unge konungen, hans uppfostran och själsrigtning från denna stund lågo uteslutande i Reuterholms händer.

Öfverläggande med sig sjelf, slöt han sig flere dagar inne i sina rum.

Nya poster anlände derunder från Sverige, medförande bref från liktänkande vänner. Genom dem erhöll han fullständig redogörelse om ställningar och förhållanden i Stockholm. Allt öfvertygade honom om att Reuterholm begagnat sig af tiden samt skoningslöst aflägsnat en och hvar, som ville häfda något af Gustaf den tredjes testamentariska vilja, och på sådant sätt förstått skapa sig en så fast ställning att, i betraktande af hertigens svaghet, ingenting skulle kunna rubba honom.

Öfverflödigt vore dock att i denna roman följa Armfelt i alla hans olikartade åtgöranden och tankegångar under hans fortfarande vistande i Aachen.

Endast en enda sak måste vi här tillägga.

En morgon, det var mot slutet af September eller kanske i början på Oktober, vandrade han fram och åter i badgästernas park. Utan att han beräknade eller ens anade det, befann han sig ett tu tre omgifven af den älskvärda, den förtjusande — vi höllo på att säga fyrkanten — vi mena qvartetten.

— Välkommen, baron Armfelt! ropade man emot honom, välkommen!

Under det skämtsamma samtal, som derpå uppstod emellan honom och de fyra gracerna, meddelade han dem sin utnämning till minister i Italien.

— Minister i södra Europa! afbröt honom mylady Munk.

— Minister i Italien! inföll furstinnan Menzikoff.

— Minister hos vår Sicilianska drottning, Maria Carolina, utropade den romerska prinsessan Sancta Croce.

Den enda, som ännu icke öppnat sin täcka mun till något utrop, var hertiginnan af Kurland och Sagan.

— Minister, utropade hon dock slutligen, minister hos oss!

I detta sista utrop låg en liten ny tanke.

— Ja, ja, ropade hela den förtjusande qvartetten, ni är vår minister.

— Hvad har ni att göra i den kalla norden; nej, nej, ni tillhör oss, ni tillhör södern.

— Pris vare er regering, som öfverlemnat er åt oss!

— Vet ni, baron Armfelt, vi ha behöft en riddare, och nu skall ni rigtigt bli vår.

— Man talar om allierade i våra dagar; med er skola vi ingå en allians.

— Man talar om en koalition magterna emellan; vi skola också ingå i en koalition med hvarandra, som icke skall gifva någon annan efter.

— En koalition af bara fruntimmer, med er i spetsen. Ah, det skall blifva en förfärlig koalition. Vi sågo på Ketchenburg hvilken magt qvinnan har. Ja, ja! tillhopa äro vi en stormagt, som, om vi äfven burit, som vår diplomat påstod, revolutionen under vårt hjerta, nog också skola veta att hålla den i barnkammarn.

— Och vår koalition skall växa ut öfver hela Europa.

— Jag garanterar för kejsarinnan Catharina, förklarade furstinnan Manzikoff.

— Jag för kejsarinnan Theresia af Österrike, försäkrade hertiginnan af Kurland och Sagan.

— Jag för drottningen af England, bedyrade mylady Munk.

— Och jag för drottning Maria Carolina i Neapel, proklamerade Sancta Croce.

— Det skall icke blifva ett bildergalleri af fruntimmer, sådant som vi sågo det på Ketchenburg, ack nej, det skall blifva ett helt nät, kastadt öfver hela Europa.

Vi lemna Armfelt här, och i och med det samma äfven Aachen.

---

1. Det namn, som han begagnade sig af i sina korrespondenser med sin samtids filosofer, Voltaire, d'Alembert o. s. v.
2. Möjligt vore att här uppräkna ända upp till många hundra namn.
3. I Lessings »Nathan der weise» förekommer en snillrik förklaring om den hemlighetsfulla ringen.
4. Nostradami profetior blefvo 1781 förbjudna af påfven, emedan eh af profetiorna förkunnade påfvedömets undergång.
5. Benämningen gnostiker är ett grekiskt ord. Gnosti var första ordet i den kända inskriften i solens tempel: Gnosti seavten: känn dig sjelf.

   I sin symboliska och allegoriska teknik utveckla sig alla ordnar ur gnostikernas — och dithän hörande sekters — sinnebildliga verldsåskådning.

6. Se Abbé Barruels Jacobinismens historia.
7. Babouef har sjelf tryckt denna handling.
8. Vi hafva här uppräknat några hemliga förbund från denna tid, hvarjemte vi angifvit karaktären af deras verksamhet, Det skulle icke vara svårt att uppräkna oändligt många flere, jemte deras biloger. Oberäknadt alla andra under olika benämningar förekommande ordensförbund i Frankrike, hade ensamt le grand Orient, den Stora Östern, ej mindre än 282 loger, hvaraf i Paris 82, i Lyon 16, i Bordeaux 7, i Montpellier 6, öfver hvilka prins Philip, hertig af Orleans, han, som 1793 voterade Ludvig den sextondes guillotinerande, till en tid ansågs vara det styrande osynliga öfverhufvudet. Inom England och Tyskland voro slika förbund och utgreningar deraf ej färre. Det är till och med ej oantagligt att Tyskland hade det största antalet. Welshaupts Illuminatism hade för sin framgång i den tyska universitets-ungdomen den bördigaste jordmån.
9. Konung Fredrik den andre uppmanade hofvet i Bayern att förfara strängt mot illuminaterna. Han upplefde dock ej förbundets fullständiga blottande. Illuminaternas handlingar, ehuru till väsentlig del kända från 1785, blefvo likväl först upptäckta den 11 och 12 Oktober 1786, och konung Fredrik dog den 17 Augusti.

   Skulle någon önska att taga fullständigare kännedom om illuminatismens väsende och afsigter, få vi hänvisa till förbundets, af regeringen i Bayern samlade och till trycket befordrade handlingar, under titel: Ecrits originaux de L'Ordre et de la Secte des illuminés.

10. I detta manifest uppmanades alla loger att träda i förbund med hvarandra för att med förenade krafter bereda revolutionen framgång, värfva åt den anhängare samt på alla möjliga sätt och vis utbreda dess läror.
11. Bastiljens stormande.
12. Hofskandalen ville veta, att hofstallmästaren Munch var Gustaf IV Adolfs far.
13. Se vidare härom »Minnen från äldre och nyare tider, bidrag till Svenska historien, samlade af C. F. Ridderstad», 2:a häftet.