Drabanten/Del 2/Kapitel 13
| ← Erinringar. |
|
Armfelts förehafvanden. Virgilii graf. → |
TRETTONDE KAPITLET.
Vincents planer.
Vincent bodde vid Mercato-platsen, midt emot fontänen af samma namn, nära il Carminello.
— Cazal! ropade han.
— Nådig herre!
— Är Corenzio här?
— I förstugan.
— Bed honom komma in!
Corenzio inträdde. Hans ansigte var skarpt tecknadt, hans hy var brun och blicken beslutsam.
— Du är färdig att begifva dig af?
— Ja!
— Här äro hundra dukater.
— Godt.
— Känner du abbe d'Heral och en fransysk emigrant, vid namn Vignes?
— Nej!
Corenzio begagnade ej flera ord för hvad han ville säga, än som nödvändigt fordrades.
— De känna således ej heller dig?
— Nej.
— Vid soluppgången i morse lemnade de staden på vägen till Rom. Du skall följa dem. I Rom komma de att uppehålla sig ett par dagar. Du uppsöker Frans Piranesi — du känner honom — och lemnar honom detta bref. Abbe d'Heral och Vignes fortsätta resan till Tyskland, du följer dem; de begifva sig in i Tyskland, du följer. Då de anlända till Düsseldorff, uppsöker du chefen för polisen och lemnar honom detta andra bref, jemte adress på det hotell, der d'Heral och Vignes stigit af. En qvart derefter blifva de arresterade. Skulle de ej frivilligt framlemna de handlingar, som de medföra, anmodar du polisen att uppskära abbéns högra stöfvelbotten. Jag litar på dig. Farväl!
— Jag skall således genast afresa.
— Hundra dukater vänta dig, då du återkommer.
Så snart Corenzio lemnat rummet, inträdde Cazal och anmälde grefve Adlerstjerna.
— Välkommen, grefve, yttrade Vincent, ni har depescherna med er?
— På min ficka, men, och må ni ej misskänna mig derför, Jag underhandlar ej gerna ensam med en för mig så fullkomlig gåta, som ni är.
— Ni känner mig icke, vill ni säga.
— I Sverige spelade ni en dubbel-roll, och då jag summerar tillhopa alla omständigheter, finnas anledningar att tro, det ni ändock aldrig spelade den rigtiga.
— Ni gissar bara.
— Ni var baron Armfelts fiende och Dörings vän; Döring stod dock alltid högt i Armfelts vänskap. Ni inser motsägelsen både i er vänskap och fiendskap.
— Har ni något mera att erinra?
— Ni var då min fiende. Jag har ännu ej glömt händelsen på Djurgården.
— Fortsätt, grefve.
— Här i Neapel bor ni i ett palats under namnet Vincent; men regerar förklädd och okänd på osterian hos Moriconi under namnet Zamparelli.
— Vidare.
— I Sverige agerade ni en artig minister-resident för hertigdömet Altenburg, här spelar ni understundom rollen af en gammal, fattig och utlefvad munk och understundom — jag vill nästan säga — en högst gåtlik röfvarhöfdings roll.
— Har ni slutat?
— Innan jag öfverlemnar depescherna, måste jag veta hvem ni är. Vid mitt sista samtal med baron Reuterholm i Stockholm yttrade äfven han, att han ej rigtigt kände, hvem eller hvad ni egentligen är.
— Har ni något mera att tillägga?
— Icke för det närvarande.
— Ni uppfordrar mig att förklara, hvad och hvem jag i sjelfva verket är, och jag skulle kunna, utan att bedraga er, svara, att jag har betydt icke så ringa i verlden och ännu torde betyda något; svara, att jag har betydt intet och i denna stund mindre än intet, och ej heller bedraga er deri. Ni förstår mig ej. Under tider, då verldsomhvälfvande idéer och händelser, mägtiga politiska och sociala krafter störta, stridande på lif och död, tillhopa öfver folk och samhällen, så kan en man, såvida han är utrustad med en fast och beslutsam vilja, betyda mycket och på samma gång ändock intet. Tidehvarfven och männen äro beroende af hvarandra.
Vincent tystnade, uppskakad af sina egna tankar.
— Redan i mina tidigaste år intresserade jag mig för medeltidens hieroglyfskrift. Under dessa studier kom jag till Limoges och fann der på katedralkyrkans portar en sådan skrift, som tilldrog sig hela min uppmärksamhet. Jag fann nämligen der ett helgon — S:t Valeria — som med sina egna händer uppbar sitt afhuggna hufvud öfver kroppen. Samma hieroglyf återfann jag sedermera i Zürichs stora sigill. Alltjemt var det helgon, som så framstäldes: S:t Felix, S:t Regula o. s. v. Länge förmådde jag ej förklara denna hieroglyfs egentliga betydelse. Slutligen fann jag i Schweiz alla de hjeltar, som stupade för fosterland och frihet vid Morgarten på enahanda sätt afbildade: kropparne uppbärande sina hufvuden med sina egna händer; och på en gång förstod jag sinnebilden. Hvad betydde den då, frågar ni. Hieroglyfen symboliserade ingenting annat än huruledes de stora idéerna — såväl de religiösa som verldsliga — ehuruväl dödade och förkrossade af despotism, öfvermagt och råhet, ännu i döden sjelfva uppbära sina hufvuden. Mägtigt har denna hieroglyf inverkat på hela mitt lif. I åratal försjönk jag i dess begrundande. Drömmande och vakande stodo der århundradens martyrer, kyrkans och samhällets af förtrycket offrade frihetshjeltar för min blick, sjelfva uppbärande sina hufvuden. I min upprörda fantasi såg jag mer än ofta ögonen i dessa hufvuden spruta eld af vrede öfver verlden; ej mindre ofta tyckte jag mig i nattens drömmar höra, huru deras af döden slutna läppar ropade på hämd. Jag kan säga, att det var vid ljuset af dessa ögons eld och ljudet af dessa läppars hämdrop, som jag först rigtigt fattade och förstod verldshistorien. Under sådana förhållanden ordnade sig verlden omkring mig, fick hon sina dagrar och skuggor. Hvarthän jag slutligen blickade, fann jag en tillämpning af samma hieroglyf, sinnebildligt återgifvande hela menniskoslägtet. Och hvad blef följden? Att ensam brottas med en hel verld var omöjligt. Välan, jag trädde i förbund med andra. Sålunda har jag haft min ledande hand med i alla de hemliga ordnar, som under detta århundrade uppstått och hvilka småningom sammansmält till handling och enhet i den revolution, som från Frankrike nu höjer sin röst. Blodigt rulla dessa ögon och våldsamt ropar dess stämma på hämd, alldeles såsom sinnebilden, som jag först såg i Limoges. Jag har betydt icke så ringa i verlden och skulle ännu i dag kunna betyda nägot.
Vincent stannade här. Begrundande sjönk hans hufvud ned mot bröstet, men snart höjde han det åter.
— Ni vill veta, hvem jag är, fortsatte han; jag skulle kunna säga det med ett enda ord, ett ord, som innebär så mycken kraft och svaghet, så mycken ära och vanära, att man ej vet, huruvida man skall beundra eller förbanna; men detta enda ord innebär också ett helt folks politiska strider och undergång, på samma gång som det jemväl, trognare än hvarje annat, återger hvad jag sjelf är — jag är polack.
Då han kom till det sista ordet, andades han ut ett långt andedrag, liksom för att stöta ifrån sig ett vulkaniskt ämne.
— Ni känner Polens historia. 1773 fördes det till sin politiska guillotin. De stora magterna fordrade, att ständerna sjelfva skulle stadfästa delningsbeslutet. Ständerna vägrade. Jag var en ibland dem. Stanislaus, polska nationens krönta svaghetssynd, sammankallade en generalkonfederation för att nå målet. Konfederationen vägrade. Jag var äfven ledamot i den. Federationen utsåg då ett utskott, och utskottet underskref omsider de befallningar, som likväl ingen gillade. Äfven i detta utskotts öfverläggningar deltog jag, och min röst var den sista, som höjde sig emot underskriften. Mitt namn finnes ej heller bland de öfrigas. Jag lemnade mitt fädernesland för att gagna det på diplomatisk väg. Mina politiska relationer hade genom min ställning till de hemliga ordnarne och förbunden allt mer och mer vidgat sig, och jag uppehöll mig för deras ledning hos hertigen af Altenburg. För att efterkomma åtskilliga af hans önskningar öfverlät han åt mig, såsom en gengäld derför, baroniet Weisenburg, mer en titel än en verklighet. Men fäderneslandet drog mig snart åter tillbaka till hemmet. Min gud, hade jag aldrig återvändt! Jag återkom likväl och fann icke allenast fäderneslandet ännu mera sönderslitet inom sig, än då jag lemnade det, utan äfven mig sjelf förrådd i mitt eget hem, af min egen maka.
— Hämd! ljöd det i mitt hjerta; hämd! ljöd det som ett doft eko i min själ,
— Allsmägtige himmel, af hvilket element skapade du dock mannen! Eld lade du i hans själ, jern i hans arm, men hjertat väfde du tillsamman af svagheter. Trotsande stormen, slår eken sin rot kring klippan och kämpar och består, under det att hvarje den minsta vindflägt kommer dess blad att darra och falla suckande och bleknande ned till jättens fot. Grekerna blickade djupt in i mannens bröst, då de diktade myten om Herkules. Som segrare bestod han i alla strider, hvari han som man fick med sin klubba kämpa, men lades på bålet af en qvinnas hand. Äfven jag har förtärts af en Nessi-drägt, äfven jag har bestigit bålet på Oeta. Förfärliga qval, måtte icke minnet af er döda mig!
— Lika mycket hvad jag sedan gjort, huru jag handlat, hvad jag varit. I mitt offentliga lif förrådde jag aldrig mitt fädernesland; ännu detta är, ännu helt nyligen stred jag såsom medlem af konfederationen i Grodno för den återstående skuggan af dess sjelfständighet: stred troget, intill den stund jag jemte tvänne vänner, hvilka, lika med mig, icke kunde fegt öfvergifva vår pligt, våldsamt tillfångatogs och fördes under militärisk betäckning till min hemort, derifrån jag hastade hit. I mitt enskilda lif deremot, o, min Gud! huru har jag ej offrat vid den menskliga svaghetens altare, tills detta altare i går störtade in öfver mig och krossade min sista förhoppning. Jag har betydt intet i verlden och betyder nu måhända mindre än intet.
Vincents ögon rullade häftigt. Han tystnade, men tystnaden var nästan förfärligare än hans ord.
— Revolutionen skall hämnas Polen, mitt fädernesland, mumlade han för sig, mig skall jag hämnas sjelf.
Med slutna ögon lutade han sig emot fönsterposten. Då han efter en stund åter upplyfte hufvudet, tillade han med dof stämma:
— Endast en enda handling återstår mig på jorden, och sedan …
— Och sedan, upprepade Adlerstjerna.
— Och sedan skall jag knäppa ihop händerna och dö nöjd.
Adlerstjerna betraktade honom, icke utan en viss fruktan, men en fruktan, som innebar beundran för något ovanligt kraftigt och stort, äfven om han icke förmådde att uppmäta, hvarken dess höjd eller djup. Han erfor samma känsla, som då man betraktar en våldsam och förfärlig eruption, som insveper himmelen i mörker och eld och hotar att med sin förstörande lava begrafva och förhärja allt, som andas och lefver vid dess fot; denna känsla ställer ej alltid så klart för oss de mägtiga lagar, som framkallat och arbeta i det storartade skådespelet, men väl det öfverraskande och häpnadsväckande deri.
Vincent lugnade sig likväl snart. Hans egen tankegång hade, lik en brusande katarakt, för en kort stund bortfört honom; men i samma stund hans känslor uttömt sig, lade sig äfven passionerna i hans bröst,
— Nåväl, min grefve, inföll han, är ni nöjd med min förklaring?
— Icke fullkomligt.
Vincent kastade en kall och likgiltig blick på honom.
— Ni har ej förklarat mig orsaken till edra många förklädningar.
Iskölden i Vincents öga öfvergick till ett otvetydigt förakt.
— När ni hör Guds vredes åska dåna öfver ert hufvud, min grefve, när ni ser ljungelden slå ned ur skyn; frågar ni också då, hvarför molnet har den och den formen, hvarför skyn drifver med den eller den vinden?
Adlerstjerna blickade likväl ännu tviflande på honom.
— En sak har ni dock glömt, erinrade han, men med sänkt röst, liksom ifrågasatte han sjelf tillbörligheten af sin fråga; ni har nämligen glömt att säga mig ert namn.
Vincent log. Löjet var förkrossande.
— För er, min grefve, heter jag Weisenburg, Vincent Pauletti eller Zamparelli, hvilket ni helst behagar. Usla verld, tillade han derefter, liksom talande för sig sjelf, du vill alltid ha ett namn att hänga dig fast vid, liksom icke menniskan ensam vore mer än det der, som vaggan ger oss, utan att ändock kunna garantera för dess äkthet. Ni begär ett namn, märk, ett namn; jag har gifvit er tre, och ni tyckes ej vara belåten. Nåväl, jag skall gifva er ännu mera, se dit, och han pekade på väggen, ser ni det der porträttet, känner ni igen det? Icke? Det är likväl en trogen kopia af mig, sådan jag var i yngre är, då jag ännu tyckte mig ega krafter att kämpa mot en hel verld. Sådan gör tiden oss. Betrakta den der öppna och stolta pannan, de der friska läpparne, de der modiga och eldiga ögonen, och jemför allt detta med mig sådan jag nu är — verkligen? — liksom tiden hånler äfven ni åt jemförelsen. Min panna är nu skrynklig, mina läppar bleka, mina ögon matta. Bekymren draga försorg om, hvad åren ej förmå uträtta, och konsten räddar ifrån förgängelsen, icke oss, utan endast sin egen lilla insats, litet plåster på en duk, litet aska på ett sotkol, i sanning, en stor tröst för dårarne.
Vincent vände härvid Adlerstjerna ryggen; denne fortsatte ännu att uppmärksamt betrakta porträttet.
Porträttet var ett väl arbetadt oljefärgsstycke och förestälde en man, klädd i en för Adlerstjerna okänd utländsk uniform, prydd med tvänne polska ordnar, nämligen Stanislai-orden och Hvita Örns-orden; dekorationerna voro likväl omgifna af svart sorgflor, och då han begärde upplysning om orsaken dertill, erhöll han det korta svaret:
— Jag sörjer mitt fädernesland.
Vincent gick ett hvarf omkring rummet; när han åter vände sig emot Adlerstjerna, märkte man ej mer något spår af de starka rörelser, som försiggått inom honom.
— Nu till depescherna, om ni tillåter det, herr grefve.
Men Adlerstjerna var äfven en man, om också ganska olik Vincent. Depescherna voro för honom vigtiga förtroendehandlingar från Reuterholm, och han önskade att kunna på ett säkert och skickligt sätt fullgöra uppdraget.
Adlerstjerna hade först på sista tiden äflats att gifva sig någon betydelse som politisk personlighet. Men i samma mån som han dermed nu börjat, kände han sig också manad att gå försigtigt tillväga, allra helst som den sak, man lagt i hans händer, syntes honom vara af den största vigt.
Efter de förbindelser, som Adlerstjerna i Stockholm ingått med baron Reuterholm, var han besluten att med så mycken omtanke och skicklighet som möjligt omfatta och bevaka hans intressen, desto hellre som han derigenom trodde sig allra bäst äfven bevaka sina egna.
Allt ifrån den stund han beträdde utländsk mark hade han också sökt att strängt granska hvarje ny förbindelse, i hvilken han trädde.
Sammanträffandet med den svenske postkommissarien Bregard i Hamburg var den första af dem och blef ej heller utan ett för honom godt resultat. Läsaren torde erinra sig den underrättelse, som han derifrån meddelade Reuterholm.
Med den Reuterholmska fullmagten i sin hand kunde han alltid begagna sig af ett ganska högt språk. Öfverallt, hvarest några anknytningspunkter funnos med Sverige, förde Adlerstjerna också ett sådant.
Från och med det ögonblick han sammanträffade med prinsessan Sofia Albertina och intog en plats i hennes svit, kände han sin ställning starkare och fastare än någonsin förr. Prinsessans egen älskvärdhet i förening med det äfven älskvärda hof, hvarmed hon omgifvit sig, var alltid en allt för lysande bakgrund, att icke en person till och med mindre framstående än Adlerstjerna skulle erfarit en känsla af ökad tillit till sig sjelf.
Adlerstjernas kärlek till Louise hade för öfrigt snarare till- än aflagit. Han hade fått tillfälle att jemföra henne med fruntimmer i flera länder, och hennes värde hade deraf ej lidit, utan förökats. Den likgiltighet, som hon fortfarande visade honom, gjorde dock kärleken hos honom till en, liknelsevis taladt, underjordisk eld, som lefde och tillväxte utan att synas, och som, derför att den ej fick synas, tärde hjertats frid och lugn.
Så länge Döring under sitt vistande i Stockholm stod rivaliserande vid hans sida, arbetade hans böjelse i vulkaniska flammor. Sedan återigen han aflägsnat sig derifrån, saknade dessa vulkaniska utbrott sitt upprörande element. Elden kolade likväl alltjemt tilltagande i hans inre.
Vid hofvets utfärd till Capri hade han åtföljt det. I likhet med de öfriga om bord på speljakten hade han med intresse följt den af Williams förda, saluterande slupens djerfva rörelser; men hans öga egde, då det gälde hans rival, mera skarpsynthet än de andra, och då dessa endast sågo i den lyckade och djerfva helsningen beviset på vanlig originalitet hos en engelsman, upptäckte han i honom genast Döring och gissade till salutens egentliga orsak.
Från detta ögonblick flammade åter elden upp i hans inre, om möjligt vida häftigare än någonsin förr, och den ena planen uppkastades efter den andra om bästa sättet att bibehålla Louise för sin räkning, alla lika djerfva, ehuruväl den ena obetänksammare för att icke säga våldsammare än den andra.
Sedan Döring nu var liksom återkommen, slog honom nämligen den föreställningen, att han möjligtvis ånyo kunde under en eller annan form göra sina anspråk gällande på Louise.
I utlandet kan man handla mycket fördomsfriare än inom det egna landet.
Att handla dristigt och snabbt, blef alltså hans uppgift. En tanke flög dervid lik en ljusstråle genom hans själ, tanken att begagna sig af sin bekantskap med Vincent. Hans politiska och enskilda afsigter förenades derigenom.
— Depescherna, herr grefve, erinrade Vincent.
Adlerstjerna teg och besinnade sig ännu en stund. Han såg i Vincent en mägtig och genialisk natur och tvekade om sättet att gå till väga.
— Kanske fordrar ni att vårt samtal skall ske i andras närvaro, och om så är …
Vincent tog ett steg åt en af sidodörrarna.
— Dröj likväl ett ögonblick. Tillåt mig att först göra er några enskilda frågor.
— Var så god.
— Hatar ni Armfelt?
— Ja!
Svaret var klart och tydligt.
— Den svenska styrelsen har i visst afseende lemnat honom i mitt våld.
— Låt mig se depescherna.
— Ni skall få det, men ännu en fråga. Värderar ni Döring ännu såsom fordom?
Vincents panna rynkades. Han tycktes öfverlägga med sig sjelf.
— Jag begär ett upprigtigt svar!
— Om ni i går frågat mig härom, skulle jag ha svarat: ja! Nu svarar jag: nej! Döring och jag hafva ej något mera att beställa med hvarandra. En natt af mörker ligger nu emellan oss. Min kärlek till honom har sedan i går klädt sig i nunneslöja. Klostermurar resa sig emellan honom och mig. Alla länkar emellan oss hafva på en gång brustit.
— Och jag kan lita på ert ord?
— Vid afgrunden!
— Kan ni skaffa mig en person, lika mycket hvilken, blott han lyder blindt, hvad helst jag än befaller?
Vincent kastade en genomborrande blick på Adlerstjerna. Denne rörde sig ej.
— Ämnar ni ett fegt anfall mot Döring?
— Nej.
— Intet mord alltså?
— Hvad jag ämnar göra, rör icke ens Dörings person. Jag vill endast frånrycka honom den han älskar.
— Ingenting annat? Jag tror er och lofvar att skaffa er en sådan man.
— En man, som lyder mig. Välan, jag kan då öfverlemna depescherna till er i så många personers närvaro, som ni anser nödigt. Jag har en vän med mig.
Adlerstjerna öppnade den dörr, hvarigenom han inkommit, och en man, klädd i svensk drabantuniform, inträdde. Det var Netherwood, som från Sverige kommit med depescherna till Adlerstjerna.
Då Vincent i detsamma äfven uppslog en sidodörr, syntes en annan, för Adlerstjerna främmande man derinne.
Med ena handen stödd mot ett bord, höll denne en bössa i den andra, under det att han med tillbakalutadt hufvud stirrade mot taket.
Dörrens öppnande förändrade icke hans ställning.
Mannens ansigte var friskt och kraftfullt. Håret, skägget och mustacherna hade glänsande svart färg. En mörk och dyster eld brann i hans blick. Hufvudet betäcktes af en gul spetshatt, omgifven af röda och blåa band, hvilka i rosetter hängde ned på axlarna. Västen var brun, med ljusröda snodder kring halsen och blåa broderier på framstycket, slutande nedtill i ett bälte af skinn. Jackan var grön, med röda och hvita band, tvinnade om hvarandra i sömmarne. Blåa knäbyxor och sandaler, fastbundna omkring ben och vador med symmetriskt lindade gula band, fulländade drägten. En brun kappa låg framför honom, vårdslöst kastad på golfvet. Mannens hela väsende uttryckte mod och beslutsamhet.
— Nu till depescherna, erinrade åter Vincent.
Adlerstjerna öfverlemnade dem också utan alla vidare yttranden, och Vincent genomsåg dem med ett intresse, som allt efter innehållets vigt förändrade uttrycket i hans ansigte.
— Öfverlemnar ni således denna affär åt mig, frågade han, när han slutat läsningen.
— Med depescherna har jag också lagt saken i edra händer, öfvertygad att ni bättre än jag förstår att sköta den.
— Var trygg! Affären är i goda händer. Jag skall visa er något, se här.
Och han räckte honom en skrifvelse, i hvilken Adlerstjerna med förvåning såg en afskrift af sin egen depesch.
— Huru skall jag kunna förklara den der afskriften?
— Lika mycket. Redan för fyra dagar sedan låg den i min hand. Vill ni se mera?
Och han visade honom derpå en ny skrifvelse.
— Det är en ordres, en ordres att arrestera Abbe d'Heral och Vignes i Düsseldorf[1].
— En afskrift af en ordres, rättade Vincent. Originalet har redan afgått till sin bestämmelseort.
— Men abbé d' Heral och Vignes äro i Neapel. Jag såg dem i går afton.
— I dag på morgonen lemnade de staden.
— Ni vet mera än jag.
— Hatet har lika uppmärksamma ögon som kärleken. Apropos, ni har sett Döring; jag vet det.
Vincent blef allt mer och mer oförklarlig för Adlerstjerna. Först nu började han begripa, det denne man egde förbindelser af högst ovanlig beskaffenhet.
— Ni har sagt mig, hvem ni är, och ändock är ni oförklarlig för mig.
— Det är icke gifvet att allt skall vara tydligt för er.
— Och Armfelts sak?
— Är min egen. Ni kan lugnt sköta edra enskilda affärer. När afgår någon kurir till Sverige?
— I morgon, svarade Netherwood.
— Jag har ett angeläget bref till Reuterholm. Det skall vara färdigt i afton.
— Ni har att befalla, återtog Adlerstjerna. Min vän Netherwood står till er tjenst.
— Och till er mannen derinne.
— Hans namn?
— Zamparelli!
— Det är ju ert eget?
— Jag har lånat det af honom, liksom ni nu lånar honom af mig.
På en vink af Vincent närmade sig Zamparelli, och sedan de vexlat några ord med hvarandra, trädde han fram till Adlerstjerna, under det han kastade sin bössa på axeln.
— Befall, yttrade han helt kort, jag står till er tjenst.
Läsaren känner Zamparelli redan från Aachen. Det är nog att tillägga, att han var född i Calabrien och nu bar sin nationaldrägt.
Sedan Vincent blifvit ensam, försjönk han inom sig sjelf. På senare
tiden hade detta blifvit för honom en vana.
Under det år, som förgått sedan duellen egde rum i Aachen, hade Vincents helsa varit ganska undergräfd.
Det skottsår, han fått i veka lifvet, var visserligen i yttre afseende läkt, men icke dess mindre erfor han emellanåt lidanden, härflytande ifrån någon skada, som träffat sidans inre och ädlare delar.
Herrar läkare hade såsom ett lifsvilkor anbefalt honom att framför allt undvika alla häftiga sinnesrörelser. Vincent hade skrattat deråt.
— Befall hellre stormen, svarade han, att blifva en vestanflägt.
Under de dagar, hvarom han nämt för Adlerstjerna, att han senast besökt Polen och deltagit i de sista politiska stridigheterna för sitt fädernesland, hade i följd af den sinnesretning, hvari han dervid försattes, skottsåret hotat att bryta upp. Bland orsakerna, hvarför han omedelbart derefter hastade till Italien, ingick äfven afsigten att söka ett mildare och varmare klimat, äfvensom lugn och ro. Som vi veta hade han dock i det senare afseendet tvärtom kommit ur askan i elden. Mötet med Wanja, underrättelsen att hon skulle taga slöjan, hans närvaro i kyrkan, då detta skedde, hade uppskakat honom djupare än något annat. Liksom en elektrisk gnista hade hvarje bloddroppe dervid spelat i hela hans väsende. Den ögonblickliga konflikten emellan den glädje, som han hade att meddela, den nämligen att Döring var återfunnen, och Wanjas förklaring, att hon ämnade inträda i klostret, var allt för häftig, att ej en så lidelsefull natur som Vincent deraf skulle beröras såsom af ett askslag.
Skottsåret hotade från detta ögonblick äfven att bryta upp.
Vi hafva också nu sett honom fortgå sin lidelsefulla väg, kanske mer hänsynslöst koncentreradt än någonsin förut.
Så ödslig och tom hade hela verlden nu blifvit för honom, att hatet emot Armfelt var det enda, hvarvid han fäste sig.
Till och med Döring, till hvilken han förut alltid lifligt slutit sig, uppgafs nu, ehuruväl hans inre likväl tycktes göra en svag protest emot att helt och hållet öfvergifva honom.
Mycket af den hetsiga rörlighet, som hans tankar och handlingar idagalade, torde måhända äfven få betraktas såsom till en icke ringa del härflytande af det fysiskt lidande tillstånd, hvari han tvifvelsutan befann sig.
Olika naturer bekämpa på olika sätt sina lidanden. Starka själar vilja understundom knappast erkänna dem inför sig sjelfva. Måhända var det äfven så med Vincent?
Der han nu sitter, ensam, sluten inom sig, har hans hela utseende karaktären af en sinnesstämning, som man skulle kunna tro ha förvandlat honom till en bildstod af jern.
Cazal inkom tyst och stilla, utan att genast blifva bemärkt. I den gamle trotjenarens ansigte läste man sorg och bekymmer. Hans blick hvilade på Vincent med ett uttryck, som hade han i verlden intet kärare att betrakta.
Otåligt slog Vincent slutligen åter upp sina ögon.
— Cazal, ropade han, Cazal!
Han visste ej, att Cazal redan befann sig i rummet.
— Jag är här, herre!
Vincent fäste en skarp blick på honom.
— Jag tror du står och betraktar mig. Låt bli det. Jag vill ej att någon skall se på mig, då jag sluter mina ögon och är ensam med mina tankar.
— Cazal, fortfor Vincent derefter, i baron Armfelts tjenst finnes en kammartjenare vid namn Droon; du skall gå ned och bedja honom komma hit upp.
Men Cazal rörde sig lika litet nu, som en gång förut i Aachen, ifrån stället.
— Nådig herre, stammade han.
— Hvad vill du säga?
— Jag har tjenat er, alltsedan ni var ung.
— Än sedan?
— Min trohet är pröfvad, min tillgifvenhet oskrymtad.
— Hvad menar du dermed?
— Jag har burit er som barn på mina armar. Jag har delat ljuft och ledt med er. Ännu aldrig ett ögonblick har jag öfvergifvit er.
— Lägg dina ord kortare! Hvarthän syftar du?
— Förlåt mig blott en enda fråga: hvad ämnar ni göra? Ni vill fortfarande hämnas på baron Armfelt, och ni har skäl att hata honom, men har ni väl derför rättighet att hämnas? I många år har er själ sträfvat derhän, men när ögonblicket kom, straffades ni sjelf för edra afsigter. Var det ej en vink af en högre magt än er egen? Vi stå båda nära grafven, och hafva vi väl icke mera att förlåta och förlåtas än att hämnas? Ni rynkar edra ögonbryn; men jag vet att ert hjerta är ädelt, och jag kan ej frukta för er vrede. Ännu en gång, hvad ämnar ni göra?
Vincents ansigte hade antagit ett hotande utseende; men han svarade icke genast, utan gick ett hvarf omkring rummet. Lidelser, som äro beredda att kämpa med en hel verld, beherskas understundom af ett enda tilltalande mildt ord.
— Gamle vän, yttrade han slutligen; under hela mitt brokiga, skiftesrika lif är du den ende, som förblifvit mig trogen. Dig — endast dig — är jag också skyldig en ärlig förklaring. Svara mig först på en fråga: hvems ärenden tror du menniskan går, då hon straffar det onda och belönar det goda?
— Guds!
— Der har du också min förklaring, och jag vill endast tillägga några ord.
Han gick ännu ett par hvarf upp och ned i rummet.
— I forna, uråldriga tider ingick hämden i den enskilde mannens naturliga samhällsbegrepp, för att icke säga samhällsrätt. Upplysningen förändrade förhållandet. Hon uppdrog hämden åt samhället, åt lagen, och bibehöll åt den enskilde blott förpligtelsen att vaka öfver lagens helgd. Hämden finnes i sjelfva verket alltså qvar, men under namn af offentligt straff. Skilnaden är ganska stor, men egentligen ingen annan, än att sjelfbestämmelserätten fordom lade straffets svärd i vår egen hand, då den offentliga pröfningen, d. v. s. det allmänna samlifvets rätt numera afväger straffet efter brottets beskaffenhet och lägger det i lagarnes och domstolarnes hand.
— Jag förstår er.
— Hvarje man är till en viss tid hedning. I egentlig mening blir man först kristen med åren, och allt efter som ungmodet, pröfvadt i dagens strider, lagt sig. Så länge hedendomen är qvar i vår själ, följa vi också böjelsen att gripa efter svärdet och sjelfva utföra vår sak.
Stirrande omkring sig, tystnade han för ett ögonblick.
— Jag öfverlefde i går ett ögonblick af mägtigt uppskakande egenskap. Jag fann då, att jag lefvat förgäfves, att föremålet för hela mitt lifs lycka och kärlek försvann såsom en skugga i en klostercell, och att jag stod mera ensam än någonsin. Hade jag förmått, skulle jag ha störtat omkull den pelare, som uppbar templet öfver en sådan skickelse. Sådana ögonblick kunna finnas, då vi förvandlas till hedningar.
Vincent lade sin hand, under det han talade, mot sidan af bröstet, liksom hade han velat undertrycka ett stort lidande. Orden föllo sig för öfrigt afbrutna och korta.
— Jag har nu haft en natt på mig. Natten har klarare ögon än dagen. Under denna natt har jag gått till doms med mig sjelf, och jag har funnit, ja, hvad har jag funnit? funnit, huru svag jag varit, äfven då jag känt mig stark. Sjelfva min styrka har varit en produkt af min svaghet. Mina handlingar hafva oupphörligt träffat på stötestenar, liksom nedkastade af försynen i min väg. Hädanefter skall jag fixera den bättre än hitintills. Med samhällets arm skall jag uppnå, hvad som jägtat tilliten till min egen.
— Jag förstår er icke rigtigt, nådig herre.
— Furstinnan Razanowsky tog slöjan i går. Hon är nu nunna.
Cazal böjde sitt hufvud och gjorde ett korstecken för sitt bröst.
— Jag har öfvergifvit tanken att sjelf utkräfva hämd, tillade Vincent, om mitt hat förestafvat mig.
— Och — och — Cazal blickade nästan med förskräckelse på honom.
— Jag skall öfverlemna honom åt samhällets straff, åt den offentligt straffande vanäran. Ah, jag har erinrat mig något, som jag en gång spådde honom. Det skall gå i fullbordan, och jag skall föra honom till schavotten.
— För guds skull, herre, kristendomen bjuder oss att förlåta hvarandra och försonas.
— Samhället bjuder oss att bestraffa dess förbrytare.
— Och han har …
— Förbrutit sig mot samhället.
— Herre, herre, ni störtar er i förderfvet!
— Uppsök Droon och säg till honom att komma hit.
— På mina knän ber jag er, att ni må öfvergifva denna nya väg. Ni begagnar ju endast samhällets namn såsom en slöja för ert enskilda hat.
— Gå!
— Hör mig, herre! Hör mig!
— Lyd!
— Ni begagnar er af samhällets rätt endast som en chorkåpa kring er enskilda hämd.
— Cazal, jag känner, att det är åskluft i min själ. Lyd mig, innan blixten bryter ut.
— Måtte ni kunna förlåta mig, herre, hvad jag talar; men jag är upprörd, och tillgifvenheten lägger orden på mina läppar.
Vincent kunde ej värna sig för det intryck, den gamles ord gjorde på honom.
— Tala då, Cazal, ifall du har något mera att säga.
— Ni är häftig och lidelsefull, herre, men i sjelfva verket så god.
— Säg vek!
— Allt hitintills har jag trott mig förstå er, nådig herre, men ni blir allt obegripligare.
— Obegripligare? Fordrar du väl att förstå, hvarför åskor rulla i Vesuvens djup, hvarför elden brinner der, hvarför våldsamma krafter rasa i Jordens barm? I menniskohjertat rasa än våldsammare.
— Nådig herre!
— Vigtiga handlingar hafva kommit mig tillhanda från Sverige. De upplysa mig, att man upptäckt i Armfelt hufvudmannen för en vidt utgrenad sammangaddning, och jag har blifvit uppmanad att fördubbla min uppmärksamhet. Ett svenskt örlogsfartyg är under utrustning att härfrån fängslad återföra honom. Hans fäderneslands intressen och mina hafva nu samma väg till samma mål.
Cazal tycktes likväl ha ännu mera att yttra.
— Uppsök nu Droon och bed honom komma hit, befalde honom Vincent åter med en bestämdhet, som icke tillät något vidare dröjsmål.
Cazal rörde sig likväl icke från stället.
— Hvad är det du vidare vill?
— Herre, svarade Cazal, ni må vredgas på mig huru mycket som helst, men jag måste ut med hela sanningen.
— Låt höra då.
— Ni är sjuk, herre, ni är mycket sjuk.
Förvånande var det att se, huruledes Vincent, den kraftige mannen, vid dessa Cazals ord på en gång liksom sjönk tillhopa.
Vincent, som under hela sitt lif lika litet skyggat tillbaka för att tumla kämpande om bland stormande samhällsidéer, som att under årtionden ihärdigt fullfölja en af ett såradt och kränkt hjertas svaghet städse vid lif hållen hämdplan, sjönk nu likblek ned i sin stol.
Den psykologiska gåtan torde vara ganska naturlig.
Det var med Vincent som med många stora fältherrar, hvilka väl veta att vinna de mest lysande bataljer på sin kammare, på kartan eller vid schackbordet, men, utkomna på fältet, förkrossas af den förfärliga upptäckten, att de sakna manskap och vapen för att föra till slut allt hvad de tänkt. Det var med Vincent som med hvar och en, hvilken helt oförmodadt underrättas om — hvad han kanske sjelf likväl länge anat — att den bygnad, som han bebor, håller på att störta in.
Achilles var sårbar i hälen.
Cazal förskräcktes sjelf för den förändring, som han framkallat, och han hastade till för att gifva Vincent allt det stöd han kunde.
Vi hafva sett, hvilka hastiga vexlingar emellan olika ytterligheter, hvartill Vincents natur var mägtig, och denna hans ombytliga magt öfver sig sjelf visade sig äfven nu.
Då Cazal närmade sig, reste han sig åter upp.
— Intet ord mera, förklarade han. Gör hvad jag befalt. Uppsök Droon och bed honom komma hit.
Långsamt och med lutadt hufvud aflägsnade sig Cazal. Då han återkom, meddelade han att Droon förklarat att han icke ämnade lyda någon annan än sin husbonde, baron Armfelt.
— Sök upp honom ännu en gång, lemna honom denna börs och säg honom, att jag vill tala vid honom.
Spotsk och sjelfkär, instälde Droon sig slutligen, spörjande Vincent, hvad han ville.
— Huru gammal är du? frågade honom Vincent.
— En narraktig fråga, herre, som jag icke har någon böjelse att besvara.
— Hvad är klockan? frågade åter Vincent med ett lugn, som öfverraskade Cazal.
— Klockan? Jag vet icke hvad den är. Det kan er egen tjenare säga er.
— Huru resa lärlingarne? fortfor Vincent.
Droon spratt till vid denna fråga och stirrade på Vincent.
— Hvarföre resa de? fortsatte Vincent.
Ett uttryck af fruktan visade sig i Droons ansigte, under det han liksom kuschande sänkte sitt hufvud.
— Hvad är lösen? sporde åter Vincent.
Vid detta ord förlorade Droon allt sitt förut visade mod, och han nästan sjönk tillhopa af förskräckelse.
— Tubalcain, hviskade han.
— Huru gammal är du? började Vincent ånyo.
— Mindre än sju år.
— Hvad är klockan?
— Middag.
— Huru resa lärlingarne?
— Från vester mot öster.
— Hvarföre?
— För att söka ljuset.
— Du har funnit det, tillade Vincent och öppnade sin rock, hvarunder en ordensdekoration syntes.
— Befall, mästare, och jag lyder.
— Du är kammartjenare hos baron Armfelt?
— Ja!
— Är du hans ende kammartjenare?
— Baron har en till, vid namn Aglon.
— Huru mänga löpare har han?
— Jag känner blott tre. Stephan Setola och hans bror, Frans, samt Nicola.
— Hvem är hofmästare?
— Vignes, fransysk emigrant.
— Kock?
— Oglin.
— Kusk?
— Pietro.
— Här är guld. Du skall köpa dem, köpa dem alla för min räkning.
— Pietro är omutlig. Vignes är bortrest.
— Lika mycket! Köp de öfriga.
— Skall ske.
— Du har nycklarne till din herres rum?
— När han går ut, har jag dem.
— Är han nu borta eller hemma?
— Hemma.
— Hvad gör han?
— Arbetar vid sitt skrifbord.
— Vid hvad tid går han ut?
— Om en timme.
— Brukar han vara länge borta?
— I dag, har han sagt mig, återkommer han ej förr än sent i afton.
— Om tvenne timmar inställer jag mig vid hotellet. Möt mig vid porten. Farväl!
Cazal, som varit frånvarande under detta samtal, vände tillbaka, då han såg Droon aflägsna sig, och fann Vincent åter försjunken inom sig.
— Du förstår mig icke, tilltalade Vincent Cazal efter en stund;
men förstår jag mig väl sjelf?
Ett ögonblick tystnade han åter, hvarefter han återtog:
— Hela verlden skakas af en mägtig revolution; och gifves väl någon, som icke äfven är en del af den? Århundraden hafva beröfvat verlden och folken allmän och enskild frihet och medborgarrätt. De heligaste grundsatser hafva, fängslade i bojor, trampats under det blinda tyranniets fot. Man har slagtat nationer såsom boskap och qväft folken i sin vagga. Evige gud! hvad jag hatar denna verld! Kan någon säga, att han under en tid, sådan som denna, förstår sig sjelf? Det våld, som sönderstyckat mitt fädernesland, har öppnat en bottenlös afgrund mellan mig och samhället. Det våld, som blifvit begånget mot mig såsom man och make, har likaledes öppnat en om möjligt ännu bottenlösare afgrund emellan mig och familjen. Det enda, jag hoppas, är att de lågor, som flamma från det bloss, hvilket revolutionens mordengel skakar i sin hand, måtte tända en ny sol öfver verlden, en ny dag och en ny tid. I den afgrund, der vi befinna oss, förstår ingen sig sjelf. Omkring mig och inom mig — öfverallt, hvarthän jag blickar — är alltingi1 uppror. Det är ej nog med att det samhälle, hvari vi lefva, mäste falla och förgås; sjelfva slägtet måste det äfven. Genom min egen död hafva de att gå, vilja de komma till ett nytt lif. Allt måste omskapas: verklighet och tänkesätt, institutioner och lagar. Ruttenheten är blott gödningsämne till nya frön, ej annat. Förstörelsen går före nyfödelsen; stormen före lugnet, striden före friden. Bortom skärselden ligger himlen. Vår tid är förruttnelsens, stormens, stridens. Verlden har förlorat paradiset, och vi famla i mörkret derefter. Årtusenden ha bygt på sitt Babel, och förbistringens stund är kommen. Salomos tempel ligger i ruiner. Ordet — igenkänningsordet — är borttappadt. Plantera icke ett Kristikors på vår tids graf, utan ett frihetsträd. Begär icke att förstå mig; jag förstår mig icke sjelf. Du har rätt. Jag är sjuk. Och nu slut; icke ett ord mera, Cazal.
Vincent sjönk ned i sin stol.
- ↑ Se Frans Piranesis bref till general Acton, pag. 44 och 45.