Drabanten/Del 2/Kapitel 14
| ← Vincents planer. |
|
Åtskilliga mindre förvecklingar och scenarier. Ett stördt fiskerinöje på golfen. → |
FJORTONDE KAPITLET.
Armfelts förehafvanden. Virgilii graf.
Vi återfinna Armfelt vid skrifbordet i sitt arbetsrum. Pappershögar ligga till höger och venster omkring honom, bestående af tidningar, anteckningar, utkast och bref.
Innan vi taga närmare kännedom om hans göromål, måste vi stanna ett ögonblick för att med några få ord redogöra för ett och annat.
Vi hafva oss bekant, att ett stort syftemål lifvade Armfelts tankar vid denna tid af hans lefnadsverksamhet, ett syftemål, som han i arf emottagit efter Gustaf III och som han förblef trogen ännu i sin sista stund, ett syftemål, hvarefter Gustaf IV en tid famlade med blindt oförstånd och hvilket slutligen med framgång uppnåddes af Carl XIV Johan; syftemålet nämligen, att Sverige skulle träda i spetsen för de koaliserade nordiska magterna emot det revolterade Frankrike. Vid kejsar Alexanders och Carl Johans sammanträffande 1812 i Åbo instälde sig Armfelt äfven, ehuruväl han anlände först sedan traktaten var ingången. Man har sagt och säger, att om han der inträffat något tidigare, traktaten skulle för Sverige ha blifvit fördelaktigare än den blef.
I kärlek var Armfelt lättsinnig; i politiken var han trogen. Qvinnorna torde i allmänhet för honom ha varit schackspelsbrickor, hvarmed han spelade sitt politiska spel.
Säkert igenkände läsaren de två fruntimmer, som, under det att Döring postade vid palatsets portar, skämtade och pratade i sitt ekipage på andra sidan om gatan.
De älskvärda två gracerna från Aachen, prinsessan Menzikoff och mylady Munk, träffa vi i dem äfven här.
Genom sitt vänskapliga förhållande till mylady Munk öppnade Armfelt sig en väg till engelska kabinettet och genom sin ställning till prinsessan Menzikoff banade han sig en till kabinettet i Petersburg.
Det var vid foten af Vesuvius, som drömmen om en politisk koalition i norden drömdes, och Armfelt drömde den der, under det han bestrålades af den renaste himmel, svalkades af den klaraste våg och suckade i doftande orangelunder.
Men det fans äfven en annan Vesuv, mägtigare än Vesuven sjelf.
Drottning Maria Carolina kände med en liflig qvinnas hela passionerade kraft fasan af det förfärliga brott, som ett helt folk — det franska — begått och begick emot hennes syster, Marie Antoinette[1], och i hennes hjerta ropade det högt om hämd.
Drömde väl Armfelt vid foten af detta vulkaniskt brinnande qvinnohjerta icke också sin dröm? Historien besvarar ej frågan rigtigt klart; den lägger ett finger på sina läppar, under det ett skalkaktigt leende strålar ur dess ögon.
I Maria Carolinas hand låg i många hänseenden alltid rodret till de båda Siciliernas och Österrikes politik. Af hvilken vigt var hon derför icke för Armfelt!
I det vidt utseende, dristigt anlagda politiska drama, som Armfelt tänkte sig, såg han icke Sverige framstå sist, utan först, och dervid ej spela en vasalls, utan en banérförares roll. Såsom ett nödvändigt förspel måste likväl den svenska regeringen, nu ledd af Reuterholm, en karaktär, lika tvetydig både som aristokrat och demokrat, förändras och ordnas i öfverensstämmelse med grundtanken i det hela. Detta förarbete, som Armfelt, med kännedom om hertig Carls svaghet, tog ganska lätt, hoppades han att med Englands och framför allt med Rysslands inflytande kunna på diplomatisk väg genomföra. Någon förödmjukelse ämnades säkerligen aldrig fosterlandet, knapt nog hertigen, hvilken han, i likhet med hvad som skedde vid 1789 års riksmöte, ansåg sig kunna väga upp med guld. Förödmjukelsen ämnades systemet och Reuterholm.
I Gustaf den IV Adolf tänkte han sig ännu, liksom i allmänhet hela landet, en ny, ehuru i ett och annat fall måhända till och med förbättrad upplaga af hans höge fader.
Det ligger i naturen hos alla förmyndareregeringar att vara vacklande; men en mera vacklande än den Reuterholmska har väl knappast funnits.
Armfelt ville förstärka den genom Gustafs insättande i regeringen, slutligen äfven förkorta den genom hans utropande i förtid till konung. Den allmänna tron vid denna tid på den unge konungens snille, förstånd och karaktär rättfärdigade åtminstone så till vida äfven hans åsigt.
Sveriges uppträdande på den stora politiska skådebanan skulle härefter börja, hvarvid hans ridderliga karaktär såg landet svinga sig upp till en magt af den första ordningen. Och denna tanke, så öfverdrifven den än tycktes vara, hade dock ganska mycket för sig då, emedan en nyligen slutad strid med Ryssland och Danmark ådagalagt det svenska folkets kraft och vapenmod, och revolutionen, sådan den europeiska ställningen för öfrigt vid den tiden var, icke syntes hafva någon segrande och varaktig framtid.
Gustaf IV:s dårskaper och Napoleons uppträdande voro förhållanden, som ingen ännu kunde förutse.
Armfelt förblef likväl den ende, som, då hans plan, ehuru under helt andra omständigheter, slutligen började omfattas af Gustaf IV, troget och verkligt stod konungen bi[2].
I det stora perspektivet glänste för öfrigt alltid för Armfelts blick Gustaf den fjerdes förmälning med ryske tronföljarens dotter, Alexandra Paulowna.
Genom en liflig, ständigt fortsatt och vidt utgrenad korrespondens kände Armfelt allt, som passerade i Sverige. Sålunda underrättades han om de demokratiska elementens framsteg der, om Thorilds process, om flere oroliga rörelser från borgerskapets sida i Stockholm, om åtskilliga politiska klubbars tillvaro derstädes; vidare också om många förvända åtgärder, som af Reuterholm vidtogos, t. ex. accordsreglementets införande; förordningar, som, med anledning af inträffad missväxt, i stället för att sänka spannmålsprisen, betydligt uppdrefvo dem; undantagslagar, som bannlyste en princip för att gynna enskilde; införandet af nya militära, för svenske krigaren olämpliga bestraffningssätt; befordringar, allt för brådstörtade för att vara rättvisa; inrättandet af nya riksembeten, till ¾-delar öfver det allmännas behof; kungsgårdarnes bortarrenderande såsom nådebröd åt gunstlingar o. s. v. Men icke nog härmed. Reuterholm hade för öfrigt ända till system utvecklat sin plan att genom ordensvurmeri och exalterande medel i allmänhet fängsla hertigen-regenten och konungen, samt att på denna vanvettets väg icke blott göra dem vanmägtiga att styra, utan för att dermed äfven förlänga förmyndare-regeringen, förlänga den — för alltid.
Vi hafva i en föregående scen sökt måla hertigens och konungens själstillstånd vid denna tid. Men ryktet gick ännu längre. Ännu då Armfelt var i Tyskland, berättade man der, att Gustaf redan var afsatt, och uti Italien hviskade man om hemliga anläggningar emot hans lif.
Se här ännu en sådan berättelse derom, hvilken blifvit oss i manuskript meddelad, utan att vi för öfrigt våga garantera dess sannfärdighet.
Sedan försöket i Stockholm att erhålla ett betyg om Gustaf Adolfs vansinne misslyckats, berättar vår korrespondent, ville Reuterholm med aqua tofana, som tillverkades i ett kändt kloster i Florenz, förkorta hans lif. Frans Piranesi — för detta gravör och personligt lierad med Reuterholm, som för hans ihärdiga förföljelser mot Armfelt gjorde honom först till konsul, sedan till chargé d'affaires i Rom och slutligen till riddare af Nordstjerne-orden och svensk minister der, under namnet le Chevalier de Piranesi — denne Piranesi skulle ha fått i uppdrag, skrifver vår korrespondent, att anskaffa förgiftet. Armfelt, som från Neapel hade ett vaksamt öga på Piranesi, upptäckte likväl i tid komplotten samt begaf sig till Florenz och öfvertalade munken att mot fyra-dubbel ersättning lemna honom giftvattnet och i stället lemna Piranesi vanligt källvatten. Det skedde. Tviflande på munkens redlighet, sände emellertid Armfelt Peyron med giftvattnet på ett engelskt skepp till Sverige, der han landsattes vid en liten skånsk lastageplats, Skepparkroken, ⅛:dels mil från Engeltofta, dit Peyron om natten vandrade med bref till Stjernsvärd, hvari han anmodades att jemte Peyron skyndsamt begifva sig till Stockholm och för grefve Gyldenstolpe, Gustaf Adolfs guvernör, upptäcka förräderiet samt varna för att ej något vatten af främmande hand mätte förtäras. Giftvattnet skall ha blifvit försökt på en hund och ett annat djur, som också dogo deraf.
I detta Peyrons ådagalagda deltagande för den omyndige konungen sökes anledningen till dennes sedermera alltid honom visade välvilja, äfvensom till hans ryska och svenska lifstidspension samt till konungens godhet emot Stjernsvärd och de ofta förnyade besöken hos honom.
För berättelsens fullständighet bör man nu äfven erinra sig den redan förut beskrifna omständigheten, att alla Gustafs äldre vänner vora aflägsnade från sina befattningar och skingrade; att framför allt Armfelt blifvit beröfvad flertalet af sina äldre utmärkelser och ombetrodd en befattning, så långt som möjligt aflägsen från fäderneslandet; samt den ovilja och det hat, som så ofta enskildt visades honom, hvaraf exempelvis här endast må nämnas det sätt, hvarpå hans friherrinna nödgades lemna den nyligen med stora omkostnader inredda öfverståthållarevåningen i Stockholm[3].
Opinionen inom Sverige hade också allt mer och mer utbildat sig emot det Reuterholmska systemet och de män, hvarmed han omgaf tronen.
Sedan Armfelts planer fått den mognad, som deras omfattande betydelse och stora vigt kräfde, beslöt han att framlägga dem för kejsarinnan Catharina, i hvilket ändamål han äfven afsände Abbe d'Heral och M:r Vignes för att öfver Düsseldorf taga vägen till Petersburg, under det att Döring fick befallning att åtfölja dem såsom skyddsvakt till Rom.
Vi vilja antaga, att depescherna till kejsarinnan äfven åtföljdes af en tilltalande och vigtig inlaga i och för Marie Antoinettes räddning.
Armfelt är, hafva vi sagt, då vi nu återse honom, sysselsatt vid sitt skrifbord.
Armfelt tänkte och handlade snabbt, men han tänkte och skref icke mindre fort. Liksom också alltid ett friskt och gladt mod utvecklade sig i hans handlingar, likaså utvecklade det sig äfven i hans bref.
I det ögonblick vi inträda till honom, var han sysselsatt med granskningen af en redan under trycket lagd deklaration till alla europeiska hof.
Under det han var fördjupad häri, stannade ett ekipage utanför hotellet.
Då han blickade upp, såg han sina två älskvärda väninnor fjäderlätt hoppa derur.
Artigt kastade han bort alla de allvarsamma dokumenten, då dörrarna öppnades, och prinsessan Menzikoff samt mylady Munk inträdde.
Lifvet uti Italien är ganska olikt det i det öfriga Europa, framför
allt jemfördt med det i de nordligare länderna. Bland annat är
förhållandet de båda könen emellan mycket luftigare der än hos oss.
Den glödande solen smälter den tillgjorda konvenansens isskorpa. I stället för drifvor, växa rosor der, och i stället för att frysa ihjäl,
brinner man snarare upp. Icke under en himmel, betäckt med snömoln,
utan under en varm och glödande, utvecklar sig vexelbytet mannen
och qvinnan emellan. Sålunda erhåller det alltid sitt eget
sommareldiga och vingade skaplynne. Framför allt är detta förhållandet i Neapel.
Det varma klimatet föder lättja och beqvämlighet, och dessa i sin
ordning obesvärade vanor och plägseder. Ett visst dolce far niente
hvilar öfver hela staden. Galanteriet är här den sfinx, som,
sammansatt af hjertats alla olika element, alltid har för hvar och en nya gåtor
att lösa. I Neapel finnes ett betecknande ordspråk: Lontano dagli
occhi, lontano dal cuore, från ögonen, från hjertat. »Neapolitanarens
Cupido», säger en författare, »är naturens barn.» Man skulle kunna
säga att allting nästan brådmognar här, framför allt qvinnan. Hon är
en mogen frukt vid samma tid, som hon inom andra länder knappast
hunnit att knoppas. Hos intet annat folk är ögonspråket så utbildadt
som i Neapel. Hjertat talar här mera än förståndet. Neapel är ett
af regeringen vanvårdadt och af naturen bortskämdt barn. Då solen
står på sin middagshöjd, sofver detta barn, och först då hon sjunker
ned i vestern, vaknar det till — gud vet allt hvad — men hela
staden tyckes sjunga och skratta, dansa och leka. Det glada lifvet eller
lifvet i allmänhet börjar också egentligen först sedan solen börjat sjunka
i vestern.
Man lemnar Neapel öfvermätt och trött, men längtar tillbaka dit.
Neapel är en sirén.
Un paradiso abitato da diavoli[4].
— Vi komma för att sjelfva se, baron, om ni ännu slutat det der vigtiga arbetet, som hindrade er att vid ert sista aftonbesök stanna qvar hos oss, yttrade prinsessan Menzikoff leende, då hon inträdde; det der arbetet, hvarpå hela Europas framtid beror, och hvarom ni talade så vackert.
Armfelts pröfvande blick upptäckte genast att de utlade för honom något försåt.
— Männen, mina damer, rå ej om sin tid, svarade han dem undvikande; endast damerna äro nog lyckliga att göra det. Jag har arbetat strängt, för att i dag vara ledig att kunna egna er min uppmärksamhet; men …
— Ni narras, baron, eller rättare, ni skämtar, inföll mylady Munk, som icke längre förmådde återhålla sin lilla vrede; vi veta, hvad ni gjorde på aftonen då.
Myladyns ord, men ännu mera det sätt, hvarpå hon uttryckte sig, öfvertygade Armfelt, att de redan visste, att han ej varit hemma.
— Ni skulle känna mitt äfventyr? skämtade han. Ah, ni äro icke blott allsmägtiga, och han lade sin hand på hjertat, utan äfven allvetande.
Han ville locka dem att upptäcka hvad de kände.
— Och om så vore?
— Det, som är omöjligt, är icke möjligt, svarade han.
— Då ni lemnade oss, väntade er, försäkrade ni, ett träget arbete; klockan elfva var ni likväl ute.
Och hon hotade honom med fingret.
— Ensam och till fots. Ni tiger!
— Inhöljd i en kappa. Ni är en flyttfogel!
— Vid Arsenals-dammen tog ni af åt höger. Krokvägar äro er svaga eller kanske rättare er starka sida.
— Och ni gick in i palatset genom porten strax vid hörnet. Hvad gjorde ni där?
— Vidare, mina damer, vidare!
— Vidare; än fruntimret då? Den blå klädningen?
— Hvilket fruntimmer?
— Hvars vagn stannade framför samma port några minuter före er ankomst?
— Verkligen?
— Edra ögon anklaga er.
— Då hjelper det ej, att min tunga vill försvara sig; men damerna tolka ofta männens ögonspel alldeles som …
— Alldeles som …
— Som hin onde tolkade bibeln.
— Fy, herr baron! Vi narras icke.
— Fruntimmer narras aldrig. De älska blott narri som en kurtisör och sanningen som en äkta man.
— Ni är elak.
— Bevare mig gud derifrån; jag har icke sagt, att ni tycker mera om er tillbedjare än ert plågoris. Det vore att vara elak.
— Fruntimren äro upprigtiga.
— Som sminket; det narras aldrig, det bevarar blott en liten hemlighet.
— Medgif likväl, att ni bedrog oss med uppgiften om ert myckna arbete, eller försök att narras; vi äro två mot en.
Armfelt visste att han skulle kunna medgifva hvad som helst, äfven det värsta, endast han på samma gång kunde säga dem en artighet, som öfvertygade dem, att han nu värderade dem mycket mera än någonsin förut.
— Ni misstaga er åter, mina damer; det vore mig lika omöjligt att bedraga er som att narras för er. Jag erkänner således, att jag samma afton gick in i palatset omkring klockan elfva.
— Och det der fruntimret?
Läsaren torde inse, att Armfelt icke kunde hafva sig bekant, om något eller hvilket fruntimmer passerat in i palatset före honom.
— Det der fruntimret, men jag vet ej, om jag vågar förtro er, hvem hon var; det bör ännu förblifva en hemlighet.
— Vi äro tysta som muren.
— En hemlighet — berätta, berätta!
— Jag vill då förtro er den. Ni vet kanske också om den der gatstriden, som egde rum.
— Ah, det eger sin rigtighet. Vi mötte general Acton nyss. Polisen är i rörelse. Man är till och med de anfallande på spåren.
— Ser ni, att jag är upprigtig.
— Men fruntimret. Ni vill prata bort saken. Fruntimret …
— Ni lofva mig ju tystnad, icke sant; ni bedyra det vid …
— Vi lofva det vid vår spegel, och vi bedyra det vid vår solfjäder.
— Jag skall då säga er, hvem hon var. Fruntimret var en — en handsksömmerska.
— En handsksömmerska i blått siden? Åh, ni narrar oss just präktigt — en handsksömmerska?
Deras missnöje och tvifvel stodo läsligt uttryckta i deras ansigten. Myladyn gaf likväl en vink åt furstinnan att låta honom fortfara för att se, huru långt han skulle kunna gå.
— Ni äro förundrade, mina damer, men flickan förblir ändå en liten näpen handsksömmerska, med hvilken jag hade stämt möte. Afsigten skall jag omnämna sedan. Men knappast hade jag träffat det lilla täcka barnet, förr än en mängd beväpnade karlar angrepo mig just i det ögonblick, som jag skulle lemna slottet.
— Angrepo er? Acton talade äfven derom.
— Angrepo mig, anförda af flickans fästman, en svartsjuk, ursinnig, vild pojke.
— Pojke, säger ni; ack, nu måste jag skratta: vet ni, hvem det var, som angrep er?
Armfelt blef uppmärksam, icke derför att han fruktade att bli slagen på fingrarne, utan af intresse, emedan han anade, att saken rörde honom närmare, än han velat yttra för någon.
— Skulle ni känna honom?
— Acton sade oss, att han redan fått åtminstone så mycket reda på orostiftarne, att de anfördes af en Zamparelli.
— Zamparelli, kunde icke flickans fästman hetat så?
— Möjligtvis; men denne Zamparelli var, efter redan inhemtade underrättelser, en äldre man, klädd nära nog som en munk. Anfallet var också rigtadt endast emot er person, min baron, märk, endast emot er, mot hvilken den gamle mannen, efter de arresterades intyg, skall ha hyst det bittraste hat. Afsigten var att fånga er lefvande och kanske sedan — steka er på halster — hvad vet jag?
Och båda damerna skrattade ganska hjertligt; endast Armfelt tycktes fattad af en svårmodig tanke.
— Medgif, inföll prinsessan, att ni velat bedraga oss. En vacker flicka låter ej tillbedja sig af en gammal och utlefvad gubbe. Åh, min gud, hvilken tokig saga ni söker narra oss med! Ni tiger? Denna gäng var ni mindre fyndig.
— Af ert småleende tyckes det, vidtog myladyn, som ni åtmintone icke måtte ha lust att bli stekt på halster; trösta er likväl, herr baron, trösta er, ty inträffar det, lofva vi att svalka er med vår närvaro.
Armfelt hade redan anat, att anfallet på gatan gälde ensamt honom; vissheten derom smärtade honom. Men hvarifrån kom det? Måhända från Piranesi såsom Reuterholms ombud eller, en annan tanke uppstod äfven hos honom, kanske från Vincent.
Han visste sig icke hafva några andra fiender.
— Ni glömmer bort er historia, för all del, fortsätt den, en handsksömmerska, sade ni.
— Ehuru ni ej lyckades, herr baron, i edra utläggningar om Zamparellis svartsjuka, torde ni likväl lyckas bättre med er handsksömmerska. Fortfar blott!
Armfelt flög med handen öfver pannan, der skuggorna för ett ögonblick tagit plats, och log åter.
— Låt mig se, hvar var jag nu?
— Ni hade stämt ett möte med henne.
— Alldeles rigtigt. Saken är den, men då jag förtror mig åt er …
— Så förråda vi er icke, fortsätt blott.
— Saken är den, att jag beundrar, afgudar, ack ja, dyrkar tvänne fruntimmer af utmärkt skönhet, af outsägligt behag.
— Ni förskräcker oss.
— Beklaga mig; jag älskar dem, jag skulle kunna gå i döden för dem, men vet icke hvilkendera jag älskar mest. Är det icke en olycka?
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk sågo bestörta på hvarandra.
— Och denna bekännelse gör ni för oss?
— Hvarför icke? Ni ha försäkrat mig om er vänskap, och jag tror på den. Hör nu, hvilket infall jag fick. För ett par dagar sedan fästes i kongl. palatset min uppmärksamhet vid Schidonis mästerliga tafla, »medlidandet», och jag intogs af dess behag, tjusades af mildheten i dess väsende; men framför allt hänfördes jag af varm beundran, då jag närmare betraktade den jungfruliga bildens täcka, innerligt vackra händer. Om rosorna hafva någon liten god genius, så måste han vid tecknandet af dem ha förtrollat Schidonis pensel, ty blodet i de fina ådrorna var så rent som det finaste rosendoft. Hvad skönt kan väl också jemföras med en täck fruntimmershand? Af alla behag tjusar handens mig mest. Det är också naturligt; den skall smeka oss och leda oss. Om icke handen är gracernas, hvad är då resten?
Svartsjuka och oro afspeglade sig allt mer och mer i de båda damernas ansigten.
— Må ni förlåta mig, mina damer, men, ledd af ett oemotståndligt begär, kysste jag denna af blomsterdoft väfda hand. Hade bilden fått lif, o, jag hade böjt knä och …
— Och kanske gift er, baron, med — »medlidandet». Verkligen en passande maka, i betraktande af edra alla dårskaper.
— Jag hade böjt knä och bedt att få trycka hennes hand till mitt hjerta; men nu är att märka, mina damer, att de två fruntimmer, emellan hvilkas behag och skönhet jag drages såsom emellan tvänne lika mägtiga magneter, också hafva händer, som tyckas lånat sin form af Schidonis skönhetssinne och sitt blod af den första rodnad, som någonsin färgade Afrodites kind. Jag gjorde mig också den frågan, hvem af dem som egde de vackraste, de minsta händerna? Henne, endast henne vill jag hädanefter egna min hyllning.
— Ert förtroende till vår vänskap mäste vara stort; sådana bekännelser gör man icke eljest åt tvänne fruntimmer.
— Om jag icke hade »medlidande» med er, anmärkte den andra, skulle jag förtörnas på er.
— Jag tillkallade en handsksömmerska, fortsatte Armfelt, och hon uppmätte med förvånande skicklighet den lilla handens alla dimensioner; se här resultatet af hennes arbete.
Och Armfelt framtog en liten handske, som han bar i sin bröstficka, inlindad i ett mjukt silkespapper.
— Hvilket fint och elegant arbete! utropade prinsessan.
— Hvilken obeskrifligt liten hand! anmärkte myladyn.
— Jag ämnar också presentera den för mitt arma hjertas tvänne beherskarinnor, och för den, på hvars hand den passar, skall jag sedan ensam böja knä.
— Och hvilka äro dessa fruntimmer?
— Ni måste säga oss, hvilka de äro!
— Hvilka, inföll Armfelt, huru kan ni fråga mig, hvilka?
— Hvarför icke? Ni måste säga det!
— Onekligen, visst måste jag det.
— Hvilka äro då dessa dyrkade, dessa tillbedda, dessa oöfverträffliga damer?
— Hvilka andra, mina damer, än ni sjelfva?
Prinsessan och myladyn sågo öfverraskade på hvarandra.
— Hafva ej edra hjertan redan sagt er det? Har ej spegeln tusen gånger förtrott er edra ögons magt? Har ej mer än en man tolkat er det på sina knän? Men jag beder, försöken nu denna lilla handske. Kom ihåg mitt löfte, eller, om I viljen, min ed.
Handsken försöktes, den passade åt dem båda.
— Hvad skall jag väl göra? Tillbedja er båda? Välan, delen då mitt hjerta och min själ emellan er.
Och han såg på prinsessan.
— Han älskar mig, tänkte hon.
Och han log emot mylady Munk.
— Han älskar mig, tänkte äfven hon.
Och han älskade dem verkligen, han hycklade ej, ehuru han beräknat den artighet, som han egnat dem. Hans varma och rika hjerta förmådde älska en hel verld — af fruntimmer.
— Himmelen bestraffe honom, tänkte båda, ifall han bedrager oss.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk hade besökt Armfelt för att öfvertala honom att följa dem till Virgili graf, dit de fått veta, att fröken Louise Posse ämnade sig. Den qvinliga fåfängan förledde dem likväl att på samma gång angripa honom för hans förmenta lättsinnighet, ehuru de måste småleende uppgifva sin drömda seger. Icke dess mindre bibehöllo de ett visst misstroende och önskade att se honom tillsammans med Louise. Armfelt kunde likväl icke följa dem, emedan han hade vigtiga arbeten att afsluta, men lofvade att komma, ehuruväl något senare. Nöjda härmed, lemnade de honom och begåfvo sig af för att öfverraska Louise under hennes ensamma konstnärsfärd. Så snart Armfelt slutat sitt arbete, befalde han fram en ridhäst för att hasta efter dem.
Omkring en timme efter det att Armfelt lemnat sin bostad,
möttes Vincent vid ingången till hotellet af Droon.
— Är vägen öppen och klar? frågade Vincent.
— Allt klart.
— Gå före mig. Jag vill in i hans rum.
Maskinmessigt lydde Droon. Sedan han öppnat Armfelts rum, fick han befallning att åter stänga dörrarna och se till att ingen öfverraskade Vincent, som nu intog Armfelts plats och började att genomgå och kopiera flere af de på bordet befintliga handlingarna[5].
När Vincent efter förrättadt arbete lemnade Armfelts rum, fann han Droon vaktande och väntande i förstugan. Vincent såg sig omkring och fann en dörr midt emot den till Armfelts våning, ledande till en, belägen på andra sidan.
— Hvem bor der? frågade han.
— För närvarande ingen.
— Rummen äro således lediga att hyra?
— Ja.
— Uppsök värden och hyr dem åt mig. Kanske flyttar jag in redan i afton.
Då Vincent återkom hem, väntade honom Netherwood. De vid Armfelts skrifbord tagna afskrifterna, jemte ett enskildt bref, expedierades med honom genast till Reuterholm.
Vincent underrättade derefter Cazal om den nya bostad han hyrt samt sin afsigt att ditflytta samma afton.
Cazal runkade på sitt gråa hufvud.
— Mitt öga, mumlade Vincent, skall följa Armfelt till det sista.
Louise, nordens späda dotter, den vinterklara himmelens blonda
barn, enkel som en hvitsippa i den ännu knappast löfutspruckna
björkdungen, ren som fjällarnes lätta och blåa luft, drömmande som hela
vår natur, den arma Louise led. Men hennes lidande uttalade sig icke
i lidelsefulla ord, det yttrade sig i en suck.
Då hon för tvänne år tillbaka förlorade Döring, trodde hon sig ännu ega qvar hans kärlek, och hon kände sig lycklig. Så outsägligt lycklig hade hon också känt sig vid det så oväntade sammanträffandet, som hon nyss haft med honom. Men vid anblicken af det porträtt, som Döring tappat och qvarglömt, var det henne, som hade ett stjernfall inträffat på hennes hjertas nyss så strålande och milda himmel. Allting liksom mulnade omkring och inom henne.
Med en tår i sitt öga hade hon betraktat det lilla porträttet, tills sömnen öfverraskade henne och tillslöt hennes ögon. Ännu i drömmen såg hon endast det, men i drömmen var det icke mera endast ett porträtt, utan en lefvande, jungfrulig varelse, vid hvars sida hon tyckte sig se Döring. Den första syn, som mötte henne, då hon om morgonen åter slog upp sitt öga, var också porträttet. Ur dess svarta, glänsande blick strömmade en eld, som var förtärande för henne.
Då tiden var inne för den förut bestämda lilla utflygten till Virgili graf, begaf hon sig af, i det hopp att kanske få träffa medaljongens egare och återlemna den till honom.
Hon hade så länge önskat att en gång helt allena med sina tankar och sitt hjerta få njuta af den sydländskt rika och härliga natur, som gör Neapel och dess omgifningar till en bland de mest storartade taflor, som konstnären kan tänka sig, skalden kan drömma.
Från Piazza Reale passerade hon förbi Castel Dell'Novo, till venster om sig, och tog vägen förbi Villa Reale. Denna praktfulla park — af en mils längd — stod nu i sin fulla blomsterskrud. Då hon kom midt för hufvudallén, lät hon åkdonet stanna. Taflan var allt för hänförande att icke lifligt anslå. Natur och konst ordnade med förenade händer här det vackra sceneriet liksom till en lefvande dramatisk handling. I midten af allén såg hon den bekanta gruppen Toro Farnese eller farnesiska tjuren. Gruppen föreställer Amphion och Zethus, hvilka binda sin styfmoder Dirce vid hornen af en vild tjur. Och i de hvita marmorstatyerna, som höjde sig här och der ur de mörkgröna boskagerna, trodde hon sig se en hel Olymp af gudar och gudinnor, som här kommit tillstädes för att njuta af den djerfva idrotten.
Hela parken föreföll henne endast såsom en yppig dekoration omkring detta olympiska spel.
En stund senare var hon framme vid sitt mål.
Posilippo, en bergskedja nördvest om Neapel, eger sin största märkvärdighet af den grotta, eller kanske riktigare tunnel, som i rät linie genomskär det inre af berget och sålunda förenar landsvägen från Neapel med den till Pouzzuoli. Denna grotta eller tunnel är 80 à 90 fot hög, 24 à 30 fot bred samt omkring 1000 steg lång. I tunnelns midt finnes ett litet kapell, helgadt åt jungfru Maria. Längs tunnelns hvalf finnes för öfrigt här och der luftrör.
Virgilii grafmonument är beläget på bergshöjden öfver denna grotta, nära intill dess ingång. En liten smal stenväg slingrar sig vid sidan om ingången upp till monumentet.
Snart stod Louise på bergets krön. Hvilken oändligt mägtigt hänförande och gripande tafla utbredde sig ej här för henne! Den vida golfen låg såsom en jättespegel i ramen af en natur, omvexlande i de mest gigantiskt och fantastiskt vilda och milda former.
Solen fylde himmel och jord med sin härligaste glans. Så långt ögat såg, tycktes hon ha kastat ut sin mantel kring jord och sjö. Den böljande golfen och de aflägsna bergen glittrade i purpur och guld. Lager-, pomerans-, citron- och olivskogar gåfvo här och der endast en mörkare färgton deråt.
Salvator Rosas landskap bleknade bort inför det landskap, som här ompgaf ögat.
Med beundran och häpnad flyger blicken emellan de höga stränderna af den djupt inskjutande båge, som golfen bildar. Öfver allt tyckes det, som om naturen eller konsten skapat eller framtrollat något underverk. Amfiteatraliskt höjer sig staden mot S:t Elmo och Capo di Monte. På den ena sidan derom se vi Vesuven, en öfversteprest bland bergen, med sitt evigt rykande offerkärl, och på den andra se vi Villa Reale, denna evigt blommande park; på den ena sidan hafva vi Tassos födelsestad, Salerno, med sin bakgrund af Stabias och Sorrentos berg, och på den andra Virgilii graf på höjden af Posilippos bergstalper.
Öfver Virgilii graf höjde sig en ensam lager.
Man skulle kunna säga, att denna lager är en segerkolonn, bruten i en krona af det rikaste löfverk, som, kämpande och besegrande århundraden, stod vakt vid skaldens graf.
Louise hade slagit sig ned vid foten af denna lager.
De lefvande och friska intryck, som allt omkring henne väckte i hennes inre, återspeglade sig snart i tåren inom henne. Svärmeriet — drömmen och fantasien — hade alltid varit hennes hjertas goda genier. Äfven nu togo de henne så småningom och omärkligt om hand, att hon sjelf ej kände, huru hon fördes bort.
Hon hade inristat Virgilii namn på lagerträdets stam.
Hon tyckte, att en af dennes ekloger susade i trädets krona öfver hennes hufvud.
Hon hade medfört blyerts och papper. En liten täck bild uppväxte också snart under hennes hand. Uti en lätt och luftig boské af oranger och oliver tecknade hon ett par unga älskande, som förtroendefullt slöto sig till hvarandra, glömmande hela verlden omkring sig. Ett stycke derifrån formade blyertsstiftet ett grafkors, men på korset utskref hon intet namn. Hon hade tänkt på sig sjelf.
Detta var utkastets första del, nu började hon dess andra.
En åsksky bröt fram, ur skyn sprutade en blixt; skyn och blixten flögo öfver de ungas hufvuden, på hvilka likväl en mild solstråle från ena kanten af molnet ännu hvilade.
Louises pensel rörde sig snabbt och lätt. Hon syntes lifvad af sin idé.
Blixten tycktes nära att träffa de unga, utan att de ännu ens anade någon fara; men en ny bild liksom sväfvade nu fram på papperet. Det var en vingad, fintecknad engels gestalt. Engeln tycktes hejda molnet, under det han med handen fattade blixten.
Men Louise slutade ej här sin teckning.
Utkastet hade erhållit ett slags dramatiskt lif, emedan hon förändrade det, allt efter som hennes tanke utvecklade sig. På samma gång som hon nu lät molnet växa ut under engelns fötter, förvandlades blixten i dess hand till ett ymnighetshorn, hvarur blommor föllo ned omkring de unga.
I de tvänne älskande tyckte man sig igenkänna bilden på porträttet och Döring sjelf. I engelns anletsdrag skymtade man Louises egna.
Hvar och en må efter eget godtfinnande söka gissa sig till hvad hon tänkte med detta utkast: sjelf har hon aldrig förklarat sig för någon.
Då teckningen var färdig, spred sig ett nästan förklaradt lugn omkring hennes panna.
I afsigt att gifva både utkastet och porträttet åt Döring lade hon tillhopa dem inom ett och samma pappersomslag.
Hon nedsteg i Virgilii graf och satte sig der, omdoftad af blommornas vällukt. Stället var henne redan så kärt; hon hade ej lust att lemna det.
Natten hade för henne varit utan hvila. Dagen var varm. Snart slöto sig hennes ögon, och hon slumrade in med leende på läpparne och rosenskimmer på sina kinder.
På samma väg, som Louise förut passerat, men något senare, såg
man tvänne karlar komma ridande på ett par starka springare.
Båda två voro i sina bästa år, starka och välbygda. Den ene red en häst af den ädlaste race och styrde den på ett sätt, som visade en utmärkt ridskola, på samma gång han sjelf presenterade sig ganska fördelaktigt. Framför allt hade mannens hufvud en hållning och hans blick en värdighet, som båda vittnade om medfödd sjelftillit.
Hans följeslagare var något mindre, men kanske proportionerligare. Hans af svarta lockar krusade hufvud bar en gul spetshatt med färgade band. En brun kappa betäckte axlar och lif. Under den djupt nedhängande kappan såg man fötterna, försedda med sandaler, lindade med i kors om hvarandra flätade band.
Ansigtet var dystert och hotande samt utmärkte en ganska ovanlig beslutsamhet. Kraft och helsa lyste ur hans mörka och glänsande ögon.
— Du kan ej misstaga dig om henne, yttrade den förre, under det de fortsatte ridten, min beskrifning är fullständig: ljusa lockar, blåa ögon, smärt och smidig figur. Det är mera snö i hennes väsende än eld, och likväl huru mycket eld finnes icke i denna snö. Jag litar på dig.
— Var fullkomligt lugn, herre. Jag skulle omöjligt kunna misstaga mig om det porträtt, ni gifvit mig. Jag såg ju henne för öfrigt från bergsskrefvorna, då hon passerade förbi.
— Jag tror dig, och ändock är jag orolig.
— Behöfs icke.
— Tyst!
— Hvarför ber ni mig vara tyst?
— Hör!
— Bullret af en vagn. Någon, som far på vägen.
— Drag er tillbaka, herre. Min väg går framåt.
— Du för henne med våld till landsvägen bortom Pausilippo.
— Jag finner ju henne vid Virgilii graf?
— På andra sidan grottan möter jag dig. Jag anfaller, vi strida, men kom ihåg att intet blod får flyta. Efter en stund tager du till flykten.
— Och jag lemnar rofvet.
— Som sagdt, du lemnar henne.
— Och ni passar på vid grottans utgång?
— Var säker derpå.
— Men i händelse ni likväl ej skulle vara der, hvad har jag då att göra?
— Jag ämnar ej försumma mig.
— Skulle ni dock göra det, fortsatte den andre, behåller jag rofvet, tills det blir utlöst.
Och han satte dervid sin häst i raskare gång och aflägsnade sig.
De samtalande voro Adlerstjerna och Zamparelli. Adlerstjerna ville försöka att genom en handling, icke blott vittnande om mod, hvilket han onekligen egde, utan äfven genom en Louise visad stor tjenst, som han af hela sin själ för öfrigt önskade sig tillfälle att få ådagalägga, ville, säga vi, genom en ridderlig handling söka förskaffa sig några rättigheter öfver åtminstone hennes tacksamhet. Tacksamheten drager ofta hjertat med sig; icke sällan har den flätat brudkronan i qvinnans lockar. Enär någon sådan tillfällighet ej tycktes vilja inträffa, beslöt han att sjelf tillställa en sådan.
Zamparellis sista yttrande förskräckte Adlerstjerna, men för att lugna sig beslöt han att genast begifva sig till grottans utgång. Han hann likväl icke att åter sätta sin häst i traf; förrän han såg en kalesch, ett den tiden modernt åkdon i Neapel, hastigt närma sig.
— Himmelen vare pris och tack, hörde han en fruntimmersröst ropa efter sig, att vi träffade er, herr grefve. Ni kan ej tro, hvad vi blifvit uppskrämda.
— Vi ha sett två misstänkta personer, två banditer, min gud! Nu får ni ej lemna oss. Följ oss.
De tvenne fruntimren voro inga andra än prinsessan Menzikoff och mylady Munk, också på väg till Virgilii graf.
Sammanträffandet med dessa damer var för Adlerstjerna ganska obehagligt, och i första ögonblicket visste han icke rigtigt, hvad han borde göra.
De ämnade sig till Virgilii graf. Påskyndade han deras färd, skulle de lätt kunna öfverraska Zamparelli, och dröjde han sjelf, kunde Zamparellis sista hotelse inträffa, och i hvilket fall som helst vore hans plan misslyckad.
— Ni tyckas vara ute på äfventyr, mina nådiga damer, anmärkte han med sitt vanliga leende. Hvarför begifver man sig ut så der ensam, då man är rädd. Viljen I lyda mitt råd, så vända ni genast om.
— Nej, nej, för all del, det går ej an.
— Hvarför icke?
— Ha vi ej sagt, att vi sett två banditer?
— Ni skämta säkert, mina damer. Rädslan ser spöken öfverallt.
— Döm sjelf. I sakta fart gjorde vi en liten omväg hit, endast upptagna med att betrakta de sköna och präktiga utsigter, som öfver allt mötte våra ögon. Oförmodadt höra vi gnäggandet af en häst och derpå en annan, som svarar, och vi se upp åt det håll, hvarifrån ljudet kom — och — hvad tror ni vi se?
— Två vilda och förskräckliga ansigten, fortsatte det andra fruntimret, som blickade fram mellan buskarne.
— Och en karbinmynning, herr grefve, som rigtades emot oss mellan blommorna.
— Hvad säger ni nu? Hafva vi ej orsak att vara rädda?
Adlerstjernas läppar kröktes.
— Och ni sågo verkligen två förfärliga banditer?
— Lika väl, som vi nu se er, herr grefve.
— Erinren I er de der banditernas utseende?
— Fullkomligt, de voro långa, resliga, starka, grofva, vilda, hotande, grymma …
— Och så, inföll den andra, hade de svart hår, svarta ögon, svarta ögonbryn, svarta kläder.
— Och svart näsa, ifylde Adlerstjerna meningen med en sarkastisk blick.
— Skämta icke, grefve. Hvad vi säga, är sant, ehuru jag tyckte att de icke voro svarta, utan alldeles eldröda, rödt hår, röda kappor …
— Och alltså röda näsor, tillade Adlerstjerna.
— Förskräckta togo vi af från stora vägen och körde upp till en liten gård, der vi qvardröjt ända till för en stund sedan.
Icke utan en viss fruktan hade Adlerstjerna hört deras berättelse, emedan han i de två personerna, som de sett, igenkände sig och Zamparelli. För att invänta Louise Posses ankomst hade de nämligen tagit plats nära vägen i en fördjupning af berget och, sedan hon paserat, gvardröjt der för att afbida en lämpligare stund på dagen. Också erinrade han sig att de derunder verkligen sett det åkdon, hvari prinsessan Menzikoff och mylady Munk nu åkte.
Under fortsättningen af deras beskrifning fann han likväl, att de ej igenkänt honom, utan af fruktan sett allting genom ett förvillande färgglas.
Adlerstjerna hade beslutat att uppehålla dem en så lång stund, att Zamparelli skulle hinna att utföra sitt uppdrag, och sedan lemna dem för att i sporrsträck hasta till andra sidan om grottan. Han trodde också att han nu uppehållit dem tillräckligt, och helsade dem farväl.
— Ni vill lemna oss? Det är icke möjligt; ni är för ridderlig att göra det.
— Vänden om, mina damer, i fall I ären rädda!
Det föll honom in att skrämma dem.
— Äfven jag, tillade han, har sett tvänne misstänkta personer.
— Ni har sett dem?
— Men de voro hvarken svarta eller röda; de voro gråa.
— Gråa, ja! gråa voro de. Nu kommer jag rigtigt ihåg det.
— Verkligen! De voro gråa.
— De hade gråa kappor, gråa ögon och gråa näsor, mina damer. Jag försäkrar er, att de voro gråa.
— O, min gud!
— De togo vägen åt Virgilii graf. Vänden derför om.
Då de hörde Virgili graf nämnas, erinrade damerna sig, hvart de egentligen ämnade sig.
— Vi anade det, det är förskräckligt, låtom oss skynda dit!
— I banditernas väg? Akten er!
— Kom, grefve, kom! vi måste rädda henne, kom!
— Hvilken?
— Er landsmaninna, hoffröken Posse.
Adlerstjerna förmodade ej, att de skulle veta, att Louise fans der. Denna upptäckt försatte honom i ett nytt bryderi.
— Hvarför dröjer ni?
— Fröken Posse skulle vara här? stammade han, det är ej möjligt, ni misstaga er.
— Prata icke bort tiden, grefve, utan följ oss. Kanske hennes lif i denna stund sväfvar i den största fara. Låtom oss skynda! Det är er pligt som svensk, vår som fruntimmer.
— Ni har rätt, ja! Jag följer er, försäkrade han, utan att han likväl rörde sig från stället.
Adlerstjerna insåg att Louise, ifall han följde dem, kanske just vore i fara, emedan Zamparelli möjligtvis då skulle föra bort henne.
Tiden hade gått. Ögonblicket var vigtigare, än någon af de båda fruntimren anade. Hvad skulle han göra? Utan att förråda sin kännedom om hvad som i sjelfva verket var under görning, kunde han ej neka att följa dem, och för att icke öfverlemna Louise åt Zamparellis godtycke, borde han genast infinna sig bortom grottan.
Han ångrade lifligt hela företaget, utan att kunna besluta sig till någonting.
I detta ögonblick hördes på afstånd ett anskri, uttryckande fruktan och fasa. Man lyssnade. Anskriet fortfor och trängde med förskräckelse till åhörarnes hjertan. Adlerstjerna darrade af oro. Att nu förlora stunden var ett brott.
— Det är fröken Posses röst, anmärkte myladyn. Låtom oss skynda! Det är ni, herr grefve, som uppehållit oss.
— Rösten är hennes. Ni har rätt! Kom, men icke denna vägen. Hör ni, hennes rop ljuder nu längre bort. Låtom oss möta våldsverkarne på andra sidan om grottan.
Fruntimren kunde naturligtvis icke lita någon ting på sig sjelfva emot de inbillade röfvarena, men de hade kusk och betjening med sig.
De följde alltså Adlerstjernas förslag och hastade genom tunneln till dess motsatta utgång.
Hästarne kunde sägas sväfva fram. Damerna uppmuntrade till allt skyndsammare och skyndsammare fart. Adlerstjerna egde i sin passion för Louise en sporre, som tillräckligt hetsade honom.
Zamparelli hade tagit af vägen vid foten af Pausilippo, lemnat
hästen i ett skogssnår samt begifvit sig till fots upp för höjden till
grafven. Han fann Louise inslumrad och kände sig öfverraskad af den
täcka flickans milda utseende. I hans eljest af uppfostran och vanor
förvildade hjerta rörde sig en känsla af misskundsamhet, en känsla,
som han icke på länge erfarit. Han log, berusad af ett ljuft behag.
— Jag skulle önska, tänkte han, under det han ännu betraktade henne, att den der grefven ville försumma ögonblicket vid grottans utgång. Flickan är en perla af första ordningen, en verklig juvel.
Och det milda leendet i hans öga öfvergick dervid till en allt mer brinnande låga.
Vagnen, hvari Louise anländt, hade stannat på något afstånd från Virgilii graf. Kusken eller vetturinen var allt för mycket upptagen af sina hästar för att i tid kunna komma Louise till hjelp.
Zamparelli kände sig en stund obeslutsam, han vacklade emellan pligten att uppfylla sitt löfte och sitt begär att ännu längre betrakta Louise.
Det föreföll honom, som om något af hans eget fridsälla barndomslif hade åter uppenbarat sig för honom i hennes gestalt. Han kunde icke rigtigt göra sig reda för hvad han erfor, men han erinrade sig ånyo sina första ungdomsdrömmar, sina första förbindelser, sina första tycken, sin första kärlek. Kanske fans det för öfrigt rätt mycket i hans lif, som i detta ögonblick värmde hans hjerta. Hvem vet? Vi känna honom ännu ganska litet.
Blodet brann häftigt i hans ådror, och likväl tyckte han, att hans hjerta klappade lugnare. Han var lycklig ett ögonblick.
Louise rörde sig i drömmen, och rörelsen träffade Zamparelli som en elektrisk stöt.
Den darrning, som ilat genom hennes leder, hade oemotståndligt frambringat en dylik hos honom.
Louises ögon öppnade sig något litet, så att ögats blå emalj glänste fram emellan de långa ögonlocken.
Liksom en tiger störtar sig öfver ett lam, störtade han sig i detta ögonblick öfver henne och slog sina muskelstarka och kraftiga armar omkring den späda flickans lif. Våldsamt uppväckt, ljöd ett anskri af fasa från hennes läppar.
Louise var en lätt börda för Zamparelli. Med några få språng var han vid sin häst, och snart satt han i sadeln, hållande henne med ena armen lutad emot sadelknappen.
Det lifliga djuret kände tryckningen af hans hälar och ilade framåt.
Så snart vetturinen hörde Louises anrop, hastade han beslutsamt och hurtigt till stället, färdig att lemna henne all den hjelp, som han kunde, men hon var redan borta. Vägledd af hennes ännu fortsatta rop om hjelp, tog han likväl vägen efter henne. Men alla hans bemödanden voro fåfänga. Från en höjd såg han, huru hon med ryttaren försvann på andra sidan af grottan. Nedslagen återvände han till sina hästar.
Då Zamparelli anlände till bortersta sidan af grottan, fann han ej Adlerstjerna der.
Vid denna upptäckt flammade ett gladt uttryck upp i hans ansigte, under det han lutade sig ned öfver den nästan vanmägtiga Louise och slöt sin arm fastare omkring henne.
— Hvem är ni? Hvad vill ni? frågade Louise. Barmhertige himmel, hjelp mig, hjelp mig!
Rösten behagade Zamparelli. Det var första gången hon tilltalade honom. Han svarade henne icke, emedan han ännu, sedan hon slutat, lyssnade till den bortdöende stämmans eko.
— Må gud bestraffa er, sade hon. Släpp mig!
Zamparelli var i stället nära att trycka henne till sitt bröst. Louise kände hans arm som en jernklofve knyta sig omkring hennes lif.
— Vill ni ha pengar, skall ni erhålla dem?
— Pengar? Af er? Nej, icke af er.
Ett dystert moln lägrade sig dervid öfver hans solbrända panna.
Louises mod hade flytt. Hennes hela vapenrustning bestod i böner. En tanke flög väl till Döring, men denna tanke var blott en sakta suck. Döring hade ju uteblifvit, och han tänkte kanske icke mera på henne.
Ett dam-moln syntes nu på afstånd, och man hörde dånet af hästhofvar. Zamparelli gissade, att det var Adlerstjerna, som nalkades, och lidelsefulla uttryck skiftade dervid i hans ansigte. Han tvekade om hvad han borde göra, och han såg ned i Louise's ansigte, liksom för att der gå till råds. Hon sträckte sina händer bedjande emot honom. Denna rörelse var full af behag.
— Der kommer er frihet, yttrade han, och visade på dam-molnet, ur hvilket nu en ryttare framskymtade; hvad bör jag göra, skall jag skänka er friheten?
Louise's bröst häfde sig högt, under det hon lyssnade till hästhofvarnes ljud.
— Det är icke jag, fortsatte Zamparelli, som fångat er, det är ni, som fångat mig. Denna fångenskap kan bli er eller min undergång. Vet ni väl, hvad det vill säga att älskar
Louise skälfde af oro och fruktan.
Dam-molnet nalkades allt mer och mer. Också syntes nu icke endast en ryttare, utan flere personer, alla närmande sig så fort hästarne förmådde skynda fram. Antalet öfverraskade och förundrade honom, och då han endast väntat att mötas af en, trodde han sig nu vara förrådd. Hastigt beräknade han sin ställning, och hans beslut var taget.
— Mot falskt spel ställer jag falskt spel, sade han. Ni måste följa mig. Håll er fast vid sadelknappen.
Men Louise's krafter hade återkommit med hoppet om räddning. I denna stund märkte hon skaftet af en dolk sticka upp i hans bälte. Ögonblickligt grep hon dolken och vände dess udd emot Zamparellis lif.
— Släpp mig genast, befalde hon, eljest dödar jag er.
Zamparelli log — han tycktes nästan vara förtjust öfver hennes hotelse.
— Att dö af en sådan der liten täck och mjuk hand, kunde vara en rätt behaglig död, efter man ändock en gång måste det. Var derför god och stöt till.
Louise fasade för mordet. Hennes hand var nära att domna.
— Släpp mig! ropade hon dock med fördubblad styrka, släpp mig!
Och då Zamparelli satte sin häst i rörelse, var hon fast besluten att sätta sin hotelse i verket, men i samma stund som hon nalkades honom med dolkspetsen, vred han dolken ur hennes hand och kastade den långt bort.
Dam-molnet bortskymdes nu af en skogsdunge, omkring hvilken vägen krökte sig. Om Zamparelli ville undkomma, måste han begagna sig af ögonblicket.
— Håll er fast! befalde han. Faller ni ur sadeln, trampar hästen er till döds.
Louise förmådde ej mera ropa. Hennes sista ansträngning hade uttömt hennes krafter. Zamparelli svängde också nu om sin häst för att aflägsna sig med ilande hastighet. Knappast var likväl vändningen gjord och han hade lutat sig ned för att med vadorna trycka i hästens sidor försvinna som en stormvind, förrän han såg sig ansigte mot ansigte med en ny ryttare, hvilken fiendtligt närmade sig.
Ursinnig störtade han fram, kastande tyglarne ifrån sig och fattande karbinen med den lediga handen, under det han med den andra tryckte Louise ännu stadigare intill sig och styrde det vilda och frustande djuret endast med benen.
Det var för Zamparelli blott en sekunds verk att lägga an med det lätta och smala, laddade eldröret.
Hans ögon gnistrade, hans panna var ett enda mörkt och hotande veck, hans läppar svälde ej, de voro sammanpressade. I sin mörkbruna, fladdrande kappa, med geväret i ena handen och den bleka, vanmägtiga Louise på den andra armen, nästan stormande fram på det snabba djuret, liknade han en mörk demon med en från himmelen bortröfvad engel på sin arm.
Hans nye motståndare, som med snabb blick uppfattade hvad som passerade, störtade äfven emot honom. Denne motståndare var en reslig och smärt gestalt, manlig och liflig i sina rörelser, med ett apollohufvud, ur hvilket klara, blå ögon strålade. Hans häst stormade icke fram, den flög. De voro i denna stund inpå hvarandra. Zamparellis karbin brann af. Skottet ljöd. Ett anskri hördes — men det kom ej från motståndaren — utan från Louise, hvilken förskräckelsen åter lifvat. Den flygtiga krutröken hann likväl knappast att blåsa bort, förrän karbinen bröts med ett häftigt slag ur Zamparellis hand, och han i samma stund kände ett skarpt värjstyng i ena sidan af underlifvet.
— Gif dig! tillropades han i detsamma.
Oförmögen, såsom både afväpnad och sårad, att fortsätta striden, ville Zamparelli kasta om hästen och fly, men för en ny, väl anbragt värjstöt stegrade sig det modiga djuret och störtade derpå till marken.
Zamparelli hann endast att hoppa af med Louise, men snafvade dervid och föll, hvarvid han nödgades släppa sitt tag om hennes lif.
Hans motståndare dröjde ej heller qvar på sin häst. Nästan i samma ögonblick som Zamparelli kastade sig af sin, stod äfven han på marken, och innan den förre hann att åter uppresa sig, kände han en fot stadigt hvilande på sitt bröst och en värjspets blänka för sitt öga.
Louise andades åter. Glädjen, som hon erfor, var nästan barnslig.
Den värjstöt, Zamparelli fått, hade trängt djupt in i köttet. Blodet strömmade ymnigt ur såret.
— Döda honom icke, bad Louise sin räddare.
Armfelt blickade upp på Louise. Hennes räddare var nämligen ingen annan än han, som just i ett särdeles lyckligt ögonblick anlände.
— Ni har rätt, min fröken, han är ej värd att dö för min hand.
Och Armfelt stack åter in sin värja och flyttade sin fot ifrån hans bröst. Adlerstjerna anlände nu och en kort stund senare hans sällskap, prinsessan Menzikoff och mylady Munk.
Ehuruväl Armfelt begaf sig senare ut på den lilla lustfärden, hade han på en ginväg längs golfens strand hunnit fram om dem.
Med en känsla, lika mycket fruktande och full af oro, som nedslående, såg Adlerstjerna hvad som passerat. Han öfverlemnade åt damerna att förklara, huru tillfället hade fört dem dit, och skyndade fram till Louise för att visa henne sitt deltagande.
Zamparelli reste sig upp. Blodflödet medtog hans krafter och det började svartna för hans ögon.
— Vetturin! ropade Armfelt, bind honom. Vi skola öfverlemna honom åt polisen i Neapel.
Adlerstjerna bleknade vid denna hotelse. Han fruktade att blifva upptäckt såsom delaktig i våldet.
— Rör mig ej, talade Zamparelli, jag har fått nog, låt mig dö här.
Hans röst var verkligen matt. Det tycktes nästan, som han talade Sanning.
— Hvad är ditt namn? frågade Armfelt.
— Zamparelli.
Armfelt studsade vid ljudet af detta namn. Det var ju detsamma, som prinsessan Menzikoff och mylady Munk uppgifvit tillhöra den, hvilken i spetsen för väldsverkarne haft för afsigt att fånga eller döda honom, han visste icke rätt hvilketdera. Kunde det vara samme man? Denne var i sina kraftigaste och bästa år.
Äfven prinsessan Menzikoff och mylady Munk anmärkte likheten i namnet.
— Låt fängsla honom! uppmanade de Armfelt. Det är säkert han.
— Du kallar dig Zamparelli, började Armfelt. Det var alltså du, som anförde våldsverkarne vid hörnet af arsenalsdammen.
— Jag? nej, herre, derom har jag mig ingenting bekant.
— Har du någon far?
— Icke det heller.
— Någon farbror eller äldre anhörig?
— Jag är ensam.
Hans svar voro lika bestämda som korta, och hans uppsyn motsade icke deras innehåll.
— Hvad tillit tror du väl, att man kan fästa vid dina ord, då man påträffat dig under utöfvandet af ett brott emot en svag qvinna? Förklara dig! Af hvad anledning anföll du detta unga fruntimmer?
Zamparelli kastade en förfärlig blick omkring sig. Den träffade Adlerstjerna, som med förskräckelse insåg, att hans heder låg i Zamparellis hand. Känslan var plågsam och dref blodet åt hufvudet, under det att någonting liknande en svindel grep honom; men snart beherskade han sig åter, och hans läppar krökte sig leende.
— Gör processen kort, herr baron, yttrade han till Armfelt, och visa honom den sista tjensten så väl som den första: stöt ned honom! Det är synd, tillade han efter en stund, att han skall plågas.
Zamparelli lyfte upp sitt hufvud, under det Adlerstjerna talade. Han log. Leendet var betydelsefullt. Hur bitter Adlerstjerna än kunde vara, märkte han, att han egde sin mästare i Zamparelli.
— Så-a! yttrade denne blott.
Men det låg så mycken betydelse i detta enda ord, att Adlerstjerna stod förstummad.
— Ni ber, att man skall stöta ned mig, ni, ni, verkligen!
Hånet i hans uttryck var så förkrossande, så tillintetgörande, att löjet bleknade bort på Adlerstjernas läppar.
— Bind honom! befalde åter Armfelt.
— Låt honom vara! bad Louise. Han är oskadlig. Kom, baron, vi lemna detta ställe.
— Vänta litet, inföll Zamparelli, vänta!
— Hvarför uppehålla oss här? ropade Adlerstjerna. Låtom oss vända tillbaka till Neapel.
För hvarje ord, som Zamparelli yttrade, ökades hans oro.
— Ni vill veta, af hvad orsak jag bortförde det der fruntimret, fortfor Zamparelli till Armfelt.
— Ja!
— Jag var köpt.
— Af hvem?
— Af honom, som nyss bad er stöta ned mig och nu är så angelägen att få vända om till Neapel.
Allas ögon fäste sig vid denna anklagelse på Adlerstjerna. Hans ben vacklade under honom, men ett iskallt trots krökte icke dess mindre hans läppar.
— Skändlige lögnare, stammade han. Vill du kröna slutet af ett brottsligt lif med en falsk anklagelse. Den kommer dock ifrån en allt för oren källa för att kunna skada mig. Jag måste skratta åt din lömska enfald.
— Man betviflar en döendes ord. Var god och tag upp en liten papperslapp här i min högra ficka — här —
Adlerstjerna kastade sig öfver honom för att bemägtiga sig papperet.
— Jag vill se och har rätt att se beviset på en sådan anklagelse, förklarade han. Tag hit det.
— Icke ni, erinrade Zamparelli.
Armfelt fattade i Adlerstjerna för att afhålla honom ifrån Zamparelli; men Adlerstjerna visste, hvad det gälde, och han stötte tillbaka Armfelts arm. Vredgad förnyade Armfelt sitt tag, och ehuru en kort och häftig strid uppstod, bemägtigade han sig det ifrågavarande papperet.
Med ovilja och grämelse läste Armfelt deri en ordentligt uppsatt öfverenskommelse emellan Adlerstjerna och Zamparelli om Louise Posses bortförande. Utan att yttra ett ord öfverlemnade han papperet till Louise, som knappast ville tro, hvad hon läste. Efter en kall blick på Adlerstjerna ref hon sönder papperet och kastade bitarne för hans fötter.
— Brefvet är en gemen och falsk dikt, förklarade Adlerstjerna. Hvar och en som tror derpå, förklarade han, kan icke vara annat än en gemen fiende till mig.
Med stolt förakt satte han dervid sporrarne i hästen och aflägsnade sig.
Armfelt frångick sin afsigt att låta fängsla Zamparelli, ehuru han derigenom måhända kunnat erhålla vigtiga upplysningar om anläggningarna emot sig; men han ville ej blottställa Adlerstjerna, hvilket antagligen inträffat, i den händelse Zamparelli blifvit stäld inför domstol och förhörd.
Louise Posse, olyckligtvis nu äfven inblandad i saken, kunde för öfrigt dervid lätt blifva komprometterad.
Zamparelli syntes för öfrigt redan halfdöd, och i alla afseenden var det så godt att lemna honom åt sitt öde, utan att vidare bry sig om honom.
— Nu till Neapel! yttrade Armfelt.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk hade misstänkt ett hemligt förtroende mellan Louise och Armfelt. Uppmärksamt följde de också allt, hvad som tilldrog sig, för att utforska verkliga förhållandet; men ehuru i sjelfva handlingen ingenting föreföll, som kunde minska deras misstanke, låg det likväl så mycken renhet och öppenhet, så mycken naturlig enkelhet och sanning i hvarje den minsta småsak, i hvarje ord och rörelse, att de i sina hjertan frikände dem båda två.
— Måhända har man narrat oss, yttrade den ena.
— Nej, ack nej, jag vet med fullkomlig visshet, att han älskar någon och att han blott skämtar med oss.
— Du vet det? Ah, min gud, hvem är då den okända?
— Också jag måste fråga, hvem är hon?
Upptäckten af det fruntimmer, som de trodde, att han egnade sin hyllning, var för deras af misstänksamhet och svartsjuka plågade hjertan ett ämne, som helt och hållet tog deras tid och tankar i anspråk.
Så snart Armfelt med de trenne damerna lemnat platsen, såg man
Adlerstjerna återkomma från skogsbrynet. Försigtigt blickande omkring
sig, närmade han sig till Zamparelli.
— Vakna upp, min vän, yttrade han till honom. Lefver du?
Men då Zamparelli ej rörde sig, lutade Adlerstjerna sig ned, strök håret ur hans panna och lyssnade till hans andedrag.
— Han andas, anmärkte han.
Adlerstjerna undersökte såret, hemtade vatten från en källa, hälde några uppfriskande droppar i hans mun samt tvättade bort blodet från såret och sökte att så godt han kunde förbinda det. Derefter tog han honom på sina axlar och bar honom in i skogsdungen bredvid, dit han äfven förde sin häst. Efter en stund återkom Zamparelli till sans.
— Hvad vill ni här? frågade han Adlerstjerna, då han igenkände honom. Låt mig dö i frid.
— Du får icke dö, du måste lefva.
— Och ni bad likväl, att man skulle stöta ned mig nyss.
— Jag hade då mina skäl dertil.
— Nåväl?
— Jag har också mina skäl till hvad jag nu gör.
— Låt mig få höra dem.
— Du har förrådt mig, sedan jag förtrott mig till dig.
— Än sedan?
— Jag förtror mig ej till flere, och du måste derför äfven hjelpa mig ur det bryderi, hvari du försatt mig.
— På hvad sätt?
— Det skall du få höra, då du blir frisk.
— Ni vill då föra mig härifrån?
— Derför har jag åter kommit hit.
— Tack, herre, tack!
Adlerstjerna återvände icke, förr än det blef mörkt, till Neapel, utan skötte Zamparelli och vandrade för öfrigt omkring i den vackra trakten.
— Då man tagit hin håle ombord, mumlade han, måste man draga honom i land.
Allvaret i hans ord kontrasterade på ett märkvärdigt sätt mot hånet på hans läppar.
Der icke en sann religiositet i hjertat grundlägger en sann lefnadsfilosofi i tänkesättet, är man i det allmänna lifvet en hederlig karl eller en brottsling, endast till följd af omständigheterna eller af gehör. Den vackra eller berömvärda gerningen är i sådant fall icke en följd af ett naturligt ädelt sinne eller af sant moraliskt medvetande, utan af improviserade intressen och förhållanden. Huru ofta är icke den prisade verldsmannens hela dygd blott frukten af en gynsam tillfällighet och den brottsliges blott af en ogynsam. Kristendomen förkastar med skäl slumpen, men slumpen försvann ej från jorden, för det att kristendomen satte sin fot på den.
Adlerstjerna var en omständigheternas man. Hans handlingar voro mindre frukter af djupare inre motiv än af yttre tillfälligheter. Han var i vanligt tal eller från allmän synpunkt en redlig man och aktad såsom sådan, intill den stund hans enskilda beräkningar och lidelser råkade i strid med yttre förhållanden och i kollision med ditintills erkända pligter. Utan att en gång bekämpa den på senare tider allt mer uppväxande demonen, hemföll han allt mer och mer under dess magt.
Han hade hoppats att kunna ordna åt sig ett tillfälle att framstå i en vacker handling, men såg sig nu till sin förskräckelse upptäckt och afslöjad.
Demonen bjöd honom också att, för att betäcka den redan begångna dårskapen, begå en annan, en ny.
Vi lemna honom och Zamparelli emellertid nu, likväl för att snart återkomma till dem.
- ↑ Vi hafva ännu icke träffat på någon historieförfattare, som icke med afsky bedömer det sätt, hvarpå den franska konungafamiljen blifvit behandlad.
- ↑ Arndt yttrar vid skildringen af männen i det så kallade Pommerska kriget följande:
»Den ende man, som önskade ett verkligt krig, var general Armfelt. Svenskarne sade, att han brann af personligt hat emot Napoleon, för hvilket hat han blindvis glömde sin pligt mot konung och fädernesland. Det är likgiltigt, om denna beskyllning är sann eller icke; alltnog, Armfelt hade rätt. Kunde man ej några år hålla konungens verksamhet i ro, så måste man kraftigt göra hans vilja; — ty detta är politikens eviga lag, som äfven gälde då. Stod krig och fred i konungens fria val, så måste man kraftigt samverka med hans en gång bestämda val. Detta är också den stora hemligheten i alla monarkier med alla sina brister, hvilka synnerligen kunna uppstå genom en envis och förvänd vilja. Armfelt besatt genom detta hat och sin karaktär ju det nödvändiga. Han hade varit rätte mannen för ett resningskrig i Nordtyskland, ty hos honom voro efter tidens kraf idé och verklighet, ingifvelse och handling, sken och sanning, lek och allvar på ett underbart sätt förenade. Han var den rätte mannen för ett rörligt resningskrig från Rhen till Oder, hvilket krig under skicklig ledning väl också kunnat blifva ett blodigt ståndkrig på lif och död. Han lät ej uppmaningar och bevis felas på hvad som kunde och således måste göras; men de billigare framstälde honom såsom en entusiast, de elake som en narr, och mängdens stämmor öfverröstade en endas sanning. Vi hafva ofvanför berättat, hvad som skett. Men hvad hade väl kunnat, och alltså måst ske?»
Arndt var ett skarpt hufvud, och detta hans yttrande förtjenar all uppmärksamhet.
- ↑ Se hennes eget bref härom i Bergman-Schinkels minnen, 3:dje delen.
- ↑ Ett paradis, bebodt af djeflar.
- ↑ I Frans Piranesis förut omnämda bref förekommer i pag. 46 och 47 en ganska fullständig beskrifning om huruledes man spionerade på Armfelt. »Min tjenstenande», heter det deri, »följde honom både inne och ute. Han samlade hans ord, uttryck och magtspråk såväl vid bordet som i sällskap. Han insmög sig med honom vid toiletten och i sängkammaren. Han smög sig in i hans kabinett, tätt intill sängkammaren och upptäckte der ej allenast den ofta nämde prospekten, utan hela planen till revolutionen, och, fortsätter Piranesi, afskref den tillika med chiffern på bordet och packor af bref ifrån hans medbrottslige och korrespondenter, hvilka, som jag tror, ej lära berömma baronens försigtighet.»