Drottning Margot/Kapitel 42
| ← L. Atriderna |
|
XLIII. Förtroenden → |
XLI.
HOROSKOPET.
Då Katarina lämnade sitt bönrum, där hon underrättat sin älsklingsson om allt vad som hade hänt, hade hon träffat René i sitt rum.
Det var första gången änkedrottningen och astrologen sågo varandra efter det besök Katarina gjort i hans butik vid Pont Saint-Michel. Men änkedrottningen hade skrivit till honom dagen förut, och det var svaret på hennes biljett som René nu personligen kom för att framföra.
— Nå, frågade änkedrottningen, har ni sett honom?
— Ja.
— Hur är det med honom?
— Snarare bra än illa.
— Kan han tala?
— Nej, värjan har genomborrat strupen.
— Jag befallde er i så fall förmå honom att skriva.
— Jag försökte och han uppbjöd själv alla sina krafter, men hans hand kunde endast frambringa två nästan oläsliga bokstäver, och därpå svimmade han.
— Såg ni dessa bokstäver?
— Här äro de.
René tog upp ett papper ur fickan och räckte fram det till Katarina, som ivrigt vecklade upp det.
— Ett M och ett O, sade hon. Skulle det ändå när allt kommer omkring ha varit La Mole, och var alltsammans bara en komedi av Margareta för att avvända misstankarna?
— Ers majestät, inföll florentinaren, om jag får säga min mening om den sak ers majestät är villrådig om, så tror jag att herr de La Mole är alldeles för förälskad för att på allvar sysselsätta sig med politiken.
— Tror ni det?
— Ja, och han är framför allt alldeles för förälskad i drottningen av Navarra för att hängivet kunna tjäna konungen. Ty svartsjukan föder inte någon hängivenhet.
— Ni tror att han är helt och hållet förälskad.
— Jag är fullt förvissad därom.
— Har han kanske vänt sig till er?
— Ja.
— Har han bett er om någon kärleksdryck, eller någonting i den stilen?
— Nej, ers majestät, vi ha hållit oss till vaxfigurerna.
— Med genomstunget hjärta?
— Ja.
— Och den där figuren finns ännu kvar?
— Ja.
— Och ni har den?
— Ja.
— Det skulle vara märkvärdigt, sade Katarina, om de där kabbalistiska metoderna verkligen skulle ha den makt som man antar.
— Ers majestät kan bättre än jag döma därom.
— Älskar drottningen av Navarra La Mole?
— Hon älskar honom till den grad att hon blottställer sig för hans skull. I går räddade hon hans liv genom att prisge sin egen heder. Det vet ju ers majestät, och ändå kan ni tvivla.
— På vad då?
— På vetenskapen.
— Det är därför att vetenskapen har bedragit mig, svarade änkedrottningen och såg med en genomträngande blick på René, vilken uthärdade den på ett beundransvärt sätt.
— När då?
— Åh, ni vet vad jag menar. Såvida det inte var vetenskapsmannen i stället för vetenskapen som bedrog mig.
— Jag vet inte vad ers majestät menar, sade florentinaren.
— René, ha era parfymer förlorat sin doft?
— Nej, ers majestät, inte när de användas av mig. Men det är möjligt att när de gå genom andra händer…
Katarina log och skakade på huvudet.
— Ert smink har gjort underverk, René, sade hon, och madame de Sauve har friskare och vackrare läppar än någonsin.
— Det är inte mitt smink som har gjort det, ers majestät, ty madame de Sauve har begagnat sig av varje vacker kvinnas rätt att vara nyckfull och har inte mera talat med mig om det. Och jag har inte lämnat henne något efter den uppmaning jag erhöll av ers majestät. Askarna finnas därför allesammans kvar i samma skick som när ers majestät såg dem med undantag av en, som försvunnit på obekant sätt.
— Det är bra, René, sade Katarina. Vi få kanske återkomma till saken senare. Låt oss nu tala om en annan sak.
— Jag är idel öra, ers majestät.
— Hur skall man göra för att få reda på hur lång livslängd en person har?
— Först och främst måste man veta hans födelsedag, hur gammal han är och under vilket tecken han sett dagen.
— Vidare?…
— Måste man ha en droppe av hans blod och några av hans hårstrån.
— Om jag lämnar er en droppe av hans blod och några av hans hårstrån, om jag säger er under vilket tecken han sett dagen samt hans födelsedag och ålder, kan ni då säga mig den sannolika tidpunkten då han skall dö?
— Ja, på några dagar när.
— Det är bra. Hårstråna har jag redan. Jag skall skaffa mig hans blod.
— Är personen i fråga född på dagen eller på natten?
— Klockan 5,23 på eftermiddagen.
— Kom till mig klockan fem i morgon afton så skall jag försöka utröna hans dödsstund.
— Det är bra, sade Katarina, vi skall vara där.
René bugade sig och avlägsnade sig utan att låtsas ha märkt orden »vi skall vara där», som antydde att Katarina mot vanan hade för avsikt att icke komma ensam.
Morgonen därpå gick Katarina in till sin son. Vid midnatt hade hon låtit höra efter hur det var med honom och fått det beskedet, att mäster Amobroise Paré var hos honom och tänkte åderlåta honom, om hans nervösa oro fortfor.
Blek av blodförlusten sov nu Karl på sin trogna ammas arm. Denna hade i tre timmar suttit lutad mot hans säng utan att röra sig av fruktan att störa hans sömn. En lätt fradga trängde då och då fram mellan den sjukes läppar, och amman torkade bort den med en fin battistnäsduk. På huvudkudden låg en näsduk alldeles full med blodfläckar.
Katarina tänkte ett ögonblick bemäktiga sig denna näsduk. Men så kom hon att tänka på, att detta salivblandade blod kanske inte hade samma verkan som oblandat blod. Hon frågade amman, om läkaren åderlåtit hennes son, som han sagt sig ämna göra. Amman svarade att åderlåtningen skett och det så kraftigt att Karl svimmat två gånger.
Änkedrottningen, vilken liksom alla denna tids furstinnor, hade någon kännedom om läkekonsten, begärde att få se blodet. Ingenting var lättare, ty läkaren hade sagt till om att det skulle bevaras för att han skulle kunna undersöka det.
Det fanns i en skål i rummet bredvid. Katarina gick ditin för att undersöka det, och därvid hällde hon en del av blodet i en liten flaska, som hon tagit med sig för ändamålet.
Då hon åter visade sig i sovrummet, slog Karl upp ögonen och ryckte till, då han fick se sin mor. Som i en dröm erinrade han sig alla sina hämndlystna tankar och sade:
— Jaså, är ni här, madame. Underrätta då er älskade son, er Henrik av Anjou, att det skall bli i morgon.
— Käre Karl, sade Katarina, det skall bli vilken dag ni vill. Lugna er nu och sov.
Karl slöt ögonen, som om han ämnade följa rådet. Katarina som låtsades som om hon nu gjort allt vad som krävdes för att lugna och trösta en sjuk eller ett barn, gick ut ur rummet. Så fort dörren stängts bakom henne, satte sig Karl upp i sängen och utropade med halvkvävd röst:
— Min kansler… sigillen… skicka efter alltsammans!
Med ömt våld lade amman ned hans huvud mot sin axel och försökte vyssja honom som ett barn för att få honom att somna igen.
— Nej, amma, sade han, jag vill inte sova mera, kalla hit mitt folk. Jag vill arbeta i dag på morgonen.
Då Karl IX talade på detta sätt var det nödvändigt att lyda. Till och med amman med sina stora privilegier vågade inte handla emot hans befallningar. Man skickade efter dem som kungen ville, och den högtidliga mottagningen fastställdes, ej till morgondagen, vilket var omöjligt, utan till fem dagar därefter.
På det överenskomna klockslaget, det vill säga klockan fem, begåvo sig änkedrottningen och hertigen av Anjou till René, vilken hade förberett allt för det mystiska experimentet.
I rummet till höger, det vill säga i offerkammaren, glödde på ett fyrfat en stålklinga, vars underliga arabesker skulle förutsäga de framtida händelser man ville veta. På altaret låg en kabbalistisk bok uppslagen, och under natten, som varit mycket klar, hade René studerat stjärnornas gång och ställning.
Henrik av Anjou gick först in. Han hade peruk och en mask dolde hans ansikte, medan en vid kappa inhöljde hans gestalt. Hans mor kom efter. Om hon inte på förhand hade vetat om att det var hennes son, som väntade henne skulle inte ens hon ha kunnat känna igen honom. Katarina tog av sig sin mask. Hertigen av Anjou däremot behöll sin på.
— Har du gjort dina iakttagelser? frågade Katarina.
— Ja, ers majestät, svarade René, och stjärnornas svar har redan givit mig besked om det förflutna. Den person som frågan gäller har liksom alla de som blivit födda under kräftans tecken ett eldigt temperament och en stolthet utan like. Han är mäktig, han har levat nära ett kvarts sekel. Hittills har himmelen förlänat honom ära och rikedom. Är det riktigt, ers majestät?
— Kanhända, svarade Katarina.
— Har ers majestät blodet och hårstråna?
— Se här.
Katarina lämnade svartkonstnären en lock mycket ljust hår samt en liten flaska med blod.
René tog flaskan och skakade om den, varefter han hällde på den glödande stålklingan en stor droppe blod, som genast fräste till och spreds ut i fantastiska figurer.
— Åh, ers majestät, utropade René, jag ser fruktansvärda plågor. Hör ni hur han stönar, hur han ropar på hjälp? Ser ni hur allt blir till blod omkring honom? Ser ni hur stora strider stå upp kring hans dödsbädd, ser ni lansarna, ser ni värjorna…
— Kommer det att bli långvarigt? frågade Katarina upprörd och hejdade med handen Henrik av Anjou, vilken i ivern lutade sig över elden.
René gick fram till altaret och läste en kabbalistisk besvärjelse med en eld och en övertygelse, som kommo ådrorna vid hans tinningar att svälla och hela hans kropp att darra under krampaktiga ryckningar av samma slag som de, vilka överväldigade de antika pythierna på deras trefot.
Slutligen reste han sig upp och förklarade att allt var i sin ordning. Med ena handen tog han den lilla flaskan, som ännu var till tre fjärdedelar fylld, med den andra hårlocken. Därpå bad han Katarina öppna boken på en slump och låta sin blick falla på första bästa ställe, varefter han hällde ut allt blodet på stålklingan och kastade håret på elden, medan han uttalade en kabbalistisk besvärjelse vars orediga ord han väl knappast själv uppfattade.
Ögonblicket därpå sågo hertigen av Anjou och Katarina på klingan en vit figur, som liknade ett lik i sin svepning.
En annan figur, som liknade en kvinna, var utsträckt över den första.
Samtidigt fattade håret eld med ett hastigt sken, som steg upp som en röd tunga.
— Ett år! utropade René. Knappt ett år och denne man är död, och en ensam kvinna gråter över honom. Men nej, där borta, ytterst på klingan, där är ännu en kvinna vilken håller liksom ett barn i sin famn.
René, hade knappt slutat förrän stålklingan åter blev helt och hållet vit. Figurerna utplånades så småningom.
Nu öppnade Katarina boken på en slump och läste med tydlig fast trots hennes stora förmåga av självbehärskning darrande röst följande ord:
»Så den fruktade är död
Vida förr än klokhet bjöd».
En djup tystnad rådde en stund kring elden. Slutligen frågade Katarina:
— Hurudana äro den här månadens tecken för den du vet?
— Gynnsamma som alltid, ers majestät. Om man ej med övermänsklig kraft kan besegra ödet, tillhör framtiden denne man. Emellertid…
— Vad då?
— En av de stjärnor som bilda plejaden har under mina iakttagelser varit betäckt av ett mörkt moln.
— Ett mörkt moln, utbrast Katarina. Det finns således något hopp?
— Om vem talar ers majestät? frågade hertigen av Anjou.
Katarina drog sin son avsides och talade med honom med låg röst.
Under tiden föll René på knä och i skenet av elden hällde han i handen en sista droppe blod, som blivit kvar på bottnen av flaskan.
— Underliga motsägelse! sade han. Den bevisar hur föga hållfasta de vittnesbörd äro som avgivas av den vetenskap, vilken utövas av vanliga människor. För vilken annan som helst än mig, för en läkare, för en lärd som mäster Ambroise Paré skulle detta friska blod utlova ett långt liv för den kropp, från vilket det är hämtat. Och dock skall denna styrka snart försvinna och allt detta liv utsläckas inom ett år!
Katarina och Henrik av Anjou hade vänt sig om och lyssnade. Prinsens ögon lyste genom masken,
— De vanliga lärde tillhör endast det närvarande, det förflutna och framtiden tillhör oss, fortfor René.
— Ni tror således, frågade Katarina, att han kommer att dö inom ett år?
— Lika säkert som att vi tre här i rummet leva och en dag skola sänkas ned i jorden, när vår tur kommer.
— Men ändå säger ni, att blodet är friskt och utlovar ett långt liv.
— Ja, om allt finge ha sin naturliga gång. Men är det inte möjligt att en olyckshändelse…
— Hör ni, sade Katarina till Henrik, en olyckshändelse…
— Ack, svarade denne, ytterligare ett skäl att stanna kvar!
— Tänk inte på den saken, det är omöjligt, sade Katarina.
Därpå vände sig den unge mannen mot René och sade med förställd röst:
— Tack… och tag som belöning den här börsen.
— Kom nu, greve, sade Katarina.
Genom att ge sin son denna titel hoppades hon kunna missleda René.
Mor och son avlägsnade sig.
— Där ser ni, min mor, sade Henrik, en olyckshändelse!… Och om denna underrättelse inträffar, finns jag inte tillstädes. Jag kommer att befinna mig fyrahundra lieues ifrån er.
— Fyrahundra lieues tillryggalägger man på åtta dagar, min son.
— Ja, men vem vet om folket därborta låter mig återvända! Vad kan man inte vänta sig, min mor!
— Vem vet! sade Katarina. Den olyckshändelse, som René talade om, kan den inte vara just det som alltsedan i går fjättrat kungen vid sängen? Gå nu åt ert håll, min son. Jag går in genom den lilla porten till Augustinerklostret. Mitt följe väntar mig där. Gå nu, Henrik, och akta er för att reta er bror, om ni träffar honom.