Röda ligan
| ← En skandal i Böhmen |
|
Dubbelspel → |
| På Wikipedia finns en artikel om Röda ligan. |
Röda Ligan.
En dag förra hösten gick jag upp för att hälsa på min vän mr Sherlock Holmes. Jag fann honom inbegripen i ett livligt samtal med en fetlagd, rödbrusig äldre herre med eldrött hår. Bedjande om ursäkt för det jag stört ville jag genast gå min väg igen, men Holmes drog mig in i rummet och stängde dörren bakom mig.
»Du kunde aldrig ha kommit lägligare, käre Watson», sade han hjärtligt.
»Jag trodde du var upptagen, Holmes.»
»Det är jag ock — strängt upptagen.»
»Då kan jag ju vänta i rummet bredvid.»
»Visst inte. Den herre, ni ser här, mr Wilson, har varit min kamrat och medhjälpare i många av mina svåraste och mest lyckade 'små affärer'. Möjligen kan han bli mig till stor nytta i den, ni önskar, att jag skall ta om hand.»
Den fete herrn reste sig till hälvten från sin plats och gjorde ett slags bugning, under det han gav mig en snabb, forskande blick ur sina små, plirande ögon. »Slå dig ner på kåsösen där!» sade Holmes, i det han sjönk ner i sin länstol och satte alla tio fingerspetsarna mot varandra — hans vana i »kvistiga» fall.
»Jag vet ju, min käre Watson, att du delar min smak för allt, som är sällsamt och ovanligt, allt, som ligger utom vardagslivets lugna enehanda. Du har bevisat, att så är förhållandet, genom att med största flit och entusiasm uppteckna, utgiva — och om du vill ursäkta mig — försköna en hel del av våra små äventyr.»
»Dina 'små affärer och äventyr' äro i de flesta fall av stort intresse för mig», sade jag.
»Häromdagen, just som vi togo itu med det ytterst enkla problem miss Mary Sutherland framställde för oss, gjorde jag, som du kanske minns, den anmärkningen, att om vi vilja se egendomliga verkningar och ovanliga kombinationer, måste vi hålla oss till det levande livet självt — livet, som bjuder oss på mångt och mycket, om vilket den djärvaste fantasi ej ens vågar drömma.»
»Ett påstående, som jag tog mig friheten betvivla.»
»Det gjorde du riktigt nog, Watson; men icke förty måste du snart övergå till min åsikt, eljes skall jag fortsätta att hopa fakta på fakta, tills du känner dig övertygad och ger mig rätt. Mr Jabez Wilson, som du ser här, har haft godheten besöka mig i dag; han har just börjat förtälja en historia, som lovar att bli en av de sällsammaste, jag på länge hört. Du vet ju, att jag ofta plägar påstå, att de säregnaste och ovanligaste händelserna sällan stå i förbindelse med stora, utan tvärtom med små brott; ja, emellanåt förekomma de där, varest man ej är fullt säker på, om ett brott blivit begånget. Av det lilla jag hunnit få reda på, är det mig omöjligt säga, huruvida det fall, varom här är fråga, är ett brott eller ej; men händelsernas utveckling framvisar säkerligen några av de underbaraste kombinationer, som kommit till min kännedom. Skulle ni kanske vilja ha godheten ta om er berättelse från början, mr Wilson. Jag ber er därom, först emedan min vän, doktor Watson, ej har hört den, och sedan, emedan sakens egenartade natur gör mig angelägen om att än en gång få höra alla detaljerna däri omtalas. Vanligen kan jag, då jag fått någon liten anvisning om händelsernas förlopp, draga mina slutsatser och finna en ledtråd med hjälp av de tusen och en likartade fall, dem jag kan påminna mig. De fakta, som röra den sak, om vilken ni vill rådfråga mig, äro — så vitt jag kan döma — alldeles enastående.»
Den korpulente gamle herrn rätade på sig med en anstrykning av stolthet och tog ur innerfickan på sin ytterrock en smutsig, skrynklig tidning. Med framåtböjt huvud och tidningen utbredd på sitt knä började han läsa igenom annonserna; jag tog tillfället i akt och betraktade honom noga — jag ville på min väns sätt försöka bilda mig ett omdöme om mannens karaktär genom att studera hans utseende och klädedräkt.
Min undersökning kunde dock ej framvisa några särdeles lysande resultat. Den främmande såg ut som en helt vanlig engelsk affärsman, fet, självbelåten och trögtänkt. Han var klädd i ett par smårutiga svart- och vita byxor, en ej alldeles oklanderligt snygg bonjour, som han ej knäppt igen, och en brun väst, över vilken hängde en massiv klockkedja av oäkta metall med ett litet fyrkantigt kopparmynt som enda prydnad. En sliten hög hatt och en urblekt brun ytterrock med solkig sammetskrage lågo på en stol bredvid honom. Hur noga jag än betraktade mannen, fann jag ingenting anmärkningsvärt hos honom med undantag av hans eldröda hår och det uttryck av sorg och missnöje, som stod stämplat på hans anlete.
Sherlock Holmes lade genast märke till mitt förehavande och skakade leende på huvudet, när han mötte min frågande blick.
»Utom de för alla synliga fakta, att vår klient under någon tid förrättat grovarbete, att han snusar, är frimurare, har vistats i Kina och på sista tiden sysselsatt sig med skrivning, kan jag ej finna något särskilt.»
Mr Jabez Wilson rätade hastigt upp sig; han höll ena pekfingret på tidningen, men hans ögon voro fästade på min vän.
»Hur i alla himlars namn har ni fått reda på allt detta, mr Holmes?» frågade han förbluffad. »Men sant är det — riktigt sant! Hur vet ni, att jag varit hantverkare? Fast det har jag — jag har varit skeppstimmerman.»
»Edra händer, min bäste herre. Er högra hand är betydligt större än den vänstra; ni har använt den till grovarbete och följaktligen ha musklerna blivit mer utvecklade.»
»Jaså. Men snuset? Och frimureriet sen?»
»Jag vill ej kasta ett tvivel på er intelligens genom att förklara, hur jag kan veta det, i synnerhet som ni — egentligen mot er ordens stränga regler — bär en kråsnål i form av en cirkel och en passare.»
»Naturligtvis — naturligtvis — det hade jag glömt! Men skrivarbetet?»
»Denna er sysselsättning utvisas tydligt nog av er högra rockärm, som är blanksliten åtminstone fem tum uppåt, under det att den vänstra har en jämn rand, just där ni låtit armen vila mot bordet.»
»Ja — ja — men Kina?»
»Den fisk, som är tatuerad på er högra handled, kan ej ha sett dagens ljus annorstädes än i Kina. Jag har studerat alla möjliga slags tatueringar — har till och med skrivit en avhandling i ämnet. Det där sättet att måla fiskens fjäll lätt ljusröda är något för Kina egendomligt. När jag därtill ser ett kinesiskt mynt hänga på er klockedja, blir saken ännu enklare.»
Mr Jabez Wilson brast ut i gapskratt.
»Aldrig har jag då hört maken!» sade han. »Jag trodde först, att det var något slags trolleri med i spelet, men nu ser jag, att det egentligen är förfärligt enkelt — rakt ingenting, om jag så må säga.»
»Jag börjar tro, Watson», sade Holmes, »att jag begår en stor dumhet, när jag förklarar saker och ting. 'Omne ignotum pro magnifico'[1], vet du väl, och mitt stackars lilla rykte, sådant det nu är, kommer att lida skeppsbrott om jag är alltför öppenhjärtig. Kan ni ej finna annonsen, mr Wilson?»
»Jo — här har jag den», svarade den tilltalade och pekade med sitt tjocka röda finger på en notis i tidningen. Här har jag den — det är den, som är orsaken till allt. Se här — läs själv, sir!»
Jag tog tidningen från honom och läste följande:
»Vad i all världen är meningen med det?» utbrast jag efter att två gånger ha läst igenom denna högst egendomliga annons.
Sherlock Holmes småskrattade belåtet och vred sig litet i sin stol, så som han plägade göra, när han var vid särskilt gott lynne.
»Det här hör just inte till vardagsmaten, inte sant?» sade han. »Och nu, mr Wilson, gå på med er berättelse om er själv, ert hem och den inverkan, annonsen haft på edra öden. Var snäll och skriv upp tidningens namn och datum, Watson!»
»Det är en Morning Chronicle för den 27:de april 1890.»
»Bra — nu, mr Wilson!»
»Ja, mr Sherlock Holmes, det är precis som jag förut sagt er», började Jabez Wilson och torkade sig i pannan. »Jag äger en liten pantlåneinrättning vid Coburg Square, ej långt från City. Affären är inte stor, och på sista tiden har jag ej förtjänat mer än nätt och jämnt mitt dagliga bröd. Förr hade jag råd hålla två medhjälpare, men nu har jag bara en, och Gud ska' veta, att det emellanåt är svårt nog att kunna betala honom, om det ej vore så, att han arbetar för halv lön — han vill lära sig yrket, säger han.»
»Hvad heter denne tjänstvillige yngling?» frågade Sherlock Holmes.
»Han heter Vincent Spaulding, men så särdeles ung är han då inte. Det är svårt att säga, hur gammal han är. Men jag kan ej önska mig en hyggligare medhjälpare, mr Holmes, och jag inser mer än väl, att han kunde få det bättre ställt för sig och förtjäna dubbelt så mycket, som jag ger honom. Fast om han är nöjd med som han har det, varför skulle jag väl söka bringa honom på andra tankar?»
»Nej — det vore det ju ingen mening i. Det var i alla fall en riktig tur, att ni fått en bokhållare, som arbetar för underpris — det är inte många arbetsgivare, som äro så lyckliga. Jag tror nästan, att er assistent är i sitt slag lika märkvärdig, som er annons i sitt.»
»Å — han har nog sina fel, må ni tro, mr Holmes. Han är rent av tokig med sin fotografering — ute är han med sin kamera, när han borde vara inne och lära, och sen bär det av ner i källaren för att 'framkalla' vyerna han tagit. Det är en riktig vurm — men på det hela taget är han en duktig arbetare — det är intet ont i honom.»
»Han är kvar hos er, antar jag?»
»Ja visst, sir. Han och en fjorton års tös, som lagar litet mat och håller rent åt mig — det är hela mitt hushåll; jag är änkling och har inga barn. Vi leva lugnt och stilla, sir, allesamman; vi dra oss fram och göra rätt för oss, även om vi ej förtjäna mycket just. Det första, som störde vårt lugn, var den här annonsen. Spaulding kommer in en dag på kontoret med den här tidningen och säger:
»'Jag önskar till Gud, mr Wilson, att jag vore rödhårig.'
»'Varför det då?' frågade jag.
»'Varför?' säger han: 'jo, här står, att det är en plats ledig i Röda Ligan, och den platsen är värd en hel liten förmögenhet för den, som lyckas få den. Det sägs, att det finns fler vakanser, än det finns sökande, och att gode männen rakt inte veta, vad de skola ta sig till med pengarna. Om mitt hår bara ville ändra färg, så vore det en lämplig reträttplats för mig.'
»'Vad menar ni egentligen?' frågade jag. Ni förstår, mr Holmes, att jag är en riktig 'stuggris', som man säger, och enär mina kunder komma till mig och jag aldrig behöver gå till dem, händer det, att jag hela veckor igenom inte sätter foten utom dörren. På det sättet har jag just inte mycket reda på, vad som sker i världen, och jag blir alltid glad, när jag får veta litet nytt.
»'Har ni aldrig hört talas om Röda Ligan?' frågade han och stirrade på mig.
»'Aldrig!'
»'Det var då underligt! Ni kan ju själv uppträda som sökande till en av de lediga platserna.'
»'Hur mycket inbringa de?' frågade jag.
»'Å — bara ett par hundra pund om året, men arbetet är lättvindigt och behöver ej ta mycken tid från ens vanliga sysselsättning.'
»Ni kan ju föreställa er, att det han sade, kom mig att öppna öronen. Min affär har just inte gått över sig bra de sista åren, och ett par hundra pund skulle vara särdeles välkomna.
»'Tala om för mig, vad ni vet om saken', sade jag.
»'Ja', sade han och visade mig annonsen, 'ni kan ju se för er själv, att Ligan har en plats ledig, och vart ni bör vända er för att få närmare upplysningar, står här ock. Så vitt jag vet, har Röda Ligan blivit grundad av en amerikansk millionär, Ezekiah Hopkins, som hade litet besynnerliga idéer. Han var rödhårig och hyste stor sympati för alla rödhåriga människor. Efter hans död befanns det, att han anförtrott hela sin enorma förmögenhet åt ett par gode män, med föreskrift att använda räntorna till att förse sådana män, vilkas hår hade samma färg som hans eget haft, med lätt, angenämt arbete. Man säger, att betalningen är rundlig och att man har just ingenting att göra.'
»'Men', sade jag, 'det finns väl miljoner rödhåriga karlar, som vilja ha den platsen?'
»'Inte så många, som man kunde tro', svarade han. 'Ni förstår, att det är egentligen endast för London-bor och för fullvuxna män. Den här amerikanaren var född i London, ser ni, och han ville göra något för sin gamla fädernestad. Och det tjänar ingenting till, sägs det, att man anmäler sig, om ens hår är ljusrött eller mörkrött — nej, riktigt klart eldrött ska' det vara. Om ni ville anmäla er, mr Wilson, kunde ni vara så godt som säker på att bli antagen; men ni bryr er kanske inte om att omaka er för ett par fattiga hundra pund?'
»Nu är det ett faktum, som ju herrarna för resten själva kunna se, att mitt hår är av det riktigt eldröda slaget, och därför ansåg jag, att jag hade god utsikt att vinna, även om det funnes konkurrenter. Vincent Spaulding tycktes veta så mycket om den här Ligan, att jag trodde han kunde vara mig till nytta. Alltså sade jag till honom att stänga kontoret och följa med mig. Han var glad att få en fridag; vi satte luckorna för fönstren och begåvo oss på väg till den adress, som stod utsatt i annonsen.
»Jag hoppas innerligt, att jag aldrig i mitt liv måtte få skåda en sådan syn igen, mr Holmes. Från norr, söder, öster och väster tycktes varenda karl, som hade rött hår, ha begivit sig till City för att svara på annonsen. Fleet-Street var proppfull med rödhårigt folk, och Pope's-Court liknade en fruktmånglares apelsinkärra. Jag trodde aldrig, att det i hela landet fanns så många rödhåriga människor, som den enda annonsen hade samlat ihop på ett ställe. Varenda nyans av rött fanns där — halmgult, citrongult, brandgult, tegelrött, mörkrött, leverbrunt — men, som Spaulding sagt, de flesta hade inte den riktiga, eldröda färgen. När jag fick se, hur många, som väntade, tänkte jag inte bry mig om att gå in; men det ville Spaulding inte höra talas om. Hur han bar sig åt, vet jag verkligen ej, men han knuffade och armbågade sig fram, tills han fått mig tvärs igenom folkhopen och uppför kontorstrappan. Upp och ned för denna rörde sig en dubbel ström av människor — somliga gingo uppför, fulla av hopp, andra begåvo sig med nedslagen min ner igen. Vi trängde på, så gott vi kunde och stodo snart inne på kontoret.»
»Denna er upplevelse var ju riktigt intressant», anmärkte Holmes, när hans klient tystnade för att uppfriska sitt minne med en stor pris snus. »Var snäll och fortsätt!»
»På kontoret fanns ingenting annat än ett par trästolar och ett omålat furubord; framför detta satt en liten herre med hår, som var ännu rödare än mitt. Han framställde några frågor till var och en av dem, som anmälde sig och lyckades alltid finna något, som gjorde det omöjligt för dem att bli antagna — det tycktes minsann inte vara lätt att få den platsen. När vår tur kom, var den lille herrn emellertid vänligare mot mig än mot de andra, och han stängde dörren, så att vi skulle i lugn och ro kunna få prata med varandra.
»'Detta är mr Jabez Wilson', sade min bokhållare; 'han skulle gärna vilja ha den plats i Ligan, som är förklarad ledig.'
»'Han tycks passa alldeles utmärkt — han uppfyller ju alla fordringar. Jag minns inte när jag sist såg någonting så praktfullt'. Han tog ett steg baklänges, lade huvudet på sned och tittade på mig, tills jag kände mig riktigt het om öronen. Så störtade han plötsligt fram, skakade hand med mig och lyckönskade mig till min framgång.
»'Det vore orätt att tveka', sade han. 'Emellertid hoppas jag, att ni ursäktar, om jag iakttar ett visst försiktighetsmått.'
»Med dessa ord grep han mig med bägge händerna i håret och drog och slet, tills jag skrek av smärta.
»'Ni har tårar i ögonen', sade han; 'då är allt i sin ordning. Vi äro tvungna att vara försiktiga, ser ni vi ha tyvärr blivit bedragna, tre gånger med peruker, en gång med färgning. Jag skulle kunna berätta historier för er, om skomakarbeck — historier, som skulle göra er förtvivlade över den mänskliga naturens ondska.'
»Sedan gick han fram till fönstret och ropade ner till de församlade, att platsen var upptagen. Ett mummel av felslagna förhoppningar hördes, och folkmassan skringrades åt alla väderstreck, tills ej ett enda rödhårigt huvud, med undantag av direktörens och mitt, fanns att skåda.
»'Mitt namn är Duncan Ross', sade den lille herrn, 'och själv är jag en av Ligans pensionärer. Är ni gift, mr Wilson? Har ni stor familj?'
»Jag svarade, att jag var ungkarl.
»'Å — så — det var inte bra det — det var ledsamt att höra. Vår ädle välgörares pengar äro ämnade till förökning och spridning av de rödhårigas antal lika så väl som till deras underhåll. Det var riktigt otur, att ni ej är gift !'
»Jag blev en smula lång i synen, mr Holmes — jag fruktade, att jag till slut skulle gå miste om platsen. Men sedan den lille herrn funderat ett ögonblick, sade han, att det nog ändå kunde gå.
»'Om det varit någon annan', förklarade han, hade det varit kinkigt nog, men vi måste göra ett undantag för den, som har ett så sällsynt och praktfullt hår. När kan ni börja arbetet?'
»'Ja — det kommer an på — jag måste ju också se till min egen lilla affär', svarade jag.
»'Å — tänk inte på det, mr Wilson', sade Vincent Spaulding, 'den kan jag nog sköta på egen hand!'
»'Hur lång tid skulle jag bli upptagen?' frågade jag.
»'Från tio till två!'
»Nu förstår ni, mr Holmes, att en pantlånare har mest att göra om kvällarna, särskilt torsdag och fredag kväll, strax innan veckoavlöningen faller ut; därför kunde jag bekvämt nog ha annat att göra om förmiddagarna. Dessutom visste jag, att min bokhållare var en duktig karl, som inte skulle låta lura sig.
»'Det passar mycket bra', sade jag. 'Och betalningen?'
»'Är fyra pund i veckan!'
»'Och arbetet?'
»'Är nästan helt och hållet nominellt.'
»'Vad menar ni med det?'
»'Jo, ni måste vara på kontoret eller åtminstone här i huset hela tiden. Om ni före den utsatta tiden går er väg, blir ni genast och för alltid av med platsen. Testamentet uppställer uttryckligen detta villkor.'
»'Det är ju bara fyra timmar om dagen — jag kan tryggt lova att stanna här hela den tiden', sade jag.
»'Inga ursäkter för er frånvaro skulle gälla', sade mr Duncan Ross, 'varken sjukdom eller affärer eller något som helst annat. Stanna här måste ni, eljes går ni miste om er plats.'
»'Och vad skall jag göra?'
»'Ni skall skriva av Encyklopædia Britannica. Första delen ligger i skåpet där. Ni måste själv bestå er med papper, bläck och pennor, men ni kan begagna det här bordet och en stol. Kan ni vara färdig att börja i morgon?'
»'Ja visst', sade jag.
»'Far väl då, mr Jabez Wilson; tillåt mig att ännu en gång lyckönska er till den fördelaktiga befattning, ni erhållit!'
»Han ledsagade oss hövligt till dörren, och jag gick hem i sällskap med min bokhållare, knappt vetande, vad jag skulle säga eller göra, så glad var jag över den tur jag haft.
»Hela dagen funderade jag emellertid på saken, och om kvällen var mitt goda humör sin kos; jag var fullt övertygad om, att alltsammans ej var annat än ett skämt eller ett bedrägeri, fast jag ej kunde inse meningen därmed. Det föreföll mig alldeles otroligt, att någon skulle ha kunnat upprätta ett dylikt testamente eller vilja betala så mycket för att få Encyklopædia Britannica kopierad. Vincent Spaulding gjorde allt, som stod i hans makt, för att muntra upp mig, men när jag gick till sängs, hade jag övergivit all tanke på saken. På morgonen beslöt jag likväl att gå och se efter, hur det tedde sig, och försedd med litet bläck, en gåspenna och några ark skrivpapper begav jag mig åstad till Pope's-Court.
»Till min stora glädje och överraskning var allt, som det skulle vara; bordet var iordningställt för mig, och mr Duncan Ross var där för att sätta arbetet i gång. Han sade till mig att ta i tu med bokstaven A, och sen lämnade han mig ensam; emellanåt kom han in för att se efter, hur jag hade det. Kl. 2 tillsade han mig att sluta, berömde min flit och stängde kontorsdörren efter mig.
»Så fortgick det dag efter dag, mr Holmes; om lördag kom direktören in och gav mig fyra blanka guldmynt för min veckas arbete. Detta skedde veckan därpå och ännu en vecka. Var morgon kom jag till kontoret kl. 10, och kl. 2 gick jag hem. Efter några dagars förlopp kom mr Ross in till mig bara en gång på förmiddagen, och slutligen såg jag ej alls till honom. Naturligtvis vågade jag ej lämna rummet ens för en sekund: jag kunde ju aldrig veta, om och när han möjligen kunde infinna sig, och platsen var så bra, att jag ingalunda ville löpa risken att förlora den.
»Sålunda förflöto åtta veckor, och jag hade skrivit om Abbotar, Arkitektur, Attika och allt möjligt på A och hoppades snart kunna börja på B. Jag gav inte ut litet för skrivpapper, må ni tro — en hel hylla var nästan full av vad jag kopierat. Då var det plötsligen slut med hela saken.»
»Slut?!»
»Ja, sir — i morgse, sir. Jag kom som vanligt till kontoret kl. 10, men dörren var stängd och reglad, och ett litet fyrkantigt kort var med ett stift fastsatt på ena dörrspegeln. Här är det — ni kan själv se.»
Han visade oss ett stycke vitt papp, ungefär så stort som ett halvt brevpappersark. På detsamma stod skrivet:
9:de oktober 1890.
Sherlock Holmes och jag betraktade noga detta kortfattade meddelande och den gamle herrns bedrövade ansikte; det komiska i situationen tog alldeles överhand och vi brusto ut i ett hjärtligt skratt.
»Jag kan inte finna, att saken är på minsta sätt löjlig», sade vår klient och blev röd ända upp till hårrötterna. »Om ni ej kan göra annat än skratta åt mig, vänder jag mig till någon annan.»
»Nej — nej —», sade Holmes och sköt honom sakta tillbaka ner på stolen, från vilken han till hälvten rest sig. »Jag vill inte för allt i världen gå miste om det här 'fallet' — det är så ovanligt, så egendomligt — det riktigt friskar upp ens livsandar. Men ni måste medge, att det förefaller en smula komiskt. Vad gjorde ni, när ni fann det här plakatet på dörren?»
»Jag blev totalt tillintetgjord, sir — jag visste rakt inte, vad jag skulle ta mig till. När jag hämtat mig en smula, gick jag till en del kontor i grannskapet, men ingen var i stånd att ge mig några upplysningar. Slutligen fick jag reda på värden i huset, en kamrer, som bor i bottenvåningen, och bad honom säga, vad som blivit av den Röda Ligan. Han svarade, att han aldrig hört talas om någon Röd Liga.
»Då frågade jag honom, vem mr Duncan Ross var, och fick till svar, att namnet var honom fullkomligt obekant.
»'Nå, herrn, som bor i nr 4, då?'
»'Menar ni den rödhårige herrn?'
»'Ja.'
»'Å, den', sade han; 'han heter William Morris. Han är jurist och använde bara det rummet, tills hans nya kontor skulle bli i ordning. Han flyttade i går.'
»'Var kan jag få träffa honom, månne?'
»I hans nya lokal; han gav mig adressen. Jaha — 17 King Edward-Street, nära St. Paul's.'
»Jag begav mig genast dit, mr Holmes, men när jag kom fram, fann jag att huset var en fabrik för tillverkning av artificiella knävärmare och att ingen där någonsin hört talas om vare sig mr William Morris eller mr Duncan Ross.»
»Och vad gjorde ni då?» frågade Holmes. »Jag gick hem till Saxe-Coburg-Square och frågade min assistent till råds. Men han kunde inte hjälpa mig — han sade bara, att om jag väntade, skulle jag kanske få något meddelande med posten. Men det var mig inte nog, mr Holmes. Platsen var alldeles för god för att mista; jag ville åtminstone ha reda på orsaken, och som jag hört, att ni ger råd åt sådana stackare, som behöva hjälp, gick jag direkte hit till er.»
»Det gjorde ni rätt i», sade Holmes. »Det här fallet är enastående — jag skall gärna ta det om hand. Att döma av vad ni berättat stå större och viktigare saker på spel än man till en början skulle kunna tro.»
»Det är viktigt nog, som det är», sade Jabez Wilson. »Jag har ju förlorat mina fyra pund i veckan.»
»Vad er personligen angår, mr Wilson,» sade Holmes, »tycker jag ej, att ni har anledning till klagomål mot denna högst ovanliga 'liga'. Tvärtom — ni har, om jag ej misstar mig, förtjänat en summa av omkring 30 pund och dessutom förvärvat gedigna kunskaper om varje ämne, som börjar med bokstaven A. Ni har ingenting förlorat på affären.»
»Det är nog sannt, sir; men jag ville gärna veta, hur saken hänger ihop, vem som är medlem i Ligan och varför man spelat mig detta spratt — om det var ett spratt. Det stod dem i alla händelser ganska dyrt — kostade dem 32 pund.»
»Vi ska nog försöka reda upp saken för er. Först måste jag likväl göra er ett par frågor, mr Wilson. Den här bokhållaren, som gjorde er uppmärksam på annonsen — hur länge hade han varit i er tjänst?»
»Ungefär en månad då.»
»Hur fick ni tag i honom?»
»Han svarade på en annons.»
»Var han den ende sökanden?»
»Nej — där fanns nog ett dussin — minst.»
»Varför valde ni honom?»
»Han var mycket flink och behändig och begärde ingen hög lön.»
»Arbetade han inte för halv lön, egentligen?»
»Jo.»
»Hur ser han ut, denne mr Vincent Spaulding?»
»Han är liten och fetlagd, men mycket kvick i vändningarna; har inte något skägg, fast han nog sett sina trettio år. Och så har han ett stort vitt ärr i pannan.»
Holmes reste sig hastigt upp i sin stol. »Det anade jag», sade han med synbar sinnesrörelse. »Har ni sett, om han bär örringar eller om han har hål i öronen?»
»Han har hål i öronen; han har sagt mig, att en zigenerska borrat dem på honom, när han var en helt liten pojke.»
»Hm!» sade Holmes, försjunken i djupa tankar. »Är han kvar hos er?»
»Ja, sir — jag har just nyss lämnat honom han är på mitt kontor.»
»Och han har skött affären bra under er frånvaro?»
»Ingenting att beklaga sig över, just — det finns aldrig mycket att göra om förmiddagarna.»
»Det är bra, mr Wilson. Jag skall säga er min åsikt om saken inom ett par dar. Vi ha i dag lördag — om måndag tänker jag vi ska' ha funnit lösningen på gåtan.»
»Nå, Watson», sade Holmes, sedan vår klient lämnat oss, »vad säger du om det här?»
»Ingenting», svarade jag helt uppriktigt; »det är en ovanligt hemlighetsfull affär.»
»I regel», sade Sherlock Holmes, »är det så, att ju ovanligare och underligare en sak förefaller, desto enklare är den att reda upp. Det är de vanliga, banala brotten, som sätta en myror i huvudet — det är det alldagliga, intetsägande ansiktet, som man har svårast att känna igen. Men jag måste vara snabb i vändningarna — den här affären brådskar.»
»Vad ämnar du göra då?» frågade jag.
»Röka», svarade han. »Det här är ett problem, som fordrar minst tre hela pipor; du får vara snäll och inte tala till mig under femtio minuter.»
Han kröp ihop i sin stol med slutna ögon och knäna dragna ända upp under hakan; den lilla bruna kritpipan, som stack ut ur mungipan på honom, liknade näbbet på någon slags stor, främmande fågel. Jag började slutligen tro att han fallit i sömn och var nära att själv slumra till, då han plötsligt sprang upp från sin plats med en min och en hållning, som utvisade, att han fattat sitt beslut. Han lade pipan från sig på kaminhyllan och vände sig till mig.
»Sarasate spelar i St. James' Hall i eftermiddag», sade han. »Vad säger du, Watson? Kunna dina patienter vara av med dig ett par timmar?»
»Jag har ingenting att göra i dag. Min praktik lägger ej mycket beslag på min tid.»
»Sätt då på dig hatten och kom. Jag måste först gå ner till City — vi kunna få oss litet lunch där. Programmet bjuder på en hel del tysk musik, och jag tycker egentligen mer om den än om italiensk eller fransk. Den tyska är så rogivande, och jag behöver ta mig en funderare i dag. Kom nu!»
Vi reste med underjordiska järnvägen till Aldersgate; och efter ett par minuters promenad voro vi vid Saxe-Coburg-Square, ett litet trångt, smutsigt torg, där fyra rader dystra tvåvåningshus vände fasaden mot en liten inhägnad, vars illa skötta gräsmatta och halvvissna lagerträd hade en svår strid att utkämpa mot den osunda, rökiga atmosfären. Tre förgyllda kulor[2] och en brun skylt med namnet Jabez Wilson i vita bokstäver utvisade stället, där vår rödhårige vän hade sitt verksamhetsfält. Sherlock Holmes stannade framför huset och betraktade det noga med huvudet på sned och kisande, glänsande ögon. Sedan gick han långsamt uppför trottoaren och ned igen till hörnet, allt under det han uppmärksamt granskade de kring torget liggande byggnaderna. Slutligen närmade han sig pantlånekontoret, och efter att två eller tre gånger kraftigt ha stött sin käpp mot stenläggningen, gick han fram till dörren och knackade på. Ögonblickligen uppenbarade sig en ung slätrakad man med klara, pigga ögon; han bad oss hövligt stiga in.
»Nej tack», sade Holmes; »jag ville bara be att få veta närmaste vägen till The Strand.»
»Tredje gatan till höger, fjärde till vänster», svarade bokhållaren med flytande tunga, i det han stängde dörren.
»Kvick pojke, den där!» anmärkte Sherlock Holmes, under det vi fortsatte vår väg. »Han är, enligt min erfarenhet, en av Londons mest slipade kanaljer, och vad mod och djärfhet angå, söker han sin like. Jag känner till honom, jag.»
»Antagligen spelar mr Wilsons assistent en betydande roll i den här historien om 'Röda Ligan'», sade jag. »Du frågade säkerligen om vägen endast för att få tillfälle se honom.»
»Inte honom.»
»Vad då?»
»Knäna på hans byxor.»
»Och vad fick du se?»
»Det, som jag trodde mig skola få se.»
»Varför slog du med käppen mot stenläggningen?»,
»Min käre Watson, vi äro ute för att observera, inte för att prata. Vi äro spioner i fiendens läger. Vi ha lärt känna Saxe-Coburg-Square — låt oss nu söka utforska de vägar och stigar, som ligga där bakom.»
Den gata, på vilken vi slagit in, när vi lämnade Saxe-Coburg-Square, utgjorde en lika stor kontrast till det lilla torget som en tavlas framsida till dess baksida. Den var en av de stora pulsådror, vilka förmedla trafiken mellan City och stadens norra och västra delar. Mitten av den breda körbanan var nästan spärrad av den oändliga ström av handelsvaror, som i dubbla rader forslades in till staden och ut därifrån; trottoarerna voro överfyllda av brådskande fotgängare. När man såg de långa raderna av eleganta butiker och ståtliga varumagasin, hade man svårt föreställa sig, att denna stora allfarväg gränsade intill det lilla oansenliga torg, vi nyss lämnat.
»Låt mig se», sade Holmes, i det han blev stående och såg uppåt gatan. »Jag skulle bara vilja påminna mig, i vilken ordning husen här följa på varandra. Det är en riktig vurm hos mig — jag vill känna till alla hus i London. Där är Mortimers, tobakshandlarens, bod, den lilla tidningskiosken, City och Suburban-bankens avdelningskontor, vegetarianernas restauration och Mc Farlanes vagnmakareverkstad. Sen ha vi det andra kvarteret. Och nu, Watson, är vårt arbete slut, och vi ha rättighet att roa oss. En smörgås, en kopp kaffe, och så i väg till fiolens förtrollade land. där allt är mild, ljuvlig harmoni och där inga rödhåriga klienter ge oss invecklade gåtor att lösa.»
Min vän var en entusiastisk musikälskare; han ej endast spelade ganska bra — han hade ock komponerat en del värdefulla saker. Hela denna eftermiddag satt han i sin loge, i fulla drag njutande av de härliga tonerna och sakta markerande takten med sina långa, smala händer. Hans leende anletsdrag och milda, drömmande blick påminte ej det minsta om Holmes, spårhunden — Holmes, den hårde, obeveklige, djärvt tänkande och beräknande polisagenten. I hans egendomligt sammansatta karaktär hade två naturer växelvis överhand; hans ytterliga noggrannhet och skarpsinnighet bildade enligt min åsikt en motvikt till det poetiska, begrundande kynne, som emellanåt skarpt framträdde hos honom. Pendeln i hans temperamentfulla organism svängde mellan självisk dådlöshet och rastlös handlingskraft, och jag visste, att han aldrig var så mycket att frukta, som då han hela dagar igenom hade suttit hopkrupen i sin länstol i sällskap med sin fiol och sina gamla sällsynta böcker. Då överfölls han helt plötsligt av jaktiver och hans lysande förmåga att resonnera och draga slutledningar blev nästan till ett slags ingivelse — de, som ej kände till hans metod, sågo förstulet på honom, som på en människa, i besittning av övernaturlig kunskap. När jag denna dag såg honom i St. James' Hall så försjunken i njutningen av musikens toner, visste jag, att svåra stunder väntade dem, han till det yttersta ämnade förfölja.
»Du vill kanske helst gå hem till ditt, Watson?» sade han, när vi lämnade konserten.
»Ja, det vore nog det bästa.»
»Och jag har litet att göra — det tar möjligen ett par timmar. Den här Coburg-Square-affären är ej att leka med.»
»Hur så?»
»Ett gement bovstreck är i görningen. Men jag har all anledning tro, att vi i tid ska' kunna förhindra det. Fast eftersom det är lördag i dag, blir det nog inte mer än jämt. Jag behöver din hjälp i kväll.»
»Hur dags?»
»Klockan 10 är tids nog.»
»Jag skall vara vid Baker-Street kl. 10.»
»Tack ska' du ha! Och hör på, Watson! Det är ju möjligt att det blir något litet bråk, så stoppa din revolver i fickan.»
Han vinkade med handen åt mig, vände sig om och var inom ett ögonblick försvunnen bland mängden.
Jag tror ej, att jag är mindre begåvad än de flesta, men jag får alltid, när helst jag har något att göra med Sherlock Holmes, en obehaglig känsla av min egen underlägsenhet. Jag hade i dag hört precis detsamma som han, sett precis detsamma som han, och likväl, att döma av hans ord, insåg han klart, ej endast vad som hänt, utan ock, vad som skulle hända, under det att för mig hela affären låg insvept i djupaste mörker. Under färden till mitt lilla hem i Kensington övertänkte jag allt — den rödhårige kopistens historia, vårt besök vid Saxe-Coburg-Square och de olycksbådande ord, med vilka min vän skilts från mig. Vad var ändamålet med denna nattliga expedition, och varför skulle jag vara beväpnad? Vart skulle vi gå, och vad skulle vi göra? Sherlock Holmes hade ju givit mig en vink om, att den hederlige pantlånarens slätrakade assistent var en fruktansvärd man — en man, som spelade ett högt spel. Jag försökte gissa mig till gåtans lösning, men uppgav i förtvivlan försöket och beslöt, att låta saken bero, tills natten skulle medföra den önskade förklaringen.
Klockan var en kvart över nio, när jag gick hemifrån och genom Parken kom in på Oxford-Street och Baker-Street. Två droskor väntade utanför Holmes' dörr, och när jag kom in i förstugan, hörde jag röster från övre våningen. Då jag inträdde i min väns rum, fann jag Holmes i livlig konversation med två herrar; en av dessa var Peter Jones, officiell polisagent, den andre var en lång, mager, melankolisk man med glänsande hög hatt och oklanderligt sittande bonjour.
»Seså, ja, nu är sällskapet fulltaligt», sade Holmes, i det han knäppte sin kavaj och tog fram sin tunga jaktpiska. »Watson, du känner ju mr Jones från Scotland Yard? Låt mig presentera dig för mr Merryweather, som skall bli vår kamrat under detta nattliga äventyr.»
»Vi jaga i koppel igen, ser ni, doktor Watson», sade Jones på sitt litet »dryga» sätt. »Vår vän här är rent av underbar, när det gäller att sätta jakten i gång, men han behöver en gammal spårhund till hjälp att driva fram villebrådet.»
»Låt oss hoppas, att varken jägare eller hund har gett sig ut i ogjort väder», sade mr Merryweather dystert.
»Ni kan ha det största förtroende till mr Holmes», sade polisagenten nedlåtande. »Han följer sina egna små metoder, som — tillåt mig säga det — ibland äro en smula opraktiska och fantastiska, men det kan nog bli en duktig detektiv av honom med tiden. Jag medger gärna, att han ett par gånger — vid det där Sholto-mordet och i affären om skatten i Agra t. ex. — lyckades bättre än den officiella polismakten.»
»Å, när ni säger det, mr Jones, så är det naturligtvis säkert», sade den främmande herrn vördnadsfullt. »Men jag måste bekänna, att jag saknar mitt vistparti. Det är den första lördagskväll på tjugosju år, som jag gått miste om det.»
»Ni kommer snart att inse, att ni spelar om en högre insats, än ni någonsin i hela ert liv gjort, och att spelet är tillräckligt spännande», sade Sherlock Holmes. »För er, mr Merryweather, är insatsen omkring trettiotusen pund; för er, mr Jones, är det den man, ni länge önskat få i ert våld.»
»John Clay, mördare, tjuv, bankruttör och förfalskare, ja! Han är en helt ung man, mr Merryweather, men han har kommit långt på sin bana, och jag skulle hellre vilja sätta 'armbanden' på honom än på någon 'annan brottsling i hela London. Han är en märkvärdig karl, den där unge John Clay. Hans farfar var hertig, och själv har han studerat både i Eton och Oxford. Han arbetar lika kvickt med sin hjärna, som med sina fingrar och fast vi se spår efter hans verksamhet, vart vi vända oss, ha vi aldrig lyckats få se en skymt av honom själv. Ena veckan begår han en inbrottsstöld i Skottland, den nästa samlar han pengar för att bygga ett barnhus i Cornwall. Jag har i åratal varit på spaning efter honom och har ännu ej haft turen få honom fast.»
»Jag hoppas, att jag skall få nöjet presentera honom för er i natt. Även jag har haft en och annan liten sammanstötning med mr John Clay, och jag håller med er om, att han är skicklig i sitt yrke. Klockan är emellertid redan över tio; det är tid att ge sig i väg. Om ni två vill taga den första droskan, komma Watson och jag efter i den andra.»
Sherlock Holmes var ej mycket meddelsam under den långa färden; han lutade sig tillbaka i vagnen och gnolade de melodier han på eftermiddagen hört. Vi rullade fram genom en ändlös labyrint av gasbelysta gator, och svängde slutligen in på Farringdon-Street.
»Vi äro snart framme», sade min vän. »Den här mr Merryweather är bankdirektör och personligen intresserad av saken. Jag tyckte det var bra att ha Jones med också. Han är en duktig karl, fast alldeles oduglig i sitt yrke. En stor förtjänst har han — han är tapper som en bulldogg och lika ihängsen som en hummer, när han fått någon i sina klor. Här äro vi nu — de andra vänta på oss.»
Vi hade kommit fram till den livligt trafikerade huvudgata, vi redan på förmiddagen genomströvat. Droskan avskedades, och under mr Merryweathers ledning gingo vi nedför en liten gränd och in genom en sidodörr, som han öppnade för oss. Innanför denna dörr befann sig en trång korridor, som ledde fram till en massiv järngrind. Även denna öppnades, och vi gingo nedför en hög stentrappa, som slutade tätt invid en annan järngrind, lika tung som den första. Mr Merryweather stannade, tände en lykta och förde oss in i en lång, fuktig gång och därefter, sedan han öppnat en tredje dörr, vidare in i ett högt valv eller ett slags källare, i vilken en mängd stora kistor och lårar stodo uppställda.
»Det är inte lätt att komma åt er ovanifrån», sade Holmes, i det han lyfte upp lyktan och såg sig omkring.
»Inte underifrån heller», sade mr Merryweather och stötte sin käpp mot stenplattorna, som täckte golvet. »Men hur i all världen hänger det här ihop! Det låter riktigt ihåligt!» utbrast han i högsta förvåning.
»Jag får be er vara litet tystare», sade Holmes otåligt. »Ni har redan satt hela framgången av vårt företag på spel. Vill ni vara snäll och slå er ner på en av de där lärarna och förhålla er alldeles passiv.»
Den högtidlige mr Merryweather slog sig med mycket förolämpad min i ro på en lår. Holmes lade sig på knä på golvet och började med tillhjälp av lyktan och ett starkt förstoringsglas undersöka springorna mellan stenarna. Efter ett par minuters arbete syntes han tillfredsställd, ty han reste sig hastigt och stoppade förstoringsglaset i fickan.
»Vi ha åtminstone en timme att vänta», sade han; »de våga väl knappt börja röra på sig, innan den hederlige pantlånaren lugnt vilar i sin säng. Men då bli de nog raska i vändningarna — ju förr de få sitt arbete uträttat, desto mer tid ha de att hinna undan på. Du har troligen redan gissat, Watson, att vi befinna oss i kassavalvet till en av de förnämsta Londonbankernas avdelningskontor. Mr Merryweather är ordförande i bankens styrelse, och han kan säga dig skälet varför en av Londons farligaste förbrytare just nu mer än vanligt intresserar sig för den här lilla 'källaren'.»
»Det är vårt franska guld», viskade bankdirektören. »Vi ha upprepade gånger blivit varnade — man har sagt oss, att försök till inbrott snart skulle ske.»
»Ert franska guld?»
»Ja visst. För ett par månader sedan sågo vi oss nödsakade att öka vår reservfond och lånade därför av franska riksbanken trettiotusen napoleoner[3]. Det har blivit bekant bland allmänheten, att vi ej packat upp guldsändningen, utan att den ännu ligger förvarad i vårt kassavalv. Den lår, på vilken jag sitter, innehåller tvåtusen napoleoner, packade mellan lager av tunna blyplattor. Vårt förråd av guld är för närvarande mycket större än det, som vanligen brukar förvaras på ett avdelningskontor, och styrelsen hade redan för länge sedan börjat hysa farhågor.»
»Vilka voro mer än berättigade», anmärkte Sherlock Holmes. »Men nu är det tid för oss att arrangera vår lilla anfallsplan; antagligen dröjer det ej en timme ens, innan saken kommer till avgörande. Emellertid måste vi dra fram skärmen på den där blindlyktan.»
»Och sitta fullkomligt i mörkret?»
»Ja — jag är rädd för, att vi måste göra det. Jag tog en kortlek med mig, ty jag tänkte, att ni, eftersom vi ju äro fyra man högt, skulle slippa gå miste om ert vanliga lilla vist-parti. Men jag ser, att fiendens förberedelser gått så långt, att vi ej våga riskera ha ljus. Först av allt måste vi välja våra platser. De här karlarna äro ej att leka med; vi komma visserligen att överraska dem i ett för dem ogynnsamt ögonblick, men så framt vi ej äro försiktiga, kunde de nog hitta på att tillfoga oss ganska mycket ont. Jag ställer mig bakom den här låren — ni få gömma er bakom de där. Och när jag vänder lyktan mot dem, så rusa genast fram. Om de skjuta, Watson, så hys inga betänkligheter mot att skjuta på dem igen — skjut ner dem, om du kan.»
Jag lade min revolver, laddad och med spänd hane, på den lår, bakom vilken jag stod. Holmes drog skärmen fram över lyktans glas, och vi befunno oss i kolmörker.
Lukten av upphettad metall var det enda, som sade oss, att ljus fanns till och inom mindre än en sekund var redo att framblixtra. För mina i hög grad överretade nerver var det plötsliga mörkret och den råa, kalla luften i källarvalvet särdeles obehagliga.
»De kunna ej komma undan på mer än ett sätt», viskade Holmes. »Enda vägen tillbaka är genom huset vid Saxe-Coburg-Square. Jag hoppas, att ni gjort vad jag bad er om, Jones?»
»Jag har en polisinspektör och två konstaplar posterade vid ingången.»
»Ja, då ha vi stoppat till alla hålen. Nu måste vi hålla oss tysta och vänta.»
Hur lång tiden föreföll! Efter vad vi sedan funno, väntade vi ej mer än högst fem kvart, men jag tyckte mig ha stått där hela natten och trodde, att dagen redan börjat gry. Jag var stel och styv i alla leder, ty jag tordes ej ändra ställning; mina nerver voro spända till det yttersta, och min hörsel var så skarp, att jag ej endast förnam min väns lätta andetag, utan ock urskiljde Jones tunga flämtningar och bankdirektörens tunna, väsande andhämtning. Från min plats kunde jag över lårens kant se långt ut på golvet. Plötsligt fängslades min blick av en hastigt framblixtrande ljusstråle.
Till en början visade sig ljuset endast som en liten klart belyst fläck på stenläggningen, men smånigom utbredde det sig mer och mer och blev slutligen en bred strimma, som hastigt och ljudlöst förvandlades till en stor rund öppning, ur vilken en hand, en vit, fin hand, sträcktes fram och trevande for omkring. Under ett par sekunder förblev handen med sina rörliga, utspärrade fingrar synlig — så försvann den lika plötsligt, som den visat sig, och allt blev åter mörkt med undantag av den lilla ljusa punkten, som utmärkte springan mellan ett par stenar. Några ögonblick förrunno — så vände sig med ett dånande, brakande ljud en av de stora vita stenarne åt sidan och lät se ett fyrkantigt, gapande hål, genom vilket ljuset från en lykta utströmmade. över hålets kant höjde sig ett slätrakat, ungdomligt ansikte med klara ögon, som uppmärksamt sågo sig om åt alla håll; sedan lades en hand på vardera sidan av öppningen, och en smärt gestalt svängde sig upp, tills ena knäet vilade på golvet. Inom en sekund stod mannen upprätt och hade dragit efter sig en kamrat, smärt och spänstig som han själv, men med blekta anletsdrag och lysande eldrött hår.
»Allt klart!» viskade han. »Har du mejseln och säckarna? Rättfärdige himmel! Hoppa ner, Archie, hoppa ner! Den här gången får jag nog repet om halsen.»
Sherlock Holmes hade rusat fram och gripit tjuven i kragen. Kamraten dök ner i hålet, och jag hörde ljudet av tyg, som revs sönder, när Jones grep tag i hans rockskört. Ur ljusskenet glimmade en revolverpipa, men Holmes' tunga piska föll ner på karlens hand, och den lilla farliga tingesten for med en skarp smäll ner mot stengolvet.
»Det tjänar ingenting till, John Clay», sade Holmes lugnt; »ni har inte den minsta utsikt att komma undan.»
»Nej, det ser jag», svarade hans fånge med största köld. »Jag hoppas, att min kamrat satt sig i säkerhet, fast jag sett, att ni lagt beslag på hans rockskört.»
»Det står tre karlar och väntar på honom vid dörren», sade Holmes.
»Å — så-å — ja, ni tycks ha gjort er sak grundligt. Jag måste gratulera er.»
»Likaledes», svarade Holmes. »Er idé med alla de där rödluvorna var både ny och effektfull.»
»Ni ska snart få se er kamrat igen», sade Jones, »och det fast han lättare än jag kryper ner i jordkulor. Håll fram händerna, medan jag sätter armbanden på er!»
»Vill ni vara snäll och inte ta i mig med edra smutsiga fingrar», svarade fången, när handklovarna sattes på honom. »Troligen har ni inte reda på, att det flyter kungligt blod i mina ådror. Var också god och kalla mig 'Mr Clay', när ni tilltalar mig.»
»Ja visst, ja», sade Jones med ett litet försmädligt skratt. »Var så god, då, mr Clay, och gå uppför trappan, så att vi kunna få tag i en droska och forsla Ers kunglig Höghet till polisvaktkontoret.»
»Så ska' det låta», sade John Clay lugnt. Han bugade sig djupt för oss och begav sig utan vidare i väg med detektiven.
»Jag vet verkligen inte, mr Holmes», sade mr Merryweather, när vi följde de andra ur det mörka källarvalvet, »hur banken skall kunna tacka eller belöna er. Ni har utan tvivel upptäckt och tillintetgjort ett av de djärvaste försök till inbrott och bankrån, som jag någonsin hört talas om.»
»Jag hade för egen del ett par små mellanhavanden med 'mr John Clay'», sade Holmes. »Jag har i och för den här affären haft några små utgifter, dem jag hoppas banken skall ersätta mig; för övrigt är jag tillräckligt betald genom det nöje, saken förskaffat mig, och genom den i sanning säregna historien om 'den Röda Ligan'.»
»Du förstår, Watson», sade Holmes litet längre fram på morgonen, då vi sutto i hans rum vid Baker-Street och förfriskade oss med ett glas visky och vatten, »du förstår, att jag ju genast insåg, att ändamålet med den fantastiska affären — annonsen om 'Ligan' och kopieringen av Encyklopedien — var att få den beskedlige pantlånaren ur huset ett par timmar om dagen. Det var ett egendomligt sätt att få saken i gång, men det bleve kanske svårt nog att hitta på något bättre. Idén rann förmodligen upp i Clays fyndiga hjärna vid åsynen av kamratens granna hår. De fyra punden i veckan voro ett gott lockbete, men en småsak för dem, som hoppades vinna tusenden. De satte in annonsen i tidningarna; den ene skurken tog inrättandet av det tillfälliga kontoret på sin lott — den andre uppmuntrade pantlånaren att anmäla sig till platsen, och så lyckades de hålla karlen avlägsnad från sitt hem flera timmar på dagen. I samma ögonblick jag hörde, att bokhållaren arbetade för halv avlöning, insåg jag, att han hade något starkt motiv för att vilja behålla sin plats.»
»Men hur kunde du gissa dig till, vilket detta motiv var?»
»Om det funnits ett fruntimmer i huset, skulle jag ha kunnat misstänka en helt vanlig, simpel intrig; men detta var ju ej händelsen. Pantlånarens affär var liten och föga inbringande, och i själva huset fanns ingenting, som rättfärdigade de vidlyftiga förberedelserna och de stora utgifterna, annonsörerna ådragit sig — motivet måste således befinna sig i närmaste trakten omkring pantlåneinrättningen. Vad kunde det väl vara? jag erinrade mig bokhållarens vurm för fotograferingskonsten och hans vana att tillbringa långa stunder nere i källaren. Källaren! Här hade vi början till gåtans lösning. Jag gjorde förfrågningar angående den hemlighetsfulle bokhållaren och fann snart, att jag hade att göra med en av de djärvaste och farligaste förbrytare i London. Han arbetade nere i källaren; arbetet tog i anspråk flera timmar om dagen hela månader igenom. Vad kunde han väl ta sig till där nere? Mitt förstånd sade mig, att han grävde en tunnel för att sätta sig i förbindelse med ett annat hus.»
»Så långt hade jag hunnit i mitt resonnerande, när vi begåvo oss till Saxe-Coburg-Square. Du förvånades över att se mig stöta med min käpp mot trottoaren; jag ville bara förvissa mig om, på vilken sida av huset källaren låg. Den fanns ej på framsidan. Då ringde jag på; bokhållaren kom och öppnade. Han och jag ha haft våra små skärmytslingar förr, och det mer än en gång, men vi hade aldrig sett varandra. För resten tittade jag knappt på hans ansikte — det var knäna på hans byxor, jag ville se. Du såg nog själv, hur slitna, tillskrynklade och nersmutsade de voro. De talade om timmar och dagar av grävningsarbete nere i jorden, och det återstod mig endast att ta reda på, varför han tillbrakte sin tid nere i en jordkula. Jag gick runt husets hörn, såg, att City- och Suburban-banken stötte alldeles intill baksidan på vår väns lilla fastighet, och blev genast övertygad om, att jag löst gåtan. När du efter konsertens slut reste hem, begav jag mig till Scotland Yard och därifrån till den förnämste av bankdirektörerna — resultatet känner du.»
»Men hur kunde du veta, att de just i natt ämnade företaga sin kupp?» frågade jag.
»Jo, ser du, när de stängde den 'Röda Ligans' kontor, var det ett tecken på, att de ej längre brydde sig om att hålla mr Jabez Wilson borta från sitt hem — med andra ord, att tunneln var färdig. Det var nödvändigt för dem, att snarast möjligt begagna sig av densamma, ty antingen kunde de bli upptäckta, eller ock kunde guldet bli bortfört. Lördagen var den dag, som passade dem bäst — de hade då två hela dagar på sig att bringa sitt byte i säkerhet och själva hinna undan. Följaktligen väntade jag dem i natt.»
»Du har då verkligen tänkt ut det alldeles utomordentligt bra», sade jag med ohöljd beundran. »Kedjan är så lång, men ej en enda länk felas.»
»Den lilla affären har hindrat mig från att dö av ledsnad», sade han med en lätt gäspning. »Tyvärr känner jag, att tråkighetens mara snart åter skall komma att plåga mig. Jag tillbringar hela mitt liv under försök att undkomma tillvarons mördande enahanda. Sådana små problem, som det, jag nyss löst, hjälpa mig i någon mån att vinna vad jag eftersträvar.»
»Och på samma gång blir du en av människosläktets välgörare!» utbrast jag.
Han ryckte på axlarna.
»Ja — kanske är jag emellanåt till litet nytta», sade han. L'homme n'est rien — l'œvre c'est tout[4], som Gustave Flaubert skrev till Georges Sand.»