Enkans son

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Skrinet med det rara i
Norska folksagor och huldre-sägner
av Peter Christen Asbjørnsen
Översättare: Ernst Lundquist

Enkans son
Öster om solen och vester om månen  →


[ 236 ]

Enkans son.

Det var en gång en fattig, fattig enka, som hade blott en son. Hon trälade för gossen, tills han hade gått och läst för presten; men då sade hon till honom att nu kunde hon inte föda honom längre; han fick lof att gå ut och förtjena sitt bröd. Gossen vandrade då ut i verlden, och då han hade gått en dag eller så, mötte han en främmande man. «Hvart skall du ta vägen?» sporde mannen. «Jag skall ut i verlden och söka få mig tjenst,» svarade gossen. «Vill du tjena hos mig?» — «Åh ja, lika gerna hos dig som hos en annan,» svarade gossen. «Ja du skall få det bra hos mig,» sade mannen. «Du skall bara hålla mig sällskap och inte göra någonting för resten.» Så blef gossen hos honom och mådde väl, hvad mat och dryck beträffar och hade litet eller intet att göra; men han såg heller aldrig någon menniska hos mannen.

En dag sade mannen till honom: «Nu reser jag bort på åtta dagar; under tiden får du vara här ensam, men du får inte gå in i något af de här fyra rummen! Gör du det, så tar jag lifvet af dig, när jag kommer igen.» Nej, sade gossen, det skulle han visst inte göra. Men då mannen hade varit borta i en tre, fyra dagar, kunde gossen icke hålla sig längre, utan gick [ 237 ]in i en af kamrarne. Han såg rundt omkring, men upptäckte ingenting, utom en hylla öfver dörren, på hvilken låg en hagtornskäpp. Det var just någonting att förbjuda mig så strängt att se! tänkte gossen. Då de åtta dagarne voro förbi, kom mannen hem igen. «Du har väl inte varit inne i något af rummen?» sade han. «Nej, det har jag visst inte,» sade gossen. «Ja, det skall jag snart se,» och dermed gick han in i det rum, som gossen hade varit inne i. «Jo du har varit der ändå,» sade han, «och nu skall du mista lifvet.» Gossen grät och bad, och så slapp han då undan med lifvet; men dugtigt med stryk fick han. Då det var öfverståndet, voro de lika goda vänner igen.

En tid derefter reste mannen återigen bort; då skulle han vara borta i fjorton dagar, men först förbjöd han gossen att gå in i något af de rum han icke hade varit inne i; det han hade varit inne i, kunde han gerna gå in i om igen. Ja, det gick alldeles som förra gången, utom att gossen nu höll sig i åtta dagar från att gå dit in. I det rummet såg han icke heller något annat än en hylla öfver dörren med en gråsten och en vattenkruka på. Det var just något att vara så rädd om! tänkte gossen åter. Då mannen kom hem, frågade han om han hade varit inne i något af rummen. Nej, var det likt det, det hade gossen visst inte varit. «Ja, det skall jag snart se,» sade mannen, och då han såg att han ändå hade varit derinne, sade han: «Nej, nu skonar jag dig inte längre; nu skall du mista lifvet.» Men gossen grät och bad igen, och så [ 238 ]slapp han återigen med prygel, men det fick han då också så mycket han kunde tåla. Men då han blef frisk igen, lefde han lika godt som förut, och han och mannen voro lika goda vänner.

En tid derefter skulle mannen åter resa bort, och nu skulle han vara borta i tre veckor, och så sade han till gossen att gick han in i det tredje rummet, kunde han så gerna bereda sig på att mista lifvet med det samma. Då fjorton dagar hade gått, kunde gossen inte hålla sig längre utan smög sig in dit; men han såg platt ingenting der inne, utom en lucka på golfvet. Då han lyfte på den och tittade ned, stod der en stor kopparkittel och puttrade och kokade der nere, men han såg ingen eld under. Det vore roligt att känna om det är varmt, tänkte gossen och stack ner fingret i kitteln; då han drog upp det igen var hela fingret förgyldt. Gossen skrapade och tvättade det, men förgyllningen ville icke gå af; då satte han en tuta om det, och då mannen kom hem och frågade hvad det var med hans finger, sade gossen att han hade skurit sig så illa. Men mannen ref bort tutan, och då såg han nog hvad som felades fingret. Först ville han dräpa gossen; men då denne grät och bad igen, nöjde han sig med att piska honom, så att han fick ligga till sängs i tre dagar. Sedan tog han ned en kruka från väggen och smorde honom med, och strax blef gossen frisk igen.

Om en tid reste mannen åter bort och skulle icke komma igen förr än om en månad. Men då sade han till gossen, att om han gick in i den fjerde kammaren, [ 239 ]så var det inte lönt för honom att tänka på att få behålla lifvet. Ett par, tre veckor höll gossen sig, men så kunde han inte styra sig längre, han måste och skulle in i kammaren, och så smög han sig dit in. Der stod en stor svart häst i en spilta, med ett tråg med askmörja vid hufvudet och en höstack vid svansen. Detta tyckte gossen var bakvändt; han bytte om och satte hösäcken vid hufvudet. Då sade hästen: «Efter du har så godt hjerta, att du vill låta mig få mat, så skall jag rädda dig. Men nu skall du gå upp på den kammare, som ligger här ofvanpå, och ta en rustning bland dem som hänga der; men du får för all del inte ta någon af de blanka, utan den mest rostiga du ser, den skall du ta; och svärd och sadel skall du söka ut åt dig på samma sätt.» Det gjorde gossen; men det var tungt för honom att bära det alltsammans.

Då han kom tillbaka, sade hästen, att nu skulle han kläda af sig naken och stiga ned i kitteln, som stod och kokade i det andra rummet, och bada sig väl der. Då blir jag väl faslig att se på, tänkte gossen, men han gjorde det ändå. Då han hade badat sig, blef han så vacker och fyllig och så röd och hvit som mjölk och blod och mycket starkare än förut. «Känner du någon förändring?» frågade hästen. «Ja,» sade gossen. «Försök att lyfta mig,» sade hästen; ja, det kunde han, och svärdet svängde han också som ingenting. «Seså, lägg nu sadeln på mig,» sade hästen, «och tag rustningen på dig; tag så med dig hagtornskäppen och stenen och vattenflaskan och smörjekrukan, så resa vi.»

[ 240 ]Då gossen väl hade kommit upp på hästen, bar det i väg, så att han icke visste huru han kom fram. När han nu hade ridit en stund, sade hästen. «Jag tycker jag hör buller; se dig om! Kan du se något?» — «Det kommer många, många efter oss, visst ett dussin,» sade gossen. «Det är trollet,» sade hästen, «nu kommer han med de sina.»

De redo ännu en stund, tills de som kommo efter började närma sig. «Kasta nu hagtornskäppen bak öfver axeln,» sade hästen, «men kasta den bra långt bort!» Det gjorde gossen, och i det samma växte der upp en stor tjock hagtornsskog. Så red gossen åter ett långt, långt stycke, medan trollet måste hem efter något att hugga sig igenom skogen med. Men om en stund sade hästen återigen: «Se dig om! Kan du se något nu?» — «Ja, en hel mängd,» sade gossen. «liksom en stor skara kyrkfolk,» — «Det är trollet; nu har han flera med sig. Kasta nu gråstenen, men kasta den bra långt bort!»

Med det samma gossen gjorde som hästen hade sagt, reste sig ett stort, stort berg bakom honom. Då måste trollet hem efter något att bryta sig igenom berget med, och medan trollet det gjorde, red gossen åter ett godt stycke framåt. Men så bad hästen honom återigen se sig om; och då såg han att det mylrade som en hel krigshär; de voro så blanka att det sken om dem. «Ja,» sade hästen, «det är trollet; nu har han alla de sina med sig. Slå nu ut vattenflaskan bakom dig, men akta dig väl, så att du inte spiller [ plansch ]

Enkans son.
Teckning af O. Sinding.
(Sid. 240.)

[ blank ] [ 241 ]något på mig!» Det gjorde gossen; men hur han nu bar sig åt, så kom han att spilla en droppe på hästländen. Då blef der ett stort, stort vatten, men genom den droppe han spilde, kom hästen att stå långt ut i vattnet; emellertid simmade den ändå i land. Då trollen kommo till vattnet, lade de sig ned för att dricka ur det, och så klunkade de i sig tills de sprucko. «Nu ä’ vi dem qvitt,» sade hästen.

Då de nu hade färdats i lång, lång tid, kommo de till en grön slätt i en skog. «Kläd nu af dig hela rustningen och behåll bara dina trasiga kläder på,» sade hästen; «tag så sadeln af mig och släpp mig, och häng in alltsammans i den stora ihåliga linden här! Sedan skall du göra dig en peruk af granmossa och gå upp till kungsgården, som ligger här nära intill; der skall du söka tjenst. När du sedan behöfver mig, så gå bara hit och skaka på betslet, så skall jag komma till dig.»

Ja, gossen gjorde som hästen hade sagt, och då han fick mossperuken på sig, blef han så usel och blek och eländig, att ingen kunde känna igen honom. Han kom då till kungsgården och bad att få vara i köket och bära vatten och ved åt kocken; men då frågade kökspigan: «Hvarför har du den fula peruken? Tag af dig den! Jag vill inte ha en så’n fuling här inne.» — «Det kan jag inte,» svarade gossen. «jag är inte riktigt ren i hufvudet.» — «Tänker du jag vill ha dig här vid maten, när du är sådan?» sade kocken; «gå ner till stallmästaren, du passar bäst till att gå och [ 242 ]mocka i stallet.» Men då stallmästaren bad honom taga af sig peruken, fick han samma svar, och då ville icke heller han ha honom; «du kan gå till trädgårdsmästaren,» sade han, «du passar bäst till att gå och gräfva i jorden.» Hos trädgårdsmästaren fick han då lof att få stanna; men ingen af de andra tjenarne ville ligga tillsammans med honom; derför måste han sofva för sig sjelf under trappan till lusthuset; det stod på stolpar och hade en hög trappa. Under den fick han litet mossa till bädd, och der låg han så godt han kunde.

Då han nu hade varit på kungsgården en tid, hände det sig en morgon, i det samma solen gick upp, att gossen hade tagit af sig mossperuken och stod och tvättade sig; och då var han så vacker, att det var en lust att se honom.

Prinsessan såg den vackre trädgårdsgossen från sitt fönster och tyckte att hon aldrig hade sett någon så vacker. Hon frågade då trädgårdsmästaren hvarför han låg ute under trappan. «Åh, ingen af de andra tjenarne vill ligga tillsammans med honom,» sade trädgårdsmästaren. «Låt honom i afton komma upp och ligga vid dörren inne i mitt rum, så skola de väl inte hålla sig för goda till att låta honom ligga under tak med sig sedan,» sade prinsessan. Trädgårdsmästaren sade det till gossen. «Tycker du jag skulle vilja göra det?» sade gossen; «då skulle de sedan säga, att det är väl mellan mig och prinsessan.» — «Ja, du har allt skäl att frukta för en sådan misstanke, du,» svarade trädgårdsmästaren, «du som är så vacker!» — «Nå ja, [ 243 ]om du befaller det, så får jag väl göra det,» sade gossen. Då han nu skulle gå uppför trapporna om aftonen, trampade och stampade han så, att de måste bedja honom gå sakta, för att inte kungen skulle få veta det. Han kom in och lade sig och begynte strax att snarka. Då sade prinsessan till sin tärna: «Smyg dig nu fram och tag af honom mossperuken!» och det gjorde hon; men i det samma hon skulle nappa åt sig den, höll han den fast med begge händerna och sade att den fick hon platt inte. Och så började han återigen snarka. Prinsessan gaf tärnan på nytt en vink, och då lyckades hon rycka af honom peruken; då låg gossen der så vacker och röd och hvit, som prinsessan hade sett honom i morgonsolen. Sedan låg gossen hvar natt uppe i prinsessans rum.

Men det dröjde inte länge förr än kungen sporde att trädgårdsgossen låg hvarje natt i prinsessans kammare, och då blef han så vred att han hardt nära hade låtit aflifva gossen. Det gjorde han ändå inte, men kastade honom i fångtornet, och sin egen dotter inspärrade han på hennes kammare, så att hon aldrig fick komma ut hvarken natt eller dag. Hur mycket hon gret och bad för både sig sjelf och gossen, så halp det icke; kungen blef derigenom blott ännu mera vred.

En tid derefter blef det krig och ofred i landet, och kungen måste rusta sig mot en annan kung, som ville taga riket ifrån honom. Då gossen hörde det, bad han fångvaktaren gå till kungen och helsa och bedja om harnesk och svärd och tillåtelse att få vara [ 244 ]med i kriget. Alla de öfriga skrattade, då fångvaktaren sade sitt ärende, och bådo kungen, att han måtte få något gammalt skräp till rustning, så de kunde få roligt åt att se den stackarn vara med i kriget. Det fick han, och dertill ett gammalt uselt ök, som hoppade på tre ben, det fjerde släpade det efter sig.

Så drogo de då ut mot fienden; men de hade icke kommit långt bort från kungsgården, förr än gossen blef sittande fast i ett kärr med sitt ök. Der satt han och ryckte och drog: «hej, vill du opp! hej vill du opp!» sade han till öket. Det hade alla de andra riktigt sin fröjd åt, och skrattade och gjorde narr af gossen, medan de redo förbi. Men knapt voro de borta, förr än han sprang till linden, tog på sig rustningen och skakade på betslet; strax kom hästen och sade: «Gör du ditt bästa, så skall jag göra mitt!» Då gossen kom fram, var slaget redan begynt och kungen i en svår knipa; men bäst det var, hade gossen slagit fienden på flykten. Kungen och hans folk undrade mycket hvem det kunde vara som kom och hjelpte dem; men ingen kom honom så nära att han kunde tala honom till, och då drabbningen var till ända, var han borta. Då de vände tillbaka, satt gossen ännu i kärret och ryckte och drog på det trebenta öket. Då skrattade de återigen. «Nej, se bara, der sitter den token ännu!» sade de.

Andra dagen de drogo ut, satt gossen ännu der; de skrattade igen och gjorde narr af honom; men knapt hade de ridit förbi, förr än gossen återigen sprang [ 245 ]till linden, och allt aflopp äfven nu liksom dagen förut. Alla undrade öfver hvad det var för en främmande kämpe som hade hjelpt dem; men ingen kom honom så nära, att han kunde tala honom till; och att ingen gissade på gossen kan man väl förstå.

Enkans son.

Då de återvände hem om aftonen och sågo gossen ännu sitta på öket, skrattade de åter ut honom, och en sköt en pil på honom och träffade honom i benet. Han till att skrika och jämra sig, så att det var för ömkligt; då kastade konungen sin näsduk åt honom, för att han skulle knyta den om benet.

Då de drogo ut den tredje morgonen, satt gossen ännu i kärret. «Hej, vill du opp! hej, vill du opp!» sade han till öket. «Nej, han kommer allt att sitta der tills han svälter ihjäl,» sade kungens folk, medan de [ 246 ]redo förbi, och skrattade åt honom, så de voro färdiga att falla af hästarne. Då de voro borta, skyndade han återigen till linden och kom efter till drabbningen, just som det gälde. Den dagen drap han fiendens kung. så att kriget blef slut med det samma.

Då slaget var förbi, fick konungen se sin näsduk, som den främmande kämpen hade knutit om benet, och då hade han lätt för att känna igen honom; de togo honom då med stor fröjd ibland sig hem till kungsgården, och prinsessan, som såg honom uppifrån sitt fönster, blef så glad, att det kan du aldrig tro; «der kommer allra kärasten min,» sade hon. Då tog han smörjelsekrukan och smorde sig sjelf på benet och sedan alla de sårade, och så blefvo de allesammans bra igen på ögonblicket. Sa fick han prinsessan till äkta; men då han kom ned i stallet till hästen den dag bröllopet skulle stå, stod den der så modstulen och slokade med öronen och ville icke äta. Då den unge kungen — ty han hade nu blifvit kung och fått halfva riket — talte honom till och frågade hvad som fattades honom, sade hästen: «Nu har jag hjelpt dig fram, och nu vill jag inte lefva längre. Nu skall du ta svärdet och hugga hufvudet af mig.» — «Nej, det vill jag för ingen del göra,» svarade den unge kungen; «men du skall få allt hvad du vill ha och få stå stilla beständigt.» — «Ja, gör du inte som jag säger, skall jag nog veta att få lifvet af dig,» sade hästen. Då måste kungen göra det; men då han lyfte, svärdet och skulle hugga till, var han så bedröfvad, att han måste vända bort [ 247 ]ansigtet, ty han ville icke se hugget; men knapt hade han huggit af hufvudet, så stod den fagraste prins der hästen hade stått. «Hvar i all verlden kom du ifrån?» sporde kungen. «Det var jag som var häst,» svarade prinsen. «Förr var jag kung i det landet, som den kungen var ifrån, hvilken du dräpte i slaget i går; det var han som kastade trollhamn på mig och sålde mig till trollet. Sedan han nu är dräpt, så får jag mitt rike igen, och du och jag bli grannkungar; men vi skola nog aldrig föra krig mot hvarandra.» — Och det gjorde de då inte heller; de voro vänner så länge de lefde och den ene kom tidt och ofta och besökte den andre.

Enkans son.