Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Byggningabalken

←  Jordabalken

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5 Lagkommissionens förslag, 1698-1718. Wilhelm Sjögren (red.)

Handelsbalken  →

BYGGNINGABALKEN

III. Förslag till Byggningabalk 1713.

Bygningabalker.

Cap. I. Om bolbya egenskap och afgärda bya rätt.

§ 1. Alle bolbyar äga til sina tomter, åkrar, ängar, och alla tilägor med råå och röör omlagde, eller med androm laga skilnade inbegrepne wara, som urskils i jordabalkenom.

§ 2. Afgiärda by hete, som bygd är på bolbysins mark, och hafver sina ägor inom hank och stör af odelby, niutande tillika med bolby af thes utmark och skoge ofruktsama trä til sina enskylta nytto och nödtorft, timber, gärdafång och wedabrand, näfwer, torf, ler och sand, omstängda kärreslåttar så långt bolbyn icke sielfwer wil, eller kan them häfda, muhlbete och hiordawall för eget fä, och swijn som födes wid samma bys ladugård, så ock thet fiske som ligger in til och för hans rätta intagor och hägnad, doch utan allo bolbysens hinder uti [ͻ: ute i?] siön: men intet af thessom förnämdom må han sälia, eller något med låne eller lego til andra uplåta af bysens skog, mark och ägor; eller mera råda och intaga, än han inom hägn och giärdan gård, råå eller röör af ålder haft, och hafwa bör. Sälier någor i afgiärda by af bolbysens oskifto skoge; böte tå som 16 capittel säger: giör han intagor af thes ägor; förhålles thermed, som 17 cap. 4 § förmäler.

§ 3. Wil bolby intaga något af sinom skoge och mark, tå må han ey afgiärda byn afstängia, utan lemne honom nödigan wäg til almennings utmark, muhlbete och watngång; skier ther emot; plichte som 29 cap. 9 § urskilier.

§ 4. Nu pröfwas nödigt för bolbyn skogen at skifta, bekomme

tå afgiärda by så mycket i skoge som han skyldar och ligger i skatt före.^[1]

§ 5. Aldrig må afgiärda by odalby til skada byggias: blifwer han androm skadelöst bygder; tå bör han ey ödeläggias. Låter någor fogde thet skie; straffes han som konungens otrogen tienare.^[2]

Cap. II. Huru iord å nyo må uptagas.

§ 1. Wil någor af nyo byggia by, heman, eller torp på kronones iord, lands- härads- eller sokna almenningar; tilsäge först therom kronofogdanom, som thet på nästa häradstinge bör angifva, och häradshöfdingen med fogdanom och nemdene ransaka, om the mark kan intagas utan andra bolbya, almenna skogars och strömmars, bruks och bärgwärks förfång och skada, och gifwe sedan landshöfdingen om allo thes lägenhet tilkänna: förordne tå landshöfdingen therom utan andras förfång, och som konungenom til landets bruk nyttigast finnes; och omläggies the mark, som således tillåtes kan at intagas, med laga råå och röör.

§ 2. Äga andre frälsis eller skattskyldige män med krono tilsamman the iord som man wil intaga; höres tå alle iordägande, och gifwes honom witsord och bifall som wil och kan byggia androm skadalöst, krono rätt och ingiäldom til förbättring.

§ 3. Frälsismän råden sielfwe iord sine, och henne at byggia som the bäst kunna och gitta; torp för sina tienare och arbetes hion upsättia utan någro räntos förhögning så länge the oskattlagda äro: men skattläggias the af frälsismannom til ottondadehls heman, eller mera; giöre the tå och til kronona alla wahnliga utskylder efter hemmannatalet.

§ 4, Skattabonde hafwi och rätt at byggia torp til hemmanets förbättring; dock så, at hemmanet tå med torpet af landshöfdingen, häradshöfdingen, häradsnemdene och thertil förordnada landtmätare må refwas, å nyo skattläggias, och i kronones iordabok til förbättring anteknas: niutandes skattabonden samma rätt i sin ägendom, antingen skatten tilhörer konungen eller frälsismannen.^[3]

§ 5. Nu hafwer skattabonde widlyftigare mark, tienlig til åker och äng, än han sielfwer upbruka och bebyggia kan, och icke skadar hans timber skog och wedabrand, gårdafång, muhlbete och bysens hwariohanda nödtorft, men sätter ey ther sielf åbo på, utan thet försumar; förordne tå therom landshöfdingen efter laga ransakning, som thet pröfwas kan at lända til kronones nytto, oskaddom skattebonda rätt, som sagt är, i thes ägendom.

§ 6. Bygger någor annorlunda än med låf, som är förmält, uti almenningar, skogar, eller the iord han icke äger; hafwi han sina byggning til jordäganden förwärkat, och böte ther til såsom then sig annars iord tilegna wil fyratyo daler, och urskils i Edsöresbalkenom 6 cap. 5 § Intager någor mera, än honom för skatt rätteliga tillagt är; wari lag samma.

Cap. III. Huru ödelagd by och iord skal å nyo uptagas.

§ 1. Wil iordägande sina ödesiord i by uptaga, som flere i"by eller iord äro ägande i; tilegne tå häradshöfdingen och nemden honom så storan dehl, som han pröfwas kan rätteliga böra äga efter örtugum och örum, pund och tunno ränto.

§ 2. Then dehl som honom lagliga tillägges må han obehindrad stängia och bruka sig til gagn och nytto, och gånge hans boskap ehwar the kunna på bysens utmark och ägor, kronones rätt til skog, watn, åker och äng oskaddom.

§ 3. Enär han hafwer upgiordt och afrögt sin dehl; wilia tå the som och iordägande äro, eller andre med iordäganda låf byggia och bo med honom, och sina delar i åkrom och ängstegom hafwa; tagin the tå up af bysens iorde som öde ligger så mycket the mågo äga, och them tildelas kan, uprödin, stängin och giörin thet alt lika godt wid then dehl som förr upbrukad är, och när the alle, hwar efter ägo sine, hafwa giordt sina delar lika goda med träde, säde, gårdom och dijkom, eller fulla wedergällning gifwit efter mätesmanna ordom, eller laga domum; tå må hwar taga och få sin lott til teg och skifte, som honom bör och tilhörer efter öra och örtug, eller ränto, uti åker, äng, och alla tilägor: intager någor någon dehl i by oskifto annorlunda; plichte som 17 cap. säger.

§ 4. Ingen må bruka egen, eller kronones ödesgård, äng och ägor för gräsgäld. Giör thet någon utan wederbörande rätta låf och minne, doch at båtsmannen och knekten sina rättighet bekomma;^[4] gälde ödesgårdsens hela årliga ränto. Hwad öfrigit wara kan om knektar och båtsmän i sådana måhl, som them angå, efterfölies konungens särskilta therom giorda förordningar.

Cap. IV. Huru tomt skall delas.

§ 1. Them by, som å nyo uptages, eller händer att rifwas, brinna, eller förödas och åter byggias, tillägges så stor tomt, som hon kan nödig pröfwas, at hwar gård til sina tomt må ifrån andro, som 5 cap. säger, för eldswåda skul särskild byggias: doch hafwi hwar gård i bolbynom ey störra tomt, än hon til alna och stånga tahl swara kan emot thes ägodel i bynom efter mark, öra och örtug, pund och tunno ränta.

§ 2. Tomten lägges efter rätta solskift och wäderstreck, som äro norr och söder, öster och wäster, och så deles, at hwar och en får sin rätta dehl och iämgodan: men ligger bärg, eller bäck ther en granne får sina tomt, och pröfwas kunna bortbrytas, brännas, eller fyllas, så at det nyttias må; gånge tå halft uti mätning så at twå alnar af bärg eller bäck gifwes för ene til tomt: kan ey nyttias; wari utan allo byamåle och mätning, och then som sådant hinder och mehn i sine tomt hafwer niute therföre iämkning af the nästbelägna ägor i samma by: hwilket alt noga mätas, och af häradsrättenom anteknas skal, på thet at then, som för slikt mehn fått störra tomt, ey må sin ägodel therefter i gärde och andra ägor med tiden nå och winna. Samma lag wari, om bärg och bäck liggia i åker och äng: men sträcker sig sådant mehnföre och hinder länger och til fleres delar; skiftes tå lika grannar emellan.

§ 3. Rifwes, eller brinner en gård i by, ther the när in på hwar annan bygt hafwa; tildeles tå honom, om så finnes lägenhet til, annor afskild tomt, som sagt är, af oskifto iämngod och iämnstor, och the förra ligge til byamark igen.

§ 4. Nu wil någor sielfwer flyttia, och byggia gård sin på bysens oskipto och swinawallenom; bedis tå til skiptes, och intage så mycket til tomt, som the förra war, och lägges thenna åter til oskifta bysens ägor, med mindre the andre iordägande och grannar therom förenas kunna, at han och må behålla sina förra tomt, och hwar och en af them taga sin rätta dehl med honom af swinawallenom: får han andra tomt och bygger; lyde tå åker, äng och andra ägor i bynom til the nya tomt, som the förr til the gamla legat hafwa.

Cap. V. Huru tomt må byggias.

§ 1. Ingen bygge utöfwer sina på annars, eller bysens almenna tomt, gatu, eller farwäg, ey eller så när ut på sine egna tomt, ther gårdstomter måste ändteliga sammanlöpa, att icke lemnas stöda eller stolpa rum och takdråp, thet är, half annor alin å hwars thera tomt emellan husen: bygger han annarledes; tage up thet han bygt hafwer, och böte en daler, tå theröfwer klagat warder å tinge.^[5] Äger någor tomt til en gård å båda sidor wid gatun; han må med häradsrättens dome gatun til tomt intaga, och af sine tomt andra iämgoda gatu läggia och giöra.

§ 2. Nu wil han ey uptaga thet han olagligen bygt hafwer; tilsäije honom tå härads länsman at rifwa och inflyttia sina hus: giör han thet ey; sökes wid häradsting, och dömes sina olaga bygning inom wiss tid at uptaga, och böte, som sagt är, en daler, och tre mark at han ey uptaga wille, sedan han så tillsagd blef, åt osökto,^[6] samt uprätte skadan, om then giord är.

§ 3. När bygder by lagligen rifwas och iämnas skal; rätte hwar sin gård ther efter, och på the tomt honom tå tildelas flytte innan try åhr sina hus, eller böte en daler, och hafwi sedan tomtäganden rätt emot skälig betalning efter mätesmanna ordom, eller laga bewis, hans hus uptaga, och af tomten föra.

§ 4. I mangårdenom warin thessa laga hus: sätesstufwa med sine förstufwu och kamrar, källare, wistahus, sädes- och miölbod, redskaps och hemligit hus, port och lider, mältohus och badstufwa; dock så, at mältohus och badstufwa, så wäl som ther smidior och rijor byggias, sättas afsides ifrån gården: stall och fägården bygges och särskild ifrån mangården, och efter thes ägors storlek, stall- få, fåra- och foderhus, logar och lador, och, ther skog finnes i förråd, rijor. Alle skorstenar skola ringast wara til tre alna högd öfwer taket; eller böte then thet försummar twå daler, och bygge icke thes mindre.

§ 5. Alla skattabönder, landboar och the som besittia krono iord, gårdar och heman för rusttienist fördehl, lön eller boställe, byggin hwario åhr på gården efter theras ägor och storlek laga hus, til thes the så uti man- som fägården alla nödiga hus hafwa efter thy, som sagdt är, och hwad som således bygt är, eller blifwer, hållen med tak, gålf, och alt tilhörigt wid macht, och antwarden förr än the ifrån gården skilias mågo alt färdigt ifrån sig: brister något i gårdens häfd och bygnade; böten som i 30 cap. förmäles.

§ 6. På enom stor helgård räknes för try åhrs bygnade stufwa tolf eller fiorton alnar lång, och tyo alnar bred inom knutar, med godt gålf och tak, spisel, bakugn, läst dör, fenster och wäggiafast innanredo: sammaledes så stor, dubbel, eller halfwo mindra bod med loft och sino innanredo; äfwen så loga med sine tu gålf, tolf eller fiorton alnar hwart, nöthus, sexton alnar långt med fullo innanredo: iämwäll så stort stall och andra hus, eller mindre som dubbla, eller med flerom jämte annat ståendom hus sammanbyggias: men andra enkla, doch gilla hus af fyra knutar i man- eller fägårdom räknes för ett åhrs bygnade. På mindre heman må byggias efter nödtorften; och betunges ingen öfwer gårdsens tarf, eller landsens bruk och lägenhet: men ther så behöfwes, täckies tiugu alna nytt tak hwario åre.

Cap. VI. Om wådelde i by.

§ 1. Bor bonde i by allena, som ther äger hus och iord, eller är han landbo och några hus hafwer; kommer elden lös af honom, hans hustru, eller barnom, brinner ther gård och hus up, hafwi sielfver skadan. Sitter han på annars iord, och äger ey sielfwer husen, och upkommer elder af honom, hans hustru, eller til laga åhr komne barn och tienstafolk af försumelse, wårdslöso och wangömo, som är: ther man wid husasyn, eller annan tid är warnad sina eldsmurar och tak omlaga, och giör thet ey; sielfwer utbär, eller sitt folk tilstädier at hafwa och bära lius och eld i uthus utan lyktor, och hafwer ther lijn, hampo, hö, spån, eller annat slikt som snart eld taga kan, lemnar lius wid wägg; giör eld i ugn och hus, och går ther ifrån; ligger och läser, eller skrifwer i säng wid lius, och somnar ifrån; röker tobak i lado, foderhuse, eller annarstads, ther elden lätteligen kan uptändas; eller begår slikan owarsamhet i skiutande åt hus eller tak, eller ena andra försummelse, then man kunde och borde bättre förewachta:^[7] brinner tå up hus och gård; hafwi sielfwer skadan, och bygge up igen utan eftergift i utlagorna, och niute ey brandstud. Brinner up husbondans, och tillika flera andras hus och gårdar, qwarnar, eller andra wärk och bygningar; betale med sin ägendom, och niutin theraf alle lika rätt, hwar och en efter sin skada, och han böte thertil tolf daler för hwariom gårde. Brinner kyrkia som när står; böte hundrade daler til kyrkiobygnadt. Brinner och folk i huse inne; böte halfwan mansbot, och stånde uppenbara skrift, men i thy måle han warnad och tilsagd warit at bättra och thet ey giordt, böte han full mansbot och stånde kyrkioplicht.^[8]

§ 2. Kommer elder igenom mur och tak, ther man ingen brist har wetat, eller af androm wåda, then man pröfwas ey så^[9] warit wållande til; gälde bonden fierdadelen af thes wärde som brunnit: wet man ey huru elden utkommit; befrie sig med sielfs sins wådaede, at thet ey af hans försummelse eller wållande skiedt är: brister han åt ede; böte som i föregående § sagdt är: orkar han ey botum; plichte med kropp.

§ 3. För eldsskada som skier igenom tienstahion, hwilka emot husbondens warning och wilia til uthus och andra rum eld föra, eller annorledes owarsamt, som förbemält är, bruka; wari husbonden fri, och gälde then skadan som förwålladt hafwer, eller plichte med kropp: kommer elder genom giäst och resandes förwållande uti gästgifwarens, eller andras hus; wari lag samma. Om mordbrand förhålles som uti Högmåla balkenom förmäles.

§ 4. Til then som skada får af wåda och annars wållande som skadan ey betala och gälda kan, wari häradet skyldigt brandstod at gifwa, eftersom häradshöfdingen med nemdene til landshöfdingens widare skärskådande pröfwar skaden wara til i hus, säd, foder, och boskap. Brandstod är fyra öre i penningar, eller til bygnadt nyttigt wärke, af hwariom helgårde, och halft af halfgårde, ifrån halfgårde til fierdadels gård twå öra, heman ther under en öre: och låte häradshöfdingen brandstod i häradet upbära och wederböranden tilställa: men ingom må efterlåtas, at eliest gå omkring, och å landet, eller i städerna begära brandstud; ey eller prestomen, sådana skrifter för någrom utfärda.

Cap. VII. Huru ägor i by skola delas och iämkas efter hwars i och ens ägolott och tomt.

§ 1. Sedan hwariom gårde i by tomt sina tilmäten är; tildeles och tå hwariom och enom sin dehl i alla ägor bättre och sämre, til kåhl och humblagårdar, kalfwa och beteshagar, åker, äng, skog, mark, watn, fiske, och alt thet honom i bysens ägor rätteliga tilkommer; oskaddom allom kronones rätt til stora skogar, slättar, siö och strömmar, bruk och bärgswärk.

§ 2. Efter som tomt är åkers och andra ägors moder; ty deles och lägges efter hwars och ens tomt til solskifte och wäderstreck, alla andra ägor och skiften i by, så at tomt må i brist af andra gilla skäl wara ett rättesnöre, hwarefter åker, äng och alla tilägor skola til storlek och belägenhet delas, och hwar dehl emot annan swara, och förthenskul then sin gård och tomt hafwer och bor öster i by, han skal och sin teg och skifte hafwa öster i allo gärde, åker, äng, skog och watn som ligger ifrån östan til wästan: möta them tegar ifrån sönnan nårråt; tage hwar sin näst efter annan, eftersom the i by bo och tomt hafwa. All iämgod mark deles grannar emellan, at hwar får efter ägo sine: möter sämra iord, bärg och watn; förrättas tå delningen efter som förr är sagdt: och then som mäst äger i by råde uti huru många skifte, åker och äng hon må rätteliga delas, utan annars förfång.

§ 3. Then by som i rätto solskipt til tomt och andra ägor ligger, och rätteligen delter är, må ey rifwas, eller förändras: men klagar någor, sig hafwa mindre dehl af ägor, än han bör; söke han laga syn och ransakning: pröfwas i thenna synene honom lida skada; giörin tå alle grannar sina delar lika och iämgoda inom then tid som föresatt warder, och sålunda iämkes och rättas, at hwar får efter sine ägo likan och iämgodan dehl uti allo, wari sig bättre iord eller sämra: doch må ingen, som fierdadels hemman ey äger, nyan iämkning i by winna. Emot sådana iämkning grannar emellan i enom by tillåtes hwarken annor, eller urminnes häfd, som i Jordabalken förmäles 5 cap. § 2.

Cap. VIII. Huru wägar, dike och renar i by och gärde läggias, och af oskipt tagas mågo.

§ 1. Alle byar hafwin sina gatu tolf alnar bredan wid byn emellan tomterna, så och sin farwäg til och ifrån by, så in[-] som utom gärde, tyo alnar: men ther almene landswäg til städer, marknads- och lastplatser, stora bruk och hamrar genomlöper, tages tolf alnar, och ene alens tilöknings iord på hwario sidone wid wägen, så och til dike, ther thet tarfwas twå alnar; hwilket alt tages af oskipto.

§ 2. Wid alla åkrar som liggia näst wägen, renar, diken och gärdesgårdar lägges ene alins tilöknings iord af oskipto, så och til diken af alla ända åkrar twå alnar, så att en aln må wara emellan åker och dike, så ock emellan wäg och dike. Så lägges och til aflopsdike, som förer watn ur gärde, af oskipto twå och half aln, och ene alins tilökning på sidone, ther thet wid wäg eller åker löper: men til thet dike som går ut med ängiawall gifwes inga tilökning: lägges eliest dike emellan grannars åkrar; gånge tå iämt af hwars thera delar.

Cap. IX. Om laga wärn, täppning och hägnad.

§ 1. Bysens farled och grindar, ther wäg går fram, upbyggen först alle grannar, sedan hålle hwar och en sin tid, eller efter gårdatalet, wid macht: men annat led til egen åker, eller äng, må hwar för sig byggia och wårda.

§ 2. Alle grannar och byar som åker och ängsgärde samman hafwa, ombyggen them och wården med gilda gärdesgårdar, hwar för sinom åker eller tege, eller efter thy som han i by och gärde äger: wilia the sitt gärde ifrån hwars annars stängia; upgärde tå hwar efter sin dehl han äger af thy som sammanlöper. Nu wil man sitt ifrån annars, uti ens, eller flera byars gärde, mark, eller skog til sina enskylta nytto stängia: hålle tå och åtniute sin egen hägnad utan annars förfång och skada: ey må han the andra til hägnaden i thy måle med sig twinga. Möter ens bys, eller grannes skog, beteshage och utmark annars åker, eller äng; hålle och tå then hägnaden allena, som åker eller äng äger.

§ 3. Gärdesgård må af sten, eller annat, efter landsortens lägenhet giöras; så stark, at then ey lätteligen rifwas eller falla kan; så hög och tät, att boskap och swijn mågo utehållas. Warin och alle grannar och wärnalaga plichtige, hwar efter ägo sine i by wissa gärdeswachtare at hålla, eller hwar sin tid upsyn hafwa med gärdesgårdar, at the wid macht hållas och uprättas af wederbörandom, eller sielf för sine försummelse böta then skada som således skier, när gården af ägaren i rättan tid är gild giord och återbygd, om honom händer af owanligit stormwäder, eller annan olycko, eller omilda hand förfalla, eller ogild blifwa.

§ 4. Hwad städerna angår, skola och ther förordnas wisse gärdeswachtare, hwilkas plicht och skyldighet wari, dageligen noga inseende at hafwa på alla gärdesgårdar kring åkrar, ängiar, hagar, humblagårdar, kåhlgårdar, eller andra under staden hörande ägor, som innan wärn skola wara, och ther the något fehl befinna, äganden strax therom med witnom kundgiöra och förmana, at han them utan försumelse, och högst inom dygnets förlopp, sedan han wetenskap therom fått, förbättrar och upbygger: skier thet ey; böte som i föliande § förmäles, och skadan åter efter mätsmanna ordom. Tilsägen och likaledes gärdswachtara them, som i nästliggande byar boende äro, och sina hägnader tilsamman med stadsens hafwa, at och the sina gärdesgårdar och hägnader, samt grindar wid macht hålla, och uplaga ther något fehl ther uti wara kan, wid samma straff, och skadans uprättande. Försuma the som ther til satte äro at upsyn hafwa; böte skadan, som sagdt är, och ther the thet icke kunna; plichte med kropp. Släpper någor in sitt fä innan annars wärn; straffes efter thy som framdeles förordnas i 13 cap. 6

§ 5. När jorden är bar och brukelig om wåren; wari tå swijntäpt om wintersäden, och gille gärdesgårdar när tid är at harfwa och såå höst eller wåhr, och tilsäge tå i stadenom gärdeswachtare wederbörandom, och å landet grannar, hwar androm, at the stängia: skier thet ey til föresattan dag; böte then som ogildan gärdesgård hafwer tolf öra, ensak sielfwa thera för hwariom gårde, och sedan dubbelt så ofta han tilsagd warder med witnom, och sin gård ey stänger eller bättrar. Skier therigenom skade; upsätte och then. Giör han thet ey åt åsökto för rättenom; böte ther til tre marker.^[10]

§ 6. Är granne i by ey när, eller kan, eller wil ey sin gärdesgård uppehålla; skier thet af fattigdom och ödesmål; stängin tå alle grannar hans dehl, dikin, och af hans åkerlindor och renar i gärdet niuten sina betalning; dock at kneckten och båtsmannen först få sin rätt, som förr är sagdt. Skier thet åt trånglöso måle och af ilwilia; bekomme tå grannar sina fulla betalning och böter, som sagt är, af hans ägendom.

§ 7. Om äng wari så länge marken är bar swijntäpt, och laga hägnad: om hö, äng och sädesgärde til thes all årsgrödan kan införd blifwa; så at gärdet förr til boskaps bet och drift ey öpnas och upgifwes, under samma böter som 13 cap. säger.

§ 8. Står ens grannas hö, eller säd ute, sedan the andre alle infördt hafwa; påminnen honom grannar, att han sitt och införer: kan han wisa sitt hinder och trång, hwarföre thet utestår; insläppen ey tå the andre sin boskap, utan tilbiuden sig för skäliga lön honom at hielpa, bärga och införa, eller hö i stack och säd i dyss sättia, och omstängia. Wil han thet ey, eller fins ey nöd och trångmål; hafwe sielf then skada, som han på sitt hö, eller säd tager af annars boskap, sedan honom så tilsagdt och tilbudet är.

§ 9. Står annars åker oskurin, eller äng oslagen i wägen för then sina säd och hö införa wil; tilsäge tå sinom granne at undan skära: skier thet ey; tå må han ther skadan minst är, först thes säd, eller gräs undanslå, i band binda, och axen, eller gräset hopräfsa och sammanföra: åke sedan åt saklöso öfwer thes åker, eller ängstege: far han förr; böte en daler, och betale skadan.

§ 10. Hwilken som af ondsko och med wålde sönderhugger, nederrifwer, bränner, eller bortkastar grind, eller gärdesgård; gälde skadan, och böte för wåldswärket, som i Edsöresbalkenom stadgas 5 cap. 13 § för hvariom gärdesgårde, eller grinde.^[11] Bryter eller rifwer någor annorledes, böte tre daler. Stiäl han gärdsgård, och förer hem til sig; gånge thermed som om annan tiufnad stadgas ute på markene. Stiäl han mindre än till ett lass; böte tå som eliest för annan tiufnad then tid ostängt är; och när stängt är, wari thet i tweböte.^[12] Kastar man stång ned af annars gärdesgårde; böte för hwario ena mark; hugger stör af; böte för hwart par en daler, och betale skadan.

§ 11. Kommer fä i gärde genom ogildan eller rifwen gärdesgård; gälde then gärdsgården äger, eller rifwit hafwer, skadan, så ock löse fä, som sägs 13 och 14 cap.

Cap. X. Huru åker och äng skola häfdas och förökas, samt gärdesgårdar och diken åhrligen uprättas.

§ 1. Hwar åbo och landbo beflite sig om sin åker wäl at häfda och giöda, ängiar årligen rödia, at skog them ey öfwerwäxer, så och för swinabökande förwara, och ther skog och betesmark ey skadas, hwario åhr uptaga et spanland til åker, eller äng, eller uprödia nästa åhr hwad ther uti brister, til thes så mycket i åker och äng blifwer uptaget som wäl kan häfdas och brukas, eller böte som 30 cap. säger.

§ 2. Nytt dike gräfwe hwar och en som tarfwar för sinom åkre årligen til fyratyo famnar, ene alen diupt, twå alnar ofwan, och tu qwarter på botn; eller upränse ottatyo famnars gammalt dike, och hålle the öfriga alla wid macht; gräfwe ther til hwar för sine skiliofohr i åkre en rennel genom ren ned til dike: giörs thet ey som nu sagdt är; böte efter thy uti 30 cap. 5 § urskils.

§ 3. Nu liggia grannars åkrar ut med hwar annan; grafwe och hålle wid macht halft dike hwarthera: möta ens bys dike eller ägor annars dike; gräfwe tå för sig up igenom sina ägor, eller böte then som ey wil låta watne bortlöpa, twå daler, och upfylle skadan. Alle i by äga upgräfwa och hålla aflops och flod dike, som skal ringast wara twå och half aln bredt, och ena alen i botn; hwar efter ägo sine.

§ 4. Hwario åhr skal och, ther så tarfwas, femtyo famnars ny gärdesgård upprättas, och the gamle alle wid macht och så gille hållas, som 9 cap. stadgar.

Cap. XI. Huru humblagårdar skola läggias och uppehållas.

§ 1. Alle bönder och landboar hafwin humblagårdar, och läggin goda rötter til fyratyo stänger hwart åhr, och skötin wäl och öken til thes the blifwa tuhundrat, som humbla kan wäxa wid: skier thet ey; böten hwart åhr tre daler, och anläggin än tå som sagdt är; utan häradsnämd pröfwar sådant mehn i bole och å mark thera wara, at ther humblagård ey läggias, och humbla wäxa kan.

§ 2. Hwar länsman angifwe i sino härade wid hösttinget them som humblagård således ey lagdt hafwa, och uptage böter innan Thomasmässodag af allom krono- och skattabondom, och å lande boandom, antingen konungen sielfwer afrad theraf bekommer, eller androm förundt hafwer. Af frälset niute frälsismannen, som iordena äger, förnämda böter, och uttage innan samma tid; eller hafwi sin rätt förtegadt, och utsöke then sedan länsmannen å nästo tinge för konungen, och niute tredia delen theraf för sine mödo: försumer länsmannen thet; gifwi sielfwer bemälta böter ut.

§ 3. Finner bonde för sig humblagård til tuhundrat stänger; hålle then wid macht, och öke om han kan: låter han humblagården förfalla: böte tre daler för hwario fyratyo stänger: lägges han aldeles öde; böte femton daler, och skadan åter.

Cap. XII. Om åwärkan uti annars åker och äng.

§ 1. Åwärkar man in på annars åker, eller ängsteg; återgälde korn emot korn, och hö emot hö: är thet rätt wid råån, och krokot emellan på ömsa sidor, så at ingen skade således skier; wari för böter fri: går krok på grannans sido allena; böte then så åwärkadt hafwer en daler för hwariom dehl, och gälde thertil skadan åter.

§ 2. Hwilken som sår å annars åkerskipte, återlaga iord eller lindo; införe ey til sig hwad sådt är: giör han thet; böte en daler, och gifwe ut thet han infördt hafwer: för ty hwar och en bör thet niuta, som wäxer på hans ägor.

§ 3. Intager eller ingärdar någor granne annars ägodehl i iord eller watn ther skifte och råå finnes; böte tre daler, och bryte sielfwer up, eller ware i twebotum: intager han och ingärdar annars dehl med sielfwa röret; böte sex daler, och bryte sammaledes sielfwer up, eller böte dubbelt. Hafwer han röret wridit, förändrat, eller bortkastadt; straffes tå som lag säger i jordabalkenom i 13 cap.

§ 4. Hwar som kastar uti annars åker landhafra, snarbindel, skerffrö, eller annat hwad thet hälst wara kan, hwaraf ogräs wäxer; dömes ärolös, och böte thertil femtyo daler för hwario åkrestycke, som han så fördärfwa wil, samt uprätte allan skada; eller plichte med kropp.

Cap. XIII. Huru then skade, som få giör i annars ägor, skal gäldas.

§ 1. Kommer annars fä och boskap uti inhägnada ägor, eller öyar; kalle then som hägnaden äger, och hälst then som skadan lider, twå eller flera goda män af grannom eller någrannom, uti wederbörandens närwaro at syna och skadan wärdera: finna the, hwar fä ingångit är, och pröfwas then gärdesgård eller grind ogill; böte then som wårda borde efter 9 capitlet för gården, och gälde thertil strax skadan efter thy samme män then mäta: är ock boskapen rätteliga intagen, bör han thensamma strax genom pänningar, pant eller borgen lösan giöra, och icke annorledes igentaga, som härefter sägs.

§ 2. Samma lag wari om then, som grind eller gärdesgård bryter, eller öpnar, och ey efter sig ingenstänger; eller, om han ey sielfwer stängia kan, icke tilsäger them som i bynom bo: och må obekant resande och lös man, som sådant giör; eller såddan åker, och oslagen äng öfwerfar och skadar, af grannar i byn qwarhållas, til thes han borgan, pant, eller pänningar för skadan gifwer; och böte thesutan en daler then som såddan åker, eller oslagen äng således öfwerfar, som förr är sagdt.^[13]

§ 3. Förnögas ey the som twista med thy tu^[14] sluta om skadans wärde; kallas tå andre gode män, med läns- nämda- eller fierdingsmannen, som therom ransaka, och å nästo häradstinge sina utsago, som rätta witne, giöra, och fälle sedan häradsrätten therom dom.

§ 4. Bättrar ey then sin gärdesgård, eller grind, som grannar och någrannar med syn ogilla; böte tre marker, och skadan, som sagt är, hwar gång boskap therigenom går och kommer.

§ 5. Tages wallhion tillika med boskapshiorden inom annars hägnadt och öijar; plichte hionet sielft, eller bewise, at husbonden budet tijt fara och beta.

§ 6. Eho som wiliande släpper sin boskap uti annars ägor och öijar; eller tiudrar häst, eller annat fä i äng eller sädesgärde; böte tre mark, och giälde skadan. Orkar ey wallhionet botum och skadan upfylla; slite tå ris wid tings eller rådstufwu dörena.

§ 7. Släpper man sitt fä före rättan tid, utan andra ägara wetskap på öijar, eller andra oskifta ägor och betesmark, ther han och sielfwer dehl hafwer; böte tolf öra, och betale skadan efter mätsmanna ordom.

§ 8. Hwar som äger okynnis eller otamt fä, som gildan gärdesgård bryter, eller öfwerspringer; giälde han skadan, som thet i annars ägor giör, och wari för andro bot fri, om han ey wetat at hans fä sådana owana haft: wet han thet förr, eller eliest warder therom tilsagd, och thy fä ey wårdar och utehåller; böte en daler, och annan gång dubbelt, samt skadan åter.

Cap. XIV. Huru fä af inhägnad mark och öijar intagas, lysas, wårdas och lösas skal; så och om bij.

§ 1. Finner någor annars boskap uti sina inhägnada ägor, eller öijar; intage thet fä med witnom, hem til sig drifwe, men ey illa medfare, och kundgöre thet strax sinom grannom, så och wid nästa kyrkiodag å kyrkiowallenom sinom soknamannom, om han ey sielfwer wet, ho thet äger: wet han thes ägare, eller genom hwilkens gård, grind, eller förwållande thet inkom; sände tå twå goda män, och biude honom komma skadan att giälda, och boskapen utlösa, och han som intog sware til thee skada fä får, til thes han lagligen lyst och tilsagdt hafwer, men sedan åligge thet honom som thet äger, eller gärdesgården wårda bör.

§ 2. Nu kommer wederbörande och wil fä återlösa, och biuder wedergiällning för skadan efter mätsmanna ordom, och then som intog wil thet ey utgifwa; säti tå med witnom fullt wärde, pant, eller borgan hos grannar, nämda- eller fierdingsman, och utfordre fä sitt med samma manna witnom: förhålles thet sedan; böte han som qwarhåller en daler för hwario natt, och allan skada, som fä och thes ägare fångit sedan thet intogs: sammaledes böte ock then som öfwer nattena innehåller, och med witnom ey wisa kan, sig hafwa annars boskap och fä af sina inhägnada ägor intagit, och sedan lagligen lyst och tilsagdt. Pröfwas han ey kunna witne hafwa; betyge tå med sielfs sins ede sig hafwa intagit boskapen utur sinom hägnade.

§ 3. Kommer han ey som fä äger, eller wil ey utlösa; wari tå then, som lagliga intagit, lyst och tilsagdt hafwer, fri för hwad som thy fä hända kan utan hans wilia och handawärk, och hafwi ägaren skadan, eller söke sin rätt hos then han wisa kan otamt fä, eller ogildan gärdesgård haft, eller led, eller grind öpnadt, at boskapen således kunnat inkomma. Wederkiännes ingen boskapen innan sex weckor sedan lagligen lyst är: förordne tå häradshöfdingen å tinge, om thet så när är, eller eliest, och i thes frånwaro fogden, eller länsmannen tre goda män, som thet fä wärdera, och theraf tildela honom, som intagit hafwer, wedergiällning för sinom kostnade, och then skada thet fä giordt hafwer: men hwad som öfwerstiger må the under sitt förwahr taga, och honom, som samma fä äger, tilhandahålla natt och åhr ifrå then dagen: söker ingen innan natt och ähr samma penningar; warin the tå til nästa fattigahus förfallna.

§ 4. Hwar som hemligen borttager lagligen intagit fä, hwariahanda thet hälst är, förr än han honom som intog, förnöjdt och rätt budit hafwer; böte sex daler: skier thet med wålde och rån; straffes som skils i Edsöresmålom 5 Cap. 15 §.^[15]

§ 5. Förkommer någors mans boskap större eller mindre annarledes; lyses therom wid nästa kyrkio och helgedag, och återtages utan lösn: giälde dock then skada, eller kostnaden, som bewisas kan wara giord. Kommer någors boskap til annan, eller finnes och intages tå then wilse drifwer; lyses och förhålles thermed som lag säger uti § 1 och 3. Bortflyga mans foglar och bij, och kan han som äger them fölia, rumet märkia och tilkiänna gifwa tijt the först influgit; hafwi ingen wåld honom them förtaga. Wil någor annat them widkiännas; ägi tå then som wisa kan sig först lyst hafwa: och mågo ofruktbara trä, ther bij sig satt, nederhuggas, men ey bärande och fridlysta wid laga böter fällas, utan bijn therutur tagas och ståckas.

§ 6. Finner någor bij uti skoge och mark, som han sielfwer äger, eller lott uti hafwer, eller för afrad, tienist, boställe, eller förläning; wari hans som hitte. Finner man them uti annars mans ingärdes ägor; hafwi inga hittelön: hitter utgärdes i annars skoge; tagi then som hitte trediung, och byamän, eller iordägande twå lotter: sägia twå sig hafwa hitt samma bistock; niute then hittelön som först lyste. Ey må man bij uplysa, utan han them på annars ägor finner; tå tage han, som sagdt är, tridiung som hitte. Om them som bij på annars ägor hitta och ey uplysa; såsom ock om them, som med mat och bete locka til sig annars boskap, bij och foglar, eller annarledes stiäla, talas om i Tiufwa målom.^[16]

Cap. XV. Om man sårar eller dödar annars få, eller hund; och om man kiöper, eller sälier siukt få; så ock om fä, eller hund skadar annars fä.

§ 1. Slår man annars fal wärre än han wille, när han thet ur sina ägor och hägnade wil drifwa och intaga, så at thet dör; betale thes fulla wärde: sargas thet; läke igen och böte intet: blifwer thet lamt eller lytt; behålle thet och giälde wärdet.

§ 2. Men ho som annan tid, eller tå han wil inwräka, med wilia och upsåt sargar annars wärkhäst, oxa, eller ko som målkar; gifwe ägaren så gott fä igen til sina tarfwa och nytto, och läke thet siuka, samt böte halft af thes wärde: blifwer thet så friskt som thet förr warit; tage hwar sitt åter: dör thet, eller blifwer lamt eller lytt, eller mister öga, öra, horn eller ben; betale iämgott, och böte som sagdt är.

§ 3. Påstår then som drap thet med wåda wara skedt; giöre sielfs sins wåda ed, och behålle thet som ätas må för skäligit wärde efter mätsmanna ordom; men för andro, som ey matnytt är, betale fierdadelen af thes wärde.

§ 4. Tager någor lön förr at läka boskap, eller åderlåta, som får sedan död eller skada af hans förwållande; betale wärdet åter: kan han med witnom eller ther han ey orkar witnom, med ens sins ede betyga, sig ey warit thertil williande eller wållande; wari saklös.

§ 5. Hwilken som hemförer fä ifrån then ort ther boskapssiuka är; dräpe thet straxt och nedergräfwe, och böte thertil tre daler; eller wärie sig med sielfs sins ede, sig ey wetat boskapssiuko ther warit: men om grannar påminna honom, och han ey strax wil nederslå thet fä; böte dubbelt, och betale allan skada: så skal och then som sälier, och bortlåter thet fä, han wet siukt wara, för hwario böta tre daler och giälda skadan: bör och alt thet fä, oxe, häst, hund och hwad thet är som af sot dör, eller dräpas måste, föras til luderorter, eller ther the ey äro, nedergräfwas afsides ifrån byn, wägar och siöar, och wari bondans legohion skyldigt til thetta så wäl som alt annat lofligit arbete: undandrager sig någor thet at giöra; miste halfwa åhrslönen, och betale thertil twå daler: hwilken någrom förwitar thet, at han hafwer sådant sotdödt få, hästar, eller hundar utfördt, huden afdragit och nedergräfwit, eller lefwande boskap hulpit, åderlåtit, botat, eller wallackadt; böte fyratyo daler, eller plichte med kropp.

§ 6. Dräper man annars hund; betale then, och böte ther til tre daler: är han wall- iagt- eller bunden gårdshund; böte dubbelt: wanartig hund, och then folk eller fä biter, må ingen hafwa: ho then ifrån sig, eller ifrån fä drifwer, och til döds slår, om nöden så fordrar, wari saklös. Jagthund må man på sin mark uptaga och qwarhålla; then ägaren sedan löse med tre daler, och betale skadan, om han wiliande låtit släppa honom på annars ägor.

§ 7. Dräper fä annars boskap och fä som ey ätas må; betale ägaren, hwars fä skadan giorde, helftena af thes wärde som dödt blef: kan thet ätas; betale fierdadelen af wärdet, och then hafwe thet döda, som thet förr ägde: dräpa bij annars biståck; wari lag samma. Sargas fä; betale halfwa läkislön och halfwan skada: wet han, eller är therom påminter, at hans fä wahnt är at giöra skada; giälde åter med fullom giäldom thet som dödas, eller såras, ware sig läkislön för såramålet, eller annar skade: gälde och then som hund äger hwad fä han första gången dödar, eller sårar, och förgiöre hunden; eller andra gången betale hwad han skadar, och böte iämwäl helftena af thes wärde; men tredia gången betale skadan, och böte thertil så mycket thet wärdt är som han skadat hafwer.

§ 8. Hwilkens hund blifwer wild, och ägaren, strax han thet weta får, honom ey instänger, eller dräper: sarger han några människo böte tyo daler:^[17] sargar han fä, eller annat qwickt i boskapi annars; betale ägaren skadan, och böte thertil thes halfwa wärde. Sargar han annan gång; giälde skadan åter, och böte thes fulla wärde som sargat blef.^[18]

Cap. XVI. Huru bys oskifta ägor i iord och fiskewatn må nyttias, och then straffas som oskift olagligen, eller annars dehl brukar.

§ 1. Bysins skog och mark, som oskift är, bruke hwar och en som i by bor sig til nödtorft, och äge theraf taga och hemta tårf, näfwer, wed, kol, timber, bielkar, gärdsel och hwad til thes hus och gård tarfwas, men ey af bole föra, eller androm uplåta och sälia: giör thet någor; betale skadan, och böte för hwario mansbördo fyra öra, för hwart lass twå mark: äro flere jordägande i by; ther må then, som begärar, sin dehl igenom laga skifte afskilia och lagligen häfda: sälier någor af bys oskipta ägor och mark, sedan skifte lagligen begärt är; böte som sägs § 3. Är man och iordägande i twenne byom; tage tå ey af ens bys mark wed, timber, näfwer, gärdsel och slikt, och före til annan by, wid samma bot, utan skipt är, och nyttie tå och lite hwar åt sinom lott, hwad hon har af nöden sielfwer at bruka, eller sälia.

§ 2. Oskift mark, som til äng tienar, förderfwes ey med torfskyrd wid bot samma som § 1 sagt är; ey eller ned- eller topphugges trä för löf och näfwer skuld, utan flås och qwistes.

§ 3. Eho som på almenna härads- sokna- och bys ägor, ther han ingen dehl sielfwer hafwer, eller på annars afdeltom och enskyldom skoge olåfwandes hugger, eller tager tårf, näfwer, löf, bast, wed, gärdsel, timber, eller hwad thet är; giälde allan skadan, och böte för hwario mansbördo första gången en daler, för hwart hästelass fyra daler, annan gång dubbelt: skier thet i konungens afmärkta parkar och diurgårdar; böte för hwario trä första gången tyo daler, annan gång dubbelt: men för bärande trä, skipswärke och mastträ särskilt, som cap. 21 och 30 säger.

§ 4. Oskift fiskewatn måge the, som thet tilsamman äga, oskift bruka, eller til skiftes begära, och fiskewärk, hwar efter sin ägolott i by, eller hwar för tege sinom uprätta: wilia någre fiskewärka i oskifto watne bruka, men andre hwar sin lott weta, och för sig hafwa; råde tå the som flere sammanhålla och äga största delen af watnet. Samma lag wari, om flere wilia not sammanhafwa, och oskift watn til fiskning bruka, och andre wilia dela: dock må ingen i oskift watn, när fisken uti fiskelek upstiger, med not, liustro, eller nät fara, eller på något sätt hinder giöra wid tre dalers böter, och hafwi ther til allan sin redskap förwärkat.

§ 5. Lägger man miärda, eller nät i annars fiskewatn, eller far ther med liustro utom fiskelek; böte tre daler, men i fiskelek dubbelt, och hafwi förwärkat hwad han fångit: drager han not; böte sex daler, och må hans redskap, båt, not och nät, häst och släda, eller hwad thet är han far med, som finnes inom annars ägor med the åwärkan, tagas och qwarhållas til thes the återlösas; men ey hemligen, eller med wålde afhändas wid bot som 14 cap. 4 § förmäles.

Cap. XVII. Huru bysens oskifta ägor mågo intagas, rydskog brukas, och then plichta som olagliga intager.

§ 1. Nu wil then i byn bor, och iord äger, ånyo uptaga något af ene eller flera bysens oskifta ägor uti iord eller watn; tilsägi han tå allom iordägandom först lagligen, och tilbiude iämte sig at byggia.

§ 2. Wilia the ey, utan han söker laga skifte, och wil sin dehl i skog, iord, eller watn häfda och byggia: ransake tå therom häradsrätten och döme, och förhielpe honom til sin dehl uti allo oskifto, som kan delas, eller byggias och nyttias androm skadelöst: men then af grannom, som wägrar och hindrar annan som begärar laga skifte, och likawäl brukar hans och byns oskifta ägor, böte som föregående capitel 3 § säger.

§ 3. Äro ther forsar, strömmar och annat, som ey må, eller kan delas; begäre then, som byggia wil, häradsrättens låf och dom på hwad sätt, wilkor och tid han må ther wärk byggia och nyttia, och bygge tå allena, om andre iordägande ey wilia innan ähr och dag med honom på samma wilkor byggia. Nu hafwer han nyttiat och fult för sinom kostnad fått efter mätsmanna ordom; nyttin tå alle iordägande samma wärk, hwar efter ägo sine; eller förene han sig som bygdt hafwer med them; eller söke häradsrättens låf och dom, om the bygning ännu länger må stå och häfdas för samma, eller annor afgiäld til iord- och skattägande.

§ 4. Hwilken som utan låf bygger, eller intager torp, och stänger bysins oskifta ägor; hafwi sitt arbete och frukten til jordägande förwärkat, och böte första åhr tolf daler, och sedan dubbelt för hwario åhr han oskifta ägor innehafwer och häfdar.

§ 5. Rydskog och mark må hwar och en som i by äger grannom sinom tilbiuda med sig at dela, och hwar sin dehl uptaga. Nu får han sin laga dehl af; nyttie then tå, och behålle bäst han kan och gitter. Blifwer skogen ey delter; stängie ey länger än try åhr til hö, säd, rofwor, mulbete, eller hwad thet är, sedan läggi åter til byens oskifta ägor, eller böte som sagdt är; med mindre thet pröfwas kan, at gården och åboen sådana intagor betarfwar, och byn til utmark och mulbete ey skadas: wari dock hwariom och enom efterlåtit sin dehl theremot lagligen at åtniuta.

§ 6. Rifwer någor the bygning som uppsatt är med mästa och största iordägande, eller häradsrättens lof; böte för wåldswärkan, som i Edsöresbalken skils, och bygge up igen som förr war.

Cap. XVIII. Om qwarnar och fiskewärk.

§ 1. Ligger mölnostader inom ens bys bolstad; niute hwar och en som i by äger sin rätta lott at byggia och intaga: ligger han emellan flera bolstada; hafwi halfwan hwar så långt som bysins ägor räckia: men annat oskattlagdt watn och strömmar til fiske och annor wärk, som liggia wid flera byars ägor, nyttin alle efter then dehl the i bolbynom äga, oskaddom konungsligom och kronones rätt, samt allmogans til allmenna fiske, siö och strömmar.

§ 2. Eij må någor qwarn, fiskewärk, eller andra bygning läggia och hafwa; eller låta pålar qwarstå uti åom, strömom och watnom, utan han lemnar, ther konungs ådren är, tridia delen af watnet öpen, och ther segelled är tolf alnar, til båtaled otta alnar i diupesta watnet. Hwar annorlunda bygger; rifwe up, och böte första åhr tolf daler, sedan dubbelt för hwario åhr han häfdar sådana bygning, och giälde skadan: hafwin dock sin rätt, häfd och frihet förbehållen och oförskränkt alla bergwärk, bruk och hamrar, skattlagda qwarnar och fiskewärk, som med konungens lof och til landsens nytto och bästa lagligen bygda äro, eller inrättas kunna.

§ 3. Byggi ey eller någor wid tolf dalers böter, eller dammar nedanhålle så at watnet går och swäfwar på andras ägor och bygnadt, ey eller ofwan så at thet brister och förbehålles för then som nedan bor och lagligen bygdt hafwer: öpne hwar och en walborgsmässotid sin dam och luko för watnet som til åker och äng flyter; eller böte första gången tre daler, annan gång dubbelt, och giälde allan skadan åter: förwaren och the, som hafwa sågqwarnar, med kistor under sågen och annarledes, at sågespån ey upfylla åån, eller på åker och äng komma; eller böten tolf daler, och fyllen skadan.

§ 4. Giöre och ingen utan häradsrättens syn och dom nya renlar, dijken, skyrdar och grafwar eller andra åwärkan och byggning i oskifto eller egno watne, thermed diupet och fiskeri ur förra rätta läge och ställe ifrån androm at förwända: skier thet; böte tolf daler, och läggi alt åter som förr warit hafwer, och uprätte ther til skadan.

§ 5. Ther skattlagda och förr lagligen bygda qwarnar när äro, må ingen sättia ny qwarn förr än häradsrätten therom ransakat hafwer, och gifwit landshöfdingen tilkiänna, hwilken må förordna och låta häradsrätten lagligen döma, hwarest och huru ny qwarn må byggias, som kronone och landet til nytto pröfwas, samt iordäganden finnes berättigad til utan annars laga förfång. Om wäderqwarnar wari lag samma. Intager någor annars mäld på oskattlagdan qwarn utan lof, som sagdt är; böte första gången fem daler, sedan hwar gång dubbelt, och hafwi thertil förwärkat qwarntullen som han alla gånger tagit.

Cap. XIX. Huru swijn mågo ringas, och på ållina skog släppas.

§ 1. Alla swijn som gräfwa kunna skola ringada wara then tid tiälan ur iorden är; och rese brofogden hwario weko genom sokn, ther honom befalt är at påse, ifrån by och til by om sommaren, och uptagi alla the swijn han oringada finner, och ther äganden ey wil them med fierdung af thy the wärda äro strax lösa, före till häradslänsmannen, hwarest äganden them sedan för halfwo wärde må lösa, och brofogden niute af thy allo tridia delen för mödo sine: försummar brofogden thet, tagi eho som wil och kan the oringada swijn, helst then som them i sina ägor finner, och skada lider, och niute samma rätt som brofogden: häradsfogaten och länsmannen skola hafwa inseende, at brofogden rätteliga giör sitt embete, eller låta honom böta tre daler för hwario weko han försumar som nu sagdt är.

§ 2. Äga flere tilsamman ållina skog, eller bokskog; förene the sig i rättan tid, huru många swijn therpå kunna födas, och insläppe hwar efter thy han i skoge äger, eller för andras andehl afgiäld gifwer: insläpper någor flera swijn än han bör; hafwin the andre macht, them at intaga, och han böte för hwart ena mark, och gälde skadan: förena ey the sig, som sagdt är; hafwi tå inga macht at hindra, eller intaga annars swijn, som hwart om annat löpa ur skog och i skog, ther the ostängde samman liggia; kan och en så många swijn ey hafwa, eller fä at insläppa; niute the andra hans dehl saklöst. Then som antager annars swijn och boskap til foder för lego; återskaffe them, eller giälde wärdet som war tå the emottogos, eller wise at the af sot eller annor händelse, hwartil han icke warit wållande, förkommit.

§ 3. Nu kommer annars swijn på then ållina skog som ifrån androm ligger och afskild är; sägi tå skogäganden swijnägandenom til första och andra gången, at han them tädan hemtar och afhåller: finnas the ther sedan; tå mågo the intagas, och ägande med hwarandrom förenas; eller gode män pröfwen hwad för them skal betalas, och om the qwarra gå, eller borttagas skola.

§ 4. Släpper någor wiliande sina swijn uti annars inhägnadan ållina skog, ther han ingen dehl äger; hafwi förgiordt swijnen skogägandom enskylt: men komma swijn och fä, som åldon äta inom annars inhägnada ållina skog annarledes; gånge tå thermed som 13 och 14 cap. förmäla.

Cap. XX. Huru flera bya oskift mark må nyttias, och huru med mulbete, hiordawård och wallgång skal förhållas.

§ 1. Ligger skog och mark odelt flera bya emellan; then må hwar by oskiftan nyttia, eller til rätta skift begära, som om bys oskifta ägor i 17 cap. sagdt är: äro ägor bya mellan delta, och häfdar man annars ägor; böte tå hwart om-sig, som lag säger.

§ 2. Ostängd mark och hiordawall mågo alle, som then äga til mulbete nyttia, och theras fä hwart om annat gå: then by, som sielfwer hiordawall ey äger, förene sig med androm, och läge för fä sino.

§ 3. Förena sig bönder uti enom by eller flerom om sitt gärdes eller boskaps wård och hiordahåld; betale then som ey håller, ehwad boskapen af hans förwållande eller försumelse giör, eller får skada, och mågo i ställe för poikar til wallgång heller brukas qwinfolk, så mycket som möjeligit är, och hwars och ens lägenhet och wilkår kunna tillåta.^[19] Samma lag wari om hiordhåld i stadenom.

§ 4. Tappar wallhion bort något af boskapi; eller willdiur giör skada, then wallhionet pröfwes kunnat hindra; betale med sine tienstlego, eller kropsplicht: försummar wallhion, och är ey när, at skade hiordenom therigenom skier; wari lag samma.^[20]

§ 5. Lägges gildror och snaror uti laga tid, och lyses, och warnar husbonde sitt wallhion, och wisar hwar the liggia, boskapen thes bättre för them at achta, men wallhionet giör thet ey; wari lag samma: warnar ey således husbonden; hafwi sielfwer skadan: äro ey gilder laglyste; giälde skadan then gildror satte.

§ 6. Får folk död af annars gildror; dömes som i Dråpmålom stadgas.

Cap. XXI. Huru bötas skal när bärande trä olofligen hugges, och at andra igen planteras skola.

§ 1. Bärande trä, som äro ek, bok, apel, oxel, hägg, hassel och thylika må frälsisman uti egna afdelta ägor, ther han iorden och afradet äger sig til nytto sielfwer fälla, eller tillåta androm at hugga.

§ 2. Hwilken skattabonde, landbo, prester, eller the som skatta och krono iordagots och heman på lön, boställe, eller rusttienist besittia och hafwa, på sina gårdars, eller andra kronoägor och allmänningar hugga, eller på hwariohanda annat sätt skada bärande trä, at något thera förtorkas eller förfaller; hafwin the förwärkat thet trä, och böten nyo daler til konungen, om thet skier på skatta och krono. iord, så ock tre daler til treskiftes för ek och bok: skier thet på frälsisiord; niute frälsisman samma rätt i böter: hugger man apel, eller oxel; böte och för hwario trä tre daler, och halfwo mindre för hassel, hägg, och andra sådana bärande trä: samma lag wari, om frälsisman hugger, eller skadar bärande trä uti oskifta byaägor och allmänningar, och trät förfallit til them, som iord i samma by med honom äga, en eller flera, efter öratalet.

§ 3. Nu skier thet uti konungens park; ligge tå thet i twebotum, som konungenom allena tilfalla: skier thet i kronoallmenningar; böte som sagdt är 2 §.

§ 4. Nederhugger eller förspiller någor upsåteligen annars bärande trä, eller the som man för prydnaden skul wid sina hus, wägar, eller annarstads hafwer planterat; plichte som i Edsörisbalkenom 5 cap. 12 § förmäles.^[21]

§ 5. Finnes uti allmänningen, eller skatta och kronoägor bärande trä som är öfwerflödigt, gammalt och förtorkat; eller står ek, bok, apel, åker, eller äng til mehn och skada: söke tå then som begärer them at hugga, hälst then iorden äger, eller skada lider, landshöfdingen om lof; han må sedan therom förordna som skiäligit och nyttigt pröfwas: dock så, at om thet trä är uti konungens enskylta parkar; låte tå therom igenom konungens jägeribetiente och the flera thertil bestälta ransakas; men uti härads och landsallmänningar igenom landshöfdingen och nemden förrättas. Pröfwas någor i thesso måleno annarledes hafwa. ransakat och witnat än som tilbör: skier thet af förseende; böte fem daler: skier thet af wilia och upsåt; böte tyo daler, och trät wari konungenom hemfallit.^[22] Mågo och öfwerflödiga så och gamla och torra trä. landet till nytto för rätta orsaker, eller skiälig til konungen betalning uplåtas, serdeles them, som theraf bygning och handawärk giöra kunna och wilia: dock skall all ek och bok, som tillåtes at huggas först af jägeribetiente med kronones hammar märkas: men hägg, oxel och theslika trä, som åker och ängswallenom til mehn och hinder stå, må iordäganden afrödia, doch först låta någon af jägeribetientom them syna: hassel må jordägande efter nödtorften afrödia. Skier thet annarledes; böte som förr är sagdt, och then som ey orkar botum, plichte med kroppen.

§ 6. Alla förbudna trä, som någor olofligen i förbemälta orter emot konungens rätt hafwer nederfalt, fast än han therföre, som sagdt är, plichtat med penningaböter, eller kropp, hemfalle konungenom.^[23] Nu kan någor lagligen öfwertygas, med androm i sådana måtto hemliga, sig till nytto, handlat hafwa, at om han therföre blefwe anklagad och sakfälter, intet hafwande at böta med, utan måste således undergå kroppsplicht, honom tå bestås skulle för hwario trä något serdeles: then som så giör, ligge i samma botum. Under thesso lag warin och the ekar och ekeplankor, samt andra förbudna trä, som hemligen kunna huggas, och til kiöpstäder olofligen framföras.

§ 7. Alle the frälsismän och andre, som bärande trä unga eller gamla uti egna ägor, eller annarstads mågo hugga; så och then, som them utan lof olagligen fäller, eller skadar, sätin för hwario trä uti samma skog och ägor af ållon eller kiärnan sex trä af samma slag, men i allmänningen och konungens parkar otta, och them omgärden och sköten til thes the utur boskapsbeten wuxna äro, eller böten för hwart trä, som ey planteras och wårdas, fierdadels bot emot then som olofliga hugger. Så plantere ock then och wårde sex i stället för eno, som han fäller, hugger och uptager af lön, lind, alm, ask, och slika flera trä, som störra nytto med sig hafwa än andra ofruktbara: giör han thet ey; böte en daler för hwario träno.

§ 8. Af allo thy som i skoge fälles antingen til timber, wed, gärdsel, eller hwad thet helst är, skola strax qwistarna, och alt som afhugges, tillika med förtorkade trä, nederliggiande ris, stubbar och windfälle wäl upränsas och bortföras; eller ther thet icke tå, och [på?] en gång skie kan, annan tid wäl sammanhemtas och afrödias.^[24]

Cap. XXII. Om högdiur, hara och fogel, eller huru bötas skal, när the olagligen skiutas eller fångas.

§ 1. Emellan Medfasto och Olofsmässo skiute ingen eller fånge högdiur, elg, hiort och råå, såsom ey eller harar och foglar, tiädrar, orrar, hierpar, rapp- och åkerhöns, och swanor; wid straff för elg och hiort femtyo daler, rådiur tiugufem daler, hara och fogel tyo daler; undantagno, at frälsisman må sina frihet niuta på sina egna ägor wid foglalekar, samt harar, hägrar, stårkar och them lika skiuta. Efterlåtis och them som i skiärgårdarna och annarstads bo at fånga siöfogel med nätiom, och eliest skiuta, som the bäst kunna och gitta; dock att theras ägg och ungar ey aldeles utödas mågo.^[25]

§ 2. Ey eller skiute eller iage någor utan konungens särskilta lof, en eller annan tid, uti någrom af konungens fredkallada parkar: giör thet någor; hafwi förwärkat thet han ther fått [ͻ: fällt?] och böte för råå och annor högdiur första gången femtyo daler, annan gång dubbelt, och tridia gången miste lifwet: för hara och fogel första gången tiugu daler, andra gången dubbelt. Skier thet i annars inhägnada diurgårdar; straffes som 4 § säger, och gånge thertil i botum för hara och fogel, som om annan tiufnad.

§ 3. Utom berörda tid och orter må frälsisman fälla allahanda slags diur uti sina enskylta ägor: men ther the tillika med androm äga iorden uti oskifta bysens ägor och almänningar, mågo the allenast fånga, eller fälla råå, hara och fogel til egit husbehof, men ey at sälia, ey eller elg, hiort, rapp- och åkerhöns fånga: men then skytt och tienare, som af husbondenom til diur- och fogla iagt brukas, och olofligen til andra förhandlar ehwad han fångar, böte som för annan tiufnad: iagar ock någor frälsismans tienare på hans ägor, utan thes rätta lof och minne; plichte som nästa § säger.

§ 4. Ingen frälsisman iage eller skiute uti annars ägor, ther han någon dehl icke äger, utan rätta iordägandens lof, som sielfwer rätt hafwer at iaga; ey eller bönder, landboar, prester, eller någor ofrälsis man på någon tid eller ort; ey eller the frälsismän som besittia konungens gårdar, bruk och hemman för lön, boställe, rusttienst, eller afrad och arende; ey eller bruksförwaltare, eller theras folk, någon tid på samma eller andra kronoägor och allmänningar: skiuter någor förbudna diur och fogel, eller med snaro, gildror, eller iagt sielfwer fångar, eller androm thet tillåter; böte för elg och hiort femtyo daler, rådiur tiugufem daler, hara och fogel tyo daler, och iordäganden niute diuret, eller thes wärde: giör han thet på förbuden tid och ort; straffas thertil som § 1 och 2 säger: doch undantages thessa landskap, som äro Dahl i Westergötland, Wermeland, Dala i Bärgslagen, Norlanden och Finland;^[26] hwilkas inbyggiarom wari som härtils efterlåtit them i laga tid at fälla. Förbryta sig emot thet som sagdt är oskattlagde torpare, löst folk, och the som i stora skogar sig nedsatt och skattlagda hemman ey åbo; wari lag samma.

§ 5. Hwilken ofrälsisman någon tid, eller frälsisman på olaga tid och ort lägger spiut, eller snaro för förbudna diur och fogel, eller med iagttyg går; böte tyo daler fast han intet fångar: så böte och then ofrälsisman, som gifwer androm lof at iaga på sina, eller kronones ägor, och han som diur fäller, böte ey thes mindre. Men then iägeribetiente, som sielfwer utan konungens särskilta befallning, eller tilstånd til sina nytto iagar, eller gifwer androm lof på then tid eller ort han ey må iaga; böte för hwario som fångas, eller fälles dubbelt, och wari thertil sina tienist förlustig: wet han ock, at någor olofligen iagar, och ey wid nästa häradsting lagligen söker then brotsliga, han ware sig hög, eller låg, ey eller förr thet för sinom förman angifwer; böte för hwart och ett som § 4 förmäler.

§ 6. Kronones betiente mågo them, som på olaga tid och ort finnes, aftaga deras nät och redskap, samt borttaga eller dräpa the iagthundar, som någor utan lof med sig förer; eller löse äro, och inkomma uti konungens iageplatsar och diurgårdar. Tilfogar någor therföre kronones betientom hugg, slag och oförrätt, och enär the sina tienst i thesso måleno rätteligen giöra straffes som i Edsöresbalkenom 3 cap.^[27] urskils.^[28]

§ 7. Finner något, then eliest ey må fånga, högdiur, som af warg, eller andro rofdiur rifwit är, och thet uptager; eller fångas thet när man hafwer lagligen uprättadt nät, spiut, skall, wargagårdar och gropar för wargar och andra skadediur; tilsäge han tå nästom iägeribetientom, eller ther the ey när wid handena finnes, twem androm godom mannom, och wise, huru och hwad diuret fått til skada: skier thet ey; böte som 4 § säger: är thet ey förderfwat; gifwes åter wid samma straff, som förr är sagdt.

§ 8. Uti skäriom må ey eller någon på andras holmar fogel fånga, eller ägg hemta wid fyra dalers böter: och gifwi thertil åter thet han ther tagit hafwer, eller thes wärde.

Cap. XXIII. Huru skadediur mågo fällas, samt skall och wargagårdar hållas.

§ 1. Hwar man fånge och skiute åt saklöso skadeliga diur: såsom biörn, warg, lo, räf, ierf, mård, utter, bäfwer, och flera sådana; så och roffoglar, örn, hök, glado, uglo, samt siel, ehwar the kunna finnas.

§ 2. Alle the i länet bo, frälse, krigsbefehl och bönder, ingom undantagnom, utan the äro prestar, klockare, oskattlagde torpare och inhyses folk, uppehålle skall och iagt, så at för hwario gårde hålles, och när iagten påbiudes färdigt hafwes fyra famna långt, och fem alna högt warganät, så starkt, at thet ey brister när en man stiger theruppå; eller i ställe för nät iagtlappar med sitt tilbehör: ther och allmogen förr intet nät hafwer; giöres ther til wist sammanskott, som häradsfogden bör upbära.^[29]

§ 3. Ifrån hwario matlag och gårde infinne sig på dag och ort, som till skall förordnas, en wuxen man, antingen med bösso, iagtwärio, eller yxa så tidigt som the blifwa kallade: hwilken utan laga förfall, som för skallafogdanom af twem mannom witnas skola, sig i tid ey infinner; eller kommer utan dugeligit nät, eller iagttyg; eller ey står ther han stålter blifwer; eller ställer sig otidig, giör oliud, upslår och uptänder eld; eller går ifrån skallen förr än lof gifwes, böte en daler: blifwer han aldeles ute; böte twå daler, och annan gång dubbelt: thessa böter må skallafogden med enom af nemden rätteligen af then brotsliga upkräfia, och hafwa theraf femta delen för sine mödo: wil then brotslige ey utgifwa böterna inom fiorton dagar sedan han tilsagd warder; stemmes tå til nästa ting, och böte ther til för tresko efter Rättegångsbalken, utan han pröfwas kan något theremot skiäligen inwända, som och bör lagligen höras. Förtiger skallafogden then som borto war, eller sig, som sagt är, förbrutit; eller gifwer han, eller annar någrom lof utan skiälig orsak at wara borto; böte twå daler.

§ 4. I hwario sokn, thersom behöfwes, byggin alle som ther bo och iord äga, hwar efter ägo sine, en wargagård, then en fierdung af soknen hålle hwart åhr wid macht, och hielpe thertil torpare sin bolby, så och then ängena får slå, eller byggin alle samtligen för ödesgårdarna. Hwilken som kallad warder til thenna bygning, och ey kommer; böte sex marker, och bygge äntå icke thes mindre: förfaller wargagård; böte then fierdung. som wid macht hålla borde, femton daler.

§ 5. Försumar någor sina wacht och arbete wid wargagropena, tå han tilsagd warder bete ther at hålla: böte hwar dag en daler: och then som thet upsatte betet dräper, eller nederrifwer; böte tre daler: slår någor neder wargagrop och thes tyg; böte tyo daler, och rätte henne up igen.

§ 6. Hwilkens få sotdör, eller odugeligit blifwer i thy län som iagttyg med lappar, eller wargagårdar brukas; han må thet ey utkasta, utan nästom skogswaktarom kundgiöra; hwilken utwise föresattan ort ther luder läggias skal, och sedan thijtföres ludret wid tre dalers bot: tilsäger icke han som miste, eller thijt ey förer; böte, som sagt är, tre daler: gifwer någor sin häst, eller annat stort få at dräpas, eller thet som dör til luderorten förer; wari thet året fri för iagt och skall, och niute thertil för thy som lefwande thijt föres något af iägeri sakörom.

§ 7. Försumar iägmästare i rättom tid genom skogen skalla ther iagt bör anställas; eller giöra ey thes betiente hwad them biudes; eller ey infinna sig i tid när iagt anställes; druckne komma, giöra oredo, och allmogen rätteligen ey anföra; böte iägmästare tyo daler, landtiägare och heijderidare fem daler, kronoskytt och skogswaktare twå daler; annan gång dubbelt, och gälde skadan: men tredia gången warin quitte tienist sine.

§ 8. På thet och wissa skall i hwario landskapi igenom skallalag thesto bättre mågo anställas, så at skadeliga diur, som icke alla fällas kunna, åtminstone fördrifwas utur the landskap som bäst bebygda, och med boskapi mäst försedda och försorgda äro: ty hafwi och hwar landshöfding noga inseende therwid, at alt som til willdiurens utödning och förderfwelse kan finnas nödigt och nyttigt, må skaffas wid handena och wärkställas.^[30]

§ 9. Utom förnämda skall, wari och iägmästare plichtig med sinom underhafwandom, biörnar, wargar, och andra slika skadediur sökia at skiuta och fälla; sålunda och så lagande, at alle under hans lydno stående kronoskyttar sig til then ända sammansättia, fördela, och thet wärkeligen fullkomna: tå the och hafwa kunna efter flit och förtienst af iägeri sakörom at bekomma.

§ 10. Nu kan så hända, at någre af allmogenom å landet thessa skadeliga willdiur, igenom gildror eller wargakulor, eller hwariohanda annat medel kunna dräpa och fälla; eller under staden hörande på stadsens ägor: tå må landshöfdingen å orten tilse, at the som befinnas i sanning sådana willdiur fält och dräpit hafwa, bekomma fyra daler för hwariom gammal biörn, för biörnunge en daler, för hwariom warg twå daler, wargunge en daler:^[31] hwilka penningar konungen bestå wil, i stadenom af stadsens medel at utgifwas, och å landet af landsens räntor i samma härade, eller jägeri sakörom, ther icke i häradskistone kunde wara at tilgå.^[32]

Cap. XXIV. Huru egna, oskifta och allmenna ägor mågo til swedior brukas.

§ 1. Uti egna ägor inom gärdesgård och hägnadt fälle och swedie hwar och en små skog som til åker och ängiarödning tienlig är: men skadas ey therigenom mast- skiepswärke och timberskog.

§ 2. Frälsisman hafwi macht swedioland at fälla, eller androm thet tillåta uti thes enskylta skog inom eller utom gärde, ther han äger både iorden och afradet; dock så at allmenna bruk och bärgswärk ey skadas: oskiftan skog och mark må frälsisman ey annarledes än 4 § säger til swedior bruka.

§ 3. Ther stora bruk och bärgswärk med konungens lof och nytto uprättada äro, eller blifwa, skola alle afstå med swediande inom then ort konungen biuder; iämwäl ther stor timberskog, mast- och bärande trä i myckenhet finnes: ho som theremot bryter och fäller, eller sweder i allmenna skogar och förbudna orter; böte som för wåldswärk, och giälde allan skadan bruk och bärgswärk therigenom taga, konungens ensak.

§ 4. Finnes annor iord eller mark inom wärn och gärde, som bonde eller landbo kan til åker och äng rödia, rothugga, kringgräfwa och med aflopsdiken bereda; fälle han tå inga swedior utom sitt gärde och hägnadt: fins ey sådana iord, och kan eller tarfwar bonden mera häfda än han upbrukat hafwer; söke hos häradsrätten, som med häradsfogdanom må honom sin wissa dehl uti oskiftom bysens skoge tildela, och så mycket som han årligen må i skogenom swedia, helst af sådana mark, som han sedan kan til åker och äng bruka och inhägna: hwar annarledes än med lof, eller mehr än sagdt är, til swedior i egnom skoge fäller; böte tretyo daler: men för oskiftom bysens skog, så ock landbo, som utan iordägandens lof swedior fäller; böte dubbelt och giälde skadan. Nu kan hända, at bonde missbrukar sin ägendom thet gemena bästa til afsaknad i thy at han stora mastträn, diurstånd, och annat slikt hugger til swediofall: plichte tå med hundrade daler, och miste ther til grödona.^[33] Om them som föröfwa onödigt skogsfällande på the orter, som icke låta uprödia sig, wari lag samma.

Cap. XXV. Huru skogseld skall förekommas.

§ 1. Hwar som swedioland antända wil och må; han achte och förese med allo warsamhet och åhugo, at elden therutom ey komma må widare; i synnerhet afrödie han skogen näst omkring swediolandet, rothugge och, om skie kan, jorden upgrafwe, watn och redskap wid handena hafwe, så och nästom grannom tilsäge at beredda när eller hema wara, honom, ther så behof giörs, at hielpa, til thes elden wäl warder utsläckt; eho förr än han så beredt hafwer, eller när starkt wäder, stora torkåhr och hete är, uptänder swedioland; böte tyo daler, ändock ingen skade skier, och wari sitt säde och arbete till konungen förlustig; skier och skade; giälde then samma med sine ägendom, och böte hundrade daler.

§ 2. Nu kan then eld, som så är achtad, widare fara, eller sig fördölia, och sedan skada giöra, tilsägi han tå, som elden uptände, wid samma bot, flerom grannom, och ther kyrkia när är, med klemtande hielp påkalle, och sedan till wådabot gifwi, för hwariom byskoge, som brinner, tiugu daler ägandens ensak, för hwario ek och bok tre daler, iämte plantering af nya trän, som förr är sagdt, men för by och kyrkior som 6 cap. säger: skier ingen skade; wari saklös.

§ 3.^[34] Uptänder någor eld af annor orsak eller tilfälle, eller resande man, ute på markene, och ey wäl utsläcker: böte tretijo daler: uptänder han tå starkt wäder är, och långsam torka, eller ther skog och fahre är, och ey släcker; böte dubbelt, fast ingen skada skier: kommer ther skade af; gälde skadan, och böte hundrade daler, och hafwi then som iordena äger, eller eho först åkärer målsäganda rätt, och macht at qwarhålla obekanta och lösa personer, som § 7 säger.

§ 4. Ey må man någon tid tilstädia sina wallbarn eld utbära och i skogenom uptända wid the böter som 1 § förmäler: skier och skada; böte hwart om sig.

§ 5. Enär och hwarest skogseld upkommer och tiltager, skola the, som then warse, eller tilsagde blifwa, til thes släckiande sig strax begifwa; eller böten tiugu daler: tiltager faren; sägin the thå nästa landsbetienta i orten till, hwilke skola alle, så härads- bruks- bärgshytto- och grufwofogdar, som iägeribetiente och skogswachtare, läns- och fierdungsmän, strax the skogselden sielfwe se, therom höra, eller tilsägias, sig tijt begifwa, och hwilken först tijt kommer, med bud och budkafla, som wid tiugu dalers bot ey nederläggias må, biude och tilhålle alle närboande af allmoganom at afsända åt minstone en man af hwariom gårde, samt en soldat af nästa kneckterota med yxer, bilor, hackor, spadar och watnkäriller.

§ 6. Hwilken af allmoganom med bud och budkafla om wådeld tilsagd warder, och ey kommer; eller förr än elden fördämpad är, och rätt lof gifwes, ifrån sitt arbete och ställe träder: böte tiugu daler. Kommer han elliest alt för sehnt, ther han förr komma kunnat; wari lag samma.

§ 7. Häradsfogdar och landsbetiente, skola strax på platsen noga ransaka, hwilken elden uptändt hafwer: finnes then, och är han bofast och förmögen at giälda, eller wilia hans grannar gå för honom i borgen; stemmes til nästa ting at swara i sakene: är han resande, lös person, eller sådan som kännes ey god skadan at giälda och ey borgen får; tages i förwar, och angifwes hos häradshöfdingen, som strax ting stemma skal, och thes sak och brott lagligen afdöma: fins ingen som elden utburit hafwer; böte häradet hwart om sig, som 2 § säger; doch så, at alle uti häradet belägne så konungs- sätu- och ladugårdar, som prästgårdar och hwariahanda bondahemman, efter hemmannatalet sammaskiuta skola: nemligen tu halfwa, och fyra fierdadels hemman, och så widare at räkna emot ett helt, och säterien efter hemmannatalet, hwaraf the bestå.^[35]

§ 8. Nu försuma härads- och bruksfogdar, iägemästare och landtiägare til skogseld at komma, när the blifwa then warse, eller få bud, och icke göra sitt ämbete; böten fyratyo daler, länsman och the andre halfwo mindre: försumar häradsfogden och länsman at utleta, hwilken skogselden utsläpt hafwer, och then til answar ställa; bötin sielfwe thes sak.

Cap. XXVI. Huru allmänningar, store skogar och ägor nyttias mågo.

§ 1. Alle the som bo inom lands och häradsgräntsom, serdeles the ingen nödig skog och utmark sielfwe äga, måge thes allmänning til mulbete, timber, wed, gärdsel, näfwer, tårf, och hwad mehr ther falla kan, nyttia til egen gård och hustomt, men ey androm uplåta, eller sälia wid straff som lag säger 16 cap. om olaga häfd i oskiftom skoge och mark; ansöke doch, hwad skogs och timberhygget angår, först landshöfdingen å orten, som thet sedan så frälsis som ofrälsis mannom, efter beskaffenheten, må tillåta.^[36]

§ 2. Äger man gårdar i tu landskaper och häraden; före ey han wed, timber och slikt ifrån allmänningen til thet hemman som therutom ligger, wid samma bot, som sagdt är i 16 cap. Ey eller må af then dehl i allmänningen, som til landets nytto, och skogens tilwäxt fredlyses, något huggas wid samma böter, som om konungens parkar uti bemälta cap. sägs: men ther så store skogar äro, såsom uti Wästernorlanden, Dalarne, Finn- och Wärmalanden, Öster- och Wästerbottn, och annarstädes, som med skog öfwerflöda, förhålles efter konungens särskilta förordningar.

§ 3. Häfdar någor annars allmänning, eller mer och annorlunda brukar än lof gifwes; plichte som lag säger i 16 cap. 3 Och må ingom tillåtas särskilta intagor, bruk och häfd i allmänningen, förr än honom, som thet begärar, sin laga dehl och sätt, samt therefter afradet och afgäldet förelagdt är, som Jordabalken förordnar; och niute sedan the hemman, som på allmenningen uptagas kunna, afgärda bya rätt: wårde och hwar sinom broom och wägom inom sina intagor, eller råå och rör i allmänningom; men med androm landsbroom och wägom til och uti allmänningen förhålles som lag säger i 29 cap.

§ 4. För Pedermässodagen må ingen hö och gräs i oskiftom allmänningom slå eller nyttia, och hemta hwad ther wäxer förr än wäl moget är; ållon och boknötter nötes ther, och ey bortföres: ho annarledes giör; böte tre daler, och hafwi ther til förwärkat thet han ther tager.

Cap. XXVII. Om konungens enskylta och frikallade, så. ock om andra allmänna fiskerier.

§ 1. Alla fisken, som konungens enskylta äro i stora elfwar, åar, strömmar, insiöar, eller saltsiön; warin the aldeles frikallade, så at ingen, eho han är, må sig understå något sådant fiske at företaga, utan then allena, som konungen, eller thes ämbetsmän ther til förordna, eller tillstånd rätteligen gifwa; bryter någor häremot; böte han, såsom then i konungens parkar diur skiuter, och hafwi förwärkat thet han ther fått.

§ 2. Uti konungens allmanna fiskalägen och grund i skärgårdarna mågo alle the som inom häradet eller sokn byggia och bo, i rättom tid, sina fisken bruka och bodar upsättia; dock så, at thet skier igenom konungens ämbetsmäns, eller thes tilstånd the theröfwer förordna: bryter någor häremot; böte hwar gång tre daler.

§ 3. Ingen fiskie uti sådana konungens allmanna fiskerier, utan han gifwer konungenom skatt theraf efter konungens sattan lag: finnes någor något undandölia, och konungens rätt försnilla; miste han fiskredskap, och thet han swikliga undandölier, och böte som för annan tiufnad.

§ 4. Nu wil någor utom häradet eller sokn boande bruka sådana fiskeri: tå må han thet giöra; dock så, at thet skier med konungens ämbetsmans eller hamnafogdans lof och minne, och at ingom af them som bo i häradet eller sokn therigenom skier förnär: giör han någrom af them härutinnan förfång; miste sina fiskeredskaper, och thet han orätteliga fångit hafwer, samt böte tre daler.

Cap. XXVIII. Huru allmänna lands- härads- och soknahus skola byggias.

§ 1. Alle i ett land och lähn hemwist hafwande, frälse, eller ofrälse, ingom undantagnom, utan presta och klockara bol, skola allmanna bygnader och hus, som landet pröfwas nödiga, rätteligen byggia och upehålla efter gårdatalet, så at twå halfwe swara emot en hel, och så widare: iämwäl hwart härad sina tingsstufwu på rättom tingsplatse, eller å then ort landshöfdingen för allmogenom beqwämastan pröfwar och förordnar: och må then, som sielfwer ey hafwer thertil nödig skog, taga ofruktsamma trä och wärke af lands- och häradsallmenninge: förfalla thessa hus; bötin alle som them böra uppehålla dubbelt högre än för annor laga hus, som sägs i 30 capitlo: wet hwar sin dehl, och ey uppehåller; böte som sagdt är.

§ 2. Uppehållen och alle the frälsis och ofrälsismän, som i sokn iord och hemwist hafwa, så ock the, uti stadenom bo, kyrkiobygnadt och hwad thertil hörer; byggen kyrkio efter sina macht, hållen med tak, gålf, och allo innanredo; uprätten och wården klockostapel, kyrkiogårde med led och murar, tiondebod, fattigstufwu, samt klockara och soknastufwu; inhägnen alla ägor i skog och mark, som kyrkian til särskilta nytto kan hafwa, och thet alt hwar efter ägo sine, eller med samnade hand; utgiörandes hwar och en sitt dagswärke efter mantalet, men kiörslor och alt wärke efter gårda och hemanatalet, ther kyrkian annor medel thertil ey hafwer, sätesgårdenom härutinnan undantagnom.

§ 3. Kyrkioherdar och kyrkiowäriande på landet och i stadenom skola hwario åhr walborgamässotid noga bese kyrkiones ägendom, så och allan thes husbygnad och brister, och om hösten inför härads- eller stadsrättenom tilkänna gifwa hwad bygt och bättrat är: försumar kyrkioherden, eller, om han gammal och svag är, then hans ställe förträder, och kyrkiowäriande thetta, bötin första åhr sex daler, andra dubbelt, och gälde skadan theraf förorsakas kan.

§ 4. Skal och thertil på landet häradshöfdingen med häradsfogdanom och häradsnembdene; borgmästare och stadsrätten i stadenom med kyrkioherden och kyrkiowäriandom, hwario tridia åhr noga bese kyrkian med thes kyrkio- och prestebols bygnad, och tå iämwäl i probstans närwaro på landet af kyrkiones inventarier och räkenskaper sig underrätta, hwad mehn och brister therwid kunna finnas, och thet alt å nästo häradstinge lagligen afdöma, eller, ther skadan och brottet större är, landshöfdingen tillkännagifwa; tå och med thes utförande förfares, som Kyrkiolagen biuder.

§ 5. Kyrkioherden bör kyrkio, thes redskapi, skrud, husom och bygnaden wårda, och klockaren tilhålla at förwara och wäl tilslutna hålla, eller, för allo thy, som af hans försumelse händer, swara. Klockaren skal klocko ringa och henne wårda: ringer någon, som ther til icke är ombetrodder, eller i otid; böte fem daler: skier och tå skade; wedergälle then samma.

§ 6. Alle the i sokn bo och iord äga, ingom undantagnom, utan säteri, prest- och klockarebol, skola efter gårda och hemmanatalet på kyrkiones rätta prestgårde byggia och uppehålla thes nödiga tarfhus: som äro sätisstufwa tolf alnar lång och tyo alnar bred inom knutar, och thertil kammar, kök och förstufwa; gästastufwa af lika storlek; sädeslada och siu alna loge, samt tu golf, hwart åt minsto fiorton alnar långt, och tolf alnar bredt inom knutar; hästa stall siu alna, och siu alna oxa stall under eno tolf alna tak efter bredden; tu fähus, hwartthera fiorton alnar långt och tolf alnar bredt; mälto- och bryggiohus tyo alna fyrhörnat; sädesbod och wistahus, hwart tyo alna, eller med dubbla wåning, the ene på the andro. Består ett gäld af flera soknar; byggen tå alle ther i boande prestegården, som förr är sagdt.

§ 7. Wil kyrkioherden hafwa flera hus; bygge tå han och hålle them å sin egen kost, och förene sig med then som efterkommer om thes skiäliga betalning och wärde, eller afföre, som han, eller thes arfwingar, om han döder är, bäst kunna och wilia: men äro the wid gården nödiga; blifwe tå ther stående för thy wärde the åsämias, eller the lagliga kunna werderas: hafwer kyrkioherden them try åhr nyttiat, eller sokn största delen upbygdt; tilkännes the tå prestgårdenom utan betalning. Samma lag wari, om kyrkioherden hafwer märkeligen förbättradt prestgården och thes ägor med nödiga intagor, torp och torpställen, qwarnar och fiskewärk: och then som efterkommer hålle alt wid macht, så at han thet bättra och ey wärra efter sig lemnar: skier thet annarledes; böte som lag säger i 30 capitlo, och bygge alt nödigt up igen.

§ 8. Soknahus, som prester och klockare färdiga emottaga, skola the bewara för takdropp, röto och allom skada, som med rätta acht, åhogo, och mindre kostnade kan bättras: men hwad samma hus tarfwa uti nyo, och til tak, golf, ståckar, syllar, eller ås, som af ålder och bruk, och ey af prestens wårdslöso och försumelse förfalla kunna, byggen och bättren soknamän, eller böten dubbelt emot thy, som i förnämda 30 capitlo förmäles om husröto: doch må prestegården af sino gamla rum och ställe ey flyttias utan soknamanna wilia, och landshöfdingens godtfinnande, hwarest han bäst och hälst måls sättias.

§ 9. Enär och hwarest härads och soknaboar rätteliga biudes at sammankomma, och wärke föra til allmanna hus och prestegårds bygnadt, och the ey lyda; bötin för hwario drengadagswärke en daler, för hwario öke- och åkedagswärke dubbelt, och thertil om bygnaden therigenom hindras och stannar, tre daler, och fullgiören annan tid bygnaden. Bygga the som när warit sin och hans dehl som hafwer uteblifwit; betale han hwariom och enom sitt arbete fulleliga, och böte, som sagdt är, theras ensak som hans dehl bygdt hafwa: kunna af honom laga förfall wisas; wari tå ifrå böter befriad.

Cap. XXIX. Huru wägar läggias, mätas, rödias, och broar byggias, wårdas, samt synas skola.

§ 1. Hwar landshöfdinge i län sino låte landtmätare läggia landswäg ther som tarfwas, så rättan och iämnan som skie kan, och thertil af oskifto taga the ägor som möta och föreliggia kunna: möta backar, bärg eller watn, som antingen icke, eller med ganska stort beswär iämkas, brytas, fyllas, och med bro fogas kunna, tages tå til wäg å sidone hwad som näst ligger, och theremot hafwi ingen några macht at neka: och then som något märkeligen mister af sina ägor, särdeles uti åkrom och ängiom; niute han wedergällning af nästa ägor, eller af häradsboar samteligen sin dehl och fyllnad.

§ 2. Landswäger, ther allmogen skal framfara, äger wara tolf alnar breder, som förr är sagdt, men ther mehnföre, bäckar, och putsar äro, och broar, tyo alnar. Afmäten landtmätare, tillika med häradsfogdans, läns- och fierdingsmansens tilhielp på landet, och stadsrättens inom stadsens ägor, alla wägar som ther i längden liggia, med wist milatahl, räknande ifrån konungens slott i Stockholm igenom land och städer intil gränsom, så at hwar hel mijl til summona håller sex tusende famnar: och skola wid hwar helan större, wid hwar halfwan och fierdadels mijl mindre stenar eller stockar, som sina milatahls märken inhuggna hafwa, med härads bekostnade sättias, och wid macht hållas: hwarom länsmän, landsgewaldigern, och brofogdar dragin försorg, wid böter, som lag säger i 11 §.

§ 3. Alla stads ther wägar bära af til andra städer, landskaper, soknar, bruk, siöhamnar, eller andra märkeliga orter, skola märken så ställas, at the förmäla och utwisa orten, tijt man på samma wäg kan resa.

§ 4. Rifwer någor, kullkastar, eller sönderslår thessa milostenar och märken; plichte som i Edsörisbalkenom urskils i sietta capitlo.^[37]

§ 5. Ehwarest som sänkt är skola wägar fyllas, och om så tarfwas, aflopsdiken giöras: men öfwer diupt watn och åar lägges broar af godt wärke, samt gode kantade stockar på fasta pålar, eller stenkistor fria för watnlopp och flod: hålles och diken å båda sidor om wägen, ther eliest watn kan stå och stanna, leer och swartmylla är, och uphöges åtminsto tredie delen af wägenom mitt på med grof sand och grus, och årligen förbättras, hwarpå inga leeriord sedan må kastas; hwaröfwer och landshöfdingen hafwi inseende.

§ 6. Häradsfogden skal upsicht hafwa, at winterwäg ställes öfwer siö och måssar, ther isen starkast, och minst strömt är, och af thy härade eller by, som watnet äger, i tid utstakas, och så ofta behöfwas kan, rättes och ändras; serdeles at stora wakar och upstegna råkar utmärkas, kringledes, eller med bro öfwerbygges, wid samma bot, som lag säger om lands och bywäg: men then som med upsåt uphugger winterwäg öfwer siö; plichte eftersom i Edsörisbalkenom i slikom målom förmäles 6 cap. 7 §^[38] och sware til skadan. Skal och oiämn mark, kärr"och putsar, ther som winterwäg öfwerlöper om sommaren rödias, och med broar byggias.

§ 7. Alle the som på landet, så och twå mila när landswägen belägne öijar och skär, boa och iord äga, eller bruka; rödien wägar, och byggen, samt uppehållen broar, hwar efter ägo sine, så sätes- och bondagårdar, som presta och klockarabol, och hålle hwars och ens torpare tillika med bolbynom wägar, och allmänna bygning; dock mågo sätes- och prestegårdar, så och boställen, theras wägastycken få på then landswäg, som igenom theras ägor löper, eller om then ther icke är, på näst ther intil belägna landswäg: the skärhemman, som sielfwa hafwa renlar på grunden wid farwatnet at rensa, och wid macht hålla; warin fria för wägarödning och broabyggning.

ff» 8. Byggin ock, samt uppehållen alle the i by bo wägar och broar til kyrkio, qwarn, och allan annan fä- och farwäg inom bysens bolstad och ägor, ther som ey allmanna landswägar är; och wari then wägen tyo alnar bred, och bro sex alnar.

§ 9. Hwar som lägger förra bys »väg af förra ställe utan alla äganda, eller tingsrättens lof och wilia; böte tre daler: lägger han så allmanna wäg af them stad han förra låg; böte dubbelt, och lägge wägen åter som han förra warit hafwer.

§ 10. Allmänna landswäg och bro rödin, byggin och uppehållen the härader som näst och theromkring liggia inom häradsgränsom: men fordras ther til märkelig större kostnad och byggning, än annarstädes; hielpe tå thertil the andra härader i länet: skilia bärg, ström, åå, eller watn härader åt; rödin och byggin härader på båda sidor, hwart sin dehl.

§ 11. Landshöfdingen förordne häradsfogdan och gewaldigern, at tillika med läns- och fierdingsmän, samt brofogdar när wara tå bro och wägar skola byggias och bättras och allmogen underwisa huru thet bäst skie må, samt hwario härade, sokn, fierdung, by, och allom i by boandom sin lott tildela uti wägar, så och sina stockar, pålar, stenkar och kistor uti bro, som rätt och likast är, så at hwar efter annan får then dehl, som honom kan närmast och beqwämligast falla, hälst inom häradet, eller om landswäg ther ey är, uti nästo härade, och at the mindre beswäras, som annarstädes swår wäg fått hafwa att underhålla, eller längre wäg att resa och wärke föra, sätis- och prestagårds rätt, som förr är sagdt, i allo thy obetagnom; och skola ingom mer än tu wägastycken tildelas, hwar icke nöden thet eliest fordrar: öfwer hwilket alt kronofogden bör i hwario härade ena wissa förteckning hålla, och i häradskistone förwara.

§ 12. Til landswägar må sand af nästa backar, ehwar the liggia, och af allmenninge alt tagas hwad til landswäg och bro betarfwes; stort timber, maste- och bärande trä, samt allo skiepswärke oskaddo.

§ 13. Häradsfogden låte länsmannen, gewaldigern och brofogdan hwario åhr walborga- och Michelsmässotid syna broar, wägar, milastenar och märken, och allmogenom tillsäga, om så behöfwes, them att bättra och bota: försumar någor häruti sitt ämbete förfallalös; böte häradsfogden sex daler, länsmannen och gewaldigern tre daler, brofogden en daler, så och then som til wäga och broabyggning kallad warder, och ey kommer, en daler för hwariom dag, och betale fullt åt them som hans dehl bygdt och bättradt hafwa: finnes wäg eller bro annan tid ogill; tilsägin tå synemän och andre grannar honom, som stycket tilhörer, thet genast at bättra: skier thet ey innan dag förelagdan; böte som i nästa § förmäles.

§ 14. Är bro söndrig, the by eller bonde allena hålla skall; böte för hwariom stock ena mark: är hon aldeles oför; böte tre daler, och bygge strax up, eller böte dubbelt. Är bro på landswäg söndrig; bötes tå för enom stock twå mark, så för andra och tridia: är bron oför; bötin alle the ey bygdt hafwa tyo daler, och byggin strax, eller bötin dubbelt om the tilsagde blifwa, eller kunna weta bron nederliggia.

§ 15. Löper landswäg til och öfwer sund och watn, och ey bro byggias kan, eller må; så och ther bro förderfwas af flod, eld, eller annarledes förfallnar; hållin tå the, som brona äga, färio och flotta, eller bötin tyo daler för hwario weko, som ey hålles: uprättes ey bro innan en månad sedan hon byggias kan; bötin fyratyo daler.

§ 16. Nu är wäg eller bro ogill; giälde then hwars dehl ofärdig är, skada och hinder, som folk therigenom tager: sårar, eller bryter sig någor; bötes läkislön och halfwa sårabot: dör någor ther af; bötes wåda bot, thes dödas arfwinga ensak: men är han som brona äger wårda förr warnad och tilsagd at bättra, och giör thet ey; böte fulla mansbot, och stånde uppenbara skrift: får boskap skada; gifwe han läkislön och fierdadehl af skadan: dör thet fä; betale fierdadehl af thes wärde: men är han warnad, och ey bättrar; gälde alt fullt åter.

§ 17. Hwar som finner ogildan wäg eller bro, och ey så lagad, som sagdt är, eller hälst then som skada ther uti lidit; angifwe han thet, och niute målsäganda rätten: giör thet ingen annar, klage länsman, eller brofogde, och äge målsäganda rätten: och enär öfwer bro och wäg klagas; synen therom genast läns- och nämdamän, eller andre gode män som näst bo, och wid nästa ting berätten och witnen som rätte syningsmän. Uphäfwer eller förderfwar någor allmanna broar; plichte som lag säger i Edsörisbalkenom.

Cap. xxx. Huru husa- och ägosyn må hållas och then plichta, som ey lagligen bygdt och stängdt hafwer.

§ 1. Hwario åhr skal häradsfogde af läns och fierdingsmannom på höstatinget besked inhemta, huru the, som för afrade, lön, eller tienist åboa, och hafwa kronoiord och skattagårdar, them häfda och byggia. Angifwes någor åbo, at han sin gård ey lagligen bygdt hafwer; förordne tå häradsrätten några af nembdene med fogdanom eller länsmannenom, at hålla theröfwer laga syn, och låte sedan åboen, som försumelig finnes, til nästa ting instemnas, at plichta som 2 § förmäler. Hålle thesutan häradsfogden, eller länsmannen med några af nemdene husasyn hwario åhr, eller åtminsto hwario tredia åhr med alla krono och skattahemmans åboar i häradet, iämwäl altid när någor afflyttia må och wil, i hans, eller thes arfwingars, så och hans som til gården i stället kommer, närwaro; tå och noga skal upteknas, huru gården til alla stycken bygd och häfdad finnes, in- eller utom tomt och gärde. Lika så låte sielfwe frälsismän ransakas, huru theras bönder och landboar; iämwäl och the, hwilkom åligger at påse, huru the som kronogårdar och hemman på lön och boställe niuta, them byggia och häfda; eller swarin sielfwe för allom skada gården tager: dock mågo the bönder, hwilke til them afradet gifwa, som alle andre för häradsrättenom för sådana försumelse sökias och dömas.

§ 2. Efterfråge och the, som hålla allmänna husa- och ägosyn, alla bya och bolstada råå och rör, och andra skiliomärken, och så framt några iord och ägodel finnes ifrån sina rätto bole på något sätt förändrad och minskad, angifwe thet wid nästa häradsting; tå häradsrätten therom bör ransaka, och sättia alt olaga wärk och intagor i sitt förra stånd, til thes laga syn och dom therutinnan gången är.

§ 3. Warnes thesutan och tilsäges åbo lagligen å tinge som kronoiord brukar, och ey bygger nödiga hus, som lag säger i 5 cap. eller wise han sig rätta hinder haft: bättrar han sig icke; gifwes thet hos landshöfdingen tilkänna, hwilken tå må honom ifrån hemmanet i laga tid afsättia, eller, ther saken så förewitter, sig af hans ägendom för allom skada lagligen försäkra. Frälsisman hafwi och så macht sin landbo för sådana sak att afsättia som sägs i Jordabalkenom. Skattabonde miste ey iord sina, när han kan böta och skadan giälda, utan lagsökes efter thy brotten äro, och såsom för annor orätt och skuld.

§ 4. Nu skal husasyn skie: synes då syll och wäggar, tak, golf, skårsten, eldstad och ugnar, fenster, lås, spiäll och dörar, och bättres hwad som felas, eller betales efter mätsmanna ordom: men om skade finnes på hus, som färdigt emottagit är, och så hållas bör; bötes för röto på en stock en mark, för annan och tridia twå marker; för flera, så och kroppås, och syllaröto, som ey bättras kan, utan att tak och wägg nedtagas måste, iämwäl för ogilt och förfallet hus sex daler: går watn genom tak, wägg, golf, eller är röste bart; böte sex mark: för dörr som är förfallen; bötes en mark; för spiäll och skorsten en daler: pröfwes eldstad och brandmur swag och bräckt, eller tak sådant som lätteligen kan förorsaka skada af eld och watn; tilsäges tå åboen them at rifwa och förbättra: giör han thet ey, böte twå marker. Fins någor hafwa såldt och affördt the hus, som på gården bygda äro, och ther böra stå; böte tyo daler, och bygge så godt hus igen, eller giälde thes wärde. Med thessa böter förhålles som lag säger § 10.

§ 5. Uti gärde skal och synas, om med äng och åker, dike och gärdesgårdar så beskaffat är, som lag säger i 10 capitlo. Är åker ey uptagen å nyo ther så behöfwes, eller ligger mer än tilbör igen, och äng skoglupen, eller af swijn igenom åboens förwållande upgräfwen; böte en daler för hwario spanland: äro laga dike, ränillar för skilliefohr, och gärdesgårdar ey uprättade; böte för hwaria tre famnar en öre: hafwer han gärdsel til gärdesgård liggiande; niute thet til godo, om han then lagligen och utan drögsmål uprättar.

§ 6. Synes och skoger, samt betales om then är utan rätta tarf olagligen brukad och utödd, bärande trä, timber, mast- och skiepswärke skadat. Landbo och kronohemmans åbo må ey utan iordägandens lof af bole och skogenom föra förr, eller tå han affär, hö, halm, näfwer, gärdsel, tårf, wed, timber, eller hwad af gårdsens ägor fallet och tagit är, som til hus och gårdsens häfd nödigt tarfwes och hörer, utan upnöte thet, som han öfwer hafwa kan, anten sielfwer wid bolet, eller tå han affar uplåte för skiälig betalning til iordäganden, eller then som efter honom kommer: finns han någon tid annorlunda än lag säger i 16 cap. och gården til skada huggit, eller hugga låtit, såldt, eller affördt; böte för hwariom timber- eller sågestock, samt för hwario lass wed, löf och gärdsel twå marker, för lass näfwer, gödsel, hö och halm en daler; eller wise sig hafwa annan tid så mycket kiöpt och tijt fördt: hafwe han bortfördt stort skiepswärke och mastträ; böte för hwario tre daler, för lass med lönn, ask, alm, lind, rönn en daler.

§ 7. Åkerlyckor, ängia- och nödige beteshagar, tomter, dammar, qwarnar, och alt som til nytto wid macht hållas kan och bör; antwardes åter såsom thet alt emottagit är, bättre och ey wärre, eller bötes för hwart och ett som igen lägges tyo daler, och fylles skadan efter mätismanna ordom. Om humblagårde finnes stadgat i 11 cap.^[39] Af trägårde tage jordägande hwario åhr halfwa frucht, och antwardes åter så god som han emottogs.

§ 8. Så skola ock alle prestar, och andra betiente som konungens gårdar på lön och boställe besitia, them iämwäl häfda, med gärdesgårdar och dike hålla, wid samma bot som förr är sagd.

§ 9. Bonde som ifrån gårde flyttar, lemne efter sig try färdiga döralås, spiäll i skorstenom, fenster, långbord och säte som ther til hörer, samt wäggfasta bänkar och sängar, iämwäl alt fast innanredo, som til bodar, kölnor, lador, stall och fähus hörer och wara bör.

§ 10. Alt hwad synemän lagligen pröfwa i bygnaden och bruket fela, bättres af then som åbodt hafwer, förr än han, eller thes arfwinger affara, eller något af gårde föra; eller ther thet icke skier, qwarhålles så mycket af ägendomen, och anwändes til gårdsens bygnadt och nytto.

§ 11. Böterna skola och af honom som åbodt hafwer betalas, och tagi konungen halft af alla kronobönder och gårdar, och andra hälftena häradet: men af frälsismanna bönder och landboar niute häradet halft, och andra helftena häradet: men af frälsismanna bönder och landboar niute häradet halft, och andra helftena frälsismän. Hafwer skatta iordägande annan åboa; gäldes tå skadan åt jordägandenom, men böterne gången til tweskiptes emellan then som skatten upbär och häradet. Kan åboen igenom pant eller borgen försäkra hwad han rätteliga skyldig finnes, och i byggiande brister, sig inom åhr och dag at åter byggia, och i rättom tid wilia och kunna bättra alt hwad i häfd, gärdesgårdar och dike felar, och thet fullgiör; wari för widare åtal fri: giör han thet ey; betale och böte som sagt är.

Cap. XXXI. Om giästgifware, thes hus, plicht och rätt.

§ 1. Wid allmanna lands och siöwägar skola nödige skiuts- och giästgifwara gårdar inrättas; hwar til konungens ämbetsman och fogde med häradshöfdingen och nembdene böra på landet utse beqwäma lägenheter och ställen, hwart andro när uppå halfannan, eller högst twå milor wägs, hälst på kronones ägor och gårdar: men liggia the ey til rätta lägenhet; tillåtes tå androm iordägandom, skiuts- och gästgifwara gårdar, ther the kunna utses, upbyggia och hålla; eller uplåtin the, emot skiäligit wederlag, iorden til kronona. Uti hwariom köpstad skola och borgmästara och råd föreslå någre män, och konungens ämbetsman eller landshöfdinge förordne efter ortens lägenhet så i stadenom som på landet goda män til giästgifware och fohrmän för alla resande til siös och lands; doch må ingen giästgifware utlegia sina hästar och tyg längre än til nästa omskifte i stadenom och å landet.

§ 2. Allmogen i hwario härade upbygge på konungens giästgifwara gårdar nödiga hus för the resande efter ortens beskaffenhet giästastufwu med sina kamrar, stall och wagnslider med allo innanredo, och them sedan wid macht hålle, eller böte som om allmanna hus lag säger i 28 cap. The hus, som giästgifwaren sielfwer bebor och til sitt egit hushåld nyttiar, bygge han och wårde sielfwer.

§ 3. Giästgifware skal hus, stall och wagnsrum wäl beredda och förwarada hafwa, och them resandom uplåta nattherberge och hwilorum i beqwäma sängar för skiälig betalning, så och wårda allo thy som giästen införer, och honom til förwaring antwardar, eller strax återgiälda hwad af hans husfolk, eller försumelse, af thy gotse stiäls och förkommer, eller fördärfwas. Komma flere giäste, än the hos giästgifwaren kunna rum hafwa; inskaffe han tå them hos nästn grannar til herberge; hwilke sig ey wägra skola them at emottaga wid samma wilkor och bot, som lag säger om giästgifwaren.

§ 4. Giästgifware må för sinom giästom fahlt hafwa hwad öl, wijn och matwaror han gitter och förmår; och then giästgifware som på landet bor, hwad ther finnes, til sin nödtorft upköpa, och i sino huse utspisa; husmanskost och dricko, säng, lius, wed, och hästafoder skal giästgifwaren för betalning altid hålla och uplåta, samt så på större som allmänna mindre wägar hafwa beredda så många egna hästar, wagnar, kärror och slädar, så och wid siöfarten sina båtar med tilhörige redskap, rodarfolk och wägwisara, som landshöfdingen pröfwar honom underhålla kunna och böra emot then frihet och förmon honom förunnas; hwilket alt skal så godt och färdigt hållas, at then resande kan thet til nästa omskifte utan hinder wäl bruka: giör thet ey giästgifwaren; böte som nästföliande § säger. Finner landshöfdingen någorstads flera hästar och tyg behöfwas, än them giästgifwaren sielfwer hålla kan och bör; befalle han tå allmoganom wid hwarn giästgifwaregård å lande, så och flerom borgarom i stadenom på wissa dagar hästar at hålla efter nödtorften, hwilka giästgifwaren skal them resandenom tilställa: och tagi ingen then häst, som giästgifwaren utgifwer til then resande, ifrån honom, wijd tyo dalers bot: böte och giästgifware, som ens annars, än rätta fohrmans häst, utan ägarens lof, framgifwer, tyo daler. Framdeles är och märkiande, at thet skal allastads ena tafla wid alla giästgifwara gårdar upsättias som noga utwisa må huru lång wäg är til nästa stad och omskifte, och huru båta- och hästalega skal betalas.

§ 5. Hwilken giästgifware och fohrman ey upsätter sina taflo, eller tager mer än taxan, som landshöfdingen underskrifwit, och i giästgifwarens stufwu hängia skal,. tillåter för häst eller annat; eller goda båtar, hästar och tyg ey hafwer och leger; eller herberge, säng, lius, mat, dricko, och foder wägfaranden wägrar; eller then af allmogenom och borgarom, som tilbör, hästar til skiuts beredda ey håller, och när giästgifwarens egne hästar i skiutsfärd anten äro, eller nyligen warit, ey utlegia wil: böte tyo daler, annan gång dubbelt, och giälde skadan åter, som ther af förorsakas: och hafwi then resande macht the hästar och tyg han lediga finner, och pröfwa kan giästgifwaren, eller fohrmannenom tilhöra, om the wägras, i stadenom genom stadsbetiente, men å landet sielfwer för betalning uttaga och nyttia, utan giästgifwaren bewisa kan them tilhöra androm eller legda wara, eller samma i skiutsfärd nyligen warit; tå han tid hafwa bör andra at anskaffa, eller sina, om the pröfwas orka, oförsumligen tilreda och utlegia: giör giästgifwaren annarledes, eller fohrmannen; böte tå en daler för hwariom tima han then resande utan laga orsak uppehåller.

§ 6. Nu kan giästgifwarens gård något långt ifrån wägenom liggia; utmärkes tå thet på then wägen, som tijt åt bär, them resandom til efterrättelse.

§ 7. Ingen må til rätta giästgifwara och fohrmanna förfång och hinder i thera näring, wid allmanna wägar hestar utlegia, herberge, mat eller dricko för resandom fahlt hålla wid tyo dalers böter; utan så är, at landshöfdingen pröfwar smärre krogar och giästahus nödiga emellan giästgifwaragårdar, .som något långt hwar från androm wid stora resowägar liggia.

§ 8. Förr än then resande utur gårdenom far, betale han richtigt sina lego, och all förtäring uti öl, mat, hö, hafra och annat som han nutit efter taxona, eller som han med wärdenom sig bäst förena kan.

§ 9. Nu tager giäster, eller hans tienstafolk utan betalning häst, eller något annat af giästgifwaren eller fohrmannenom; eller bortreser och ey betalar sina hästalego, förtäring, eller hwad han af wärdenom tagit och undfått hafwer; böte tå dubbelt mer än för annat wåld. Om någor brukar giästgifwarens, eller fohrmansens tyg eller hästar längre än til nästa omskifte; wari lag samma. Rånar någor eliest af them; gånge thermed som skils i Edsörisbalkenom i 5 capitlo.^[40]

§ 10. Såsom skuld må emot ständig skuld qwittas;^[41] ty :nå och giäster, ther giästgifwaren honom något rätteliga skyldig är, thet i betalningen af korta. Tilställer giästen, som afresa wil, giästgifwarenom nögachtigan pant, eller borgen för sig om ene skyndsamma betalning; wari tå giäster qwitter och lös för allo wålde: kan och giäster sig annorleds med wärdenom förlika wari lag samma.

§ 11. Gör giäste wåld med sår, blånad, eller blodwite på giästgifware eller fohrman, eller thes husfolk, tå han sig, sitt hus och ägendom rätteliga förswarar emot then som med wålde wil honom något aftaga, eller utan betalning afresa; straffes tå som för andro edsöre, och wari ogilt alt som han i sine wåldsgiärning får.^[42] Gifwer Wåldgiästare them oqwädins och hädiska ord, eller annat tilfogar, som edsöre ey rörer; ligge thet alt i twebotum.

§ 12. Hwilken the hästar och tyg, som utlegias, af kätio illa medfar, eller något annat hos giästgifwaren af wårdslöso förderfwar; betale efter mätsmanna ordom, Skadar han af upsåt och ilwilia thes resotyg och hästar; betale dubbelt, och må han sielfwer, eller thes gots qwarhållas, til thes alt guldit är, som han, eller hans tienista hion förtärt, eller brutit hafwa. Går wagn, eller tyg, som leges, sönder af thes rätta bruk; eller föra giästgifwarens folk och hion then resande, och fördärfwa sielfwe häst, wagn, eller tyg; wari tå then resande fri för allo thy, som utom hans rätta förwållande skier; och sware wärden för allo thy han, hans hus- och tienistafolk emot then resande föröfwa med bedrägeri, stöld, eller wåldswärkan: hwarföre och then brotslige dubbelt mer än annar plichta skal i thesso måleno: äfwen skal och giästen ey allenast för sitt, som sagdt är, utan och för sitt folks brott swara och gälda, och dubbelt böta, eller then brotsliga qwarlemna och plichta låta, om han sielfwer oskyldig är, och för honom ey böta wil.

§ 13. På hwariom skiutshäst med kärro eller slädo må ey mer än ett skieppunds tyngd läggias, eller flere än en rida: slädo och kärro efter en häst mågo twå personer nyttia, och tre personer en wagn eller slädo efter twå hästar, och tå ey mer än hwar sin wåtsäck, eller liten kisto med sig föra: hwilken med större tunga hästen beswära wil; förene sig med giästgifwaren om legone.

§ 14. Hwar häradsfogde i sino härade underrätte sig med länsmanne, eller twem af nemden hwario halfwo åhr, och tilse huru giästgifwaren sitt ämbete i acht tager och förestår, hus med allo innanredo håller, hurudana sängar, sängakläder, bord, stolar, tyg, hästar, fartyg, husfolk och tienistahion han hafwer, och honom alwarligen tilhålle, alt thet skada och oredo förorsaka kan, at bättra och afskaffa, samt wid nästa ting thet, och alt hwad som brister och klagas öfwer angifwe. Försumar fogden thetta; böte hwar gång fem daler, och sware för then skada, som therigenom hända kan.

§ 15. Hwilken som fria förtäring och skiuts genom landet, igenom falska pass och andra osanning, af almoganom, eller giästgifwaromen tager; böte hundrade daler, och för falskheten särskilt tyo daler:^[43] och wari häradsfogden plichtig then, som så brottslig finnes, til nästa ting qwarhålla, om han med sino ägendom, eller borgan sig ey kan och må lös giöra: försumar häradsfogden härutinnan ett troget bistånd, och warder thertil lagligen öfwertygad; böte femtyo daler:^[44] beträdes han annan gång med sådana försumelse; böte dubbelt.

---

Byggningsordning i städer.

Cap. I. Om städers bebyggiande i gemen.

§ 1. Uti hwariom stad skola konungens ämbetsmän, samt borgmästara och råd så laga, at med allo bygning rätt- och skickeligen tilgår, så wäl the stadenom sielfwom, som the inwånarom enskylt tilhörer. Förordnes och wisse män, som theröfwer ett flitigt upseende hafwa, samt thet som behöfwes rätta, at wid hwariahanda byggiande, hwarken stadenom, eller någrom thes inwånarom skier något mehn eller intrång i några måtto.

§ 2. Öfwer the städer, som efter konungens wilia, eller tillåtelse, af nyo komma at anläggias, skal ena rätta afritning författas, och af konungenom gillas till ett skickeligit bebyggiande, som utwisa kan synrätta gator, gränder, torg och andra allmanna platser; emot hwilka afdelning ingen bygnad bör tillåtas. Skiftes sedan alt uti fiärdungar; the ther så wäl som torg, gator och gränder, med sina wissa namn utmärkias skola: ther efter mågo, med konungens ämbetsmäns, samt borgmästara och råds godtfinnande, tomter utdelas för them som ther byggia wilia.

§ 3. Alla qwarter skola anläggias efter rättan winkel, ther thet mögeligen så skie kan, och gator therwid således inrättas, at hwaria tomt kan hafwa aflop för sino watne ut på gatona. Alla tomter utstakas til sina rätta radar, bredden åt gatan, och längden in ät qwarteret. Ingen må sådana tomta skilnad utan borgmästara och råds lof och minne sedan förändra. Giör thet någor; böte tiugu daler, och lägge tomt i samma läge hon förr legat hafwer.

§ 4. Allmänna stråkgator uti städer, som af nyo byggias, warin tiugufyra alnar breda; men twärra gator och gränder sexton alnar.

§ 5. Uti gamla städer, hwarest alt thetta icke blifwit i acht taget, inrättes wärkeligen äfwen sådant skick, som sagdt är, wid gifna tilfällen, med allmanna platsar, gator, gränder, och tomta skilnade; särdeles ther någor stad antingen hel, eller til en dehl igenom hwaria olyckelig händelse afbränd warder.

§ 6. Nu skall en allmanna plats, eller gata til stadsens nytto, antingen af sådant tilfälle, som ofwanbemält är, eller eliest efter konungens befallning inrättas, och sålunda ens eller annars fria och egna tomt, gård eller hus nödwändeligen ther til helt, eller til ett stycke intagas och afrymas; hafwi tå äganden inga macht för sig samma tomt och hus at behålla, eller annarledes at bebyggia, än the öfwer samma ort giorda författning tillåter: dock bör then, som således mister, och afträder sino, niuta efter laga werdering, sina fulla betalning, eller skiäligit wederlag.

§ 7. Wil ey ägaren sig rätta låta, och thet som af hans gårde och tomt kan öfrigit blifwa, efter giordan afstakning, byggia och behålla; hafwin tå borgmästara och råd macht thet, efter föregående werdering, til en annan at uplåta och försälia, som thet byggia wil, och niute kiöparen theruppå stadsens fastabref, sedan han wärdet uti penningar hafwer ägaren igenom witne tilbudit, eller, ther han icke wiliat them emottaga, honom til handa i rättenom, och, som lag fordrar, satt, samt therhos befinnes, samma tomt »vara lagbudnan och lagståndnan.

§ 8. Hörer the tomt stadenom til; tå må hon utan lösn wid sådana gaturättning intagas och brukas: men honom, som afträda måste, kan, ther han så begärar, och lägenhet ther til finnes, på annat ställe ena tomt inrymas med lika wilkor at byggia och bebo: är uppå the förra tomt några särdeles märkelig förbättring giord; niute tå ägaren så wäl therföre, som för sine bygning, eller thes afflyttiande ena billigan wedergiällning.

Cap. II. Om oskickeliga och förbudna bygningar i gemen.

§ 1. Ingen uptage af stadsens mark och grund några tomt, än mindre the samma bygge utan konungens ämbetsmans, samt borgmästara och råds lof och tillåtelse, så och therpå folgda tilbörliga utstakning: hwilken annorlunda giör; miste then så intagna platsen, och rifwe sina bygning neder, samt böte tiugu daler.

§ 2. Så må ock ingen uppå sine egna, eller stadsens honom tilmätta tomt några bygning å nyo företaga störra eller mindra, af sten eller träwärkome, förr än han sig therom hos borgmästara och råd angifwit, och honom sedan af then, som ther til förordnad är, utwijst warder, huru han sina bygning rätta skall, at hwarken staden eller hans granne theraf lider mehn och skada: giör någor theremot; böte tiugu daler, och rifwe strax thet neder, som så oskickeligen bygt war: far han fort emot förbud och warning med sine bygning; böte dubbelt, och rifwe, som sagdt är, neder: wil han sig äntå ey rätta; låte tå borgmästare och råd uppå hans bekostnadt thet som bygt är nederrifwa; och böte then motwillige tredubbelt.

§ 3. Om then som gammalt hus, gård, mur, eller plank rifwa, och sedan ånyo upsättia wil, wari lag samma.

§ 4. Fördriste sig ingen byggmästare, murmästare, murkarl, eller timberman några bygning för någrom i stadenom at anläggia, knutstenar och syllar at nedsättia förr än han för wisso wet, at af konungens ämbetsmanne, samt borgmästaromen och rådeno lof ther til gifwit, och ena rätta afstakning therpå skiedd är. Giör någor af thessom förnämdo theremot; böte första gången tyo daler: kommer han annan, eller flera gånger igen; böte hwar gång dubbelt. Böra och thesse ändra och bättra utan betalning thet the emot hans, som byggia wil, wetenskap, eller orätteliga, honom til skada mura eller byggia.^[45]

§ 5. Ingen tillåtes at byggia något ut på allmanna gator, wari sig trappor eller bislag, ther icke ena särdeles nödwändig omständighet thet kräfwer: och hwarest sådant må skie; achtes thet tå ändteliga, at thet ey går öfwer tijo qwarter ifrån sielfwa huset: men ther gatan är så beskaffad, at hon af trängsel lider något mehn; tå skal sådant icke tillåtas: giör någor theremot; bryte strax neder, och böte tiugu daler.

§ 6. Ingen må och öfwer gränder hwalf byggia wid bot samma: och the gamla hwalf, som kunna öfwer några gränder finnas, böra wid gifwet tilfälle, som förr är sagdt, borttagas, och ey åter byggias.

§ 7. Hwar som wid allmanna gata, eller gränd hemligit hus bygger, eller några orena waturänno sättia låter; böte tijo daler, och rifwe strax bort: treskas han, och icke sielfwer rifwa wil innan förlagdan tid; ligge thet i twebotum, och afskaffes med thens omkostnade som ey hölt lydnona.

§ 8. Låter någor tomt sina öfwer try åhr, sedan han warnad är, i stadenom obygdan liggia; wari tå the tomt til staden förfallen, och sälies sedan åt them som byggia wil och gitter. Samma lag wari om förfallande hus, hwaraf staden wanheder hafwer, och någor skade snart hända kan.

§ 9. Mågo ey eller i stadenom, ther folk bo och byggia kan, och ther synnerliget utryme ey finnes, stora tomter til trägårdar och annat sådant intagas: och ther sådane platser, efter giordan åtwarning, icke warda bebygde; uplåtes the tå sammaledes til andra, som them lagligen byggia wilia.

Cap. III. Huru gator, torg, broar, och andre platser uptagas och renhållas skola.

§ 1. Alle som hus, gårdar och tomter i stadenom äga, ingom undantagnom, fyllen gatu, iämnen, och stenläggen så långt thera tomt sig sträcker, efter högd och skick, som förskrifwet warder och rätteliga utwijst. Nu är icke ägaren så när, at han thetta sielfwer förrätta kan; drage tå then, som gården eller tomten på hwariohanda sätt besitter och åbor, försorg, at gatulägningen blifwer fullgiord, och afräkne sedan thes bewisliga bekostnadt med ägaren. The som å båda sidor om gatun, gent emot hwar annan byggia, böra hwarthera för gatuns halfdel swara, och huus således läggia, at hon iämt tilsammanfogad warder: och skal then samme, som wid torg och hamnaplatser hafwer hus sitt eller gård liggiande, iämwäl ifrå sino huse så långt fylla och stenläggia, som ena halfwa gata sig sträckia bör.

§ 2. Ingom må tillåtas, efter eget behag, och utan thens, som thertil rätteliga förordnad är, laga utstakning, sin gatu läggia, så at hon til högd, eller diuphet, blifwer iämn emot grannens: giör någor theremot; böte tijo daler, och ware thertil skyldig efter utstakningen sin dehl strax at rätta och iämna.

§ 3. Befinnes någor, tå han herom tilsagd warder, trög, och således försumar thet at giöra, när hans grannar bredewid och gent emot honom boande sådant i wärket ställa; böte första gången tyo daler, och andra gången dubbelt: men om han äntå är motwillig; lage tå och lägge then, som å stadsens wägnar är förordnad at hafwa här med upsyn, igenom annat ther til bestält folk, hans andel i gatone, och låte sedan fulla betalning af hans ägendom therföre utmätas och uttagas; och böte ther hos then motwillige för tresko sine tredubbelt.^[46]

§ 4. Alla gator skola iämwäl goda rennstenar hafwa til watnets fria utlop: ställer någor sina rennstenar sålunda at watnloppet förhindras; böte tijo daler, och rätte genast thet som felar.

§ 5. Eho som wid watnet byggia wil, ther bro i ställe för gato behöfwes, then skall henne strax för sina tomt uplaga: skier thet ey; böte tijo daler, och låte borgmästara och råd, igenom stadsens folk brona förfärdiga, samt betalning therföre af tomtäganden uttaga.

§ 6. Alle skola och för sitt hus, gård, och tomt, halfwa gatona emot sin gent öfwer boande granna renhålla, orenligheten in til sina sido sammanföra, och sedan strax afföra til the platsar som tillåteligit är: försummar någor thetta, eller utur sino huse och gårde några orenlighet ut på gatona förer; böte fem daler första gången, och sedan dubbelt, så ofta han heremot bryter.

§ 7. Kastar någor sina orenlighet in på ens annans gata; före hona strax bort, och böte så ofta han thermed beträdes, tijo daler: kastas något ut på gatona igenom fenster eller glugg; wari lag samma: skier theraf någor skade; betales iämwäl then samme: händer therigenom sår eller dråp; plichte tå, som lag säger uti Dråp- och Såramålom.

§ 8. Nu kan någor så motwillig finnas, at sedan han en och flera gånger är warnad, och straffad warden, låter äntå orenligheten blifwa på gatone liggiande; låte tå then, som på stadsens wägnar hermed bör hafwa inseende, igenom några thertil bestälta, the samma bortföra; och then motwillige betale strax bekostnaden, samt för sinom motwilia böte tiugu daler.

§ 9. Ingen skal uppå almanna gatu hafwa liggiande stockar, brädhögar, stenhögar, eller hwad annat thet wara må, så at fria resor och farter therigenom hindras och obeqwäme giöras: therföre och then som wid första åtwarning sådant icke borttager; böte tijo daler, och sedan dubbelt: men är någor uti bygning stadder, och nödwändeligen til sitt bygningswärk något rum af gatone til en liten tid behöfwer; söke han therpå af borgmästaromen och rådeno tilstånd; ta honom så mycket thertil må uplåtas, som gatans läglighet kan tåla.

§ 10. Uti stora, folkrika och andra förnäma städer tillåtes ingom låta sina swijn gå ute på gatun wid tijo dalers plicht, så ofta någor thermed beträdes, och hafwi hwar och en fria macht sådana swijn at borttaga: men wil ingen annar; tå skal then, som ther til förordnad warder, them i hiäl slå och af wägen skaffa.

§ 11. Nu kan så hända, at något fä, eller annat diur dör i ens gårde; tå må han thet igenom sina egna legohion, wid samma plicht som i Byggningabalkenom förmäles, om the sig undandraga, eller igenom andra, som thertil förordnade äro, bortföra låta: kastar någor ett sådant utpå gatona, eller i watnet, ther thet icke strax afflyta kan, utan blifwer liggiande; böte tijo daler, och skaffe thet sammaledes utan upskof bort: men ther sådant, som kommer på allmanna platser och gator at utkastas, eller uti watn at wräkas, och ther liggia, wetandes ingen, hwem thet tilhördt, eller ho thet giordt hafwer; låte tå staden, för wissa betalning, igenom them, som ther til förordnade äro, afföra; hwilke, om the sig therifrån undandraga; böte hwar för sig sex daler, och tilhålles icke thes mindre thet samma at förrätta: men ther någor enom sådant såsom nesligit förwiter; plichte therföre som lag säger i 15 capitlo och 5 § i Byggningabalkenom.^[47]

§ 12. Torg, hamnar, broar, och flero allmanna stadsens platser, skola antingen igenom indelta dagswärken, eller eliest af stadsens medel, eller sammanskott af thes inwånarom, efter som lägenheten finnes, wid macht hållas, och rensas.

§ 13. Hafwi ingen uti hamnen toma farkoster liggiande androm til hinder: giör thet något; böte tyo daler: men then som förer orenlighet, barlast, och gamla wrak tijt; böte tiugu daler, och wari förplichtad med sinom omkostnade sådant at bortskaffa.

Cap. IV. Om bygning grannar emellan.

§ 1. Ingen bygge för när sinom granna, och honom till skada: och förthenskul eho som något byggia wil bredewid sins grannes hus, och tomt, eller nederrifwa gammalt hus, mur eller plank, wari han i thessom målom plichtig sinom granna fiorton dagar förr ut therom at tilsägia: och syne iämwäl the, som ther til förordnade äro, som förr är sagdt i 1 cap. § 1.

§ 2. Sammaledes må och ingen bredewid sins grannas tomt, hus, brunn, eller annat sådant, sina tomt, husgrund, källare, eller brunn så när och diup gräfwa, at grannen theraf i några måtto får skada; hwarföre och så bör grannans wetskap föregå, och warning skie förr än något sådant wärkeligen kan företagas.

§ 3. Hwar som byggia wil skal och sielfwer så laga, at hans takdrop drages in på hans egna tomt, med enkelt röste emot grannan: men ther thet åt grannans gård wändas skal, bör han ena alin brett dråprum emellan sitt och grannans hus, watnet emottaga uti ena undersatta ränno, och sedan igenom sina tomt afleda; wändes gaflen åt grannans bygning, må wäl knut emot knut, och mur emot mur sättias; dock så at takdråppet tijt ey wändes, ther thet grannanom kan skada.

§ 4. Bygge ingen något hus in til sins grannas wägg, mur, eller plank, utan hans lof och minne, med mindre han ther emellan warachtig wägg sielfwer sättia låter utan grannans skada: framledes och i synnerhet är märkiande, at the hus, som swåran stank förorsaka, skola afsides, och så långt, som möjeligt är, ifrån grannans wåhnhusom byggias: bör ock ingen emot sins grannas wägg några orenlighet sanka, eller något watnlop så ställa, at han theraf skada och olägenhet lider, utan bör hwar och en igenom sina egna tomt sådant afföra.

§ 5. Ey eller må någor hafwa fenster, eller glugg uti sins grannas gård och tomt utan thes lof och minne, eller at therpå wisas kan laga häfd, eller annor rättighet, som framdeles skils.^[48]

§ 6. Hwilken man som något i thessom målum annorlunda giör, bygger och lagar så at grannen theraf pröfwas lida mehn och skada; ändre han och rätte sina bygning, betale skadan, och ther til böte tolf daler.

§ 7. Faller mans bygning af wanskiötsel neder, och giör skada på annars bygning; wedergiälde tå then wållande samma skada, och böte iämwäl tolf daler: är han therom förra warnad, och äntå försumar at bättra thet som bättras borde, och ther igenom skier skade; böte dubbelt. Förorsakas således dråp, eller sår; böte tå som i Dråp- och Såramålom urskils.

§ 8. The som hafwa sina tomter tilsamman; hållin halft plank och stängsel emot hwarannan: försumar thet någor thera, och theraf skier skade; betale then samme och bättre strax thet som felar, och böte thertil tolf daler, om öfwer hans tresko klagat warder.

§ 9. Samma bot wari, om ens grannas tomt ligger högre emot the andra, och iorden samt thes fyllning nödwändeliga behöfwer med stenmur at emotstödias; ty then som för sine tomt hafwer störra nytto häraf, wari han och plichtig, efter skiäligit ompröfwande, at hafwa större delen uti thetta beswäret.

§ 10. Komma och twå eller flera at äga ett hus tilsamman; tå skal hwar och en af them efter sin andel kosta på thy som rätteliga länder til husets wid macht hållande: skier thet ey; uttages tå then nödige ther til giorde omkostnad, af thens, som försumar när han lagligen therom tilsagd är, antingen andel i samma huse, eller androm redbara ägendome.

§ 11. Påstår någor sig hafwa rättighet något at nyttia inpå sins grannas hus, gård, eller tomt, thet honom länder til beswär och olägenhet; upwise tå klara skiäl, at han ther til med rätto kommen är: såsom igenom laga häfd; ens, som ther öfwer rådande warit, yttersta wilia och förordning; framgent warande afhandling; laga dom och utslag: eliest bör sådana rättighet ingom tillåtas.

Cap. V. Om stadsens bygningar.

§ 1. Wid stadsens enskylta bygningar; såsom hus, broar, och annat mera, hafwin konungens ämbetsmän, samt borgmästara och råd noga inseende, at the wäl skiötas och wid macht hålles. Omkostnaden, som therpå nödwändeligen måste anwändas, skal tagas af stadsens inkomster, om the finnas: men ther the icke äro at tilgå; bör tå ther til ett allmänna sammanskott skie af them som under staden höra.

§ 2. Ifrån the beställningar, som genom dagswärken med folk och hästar kunna göras, undandrage sig ingen under staden lydande när han therom tilsagd warder; eller betale therföre så mycket uti penningar, som thet af androm kan legas före: treskas någor härwid; böte första gången tijo daler, och sedan hwar gång dubbelt, och thet han skyldig således blifwer at giälda, uttages af hans ägendom.

Cap. VI. Om eldens bewarande uti städer.

§ 1. Alle eldstäder inrättes med särdeles warsamhet, och bygges så at therwid intet fel må begås, hwarigenom elden kan wäggar, bielkar, eller tak itända: i synnerhet böra the eldstäder, hwarutinnan mycken eld och ofta brukas skal, så mycket som möjeligit är, långt ifrån wäggomen anläggias: skier thet annorlunda, och husägaren thet som felar icke strax rättar och lagar tå han therom wid brandsynen, eller eliest warnad blifwer; böte femton daler, och sware iämwäl til skadan, som theraf kan hända.

§ 2. Så böra ock the som med eldstäders upbyggiande omgå, särdeles murmästara, när the pröfwas hafwa thetta försumat, böta tiugu daler, och ther iämte wara skyldige på sin bekostnadt thet, som felachtigt war, at rätta och afskaffa, som förr är sagdt: men wore thet och skiedt med husägandens wilia och wetskap; böte iämwäl han tiugu daler, och skadan åter, som androm kan therigenom tilfogas.

§ 3. Skola och uti alla städer öfwer wissa thera delar och qwarter brandmästara och rotmästara så månge förordnas, som stadsens lägenhet, och inwånarena myckenhet fordrar: hwilke i gemen böra hafwa ett wakomsamt och flitigt inseende på alt thet, som til at förekomma eldswåda nödigt och nyttigt pröfwes: och undandrage sig ingen, som til thenna beställning af borgmästaromen och rådeno utwald warder, utan laga förfall, wid tijo dalers böter: doch böra the blifwa ifrån thesso ämbete aflöste af androm, antingen årligen, eller eliest, eftersåsom lägenheten thet kan medgifwa.

§ 4. Nu kan så hända, at the sålunda tilsatte brand- och rotmästara af siuko, eller andra laga förfall kunna hindras, och således ey wara tilstädes: ty böra och andre iämwäl wara förordnade, theras ställe, wid sådana händelse at förträda; på thet, enär så behöfwes, talet af slikom upsyningsmannom altid må wara fullt, och icke någor skade, eller afsaknad så medelst förorsakas: blifwande och the sa ifrån thessa beställning aflöste, som the förrige, och andre åter i thera ställen antagne.

§ 5. I synnerhet wid brandsyn, som twå gånger om året hållas skal, och eliest så ofta borgmästara och råd nödigt pröfwa, skola thesse brand- och rotmästara weta sin skyldighet wara, tillika med androm stadsens betientom, samt murmästarom, och andro bygningsfolke, uti the them tilordnada delar af stadenom, hus ifrån hus, och gård ifrån gård, noga bese alla eldstäder: granneliga också tilse, huru snickara, swarfwara, wagn- och hiulmakara, och flere slike med eldenom sig förhålla, och them förmana som med sådana saker omgå, hwaraf brand kan lätteligen hända, at the elden warsamliga handtera: ther til med ransaka i stallgårdar, om foderhusen äro när wid skorstenar, eller andra hus, hwaraf eldswåda kan befaras, på thet alt sådant må kunna i tid, och som wederbör, rättas: the mågo och utmärkia, huru med ödestomter och bygningar är beskaffat, och sedan borgmästaromen och rådeno thet wid handena gifwa, och förwara, så att ey eller af ödeshusom någor eldskade stadenom må tilskyndas: skola ock i lika måtto wederbörandom tilsägia, inga starka eldar i otid och sehnt på nattene at hafwa, utan ther slika beställningar kunna wara, som sådana eldar fordra: i hwilko händelse bör om aftonen alt tilredas, och bittideliga sedan om morgonen thet öfriga förrättas, doch mågo the som öfwer sina brygning och rosta waka, eller malt torka, öfwer nattena eld hafwa, när the warsamligen thermed omgå: yttermera böra ock brandmästara med sino fölie uptekna alla, som ey kunna wisa sig nyligen låtit sota sina skorstenar, eller rättadt annat fehl med them finnes, hwaraf eldswåda lätteligen, särdeles om wåhr och sommar tå stor hete är, kan förorsakas: ther iämte i husom och gårdom allwarligen förmana, at ingen bär bar eld eller lius oförwarat och utan lyktor i sådana hus eller rum, hwarest hö, halm, wed, näfwer, spån, lijn, hampa, eller annat slikt förwaras, ey eller sådant, som lätteligen kan itändas, på ugnar, eller annat farligit och löst rum blifwer liggiande: therhos åligger och them med flit ransaka, om brygghus, kölnor, badstufwor, smedior, kiök, bagara och krukomakara ugnar, och flera sådana eldstäder, som starka eldar fordra, rätteliga bygde, förwarade, och renhåldne äro; och ehwarest the i någro huse, eller gårde, ingom undantagnom, finna något fehl, antingen i eldstäder, gamla tak och träbygningar, eller hwad annat hälst wara kan, som någon fara af eldswåda med sig hafwer, thet böra the föreläggia husägaren, eller honom som husrummet åbor och innehafwer, wissan dag alt at laga och rätta: försummar han thet sedan innan samma dag at giöra; böte femton daler, och hafwi brandmästaren fulla macht thet felachtiga tå utan längre upskof at nederslå och kullrifwa; hwilket ägaren, eller then i hans ställe är, strax skal låta uprätta och laga wid samma straff : tillåtes och honom, som för hyro, eller eliest pantewis huset eller gården besitter, alt thet, som härpå nödwändeligen kostas, på ägarens räkning at afföra.

§ 6. Upkommer någor skade af elde sedan thenna warning skiedd är; böte tå then brotslige femtijo daler, och återgiälde skadan, eller plichte med kroppen.

§ 7. Hindrar någor eller wägrar them, som ena sådana brandsyn förrätta, noga at ransaka och besichtiga alla rum som the uti huseno, eller gårdenom nödigt pröfwa at bese; böte tijo daler: och then oförrätt them skier i thesso måleno med ordom eller giärningom ligge i tweböte. Kommer wåld med hugg och slag theruti, som edsöre rörer; plichte som i Edsöresmålom urskils.

§,8. Ingen som bor, eller giäster i stadenom gånge sielfwer, eller tillåte sitt folk och tienstehion at gå uti hus, och särdeles i sådana rum, som sagdt är, och ther något kan wara liggiande, som för eldswåda farligit är, med bart lius, eller androm oförwarada elde; pröfwes theraf eld wara upkommen, och någor skade skiedd; ware samma lag, som här frammanföre 6 § förmäles: giör thet legohion emot husbondans warning och wetskap, och ey orkar botum; plichte tå med kropp eller arbete, som skadan är till. I lika måtto straffes och the som i sina sängar liggande dricka tobak, eller wid oforwarat lius skrifwa eller läsa, och therigenom skade af eldenom upkommer. Om them, som inom städer kasta swärmara, och them lika eldar, hwaraf brand upstiger, wari lag samma, skier ingen skada; bötin i allom thessom målom tijo daler.^[49]

§ 9. The som uti sina hus med sådana waror omgå, hwaraf elder snart och lätteligen kan uptändas; förwaren them wäl på the ställen afsides, ther elder icke behöfwes at nyttias: sammaledes the som sådana handteringar idka, therwid eld särdeles är farlig, tagen sig ock som nogast til wahra uti alla tilfällen: kan thet pröfwas, at the thet icke giordt hafwa, och skade således igenom eld förorsakes; plichte tå iämwäl the therföre som sagdt är i 6 och 8

§ 10. Ingen winskänk, giästgifware, eller krögare hafwi något lius, eller eld for någrom sinom giäste som til dricks sitter sedan klockan är nijo slagen om aftonen, och förr än ur wård är ringt om morgonen: giör thet någor; böte första gången tijo daler, och sedan dubbelt, så ofta han thermed beträdes.

§ 11. Alle warin plichtige at låta the i stadenom bestälta skorstensfejara så ofta, som behöfwes, rensa och sota sina skorstenar: men händer thet så at sot brinner, och then som huset bebor icke kan bewisa, at han så ofta, som behöfwes, låtit sin skorsten rensa; böte tå sex daler första gången, och sedan dubbelt: kan och pröfwas, något fehl, eller försummelse thermed af skorstensfejaren wara begången; böte han lika mycket, eller plichte uti fängelse wid watn och bröd uti otta dagar första gången: kommer han sedan igen med samma försumelse; lide tå thet straff i fiorton dagar och afskaffes.

§ 12. Uppå the tider om året, som stor hete och torka är, skal också brandwacht uti staden omkring gå, och then til så stort antahl, som behöfwes, igenom en af hwario huse och hushåld, ingom undantagnom, in til thes at skiftet gådt hafwer igenom hela staden: hwartil låtin brand- och rotmästara biuda och tilsägia dugeligit folk at komma med tilhörigom redskap: kommer ey then på förelagdom tid och ställe tilstädes, som härtil ansagd warder; böte hwar gång fem daler: hafwer icke någor i sitt hushåld något härtil tienligit hion; förskafie tå thet för lego wid samma bot.

§ 13. Thesse, som brandwacht gå, böra, ther the någon eldsfara finna, then strax upenbara, och sökia at afwäria: såsom och ther någon förhuden eld warse blifwa, tilhålla husfolket then at utsläckia, och dagen efter hos domaren angifwa: försumas thetta af hwariohanda tilfälle och wårdslöshet; böte tå brand- eller rotmästare fem daler, och alle the med honom, hwar för sig en daler: sätter sig någor emot thenna wacht, och them på något sätt oförrättar, tå wachten rätteliga i allom ärandom framfar; ligge thet alt i twebotum, hwad thet är ord eller giärning.

§ 14. Tornwäcktara skola och tilsättias, som alla behöriga stunder, särdeles om nätterna uti stadenom wacht hålla, samt när någor eldsfahre sig yppar, strax igenom ett wist tekn thet til känna gifwa: försumar tornwächtaren thet; plichte med otta dagars fängelse wid watn och bröd: skier thet af honom mer än en gång; wari tå sådant hans straff uti fiorton dagar, och sättes ifrån tiensten, och en annar i hans ställe: börande ingen, som af borgmästaromen och rådeno thertil skickelig pröfwas, sig therifrån utan laga förfall undandraga, wid straff af otta dagars fängelse, som nu sagdt är, och tilhålles icke thes mindre samma tienist at antaga.

Cap. VII. Om brandredskap, och hwad ther til hörer.

§ 1. Hwar och en husägare hafwi uti sino huse allan nödig och färdig brandredskap, såsom gildan stega, och ther bygningar i gårdenom äro flera, en til hwaria bygning, så framt the icke så inrättada äro, at man kan lätteligen komma af thy eno take til thet andra, en haka eller flera, ena eldyxe, eller flera som husen wara kunna, tu eller flera läderämbar, watnkar, handsprutor och watntunnor med qwastar ther til, samt hwad mera wid sådana olyckeliga händelser kan pröfwas nyttigt i förråd at hafwa, och efter hwars och ens orts och tids lägenhet af borgmästarom och rådeno kan til stadsens och inwånarena nytto förordnat blifwa.

§ 2. Äger någor flera hus eller gårdar än han sielfwer bebor; förese tå them androm iämwäl med sådana nödiga brandredskap, eller så lage, at then som huset eller gården hyrer alt sådant wid handena skaffar: wil husägaren sig ey tilbörligen therom wårda; pålägges tå hyromannenom sådant at fullborda, hwars bekostnadt han af the betingada hyrone skal hafwa fullkomliga macht at korta.

§ 3. Öfwer thetta skola och brandmästara, och them tilförordnada wid brandsyn, och eliest så ofta tilfället fordrar noga ransaka, och ther the befinna, någon hafwa antingen ingen, eller emot ordningen och sina lägenhet alt för ringa brandredskap, förmana honom alwarliga, och wissan dag föreläggia, thet som wid hans brandredskap felar sig at förskaffa: försumar han thet; angifwin the tå honom strax hos borgmästara och råd, och böte han tå för ene sådana försumelse första gången tolf daler, och sedan dubbelt.

§ 4. Föruthan thenna redskap, som alle stadsens inwånare uti sina hus och gårdar hafwa böra, skal och hwart och ett brandmästarskap, eller then del af stadenom, som under enom brandmästare hörer, hafwa sin särskilta brandredskap uti goda watnsprutor, stora brandsegel, och alt thet öfriga thertil fordras, i förråd, som på wissan och beqwäman ort uti samma brandmästarskap bör wara under thes brandmästares förwar och giömo. Til inkiöp af allo thesso skola först anwändas the böter, som uti samma brandmästarskap efter brandordningen falla kunna; och ther the ey förslå; förskiutin tå alle uti brandmästarskapet boande och husägande ther til efter ägo thera i husom: treskas någor thet at utgifwa, som honom i thesso måleno skiäligen, som sagdt är, pålagdt warder; böte tå tijo daler, och thet, han utläggia borde, uttages och af hans ägendom igenom borgmästara och råd: försumar brandmästaren här wid sitt ämbete, eller något af thesso redskap igenom wårdslöso låter förfaras; böte sex daler och skaffe thet med sinom bekostnade til rätto som förfarit är.

§ 5. Så bör och hwar och en stad, efter sina lägenhet, utöfwer alt thetta, hafwa ett enskylt förråd, til allmanna nytto, af god, warachtig och tienlig brandredskap, och til thes förwarande wissa hus upbygda, så många, och på the orter i stadenom, som thes storlek och beqwämlighet hälst pröfwas fordra: hwaröfwer konungens ämbetsman med borgmästaromen och rådeno, igenom wissa betienta skola hafwa ett noga inseende, at alt som ther til behöfwas kan, förskaffes, samt färdigt och wid macht hålles.

§ 6. På the orter i stadenom, som tarfwen fordra, och beqwämligheten medgifwer, inrättes iämwäl gode allmanna brunnar med stadsens omkostnade, och hålles sedan altid färdige.

Cap. VIII. Om wådelds släckiande.

§ 1. Ho som först warse blifwer, at någor wådeld är itänd; gifwe han strax them närmast boandom med rop och åkallan, eller eliest tilkänna, skolandes ingen i tysthet sökia at dämpa then eld som någon särdeles fahra synes med sig hafwa, och ther igenom gifwa honom tilfälle mer och mer at tiltaga och sig utbreda: bryter någor häremot; ware tå thet honom räknat för ene försumelse, och plichte som skadan kan wara stor til, som theraf förorsakas.

§ 2. Alle the som uti grannaskapet bo, när ena sådana olycka af wådelde upkommer, waren skyldige, ther fahren icke är alt för stor, och them för när, först sökia at släckia elden så mycket som mögeligit är, innan the sig företaga sina saker at undanflyttia, och eldsläckningen thermed försuma.

§ 3. Alle brandmästara och rotmästara, samt någre af hwariom gårde i stadenom, eftersom thera lägenhet är, skola wara tilstädes med hästar och wagnar, eller kiälkar, watnkar, ämbarom och allom androm redskapi, som thertil tienlig är, när sådana olyckelig händelse sig tildrager, och arbeta på eldens dämpande, samt thera sakers räddande, som i största faran äro: försummes thetta utan laga förfall; böte tå brandmästare tijo daler, rotmästare fem daler, och alla the andre, som sig ey infunnit hafwa, hwar för sig tre daler.

§ 4. The som efter hwars och ens stads ordning äro bestälte til wissa syslor uti sådana händelse, ware sig antingen med watnsprutors, brandsegels, eller andra sakers och redskaps tilskaffande, eller til annat nödigt arbete, böra utan allo drögsmål komma tilstädes, samt hwar och en sitt tilordnada arbete med flit förrätta: finnes någor härwid hafwa warit försumelig, eller i otid utan lof bortgången, eller tagit hästar och annan redskap therifrån; böte tiugu daler.

§ 5. Nu kan nödigt pröfwas, at några hus, til at förekomma eldens utwidgande måste kullkastas; säte sig tå ingen theremot, eller i några måtto hindre wid tiugu dalers bot, och wedergiälde ther til then skada som ther af upkommer.

§ 6. Alt löst folk, som bruka sådant tilfälle til sina nytto, och andre onyttige, som intet arbete giöra kunna, skola af brandmästaromen och androm, som härwid hafwa at befalla, drifwas utur wägen: ställer sig någon motwillig, och i ene eller andro måtto oförrättar någon af them, som härwid hafwa at biuda och befalla, eller öfwerfaller och af arghet hindrar någon uti sino laga arbete: ställes han tå för rättenom, och afstraffes såsom för fredsbrott med fyratio daler: kommer giärning theruti, eller oqwädins ord; plichte thesutan, som lag säger om androm stadsens betientom, när them uti thera laga beställningar sådant wederfares.

§ 7. Råkar någor i olycka, som wid eldens släckiande arbetar; gifwes tå honom therföre af allmänna medel wedergiällning.

§ 8. I lika måtto bekomme ock then som af wådelden utan sino förwållande någon skada lider, en af stadsens inwånarom gifwen och samlad brandstud, efter domarens ompröfwande, til undsättning och uprättelse: men ther någors hus, eller gård, til at förekomma störra olycko, måste nederrifwas, och wådelden therigenom kommer att stanna; tilordnes honom tå therföre full betalning af theras ägendom som således blifwit behållen, efter then iämlikhet, som domaren pröfwar och sielfwa rättwisan fordrar.^[50]

§ 9. Röfwar eller stiäl någor wid wådeld; straffes han therföre efter thy som liusligen står skrifwit i Edsöres- och Tiufwamålom.

§ 10. När elden är dämpader, skola af brand- och rotmästaromen wisse wachtare tilsättias, som gemenligen böra tilse och achta, at elden å nyo ey upkommer, ingalunda bortgående förr än the af androm rätteliga aflöste blifwa, wid samma bot, som lag säger i 4 §. Sedan elden aldeles släckter är; ransakas tå strax af rättenom, huru then war utkommen, och ther någor ther til finnes brotslig och wållande efter som förra sagdt är; dömes han tå, och straffes som saksens beskaffenhet fordrar, och här ofwantill förmält är: men pröfwas thet wara skiedt med wilia; förhålles tå thermed som i Högmålom urskils.

§ 11. I thessom målom äga böter så skiftas, at staden tagi halft, och brandmästaraskapet andra helftena, hwaruti then brotslige är boandes.

---

---

1. c. 23 5 6 Bygdab. ÖGL.
2. Kongl. M:ts Husesyns Ord. 1681 art. 23, Landshöfd. Instruct. 1687 art- 42-
3. Kongl. M:ts Skogsord. 1647 och 1664 art. XI.
4. Kongl. M:ts resol. för almogen 22 Decemb. 1697 art. 8.
5. Synes så klarare sammanhang med thet som fölier § seq.
6. Ratio: at han oachtad länsmansens befallning, låtit sina olaga bygning stå qwarra, och han för then skul måst å tinge therföre sökias. Och sålunda böter i S. L. then som icke wil rätt giöra osökter uti casibus pluribus.
7. The casus som allegeras af 25 cap. om skogseld synes icke höra hit, hwarest talas om elde som förorsakas i husom och gårde. Är ock decisio helt ulijk.
8. Conf. h. t. 29 cap. 16 §.
9. Ordet: »så» är skrifvet öfver raden. – I marginalen; lägges »så» til: ty ubi nulla culpa, ibi nulla quoque mulcta, l. 22 C. de poenis, c. 29 fin. Tingmb. LL. ingom bör osakum böta, hwarföre och i Iure Rom. distingueras inter latam, som i casibus prioribus, och levem culpam.
10. Conf. cap. 8 § 1 fin. Bygn. br. LL. Add. c. 3 § 6 fin. eod. tit. etc., 21 § 3 fin. etc.
11. Uti utkastet c. 4 § 12 är 10 dalers bot i Edsöresbalken för gärdesgård.
12. Conf. c. 4 § 1 Tiufw. b. i Utkastet.
13. 9 § 8.
14. Ursprungligen: thy the tu.
15. Eftersom i utkastet finnes nogot som her icke enligit synes med thy som i Edsöresb. therom förmäles; therföre har iag the senasta ord i thenna § therefter lämpat; i utkastet är 4 cap, 14 §.
16. Thenna § synes så kunna läsas, eftersom något synes uti utkastet misskrefwet, och något utlåtit.
17. Synes i utkastet något utlåtit wara eftersom ther icke talas menniskio. Conf. c. 5 § 3 i Såramålom.
18. C. 47 h. t. LL.
19. Kongl. M:ts bref 17 Novemb. 1686.
20. Ubi eadem ratio, idem quoque ius, l. . . . ff. Ad leg. Aqvil. et DD ad h. l., cap. 48 § 2 fin. Bygbr. LL.
21. Thet som i utkastet fölier synes kunna gå ut, och i stället skrifwas, som här utsatt är, eftersom om thessa casibus stadgat är uti c. 4 § 11 1 Edsörisbalkenom, och thet annorlunda än i thenna balk.
22. Synes kunna uti utkastet utgå: »häradet hemfallit». Ty thesse allmenningar höra konungen til, Kongl. M:ts Bref 5 jan. 1685, Kongl. .M:ts Förordn. 3 Febr. 1691 Kongl. M. Bref 23 Nov. 1696. 7
23. Högstb:te Förordn. 23 Nov. 1696.
24. Synes här kunna straff tilsättias; eliest synes lagen wara ofullkomlig.
25. Kongl. M:ts Stadga om diur och fogelskiutande 1664 art. 2.
26. Thessa landskap synes kunna här inflyta utan anwisning til Kongl. Förord. såsom the och i S. LL. uttryckomeligen upräknas.
27. Ursprungligen: 2 cap.
28. Thetta är infördt efter Cap. 2 Edsörisb. eftersom ther annarledes therom stadgas uti utkastet.
29. Thet som fölier synes uti utkastet icke behöfwas, eftersom thet samma förr sägs.
30. Kongl. M:t Förord. 1647 art. 17, och 1664 cit. art.
31. Cit. constit. 1647 art. 18 och 1664 eod. art. Conf. c. 27 Bygnb. Suderm. Ll..
32. Then 8 artic. uti utkastet synes kunna gå ut, eftersom i the förordningar icke finnes något här til hörande som icke här indragit är, och än mehr.
33. Kongl. M:tz Rescript 24 Mart. 1698.
34. Här synes § 4 uti utkastet kunna fölia näst efter § 2 och altså blifwa 3.
35. Kongl. M:ts bref 6 Decemb. 1695.
36. Kongl. M:ts många resolutioner och förklaringar, och isynnerhet öfver Adelns beswär 1686, 25 Octob. art. 28 och Allmog. samma åhr 11 Novemb. art. 21, åhr 1689 9 Mart. art. 1 och 22 Decemb. 1697 art. 20 samt Landshöfd. Instruct. 28 jan. 1687 art. 44 princ.
37. Här hafwer iag tilsatt balken hwarest sådant förmäles, med thy straff som ther uttryckes, och är i utkastet 5 cap.
38. Then § här införes är then 6 uti utkastet, 5 cap. hwartil iag efter lagsens anledning klarare och fulleligare något tilsatt.
39. Kongl. M. Hus. ord. 1681 art. 11.
40. Är i utkastet cap. 4.
41. Kongl. M. Förord. om Exsecut. i gemen 10 jul. 1669 art. lo.
42. Kongl. M. Förord. 1664 29 Aug. art. 24.
43. Vide c. 7 § 7 om tiufweri i utkastet.
44. Efter som lagen utan straff synes ofullkomlig; therföre kan och thenna bot tilläggias efter Kongl. M. Förord. 23 Nov. 1686.
45. Ratio: är hans, som byggia låter, wille; tå bör han efter lagen sielfwer ändra: men är thet emot hans wetenskap giordt, eller eliest orätteliga bygdt; tå bör then Som Så murar, eller bygget utan betalning ändra och bättra. R. R.: ubi Culpa, ibi poena, J. Patr.: Hwar skal sak sina ensamen böta.
46. Conf. c. 2 § 2 fin.
47. bot som cit. cap. 15 förmäles är och enlig med Kongl. M. Förord. 23 Maji 1696.
48. Per testamenta, legata etc.
49. Uti några brandordningar, så wäl som Upsala stads är och 40 marka bot, ther ingen skade skier.
50. C. 22 § 5 Byggb. SL.