Förarbetena till Sveriges rikes lag 5/Jordabalken

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ärfdabalken
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 5
Lagkommissionens förslag, 1698-1718.

Wilhelm Sjögren (red.)
Byggningabalken  →


[ 95 ]
JORDABALKEN


[ 97 ]

III. Förslag till Jordabalk 1713.

Jordabalken

Cap. I. Huru många slag jorda äro å landet och i stadenom.

§ 1. Å landet äro try slag egna jorda, krono, frälses, och skatta jordar; hwilka i allom iorda målom rätteligen böra åtskilias.

§ 2. Alle the, som besittnings rätt allenast hafwa, äro icke jordägande, wari sig stadge- stubbe- städio- och sämiojord, eller annor af slikom rätt, effter som the allenast besittias kunna på wissa wilkor: ärfwes förthenskul therutinnan, och skiftes icke annars än til förbättringen och bygnaden, såsom lösöra, syskena och slächtena mellan: sämier them ey; ligge tå thet til rättens dom och laga werdering.

§ 3. I städer äro och så krono jord och tomter, fri och egen grund, ofria eller stadsens tomter, samt kyrkio, schole, fattigo folks eller hospitala hus, iord, eller grund. Under stadenom lyda och frälsesåkrar och hagar; skatta och wilkorliga bördsrätts iordar och åkrar efter brefvens lydelse, och inom stadsens råmärke och mark.


Cap. II. Om rätt och rättighet, hwarmed hwaria ofwannämda jord innehafwas och besittias kan samt kiöpas och sälias.

§ 1. Kronojord må ingen undan kronone kiöpa, eller til ewärdeliga gåfwo begära: giör thet någor; hafwe konunger som effterkommer macht the iord för samma wärde at igenlösa, som hon före kiöpter är, eller gåfwona återkalla. Kyrkio, schole, fattiga manna och hospitala iord på landet eller i stadenom skal hwarken bortgifwas, eller sälias: ey eller mågo borgmästara och råd i städerna något lins, tomt, eller andra ägor bortgifwa: sälies några tomt til frian och egnan grund; inrättes tå hufwudstolen således, at then kan kasta af sig the ränto som swarar emot tomtöre som förr warit hafwer: finnes något i [ 98 ]fastigheter af borgmästaromen och rådeno bortgifwit, waren sig grafwar i kyrkione, eller andra tomter; sättens the tå ofördrögeligen i sitt förra stånd, och under allmanna bästo til stadsens nytto åter. Skattaiord, som under rusthåld och til rustnings stam är, må ey i morgongåfwo gifwas, ey eller förpantas, eller försällias, eller för rusthållarens böter, eller giäld gå i betalning, med mindre, sedan skuldens richtighet af domaren är pröfwad, skuldfordranden, och then som sig iordena tilpantar, eller kiöper, wilia och kunna then wanliga rustningen, som ifrån iordeno icke skilias kan, richtigt uppehålla; hwilket landshöfdingen med häradzrättenom äger pröfwa och ransaka, och konungenom förr berätta, samt thes nådiga ther öfwer willia inhämta, än ther å fasta gifwes.[1] I lika måtto bör ey eller sådana skatteiord delas flera arfwingar mellan, som icke i sielfwa rusthållet dehl hafwa, utan utlöse then som äldst, eller bäst ther til fallen är, och förmår rustningen wid macht hålla, the andra arfwingar; går the iord til salu utom börd; hembiudes hon tå konungenom genom landshöfdingen å orten; och wari altid then som räntona af skattiorden äger, närmast henne at inlösa framför oskylda män och utom börd.

§ 2. Med frälses iorde må rätter ägande handla som han sielfwer bäst wil, kan och gitter efter lag; allenast hon icke så klyfwes, eller delas, at konungens ther af ingiäld, och knechtahållet therigenom förminskat och rubbat warder.

§ 3. Skattaiord må ochså både kiöpas och sälias, halft och fierdadels, samt allaredo skattlagda och särskilt afråada ottodels hemman, men ey mindre: må och aldrig skattskyldig iord stycketals ifrån bolby sinom sälias, eller förpantas, än mindre ther å fasta gifwas: skier thet; böte så kiöparen, som säliaren, hwarthera fyratyo daler, konungens, som skadan therigenom lider, ensak, och gånge han åter til, penninga, som them utgaf.[2] Samma lag wari om krono och krigshemmans ägor; och kiöph eller pantskillingen til konungen förbruten. Så skal ey eller ett skattahemman ibland flera fördelas, brytas, eller sälias, än the theruppå kunna pröfwas fullsäde och besittiande, och högst till fyra: hwarom ransake häradsrätten med kronofogden, och hafwi then wåld slikan iord til hemmanet återlösa, som större delen [ 99 ]tilförene äger, så framt the både eller flere icke fullsutne äro: kan hemmanet flera åboar tåla; löse tå hwar som han til arf och börd rätt hafwer: doch mågo hammarställen, strömmar, skog och grufwodelar i bärgslagen, bärgsmansbo och hyttoställen här under icke begripas, hwilka allaredo inrättade är, eller härefter inrättas och anläggias kunna utan bolbyarna skada och afsaknad: wari doch grunden af the bortsålda skogar i bärgslagen, sedan then afkolad är, til sina hemman igen förfallen. Äga twenne eller flere uti enom gårde qwarn, härd uti ene smidio, grufwodelar, eller hwariehanda andra slika wärk och bruk tilhopa; warin tå the samme närmast hwar annan at utlösa, när gård, qwarn, härd, eller bruksdehl utom börd til salu går. Om hus och tomter i stadenom wari lag samma. Äger ingen annan dehl i sådana wärk; wari tå jordäganden, på hwars grund sådana wärk upsatta äro, efter börda och bolagsman then närmaste.

§ 4. Stadge och stubbehemans åboar, och theras arfwingar niutin besittningsrätt så länge the förmå alla årliga utskylder betala, eller å andro åhre thy nästa sig rätta och afrad upfylla, gårdarna med thera ägor hägna, förswara, och wid macht hålla, samt the tienist theraf giöra, som them af rättom jordägande pålagd warder:[3] men sämio och städiohemman niutin sin bestämdan tid til godo, så länge sämian och städian warar, som lag säger i 18 cap. Sälier eller förpantar någor sådana hemman utan iordäganda lof och minne; hafwi tå förgiordt sin besittnings rätt til samma iord, med mindre honom slika wilkor uttryckeligen af konungen, eller jordäganden förunte äro; hwilkas utgifna bref böra witsord hafwa.

§ 5. Wil någor sälia then gård, eller hus, som å stadsens, kyrkio, eller hospitala grund bygt är; hembiude han thet lagliga stadsens, kyrkions eller hospitala föreståndarom: wilia the then gård, hus eller tomt ey lösa; gifwin tå kiöparen, eller säliaren enthera, eller båden, som them åsämier, til staden, kyrkiona, eller hospitalet uti erkändsel hwarn tretyonde penning af kiöpskillingen så ofta, och til hwem huset, eller gården sälias kan: förbryter sig någon heremot; böte til them hwarn tyonde penning af kiöpsummone, och wari kiöpet ogilt. Fria och egna hus och tomter i stadenom må man sälia och sig afhända; doch at the så wäl som ofria tomter icke sålunda [ 100 ]fördelas, at stadsens synrätta strek och tomtedelning therigenom rubbad warder emot Byggningsordningen i städerna.[4] Hwaröfwer hafwin borgmästare och råd noga upsicht. Arf och egna grafwar hembiudes förr kyrkione än the til någon främmande utom börd försälias kunna. Uti egna grafwar skola inga andras lijk, utom wederböranda, the warin sig från- eller närwarande, godwilia läggias: mågo eij eller egna grafwar arfwingom afhändas, så länge the wilia och kunna them wid macht hålla, enär the therom ansökte blifwa. Börds wilkorliga under staden lydande ägor gånge til salu efter thera brefs lydelse: men andra skattaiord säli äganden i stadenom lagligen, som framdeles skils uti 6 capitlo.


Cap. III. Om laga fång uppå iord, hus och grund.

§ 1. Siu äro laga fång iorda, så och åt husom och grundom å lande och i stadenom. Ett är arf; annat är skiffte; tridie är kiöp; fierde är gåfwa; femte är pant, eller wädsättning; siette är laga dom och utmätning; siunde är laga häfd:[5] alt som herefter i thessom balk finnes tydeliga beskrifwit; så at thet som annorlunda och therföre olagligen är fångit, är ofångit til urminnis häfd åkommer, then ingen må qwälia; hwarom och framdeles förmäles i 15 cap. Om mansens och hustrune giftorätt, och aflada iorde i ächtenskap thera handlas i Giftomålabalkenom 8 capit.


Cap. IV. Om arfweiord, huru hon lagligen ärfwas och förswaras bör.

§ 1. Arfweiord är, som efter föräldrar, barn, och syskene, eller andra närskylda fränder ärfwes efter ordningen, som uti Erfdabalkenom urskils.

§ 2. Klandras the iord sedan; kundgiöres tå straxt medarfwingom, och med samnade hand wäries: afgår något med rätto; ersätties och upfylles å sätt och måtto, som i Erfdabalken förmäles uti 22 capitlo.

§ 3. Kiöper eller bördar man arfweiord; tå är thes wärde [ 101 ]aflinge, warande bördamanne sin rätt förbehållen, om hon framdeles äter sälies eller förhandlas, som i Erfdabalken förmäles.[6]

§ 4. Kiöper man eller inlöser under warande ächtenskap the iord, som hustrun kan wara bördägande til; hafwi hon tå, eller hennes barn och arfwingar macht, wid mansens död, hans arfwingar at utlösa med allo therpå anwända nyttigo förbättring: om hans iord af hustrune inlöses; wari lag samma.

§ 5. Nu kan fader ärfwa sina barna mödernes iord, eller moder thera fädernesiord: wilia the then sedan sälia; hafwi tå then bördaman macht iorden at återlösa, som närmast är at ärfwa efter ordningen som i Erfdabalkenom liusliga skrifwen står.[7]

§ 6. Sälier man sitt eller sine hustrus fäderne, möderne eller andra arfweiord, och kiöper annarstads iord, hus eller tomt igen, thet är arfwe- och icke aflinga iord: skal och altid wid dödsfall så myckin aflinga iord, om hon til är, sättias i stället för the bortsålda arfweiord å landet, förr än någre frihet öfwer aflinga iorden tillåtas må; och tages twå delar af mansens, och en dehl af hustruns aflada iord: fins ey så mycket fast gods; tages tå thes wärde i penningom och lösörom, så mycket som för the sålda upburit är, och af arfwingom tillägges förr än giftorätt kan uttagas: tager mannen lösn för sine hustru iord; niutin tå barnen wid arfskiftet therföre fyllnad i aflinga iorden, eller lösörom, som här ofvanföre är förmält. Fins intet testamente, eller förordning öfver aflinga iord; niutin tå rätte arfwingar utan åtskilnade så liuft som ledt efter then döda.


[ 102 ]

Cap. V. Huru jord å landet, eller hus, tomt, och iord i stadenom må bytas.

§ 1. Wil någor sina arfweiord, hus, eller tomt bortbyta, anten iord emot iord å landet, ifrån landet i staden, eller utur stadenom på landet; stånde tå hwariom och enom fritt thet at giöra, enär han får fullt emot fullo, eller och för annor sine särskilda nytto och lägenhet skul annarledes åsämies: blifvande hwart och ett thens rätta arf, som thet i skifte får, ehwad thet är fäderne, eller möderne. Thet iordabyte må icke af bördamän eller arfwingom klandras, och å lande eller i stadenom hembiudas, utan efter laga upbod och stånd, så framt the iord, hus eller tomt icke förr för androm intecknad är, med härads, eller stadsens fastobref bekräftas, hwart och ett å then ort thet belägit är, så att bördaman thet ey må hindra: kommer theruti både kiöp och skifte, och kiöpet är mindre än bytet; tå blifwe bytet fast: men är skiftet mindre och kiöpet mera, eller lika mycket: dömes tå iord i börd, som wore hon til salu gången: doch således, at bördamannen löser så mycket som för penningar såldt är, och gångin the andre, hwar til sina iord, hus, eller tomt igen, med mindre at then som sitt bortbytte eller sålde är tilfreds at låta altsamman fara: ware tå bördamannen plichtig thet öfriga efter mätismanna ordom at betala, om the ey sielfwe om kiöpet öfwerens komma kunna.

§ 2. The iord som således tilbytes ifrån landet i staden, eller twert emot, behålle samma wilkor och rättighet, som the bortbytta i nästo arffall efter honom som then bortbytte, men sedan erfwes hon, hus, eller tomt efter lands- eller stadslag ther hon är belägen, och deles ther efter rätta arfwingar mellan: giöres och i allo andro thermed som lag säger ther iorden ligger, så til upbåd, som annat lagfarande.

§ 3. Ey må man sine hustrus, eller hustru sina egna, eller sins mans iord, hus, eller tomt förbyta, panta, eller sälia annarledes än uti 9 cap. Giftomålabalker sägs; med mindre ena sådana olycka händer, at enthera fången warder, och intet annat är at tilgå then fångna med at åter-lösa; eller them hunger händer, och then ene hwarken iord, eller lösöra hafwer: giöres doch alt sådant å tinge, eller rådstufwu, och bewises hwad nöd them ther til drifwer: äga the bådin iord; löses tå man eller hustru af sine egna iord: men til födo sälies twå delar [ 103 ]af mansens, och en tridie dehl af hustrune iord, hus eller tomt å landet; men i stadenom lika.[8] Mannen må och hustrune iord sälia rusttiensten at uppehålla för hennes iordagotse och räntor å lande, ther intet annat är at tilgå. Enkia må sielf iord sine råda, sälia, bortgifwa, förbyta och förpanta; doch undantagno hwad lag om bördamanna rätt förmår och innehåller. Om omyndiga barnaiord förhålles som uti Erfdabalkenom förmäles.[9]

§ 4. Kyrkio, academie, schole, fattigo folks och hospitala gots må ey eller bortbytas, fast än thet synes wara til bättre, utan konungens lof och minne. Lefwer then som gåfwona gifwit hafwer; tå må ey eller sådant skie utan hans samtyckio. Är han döder, efterfölies hans theröfwer satta lag och wilkor i sinom yttersta wilia, om gåfwan i testamente gifwen är; såsom och eliest wilkoren böra i acht tagas efter gåfwobrefwets lydelse.[10]

§ 5. Wilia grannar, eller andre, som sielfwe iordägande äro, häfdabyte giöra; kundgiöres tå thet lagligen å tinge, eller rådstufwu, och uphöre sedan wid föresattan tid, med mindre thet antingen å nyo förlängias kan, eller med beggia thera samtyckio til ewärdeligit byte lagligen förändras igenom ordenteligit lagfarande. Uti odelt bo, och ther hinder emellan kommer at fullkomligit arfskifte ey slutas må, tillåtes och sådant häfdabyte arfwingar emellan, doch så at ingenthera sin lott förwärrar, förpantar, eller försälier wid fyratyo dalers bot, til treskiptes, och alt ogilt som häremot giordt är, samt skadan åter til the andra arfwingar efter mätesmanna ordom, om något förwärrat är: fins något märkeligen förbättrat, komme tå thet honom til godo, som förbättringen giordt hafwer.


Cap. VI. Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sälias och bördlösas.

§ 1. Wil någon sina arfwe- eller bördkiöpta iord å landet sälia; hembiude han the samma sinom nästom frändom, eller bördamannom innan första upbud, eller han som kiöper; hwilken och bör innan natt och åhr efter slutit kiöp å tinge thet tilkännagifwa, och lagligen [ 104 ]upbiuda låta uppå try allmanna wahnliga häradsting: samma upbud skola och, sedan the inskrefne äro, uppenbarliga upläsas och förkunnas, ho som söker, til hwem, och för huru stor summo penninga: wil någon bördaman the iord börda, och therföre gifwa, som annar biuder; angifwe han sig innan natt och åhr ifrån första upbud uti rättenom, och insättie så många penningar, hwilka af ingom mågo i qwarstad sättias, eller af någrom androm lyftas, än af kiöparen allena med rättens wetenskap: hafwi och ingen macht at klandra en dehl af kiöpet, med mindre them bådom åsämies thet at åtskilia: är kiöpet på wissa wilkor och betalningstider stält; niute och tå bördamannen the samma emot nögachtig borgan, eller andra säkerhet, och sedan fullgiöre, åtniutandes thens andras upbud til godo: men så ofta nytt kiöp om iorden skier; upbiudes tå å nyo, och altid förr ransakes, om hon är tilförene med skuld förbunden och inteknad.

§ 2. Så bör och iord, hus, och tomt i stadenom, ehwad thet är arf, eller aflinge, tre måndagar uti tre månader efter hwarannan allmänneliga wid öpna dörar å rådstufwu upbiudas, samt nästom frändom, så och widerboandom uti thera hus hembiudas igenom twå trowärdiga män, och kundgiöras, hwilken som sälier och kiöper, och för huru många penningar: sedan warin the förplichtade inom then dag, som om laga stemning uti Rättegångsbalken förmäles, ifrån then tid hembudet skiedde, efter hwars och ens orts aflägenhet förklara sig, om the thet hus, eller the tomt, eller iord börda wilia; och giälle i ofwantalda måhl intet ordaklander i börd, med mindre penningar uti laga tid i rättenom insatte blifwa: klandrar någor thet kiöp för annor orsak och förmehnta rättighet; upwise han strax sina skäl wid ting eller rådstufwu, tage på säliaren stemning, och lagligen å nästo tinge, eller rättegångsdag i stadenom utföre: skier thet ey; wari tå thet klander ogilt. wil någor bruka rättens bistånd i hembud til annan rätt; förskylle them som ther till brukas för omaket, och betale omkostnaden. Utrikes boande man äge hwarken börds- eller hembudsrätt, med mindre han i konungens tienist stadder är; hwilken inom förelagdan tid sig förklara bör, så framt han för andra bördsrätt niuta will.

§ 3. Nu wil ey näster bördaman innan bemältan tid thet försålda hus, iord, eller tomt til sig lösa: stånde tå them som länger bort i slächtene, doch rätter bördaman är, fritt, inom sex wekor å [ 105 ]landet, och fiorton dagar i stadenom at börda;[11] sedan hafwi nabo i stadenom äntå fiorton dagar, så framt konungen, eller staden the iord, tomt, eller hus til konungens eller stadsens nytto icke nödigt pröfwa; til hwilken ända och hembud til them giöras skal, såsom och til frälsismannen, om han räntona af jordene äger: warande naboens rätt altid at räkna fiorton dagar sedan bördamans, eller räntoägarens rätt i thesso måleno ute är: och böra alle fiärmare bördaman inom förbemälta sex wekor å landet, och fiorton dagar i stadenom sig angifwa, och sin rätt bewaka, samt arfsrätt räkna låta, om the then försålda iorden börda wilia: lösa the ey; behålle tå then som kiöpt hafwer, och stånde hus, eller gård i stadenom på kiöparens fahra och äfwentyr, sedan han then kiöpta gård, hus, eller tomt i sitt wåld och händer bekommit, in til thess sig bördaman, eller nabo förklaradt hafwer; men sedan för theras äfwentyr, om the then lösa wilia.

§ 4. Bördaman och nabo ägi ingen lösningsrätt til aflinga iord utom börd å landet, och ofria tomter i stadenom, utan allenast egna barn i stadenom. Men, när aflinga iord, medelst ägendomens til the skuldfordrande afträde, skal gå i betalning; efterlåtes tå arfwingom och bördamannen the samma framför främmande at inlösa för samma pris, som en af them skuldfordrandom, eller annan uprichteligen högst biuder.[12]

§ 5. Twista män om bördarätt; ägi tå then förträde som närmare är at ärfwa när dödsfall händer, efter the ordning som i Erfdabalkenom upräknas, och förr är sagdt: hwilket skåde then rätt, hwarunder iord, hus, eller tomt belägen är: äro the bådin iämskylde; löse hälft hwarthera, doch broder å landet twå delar, och syster trediung, om iorden består af flera heman, eller flera åboar än en tåla kan: men i stadenom lösen broder och syster lika, om thet hus, eller tomt delas kan. ware och lag samma, om naboar komma sin emellan at dela; hwilket skåden borgmästara och råd.

§ 6. Är the försålda iord å landet i flera härader belägen; upbiudes tå hwart och ett heman wid sitt rätta häradsting, och tages ther fasta å: men twisten om bördarätten utföres ther hufwudgården, eller the mästa gots belägna äro.

§ 7. Är rätter bördaman öfwermagi, iungfru, eller wetwilling; [ 106 ]ägi tå förmyndaren thera rätt i acht taga, om han något af barnagotse hafwer händer emellan hwarmed bördas kan, eller gifwi thet rättenom tilkiänna, hwarföre han thet ey giöra gitter, och wari således saklös, och hafwi sedan then omyndige, tå han til mogande ålder kommer, inga macht å then bördarätt at tala: så må ey eller then omyndige några iord återwinna, som honom ey sielfwom lagliga tilhördt, och han i rättom tid icke klandradt hafwer.

§ 8. Ingen må stadga något kiöp, eller byte med öfwermage, jungfru, eller wetwilling om thera iord: giör thet någor; wari ogilt, och hafwi förmyndaren, när han thet weta får, så och then omyndige sielf macht thet kiöp eller byte uphäfwa inom natt och åhr sedan han tillaga ålder kommer, mö gift, eller wetwilling wetande warder: äfwen så theras, om the thesförinnan igenom döden afgå, arfwingar.

§ 9. Naborätt i stadenom ägin icke allenast the som ett hus tilsamman bygdt hafwa, utan och the som iämte, eller bakom hwar annan boande äro. Bo twenne lika när; löse helftena hwar, om thet hus, eller tomt delas kan: hwar icke; skåde thet rätten, hwilkenthera mäst omtränger. Är icke sådant trångmål; hafwi then witsord, som torget bor närmare, och gitter til stadsens störra säkerhet och prydning byggia:[13] är enthera nabo på twå sidor; eller går lius och fönster, watndropp, rännosten, eller annor sådana rättighet in i hans gård, hwaraf han olägenhet hafwa kan; ägi tå han och til naborätten förträde. Samma lag wari, om tu hus på en grundmur, och med enom skiliomur upbygda äro. i

§ 10. Nu kan skiälig misstancke infalla om rätta kiöpskillingen, bördamannom och kiöparen emellan; insättie tå bördamannen först fulla summona efter kiöpbrefwets lydelse, och andrage sedan sina skiäl inför domaren; hwilken hafwi macht, efter saksens omständigheter, at påläggia antingen kiöparen allena, eller och honom och säliaren tillika, med sielfs sins ede besanna så mycket therföre wärkeligen utgifwit wara. Eliest må ägaren iord sina förytra som han bäst kan och gitter, utan andras hinder. Tager någor mera penningar än han sielfwer utgaf; böte femtyo daler konungom, målsägandenom och stadenom, eller häradeno, om han thertil lagligen öfwertygad warder. Samma [ 107 ]lag wari om säliaren, när han så swikeliga samgiordt hafwer bördamanne börd at afskära, eller til sine nytto.[14]

§ 11. Betarfwar man penningar til läns taga, iord thermed i börd at lösa sig och them sinom til godo; thet kan ingom wägras: men ey må någor androm bördamannom eller widerboandom til förfång med annars mans penningar inlösa, eller börda iord, hus, eller tomt oskyldom mannom tilhanda; hwarföre skal han och henne å landet i sex, men i stadenom try åhr behålla, så framt han icke af fattigdom trängd warder the iord, hus eller tomt förr at sälia, hwilket ratten granneliga undersöke, och hwarföre han thet giöra wil: giör någor häremot; böte femtyo daler til treskiptes, och wari klandret ogilt.

§ 12. Ey må kiöparen och säliaren bördamanne till förfång sitt en gång giorda kiöp uphäfwa; eller uti annan stadga och handel förwäxla; icke eller något byte under skien uprätta, börd thermed at undwika: skier sådant, och märkeliga pröfwas, wari ogilt, och bötin the begge, hwarthera sina femtyo daler. Äro barn myndige, och föräldrar sina iord sälia; tå måge the henne lösa, om the penningar hafwa och rätt sin efter lag bewaka.[15]

§ 13. Nu kan then man som iord, hus eller tomt å landet, eller i stadenom äger, så giäldskyldiger blifwa, at hans fasta ägendom måste gå them skuldfordrandom til betalning, af hwilkom then ene för them androm kan laga inteckning och förmon hafwa; gifwes tå then af skuldfordrandom witsord, som till allas nytto och betalning mäst biuder, och hafwi ingen bördaman macht at påstå werdering theremot, utan gifwi han så mycket som annar biuder om han the iord, hus, eller tomt börda wil, sedan then mästbiudande sin ed therpå aflagdt hafwer, at han thet samma uprichteliga giör för sig sielfwom, och icke at ägendomen til bördamansens förfång under en främmande komma måtte;[16] skolandes likwäl en wiss dag föreläggias til godsets föryttrande, tå the skuldfordrande så wäl som andra få binda therpå: och bör then som högsta budet sålunda giordt å nästo häradstinge, om godset är belägit å landet, men i stadenom å nästom rättegångsdag låta samma gots bördamannom första gången upbiuda, och [ 108 ]thermed andra, samt tridia resone efter lag fortfara; stånde sedan bördamannom fritt, å landet inom ett åhr och sex wekor ifrån första upbudet, och i stadenom inom fiorton dagar ifrån thet sidsta, gotset för thy wärde, som högst budet är, at inlösa: men i fall thet finnes wara allenast en skuldfordrande som tilbudit hafwer, för hwilkens skul ägendomens afträde skiedt, och han ser at godset til hans fulla betalning icke räckia kan, wiliandes han tå heller antaga thet samma öfwer thes ratta wärde, än unna thet bördamannom för skiäligit pris; i the händelse inlöses tå godset af arfwingom, eller bördamannom icke så högt som then ensamme skuldfordranden, utan som någor annan therföre högst biuder, hwilken och sin ed afläggia skal, at han för sig sielfwom, och icke i några måtto them enom skuldfordrande til nytto ärnar kiöpa godset: men finnes ingen annan som therföre skiäligit wärde gifwa wil; lösin tå arfwingarna godset efter mätismanna ordom, som thet dyrast kan värdt wara.

§ 14. Sälier någor twem ena iord, hus, eller tomt; gifwes tå them witsord som först kiöpte, med mindre then senare igenom börd, eller naborätt ther till förmon äger; och böte then som twem ett sålde för ohemult hwarn sietta penning af kiöpsummone til treskiptes, och rätte honom som owetandes således kiöpte allan skadan upp.

§ 15. Hafwi ingen sysloman, eller åbo wåld at sälia, förbyta, eller förpanta sins herras iord, hus, eller tomt, utan han hafwer hans öpna bref och fullmacht thertil: hafwi ey eller något macht at döma öfwer någors mans iord, hus, tomt eller andra ägodelar, utan äganden är lagliga stemder; icke eller at sättia någors mans iord, eller afgiäld i qwarstad, så länge then i handom hafwer wil för rättenom komma och till rätta swara: dömes thesse måhl; hafwin inga kraft. Huru eliest med qwarstad af fasto gotse efter lag förfaras skal, förmäles uti Rättegångsbalkenom.[17]

§ 16. Nu twista kronobönder sin emellan; ägi tå landshöfdingen igenom häradsrätten och kronones befallningsman ther öfwer ransaka låta, och han sielfwer rätta, delandes iorden them emellan efter öre och örtug.[18] Om academie krono och eij skattaheman wari lag sama: stånde doch fritt academien, eller thes räntomästare inför landshöfdingen giöra wid slika måhl the påminnelser, som efter saksens [ 109 ]beskaffenhet och omständigheter nödiga pröfwas, så at henne i ingo måtto förnär skier.

§ 17. Finnes twisten emellan kronoiord och andra ägor; kundgiöres tå landshöfdingen å orten therom; hwilkom åligger en fullmächtiga, som på kronones wägnar tala och swara bör, samt thes rätt noga i acht taga. Med kyrkioägor förfares efter Kyrkiolagen 26 cap. 5 §.

§ 18. Kommer twist kiöparen och säliaren emellan, om jorden är lagliga upbuden, eller eij; bewise tå thet å landet med härads, och i stadenom med stadsens dombok hwad thertil skiedt är: med hwilka upbud fastbrefwen böra öfwerens komma, och sålunda gifs them witsord: til hwilken ända och i allom fastabrefwom skrifwas och införas skal tiden, när hwart och ett upbud är skiedt; och gifwes intet fastabref ut förr än hembudsmän sina förrättning munt- eller skrifteligen inför rättenom tilstådt och betygadt hafwa. Och ägi ingen macht the iord mehr qwälia, som en gång så ward är; förthy tå lagliga är wardt för enom, tå är wardt för allom them som framdeles klandra wilia.

§ 19.[19] Är thet afgiärda by som sälies utom börd; hafwi tå bonde i bolbynom wåld the iord at inlösa framför oskyldom mannom; och thet är naborätt å landet, hwilken och med hembudi skie bör: men icke må sådana iord afhysas, eller under bolbyn läggias, så at kronones eller frälsismansens inkomst theraf förminskas, utan giälde sedan som förr alla utskylder the iord tilhöra. Samma lag wari om obygda skatta utiordar och urfieldar, ehwad the in eller utom börd til salu gå, allenast at theras ränta iorden efterfölier, som lag säger 16 cap. 7 § i thessom balk. Äga twå eller flere oskylde frälsismän eller skattabönder en gård til samman; hafwin och the naborätt til then dehl i gården som således utom börd til salu går.[20]

Cap. VII. Huru man må sina arfweiord, hus, eller tomt lagligen bortgifwa, så och aflinga och bördkiöpta iord, samt morgongåfwo i stadenom och på landet.

§ 1. Wil någor emedan han lefwer af sine arfweiord på landet något ewärdeliga, eller på lifstid skänkia; han må ey mehr bortgifwa [ 110 ]än hwarn tyonda penning: hwad theröfwer gifwes; hafwin arfwingarna macht at återkalla, när han döder är som gifwit hafwer; bördamanne sinom rätt til inlösning efter mätesmanna ordom förbehållnom. Gifwer någor mehr än sagdt är, och näste arfwinge säger ther ia til; hafwi tå ingen efterkommande arfwinge, eller länger bort i slächtene wåld å the gåfwo at tala, som rätter arfwinge en gång samtyckt hafwer. Aflinga iord må man gifwa til hwem han wil: är iord bördkiöpt; tå kan thes wärde och förbättring bortgifwas; och ware bördamanne rätt sin til lösn förbehållen efter thy om testamente skils i Erfdabalkenom cap. 2 och 3.[21]

§ 2. Nu tiltränga fader eller moder, sedan the inga lösöra hafwa, sina iord, hus, eller tomt för födo sine utgifwa; tilbiudin tå the sinom barnom, och rätten förelägge them, huru mycket hwario åhr til förtäring gifwas skal: hwaremot the och föda skola sina föräldrar; äldsta barnet först; sedan hwart efter annat, som åldren är til, broder efter broders lott och syster efter systers lott; och afdrage hwar sin dehl som han fått hafwer, när framdeles efter then döda ärfwes skal, och alle arfwingar skiften som öfwerlöper af thy han eller hon åtte: wari doch föräldromen obetaget, at sälia sina iord, om the så wilia, eller hos ett thera barnet stadigt blifwa; doch allom them bördsrätt förbehållnom. Hafwer fader eller moder inga iord, eller lösöra; ägin tå barnen, som förmå, them uppehålla och föda utan wedergiäldning: giöra the thet ey, stånde til rättens skiärskodande, huru mycket the them årligen til födo efter råd och ämne gifwa skola: kan och ett oförmöget barn sedermera förmöget blifwa; wedergiälde tå thet them, som föräldrarna mera, eller förr födt hafwa.

§ 3. Wilia, eller kunna barnen them eij emottaga, och kosten uppehålla, eller äro the ey til; söken tå sig föräldrar om först hos nästa slächtena, som eliest ärfwa skulle: neka the; söken tå sig om annarstäds som the bäst kunna, och hafwin barn, eller arfwingaringa macht å the iord sedan at tala, som så för födo upgången är, utan allenast til bördsrätten, när hon upbuden warder.

§ 4. Gifwer man iord, hus, eller tomt i medgift til son eller dotter, eller andra, eller sine hustru i morgongåfwo; förhålles thermed som i Giftomålabalkenom stadgat finnes.

[ 111 ]§ 5. Kan honom, som gotset anten ewärdeliga, eller på lifstid undfått, öfwerbewisas, at hafwa giordt, eller giöra gifwaren, hans barnom, eller them, som förste arftagare äro, några märkeliga otienst, eller otrohet: såsom igenom swåra försmädelser; hugg och slag; ägendoms otilbörliga afhändande; falskt angifwande til heder, eller äro; listigt stämplande om lifwet at bringa; onödiga rättegånger; eller annat groft: hafwi tå gifwaren eller the andre, macht the samma gåfwo återkalla, om the wilia, och domaren pröfwar the gåfwo således rätteliga förwärkad wara.[22] Men är gåfwan för mödo och arbete, förrättad tienist, til wädergäldning gifwen, warde tå ey återgiörande.[23]

§ 6. Äger man fria iord,, hus eller tomt i- stadenom; han må theraf gifwa hwarn siette penning, ehwad hon är ärfd, eller aflad, iämwäl och til sine födo och nödtorft sälia som han bäst kan; allenast hon barnomen hembiudes, om hon til salu går, som i sietta capitlo omtalas.


Cap. VIII. Huru iord må pantsättias och återlösas, så och om panthafwarens intekning och förmon.

§ 1. Nu pantsätter någon sina iord, hus eller tomt för redo penningar, eller penningawärde; thet skal alt til wissa summo och pris uträknas, och dag föreläggias, huru lenge then pant stånda må, och tå med samma slags mynt owägerligen, om thet kan finnas, eller efter thes fulla wärde, tå thet läntes, emot annat godt och gångbart, återlösas och betalas. Är ingen wiss dag förelagd, stemne tå panthafwanden sin skuldner til wederbörande rätt, och således lagligen förkunne, när han sin pant wil lagfara: låter panthafwanden sin pant på häradstinge å landet, ther gotset är beläget, och å rådstufwu i stadenom lagligen intekna til alla omständigheter; niute tå sina säkerhet för allom them, som "sedan genom pant, kiöp, eller byte wilia sig ther iord tilägna: löser ey then som pantsatte wid föresattan tid, eller får ther förlängning på; låte tå panthafwanden then samma på landet wid try häradsting, och i stadenom a rådstufwone tre månadadagar, [ 112 ]enom måndag i hwariom månade, likaså som kiöpta iord, upbiuda, intekna, inom första upbud hembiuda, samt medlertid lagligen werdera, i fall the annars om wist pris sin emellan ey förenas kunna. Löser ey iordäganden innan tridia upbod för så många penningar hon pantsatt är; hafwi tå bördamannen wåld arfweiorden på landet at inlösa innan natt och åhr efter första upbudet, eller sex wekor efter thet tredia, om natt och åhr innan alla try upbuden förflutit är, om han pantsummona, så och hwad panten högre werderas insätter, som lag säger i 6 cap. Werderas jorden för mera än hon pantsatt är; niute thet iordäganden tilgodo: werderas hon för mindre; niute pantäganden sin fyllnad af honom som pantsatte, så framt han med panten ey tilfyllest förnögd är: doch at alt hwad panten medlertid af sig kastat, kortas först på räntone, sedan på hufwudgieldeno, efter thet pris, the sin emellan therpå satt hafwa, eller efter hwart åhrs markgång, som then finnes warit om nästom afradsdag i nästa kiöpstad: och må ingen twingas sinom förskrefna, inteknada, eller lagfarna pante afträda, om iordäganden, eller bördamannen then i rättom tid ey inlöser, ey eller förr än han sina betalning rätteliga niutit hafwer, mindre för andra, än redo penningar, eller thy han sielfwer med förnögd är. Påstår någor skulden wara betaltan; fulltyge han thet inom tridia upbud.

§ 2. Eho som förpantar iord, hus, eller tomt til flera än en, utan thens förras wetskap och samtyckio, så at the begge ey kunna niuta af iordene sina betalning; böte siettadelen af summone som panten är mera utsatt före än til beggia thera betalning förslå kan, och thet af androm sinom ägendom til treskiptes, och behålle then förste sin pant, om the begge lika til ting, eller rådstufwu komma: men hafwer then senare sin rätt förr intekna, eller panten wärkeligen sig genom konungens befallningshafwande tillägna låtit och tilträdt; ägi tå han förträde. Löser någor til sig annars pant; niute hans rätt oförkränkt: löser then giäldskyldige med annars mans penningar, hafwi tå lånaren på thens förras rätt intet at tala, med mindre han sig iämwäl af honom then samma förskrifwa, och hans bref til sig taga, eller tinge eller rådstufwu therom försäkra låtit.

§ 3. Låta twenne panthafwande wid ett ting, eller å rådstufwo på en dag sin pant intekna, niutin the lika rätt, oachtat, att then ene förr än then andre kommer; dock inom en tingsdag å landet, eller rättegångs tima innan klåckoman tolf i stadenom.

[ 113 ]§ 4. Komma twenne til ting eller rådstufwu, och sökia af giäldeneren sina betalning; then ene hafwer ena förpantning i gemen på all ens ägendom, then andre på en wissan förskrefnan pant, warande begge panter på eno tinge, eller eno rådstufwudag, eller af ingom thera tilförne, inteknade, niute tå then ene förträde til sin wissa utnämda pant, til thes han förnögd blifwer: skiuter theraf något öfwer; komme thet the allmänna förpantningen tilgodo: är allmänna förpantningen förr inteknad; hafwi hon för then senare förträde til all then ägendom som finnes ther intekningen giord är, som uti 1 och 15 §[24] förmäles.

§ 5. Hafwer någor ena blotta förskrifning, eller underskrefna räkning utan pant, och låter the samma intekna ther giäldenärens gots är belägit; hafwi sådana intekning för andra fordrande förmon, som sig samma gots, hus, eller tomt hafwa förskrifwa, men icke intekna, låtit, kommande öfwerskåttet them androm til godo. Hafwer någon tilförene wunnit domarens, eller befallningshafwarens införsel i något gots; ägi tå han witsord fram för alla andra, som iord, hus, eller tomt eij förr intekna låtit. Dela twenne om betalning utur eno gotse, huse, eller tomt, som ey af någrom thera inteknad är; niute tå han förträde, hwilkom iorden förpantad är; framför then andra, som skuldbref utan pant hafwer. Lösöra pant behålle then, som honom i handom hafwer til thes han sina betalning fått til ränto och hufwudstohl: skiuter något öfwer; gifwi thet ut them androm skuldfordrandom til godo.

§ 6. Nu kan then ene hafwa sin pant lagligen inteknadt, och then andre undfår sedan befallningshafwandens införsel; ägi tå äldre intekning witsord och förmon: är införslen äldre, grundandes sig på dom, eller partens egna bekiännelse; niute tå sina införsel til godo, om the sin emellan komma at strida.

§ 7. Allastads ther man niuter laga qwarstad uppå fast, eller lös ägendom, skal then i rättenom angifwas, ther thens skyldigas ägendom är belägen, och wederbörligen inteknas, så framt han niuta wil förträde för andra skuldfordrande, som sedermera sig intekna låta.[25]

§ 8. Konungens rätt går framför all intekning uti thens skyldigas ägendom ifrån then tid skulden begynt och sammandragen [ 114 ]finnes: är annars intekning äldre än kronoskulden begyntes, niute tå wederbörande the samma til godo. Samma lag wari om kyrkio, schole, hospitala och fattiga manna, så och omyndiga barna medel, så länge the stå under theras förwaltning, som therom betrodde äro, men warda the af them til andra utlänta; förfares tå thermed som med alle andro skulde, och sware then them utlänt för thy som brista kan. Samma rätt framför intekning ägi och innestående afrad, tomtöra och hushyra i stadenom, som widare i 19 cap. 5 § förmäles: förtient lön lika så. Bor någor kronobetienter för afrad, eller wissa ränto, och blifwer skyldig; niute tå jordäganden förmon så länge säden står på åkren, eller ligger i ladone in til afrads dagen: men blifwer räntan, eller afradet honom länger i händer betrodt, och med hans andra ägendom inblandat; ägi tå konungen för iordäganden förmon.

§ 9. Dör eller wiker giäldskyldiger man staden, eller landet, utan thera wetskap som han skyldig är, och lemnar efter sig fast eller lös ägendom; wari tå all intekning ogill, som skier hos domare, eller befallningshafwande, sedan then skyldige, efter klart bewis, bortrymdt; eller döder blifwit; eller bofällig: samma lag wari, ther intekning på orätto rum och domställe tilförene, eller sedan giord är: så at the alle blifwa lika til ägendomen berättigade, enär then samma them emellan delas skal, och fällas slikt af mark, som af mark, om gotset eij tilräcker til fulla giälda.[26] Warde samme rätter, om panten flerom förskrefwen är, men ey förstånden, eller tilförene icke lagligen inteknad eller införsel skiedt: niutandes doch then förträde, hwilkom iorden förpantad är, framför andra, som skuldbref utan pantsättning hafwa, som förr sagdt är i 5

§ 10. Nu kan någors, som inteknadan pant hafwer utan införsel, dehl af fordran befinnas stridig, och förthenskul en annar sedan efter klar förskrifning, eller dom söker och så ther utur sina betalning; säti tå befallningshafwanden i qwarstad räntona af samma gotse, eller lösa ägendomen, hwarutur betalning sökes, til thes then förre sin stridiga fordran lagligen hafwer utfördt; niutandes han sedan sina laga intekning til godo, efter sine fordrings richtighet och förmon: [ 115 ]doch må imedlertid thet ostridiga icke uppehållas för thes skul som twist är om.[27]

§ 11. Wid hustrune, öfwermaga, jungfru och witwillinga iorda pantsättiande wari lag samma, som tilförene stadgad är om säliande: och gånge iu altid twå delar af bondans, emot tridiung af hustrune å landet ägendom; men i stadenom lika.

§ 12. Sätter någor sina iord, hus eller tomt i pant, och gifwer ther strax wärkelig införsel uti med them skälom, at långifwaren skal bruka pantens afkomst så länge penningarna borto blifwa; wari thet gilt som them bådom åsämier efter lag, och som förr sagdt är i l

§ 13. Förr-inge ingen pants innehafware sin i handom hafwande pant til nytto eller wärde; ey eller therpå giöre utan ägarens wilia annan kostnad, än then som til pantens nödiga uppehållande och förswar tarfwes: giör han annarledes; hafwi intet therföre at fordra, utan uppehålle honom så godan, som han emottaget hafwer.

§ 14. All pantaiord, hus, eller tomt, som ey förstånden är, skattes som lösöra, när then arfwingar emellan skal delas: och ehwar iord, hus, eller tomt går i betalning, til salu, i skifte, eller mätning; niute tå altid åboen laga fardag.

§ 15. Ther ena allmänna förskrifning til alla ens ägendom, eller ingen wiss panter förskrefen är; angripes icke iord, hus, eller tomt förr än redo penningar, eller lösöra uttagne äro, efter som om mätning widare förmäles i Rättegångsbalken.

§ 16. Pantsatt och för wiss giäld inteknada iord, hus, eller tomt upbiude ingen domare för androm til salu förr än fulleliga bewijst är, the samma ifrån sinom förra panthafware lösan och frian wara: skier thet annarledes; wari kraftlöst, och niute then inteknade panthafwaren sin laga förmon, oachtat fasta åkommit, alt in til thes triggia åra häfd ther åkommer efter erhållet fastabref, som framdeles urskils i II cap.


Cap. IX. Om laga mätning och utsökn.

§ 1. Ehwarest mätning och utsökn skie skal, ther ingen wiss panter är förskrefwen, utan sökes betalning för giäld eller brott: hafwi tå then skyldige macht, sedan redo penningar, lösöra, gångande fä, hö och säd, utstående wiss skuld, som strax infordras kan, är utmätt, [ 116 ]at nämna hwad han wil af sinom fasta ägendom låta i betalning gå, antingen i stadenom, eller på landet, arf, eller aflinge, efter mätismanna, triggia å hwars thera wägnar, ordom, iämte häradshöfdingen, å landet; men i stadenom, efter borgmästara och rådmanna werdering: nöger icke enom thera, eller bådom åt första werdering; hafwin macht at sökia ena andra, iämwäl och tridia; hwarwid the sedan skola förblifwa.

§ 2. Hwilkom ey nöger åt första werdering; ware han plichtig landet inom nästa otta dagar, eller i stadenom innan tridia rådstufwudag thet tilkänna gifwa: försumar han thet; stånde tå fast som giordt är: första werderingen å landet förrätte häradshöfdingen med thertil af them, som twista, samtyckta och förordnada werderingsmän; then andra, lagmannen med sex androm; hwilka innan sex wekor hos honom sökias skal ifrå them dagenom häradshöfdingen sitt witnesbörd therå gifwit hafwer: nöger icke, som sagt är, sökes tå igenom lagmansens witnesbörd uti hofrätten then tridia innan samma tid: i stadenom, ther ey så månge rådmän finnes, som til twå werderingar behöfwes; förrättes tå then första af enom rådmanne, med sex androm, som af them twistandom utnämde, och af rättenom ther til förordnade äro; men then andra af borgmästaromen och allo rådeno; then tridia förordnas af hofrätten på lika sätt och tid som om landet stadgat är; hwarwid thet och förblifwa bör, så framt klaganden icke gifwer wid handena synnerliga omständigheter, som af hofrätten skiärskodas och afgiöras kunna.

§ 3. Alle werderingsmän, som förr ey edsworne äro, äga och skola ed sin giöra, at så werdera, som the sielfwe wille både kiöpa och sälia sådana ägendom efter thes lägenheter och nytto, utan at wara plichtige then at behålla.

§ 4. Hafwi ingen skuldfordrande macht at träda til något fast gots, som honom icke förskrifwit är, eij eller under ene förskrifning i gemen af ägendomen, förr än alt löst utmätt är, och ther then skyldige antingen icke wil, eller kan; såsom frånwarande ägare eller arfwinge, hustru, omyndig, icke rådande sinnom eller skälom sinom, något wist utnämna; gånge tå först, efter lösöra, thet fasta i stadenom, tomt, hus och iord, sedan urfielder och utiord å landet, och thernäst strögots förr än sätugården eller bostället angripes; doch honom som [ 117 ]skyldig är, eller hustrune, barnomen och thera förmyndarom altid förbehållno wahlet, hwad han, eller the hälst mista wilia.

§ 5, Ey må för någrom mätas förr än han för sak sine lagligen stemder och dömder är, som i Rättegångsbalkenom förmäles. Under mätning kommin och klara förskrifningar, och slika måhl ther intet iäf uti är, och förthenskul under dom icke kunna eller böra skiutas.[28]

§ 6. Så ofta man i stadenom, eller på landet saker warder för brott sino; skiftes tå hustrune lott ifrån både i iord och lösörom: bryter hustrun; bötes af hennes gotse och andehl. Bryter myndige och til laga åhr komne söner, eller döttrar, hwilkas lott fadren eller modren innehafwa; wari lag samma. Så skal hwar sina sak böta, och ingen annars lott förwärka. i

§ 7. All the iord som således utmätes på landet, eller i stadenom, upbiudes som kiöp och panter; doch icke förr än alla tre werderingar äro förbij, om the begäras: löser ey bonden sielfwer, eller hustrun, eller andra wederbörande innan natt och åhr efter första upbud; hafwi tå bördaman macht arfweiord at lösa å landet innan sex wekor, men i stadenom fiorton dagar; och naboen i stadenom sedan, fiorton dagar;[29] som skils om kiöp i siette capitlo, 3

§ 8. Hafwer bonde eller byaman hos sig inne, tå mätas skal, krono, kyrkio, academie, schole, hospitala och annor slika medel, tiond, afrad, annan årlig skatt, omyndiga barna, förtrodda och länta saker, inlagspenningar, bolagspenningar i handel, förtient lön, hus- hyro, skieplego, och hwad annat wara kan som androm tilhörer: thet må ey i mät gånga, om man thertill fulla bewisning hafwer, så »väl som til annat, som upräknas i Erfdabalkenom uti 19[30] cap.[31]


Cap. X. Huru alt kiöp, byte, och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas.

§ 1. Alt kiöp, byte, och gåfwor skola skrifteligen uprättas, och theruti förmälas the wilkor, hwaruppå sig kiöp, byte, eller gåfwa [ 118 ]grundar; hwilka med tweggia manna witnom skola bekräftas, och när the utan klander, som här ofwanföre är förmält, lagbudna och lagståndna äro; ägi tå häradshöfdingen å landet sitt bref ther å gifwa med härads insigle, af thetta innehåld: thenne man afhänder sig, och sinom arfwingom, sina iord lagbudna och lagståndna, så myckla, i them stad, härade, sokn och by, med allo thy som thertil ligger, med rätto lyda bör, och med lag tilwinnas kan, innan gård och utan, skog och mark, när by och fiärran, i wåto och torro, med torp och torpställen, qwarn och qwarnställen, fiskewatn och fiskerij, för så många penningar; eller genom byte, för the iord igen; igenom gåfwo och särdeles god wilia, för tienist, eller andra orsaker, och tilägnar the samma iord sinom kiöpare, bytesmanne, eller them han gifwit hafwer, och hans hustru, och arfwingom til ewärdeliga tider; och thesse tolf suto i nemden, och äro ther fasta åt.[32]

§ 2. I stadenom gifwes sammaledes bref när kiöpet är lagbudet, hembudet och lagståndet, och sedan friskilling gifwen; hwilket af stadsens ordhafwande borgmästare och secreterare underskrifwas skal, och med stadsens .insigle bekräftas: och må intet fastabref utgifwas i stadenom förr än säliaren inför rättenom giordt hafwer til kiöparen handstreckning och i sanning tilstådt, til sig fulleliga hela summona betaltan wara: skal och införas, huru många alnar thet hus, gård, eller tomt är bred och lång, och i hwilko qwarter och fierdung, emellan hwilka gatur och grändar hon belägen är. Om byte och gåfwo ware lag samma i thesso måleno.

§ 3. Nu kan säliaren, eller then som sig sålunda afhända skal,[33] siuk wara, at han til rådstufwo ey komma gitter, eller annor laga förfall hafwa; gifwi han tå enom androm skriftelig fullmacht, eller munteligit tilstånd med tweggia manna witnom, å hans wägnar handstreckning at giöra: sedan hafwi ingen macht at klandra på kiöpets, bytets, eller gåfwans richtighet.

§ 4. Warda jordabref förderfwada, eller förkomna i wådaeld, krig, eller annor olyckelig händelse: ägi tå stadsens, eller häradets dombok witsord at fulltyga hwad sant är i thy måhl, och gifwi ther häradshöfdingen å landet, och borgmästare och råd i stadenom nytt [ 119 ]bref å; och niute wederbörande therföre lika som för thy förra sino brefwe, som stadgas i Rättegångsbalkomenom.


Cap. XI. Om klander och hemuld i jordafång, så och om laga häfd.

§ 1. Eho som til en annan sälier, förpantar, eller förbyter iord sina, hus, eller tomt; han äger och skall henne hemula, såsom och kiöparen wårda wärd och hela kiöpsummona, samt wilkoren fullgiöra: kommer ther något klander uti; tiltales tå fångamannen lagligen: kan han the iord, hus, eller tomt hemula, så at han, som iorden undfått, får henne ohindrada och oqwalda behålla; stånde tå thet fast som giordt är: gitter han ey; gånge then til iord som henne mist, om therpå innan laga tid talt warder, som härefter urskils: doch betale han til kiöparen all nyttig och nödig förbättring; hwilken söke sina penningar igen af honom som ohemult såldt hafwer. Om hemuld i gåfwo förhålles efter brefwets innehåld.

§ 2. Hafwer then som sålde icke fulla penningar upburit, och doch i kiöpbrefwet låtit inflyta qwittaord emot kiöparens försäkringsskrift; äge macht uppå kiöpet at tala, in til thes fasta åkommit: men sedan hafwi han ey wåld kiöpet at qwälia, eller tala framför andra på iorden, med mindre hon honom å nyo förpantad, och lagligen inteknad är; utan söke sina betalning uti iord eller penningar, lika såsom för annor skuld och giäld utaf honom, som han med handlat hafwer.

§ 3. Nu kunna fångamän flere wara, som hwar af androm fångit hafwer, lede tå hwar til sin man lagligen, och böte then som icke hemula kan sex daler til treskiptes, men the andre warin saklöse. Hafwer någor sig the iord med wålde tilägnadt; böte fyratyo daler til treskiftes, och uprätte allan skada. Hafwer hemulsman medarfwingar; them äger han sielf tilsegia, om han them med sig til hemulsmän binda wil; hwilke i thy måhl efter hwars och ens andehl med honom häfta. Brister kiöparen hos nästa hemulsman; hafwi tå macht at gå til then andra och tridia, och så widare, doch i ordningen efter annan. Kiöpgots ifrån kronone må för thy wärde af kronone inlösas, som the försålda äro, oachtat i hwars hand the wara mågo, tillika med ene skäliga wedergiäldning för anwända nyttigo och nödigo [ 120 ]förbättring. Samma lag wari och om kyrkio, schole, hospitala och fattigamanna bortsålda iord, hus och tomtar.

§ 4. Winner någor iord, hus, eller tomt med dome för afradsdag å landet, eller fardag i stadenom; niute han och ränton, eller hyrona theraf för thy åreno; men med afradet, hö, eller säd af iordene, som genom kiöp, byte, och gåfwo med fås, förhålles efter then af handling theröfwer giöras kan, åboen altid laga fardag förbehållnom.

§ 5. Hafwer man iord emot iord igenom byte fått, och går enom ifrån; hålle han sig tå igen til sina bortbytta iord, så länge hon är i thens andras, eller hans arfwingars händer: men är hon imedlertid å nyo skiptad, bortsåld, förpantad, eller bortgifwen, och laga fasta åkommit, inteknad, eller lagligen i mät gången; ägi tå til the iord inga talu, utan hålle sig til sin fångaman, och hans egendom, som han bäst kan och gitter.

§ 6. Söker någor uti laga tid genom arf, eller annan rätt, som i Erfdabalkenom förmäles, the iord, som en annor med kiöp, eller byte fångit: gitter fångaman hemula; stånde thet giordt är, och han söke sin man som mister: kan fångaman ey hemula; gånge tå then förre til iord sina, och söke then andre sin fångaman, som han bäst kan, så framt laga fasta och häfd therå ey kommit.

§ 7. Nu kan fångaman utom lagsagu, eller utrikis wara; niute tå then tid för rättenom at framkomma, sedan thet honom kungiordt blifwer, som i Rättegångsbalkenom urskils: kan han annor bewisliga förfall hafwa; wari lag samma, och stånde jord, hus, eller tomt i qwarstadu til thes han framkommer, med mindre han kan ther sättia fulla borgan före.

§ 8. Hafwer någor iord, hus eller tomt oqwalda och ohindrada uti try åhr sedan hon lagbuden och lagstånden är: hafwi tå ingen macht henne at qwälia, och å the iord, hus, eller tomt tala, oachtat at någor thera af fångamän kunde i hemuld brista; utan söke then, som iord, hus, eller tomt bortmist hafwer, honom, som han förmenar sig the samma afhändt, och ohemuld såldt, som han bäst kan och gitter; hwilken rätte honom allan skadan up, och iord iämgoda igen, hus eller tomt i så godo läge, eller med penningar, inom sex wekors tid, och böte ther til sex daler för ohemult til treskiptes: men är ther wåldswärk ikommit; betale alla åhrs räntor eller hyro, och böte ther til fyratyo daler ochså til treskiptes. jungfru, öfwermagi, [ 121 ]wetwilling, utrikes, och fången man niuten thessa try åhr; mö, sedan hon gifft, öfwermagi myndig, wetwilling wetande, utrikes man hemkommen, eller fången fri warder. Hwilket alt är så underståndande, om någor the iord borthandlat hafwer, som han ey rätteliga sielfwer ägdt. Om bördsrätt, och thes klander fins stadgat i sietta capitlo.

§ 9. Är rätter fångaman döder; warin hans arfwingar hemulsmän, och plichtige at ersättia iorden, men för botum saklöse: hafwa the sig arfwet lagliga afsagdt, eller afsägia när twist upkommer, och domen them ändteliga under ögonen går; warin så wäl för ersättiandet som böterna frie, när the efter laga uptekningen af ägendomen, och delningslistona alt ifrån sig lefrera, thet the emottaget hafwa, som skils i Erfdabalkenom. Hafwa barn i börd löst sina föräldrars bortsålda iord; stånde the tå ey i hemuld, så framt the intet ärfdt, eller arfwet lagligen upsägia, som förr är förmält.

§ 10. Alla laga upbud, intekningar, och fastabref skola skie och gifwas å häradstinge och rådstufwone, ther iord, hus, eller tomt är belägen: ther skal och alt laga klander giöras, som iorden är upbuden, eller inteknad; skier thet annarstadas; hafwi inga kraft.

§ 11. Öfwerdrager någor sina rättighet til något gots, hus, eller tomt, eller thet byter och sälier åt någrom androm, och wil therföre ey i hemuld stånda; förbehålle sig thet i sino brefwe uttryckeligen: giör han thet ey; wari tå til hemuld förbunden, lika såsom i allom androm iordakiöpum, och hafwi ther inga undflycht före.

§ 12. Yppar sig ägotwist grannar emellan om råå och rör, eller andra bolstada skäl, ther icke delas om rättigheten til sielfwa byn, helan, halfwan, eller fierdung; ther til äger ey hemulsman kallas, utan försware kiöparen sina gränsor, som han bäst kan och gitter: dock ware hemulsmannen plichtig at meddela honom alla underrättelse, bewis och skiäl, som i hans wärio finnas: förhåller han them, och warder thertill lagligen öfwertygad; upfylle allan skada efter mätsmanna ordom: går skadan til fierda delen af hela gårdsens, husets, eller tomtens wärde, eller ther öfwer; hafwi tå kiöparen wåld hwad han wil thet kiöp hålla, eller ey: är skadan mindre; stånde tå kiöpet, och upfylle säliaren thet bortmista efter mätsmanna ordom.

§ 13. Uti stadsgotseno äger säliaren altid hemula alnatalet, och the utlåfwada frihet på hus och tomt, och hafwi ingen några [ 122 ]invändning theremot: äfwen så och på landet hålles all frihet och förmon, som i brefwet utfästad är, och af kiöparens förwållande icke förwärkas.


Cap. XII. Om råa och rör, eller tiäldra, samt andra bolstada skiäl bya mellan.

§ 1. Alle råå och rör som här efter skola läggias, böra bestå af fem stenom, fyrom utan, och enom innan, som kallas hiertesten: han äger wara half annor aln öfwer iordena; the andre, try qvarter; alle med stenom underskolade, och så store, at the äro mehr än mans byrda, och så satte, at the med sine kanter, framföre och bakefter hiertestenen wisa strecket tädan rågången kommer, och tijt han gå skal: och må ey någor rågång komma in på hiertestenen genom ypnan gafwel, icke eller på flata sidone, utan uppå kanten eller ryggen af hiertestenen öfwer en af them omliggiandom stenom, tädan stafleden kommer: ey må eller någon rågång ifrå hiertestenen annarledes utgå: skola och uppå then ort, ther röör här efter böra läggias, alle stenar. rundtomkring afrödias, så at platsen blifwer ren, och röret ifrån andra stenar afskildt; lägges och iämwäl under hiertestenen ena aln neder i iordene tweggia eller triggia alna lång stenhäll, och uthugges theruti wäderstrecket, som hiertestenen å båda sidor wisa bör, ut och in, ehwad thet är rätt råå, eller krokråå när stafwen icke wisar synrätt för urminnes häfd, eller annor hinder skull: men ther sådana hällar ey finnes; läggis tå neder i iordene ena stenbro, som rätta strecket på båda sidor utwisa kan, ther någor sten rubbas skulle: sättias röör uppå bärg; hugges tå wäderstrecket i bärgshällan på båda sidor som thet bör gå: uppå nedriga ställen, ther röör läggias måste, giöres ena lafwa af trä så wijd som til röret behöfwes, och läggis stenhällen, om hon fins, therpå, och omskolis wäl sedan råstenarna, läggies och broar af stockar på ömsa sidor långs efter, som råstreket böra wisa. Thessa röör upsättes wäl och beskedeliga af häradshöfdingen och nemden samt landtmätaren, om han oförhindrad är, och införes sedan i härads dombokena til rättelse i framtiden huru twisten är ändad, och rören ifrån begynnelsen til ändan lagda. Imedlertid blifwa the gamla rören som med domar stadfästa, eller af ålder förwisso therföre håldna warit, uti sine laga kraft. Men på the orter, ther här til inge råstenar eller rågånger warit, utan diken, renar, gamle och forne gärdesgårdar, gårdsstodar och heckar, träkors, bärgshällar, stenrösior, och annor märke, [ 123 ]skola wid yppande twist, eller med iordäganda samtyckio röör upsättias, samt the sköflada förnyas; niutin doch imedlertid och thessa af ålder håldna skiliemärken sina laga kraft och witsord.

§ 2. Stöta flera byaägor tilsamman, eller stanna på ett röör, thet kallas ringråå, wari tå hiertestenen med sina kanter thereffter beskaffad, så at en trekantig sten skilier tre bolstada, och en fyrkantig fyra; iu så at the omkring liggiande wisare öfwerensstämma med hiertestenens kanter så wäl uti utgående som inkommande: thessa röör böra och hafwa sina utliggare, eller the stenar som utwisa strecket ända fram til nästa laga röör, eller ändaråå, icke längre ifrån hwar androm; än at man med rop them emellan höra kan, och rätta strecket ther igenom förfara; under hwilka wisestenar och utliggare också kunna hällar eller stenbroar giöras wid hwarn fierda eller femta ledare, ther rågången emellan hufwudrören lång är: böra och rören, såsom här ofwanföre är förmält, beskaffada wara, när rågången antingen stannar, eller gaflar, eller för andra emotstötande ägor en annan led och twärstreck tager. The byar, som emot stora skogar gränsa, och tillförne lagligen icke rörlagda äro, niuten, efter thera rätt och hemmana tahl, så mycken skog, som til thera widmachthållande nödig pröfwas; thet öfriga räknas för allmänning efter hwario landskaps eller härads art, nödtorft och beskaffenhet, och sättes iu allastads hädanefter femstena röör, så wäl i skogar och på bärg, som slätte markene, och undankastes alle owalde stenar.

§ 3. Uppå the orter, ther oländig skogsmark och bärg äro, och i the landskaper, ther sådant tilförene af ålder och urminnes tider har brukeligit warit, må och en sten, råhäll, eller tiäldra, som med andra flera omskolad är, och särdeles then, som med sine omwäxta måssa efter stenens art thes ålder utwisar, för röör giälla, enär then hafwer sina behöriga kanter efter ortens beskaffenhet, och skolad är efter sedwänion i thy landskapino, samt hafwer sina wisestenar uti samma streck til den andra gamla hufwud- eller ändarån som theremot swara bör; hwilka skolning eller kista bör så beskaffad wara, at man ther utaf, så wäl som ledestenarna kan se huru hiertestenen stådt hafwer, i fall then rubbad, eller bortkastad wore; dock mågo icke alle stenar, som några liknelse ther til hafwa, för röör skattas, utan allenast the, som af ålder therföre håldne warit, samt thera kista och omskolning med omwäxta måssa, laga witnom, eller laga domom [ 124 ]befästad, som byahäfden bewisa kunna. Ey mågo röör och råmärken, utan nöden så fordrar, sättias på nedriga orter i måssar, eller kärr, utan på fasta och höga rum, ther the wäl synas och bestå kunna, så at the ey nedersiunka, eller å sido falla, och rågången thermed förwilla.

§ 4. Ey måge och flere stenar än fem röör heta, med mindre at icke någre äro utanföre lagde, såsom broar eller utliggiare, the ther strecket utwisa skola. Fyra, tre, eller twå stenar skattes ey eller för råå och laga skiäl bolstada emellan, med mindre the med laga domar tilförene bekräftade äro: men i byamåhl och tegeskiften grannar emellan gifwes enom stene witsord, dock icke widare, än at om någor finner sig märkeliga förfördelad emot sitt öretahl, eller tunnoränto; må tå honom iämkning tillåtas efter öre och örtuga, tunno- punda- eller pänningaränto, så framt han äger fierdungs hemmani by, som lag säger i Byggningabalkenom 7 cap. Ändaröör i byamålom skola efter ortens belägenhet med breda eller kantiga stenar utmärkias.

§ 5. Jordfaste och orörlige stenar hålles ey för laggilla råmärken, med mindre at uppå them andra laga femstena röör kunna lagda wara; eller the med särdeles märke uthuggne; eller så namnkunnige äro, at giörliga pröfwas kan, them ther til utwalda, och therföre håldna blifwit.

§ 6. Alle konungens parkar och enskylta ägor, lands, härads, sokna och bya allmänningar, bolbyar, afgiärda och afråada skattlagda hemman som för minna liggia, eller för mera, bärgsbruks och grufwoskogar, utängiar och utiordar, urfieldar och odalqwarnar som några iord hafwa, äga med råå och röör wara omlagda: hwilka om the finnas; wari som thet af ålder warit hafwer: finnas the ey, utan gamle och forne gärdesgårdar och gårdsstodar, eller andra skiliomärken; gifs tå them, som förr är sagdt, witsord byar emellan. Ligger åå, siö, eller sund bya mellan; the mågo och bolstada skiäl wara, om the af ålder therföre håldna warit, och inge råå och röör til äro: finnas uti skog eller löt och ypna betesmarkene byar emellan inge råå och röör, ström, eller annar skilnader; deles tå the mark them emellan efter öre och örtuga, ehwad thet är dödwida, eller bärande skoger. Liggia flere byar inom en wärnkallad rågång; wari lag samma, och [ 125 ]dele the bya almenning sin emellan efter öre och örtuga, pund och tunnoränta.

§ 7. Liggia twenne byar sidolånge wid ström eller elf, siö eller sund; ägi tå halfwan ström eller elf, siö eller sund hwar by: ligger holme mitt uti insiö eller ström; wari lag samma: ligger andro lande närmer, hafwi then holma, som watn äger efter rågången och bya skilnaden. Flotholma hafwi then, som honom gitter wid land sitt fästa. Kan insiö all eller en dehl til äng förwäxa; ägi hwar och en äng, eller land, som han i siön rådande warit. Ligger by wid ändan, eller å sidone wid stora siöar; ägi han tå så mycket i siö, eller holma, som hans bolstad och rågång medgifwer, alt intil diupesta watnet emottager: thet äger för allom them, som "omkring siön boo, allmännings fiske wara. Hafwer någor urminnes häfd på utholmar, fiske, eller fiskeskiär i stora och allmänna siöar, eller är therföre särdeles skattlagd; ägi han then rätt oqwaldan behålla. Om kånungsådran i siöar och strömmar finnes stadgat i Bygningsbalkenom 18 cap. 2

§ 8. Landa, härada och sokna skilnadar böra med störra stenar utmärkias, så at hiertestenen i femstena råå, eller uti thy omskolada enstens röret åt minsto är twå alnar hög: lika så kronone enskylte parkar, allmänningar, och fredkallade skogar: och hafwi ingen wåld på them torp uptaga, eller skog rödia annarledes än uti Bygningabalken förmäles: af them, som allaredo skattlagda äro, tagi konunger skatt, och ey härade gift och afrad, som fordom.

§ 9. Nu kunna sådane parkar och fredkallade skogar, eller andra bolbya enskylta ägor sträckia sig öfwer lands- härads- och soknaskilnader: tå böra the med sina särskilta råmärken wara omlagda; hwilka klarligen bewisa kunna, huru långt samma ägor sig in uti annat härade sträckia; dock lands- härads- och soknasträngen orubbadom: men ingen allmänning sträckie sig öfwer sins lands härads- eller soknaskilnaden, och rätta råmärken.

§ 10. Såsom tomt är åkers moder; så bör hon och äng tilsägia, så wäl inom by, som utom, ängiategar skogtege, skogteger rörtege, rörteger å watn ut, watn fiskewatn, warp och wärka skifta, at hwar och en må rätteliga niuta innan by efter öre och örtuga, pund och tunno ränto, som och utom byn, aldeles efter sin rågång, eller urminnes laga häfd, så mycket honom med rätto tilkommer: [ 126 ]ty at then äger watn, som land och strand äger, och ther skola iämwäl råstenar sättias, som til siös wisa.

§ 11. Uti stadenom wari altid stadsens tomtabok, med borgmästara och rådmanna utgifno brefwe, hwariom och enom til thes hus, gård och tomtena säkerhet och wissa efterrättelse.


Cap. XIII. Om thens straff som råå och röör rubbar, uprifwer eller på annan inflytter.

§ 1. Ingen åbo må bolstada råå uptaga, eller nedersättia, utan at alle jordägande stemde äro, och dom thertil å tinge rätteliga gifwin; sedan uprättas the af häradshöfdingen och någrom af nemdene. Tomtaråå och farwägsråå måge uti alla lagligen ther til kallade iordäganda närwaro, som i byn råda, och med theras samtyckio nedersättias uti domarens närwaro, som thet sedan uti domboken införer: ey behöfwa the dom ther til å tinge taga: men sämier them ey; tå skola the til tings fara, och dom begära. Til sådana tomta[-] och farwägsråå må, efter tomta och farwägs läglighet, en wäl beskaffad sten brukas och gillas, om ther femstena röör tilförene ey upresta finnas: tomtaråå må ingen qwälia som icke äger fierdung i by. Wilia grannar sin rågång årligen å alla sidor upgå: thet mågo the åt saklöso giöra, men icke några nya röör, som förr sagdt är, upsättia.

§ 2. Beträdes någor wetwilling, och then som til laga åhr ey kommen är: såsom wallbarn, eller andre, af owet och sielfswåld, hafwa the upsatta röör och råstenar, eller andra skiliomärken förändrat, uptagit eller bortkastat, then samme skal af fader eller husbonda sinom i någors kronobetientes närwaro med ris näpsas efter som thes ålder och wanart pröfwas til.

§ 3. Ther någor som sina laga åhr fyllt hafwer, och wetande warder, af okynne och sielfswåld, råå och röör, eller andra laga skiliomarken uptager och förändrar; böte tiugu daler, eller plichte, som lag säger, med kroppen.

§ 4. Pröfwas någor, som til laga åhr kommen är, och wetande, af egna arghet och illwillia, eller af androm legd, eller lockad, hafwa the upsatta råå, röör och skiliomärken rifwit, borttagit, eller wridit, eller andra råå och wisare olagligen nedsatt, til at thermed förwilla och förswaga ens annars rågång, eller domaren och andra therigenom at förleda; böte then samme fyratyo daler, och stånde uppenbara [ 127 ]skrift, samt wari ther til aldrig witnesgill och trowärdig. Om then, som öfwertygas kan, hafwa annan ware sig yngre eller äldre, kiöpt, befalt, intalt och lockadt, eller ther til hulpit, eller med i råde warit, ena sådana giärning at giöra, wari lag samma.[34]

§ 5. Eho, som sielfwer pröfwas råå och röör eller annat laga skiliomärke hafwa wridit, eller flyttiat af sitt rätta ställe, inpå annars bolstad, eller något nytt råmärke upsatt sig, eller androm til nytto, och ens annars iord, watn, eller andra ägendom til sig, eller annan at komma; then samme, så och then som någon ther til hafwer legdt, eller lockadt, befalt, eller ther til hulpit, eller med i råde warit, hafwin förwärkadt sina lösa ägendom til treskiptes, och lösin högra hand sina med femtyo daler och til treskiptes af sine iord, eller plichte med fem gatulopp, hete tiufwer, och stånde tre söndagar wid soknakyrkiodörena, och sedan uppenbara skrift. Warder och samma rätter hans, som efter lego, befallning, intalande och lockande sådant bedrifwit hafwer.


Cap. XIV. Om laga syner, och ägors förswar.

§ 1. Alla syner bya eller enskylta bolstada mellan, härades och landa skola hållas emellan walborgamässo och alla helgona dag: alla the som förr eller sedan hålles; warin ogilda. Doch mågo på olagliga eliest orter; och när konungen biuder; eller the twistande, för wissa orsaker, thet sielfwe å båda sidor begära, och bar mark är, samt wäderleken sig så hafwer, utom förbemälta tider sådana syner hållas; men icke annars.[35]

§ 2. Dela twå eller flera byar sin emellan om råmärke; gångin tå ey in uppå hwar annan til tomtaråå, eller andra til bya skilnad icke hörande, utan upwisen rätta bolstada skiäl och råstenar; och hafwin doch först ägande syn.[36] Sämier them ey, farin tå til tings, och begäre dom til häradssyn, som utaf häradshöfdingen och edsworna nemden förrättas skal. Är twisten kronohemman allena emellan; förhålles tå thermed som uti sietta capitlo, 16 § stadgat är. § 3. Nu beropar sig annar af them twistandom på rättråå: [ 128 ]och annor på krokråå; hafwi tå rättråå witsord, med mindre laggille stenar, eller gamla bref och domar märkeligen utwisa strecket annarledes böra gå; eller med witnom häfden kan befästas, och krokråen sa warit hafwa. Sämier them, som delande äro, å bådom ändaråom; gånge tå strecket synrätt, så framt krokråå lagliga ey bewisas kunna, som förr är sagdt.

§ 4. Förebär någor urminnes häfd i ägoskilnaden, och wil therföre syn ey tillåta: sådana inwändning må ey giälla, utan gånge syn för sig, och bewise wederbörande på platsen samma häfd lagligen, såsom i 15 cap. om urminnes häfd, och 16 cap. om utiordar och urfieldar stadgat finnes.

§ 5. Sämier them ey åt häradssynen; wädies tå med tre daler innan otta dagar til nästa lagmansting, och tagen ther dom til lagmans syn, som af lagmannen, och twem androm lagfarnom mannom, som bådom åsämier, samt uthärads nemd förrättas skal på lika sätt, som om häradssyn tilförene sagdt är, at the som icke sworit hafwa sin ed afläggia skola; men the andre, som sworit, om sinom domara ede och plicht alwarligen påminnas. Emot lagmans syn må ingen wädia, utan söke then som finner sig märkeliga beswärad hos konungen med ene böneskrift om konungs eller riddara syn, och säti borgen för thy allo som ther på kostas och fölia kan; hwilket han och lagmannen innan otta dagar kundgiöra, och hans bewis ther uppå taga bör, at han sin dombok, med alla omständigheter, kan til riddara synen färdig hafwa, hwarom parten hos konungen underdånligen anhålla bör innan then tid som uti Rättegångsbalken ifrån hofrätten förelagd är: hwilken tid lagmannen honom i sino bewis kundgiöra skal. Konungens eller riddara synens dom må ingen qwälia wid straff för konungens dombrott.

§ 6. Alla sådana syner förrättes på klagandens omkostnad, som synen begärar, men betales sedan af then som saken förlorar: stämma härads och lagmans syn öfwerens; betale tå then tappande parten omkostnaden för bägge: skilier them åt; wari för then senare omkostnaden fri, om han wid förra synen wunnit hafwer: gillar konungs synen the twå förra; betale then som förlorar kostnaden för alla tre: hafwer någor wunnit the twå förra; wari för the sidsta fri: kunna the hwarthera hafwa för sig en dom; drager tå bägge then sidsta omkostnaden til helftena hwar.

[ 129 ]§ 7. Dela sin emellan bygder by och ödesby; finnes kring ödesby råå och röör; tå gifs them witsord, och gånge ther bygder by icke öfwer: finnes ey råå och röör, utan öre och örtug på bådom, deles ägorna therefter: finnes ey öretahl på them bådom; behålle tå bygder by thet han med gårdom af ålder inbegripit hafwer, så framt med fullom skiälom ey bewisas kan, at thet til ödesbyn tilförene lydt och legat hafwer.

§ 8. Är twist emellan tu härader, eller theras allmänningar; tå skal hwar häradshöfding och häradsfogde med thera nemd sin häradsrätt bewaka och förswara: sämier them å; thet är wäl: sämier them ey; söken tå til samman hofrätten om en uthärads domare och nemd, och hafwi ingenthera macht för sig allena uti allmännings, eller enskylta til häradssträngen stötande twister til syn at döma, eller then gånga: är en häradshöfding öfwer them, eller flera; wari lag samma, och niute then saken förlorar sitt laga wad under lagmannen till godo. Stöta tu landskapers skilnadar ther til; ägin tå både lagmännerna hos hofrätten en annan oweldugan lagman och nemd begära, som om båda lagsagors råmärken och skilnaden döma skola.

§ 9. Gränsa någre skogar eller bärgwärk in til the stridiga ägor; tå skal bärgmästaren ther när wara; lika så och wid allmänningstwister i bärgslagen: men äro sådane skogar til en del, eller aldeles til bärgswärk anslagne, ägi tå bärgstingsrätten allena bruken emellan döma öfwer then skog, som inom bemälta gränsor belägen är.

§ 10. Twista twenne eller flere byar sin emellan om iord, allahanda ägor, eller gränso skilnad, och en af iordägandom i enom by wil sig ifrån trätone sägia; giöre thet å tinge för rättenom förr än dom i sakene går, eller sedan dömt är innan wädiat warder: tappar then by; wari han saklös som sig afsade: winner han; tå wari then sig afsade utsluten både ifrån iord och omkostnaden, som therpå giord är: säger sig någor iordägande ifrån twisten, sedan både dömt och wädiat är under högre rätt förr än hon ändas; betale sin dehl uti then allaredo giorda omkostnaden, och wari skild ifrån sakene, ehwad the andre winna eller tappa.


Cap. XV. Om Urminnes häfd.

§ 1. Urminnes häfd är en lång, stadig och obehindrad besittning, samt oförnekat witterligit bruk och nyttiande af fast ägendom, [ 130 ]eller rättighet inom ens annars bolstad, ägo och råmärke. eller af annor rättighet utom;[37] hwars fång ingen minnes, eller af sanna sagu wet, eller med gamla bref och domar utwisa kan, huru then häfden af begynnelsen til hans förfäder, eller andra ägara kommen är, af hwilkom han sig samma ägendom och rättighet tilhandlat, eller eliest erhållit hafwer.

§ 2. Sådana häfd giälle icke i enom by och bolstad til ägo och tegaskiften grannar emellan, med mindre någor sig then samma ifrån androm by tilhandlat, eller eliest lagliga bekommit hafwer[38] som therom särskilt rådande warit; utan öre och örtug, alna och stängatahl, pund och tunnoränta, som förr sagdt är: giälle ey eller uti skog och mark, ther klöf om klöf, hof om hof går, och yx om yxe brukas, oachtat, at någor kunde bewisa sig ther åwärkat hafwa; utan allenast i åker, äng, afskilda och utmärkta skogar, kärr, hagar, holmar, som med råå och röör, eller gård och wård inbegrepne äro; så och til fiskewärka, notadrägt, nätioläggiande och qwarnaställe.

§ 3. Til laga bewis af sådana häfd, om hon kommer med laga skiäl at bestridas, fordras trowärdige, gamle, bofaste, om orten wäl kunnige män, som edeligen bewitna kunna, sig hwarken annarledes wetat, eller af sinom förfädrom hördt hafwa: kan och ägaren framte gamla domar, arfslottar, iordaböcker, och andra lagliga skrifter, emot hwilka ingen för sig sielfwer, eller af androm sägia wet annarledes warit hafwa; sådant alt styrker ock urminnes häfden.

§ 4. Förebär någor urminnes häfd, och theremot framtes laggilla skiäl, the ther fullkomligen betyga icke så sig förhålla; bewise tå then, som påstår sig wara ägare, sitt laga fång.

§ 5. Äro och andra wissa rättigheter, som igenom urminnes häfd kunna wara förwärfwada: såsom å landet gångestig öfwer ens ägor; watu[-] och siöwäg, och allmanna wäg, och annat slikt: iämwäl och i stadenom; såsom dråprum; watudrägt eller ränna; lius åt annars mans tomt; rättighet at giöra wägg af annars hus, och mera sådant: hwilket dock snarare i stadenom altid[39] sökes wid rifwande at rättas, [ 131 ]efter then wid Bygningsbalken författada Bygningsordningen. Angående the rättigheter, som personer allenast fölia i theras lifstid til bruk, eller fulla nytto af annars ägendom;[40] hålles therutinnan som thera bref utwisa.

§ 6. Twista parter sin emellan, hwilkenthera then andra med bewis förekomma bör, anten then som häfden bestrida, eller förswara wil; gifwes tå honom witsord, som i handom hafwer, om han så påstår, sina häfd lagligen at bewisa: doch undersöke domaren wäl och noga parternas skiäl och witnens beskaffenhet å båda sidor förr än han låter til edgång komma.

§ 7. Ey må urminnes häfd på en wissan ort några styrkio, eller ägoskilnad gifwa, widare än omkring sig sielfwan, och inom sina egna gränsor; med mindre hela bysens urgamle skilnad med sådana häfd, och laga witnom kan befästas.


Cap. XIV. Om utiordar och urfieldar, samt thera rättigheter.

§ 1. Äger någor skattlagda utiord inom annars rörlagdan bolstad, som doch häfdas til annan by: hafwer han tomt i by, samt öretahl och tegaskifte i åker och äng; ägi tå han och rätt i skog och mark, til fiske och näfraflåt med byn efter sitt öretahl och stångafall, gårdafång och stengsel, samt mulbet för boskapi, som af utiordens åker och äng födas kan; iämwäl och til timmer och wedabrand, om äganden the tomt bebyggia wil: men ey må han androm skog sälia, eller låf gifwa at hugga, ey eller sielfwer af bole til annan by föra wid laga böter, som i Bygningabalkenom förmäles, utan som här nedanföre sägs: hon äger och under refning gå, när by skal til iämföris delas.

§ 2. Är utiorden så stor uti åker, äng och skog, at hon för fierdungs hemman läggias kan; tå äger hon med hus bebyggias, med mindre hennes skatter är uti then byn inräknad och inslagen som henne brukar, och samme by thesutan icke bestå kan: tå må ock ägaren efter sine utiords öretahl skogen nyttia, eller sig afwitra låta.

§ 3. Hafwer utiord hwarken tomt, eller öretahl i by, ey eller sina wissa skiften i åker och äng; äge tå the iord i skog och mark ingen rätt, utan lite äganden åt thy, som af ålder warit hafwer. Liggia [ 132 ]flere byar inom en rågång, men likwäl icke i tegaskifte, utan hafwa med gärdesgårdar, dijke, eller renar allenast åtskilda inägor af åker och äng; hafwin dhe til mulbete och skog likan rätt efter öre och örtug, som inom theras rågång belägen är, ehwad the länger eller närmare skogen liggia. Om afgiärda bys rätt talas i Bygningabalken I cap.

§ 4. The utiord, som til öre och örtug ligger, äger och laga wärn med byn uppehålla: är hon mindre än til öre; tå äger hon ey wärn uppehålla, utan bärgie sin åker och äng, när bolbysins grannar bärgia, med mindre äganden om henne sielfwer gärda wil.

§ 5. Urfielder som icke ligger i byamåhl och tegaskifte, utan är en särdeles med sina gränsor afskild park i skogenom, som af androm by brukas, gånge icke til refnings, utan wari sådan, som han af ålder warit hafwer, om han med sådana råå och rör åtskild är, som i then landsorten för laga råmärken skattas, eller med gård och wård omstängd finnes, ehwad en eller flere honom äga. Är urfield i åkrom eller ängiom uti enom by; hafwer han gård och wård om sig, wari så mycken han af urminnes tider warit hafwer.[41]

§ 6. Är utiord i åker och äng ey med råå och röör, utan med gård och wård, gamla dijker, renar, eller wissa märken kringstängd, samt urminnes häfd åkommen, som sägs i 15 cap. giälle the tå för råå och röör.

§ 7. Kommer utiord, eller urfield til salu in[-] eller utom börd; löse tå then som gården äger, tädan the iord först kommen war: wil ey han; lösin tå the, som i byn med henne i wad och for å båda sidor liggia, helftena hwar. Wil ingen i byn the iord lösa; sälie tå ägaren til hwem han wil: och bör altid räntan fölia iordena, som af ålder therutaf gången är, och i 6 cap. § 19[42] förmäles.

Cap. XVII. Om tyond.

§ 1. Nu skal man tyonda af allo sine säds frucht afsättia å åkre eller swädiolande: och ägi hon wara med rätto hwar tyonde skyl, eller hwart tyonda band af hwete, råg, korn, hafra, ärter, bönor, rofwor, bohwete, humbla, lijne och hampo: sedan räknes säden uppå [ 133 ]the orter, hwarest om tyonden efter hemana talet, eller utsädet intet wist stadgat är, af the ther til förordnada kyrkiones sexmän utan försumelse, så fort som säden blifwer afskuren och i band bunden, så at hon af owäder icke warder bortskämd; hwaraf tages sedan en skyl, rök, snes, trafwe, band efter landsortens sedwänio, icke the bästa säd, och icke the wärsta, och tröskes prof theraf, och upteknes af wederbörandom på ene listo, eller karfwestock, til thes tiondlängden uprättas kan; tå profwet iämte skyltalet inskrifwes: men på the orter wiss tyondafgift efter skyl, rök, trafwa, snes, eller band i godom eller ondom tijd förordnad är, giöres inga proftröskning, utan räknes allenast som sagdt är.- I stadenom räknes i lika måtto af them ther til satte äro af borgmästaromen och rådeno.

§ 2. Af thenna tyond föres twå delar in uti kyrkioherberget, til the riksens tarwa, som konungen bäst och nödigast finner at utdelas: men then tridie delen föres til kyrkioherden i soknen efter landsens läglighet, antingen i skafttyond eller uttröskada säd efter gammal sedwänio: för hwilko tyond ingen hög eller låg, som någon åker, eller några swedio brukar, fri är, eller wara bör: och skal kyrkioherden wara förplichtad at ingifwa til häradsfogdan ena uprichtig och oförfalskad listo på by och bonda, ingom undantagnom, samt skylspann, och kappatalet af allo tyond han undfår, hwilka med syningsmännernas uptekning iämföres, som säden på åkren räknadt hafwa, när stämning med allmogenom i soknastufwune hålles, och tyondlängden upläses, så at alle mågo weta, hwad tyond then ene så wäl som then andre erlagdt hafwer; och i fall något fehl wore begångit, efter sine trohets plicht til känna gifwa. I stadenom införes tridie delen likaledes i kyrkioherdens tyondlado.

§ 3. Ifrån the twå delars utgifwande befrias först adelens sätugårdar, med thera råå och rörs skattlagda och oskattlagda hemman och torp, som inom theras rätta rågång, och laga byaskilnadt belägna äro samt thera ladugårdar. Men om någor hade nödigt af enom androm in til sätugården belägna bolby förbättra sin sätugård, och af samma by taga förnämsta delen af ägorna til sätugårdens märkeliga förbättring; räknes ey tå then samme by under säteriets råå och rörs frihet,[43] ey eller begripes flere oafhyste bolbyar under ens sätu och ladugårds råå och röör, än ther sielfwe sätu- eller [ 134 ]ladugården är bygder uppå: warande lika, om råstenar emellan sätes och ladugårdarne, och the andra oafhysta bolbyarna, eller andre skilnadar finnes, som för bolstada skiäl efter lag böra gillas. Sedan befrias och kyrkioprestebol och stomnar, kapellans och klockarabol, samt fattiga manna och hospitala ladugårdar. Om af knecktastufwor och ryttara boställen må gifwas tyond til kronona, skiutes under konungen, när the them sielfwe med egne afwel bruka. Men utaf alla andra, gamla, eller nybygda, störra eller mindra skattlaga, eller oskattlagda hemman, torp, utiordar, urfieldar, the warin sig adelens egne, eller förlänte; såsom och af presta, kronones och adelens betiänte, allahanda stånds personers, meniga allmoga och borgara åkrom i städerna skal utan allo gensagu och inwändning utgiöras rätta tyond af all slags säd, som här ofwanföre är förmält, ehwad thet är litet eller mycket, hwart slag för sig, efter som Gud årswäxten gifwer: i lika måtto af allom gårdom och hemmanom, som uppå krigsbefället, eller andra betiente äro indelta; så wida. the, eller någor annar icke särdeles och uttryckeligen af konungen äro, eller blifwa för sino tienster, rusthåld, eller af gunst och nåde therifrån undantagne och befriade.

§ 4. Bryter någor adelsman häremot, och rätta tyond fördölier af the hemman han utom the frikallada brukar; angifwes han tå af wederbörandom kronones betientom hos landshöfdingen; hwilken om sakene grannerliga skal ransaka låta, om thet med hans wetskap och befallning, eller igenom thes folks förwållande skiedt är, och efter saksens beskaffenhet antingen förmana, och låta honom giöra til kronona sina wederbörliga rättighet tilfyllest; eller och ther han sig icke godwilligt beqwämer; eller saken så grof är, honom hos konungens hofrätt angifwa och döma låta,[44] wid wilkorligit straff af konungen, om ther wid något försumas: är thet ofrälsisman af hwariohanda stånd och ämbete, prester, borgare, eller bonde; blifwe tå af häradsfogden eller länsmannen tingförder, och ther han öfwertygas; böte första gången tre spänn för enom, andra gången sex, tridia nijo; hwilka böter så deles: tagi kronan halft, och andra helftena härads eller tyonda fogden, kyrkioherden och upsyningsmännerna til treskiptes: kommer han flera resor igen; böte som sagdt är, och miste ther til tienstena, om han några hafwer: är han utan tienst, borgare, eller bonde; [ 135 ]förwises häradet eller staden, och wari ey man thes bättre: dölier upsyningsmannen, eller proftröskaren med någrom thes underslef, och warder ther med beslagen; böte så mycket som then andra med sitt försnillande undandölgdt hafwer.


Cap. XVIII. Om hemmans laga städsel och bruk å landet, samt hus och gårdars hyrande i stadenom, och theras upsägiande.

§ 1. Tweggiahanda wari egentligen hemmana städia; ena uppå lifstijd; andra på wissan tid, som kallas gifto[-] eller legostemna.

§ 2. Städier någor hemman på lifstid; niute han the städio så länge han lefwer, och aflägger sitt afrad, landgille, eller annan åhrlig skatt, samt allan wanlig tunga undergår, hus, åker och äng efter lag och Bygningabalken i 30 cap. wid macht håller; iämwäl och hustrun efter honom, emedan hon enkia sitter: men går hon å annor giftomål; wari tå the städia förfallen, och råde iordäganden at städia sin gård til hwem han wil, anten thens dödas barn, enkiones senara man, eller någon annan. Och bör alt upsägande å landet skie åhret förut, och före afradsdag, när husbonden näst tilstundande wåhr träde sielfwer bruka, eller enom androm uplåta wil.

§ 3. Giftostemna eller städsel på wissan tid wari sex åhr; och tå städies å nyo, eftersom them bådom åsämier, jordägande och landboe, lika såsom i förstone. Är, eller blifwer städian uti then årliga skatten inslagen; tå må hon ey mer än första gången kräfias: och hafwi ingen macht landboen at afsägia så länge giftostemna warar, och han rätt för sig giör; med mindre nöd tränger jordäganden sielfwan til jordena at flyttia: hwar så är; gifwi tå han landboen all återstående städiona igen, sägie honom up före afradsdag, och låte honom niuta laga fardag, sedan han sitt höst[-] och wårsäde bärgat hafwer: är giftostemna ute; råde tå äganden sielfwer öfwer sina iord, enär lagligen upsagdt är: wari doch ingom förmehnt om kortare tid och städsel at förenas.

§ 4. Sitter landbo qwar med tresko i try åhr, och intet nytt hus bygger, eller andra märkelig förbättring giör; böte efter laga syn,[45] som i Bygningabalken förmäles, och hafwi iordägande macht honom ifrån gotset at wräkia; låtandes först lagligen utmäta alt skadestånd [ 136 ]af hans behållna ägendom: lägger han ett förr upbrukat spanland, annat, och tridia i lindo; wari lag samma, som och skils i 16 § i thesso capitle; treskas han, och gifwer ey sina årliga laga utskylder, som han utfäst hafwer; wari samma lag: likaledes i stadenom; tå giäster efter lång tid giordan hyrostadga, then samma richtigt icke hålla wil, och efterlefwa hwad han utlofwat hafwer så til hyrorna, som annat: förer han ett orenligit lefwerne i sino hyrda huse, eller gårde, hållande ther samnad af lösachtiga konor, så at huset, eller gården warder berychtad;[46] tillåtes tå ägaren af huset eller gården i thessom målom honom att afsägia, och wari giästen icke thes mindre plichtig hyrorna iämwäl för thy åre at betala, som han för thessa skiäl afsagd blifwer.

§ 5. Dör then man som städiona gaf, eller henne emottog; stånde tå giftostemnan lika fullt för enkione, eller barnomen, såsom annat arf, til thes hon ute är: sedan råde äganden sielfwer, som sagdt är, iord sine, at sättia ther åboa på, som honom godt synes.

§ 6. Ey må landboen iord upsäga emedan giftostemnan räcker, med mindre han skaffar annan åbo, med hwilkom jordäganden skiäligen åtnögias kan; eller gifwi ut fullt afrad för thy efterkommanda åre, sedan han olagligen upsagdt hafwer, samt uppehålle allan tunga som thertil hörer, ehwad han sått hafwer, eller icke: upsäger landboen efter afradsdagen, sedan lagligen upsagdt wara borde efter 2 § dock inom fardag förr än sidsta åhret af giftostemnone ute är, antwarde jordägandenom träddan åker, eller fulla trädis lön om intet trädt är, och hafwi thertil sitt rågsäde förwärkat för thy föliande åre: sitter han qwar, utan at lagligen upsägia, öfwer fardag; stånde thy åre för alla utskylder. Leger någor, eller til lego tager gots och gårdar på särdeles wilkor; thet äga the å båda sidor efterlefwa, som them emellan stadgat blifwer: skier annars; upfylle allan skadan, som lagligen bewisas kan therigenom wara förorsakad.

§ 7. Rymer landbo bort förr än stemnan ute är; hafwi tå iordäganden macht med kronobetientens wetskap och tilhielp honom igenföra med boskapi sinom och afwel: wil iordäganden ey hafwa honom igen; låte tå lagligen af hans ägendom sig tilmäta så mycket thy årono tilhörer, och alt annat han rätteliga skyldig blifwer, och i nästföregående § sagdt är.

[ 137 ]§ 8. Ställer sig landbo til wärn, och får skada, eller the honom wäria wilia, utan dråp; wari saklöst: kommer ther dråp i; bötes med fyratyo daler konungens ensak, och stånde then kyrkioplicht som drap: får iordäganden, eller the med honom äro, någon skada i sårom, eller blånad, och blodwite; ligge thet alt i twebotum, och böte hwarthera af them som landboen hulpit hafwa at afflyttia sex daler til treskiptes; men landboen sielfwer tolf daler jordägandens ensak, eller thens, hwilkom hemmanet förlänt, eller förpachtat är, och iordägandens rätt i handom hafwer, så och uprätte allan theraf tagnan skada: giörs geerning på kronones betiente eller kommer dråp uti; plichtes som i Edsöresbalkenom 3 cap. § 1 och 8 cap. 1 §[47] stadgat finnes.

§ 9. Rätter fardagar å landet är torsdagen för midfastosöndag; men om kyndelsmässo skola halfwa hus inrymmas til then som efterkommer: andra helftena behålle then som afflyttia skall, til then fiortonde dag uti aprilis månade. I stadenom är rätte fardag och legostemna twå gånger i hwario åreno; om wåhren, then sidste dagen i martii månade, och sidste septembris om hösten: doch kan stemnodagen blifwa så lång som bådom åsämier: hwilket skrifteligen med tweggia manna witnom uprättas bör, tillika med ene laga uptekning af allo thy som i huset eller gården är, och så godt åter antwardas skal, när tiden ute är, eller elliest skilnader af förr bemälta orsaker skier: är något förkommet, eller förwärrat; betales tå hwart efter thy som thet är wärdt til, och i 12 § stadgas.

§ 10. Hyrer någor gård eller hus i stadenom, hehlt, eller halft åhr, och wil sedan ey hålla hyrona; gifwi ut halfwa husalegona, och wari sedan fri, om han ey inflydt hafwer: flytter han in, och wil sedan bortfara; gifwi ägandenom fulla husalego för thy åreno: wil ey äganden hålla legostemnona; wari lag samma.

§ 11. Wil äganden sitt hus, eller gård sielfwer igen hafwa, eller androm hyra, eller giästen icke längre i gården förblifwa; tilsägie tå hwar androm med tweggia manna witnom sex wekor förr än stemmodagen ute är: försumar thet någor thera; stånde thet, som them emellan tilförene slutet war, til nästa stemnodag.

§ 12. Utlofwar äganden hus täckia, och wäl omboa och förbättra, ehwad hus thet hälst är, och håller thet icke; tå må giästen sielfwer byggia, sedan han med twem witnom honom therom [ 138 ]lagligen tilsagdt hafwer, och kårte så mycket af hyrone, som han bewiser thet kåstat hafwa, eller gode män pröfwa thet så wärdt wara: förderfwar giästen hus eller gård, eller något af thy som honom är med laga uptekning antwardat; giälde åter skadan, efter thes wärde, som förr är sagdt, och thet igenom rättens ompröfwande, eller goda manna mätsordom.

§ 13. När stemnodag är ute och lagliga upsagdt; hafwi tå landbo, eller hyroman fria macht at af och utflyttia, sedan han til äganden hafwer afradet och legona betalt, och hemmanet, gården, eller huset så fritt och färdigt åter lefrerat, som han alt emottagit. Om husesyn på landet, samt foders afförande stadgas uti Bygningabalken 30 cap. Om elds bewarande och wådelde skils i samma balk 6 cap. samt städernes Byggningsordnings 6 capitlo.

§ 14. Hafwer landbo mera bygdt, än honom efter lag giöra bör, och han wid husasyn bewisa kan, sig timber och annat wärke ifrån andra orter förskaffat; niute han tå af iordägandenom, eller them som efterkommer ena skiälig wedergiällning, hwilka honom framdeles wid nästa husasyn bör til godo komma: kan thet hus utan hemmanets skada mistas; hafwi han, som så bygdt, macht thet samma afföra, så framt thet ingenthera behålla wil, och skiälig betalning gifwa: men är thet hus af gårdsens timber och wärke upbygdt; niute för arbete och kostnadt på samma hus helftena af thes wärde. För bärande trä, som landbo planterat hafwer, må han skiäligen förnögias; eller hafwi macht them at afföra.

§ 15. Tager någor hemman up som öde legat; ther äger husbonden bref å gifwa, huru långa frihet landboen förunnas skal; hwaremot han tomt med hus bebyggia, samt åker och äng dijka och stängia bör, så at hemmanet wid frihetsårens förlop kan sin tilbörliga skatt gifwa, samt annan tunga uppehålla, wid straff som i Bygningsbalkenom om husesyn förmäles.

§ 16. Lägger landbo förr upbrukad åker til spanland i lindo; böte en daler, så för annat och tridia: plögar han them ey up igen efter åtwarning; hafwi iordäganden macht honom från hemmanet afsägia, och sig annan åboa skaffa: tager landbo up thet för honom i lindo legat hafwer; niute för hwario spanland en daler.

§ 17. Sälier någor bort hemman, hus, eller gård i stadenom, eller på landet, emedan legostemnan räcker; niute landbo, eller [ 139 ]hyroman sina städio eller hyro för thy åreno til godo, så och til nästa fardag ther efter, om lagligen upsagdt warder.

§ 18. Städier någor hemman, eller borthyrer hus eller gård i stadenom, eller på landet til twenne; behålle tå then som först stadde eller hyrde, och jordägande böte sietta delen af hyro summone til treskiptes, och skaffe them andre så goda lägenhet igen, eller betale honom skadan efter rättens ompröfwande.

§ 19. Äga twå eller flera ett hemman, hus, eller gård och en af them wil them bruka eller bebo; wari tå han närmast för andra främmande, när han alt thet giör och undergår, som hemmanet skylda bör, eller en annar i hyro biuder, eftersom här ofwanföre förmält är.


Cap. XIX. Om afrad och afradsdaga, landgille och andra utlagor, upbörd å landet, samt hushyro i stadenom.

§ 1. Afrad, som landboen utgifwa skal, landgille och andra utlagor lämpes efter landsortens beskaffenhet, samt hemmanets storlek och tilägor i åker, äng, skog och fiskewatn, til persedlar eller penningar, så at åboen them efter jordaboken må kunna betala, och annan kronone tunga ther iämte uppehålla: och hafwi ingen macht at twinga bondan til penningar, enär han wil och förmår persedlerna efter iordaboken utgiöra.

§ 2. Ther sommarskatter eller tomtöre pålagd är; utgifwes the dagen näst efter Johannemessa Baptista dag om midian sommar: men all annor laga afrad och årliga laga utskylder böra wederbörande utgiöra och utan alla tresko betala Thomasamässo dag för jul, som är rätter afrads och landgilledag. Hushyran i stadenom betales otta dagar förr än legostemnän ute är; eller sökes lagligen hwarn hyrotid efter annan: och må ingen af gården på landet, eller i stadenom utflyttia, förr än han afradet och hyrona betalt hafwer: giör thet någor emot jord- och husägarens wilia; böte til honom enskylt sietta delen af thy som återstår, och utgifwi thertil fulla hyrona, och iord- eller husäganden hafwi macht åboans eller giästens gots så länge innehålla, til thes afradet, eller hyran, iämte böterna, betald är.

§ 3. Alla kronones utlagor bör häradsfogden, eller hans upbördsman, bondanom uti ene bok qwitta: sammalunda och frälsismannen eller hans upbördsman: så och then som något hemman på tienist, rusthåld, eller förläning hafwer.

[ 140 ]§ 4. Treskas bonden at årligen betala afradet på landet å rättan afradsdag; stemnes til nästa ting efter jul, och böte för tresko sine sietta delen emot thet som återstå kan; hwilka böter, så wäl som afrad och utlagor, af bo hans utmätas skola: samma lag wari om tomtören i stadenom. Ey må frälsisman låta hos skattbondan innestå utlagor ifrån thy eno åreno efter thet andra, hans jord under sig ther igenom at winna, utan angifwe rätteliga wid tinget hwad som ey betales, som sedan må i penningar efter markgången inom lagsagun erläggias; om bonden the persedlar af skattenom icke åstadkomma kan.

§ 5. Dör bonde, eller hustru, och hafwa afrad, eller utlagor inne med sig; utmätes the tå först, och förr än något arf skiftas kan. Warder man giäldskyldig, så at mätning och utsökn honom skal öfwergå; tå bör altid samma åhrs afrad, tomtöre, och hushyra gå fram för allo andra skulde, men för the som återstår på förra åren niute iord- eller husägaren förmon efter tiden af dom eller intekning, om han rätt sin lagligen bewakadt hafwer: hwilket alt utsökes af lösörom förr än man til hus och iord griper: wari och altid iorden konungens, eller frälsismannens wederpant för sidsta årets ränto framför allom them som sin fordrane intekna låtit, eller något tildömt blifwit, eller landbo och hyroman sakfälter warder: kan ey eller i gemen någor skuldner igenom brott sin förwärka annars mans penningar, som han rätteliga skyldig warit förr än han brotslig blef.[48] Går skattehemman til salu, och winner kiöparen ther uppå laga fasta; hafwi then som räntona äger til sielfwa iorden inga mera talu, utan söke sitt igen af sins giäldeners andra ägendom.

§ 6. Ey må skattabonde twingas sitt afrad, eller landgille längre föra, än inom lagsagun, eller ther hon widlyftig är, icke högre än uppå femton milar wägs: men andra persedlar til nästa kiöpstad. Krono och frälsismans bönder fören sina utlagor til then ort them förelagd warder.

§ 7. Hwario åhr skal af wederbörandom hållas jordaransakning och räfsteting, så med krono, som skatta och frälsisbondom, så at hwar bonde må weta, huru mycket han skyldig blifwer på framfarna års skatt och utlagor.

§ 8. Händer allmänna misswäxt i landeno, eller i ene eller andro [ 141 ]sokn och ort; gifwi tå bonden thet krono[-] eller landbofogdanom tilkänna förr än han årswäxten infördt hafwer, at skådas må, hurudana brist han lider, och ena skiäliga förmedling honom theremot förunnas kan: men medelmåttiga åhr, och thera brist bör af the bättra och ymnogara upfyllas: och skola alla utlagor med flit årligen utsökias, så at bonden icke åt trånglöso måle rest uppå sig draga må.

§ 9. Finner landbo, eller någor som annars iord åbor iordgrafwit gots; lyse thet lagliga up, och tagi en lott konunger, annan iordägande och tridie upfinnaren. Finner frälsisman, eller annar jordägande sielfwer; behålle han twå delar, och konungen then tridia. Finner någor penningar, eller annan skatt i allmennings och krono iorde; behålle konungen twå delar, och upfinnaren then tredia: lyser ey then up som funnit hafwer; wari dehl hans til the fattiga, eller nästa hospitala, eller soknafattiga stufwo förwärkad.[49]

§ 10. Finner någor malmstreck på sina, eller andras ägor, ehwad namn the hafwa kunna; tilhörin the konungenom och kronone enskylt, och förhålles med jordägandenom, och honom som upfunnit hafwer, eftersom privilegier och bärgsarticlar förmå; och niute konungen af them, som grufwor uptaga, tull och sina bärgsrättighet.




[ 142 ]

IV. Förslag till Jordabalk 1715.

Jordebalkar.

1 Cap. Om allehanda jord och fast egendom på landet och i staden.

§ 1. Thet är egen jord å lande, ther man full ägande rätt, till grund och besittning hafwer: såsom crono frälse och skatte. Men thet är besittningzjord, ther man sielf eij råder grunden, utan macht äger then allenast på wisse willkår att besittia: såsom stadge och stubbe städie och sämie hemman.

§ 2. Egen jord är fast och orörlig egendom och må then både erfwas skiptas och sällias. Men besittningzjord är såsom lösöron; then erfwes och skifftes slächt och syskon emellan, dock allena till besittningzrätt, förbättring, och åbygnad. Sämies eij them emellan; ligger thet till rättens dom och laga werderning

§ 3. I städer är och cronojord sampt [tomp?]ter af frij och egen grund; ofr[ija eller?] stadsens tompter; iämwäl [kyrkors?] skolars, fattigas, och hospitalz huus, jord, eller grund. Under staden lyda och frälsesåkrar och hagar; skatte och wilkorliga bördzrättsjordar och åkrar, allt effter bref [wens ?] lydelse, och inom stadz mark och råmärkie.


2 Cap. Hwad rättigheet och egenskaper hwartera af förenembde jord äger.

§ 1. Cronojord som till skatte kiöpes, äger samma rätt och egenskap som all annan gammal skattejord. Men ther cronojords ränta åth någon sällias, gifwes eller förlänes; stånde then under lösen och återkallande till cronan.

§ 2. Ingen hafwi mackt kyrkio-, skole, fattigas, eller hospitals jord på landet eller i staden att bortgifwa, förbyta eller försällia, uthan [ 143 ]konungens särskilte tillåtelse; eij eller måge borgmästare och råd i städerne något huus tompt eller andra ägor bortgifwa: finnes thet skiedt wara; tå bör sådant ofördröijeligen sättias i förra stånd, till stadsens allmenna nytto. Men ther någor tomt till frij och egen grund skall sällias; tå bör kiöpesumman så inrättas, att then åthminstone kan kasta af sig den ränta som swarar emot skiälige tomptöron.

§ 3. Med frälsejord må rätter ägande handla som han bäst will och gitter, effter lag.

§ 4. Skattejord må också både kiöpas och sällias: dock må alldrig skattejord stycketals från bolby sinom sällias eller förpantas; mindre ther å fasta gifwes. Skier thet; böte så kiöparen som sälliaren, hwarthera fyratijo dahler, honom till ensak[50] som räntan ther af äger; tå[51] dömes och then jord under bolby åter, och gånge han åter till penningar som them uthgaf. Om crono- och krigzhemmans ägor wari lag samma, och kiöp- eller pantskillingen till konungen förbrutin.

§ 5. Nu kan skattejord uthom börd till sahlu gänga, tå skall then först konungen genom landzhöfdingen åter hembiudas: och wari then alltijd närmast skattejord framför oskylde män och uthom börd att lösa, som räntan eller skatten ther af ä[ger?].

§ 6. Eij måge skattehemman, emellan flere fördelas, brytas eller sällias [än?] the ther uppå kunna pröfwas full[suttne?] och besittiande wara, högst till fyra år hwarje hemman; och ransake [therom?] häradzrätten med cronofogden; [hafve?] och then wåld the andras deelar till sig at lösa[52] som större delen i skattejorden tillförenne äger, så framt the bägge eller flere ther å. fullsuttne äro. Kan thet hemman flere åboar tåhla; löse hwar, som han till arf och börd, rätt äger.

§ 7. Nu kunna hammarställen, strömmar, skog och grufwedelar i bergzlagen; bergzmans bo, och hytteställen, på någons ägor utan bolbyens skada och afsaknad inrättade wara, eller här effter inrättas; warin the under thenna lag icke begrepne: dock må grunden af the bortsålde skogar sedan the af kohlade äro, till sine hemman återfalla.

[ 144 ]§ 8. Äga twenne eller flere dehl tillhopa uthi[53] en gård, qwarn, härd i ena smidio, grufwo-,[54] eller hwarjehanda andre sådane wärk och

bruk;[55] wari the närmast hwar annan ther uthur lösa när en theras andel uthom börd går till sahlu. Samma lag wari om hus och tompter i staden.

§ 9. Nu äger man allena förenembde bruk och wärk, och ingen annan hafwer ther del uthi;[56] wari tå jordäganden, på hwars grund the wärk uppsatte äro, näst effter bördes- och bolagzmän, till lösen berättigad.[57]

§ 10. Stadge och stubbehemmans åboer, med theras arfwingar, niuta besittningzrätten, så länge the förmå åhrlige laga uthskylder uthgiöra,[58] eller nästfölliande åhr upfylla thet som brister;[59] så och hemman och theras ägor wäl häfda, hägna, förswara och wijd macht hållda, sampt then tienist giöra som them af rättom jordägande skiäligen pålagd warder. Men städie- och sämiehemmans åboer, niuta theras bestämbde tijd till godo, så länge städian och sämian warar, som framdeles förmäles.[60]

§ 11. Sällier eller förpantar någor thesse förbenembde hemman, uthan jord-ägandens låff och minne; hafwi tå förgiordt sin besittningz rätt: med mindre honom sådana wilkor af[61] konungen eller jordägande uthtryckeligen förunte äro.

§ 12. Nu will någor sällia den gård eller huus som å stadzens kyrkans eller hospitals grund bygd är; tå bör han then hwarjethera föreståndare först lagligen hembiuda: willia the then gård huus eller tompt eij lösa; sällie then tå till hwem han will; dock med så skiälom att kiöparen eller sälliaren, eller bägge tillsamman, effter som them åsämier, gifwa till staden kyrkian eller hospitalet, hwilkenthera grunden äger, den 30:de delen af kiöpeskillingen, så offta thet huus eller gård sällies; bryter någor häremot; hafwi förgiordt lo:de penningen af kiöpesumman under staden, och thet kiöp wari ogilt.

§ 13. Frije och egne huus och tompter i staden stånde ägaren [ 145 ]fritt att sällia och sig afhända; dock så att hwarken the, eller andra tompter, måge sålunda brytas och fördelas, att stadsens synrätta-streck och tompta-delning, ther igenom kommer att rubbas, emot Byggningsordningen för städerne första capitle: och ther å skole borgmästare och råd noga inseende hafwa.

§ 14. Bördz willkorliga ägor under staden gånge till salu, effter theras brefs lydelse. Men annan[62] skatta-jord sällje ägaren stadenom lagligen som framdeles skills i 6 capitle.


Cap. 3. Om laga fång på jord, huus och grund.[63]

§ 1. Femb äro laga jordafång i[64] Sweriges lag: ett är arf, om lagligen ärfdt är: annat är skiffte, om lagligen skifft är: tredie är kiöp om lagligen kiöpt är: fierde är jäff, om lagligen gifwit är; femte är pantejord om then lagligen pantsatt och förståndin är. Thessa äro fullkomblige fång så till jord, som wattn, och wattuwärck, ägor, huus, och tompter, effter thy som liusligen står i lagbok thenna skrifwit huru hwarthera är lagligit eller olagligit i sinom stad. Lagligit stånde och olagligit återgånge. Ty alt lagfångit är rätt fångit, och alt olaga fångit är såsom ofångit, till urminnes häfd åkommer; tå är thet lagfångit och måls thet ingen qwällia.


Cap. Il. Om arfwejord huru den lagligen erfwas och förswaras bör.

§ 1. Thet är arfwejord som effter föräldrar, barn, och syskon, eller andre närskyllte fränder, ärfwes, alt effter den ordning i Erfdabalker upräknas.

§ 2. Klandras the jord i arff fallin är; tå skall thet medarfwingom genast kundgöras, och wärjas med thera[65] samnade hand: afgår ther något med rätta; tå bör thet genast upfyllas och återgälldas effter som i Erfdabalkens 22 cap. urskills.

§ 3. Kiöper eller bördar man arfwejord; tå är thet i kiöparens hand aflinge:[66] dock bördeman theras[67] rätt förbehållen, om samma [ 146 ]jord framdeles åter sällies eller förhandlas, som i Erfdabalken förmäles i 4:de cap. 2 och 3

§ 4. Kiöper någon man,[68] eller inlöser under warande echtenskap then jord som hustrun kan wara börd-ägande till; hafwi tå hon eller hennes barn och arfwingar macht, wijd mansens död, hans arfwingar att uthlösa, med alt ther på wänd nyttig förbättring. Om mansens jord af hustrun inlöses, wari lag samma.

§ 5. Nu kan fader erfwa sine barns mödernes jord, eller moder theras fädernes jord; willia the then sedan sällia; hafwi tå then bördeman macht jorden att åter lösa, som närmast är att erfwa, effter then ordning som i Erfdabalken upräknas.

§ 6. Sällier man sitt eller sine hustrus fäderne, möderne, eller andra arfwejord, och kiöper annorstädes jord, huus, eller tompt igen; thet är arfwe- och eij aflinge-jord: hwar och någon arfwejord å landet under warande echtenskap såld är; ther skall så myckin aflinge-jord i ställe sättias, om han till är, som then sålde arfwejorden å landet war; förr må ingom frijheet öfwer aflingejorden tillåtas: fins eij så mycket fast godz som arfwejorden war; fylles tå af bo oskipto thess wärde i penningar och löösöron, så myckit som för then sålda uppburit är: förr än thet skiedt är, må ingen gifftorätt tagas: hafwer och mannen lähn tagit för[69] sine hustrus jord; niute tå barnen, wijd arfskiffte, fyllnad therföre i aflinge jorden eller lösöron, som för är sagdt. Finnes intet testamente eller förordning öfwer aflinge; niute tå rätte arfwingar uthan åthskillnad så liuft som ledt effter then döde.


Cap. 5. Huru jord å landet eller huus tompt och jord i staden må bytas.

§ 1. Will någor sina arfwejord mot annan jord å lande; eller huus tompt och gård i staden, emot jord å landet bortbyta;[70] thet må ingen wägras när fult gifwes mot fullo; eller att the som byte giöra, för egen nytta och läglighet skull, med ringare åsämjes: och hwad man emot arfwejord i skiffte får; thet blifwer lijka arf i stället, ehwad thet är fäderne eller möderne som bortbyttes: eij må thet byte [ 147 ]af bördamän eller arfwingom klandras; eij eller å landet eller i staden hembiudas; uthan, när then jord huus eller gård lagligen upbudin och lagståndin är, effter thy then å landet eller i staden belägen är, och fins ther å. ingen inteckning för androm skedd wara; tå skall bytet med härads eller stadsens fastobref bekräfftas, och thet måge byrdamän eij hindra. Men byter någor arfwejord bort, mot huus tompt eller gård i staden; tå skall then å häradstinge först lagföllias och byrdamannom biudas; lösa the eij; skiffte tå med hwem han will i staden, och gifwes ther fasta å, som förr är sagdt.

§ 2. Nu kommer i then handel både kiöp och skiffte: är kiöp mindre, och byte mer; tå blifwer byte fast effter ty som förr sagdt är: men är skifftet mindre, och kiöpet mer, eller lijka myckit; dömmes tå jord i börd, som woro hon till sahlu gången; dock så att bördeman löser thet som för penningar såldt är, och gången the andra hwar till sina jord, huus eller tompt igen; med mindre then som sitt bortbytte eller sålde, är till freds alt samman fara låta; och betale tå bördeman thet öfriga effter mätismanna ordom, om them eij annars ther öfwer åsämier.

§ 3. The jord som således till bytes ifrån landet i staden går[71] eller twert emot; behåller samma rätt och wilckor som then bortbytte, i nästa arffall effter honom som then bortbytte, men sedan, ärfwes samma jord, huus, och tompt effter landz- eller stadzlag, alt efftersom then ther under belägen är; förfares[72] och ther med i alt annat som lag seger å then ort, jorden ligger, så till upbud som lagstånd och fasta.[73]

§ 4. Eij må någon man[74] sine hustrus, eller hustrun sina egna, eller sin mans jord, huus eller tomt förbyta, panta, eller sällia annorledes än som 9 cap. Gifftomålabalken sägs; med mindre then olycka händer, att enthera fången warder, och är ther eij annat att tillgå them med att återlösa; eller ther hunger them händer,[75] och äger enthera hwarken jord eller lösöra: thetta alt skall dock å ting eller rådstufvu giöras, och ther bewijsas, hwad nöd them ther till drifwer; äga the både jord; löses tå then fångne af sin egen jord, ehwad thet är man eller hustru; men till födo sällies å landet twå delar af mansens, och [ 148 ]en trediedeel af hustruns jord, huus eller tompt; i staden lijka myckit af hwarthera. Mannen må och hustruns jord sällia, rusttiensten att uppehålla för hennes jorda-godz och räntor å landet: enkia äger sielf jord sin råda, sällia, bortgifwa, förbyta, och förpanta; dock att bördamän niuta theras. rätt, effter thy som lag förmår. Med omyndige barns jord förhålles som i Erfdabalkens 27 cap. förmähles.

§ 5. Kyrkio, academie, schole, fattigas,[76] och hospitals godz må eij eller bortbytas, fast det syntes wara till bättre, uthan konungens låf och minne, som i andra cap. 2 § sagdt är; är thet af androm gifwit, och lefwer gifwaren; tå må sådant eij heller ske uthan hans samtyckie:[77] är han dööd; tå bör hans, öfwer gåfwan satte lag och willkor, ehwad the äro genom testamente eller annat gåfwobref gifwne, alldeles effter thess willia, och brefwens lydelse, i acht tagas.

§ 6. Willia grannar, eller andra som sielfwa jordägande äro, häfdabyte giöra; thet bör å tinge eller rådstufwu lagligen kundgiöras; och uphöre sedan wijd föresattan tijd, om thet eij med bägge thera samtycke förlängies eller till ewärdeligit byte genom ordenteligit lagfarande förändras. Uthi odehlt boo ther hinder emellan komma att fullkombligit arfskiffte eij slutas må, tillåtes och sådant häfdebyte arfwingarne emellan; dock så att ingen thera sin[78] lått förwärra, förpanta, eller försällia må, wijd 40 dalers böte till 3-skiptes, och alt ogilt som här emot giöres, sampt skadan åter till the andra arfwingar effter mätismanna ordom, om något förwärrat är: fins och något märkeligen förbättrat; komme thet honom till godo som förbättrat hafwer.


Cap. 6. Med hwad rätt och wilkor arfwe- och bördkiöpt jord må sällias och i börd lösas.

§ 1. Will någor sin arfwe- eller bördkiöpte jord å landet sällia; tå skall han eller kiöparen, the jord å tre allmenne wahnlige häradsting lagligen upbiuda låta; och hafwi ther näste fädernes fränder macht, at lösa till sig fädernes, och mödernes fränder mödernes jord, effter ty som i 5 § af thetta capitle[79] liusliga förmäles. Thesse opbod skola [ 149 ]hwarje gång the inskrefne äro, af domaren uppenbarliga och[80] öfwerliudt föreläsas, och förkunnas ho som sällier; till hwem; och för huru stora summo penningar: hafwi tå näster bördaman tijd inom natt och år från första upbod, sig i rätten angifwa om han the jord börda will; och skall han innom samma tijd fulla kiöpesumman i rätten insättia: sämier them eij sedan om rätta wärdet, gånge tå effter mätismanna ordom; med mindre the jord gäldbundin woro, tå förfares ther med som i 13 § af thetta capitle[81] säges. Thesse penningar måge af ingom i qwarstad sättias, eller lyfftas, utan af kiöparen allena med[82] rättens wetskap. Hafwi och ingen macht, en deel af kiöpet klandra, och under börd draga, med mindre bådom åsämier thet att skillia. Är kiöpet på wissa wilkor och betalningstijder stält; niute tå bördaman mot borgen the samma, och fullgiöre ther effter; niute och ther till then andras skedde upbod till godo: men så offta nytt kiöp om jorden sker; skall then och å nyo upbiudas och altijd föruth ransakas om hon är tillförene med skuld förbunden och intecknad.

§ 2. Jord huus och tompt i staden, som man sällia will, ehwad thet är arf eller aflinge, skall tre måndagar i tre månader effter hwarannan, allmenneliga wijd öppna dörar å rådstufwu upbiudas; och wijd upbudin kundgiöras,[83] sampt öfwerliudt föreläsas, hwilken som sällier och kiöper, och för huru många penningar: warin sedan bördemän förplichtade, ifrån första upbudet, innom then dag som om laga stämning i Rättegångsbalken förmäles, effter hwars och en orts aflägenheet, förklara sig, om the thet huus, tompt eller jord börda willia: the skola och innan samma tijd, redo penningar therföre, effter kiöpebrefwets lydelse i rätten[84] insätta, och gälle aldrig i börd blott ordaklander. Men bestrijder någor thet kiöp för annor orsak, och bättre rättigheet till thet som såldes, tå bör han ther öfwer strax sine skiäl wijd ting eller rådstufwu framwijsa, och stämning å sälliaren taga, sampt å näste ting, eller rättegångs dag i staden, saken lagligen uthföra: sker thet eij, wari thet klander ogilt: förklarar sigh eij bördeman innom förelagdan tijd om han bördzrätt niuta will, wari han sin talan förlustig.

§ 3. Nu will eij näster bördaman innan föresagdan tijd then [ 150 ]försålde jord å landet, eller huus och gård i staden i börd lösa; stånde tå then som fiärmare i slächten, dock rätter bördeman är fritt, innan 6 weckor å landet, och 14 dagar i staden att börda: sedan hafwe nabo i staden äntå fiorton dagar, dock så, att ther konunger eller staden innom samma tijd nödigt pröfwa, thet huus, gård, eller tompt för sig att inlösa; gånge theras rätt för naborätt. Sammaledes hafwer och then som räntan af någon jord å landet eller i staden äger, mackt,[85] then sålde jord eller hemman till sig att lösa, allenast thet sker innom then tijd som fiermare bördeman i staden och på landet förelagd är om the thet sielfwe eij lösa wilia.[86] I staden skall och naboens rätt altijd räknas 14 dagar, sedan bördemäns och theras rätt som ränta af stadzjord äger, uthe är. Försummar nu bördeman ehwad han är then näste eller fiermer i slächter, eller någor ränto-ägare, eller nabo i staden, såld jord huus eller tompt å landet eller i staden innom then tijd som hwarjom och enom nu förelagd är, att inlösa; behålle tå then som kiöpt hafwer, och ägi then aldrig någon rätt, på thet kiöp sedan att tahla. Stånde och jord huus eller gård å landet och i staden uppå kiöparens fara, sedan han then i sitt wåld och händer bekommit hafwer, in till thess then som lösningsrätten äger, sig ther till förklarat hafwer; men wari thet sedan å hans fara.

§ 4. Aflingejord å landet, then sälliaren eij sielf i börd kiöpt; hafwi bördaman ingen rätt att lösa tå then sällies. Så hafwi och hwarken bördamän eller naboer lösningzrätt till ofrije tompter i staden som till sahlu gånga, uthan allenast sälliarens barn i staden.

§ 5. Twista män om bördzrätt; tå äger then förträde fädernes jord att inlösa, som å fäderne närmast är att ärfwa när dödzfall händer; och löse then mödernes jord som å möderne närmast är, alt effter then ordning i Erfdabalken upräknas; thet skall domaren pröfwa, ther huus, jord eller tompt belägen är; och gånge aldrig fädernes fränder till börd uthi mödernes jord, eller mödernes, i fäderne, ändock the till arftächt närmare äro, så länge hwar sitt börda gitter. Äro bördemän å fäderne eller å möderne jämskyllde; löse halft hwarthera; doch broder å landet twå delar och syster trediung; men i staden halft hwarthera: kan then jord, huus eller tompt eij delas the [ 151 ]jämskyldiga emellan, eij eller mer[87] än en åbo tåhla, och åsämier them eij, hwilkenthera börda skall; skillie tå rätten them emellan eller gånge till låttning. Kommer och twist om företräde naboer emellan; skåde tå borgmästare och råd, och lägge them emellan, hwad then ena eller andre lösa må, effter som i 9 § wijdare stadgas.

§ 6. Nu kan then försålde jorden å landet i flera härader wara belägen; tå upbiudes hwart hemman wijd sitt rätta härads ting, och tages ther fasta å: men ther twist om bördarätt infaller; tå skall then uthföras ther hufwudgården, eller the mäste godz belägne äro.

§ 7. Är öfwermagi, jungfru, eller wettwilling, eller uthrijkes farin, eller fångin, then näste bördeman; tå må theras förmyndare, måhlsman, eller fullmächtig theras rätt i acht taga om han then bördlösen gagnelig finner, och af godze thera så nog i händer hafwer, hwar med bördas kann: eller gifwe han rätten till känna af hwad orsak han then eij börda gitter, och wari ther med saaklös: hafwi och framdeles hwarken then omyndige tå han myndig warder,[88] eller wettwilling tå han till förstånd kommer, eller uthrikes farin eller fången tå the åter komma, någon macht å then bördarätt mer att tahla som eij i rättan tijd, effter thy som[89] förr sagdt är, inlöses;[90] och wari thet lag om all börd af then jord som omyndigom, eller wettwilling, uthrijkes staddan, eller fångan, sielf icke tillhört, uthan från andra i slächten sällies, att när then eij bördas inom then tijden nu[91] sagdt är, tå hafwin the ther å framdeles när the till stadga komma, ingen tahlan, ehwad the hafft förmyndare, måhlzmän, och fullmächtige som therå tahlt eller icke, uthan behålle jorden then som henne kiöpt hafwer.

§ 8. Nu äga öfwermagi jungfru eller wettwilling sielfwe någon jord; ther öfwer må ingen med them ingå kiöp eller byte: sker thet; wari ogilt, och hafwi thera förmyndare eller laga måhlsman när han thet weta får, så och then omyndige sielf, macht thet kiöp eller byte att uphäfwa innom natt och år, sedan han till laga ålder kommer, mö gifft, och wettwilling wetandes warder: döö the innom samma åhr; hafwi tå nästa arfwingar innom samma tijd en lijka rätt thet [ 152 ]kiöp eller byte att åter bryta om the så gitta: klandras thet eij innom föresagde tijd, tå äge ther å ingen wijdare tahlan: är och thet kiöp eller byte af rättom förmyndare eller målzman lagligen och med rättens wetskap och samtyckie stadgat; tå skall thet fast stånda,[92] och hafwi

ingen macht thet wijdare att qwällia dock bördamans rätt oförkränkt som förr är sagdt;[93] men sällies then jord som någon omyndig, wetwilling, uthrijkes staddan eller fången man tillhörer, olagligen, af någon annan som jorden eij ägdt; ther om handlas i 9 capittles 8 §.

§ 9. Naborätt i staden äga så wähl the, hwilka itt huus till samman bygdt hafwa, som the, hwilka jemte, eller bakom hwarannan boende äro: bo twenne lijka när; löse halfft hwarthera, om thet huus eller tompt delas kan: tåhl thet eij dehlning; pröfwe tå rätten hwilkenthera mäst omtränger: trängia the lijka, hafwi then witzord som torget bor närmare, och bäst gitter till stadzens säkerheet och prydning byggia: är enthera nabo på twå sijdor; eller går lius och fönster, wattudropp rännosten, eller annat sådant in[94] i hans gård, ther af han olägenhet hafwa kan; äge han tå till naborätten förträde. Samma lag wari, ther twå huus, en grundmur, och med en skilliomur upbygde äro.

§ 10. Nu kan bördaman eller nabo hafwa skälig misstanka att kiöparen eij så myckit för then jord huus eller tompt gifwit eller utfäst hafwer[95] som af them fordras; sättie icke thess mindre fulla summan effter kiöpebrefwet i rätten; sedan må han sine skiäl hos domaren andraga; och ther the om jord å landet eij annars åsämies; gånge then i börd effter mätismanna orden som förr är sagdt. Men i staden hafwi domaren macht, ther wichtige omständigheter wijsas, att påläggia anten kiöparen allena, eller honom och sälliaren tillijka, med sielf sins ede besanna, huru myckit för det huus eller tompt gifwit är, eller wärkeligen gifwas bör; och löses thet tå sedan ther effter. Finnes någon kiöpare mera penningar af bördeman eller nabo taga, an han sielfwer uthgaf, och warder ther om lagligen tillwunnin, böte fembtijo daler till treskifftes, konungen, målsäganden, och staden eller häradet. Samma lag wari om sälliaren, ther han af samråd med [ 153 ]kiöparen, anten för egna nytto skull, eller att hindra ther med börda- och naborätt, ena falska kiöposummo upgifwit hafwer.[96]

§ 11. Betarfwar man penningar till låns taga, jord ther med sig och sinom till godo i börd att lösa; thet kan ingom wägras. Men eij må någre andre bördemän, eller wijderboende till förfång, jord huus eller grund med annars mans penningar, oskyldom till nytta börda eller inlösa; uthan skall then som huus eller jord under börd löser, then samme i tre åhr, så å landet som i staden för sig behålla, med mindre han af fattigdom tilltränger then förr att sällia; thet skall rätten pröfwa, och noga tillsee hwad orsak han hafwer, the jord sig att afhända: giör någor här emot; böte fembtijo daler till treskiptes, så sälliaren, som ock[97] kiöparen om han thes wetande kiöpet skifftat; wari och thet giorde börda-klander ogilt.

§ 12. Eij må kiöparen eller sälliaren, bördamannen till förfång, sitt en gång giorde kiöp uphäfwa, eller i annan handel[98] förwäxla; icke heller något byte under falsko skeen,[99] börda lösen till hinder, uprätta: sker thet, och warder märkeliga pröfwat; wari ogilt, och böte hwarthera[100] fembtijo daler. Sällia föräldrar jord sin, och äro barn thera myndige; tå måge the framför andra then jord till sig lösa om the penningar hafwa, och rätt sin lagliga bewaka.

§ 13. Nu kan then som jord, huus eller tompt å landet, eller i staden äger, råka i så stor gäld, att all thes fasta och lösa egendom måste till skuldfordrandes betahlning upgifwas; och hafwer ther å hwar för androm fått[101] laga inteckning och förmohn; ther må wäl rätter bördaman arfwejord huus eller tompt i börd lösa, men icke effter mätismanna ordom, uthan effter thy som någon af the skuldfordrande eller annan högst therföre i redo penningar binder; dock skall han med sielf sins ede betyga, att han thet kiöp uprichteliga för sig sielf giör, och icke till bördemäns förfång, egendomen i främmande händer draga tänker. Domaren äger i slika måhl wiss dag föreläggia till godsens föryttrande, och stånde ther både skuldfordranden och andre frijtt, ther på att biuda: låte sedan then som högsta budet [ 154 ]giordt, på landet å nästa häradzting och[102] i staden på måndagen i nästa månad, bördamannom thet godz första gången uppbiuda, och så andra och tredie resan effter lag, och stånde så bördamannom frijtt innom itt åhr och sex weckor från första upbodet och[103] i staden inom 14 dagar effter sidsta upbudet, thet godz huus eller grund för thet wärde som högst budit är att inlösa. Fins ther å en skuldfordrande allena, för hwilkens skuld egendommens afträde skedt, och seer han wäl att godzet till hans fulla betalilning eij förslår, men will thet dock heller öfwer thess wärde taga[104] än thet åth bördamän för skiäligt prijs unna; ther må the eij förplichtas, thet godz eller huus så högdt att inlösa, som then ene skuldfordranden, uthan som någon annan therföre högst biuder; hwilken och med ed sin erhålla skall, att han thet för sig sielf och icke then ena skuldfordranden till nytto ärnar kiöpa: men finnes ingen annan som therföre skiäligdt wärde gifwa will; löse tå arfwingar och bördemän godzet effter mätesmanna ordom som thet dyrast kan wärdt wara. Stånde och them i thetta måhl, ther hela egendommen till skuldfordrande afträdes, frijtt, aflingejord framför främmande att inlösa, när the therföre gifwa willia hwad en annan högst biuder på lijka sätt som ofwan förmält är.

§ 14. Sällier någor till twenne en jord, huus eller tompt; hafwi then witzord ther wid blifwa som först kiöpte; med mindre then senare genom börd eller naborätt bättre rätt ther till äger; och böte then för ohemult[105] som ena jord eller itt huus åth twenne såldt, hwar[106] siette penning af kiöpesumman till tre skifftes,[107] och upprätte honom som owetandes kiöpte, allan skada och kostnad.

§ 15. Hafwi ingen syssloman, eller åbo, macht att sällia, förbyta, eller förpanta sin herres jord, huus, eller tompt, uthan han hafwer hans öpna bref och fullmacht ther till: hafwi eij heller någon domare[108] macht att dömma öfwer jord,[109] huus tompt, eller andra ägodelar, uthan äganden är lagliga stämbder; icke eller att sättia någon mans jord eller afgiäld i qwarstad, så länge then i handom hafwer, [ 155 ]will för rätten komma, och till rätta swara: dömes i thesse måhl; hafwi thet ingen krafft. Huru ellest med qwarstad å fastegodz förfaras skall; förmäles uthi Rättegångz- och Uthsökningzbalker.

§ 16. Nu twista kronobönder sins emellan om jord och ägor; låti tå landzhöfdingen genom häradzhöfdingen och kronones befallningzman ther öfwer ransaka, och rätte sedan sielfwer them emellan. Om kronohemman, som kyrkior, skolar, eller academier äro förlänte, wari lag samma; och måge the som sådane hemman bekommit eller till deras förswar och wärjo satte äro, frijtt hafwa, när twist ther öfwer uppkommer, med theras påminnelser att inkomma, samt någon fullmechtig för sig insända. Rätte sedan landzhöfdingen them emellan som förr är sagdt.

§ 17. Är twisten emellan kronojord och andra ägor; tå skall thet landzhöfdingen i orten kundgiöras, och förordne han nu fullmechtig som på kronones wägnar tala och swara, sampt thess rätt noga i acht taga må.

§ 18. Nu kommer twist emellan kiöparen och sälliaren, om jord är lagliga upbudin eller eij, tå må på[110] landet med häradz och i staden med stadzens dombookom bewijsas, hwad ther wijd skiedt är. Och ägi ingen macht, the jord mer qwällia som en gång så ward är; för ty tå lagliga är wardt för enom, tå är och wardt för allom them som framdeles klandra willia.

§ 19. Är thet afgärda by som sällies uthom börd, hafwi tå bohlby macht the jord framföra oskylde att inlösa: och thetta är naborätt å landet. Eij må sådan jord afhysas eller under bolby läggas, så att kronones eller frälsismans inkomst ther af minskas; uthan gälde then[111] så sedan som förr, alle uthskylder som[112] ther till höra. Samma lag wari om obygde skattejordar och uhrfiäldar, ehwad the in- eller uthom börd till sahlu gå, allenast att theras ränta jorden effter föllier, som lag säger i 16 cap. 2 §[113] af thenna balk. Äga twå, eller flere oskylde frelsesmän, eller skattabönder en gård tillsamman; hafwin the och naborätt till den dehl i gården som således uthom börd till sahlu går.


[ 156 ]

7 Cap. Huru man må lagligen bortgifwa sina arfwejord, huus eller tompt, så och aflinga- och byrdkiöpta jord, samt morgongåfwa i staden och på landet.

1. Will någon emedan han lefwer bortgifwa något af sine arfwejord, ewerderliga, eller på lijfztijd; gifwe eij mera än hwar tijonde penning: hwad ther öfwer gifwes; hafwe arfwingarna macht att återkalla, när han dör som gifwit hafwer: wari och bördamannen sin rätt till inlösning effter mätismanna ordom förbehållen. Men gifwer någor mer än nu sagt är, och säger ther näster arfwinge ja till; tå må ingen af them som fiermer i slächten äro, thet[114] qwällia, uthan stånde then gåfwa fast. Aflingejord må man gifwa till hwem man will. Är jord bördkiöpt; tå kan thess wärde och förbättring bortgifwas, och wari bördemannen rätt sin till lösn förbehållen effter som om testament skills i Erfdabalkens 4 cap. och 2 §.[115]

§ 2. Nu tilltränger fader eller moder, sedan the inga lösöron hafwa, sina jord, huus eller tompt, för födo sine, uthgifwa, tillbiude tå sine barn thet att lösa; och rätten föreläggie them huru mycket hwarjo åhr till förtärning gifwas skall, ther emot[116] skola the föräldrar sine föda,[117] äldsta barnet först, sedan hwart effter annat, som the åldrige äro, broder broders lott, och syster systers lott; afdrage sedan framdeles, när effter then döda erfwas skall, hwar sin dehl som han fått hafwer, och alle arfwingar skipte thet öfwer är af hwad han eller hon åtte; wari dock föräldrarne obetagit att sällia sina jord om the så willia; eller hoos ett thera barnet stadigt blifwa, allom likwäl bördsrätt förbehållin. Hafwa fader eller moder hwarken jord eller lösöron; tå äga barn som thet förmå, them uthan wedergällning föda och uppehålla: giöra the thet eij, stånde till rättens ompröfwande, huru myckit the them åhrligen till födo, effter råd och embne gifwa skola. Kommer oförmögit barn sedan till god förmögenhet, widergälde thet them androm, som föräldrarne förr och längre födt hafwa.

§ 3. Willia eller kunna eij[118] barn föräldrar emottaga, och kostin uppehålla; eller äro eij barn till; sökie thå föräldrar therom näste slächt [ 157 ]och erfwingar: neka the; söke sig om annorstädes som the bäst kunna, och hafwin barn eller arfwingar sedan inga macht å the jord att tahla som sålunda till födo uppgången är, dock bördsrätten them förbehållen när jorden upbuden warder.

§ 4. Giffwer man medgifft till sohn eller dotter, jord, huus eller tomt; eller gifwer hustru sine morgongåfwa; ther med förhålles som i Gifftomåhlabalken stadgat finnes.

§ 5. Nu kan honom fulltygas, som godz af någrom ewerdeliga eller på lijfztijd till gåfwo fått, att han giordt eller giör gifwaren, hans barn, eller förste arftagare, märkelig otienst och skada, genom swåre försmädelser, hugg och slag, egendoms otillbörlige af händande, falskt angifwande till heder och äro, lijstiga stämplingar effter hans lijf, onödig rättegång, eller annan grofhet och otack, hafwe tå gifwaren, eller hans barn, och förste arftagare, macht, samma gåfwa att återkalla, om the så willia, och domaren pröfwar gåfwa ther igenom rätteliga förwärkad wara; men är gåfwo någrom för möda och arbete, eller giord tiänist, till wedergällning gifwin; tå må them eij återgånga.

§ 6. Äger någor frija jord, huus eller tompt i stadenom; hafwe fritt ther af bortgifwa hwar siette penning, ehwad thet är ärfdt eller afladt: hafwi och macht ther af till födo och nödtorfft att sällia, som han bäst kan och gitter; dock att till barn hans först anbiudes[119] hwad till sahlu går.

8 Cap. Huru jord må pantsättias och återlösas: så och om panthafwarens inteckning och förmåhn.

§ 1. Pantsätter man jord sina, huus eller tompt för reda penningar, eller penninga-wärde, som till wist prijs och reena summo i penningar sättias bör; och blifwer ther wiss dag till betahlning förelagd; löse tå jorden igen med samma slags mynt som uthgafs; eller om de hos honom eij finnes; löse tå[120] effter dess fulla wärde som thet war[121] tå thet läntes, med annat gott och gångbart mynt i stället: är ingen wiss dag them emillan till pantens återlösning förelagd, stemme tå panthafwanden sin skuldnär till rätta, och förkunne honom lagligen [ 158 ]när han panten lagfara will; fari och sedan der med fort som wijdare stadgas i 3 §.

§ 2. Ehwar någon panthafware låter pant sin på häradzting å lande eller på rådstufwu i stadenom, alt effter som godzet belägit är, lagligen, och effter alla omständigheter inteckna; ther må han och både säkerhet och förträde till samma godz niuta, fram för allom them som sedan genom pant kiöp eller byte sig the jord tilägna willia.

§ 3. Nu löser eij then som pantsatte, wijd föresattan tijd, eller tå honom lagligen ther om förkunnas som förr är sagt; får eij heller förlängning ther med; låte tå panthafwanden pant sin å landet wijd tre häradzting, men i staden å rådstugun tre månadadagar, en måndag i hvarje månad, lagligen upbiuda, lijka som kiöpta jord; låte then och emellertijd werdera, i fall the eij annars om wisst prijs förenas kunna. Löser eij jordägande innom tredie upbud med fulla penningar; hafwi tå bördaman wåld arfwejord å landet att lösa innom natt och åhr effter första upbudet, eller sex wekor effter det tredie, om upboden eij alle skedt innan samma åhr; doch att han både pantesumman, och hwad panten högre wärderas, i rätten insätter, som i 6 capittle stadgas.

§ 4. Wärderas the jord högre än han pantsatt är; niute thet jordägande till godo: werderas han för mindre; fylle han till panthafwaren thet som brister, af annan egendom, om han eij med panten allena åthnöijes; doch att alt hwad panten emellertijd af sig kastat, först kortas på räntan, och sedan på hufwudgälden, effter thet prijs the ther å sin emellan satt hafwa eller effter hwart åhrs markegång wijd afradzdag i nästa kiöpstad.

§ 5. Ingen må twingas sin förskrefne, intecknade eller lagfarne pant att afträda förr än han sin fulla betahlning rätteliga niutit ehwad jordäganden eller bördemän the jord inlösa eller icke: eij eller må honom annat än reda penningar gifwas; med mindre han sielf med annat nöijes: påstår någon skulden wara betahlt; fulltyge det klarliga, innan tredie upbod åkommer.

§ 6. Eho som förpantar jord, huus, eller tompt till flera än en, uthan then förras wetskap och samtyckio; och kunna the bägge eij niuta af jorden sin betahlning; böte han[122] siette delen af then summa panten högre uppsatt är, än till beggie thera bethalning förslå kan: och gånge then siette dehl af annan thess egendom, till treskiptes: [ 159 ]behålle och then första sin pant, om the lijka wijd ting eller rådstugu inteckning niuta; men hafwer then senare sin rätt förr inteckna, eller låtit sig panten genom konungs befallningshafwande tillägna, och then tillträdt; ägi tå förträde.

§ 7. Löser någor till sig annars pant; niute hans rätt oförkränkt: löser then gäldskylldige sin pant med annars mans penningar in; hafwi tå långifwaren på then förras rätt intet att tahla, med mindre han jämbwäl hafwer dess förskrifning ther å, och bref hans till sig tagit, eller å tinge eller rådstugu sig försäkring ther å gifwa låtit.

§ 8. Nu kunna twenne panthafwande, wijd itt ting, eller å rådstufwu på en dag sin pant inteckna låta; niutin the lijka rätt, ändock att then ene kommer förr än then andra; allenast det sker aff begge wijd samma ting å lande, och på alt en rättegångsdag i staden innan klockan tolff.

§ 9. Kommer twenne till ting eller rådstugu, och sökia af gäldnären betahlning, then ena äger förpantning i gemen på all hans egendom, then andra på någon wiss förskrifwin deel theraf; och äro ther begges panter på itt ting eller samma rådstufwudag, eller af ingenthera tillförene intecknade; hafwi then förträde som wiss uthnembd pant sig förskrifwa låtit, och niuta ther af sin fyllnad: skiuter ther af något öfwer; komme thet then allmenna förpantningen till goda: är allmenna förpantningen förr intecknad; hafwi han för then senare förträde, till all then egendom, som finnes, ther inteckning giord är.

§ 10. Hafwer någor en blott förskrifning, eller underskrifwin räkning uthan pant, och låter then samma inteckna ther gäldenärens godz är belägit; hafwi thenna inteckning för andra fordrande förmon som sig samma godz, huus eller tompt förskrifwa, men eij inteckna låtit: komme dock öfwerskottet them till godo.[123]

§ 11. Hafwer någor wunnit domarens eller befallningshafwarens införsel i något godz; äge han tå witzord framför alla andra, som jord, huus eller tompt, eij förr inteckna låtit.

§ 12. Dela twenne om betalning uthur eno godse, huuse, eller tompt, och hafwer ingenthera inteckning ther å; niute tå then förträde som panträtt i jorden äger, framför honom som skulldbref uthan [ 160 ]pant äger: lösöhrepant behålle then i handom hafwer, till thess han fått sin fulla betalning till ränta och hufwudstohl: skiuter något öfwer; gifwe thet uth them androm till godo.

§ 13. Nu kan then ena hafwa sin pant lagligen intecknat, och undfår then andra sedan befallningshafwarens införsel ther i; äge tå äldre inteckning witzord och förmon: är införslen äldre och grundar sig på dom eller partens egen bekiännelse; niute tå sin införsel till godo, om the sins emellan komma att strijda.

§ 14. Allestädes ther man winner laga qwarstad uppå fast eller löös egendom, skall then i rätten angifwas ther then skylldigas egendom belägen är och behörigen ther intecknas, om han elliest niuta will förträde för andra skuldfordrande som sedan inteckna låta.

§ 15. Konungens rätt till afrad, tijonde och laga uthskylder går fram för all inteckning i den skyldigas egendom ifrån den tijd skulden begynt och stadgad finnes. Är annars skuld eldre än tå cronoskulden begyntes; niute han sin rätt till godo. Samma lag wari om kyrkio- schole- hospitals och fattigas så och omyndige barns medel, så länge de stå under theras förwaltning som ther om betrodde äro; men warda the af them till andra uthlänte; förfares tå ther med som med all annan skuld, och swari then them uthlänt för thet som brista kan. Samma rätt framför inteckning, ägi och innestående afrad, tomtöra och huushyra i staden therom framdeles wijdare stadgas. Förtient lööhn lijka så. Boor någon cronobetiente på annars jord för afrad, eller wisse ränto, och blifwer han skyldig; niute tå jordägande förmon så länge säden står på åkren, eller ligger i ladone in till afradzdag: men blifwer räntan eller afradet honom längre i händer betrodt, och med hans andra egendom inblandat; ägi tå konungen för jordäganden förmon.[124]

§ 16. Döör eller wijker gäldskyldiger man staden eller landet, uthan thera wetskap som han skyldig är, och lembnar effter sig fast eller löös egendom; wari tå all inteckning ogill som skeer sedan den skyldige, effter klart bewijs, bortrymt eller döder blifwit, eller bofallig. Samma lag wari, ther inteckning på orätt rum och domställe, förr eller senare giord är: så att the alle blifwa till egendomen lijka [ 161 ]berättigade när then samme them emellan dehlas skall, och fälles slijkt af mark som af mark, om godzet eij tillräcker till fulla gällda; warde samma rätter, om panten till flere förskrifwin, men eij förstånden eller tillförene lagligen intecknad är, eij eller införsel ther i skedd är, dock att then niuter förträde, hwilkom jorden förpantad är, framför andra som skulldbref uthan pantsättning hafwa, som förr är sagdt.

§ 17. Nu hafwer någor intecknad pant men ingen införsel, och finnes ther en del af hans fordring strijdig; kommer tå annor med klart skuldbref, eller dom, och söker iembwäl uthur samma pant sin betahlning; sättie tå befallningshafwanden räntan af godzet eller, then löse egendomen hwar af betalningen sökes, i qwarstad, till dess den förre sin strijdige fordring lagligen hafwer uthfördt, och niute han sedan sin laga inteckning till godo, effter ty som fordring hans richtig är och förmon äger: dock att det ostrijdige i medlertijd icke må uppehållas för thet som strijdigt är.[125]

§ 18. Wijd hustrune- öfwermaga- jungfru- och wettwillinga-jords pantsättiande wari lag samma som förr om sälliande stadgat är; och gånge iu altijd å landet twå delar af bondans egendom mot tridiung af hustruns; men i stadenom lijka.

§ 19. Sätter någor sina jord huus eller tompt i pant och gifwer ther straxt wärkelig införsel uthi, med the wilkor att långifwaren skall niuta pantens afkomst så länge penningarne borta äro, wari thet gilt som them bådom effter lag åsämmier.

§ 20. Ingen som annars pant i händer hafwer, hafwi macht then till nytto eller wärde att förringa; eij eller må han ther på giöra mot ägarens willia annan kostnad än then som till pantens nödiga uppehälle och förswar tarfwas: giör han annorledes; hafwi intet therföre att fordra, uthan uppehålle han honom så godan som han then[126] emottagit hafwer.

§ 21. All pantajord, huus eller tompt, som eij förståndin är, skattas som lösöra när then arfwingar emellan delas skall: och ehwar jord, huus, eller tompt går i betahlning, till salu, i skiffte eller mätning; ther bör åboen laga fardag niuta.[127]

[ 162 ]§ 22. Hafwer någor allmänn förskrifning till all ens egendom, men är honom ingen wiss andel förpantad; ther må hwarken jord huus eller tomt angrijpas, innan reda penningar eller lösöra först uttagne är; effter ty som wijdare ther om i Uthsökningsbalkar stadgas.

§ 23. The jord huus eller tompt som pantsatt, och för wiss gäld redan intecknad är, hafwi ingen domare macht för androm till salu att upbiuda, förr än fulleliga bewijst är, then samma från sin förra panthafware lös och frij wara: sker thet annorledes; wari krafftlöst; och niute then intecknade panthafware sin laga förmon till godo ändock att fasta åkommit, alt in till triggia åra häfd sedan fasta gafs, som framdeles urskils.

§ 24. All then jord som uthmätes på landet eller i staden, skall, som kiöp och panter, lagligen upbiudas, när wärdering först der å skedt: men sökes ther å flere än en werdering; thet bör icke hindra upbuden. Löser sedan hwarken bonden sielfwer eller hustru, eller andra som rätt ther till hafwa innan natt och år effter första upbud; hafwi tå bördaman macht arfwejord att lösa å landet innan nästa sex weckor, men i stadenom fiorton dagar ther effter; och hafwi sedan i stadenom naboen fiorton dagar som skils om kiöp i siette cappittlo.


9 Cap. Huru alt kiöp byte och gåfwor skola giöras, lagfaras och stadfästas.

§ 1. Alt kiöp byte och gåfwor öfwer fast egendom skola skriffteligen uprättas, och ther uthi förmählas the willkor hwaruppå hwart och itt sig grundar; the skola och med tweggia manna wittnom bekräfftas; warda the sedan uthan klander lagbudne och lagståndne; tå skall häradzhöfdingen å landet sitt bref therå gifwa med häradz insegle af detta innehåld: thenne man afhänder sig och sinom arfwingom sina jord lagbudna och lagståndna, så myckla å then ort, och i thet härad, sochn och by, med allo thy som ther till ligger, och med rätto lyda bör, och lag tillwinnas kan,[128] innan gård och uthan, skog och mark, när by och fierran, i wåto och torro, med torp och torpställe, qwarn och qwarnställen, fiskewattn och fiskerie för så många penningar; eller genom byte för the jord igen; igenom gåfwo och serdeles god willio; för tienst eller andra orsaker; och tillägnar samma [ 163 ]jord sinom kiöpare, bytesman, eller them han henne[129] gifwit hafwer, och hans hustru och arfwingar till ewerdeliga tijder; och thesse tolff suto i nembden, och äro ther fasta åt.

§ 2. I staden gifwes sammaledes fastebref när kiöpet äro lagbudit och lagståndit, och fridskilling gifwen;[130] hwilket af stadsens borgmästare och secreterare underskrifwas, så och med stadsens insegle skall bekräfftas: eij må fastebref uthgifwas i staden förr än sälliaren sielf eller genom fullmechtig inför rätten handstreckning till kiöparen giort hafwer, och i sanning tillstådt, hela summan fulleligen[131] betalt wara. Ther skall och införas i fastebref huru många alnar thet huus, gård, eller tompt är bred och lång; i hwilka qwarter och fierdung; så och emellan hwilka gator och gränder hon belägen är. Om byte och gåfwo wari lag samma i thesso måhl: och sedan thetta alt lagligen skedt som nu är sagdt, hafwi ingen macht att klandra på kiöpets bytets eller gåfwans richtighet.

§ 3. Warda jordabref förderfwade eller förkomna genom wådeld, krijg eller annat missfall, ägi tå stadzens eller häradz dombok witsord att fulltyga hwad sant är i thy måhl; och gifwe therå häradzhöfdingen å landet, och borgmästare och råd i staden nytt bref, och tagin therföre så nog som för sitt förra effter wahnliga taxan.


10 Cap. Om klander och hemuld i jordafång så och om laga häfd.

§ 1. Eho som till en annan sällier förpantar eller förbyter jord sina, huus eller tompt; han bör och therföre i hemuld stånda; och kiöparen wärd och hela kiöpesumman wårda, samt wilkoren fullgiöra: kommer ther något klander uti; tå tilltales fångoman lagligen: kan han the jord tompt eller huus hemmula, så att han som jorden undfåt, får henne ohindrada och oqwalda behålla; stånde tå thet fast som gjordt är; gitter han eij; gånge then till jord som henne mist, om ther på innan laga tijd talt warder som här effter urskils; dock betale han till kiöparen all nyttig och nödig förbättring; men sökie kiöparen sine penningar af honom som ohemmult sålde. Om hemmuld i gåfwo förhålles effter brefwets innehåld och anledning.

[ 164 ]§ 2. Nu hafwer then som sålde, icke upburit fulla penningar, men doch i kiöpebrefwet låtit inflyta qwittaord, emot kiöparens försäkringsskrifft; ägi tå macht uppå thet kiöp att tala in till dess fasta åkommit; men sedan hafwi han eij wåld thet kiöp att qwällia, eller på the jord framför andra, att tala, med mindre hon honom å nyo förpantad och lagligen intecknad woro: stånde honom doch fritt, sin fylnad i penningar eller i annan jord att sökia af then som med honom handlat hafwer, lijka som för all annor gäld och skuld.

§ 3. Nu äro fångamän flere som the jord hwar af androm fångit hafwa; lede tå hwar till sin man lagligen, och böte then som åth hemmul brister sex daler till treskiptes, men the andre warin saklöse. Hafwer någor the jord sig med wålde tillägnat, böte fyratio daler till treskiptes och upprätte allan skada. Hafwer hemmulsman medarfwingar; them äger han sielf till säija om han them med sig till hemulsman binda will, och måge the effter hwars och ens andel med honom häffta: brister kiöparen hos nästa hemmulsman; hafwi tå macht att gå till then andra, och tredie, och så wijdare, doch i ordningen effter hwar annan.

§ 4. Then som någon jord hus eller tompt winner med dom för afradzdag å landet, eller fardag i staden; honom bör och niuta ther af räntan eller hyran för det samma åhret. Men får någor ellest rätt till afrad, hö eller säd af jord, genom kiöp, byte, eller gåfwo; tå må han thet tillträda effter then afhandling ther om giöres; åboen dock alltijd laga fardag förbehållen.

§ 5. Nu går någrom the jord ifrån, som han mot annan jord sig tillbytt hafwer; gånge han tå till sin bortbytta jord igen, så länge then i hans eller hans arfwingars händer är som bytet med honom giorde; men är the jord genom nytt skipte, kiöp, pant eller gåfwa, eller genom laga mätning för gäld, redan utur hans händer kommin, och laga fasta ther å gifwin, eller inteckning för androm skedd; ägi tå på the jord ingen wijdare talan, uthan sökie sin fångaman och godz hans, som han bäst kan och gitter.

§ 6. Hafwer man jord genom kiöp eller skipte fångit, och kommer ther annor i laga tijd som wijsar arfsrätt ther till, effter Ärfdabalken: gitter tå fångaman, the jord hemmula; stånde thet giordt är: och sökie then sin man som mister. Kan fångaman eij hemmula; gånge then förra till jord sina, och sökie then andra sin rätt hos [ 165 ]honom som åth hemmul brister, med mindre laga fasta och häfd derå kommit som lag seija.

§ 7. Nu kan fångaman uthom lagsagu eller uthrijkes wara; tå skall thet honom kundgiöras, och niute sedan then tijd för rätten att komma som i Rättegångsbalken urskils: nu kan han annor bewisliga förfall hafwa; wari lag samma, och stånde jord huus eller tompt i qwarstad, till dess han framkommer, eller sättie then i handom hafwer, fulla borgen therföre.

§ 8. The jord huus eller tompt man oqwalda och ohindrada hafft uti trij åhr sedan hon lagbudin och lagståndin är, hafwi ingen macht att qwällia eller ther å tala, ändock att någon af fångamän i hemmul brister: uthan sökie then som mist hafwer, honom som förmenes till mistningen wållande wara, eller ohemult såldt hafwa, som han bäst kan och gitter: warder han öfwertygad; rätte tå allan skada up och jord huus eller tompt jämgoda igen, och i så godt läge; eller gälde med penningar innom sex weckors tijd, och böte ther till sex daler till treskiptes för ohemult. Men är ther wåldswärk ikommit, gälde åter alla åhrs räntor eller hyro, och böte ther till fyratijo daler till treskiptes. Hafwi och jungfru, öfwermagi, wettwilling, uthrijkes, och fången man, frit, jord thera att återwinna som eij af rättom ägande borthandlad är, innan thesse trij åhr sedan mö gifft, öfwermagi myndig, wettwilling wetande, uthrijkes man hemkommin, eller fången man frij warder; med mindre förmyndare eller målsman, med rättens tillstånd, the jord såldt hafwer, som i siette cap.[132] stadgas, eller laga fullmacht af ägaren tå han myndig är, ther till gifwin warit. Om bördsrätt och thess klander handlas i samma siette capittle.

§ 9. Är rätter fångaman döder; swari tå arfwingar hans för hemul: brister them ther å; ersättie tå jord som förr är sagdt, och warin för botum saklöse: hafwa the sig arfwet afsagdt,[133] eller lagligen afsäija, när twist upkommer, och dom mot them fallit; warin så wäl för ersättning som böterne frije; doch at the effter laga upteckning af egendommen, och delnings lijstan, alt från sig gifwa som the af arfwet upburit hafwa;[134] effter thy som skills i Erfdabalkenom: hafwa och barn, thera föreldrars bortsålde jord i börd löst, och ther til [ 166 ]intet ärfdt, eller arfwet lagligen afsagdt och återburit, som förr är sagdt, warin tå för hemuld i thy måhl befrijade.[135]

§ 10. Alla laga inteckningar upbod och fastebref skola gifwas å häradztinge, och rådstufwu, ther jord, huus, eller tompt är belägin: ther skall och alt laga klander giöras, som jorden är intecknad, eller upbiudin: sker thet annorstädes, hafwi ingen krafft.

§ 11. Öfwerdrager någor sin rättighet till något gods, huus eller tompt, eller thet byter och sällier åth androm, och will eij therföre i hemuld stånda; tå bör han thet sig i sino brefwe, ther i han godset sig afhänder, uthtryckeligen förbehålla: giör han thet eij, wari tå till hemuld förbunden såsom i alle andre jordakiöp, och hafwi ther ingen undflycht före.

§ 12. Nu hafwer man gods huus eller tompt af androm genom kiöp eller skiffte fått, och delas sedan grannar emellan om ägor, rå och röör, eller andra bolstada skiäl; förswari tå hwar sin gränts lagligen, och wari hemuldzman plichtig alla the skiäl som hos honom ther öfwer finnas, kiöparen att meddela; går tå något ther ifrån med laga dom, och stiger then skada icke till fierdung eller högre, af sielfwa godset, hus eller tompten, stånde tå kiöp eller skiffte fast, och fylle sälljaren then brist effter mätismanna ordom. Men angår twisten sielfwa rättigheten till helt, halfft eller fierdung af thet som kiöpt war; och dömes ther en fierdung eller mera ifrån; hafwi tå kiöparen frit, hwad han heller will thet kiöp och skiffte återbryta, eller taga ther fyllnad före af hemulsmannen.

§ 13. Uthi stadsgodz äger sälliaren altijd hemula alnetalet, så och then uthfästa frijhet på hus tompt, eller gård, om then uthan kiöparens wållande rubbas. Med frijhet och förmon som å landgods genom sälliarens bref[136] uthfast är, wari lag samma.


[ 167 ]

V. Förslag till Jordabalk 1717.[137]

Jorda balck.

Cap. I. Huru – – – – – – staden.

§ 1. Trehanda – – – – – – skatte.

§ 2. Alla – – – – – – wärdering.

§ 3. I staden – – – – – – grund.


Cap. 2. Med hwad rättighet – – – – – – besitties.

§ 1. Cronojord – – – – – – återkalla.

§ 2. Kyrkio – – – – – – bortgifwas förbytas eller sällias uthan konungens loff och tillstånd; eij må – – – – – – bortgifwa.

§ 3. Sällies – – – – – – då bör kiöpesumman så inrättas, att den åtminstone kan kasta af sig den ränta som swarar emot skälige tomtöron.

§ 4. Skattejord – – – – – – börd.

§ 2 [ͻ: 5]. Med – – – – – – rubbas.

§ 3 [ͻ: 6]. Skatteiord – – – – – – närmast.

§ 4 [ͻ: 7]. Stadge – – – – – – gifwas.

§ 5 [ͻ: 8]. Will – – – – – – försällias.


Cap. 3. Om laga – – – – – – grund.

§ 1. Tesse – – – – – – Gifftermålsbalcken.


Cap. 4. Om arfwejord – – – – – – bör.

§ 1. Arfwejord – – – – – – upräknas.

§ 2. Klandras – – – – – – förmäles.

§ 3- Kiöper – – – – – – förmäles.

§ 4- Kiöper – – – – – – inlöses.

[ 168 ]§ 5. Nu – – – – – – förmäles.

§ 6. Sällier – – – – – – döda.[138]


Cap. 5. Huru – – – – – – bytas.

§ 1 Will – – – – – – kunna.[139]

§ 2. Den jord – – – – – – lagfarande.[140]

§ 3. Eij – – – – – – förmå.[141]

§ 4. Kyrckiors. – – – – – – ske.[142]

§ 5. Willja – – – – – – wid 40 dalers boot till treskifftes och alt – – – hafwer.[143]


Cap. 6. Med hwad rätt – – – – – – bördas,

§ 1. Will – – – – – – fullgöra, honom skall och den andras opbod till goda komma; men – – – – – – intecknad.[144]

§ 2. Så – – – – – – vill.[145]

§ 3. Skulle – – – – – – den försålde jorden å landet eller huus – – – – – – tompt i staden icke börda – – – – – – nödigt pröfwa; hafwer konungen eller någon annan räntan af iorden å landet eller i staden, niutin tå rätt till inlösning [ursprungligen: niutin de särskilte hembud till godo], till hwilken ända – – – – – – tingat hafwer och hafwe ingen bördeman aldrig någon macht på thet kiöp att tala, och stånde – – – – – – i staden eller åbyggnad å landet på köparens fahra – – – – – – willia.[146]

[ 169 ]§ 4. Till – – – – – – staden.[147]

§ 5. Twista män om bördzrätt sins emellan antingen fädernes om fäderne eller mödernes om möderne godz, tå äger then å fädernes sijdan hafwa förträde fädernes jord att inlösa, som för the andra närmare är att ärfwa när dödsfall händer effter den ordning som i Erfdabalken upräknas, om mödernes fränder till mödernes jord wari lag samma: hwilket skåde then domaren ther jord huus eller tompt belägen är. Äro the båda å fäderne jemskylde ther fädernes jord, eller å möderne ther mödernes jord sällies, löse halfft hwar – – – – – – råd.[148]

§ 6. Är – – – – – – äro.[149]

§ 7. Är – – – – – – hafwer.[150]

§ 8. Ingen må – – – – – – arfwingar samma tijd om de - döden afgå. Men är then jord af förmyndare eller rättom målsman med rättens wetskap och godtfinnande såld, thet kiöp må sedan ingen wijdare qwällia.

§ 9. Naborätt – – – – – – äro.[151]

§ 10. Kan – – – – – – warder.[152]

§ 11. Tarfwar – – – – – – ogilt.[153]

§ 12. Eij – – – – – – daler.[154]

§ 13. Nu – – – – – – aflagt.[155]

[ 170 ]§ 14. Sällier – – – – – – lida.[156]

§ 15. Hafwe – – – – – – hafwe ingen krafft:[157] finnes ibland[158] – – – – – – och sedan sielfwe rätta.[159]

§ 16. Kommer – – – – – – kunna.[160]

§ 17. Är – – – – – – bewaka.[161]


Cap. Huru – – – – – – landet.

§ 1- Will – – – – – – capitlet.[162]

§ 2. Tilltränga – – – – – – hafwer.[163]

§ 3. Willia – – – – – – warder.[164]

§ 4. Gifwer – – – – – – finnes.[165]

[ 171 ]§ 5. Kan – – – – – – wara.[166]

§ 6. Af – – – – – – omtalas.[167]


Cap. 8. Huru – – – – – – inteckning.

§ 1. Pantsätter – – – – – – penninga wärde, tå skall dag föreläggas – – – – – – och rådstugun i staden inteckna till alla omständigheter, niute sin – – – – – – kiöpt iord, opbiuda, samt medlertid lagligen werdera – – – – – – innom tredie opbud.[168]

§ 2.Eho – – – – – – låtit.[169]

§ 3. Låta – – – – – – staden.

§ 4. Komma – – – – – – förmäles.[170]

§ 5. Hafwer – – – – – – til godo.[171]

§ 6. Kan – – – – – – strida.[172]

§ 7. Allestädes – – – – – – angifwas och behörigen intecknas; så – – – – – – låta.[173]

§ 8. Konungens rätt i afrad tijonde och tillhörige laga uthskylder går framför alla enskijlte skuldfordrandes inteckning uti den skyldiges egendom – – – – – – bor någon cronobetiente på annars godz för afrad – – – – – – förmån.[174]

§ 9. Dör – – – – – – intecknad är.[175]

§ 10. Wid – – – – – – lika.[176]

[ 172 ]§ 11. Sätter – – – – – – Stadgar.[177]

§ 12. Ingen – – – – – – hafwer.[178]

§ 13. All – – – – – – fardag.[179]

§ 14. Der – – – – – – förmäles.[180]

§ 15. Pantsatt – – – – – – fasta.[181]


Cap. 9. Om laga mätning, och utsöken.[182]


Cap. 10. Huru alle jorde- och gårdakiöp, byte och – – – – – – stadfästas.[183]

§ 1. Alla jorde- och gårdakiöp, byte – – – – – – lagståndne äro, thå skall å landet häradzhöfdingen sitt bref – – – fasta åt.[184]

§ 2. I staden – – – – – – lagbudet och lagståndet – stadzens borgmästare och stadsens skrifware underskrifwas skal och med stadsens insegle bekräfftas; och må. – – – – – – sälliaren eller dess fullmächtig inför – – – – – – belägen är. Om byte och gåfwa wari lag samma.[185]

§ 3. Nu – – – – – – richtighet.[186]

§ 4. Warda – – – – – – fulltyga hwad therom sant är, och gifwe – – – – – – det förra brefwet effter wanlige taxan.


[ 173 ]

Cap. 11. Om klander – – – – – – häfd.

§ 1. Eho[187] – – – – – – effter brefwetz innehåld och anledning.[188]

§ 2.[189] Hafwer – – – – – – på sjelfwa jorden[190] – – – hafwer.

§ 3.[191] Äro flere hemulsmän[192] – – – – – – till hemul med sig binda will[193] – – – – – – tompter.[194]

§ 4. Winner – – – – – – förbehållen.[195]

§ 5.[196] Är – – – – – – går enom ifrån[197] – – – – – – gitter.

§ 6. Söker – – – – – – är.[198]

§ 7. Nu – – – – – – sätties.[199]

§ 8.[200] Hafwer – – – – – – hwilket allt är till förstå[201]– – – – – – capitel.[202]

§ 9. Är – – – – – – förmält.[203]

§ 10. Alle – – – – – – krafft.[204]

§ 11. Öfwerdrager – – – – – – föra.[205]

[ 174 ]§ 12.[206] Yppar – – – – – – ordom.[207]

§ 13. – – – – – – förwärkas.[208]


12 Cap. Om råå och röör eller tiäldra, samt andra bohlstads skäl byar emellan.[209]

§ 1.[210] All råå och röör som här effter skola läggas, böra bestå af femb stenar, fyra uthan, och en innan, som kallas hiertesten: han äger wara halfannor aln öfwer jorden; the andre trij qwarter, alle med stenar underskolade, och så store, att de äro mehra än mans byrda; och så satte, att the med theras kanter, framföre och baak effter hiertestenen wijsa strecket, thädan rågången kommer och thijt han gå skall; och må ej någon rågång komma in på hiertestenen genom öppen gafwel, icke heller på flata sijdan, uthan uppå kanten eller ryggen af hiertestenen öfwer en af de omliggande stenar tädan stafleden kommer. Eij må eller någon rågång ifrå hiertestenen annorledes uthgå: skola och uppå den orth, der röör här effter böra läggas, alle stenar rundt omkring afrödias, så att platzen blifwer reen, och röret från andra stenar afskildt; lägges och under hiertestenen en aln nedre i jorden, en tweggia eller triggia alnar lång stenhäll, och uthhugges der uthi wäderstrecket, som hiertestenen på båda sijdor wijsa bör, uth och in, ehwad thet är rätt rå eller krokrå[211] när stafven icke wisar synrätt för urminnes häfd, eller annor hinder skull. Men der sådane hallar eij finnas, lägges tå neder i jorden een stenbro, som rätta strecket på båda sijdor uthwijsa kan, der någon sten rubbas skulle: sättes röör uppå berg, hugges tå wederstrecket i bergzhällen på både sijdor som det gå bör. Uppå nedrige ställen, der rör läggas måste, giöres en lafwa af trää, så wijd, som till röret behöfwes, och läggies steenhellen, om hon finnes, derpå och omskoles sedan [ 175 ]råstenarne wäl; läggies och broar af stockar på ömse sijdor långz effter, som råstrecket böra wijsa. Thesse röör upsätties wäl och beskedeligen af häradzhöfdingen och nembden, samt landtmätaren, om han oförhindrad är, och införes sedan i häradz dombook, till rättelse i framtiden, huru twisten är ändat och rören från begynnelsen till ändan lagde, imedlertijd blifwa the gamble röör som med domar stadfäste, eller af ålder förwisso therföre håldne warit, uthi sin laga krafft. Men på de orter, der här til inga råstenar eller[212] rågångar warit, uthan dijken, renar, gamble och forne gärdesgårdar, gårdzstodar och heckar, träkors bergzhällar stenryssior och annor märkie skola wid yppande twist, eller med jordägandens samtycke, röör upsättias, samt de sköfwlade förnyas: niutin doch imedlertijd thesse af ålder håldne skilliemärken sin laga krafft och witzord.

§ 2.[213] Stöta flera byaägor tillsammans, eller stanna uppå ett röör thet kallas ringråå; wari tå hiertestenen med sine kanter ther effter beskaffat, så att en trekantig steen skilier tre bohlstada, och en fyrkantig fyra; ju så, att de wijsestenar som omkringliggia öfwerensstämma med hiertestenens kanter, så wähl i uthgående som inkommande: thesse röör böra och hafwa sine uthliggiare, eller the stenar som uthwijsa strecket ända fram till nästa laga röör eller ändaråå, icke längre ifrån hwaarannan än att man med roop them emellan höra kan, och rätta strecket der igenom förfara; under hwilka wijsestenar och uthliggare ochså kunna hällar eller stenbroar giöras, wid hwar fierde eller fembte ledare, ther rågången emellan hufwudrören lång är; böre och rören såsom här ofwanföre är förmält beskaffade wara, enär rågången antingen stadnar eller gawlar, eller för andra emotstötande ägor en annor leedh och twärstreck tager. The byar som emoth stoora skogar grentza, och tilförende icke lagligen rörlagde äro, niuti effter theras rätt och hemantahl så mycken skog som nödig pröfwas them wid macht att hålda, thet öfriga räknas för almenning, effter hwar och ett landskapz eller häradz arth, nödtorfft och beskaffenheet; och sattes iu allestädes hädan effter fremstena röör, så wähl i skogar och på bärg, som slättmarker och undanrödies ther alla owalde stenar.

§ 3. Uppå – – – – – – förwilla.[214]

[ 176 ]§ 4. Eij måge – – – – – – grannar emellan, äger en sten witzord, dock icke wijdare, än att om någon finner sig märkeligen lijda emoot sitt öretahl eller ränta, tå må. honom jämkning ther effter tillåtas, så frampt han äger fiärdingz hemman i by, som i Byggningebalken 7 cap. förmäles. Änderöör – – – – – – uthmärkas.[215]

§ 5. Eij måge – – – – – – håldne warit.[216]

§ 6. Ana – – – – – – tunneränta.[217]

§ 7. Ligga – – – – – – som honom gitter[218] wid land – – – – – – stora siöar eller holmar, thå äger – – – – – – 16 cap. 4 §.[219]

§ 8.[220] Landskapers – – – – – – konunger skatt, men härade niute eij theraf gifft och afrad som fordom.[221]

§ 9. Kunna – – – – – – råmärke.[222]

§ 10.[223] Såsom – – – – – – så wäll innom by som utom[224] – – – – – – wisa.

§ 11. Uti – – – – – – effterrättelse.[225]


Cap. 13. Om – – – – – – inflytter,

§ 1. Ingen – – – – – – upsättia.[226]

[ 177 ]§ 2.[227] Beträdes någon wetwilling eller ock den[228] – – – – – – ålder och wahnart pröfwas till.

§ 3. Har någon som till sine laga åhr och förstånd kommit hafwer, af okynne[229] – – – – – – kroppen.

§ 4.[230] Pröfwas – – – – – – åhr och förstånd kommen – – – – – – eller andra råå – – – – – – andra kiöpt, befalt, intalt – – – – – – föröfwa.

§ 5.[231] Ehoo som sjelfmant pröfwes – – – – – – låckar, hafwe såsom en annan edzöresbrytare förwerkat – – – – – – egendomb, och plichte med 50 daler af sin jord, eller och med 5 gatulopp och wari ehrelös,[232] stånde och 3 söndagar wid soknekyrkiodören och gånge under uppenbara skrifft.[233]


Cap. 14. Om – – – – – – förswar

§1.Alla – – – – – – intet.[234]

§ 2. Dela – – – – – – det 6 capitlet stadgat är.[235]

§ 3. Beropar – – – – – – Sagt.[236]

§ 4. Förebär – – – – – – finnes.[237]

§ 5.[238] Nöijer – – – – – – med 3 daler[239] – – – – – – af lagmannen sampt[240] uthäradz nembd – – – – – – den samma aflägga, men de andre[241] – – – – – – parten hos konungen[242] anhålla – – – – – – dombbrut.

[ 178 ]§ 6. Alle sådane – – – – – – saken förlorar.[243]

§ 7. Dela – – – – – – ha.fwer.[244]

§ 8.[245] Är twist – – – – – – allena uthi allmenningtwister som häradssträngen beröra[246] till syn att döma – – – – – – skole,

§ 9.[247] Gräntze – – – – – – till en del eller aldeles till – – – – – – än

§ 10. Twista – – – – – – tappa.[248]


Cap. 15. Om urminnes häfd.

§ 1. Urminnes – – – – – – innom en annans ägor och råmärke – – – – – – till honom eller hans förfäder eller den kommin är af hwilken – – – – – – tillhandlat eller fått hafwer.[249]

§ 2.[250] En sådan – – – – – – någon sig häfden ifrån – – – – – – inbegrepne warit eller äre – – – qwarneställen.

§ 3. Till – – – – – – häfden.[251]

§ 4. Förebär – – – – – – bewisa.[252]

§ 5. Äre – – – – – – hwilket senare dock – – – – – – Byggningzordning.[253]

§ 6. Twista parter hwilkenthera – – – – – – komma.

§ 7. Eij – – – – – – befästes.[254]


[ 179 ]

Cap. 16. Om uthjordar – – – – – – rättigheter.

§ 1. Äger – – – – – – när by skall till jämkning komma.[255]

§ 2. Är – – – – – – låta.[256]

§3. Hafwer – – – – – – 1 cap.[257]

§ 4, Then uthjord som till öre och örtug ligger, äger och laga wärn och hägn med byen uppehålla, är hon mindre än öre, warde tå therföre frijkallad, och bärge sin åker och äng, när bohlbyns grannar berga, med mindre äganden om sigh sielf gierda will.[258]

§5. Urfiäll – – – – – – äga.[259]

§ 6. Är – – – – – – rör.

§ 7. Kommer – – – – – – förmäles.[260]


Cap. 17. Om tijonde.[261]


Cap. 18. om – – – – – – upsäijande.[262]

§ 1. Tweggiehanda – – – – – – legostämma.[263]

§ 2. Städier – – – – – – will.[264]

§ 3.[265] Giftostämma – – – – – – försummas.[266]

§ 4. Dör – – – – – – synes.

§ 5. Eij må – – – – – – sitter han qwar öfwer fardag och hafwer eij lagligen upsagdt, stånde det åhret – – – – – – blifwer.[267]

[ 180 ]§ 6. Rymmer – – – – – – är.[268]

§ 7. Ställer – – – – – – och får han, eller the honom wäria willia, skada, uthan dråp – – – – – – kyrckioplicht som dråp giorde; får – – – eller thens som hemmanet nyttiar och jordägandes rätt i handom – – – – – – böte som i Edzb. 3 cap. 1 § stadgat finnes.[269]

§ 8. Rätta fardag å landet är torsdagen – – – – – – upteckning på alt hwad – – – – – – wärde.

§ 9. Hyrer – – – – – – samma.[270]

§ 10. Will – – – – – – stämmodag.[271]

§ 11. Utlåfwar – – – – – – mätisord.[272]

§ 12. När – – – – – – capitel.[273]

§ 13. Hafwer – – – – – – afföra.[274]

§ 14- Tager – – – – – – förmäles.[275]

§ 15. Lägger – – – – – – daler.[276]

§ 16. Städier – – – – – – warder.

§ 17. Städier – – – – – – ompröfwande.

§ 18. Äga – – – – – – är.[277]


Cap. 19. Om afrad – – – – – – staden.

§ 1. All – – – – – – utgiöra.[278]

§ 2. Der – – – – – – är.[279]

§ 3 Alla – – – – – – hafwa.[280]

[ 181 ]§ 4.[281] Treskas – – – – – – i Staden.[282]

§ 5. Dör – – – – – – egendom.[283]

§ 6- Eij – – – – – – warder.[284]

§ 7 Hwart – – – – – – utlagor.[285]

§ 8. Händer – – – – – – må.[286]

§ 9. Finne – – – – – – förwärckat.[287]

§ 10. Finner – – – – – – och upfinnaren effter privilegier och bergsförordningar.[288]





  1. Kongl. M:tz bref 24 Sept. 1688, Kongl. M:tz resol. 10 Novemb. 1691 och Kongl. M:tz bref d. 13 Jul. 1696.
  2. Conf. c. 30 fin. Konungsb. LL.
  3. C. 1 c. 31 Bygb. LL.
  4. Senare har tillskrifvits: 1 cap.
  5. Häfd synes och rätteliga föras til laga fång efter jus Rom. och alla moratarum gentium leges. Ty laga fång är modus acqvirendi, som innesluter uti sig titulum och ipsam traditionem eller possessionem, som förnämligast synes uti usucapione och häfd; thet och enligit är med cap. 8 § ult. och cap. 11 § 8 h. t. infra.
  6. 4 cap. 2 och 3 §,- uti originalet :o cap. 2 och 3 §.
  7. Uti landslagen c. 2 h. t. står: »upbiuda fädernes frändom fäderne och mödernes frändom möderne» Ratio: At godset i familien til thes understöd och upprätthållande må behållet warda. Ty upbod skier til lösande. Och thenna lagsens mening wara utvisar iämwäl cap. 6 eiusdem tituli klarligen, ther som talas om them som delande äro om lösn, at the efter arftali, thet är efter computationem graduum skola härutinnan förfara, at the som närmare äro til leden ut ärfwa, skola och närmare wara til lösn, och thet iämwäl til repræsentationem: men äro the lika skylde; tå skola the, som ther sägs, få lösa både half hwarthera, som icke förstås kan om fädernes och mödernes fränder tillika. Ty tå skulle insatt blifwit efter cap. 3 § 3 Erfdab. dubbelt å fäderne, och icke halft hwarthera. Hafwer och H:s högstsal. Kongl. M:t samma capitis 6:ti rätta mening stadfästadt i sin nådiga Förklaring 6 Maji 1689; add. c. l princ. h. t. SL; til at förtiga gamla domar som thet samma utwisa och iag communicerat med H:s Höggrefl. Excel:se Gref Lindskiöld, tå iag mina observationer i diupesta ödmiukhet efter befallning öfwersände. Hemställer altså thetta uti högl. Kongl. Lagcommissionens högrättwisa godtfinnande efter som iag förnummit annorlunda nyligare dömt wara.
  8. Ratio: efter giftorätten. Conf. c. 8 § 10 infra i utkastet hoc titulo, som uttryckeligen har uppå synes at peka. Then andra casus är tilsatt efter Hr Skyttes Förklaring i thesso måleno öfwer lagen.
  9. Senare har tillskrifvits: 27 cap.
  10. Kongl. M:ts Förklaring 1687, 28 Maji, memb. 2 § 3.
  11. Conferatur constitutio in comitiis 1720 flicta de jure retractus die 27 junii.
  12. Kongl. M:ts Förordning den 18 April 1699.
  13. Vet. glossa öfwer SL. som tillika med Lagen uplästes årligen. Conf. c. 23 Konb:r SL
  14. Conf. § 12 h. cap. Ubi eadem ratio, idem quoque ius.
  15. Thessa ord äro tagna af fin. § 17 h. cap. i utkastet och hit synes höra efter methoden.
  16. Kongl. M:ts Förordning 18 April 1699.
  17. Thet som fölier synes höra til en ny § hwarför thet nu så skier.
  18. Kongl. M:tz Resol. 15 octob. 1692, 30 jun. 1693, Kongl. M:tz bref 22 febr. 1699.
  19. Thenne § är then 17 uti utkastet.
  20. Thet som fölier uti utkastet synes höra til § 12 sup. hwarest thet och infördt är.
  21. originalutkastet cap. 20 § 2 et 3 Erfdb:r samt Förord. om testam. 3 jul. 1686 art. g.
  22. l. ult. C. de revocandis donat. et obs. DD. variarum moratarum gentium
  23. Ratio: Talis donatio remuneratoria est propter bene merita, ad quam naturaliter obligamur, l. 25 § 11 ff. de petit. hered. et idcirco donatio simplex et proprie sic dicta non censetur; add. l. 87 D. R. J.
  24. Är 1 och 14 i utkastet.
  25. Kongl. M:ts Förord. 24 Jan. 1684.
  26. gl. M:tz Resol. 3 Decemb. 1664, Hög. Kongl. Senatens bref til K. Swea Hofrätt 18 April 1700, och til borgmäst. och råd i Götheborg 4 Maji samma åhr.
  27. Kongl. M:ts Resol. d. 29 Novemb. 1688 § 2. – Kongl. M:tz Execut. ordn. 10 jul. 1669 S 5.
  28. Execut. Stadg. 10 Jul. 1669 art. 5.
  29. Här i utkastet står otta dagar för naboende, men i cit. cap. 6 § 3 förmäles 14 dagar hwarföre iag så utsatt hafwer.
  30. Uti originalutkastet är cap. 13.
  31. 4 Synes eliest thenna § 8 så kunna läsas: Hafwer bonde eller byaman hos sig inne, tå utmätning skie skal, thet androm tillhörer, och i Erfdabalkenom upräknes uti 19 cap. thet må ey i mät gånga, om man thertil fulla bewisning hafwer.
  32. Här är något tillagdt, at conseqventia kunna aldeles swara emot præcederitia
    il fyllnaden: så wäl som något wid ändan af föliande §.
  33. Ratio: synes sålunda kunna tilsättias, at swara emot thet som fölier.
  34. Twenne Kongl. M:ts Förord. 29 jul. 1698.
  35. Sådana syner efter parternas begäran, och wederböranda befallning hafwer iag och hållit och förrättadt efter alla helgons dag.
  36. Synes thetta kunna för methoden skul tilläggias, och wäl i lagen förr achtadt är, cap. 26 § 4 Bygb:r. LL.
  37. Ratio: emedan urminnes häfd wara kan icke allenast å ägendom inom annars bolstad, utan ock å hela gods och gårdar, cap. 4 § 4 Konb:r LL., samt hwariahanda rättigheter, så inom, som utom ens annars bolstad, såsom uti almenna ägor och siöar, cap. 12 § 7 et 10 h. t. supra; angående gamla bref, hafwa och sådane casus sig tildragit, och the therefter afdömde blifwit.
  38. Ratio: såsom igenom arf ab intestato, testamentum, legatum, gåfwo.
  39. Ändradt sålunda: hwilket senare dock i stadenom altid.
  40. Såsom usus, ususfructus, habitatio.
  41. Conf. c. 14 fin. Bygb. LL. Finnes och sådane urfieldar mångastads, som och rätteliga kallas urfieldar, och skilias ifrån utiordar, som af andra byar ägas än the liggia uti.
  42. Är then 17 § uti utkastet.
  43. Kongl. M:tz Förord. 1 Mart. 1681 och 6 Novemb. 1683.
  44. Synes i så grof sak förfaras kunna efter Kongl. M:tz Förord. 7 Aug. 1699.
  45. Kongl. M:tz Husesynsord. 18 jul. 1681.
  46. Conf. Mevius, Considerat. juridic. punct. 5 p. 223 et 230; Speckh. et al. pl.
  47. Uti utkastet står: Högmåhlsbalken 21 cap. § 1. Men ther fins intet therom.
  48. Cap. ult. Högmbl. LL. Tantum in bonis esse censetur, qvantum superest de ducto äre alieno, l. 39 § 1 de V. S.
  49. Thenna § synes kunna gå ut, emedan uti Tiufwab:n annorlunda i thessa casibus förmäles.
  50. Ursprungligen: dahler till dens ensak.
  51. Ordet: »tå» är tillskrifvet öfver raden.
  52. Ursprungligen: deel återlösa.
  53. Ursprungligen: flere uthi.
  54. Ursprungligen: grufwodelar.
  55. Ursprungligen: bruk tillhopa.
  56. Ursprungligen: och hafwer ingen annan del ther uti.
  57. Ursprungligen: uppsatte äro effter bördes- och bolagzmän, till lösen närmast.
  58. Ursprungligen: gällda.
  59. Ursprungligen: eller att de nästfölliande åhr der effter uppfylla brist.
  60. Ursprungligen: som i 18 cap. förmäles.
  61. Ursprungligen: wilkor uthtryckeligen af.
  62. Ursprungligen: andra.
  63. Ursprungligen har detta kap. saknat öfverskrift, men i stället har antecknats: Cap. III. Compil. novissima inrättas sequenti modo.
  64. Ursprungligen: laga fång på jord i.
  65. Ordet; »theran är tillagdt öfver raden.
  66. Ursprungligen: tå är thess wärde aflinge.
  67. Ursprungligen: sin.
  68. Ursprungligen: Kiöper mannen.
  69. Ursprungligen: tager mannen lähn för.
  70. Ursprungligen: will någor – – – å lande bortbyta; eller huus – – – å landet.
  71. Ordet: »går» är tillskrifvet öfver raden.
  72. Ursprungligen: giöres.
  73. Ursprungligen: som lag seger ther jord ligger, så til upbud som lagfarande
  74. Ursprungligen: Eij må man.
  75. Ursprungligen: hunger händer.
  76. Ursprungligen: fattigfolckz.
  77. Ursprungligen: lefwer han tå må eij sådant skie uthan hans samtyckie.
  78. Ursprungligen: dess.
  79. Orden: »af thetta capitle» hafva Senare tillskrifvits
  80. Ordet: »och» är tillskrifvet öfver raden.
  81. Orden: »af thetta capitle» hafva senare tillskrifvits.
  82. Ursprungligen: wijd.
  83. Ursprungligen: kundskap göras.
  84. Ursprungligen: penningar effter kiöpebrefwets lydelse therföre i rätten.
  85. Ordet: »mackt» är tillskrifvet öfver raden. . -
  86. Orden; »Om the – – – willia» hafva senare tillskrifvits i marginalen.
  87. Ursprungligen: widare.
  88. Ordet: »warder» har senare tillskrifvits öfver raden.
  89. Ordet: »som» har senare tillskrifvits öfver raden.
  90. Ursprungligen: inlöst är.
  91. Ordet: »nu» är senare tillskrifvet öfver raden
  92. Ursprungligen: thet skall fast stånda.
  93. Orden: »dock bördamans – – – sagdt» äro senare tillskrifna i marginalen.
  94. Ursprungligen: annan sådan rättighet in.
  95. Ordet: »hafwer» har senare tillskrifvits öfver raden.
  96. Orden: »ena falska – hafwer» äro senare tillskrifna..
  97. Ordet: »ock» har senare tillskrifvits.
  98. Ursprungligen: annan stadga och handel.
  99. Ursprungligen: under skeen.
  100. Ursprungligen: böthe the begge hwarthera.
  101. Ordet: »fått» är senare tillskrifvet öfver raden.
  102. Ordet: »och är tillskrifvet öfver raden.
  103. Ordet: »och är tillskrifvet öfver raden.
  104. Ordet: »taga» har senare tillskrifvits öfver raden.
  105. Orden: »för ohemult» hafwa senare tillskrifvits i marginalen.
  106. Ursprungligen: såldt för ohemult, hwar.
  107. Ursprungligen: tredieskifftes.
  108. Ordet: »domaren har senare tillskrifvits öfver raden.
  109. Ursprungligen: öfwer någors mans jord.
  110. Ordet: »på» är senare tillskrifvet öfver raden.
  111. Ordet: »them är senare tillskrifvet öfver raden.
  112. Ordet: »som» har senare tillskrifvits i marginalen.
  113. Orden: »16 cap. 2 §» äro i handskriften understrukna.
  114. Ordet: »them har senare tillskrifvits öfver raden.
  115. Orden: »4 cap. och 2 §» äro i handskriften understrukna.
  116. Ursprungligen: och.
  117. Ursprungligen: sine ther emot föda.
  118. Ordet: »eij» är senare tillskrifvet öfver raden.
  119. Ursprungligen: bjudes.
  120. Orden: »löse tå» hafva senare tillskrifvits öfver raden.
  121. Orden: »som thet war» hafva senare tillskrifvits öfver raden.
  122. Order: »barn är senare tillskrifvet öfver raden.
  123. Ursprungligen: men öfwerskottet kommer them till godo.
  124. I marginalen har antecknats: Deliberatum in Commissione regia legum, an hic § 15 huius loci esse debeat? Cum autem sit qvasi exceptio qvædam a regula generali supra § 2 exhibita om intecknings krafft; forsan non incongrue hoc loco inseri posse videtur, qvod arbitrio superioris relictum.
  125. I marginalen har antecknats: Not. denna casus fins wäl i Uthsökningsbalker, men propter connexitatem materiæ synes den och här kunna behållas.
  126. Ordet: »them har senare tillskrifvits öfver raden.
  127. Ursprungligen: niute tå åboen laga fardag.
  128. Ursprungligen: bör.
  129. Ordet: »henne» har senare tillskrifvits öfver raden.
  130. Ursprungligen: fridskilling sedan gifwen.
  131. Ursprungligen: summan till sig fulleligen.
  132. I marginalen har antecknats: cap. VI § 8.
  133. Orden: »och warin – afsagdt» hafva senare tillskrifvits i marginalen.
  134. Ordet: »hafwa» är senare tillskrifvet öfver raden.
  135. Ursprungligen: frijade.
  136. Ursprungligen: genom sälliaren i thess bref.
  137. Detta förslag föreligger endast i form af ändringar i och marginalanteckningar vid 1697 års förslag. Här hafva ändringarna upptagits i texten och marginalanteckningarna i anm.
  138. I marginalen: Describatur ut in meo.
  139. I marginalen: Effter Lundii.
  140. I marginalen: Effter Lundii.
  141. I marginalen: Combineras med cap. 9 § 1 Gifftb. [öfverkorsadt]. – Effter Lundii exemplar dock att in § 1 cap. 9 Gifftb. detta capitel allegeras sequenti modo ad verba: »Tillträngier nöd att sällia», adde: ther om i jordb. 5 cap. 3 § handlas. Cætera ut in Lundii exempl. αὐτόγράφῳ .
  142. I marginalen: Effter Prof. Lundii exemplar.
  143. I marginalen: Lundii exemplar föllies in hoc.
  144. I marginalen har vid orden: »nästa fränder – hembiuda» antecknats: 1) Inrättas effter Jordb. cap. 1 LL. Hembod förwidga processen och hålles onödiga; 2:do sättes till: fädernes fränder fäderne etc. Sedan detta öfverkorsats, har antecknats: Describatur ut in meo. – Vid orden: »uppenbarligen läsas och förkunnas» har i marginalen antecknats: Retinendum. – Vid orden: »och therföre gifwa som innan binder» har i marginalen antecknats: Not. bör skee effter mätesmanna ordom.
  145. I marginalen: Effter Lundii exemplar.
  146. I marginalen: Reformeras. NB. om fränder å landet eij lösa afgärda by, när den skal sällias, bör bolby wara för extraneis närmast then att lösa. – Vid orden: »til hwilken ända – – – iorden äger» har i marginalen antecknats: eliminentur hæc verba, de cætero exemplari Lundii insistendum. – Vid orden: »behålle den som tingat hafwer» har i marginalen antecknats: ut in lege antiqva.
  147. I marginalen: Inrättas så att aflinge å landet må eij bördas ther hon eij bördkiöpt är, ofrije tomter i staden må icke heller någre andre börda än sälliarens egne barn. – Vid slutet har antecknats: Addatur appendix Lundii och extenderas både till arfwe och aflingejord som med gäld graverad är, novo forsan paragrapho.
  148. I marginalen: Describatur ut in margine. – Den i marginalen antecknade lydelsen har upptagits i texten. I marginalen tillägges: etc. ut in textu.
  149. I marginalen: Ut in Lundii.
  150. I marginalen (vid slutet): Exprmiatur clarius. – Vid orden: »rättan tid» har i marginalen antecknats: år och dag efter första upbudet. – Denna anteckning har öfverkorsats.
  151. I marginalen: Ut in Lundii.
  152. I marginalen (vid början): An naboer emellan idem jus. – Vid orden: »andrage sedan sine skiähl inför dommaren» o. s. v. har antecknats: Not. lämpas effter förra decision om mätismanna ordom.
  153. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden: »å landet i sex, men i staden» o. s. v. har antecknats: Not. mutetur ut triennium in urbe et ruri observetur, argumento cap. 18 jordb. LL.
  154. I marginalen: Ut in Lundii. – I slutet: adde appendicem Lundii.
  155. I marginalen: Ut in Lundii exemplari; inrättas effter stadgan 18 Apr. år 1699. – Not. uthi Lundii står »rättegångsdag» bör vara: måndag i hwar månad. – ltem addatur det siste i bemälte stadga om aflingegodz, att det retraheras in cessione af cognans vel agnans.
  156. I marginalen: Ut in Lundii.
  157. Vid orden: »dömes thesse måhl hafwe ingen krafft» har antecknats: claudatur § hic prout in Lundii.
  158. Vid orden: »finnes ibland» har antecknats: Nov. § fiat 16.
  159. I marginalen: § 16 ut in Lundii. Omittatur clausula Lundii: »dele eliter öre och örtug»; addatur om academ. godz etc. att them står frit vigilera, att der i intet intrång sker. Nomen quæstoris excludatur. – Vid slutet: Not. ultimum competit satrapæ, dock att om cronohemman äre förlente scolar kyrkor academier måge the ther öfwer först höras hwad the ther om hafwa att påminna att the theras fullmackter der wid insända, då landshöfdingen deras twist sedan rättar. Excludatur allegatio ex Körkiolagen.
  160. Vid § 16, som i handskriften ändrats till § 18, har i marginalen antecknats: § 17 inferatur ut in Lundii, om kyrkioägor in spec. excludatur [ursprungligen: adde till kyrkiogodz etiam hospitals godz]. Postpone clausulam § 16:ti; verbum fullmechtiga fiat nomen, mut. mut. -§ 18: ut in Lundii. – Vid orden: »gifves intet fastebref ut förr än hembudsmän» o. s. v. har antecknats: å landet ske inga hembud, altså rättes detta der effter [öfverkorsadt]. Alle hembud å landet och i staden äro in hac sessione per plurima vota aldeles uphäfne, altså inrättes hela balken dereffter.
  161. Vid cap. 6 § 17, som i handskriften ändrats till § 19, har i marginalen antecknats (vid början): § 19 ut in Lundii. Men thenna casus kan in cap. hoc VI sup. §3 uthslutas. – Vid orden: »bonde i bolbyen»: Not. för »bonde i bolby» sättes jordägande i stället. – Vid orden: »hwilcken medh hembud» o. s. v. har antecknats: deleatur, effter alla hembud äro uphäfne, ut ad cap. praeced. – Vid orden: »så hafwe och the naborätt till den del i gården» o. s. v., har antecknats: attendatur hvad förr är sagdt, att egendom, som i börd går, må eij skillias och en del under börd dragas, en deel recuseras; supra de hoc casu dictum cap. . . .
  162. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden: »efter mätismanna ordom förbehållen» har antecknats: adde: gifwin jord bör lagfaras å nästa ting post mortem donantis, och hafwi tå bördeman inlösningsrätt [öfverkorsadt]; delendum, effter in § 2 capitis 10 här om stadgas.
  163. I marginalen: Ut in Lundii.
  164. I marginalen: Ut in Lundii.
  165. I marginalen: Ut in Lundii.
  166. I marginalen: Ut in Lundii. – Addatur appendix de remuneratoria donatione.
  167. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden: »barnen hembiudes» har antecknats: »hembiudes», videndum ut alio vocabulo liberis hoc ius tribuatur. Legatur biudas. – Slutorden i denna §: »som i det siette capitel omtalas» äro öfverkorsade och i marginalen har antecknats: delenda postquam hembod in cap. 6 cessant; videndum, an alioquin allegatio hæc quadret.
  168. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden: »det skall allt till wiss summa och prijs uthräknas», har antecknats: deleantur hæc verba. – Vid orden: »wederbörande innom första opbud hembiuda», har i marginalen antecknats: tolle. – Derjemte har anmärkts: destinguatur in plures §§ pro diversitate materiæ.
  169. I marginalen: Ut in Lundii.
  170. I marginalen: Ut in Lundii.
  171. I marginalen: Ut in Lundii.
  172. I marginalen: Ut in Lundii.
  173. I marginalen: Itidem.
  174. I marginalen har antecknats: Hic § non videtur esse huius loci, quia agit de iure regio; quoniam vero limitat § 1 h. c. om intecknings krafft; hic locum invenire posse videtur, quod tamen arbitrio superioris relinquitur.
  175. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden: »som skeer hos domare eller befallningshafwande» har anmärkts: superfluum, nec enim valet intimatio facta apud executorem. – Vid orden: »död blef, staden eller landet rymde», har antecknats: addatur appendix Lundii. – Vid slutet: Ut in Lundii ratione adjecti.
  176. I marginalen: Not. Prof. Lundii tillsatte § 10 excluderas. Ratio: Denna casus fins expressis verbis i Utsökningsbalker, ergo hic excludatur [öfverkorsadt]. – Denna § 10 sättes effter Lundii.
  177. I marginalen: Ut in Lundii.
  178. I marginalen: Ut in Lundii.
  179. I marginalen: Ut in Lundii.
  180. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid orden »wijdare i Rättegångsbalken förmäles» har antecknats: legatur: Utsöknings-, hvarjemte ordet: »Rättegångs-» öfverkorsats. l
  181. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid kapitlets slut har antecknats: § 16 hic addatur ex cap. hoc 9 et § 7 inseratur ex Lundii exemplari.
  182. I marginalen: Not. detta capitel elimineras aldeles effter materia executionis hörer under Utsökningsbalker. – Vid början af § 7 finnes antecknadt: inseratur ad finem capitis præcedentis paucis mutatis. – Vid orden: »däck icke förr än alle tre wärderingar äro förbij» har antecknats: här finnas anledning af magistratens påminnelser till Utsökningsbalker, att endra detta, så att uppboden wäl synas af [öfver raden: för] creditoren ske kunna medan werderingztiden wahrar. – Tiden för nabos lösningsrätt, som i 1697 års förslag bestämmes till 8 dagar, har här ändrats till 14 dagar. – Då enligt Lagkommissionens beslut kap. 9 skulle utgå, hafva samtliga följande kapitelnummer ändrats i öfverensstämmelse härmed. Vid utgifvandet hafva emellertid de gamla kapitelnumren bibehållits för att underlätta lagrummens uppsökande i 1697 års förslag.
  183. Rubriken har i B ändrats sålunda: Huru alla – – – – – – gåfwor i fast egendom skole göras – – – – – – stadfästas.
  184. I marginalen: Ut in Lundii, additis paucis. – Vid orden: »genom gåfwa etc.» har i marginalen antecknats: notetur appendix Lundii h. §.
  185. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid slutet af denna § år ock antecknadt: Ut in Lundii. – I marginalen af B har vid »ordhafwande» antecknats: går uth.
  186. I marginalen: Excludatur såsom in § præced. inbegrepen per verba: »eller genom laga fullmächtig».
  187. I marginalen: Ut in Lundii fere. – Vid orden: »han äger then» har antecknats: legatur: skall [öfverkorsadt] bör.
  188. Vid orden: »såldt hafwer» har i marginalen antecknats: Men gåfwa må eij hemulas med mindre sådant utfäst eller förbrefvat är, eller bewijsas kan att gåfwan såsom wedergällning gifwin är. – Detta stycke har öfverkorsats och i stället införts den ändring som texten utvisar.
  189. I marginalen: Ut in Lundii.
  190. I marginalen: Mutetur »på iorden», ut sensus non fiat anceps.
  191. I marginalen: Ut in Lundii.
  192. I marginalen: Mutetur; legatur: fångemän.
  193. I marginalen: Additio Lundii excludatur.
  194. Vid orden: »Kiöpegods ifrån cronan – tompter» har i marginalen antecknats: Eliminetur hic textus qui circa publicam caronam versatur et non est juris privati inter privatos [öfverkorsadt]. Eliminetur ob causas dictas.
  195. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid ordet: »undfås» har antecknats: aliis verbis exprimetur.
  196. I marginalen: Ut in Lundii.
  197. I marginalen: Stilus emendetur.
  198. I marginalen; Ut in Lundii.
  199. I marginalen: Ut in Lundii.
  200. I marginalen: Ut in Lundii.
  201. I marginalen: Lundii »underståndandes» mutetur et concilietur cum cap. (a § 8 sup.
  202. Denna § har i B ändrats sålunda: Hafwer någon – hwilken rätte honom all skada up med iämgod – sex daler för ohemult till treskiptes - utrikes man hemkommen – capitel.
  203. I marginalen: Ut in Lundii.
  204. I marginalen: Ut in Lundii.
  205. I marginalen: Itidem.
  206. I marginalen: Itidem.
  207. Vid orden: »dertill äger eij hemulsman kallas» o. s. v. har i marginalen antecknats; Clarius exprimatur, ne repugnet finali hujus capitis. Sensus enim est ad litem prosequendam non quidem teneri evictorem nisi quartam partem fundi concernat, tenetur ramen restituere quod jure fundo decedit etsi non rescindatur emtio venditio, ut in priori casu ubi quartam vel dimidiam partem fundi amittit emtor.
  208. I marginalen: Ut in Lundii. – Denna § har i B ändrats sålunda: Uti – – – ingen inwändning före – förwärkas. -
  209. I marginalen: Ut in Lundii mut. styl.
  210. I marginalen: Ut in Lundii.
  211. I marginalen har antecknats; supple ex Lundii mss. [öfverkorsadt], hvarefter från Lundii förslag den följande satsen tillskrifvits i marginalen.
  212. Denna ändring finnes också i B, men icke i de öfriga.
  213. I marginalen: Ut in Lundii.
  214. I marginalen: Ut in Lundii. – Denna § har i B ändrats sålunda: Uppå – – – andra gamla hufwud- eller änderå – – – förwilla.
  215. I marginalen: Ut in Lundii. – Denna § har äfven i B ändrats på detta sätt.
  216. I marginalen: Ut in Lundii. – Denna § har i B ändrats sålunda: Eij måge – – – dem dertill wara uthwalde och dherföre håldne.
  217. I marginalen: Ut in Lundii. – Denna § har i B ändrats sålunda: Alla – – – rå och. rör, ström eller annor skilnader, då dele – – – tunnerääta.
  218. Så äfven i B.
  219. Orden: »alt intill dess diupaste – allmeningz fiske wara» äro understrukna [delvis öfverstrukna]. I marginalen har antecknats: detta synes böra uthslutas [ändradt detta utslutes], att icke en åbo som offta har djupesta wattnet in wid sitt hemman må derigenom skadas, om han ingen särskilt nytta af thet watn som in till hans gräntz går, får niuta, uthan för wattnets diup måste tillstädia allmenningsfiske theruti. – Vid ofvan anförda ord har i marginalen af B antecknats: NB. Haec verba videntur posse elidi.
  220. I marginalen: Ut in Lundii.
  221. I marginalen; »Clarius», hvarefter den nya lydelsen införts.
  222. I marginalen: Ut in Lundii.
  223. I marginalen: Ut in Lundii. – Not. convertatur in stylum modernum [öfverkorsadt].
  224. I marginalen: Restringatur på det sätt att ägor proportioneras effter tomter så frampt ägorne äro emellan byägarne commune, men eij om någon har laga titulum till något, som han för sig och sin enskylte del kiöpt och acquirerat [öfverkorsadt].
  225. I marginalen: Ut in Lundii.
  226. I marginalen: Ut in Lundii: Retine åbo.
  227. I marginalen: Ut in Lundii.
  228. Orden: »wetwilling eller ock» äro utstrukna. Meningen har dock icke varit, att dessa ord skulle uteslutas, utan blott att ordet »wetwilling» skulle ersättas med »wanartad» jfr Bd III 1 s. 230.
  229. I marginalen: Excludiatur adj. Lundii: som wetandes warder.
  230. I marginalen: Ut in Lundii.
  231. I marginalen: Ut in Lundii.
  232. I marginalen: Mutetur Lundii om »hand sin». Not. »hete tiufwer» etc. eliminentur, non enim datur furtum rei immobilis.
  233. I marginalen (vid slutet): Addatur ex Lundii.
  234. I marginalen: Ut in hoc exemplari. Ursprungligen: Ut in Lundii. – Vid slutet har antecknats: Addatur adjectio Lundii et explicetur clarius per verba: när alla the som thetta angår komma ther om öfwerens.
  235. I marginalen: Ut in Lundii.
  236. I marginalen: Ut in Lundii.
  237. 1 marginalen ursprungligen; Ut in Lundii. Dessa ord hafva öfverstrukits, paragrafen öfverkorsats och i marginalen antecknats: eliminetur quia in cap. seqq § 4 hoc clarius explicatur.
  238. I marginalen: Ut in Lundii mut. mut.
  239. I marginalen: V ideatur Rättegångsbalker, om icke appellation bör ske med 3 marker ut olim.
  240. Orden: »och twenne – – – åsämjes» hafva öfverstrukits och i marginalen antecknats: eliminetur »som parten åsämies», effter desse ändå intet votum hafwa.
  241. I marginalen: Ut in Lundii.
  242. I marginalen: Eliminetur adjectio Lundii: »underdåneligen»
  243. I marginalen: Eliminentur sequentia och beropar man sig på Rätteg. balker cap. om extraord. ting. – Confer Rättegångsbalken cap. om extraord. ting .- Denna § har i B ändrats sålunda: »Alla – – – gillar konungz syn de twå förra [i marginalen: en eller begge] betale – – – alla tre»; det återstående har öfverkorsats och i marginalen antecknats: äro de twenne förre domar honom som i handom hafft och swarande warit tillhanda gångne, ware tå eij plichtig att betala mehr än den sidsta synens omkostnadt.
  244. I marginalen: Ut in Lundii.
  245. I marginalen: Ut in Lundii.
  246. I marginalen: Clarius; not. enskijlte ägor eliminari posse videtur; stylus emendetur. – I öfverensstämmelse härmed har den nya lydelsen affattats.
  247. I marginalen: Ut in Lundii.
  248. I marginalen: Ut in Lundii mutato stylo. – Vid slutet: NB. :m excludatur innan saken andas; meo voto negatur, ty post conclusam causam i öfwerrätten . . . .
  249. I marginalen: Ut in Lundii mut. paucis circa stylum. Denna § har i B ändrats sålunda: Urminnes – – – en lång stadig – – – ägendom [i marginalen: eller rättighet] inom en annans bohlstad ägo och råmärke – säija wet eller med gambla bref och domar uthwisa kan, huru – – – kommen är.
  250. I marginalen: Ut in Lundii; adde quod . . .
  251. I marginalen: Ut in Lundii.
  252. I marginalen: Ut in Lundii.
  253. I marginalen: Ut in Lundii; lege »senare» ubi »snarare» est in Lundii. –Vid slutet: addatur Lundii bihang; stylus blifver klarare.
  254. I marginalen: Eliminetur ut superfluumet ansam præ]bens litibus.
  255. I marginalen: Ut in Lundii; adde finale ut in hoc.
  256. I marginalen; Ut in Lundii.
  257. I marginalen: Ut in Lundii.
  258. I marginalen: Mutetur ut in Lundii et observetur quod in hoc § mutatum, om hägn. – Denna § har i B ändrats sålunda: Then uthjord – – – wärn och hägn med byen – – – öre, tå ware hon frikallad för sådant, uthan bärge – – – will.
  259. I marginalen: Adde ex Lundii; Ar urfiäld etc.
  260. I marginalen: Ut in Lundii. – Confer cap. 6 § 19 med., ubi idem casus videtur tractari. [Denna sats är öfverstruken.]- Denna § har i B ändrats sålunda: Kommer – – – liggia, hälftena hwar – – – förmäles.
  261. I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt]. – Not. Hoc caput videtur excludi debere, tractat enim specialia et oeconomica mutationi obnoxia, nisi forte in revisione legum a Rege ipso vel senatu regio hic inseri jubeatur. – Vid §§ 1–4 har i marginalen antecknats; excludatur. – B har i § 1 följande ändring: Tijonde – – – böner, rofwor, bohwete – – – räknas.
  262. I marginalen: distinguatur in §§ secundum compilatione Lundii.
  263. I marginalen: Ut in Lundii.
  264. I marginalen: Ut in Lundii.
  265. I marginalen: Ut in Lundii.
  266. I marginalen: Observetur: additio D. Lundii i§4 om orenligit lefwerne mutetur hoc modo: förer man så lastbart och lösachtigt lefwerne i det hyrda huset eller gården, att the ther igenom warde berycktade. – I marginalen af B har antecknats: Här tillsättes § 4 som Prof. Lundius i sitt exemplar tillagt 1713.
  267. I marginalen: Ut in Lundii et correctione nostra.
  268. I marginalen: Ut in Lundii.
  269. I marginalen: Ut in Lundii et nostro. – Denna § har i B ändrats sålunda: Ställer – i Edzörisbalken stadgat finnes.
  270. I marginalen (vid slutet): Addatur ut in Lundii.
  271. I marginalen: Ut in Lundii.
  272. I marginalen: Ut in Lundii. – Vid slutet af denna § har antecknats: Addatur novus § ex Lundii.
  273. I marginalen: Ut in Lundii.
  274. I marginalen: Ut in Lundii.
  275. Denna § har i B ändrats sålunda: Tager – – – stängia bör, så att – – – förmäles.
  276. I marginalen: Ut in Lundii.
  277. I marginalen: Ut in Lundii.
  278. I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt]. Derefter har antecknats: hic § excludatur: bona coronæ enim in hoc passu dispositione cameræ subjacent, et nobilium bona pro lubitu domini censeri posse videntur.
  279. I marginalen: Not. Om sommarskatt slutes här uth, såsom i alle landzorter icke wanlig och begynnes capitlet: Afrad bör landbo uthgiöra wijd Tomasmässo för juhl, cætera ut in Lundii.-I handskriften hafva orden: »Der sommarskatten – – – för Juhl» blifvit inneslutna inom
  280. I marginalen: Ut in Lundii [öfverkorsadt] Derefter har antecknats: hic § emendetur secundum expressa verba cap. 22 princ. (är cap. 21 pr. med.) Nu seijer landbo etc. I stället för »goda manna ed», sättes: quittenser och wittne
  281. I marginalen: Ut in Lundii.
  282. I marginalen: "Excludantur sequentia, videntur enim derogare juri nobilium et ansam præbere litigandi. Colonus enim cum domino in his convenire inter se potest.
  283. I marginalen; Ut in Lundii, sed nota sequens inseratur in margine: Not. Den casus, huruwijda det som återstår på förra åhren bör hafwa lijka præference som för det senare åhret (hwar till goda skäl wijd förläsandet andragne äro) relinquitur decisioni Regis.
  284. I marginalen; Ut in Lundii. Sed deleatur: skatte och crono. – Den senare satsen är öfverstruken.
  285. I marginalen: Eliminetur, videtur enim privatis oneri esse, et publici ius in hoc passu cameræ regiæ relictum est, ut pro qualitate circumstantiarum disponant. - Denna § har i B ändrats sålunda: Hwart – – – och frälsebönder, så att – – – utlagor.
  286. I marginalen: Eliminetur ob dictas causas, § praeced. – Denna § har likasom den närmast föregående i handskriften öfverkorsats.
  287. I marginalen: Denna § elimineras här, och transporteras till Tiufwabalken, der om fynd rätteligen handlas, då och Lundii påminnelser till denna § böra komma i consideration, conferatur etiam Const. reg. de anno 1688 den 5 julii om hittemynt. – B har följande marginalanteckning: Hwad som talas om fynd de re mobili, bör inryckias i Tiufb. cap. 8 § 3 och suppleres samma rum hwad här står inryckt om lös fynd.
  288. I marginalen: Ut in Lundii.