Förarbetena till Sveriges rikes lag 8/Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag
| ← Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag. |
|
Urkunder angående lagverkets antagande. → |
Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag.[1]
Gifftermålsbalk.
2 Cap. 10 §.
är remitterat til Lagcommission att jämkas, och blifwer fördenskuld denna § således ändrad: Ej må then, som mö lägrat hafwer, få henne til ächta, utan fader och moder gifwa ther ja och samtycke til, eller domarne pröfwar, att goda skiäl thertil styrka.
2 Cap. 12 §.
är remitterat til Lagcommission, 1:o Om den wigsel skal gillas, som förrättas af den som ej är präst. 2:o Hwad straff han få skal, som så wiger.
Denna § är sålunda ändrad: Wiger präst them, som ächtenskap ej bygga måge, ware wigsel ogill, och miste han sitt prästeembete. I the fall, ther lägersmål wid dödsstraff förbudit är, plichte och präst thertil med fiorton dagars hächte wid watn och bröd. Wiger then, som ej är präst, ehwad ächtenskapet är tillåtit eller ej, straffes med arbete wid Konungens slott eller fäste i try eller flere år, effter som brottet fins och i thy fall, ther ächtenskap är tillåtit, bör laga wigning skie.
7 Cap. 2 §.
Prästeståndet har förbehållit sig att wid Kyrkoordningen måtte tagas i consideration, om icke wigsel kan tillåtas den, som ligger på sotesängen.
Tyckes wara nog, att § blir ståendes som den är inrättad, emedan om siukdomen är sådan, att then synes gå ut på någon tid, och hopp är om bättring, wigning ej kan nekas. Men til att wiga någon, som ligger in agone, tyckes ej komma öfwerens med ächtenskapets beskaffenhet och ändemål, och kan ändå den siuka förordna, hwad then samma godt synes til den andras faveur, som han ärnat giffta sig med.
10 Cap. 4 §.
Häröfwer har prästeståndet förbehållit sig att inkomma med påminnelser, men sedermera begifwit sig therutinnan, ty blir § ståendes.
10 Cap. 5 §.
Borgareståndet har sagt sig wilia taga denne § i närmare betänkande, men sig ej sedan häröfwer utlåtit.
13 Cap. 1 §.
Präste- och borgarestånden [hafwa] förklarat, att de wille utlåta sig, huruwida den, som giör hor, har förwärkat hela sin lott i boet, och wet man än icke, i hwad slut borgareståndet stannat.
Lagcommissionen tycker, att den brotslige ej bör mista hela sin lott i boet, på det han i brist af uppehälle ej må taga sig annat oråd före, warandes stadslagen i detta fall ej så sträng.
13 Cap. 4 §.
Påmintes, att stadgas måtte, huru den anses skall, som förlöper sin hustru, men sedan hustrun ifrån honom skild blifwit, och gådt i annat giffte, kommer hem igän.
Detta är nu casus specialis, hwarom i den almänna lagen icke något wist stadgas kan, efftersom det ankommer på omständigheterna.
13 Cap. 5 §.
Begynnes sålunda: Hwad mannen förwärkat hafwer, som sin hustru öfwergifwit och förlupit, thet niute hon, medan hon ogifft är, så ock nyttan och räntan af hans fasta gods etc.
Detta är ändrat af ständerne sielfwe.
14 Cap. 1 §.
– – – Och böte then brotslige af sin lott i boet femtio daler.
Ändrat af ständerne således.
16 Cap.
Remitterades till Lagcommission att wijdare utarbeta det som hemfölgden angår, och huruwida meubler skola wärderas effter det wärde de hade, när the gofwos, eller som the äro när the återbäras. Härom är ett nytt capitel projecterat (16 cap.).
1 §. Gifwer fader eller moder åt son eller dotter hemföljd, i jord, hus eller lösöre, wid theras gifftermål: tekne thet up, och sätte å lösören skäligt wärde, tage ock qwittobref therå. Sedan behålle then thet får, medan fader och moder både lefwa, och hålle hus och jord wid macht som lag säger. Dör enthera och skal arf delas, gånge tå altsamman åter til skiptes, doch räknes ej then ränta eller nytta han eller hon theraf hafft. Samma lag wore, ther man gifwer hemfölgd med, tå barn ur hus och bo skilies, eller wid annat tillfälle. Wil man til full ägo gifwa them penningar eller andra lösören, eller och jord å landet eller hus i staden, efter thet som i 8 cap. jordabalken sägs, hafwe ther fri macht til. Ej må thet til skiptes återbäras, som så gifwit är.
2 §. Nu fins hwarken uptekning eller qwittobref, ej eller annat bewis, och är likwäl hemfölgd gifwen, bäre tå åter til skiptes med swornom ede. Är husgeråd borta, eller kan thet ej återbäras godt, som thet gafs, gälde thet effter thy som thet gält, tå han thet fick.
3 §. Dör son eller dotter barnlös, gånge tå hemfölgd åter. Lefwa barn effter, behållen the med samma wilkor, som theras fader eller moder then hafft. Dö the barn förrän någortera af them, som hemfölgd gifwit, gånge them åter.
Ärfdabalk.
2 Cap. 1 §.
Präste- och borgarestånden wille utlåta sig, huruwida den jord de äga å landet, skifftas effter landsrätt. Sedermera har prästeståndet bifallit lagen, men borgareståndet sig ännu ej utlåtit.
3 Cap. 2 §.
Rättas som här är infört: effter de orden »träden tå the i fader eller moders sins ställe och rätt» tillägges denna mening: är ej utan ett sam- eller halfsyskon, som arf med moder tager, niute tå halfft hwarthera. (Lagcommissionens project wid förra riksdagen.)
7 Cap. 4 §.
På det arfwet ej må i långlig tid wara i owissa händer, blifwer denne § således ändrad, som til Lagcommissionen blifwit remitterat:
Warder någor för affall från wår rätta ewangeliska tro och lära förwist riket, eller träder swänsk man utrikes til wilfarande lära, then må ej sedan arf i Swerige taga, utan falle thet the andra then dödas nästa arfwingar til, ther han ej låter sig rätta, och kommer på Konungens nåd åter inom fem år från thet han riket förwistes, eller utländes affall giorde, doch hafwe ej rätt til then ränta, som förut upburen är.
9 Cap. 1§.
Såsom prästeståndet förbehållit sig att med inventeringen i prästhus må förhållas effter 1723 års resolution på prästerskapets beswär, altså tillägges wid slutet denne mening:
I prästehus må arfwingar kalla och bruka thertil, then the hälst sielfwe willia.
9 Cap. 5 §.
Sedan ständerne giordt påminnelse wid denne §, har Lagcommissionen den sålunda projecterat:
Försummar then maka, som effterlefwer, utan laga förfall att i rättan tid låta uptekna egendomen, som nu är sagt, miste fierdung af alt, hwad then i samfält bo äger, och then tage arfwingarne. Äro the tillika wållande til then försummelse, tå bötes af hela egendomen tre daler för hwarie hundrade, the fattigas ensak. Warder thet försummat af någon annan, som egendomen upgifwa borde, böte han femtio daler, och domaren sätte godset i qwarstad, och låte laga uptekning therå skie.
10 Cap. 3 §.
Effter skedd påminnelse kommer wid slutet af denne § att tilläggas en sådan mening, som underställes ständernes godtfinnande: Hafwer någor af arfwingarna sin lott förskingrat, betalen äntå the öfrige gälden, så långt arf theras räcker; men försummar borgenär att effter dödsfallet inom tu åhr, ther han utrikes wistas, eller et åhr, om han i riket är, gifwa sin fordran tillkänna, ther then honom witterlig war, gälde ej arfwinge mer af sin lott, än på thes del i gälden löper[2].
10 Cap. 4 §.
Lagcommission har funnit nödigt, att wid slutet införes sålunda:
Begärer han, att alla, som något hafwa att fordra, måtte genom offenteligt anslag på rättens dör inkallas, att therigenom få weta, hwilka the äro, och huru stor skulden är, thet må honom ej wägras, ther han förtekning på egendommen i rätten inlägger, och borgen för then ställer.
14 Cap. 2 §.
Blifwit sålunda rättat wid förra riksdagen:
Effter de orden »tå falle thet arf til Konungen» lägges til: ther andra arfwingar ej til äro effter then döda, och then, som falskeliga arfwet tog, gälde åter alt thet han upburit hafwer, och plichte som för annat bedrägerie.
15 Cap. 2 §.
Effter skedd påminnelse blifwer denne § så inrättad:
Bor utlänsk arfwinge å then ort, ther swensker man arf niuter, tå niute ock han samma rätt i Swerige. Wil han thet arf utur riket föra, gifwe tå siette penningen theraf til Konungen, eller then han sin rätt förlänt hafwer, ther ej annorlunda mellan begge riken slutit är. Kommer han ej inom natt och år, och med fulla skiäl wisar, att han är rätter arfwinge, tage tå närmaste inlänsk arfwinge samma arf, om then inom tre månader effter natt och år sin rätt lagliga bewakar. Giör han thet ej, eller är ej inlänsk arfwinge til, tage tå Konungen eller then han sin rätt förlänt hafwer.
15 Cap. 5 §.
Lagcommission [har] funnit nödigt, att wid denne § tillägges desse orden: ther han ej laga förfall wisar. (Ändrat wid förra riksdagen.)
17 Cap. 5 §.
Härwid har borgareståndet förbehållit sig, att inkomma med påminnelse angående testamenta reciproca, och har prästeståndet gifwit sitt skriffteliga utlåtande om sådane testamenten, hwarpå detta är Lagcommissions swar:
Hwad angår testamenta reciproca, som påstås, att barnlöse makar måge effter stadsrätt kunna giöra, så lärer de ej kunna bifallas, emedan fundamental lagen då wore illuderad, och när hustrun får sine præcipua, gifftorätt, morgongofwa och thes utan tridiung i testamente, få arfwingar af 30,000 dalers egendom, ej mer än 5,500 daler. Testamenta reciproca äro och aldeles uphäfne igenom 1686 åhrs testamentsordning, när de strida emot 19 cap. Ärfdabalken.
Tillägges wid slutet:
Willia the giöra testamente, som til prästeståndet höra, om then egendom, theri the giftorätt hafwa effter stadsrätt, som i 10 cap. 4 § Gifftermålsbalken sägs, ware tå lag samma, som här stadgat är, ehwad the bo å landet eller i staden: med arfwejord theras å landet och then som före ächtenskapet aflad är, gånge i thy fall effter landsrätt.
20 Cap. 8 §.
Ändras sålunda: icke eller utlänsk man, eller then af annan läro är, etc.
23 Cap. 3 §.
– – – Och gifwe ut alt hwad han om händer hafwer, til then som domaren i hans ställe förordnat etc.
Jordabalk.
4 Cap. 2 §.
I stället för ordet »almänneliga» sättes: offenteliga. (Ständernas egen ändring.)
4 Cap. 5 §.
Såsom bondeståndet skriffteligen påmint, att krono- och frälseskatte må uttryckeligen nämnas i denne § är sålunda projecterat: Nu kan skattejord utom börd sälias; är thet kronoskatte, hembiude thet kronan, och thet, som frälseskatte är, honom som frälserätt therå äger, innan tredie upbud tages: och hafwe the macht then jord att lösa, och sedan lagliga upbiuda låta, som sagt är.
4 Cap. 7 §.
I stället för wetwillinge, sättes wanwettig.
4 Cap. 9 §.
Lagcommission har sielf påmint, att införas bör, det ingen genom köp eller skipte må förminska skattskyldig jord, ehwad thet är arf eller aflinge, och därföre projecteras föliande §, emellan den 8 och 9 §.
Ej må then som å skattskyldig jord sitter, genom kiöp, skipte, eller å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer; giör thet någor, ware ogilt.
5 Cap. 4 §.
Bondeståndet har påmint, att lösören i bördlösen ej måtte komma bördeman til last, hwarpå swaras:
I jordakiöp bör man mera hafwa afseende på ägarnes bästa, som sälier, än bördemans, hwars frihet att få börda är såsom ett beneficium at anse, och skulle säliarne elliest, genom den bördemannen lemnade förmon och – – – lida, effter han ej torde dess husgeråd, åkerredskap och afwel utan skada kunna föryttra. Elliest har detta mer afseende på stora gods, ther ansenlige husgeråd och afwel gemenligen äro.
6 Cap. 3 §.
Är tryckfel och observerat wid förra riksdagen; skal heta: 2 och 3 cap. Ärfdabalk.
6 Cap. 4 §.
Ständerne ändrat.
I börian af § sättes wanwettig för »wetwilling», och widare »eller wetwilling, tå han til förstånd kommen, skal heta: eller wanwettig tå han til bättre förstånd kommer.
9 Cap. 7 §.
Ad finem rättas sålunda: post verba »niute all afgäld som ther bör afgå» tillägges: göre thet med wittnen och ware thet gilt som them bådom etc.
9 Cap. 9 §.
Tillägges ad finem i anledning af 1731 åhrs resolution på almogens beswär – – –
10 Cap. 1 §.
Att contextus må wara lik med rubriquen, tilsättes ordet sälia. Lagcommissionen ändrat:
Ingen hafwe wåld at sälia, förbyta etc.
16 Cap. 3 och 4 §§.
Effter ständernes godtfinnande är detta ändrat. Desse drages tilhopa i en.
16 Cap. 6 §.
Ständerne sielfwa ändrat. Wid slutet, ändras sålunda:
Andra hälften behålle then, som afflytta skal, til fiortonde dag i mars månad. I the landsorter, ther annorlunda förhålles med upsägning och afflytning, rätte hwar sig effter wanligt bruk.
16 Cap. 16 §.
Lagcommissionens ändring: wid slutet i stället för »nästa fardag» sättes: laga fardag.
16 och 17 §§ dragas tilhopa i en, och wid slutet införes ofwanstående clauderade mening:
I thetta fall gifwes landbo åter så mycket af städian, som swarar mot then tid honom i legostämma brister, och fylles honom bewislig skada. Lifstidsstädia å landet må ej brytas, utan gånge therom som förr sagt är. (Denna mening hafwa ständerne funnit nödig att införas wid 16 och 17 §.)
Bygningabalk.
4 Cap. 1 §.
Bondeståndets påminnelse om wägarne, att de ej måtte giöras bredare än förr, upskiöts til thes cammar- och oeconomiedeputation inkommit med sitt betänkande, öfwer giästgifwareordningen, hwaraf Lagcommission ej fådt part. Kommer på ständernes utlåtelse an, huru bred wägen skall wara.
6 Cap. 2 §.
Ständerne ändrat: Nytt dike skall then som tarfwar, för sin åker årliga gräfwa minst fyratio famnar.
8 Cap. 4 §.
Effter ständernes påminnelse är således ändrat: Ware ärelös, rätte up allan skada och böte fämtio daler för hwar åker, som han så fördärfwa welat, orkar han ej skadan fylla, tiene then af med arbete. (Om arbetet vide Straffbalken 5 cap. 1§.)
8 Cap. 5 §.
Ständerne ändrat. Wid slutet tillägges: utan jordägande gifwer ther lof til.
13 Cap. 4 §.
Mot slutet: Witna synemän härom annorlunda än sant är, böten hwarthera tio daler.
13 Cap. 5 §.
Ständerne ändrat. Börias sålunda: Alle the ther bärande trä å skatte- eller kronojord hugga, skola plantera för hwart trä tu af samma slag, och ther hygget å Konungens park skedt, fyra etc.
13 Cap. 6 §.
Bondeståndets memorial om denne § samt angående swediande, som omtalas i 14 cap. är remitterat til cammar- och oeconomiedeputation. Men hwad wisse omständigheter angår, samt det bondeståndet om risets upbrännande påmint, kan inkomma i den särskilte skogsordningen.
15 Cap. 4 §.
Går ut och i 5 § sättes: spada eller watukäril. (Ständernas egen ändring.)
20 Cap. 6 §.
Ständerne ändrat. Mitt i § skall heta: första dag i maj månad skal damluka öpnas.
23 Cap.
Om jagt och skiutande. Lemnas til widare.
24 Cap. 2 §.
Är remitterat til Lagcommission, huru wida torpare skola wara frie för skallbud. Och är fördenskuld denne och den 3 § sålunda ändrade:
[2 §]. Warganät skal hwart helt hemman hålla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och the mindre så mycket som ther mot swarar. Thet skal färdigt wara, tå skallbud kommer; och så starkt, att thet ej brister, tå en man klifwer derå up. Skallbud skola ock alla lyda, som creatur hafwa. Ingen ware ther fri före, utan präst å prästebord, therå han sielf bor, så ock klockare å klockarebord, och inhyses qwinna.
3 §. Nu warder thet til häradsskall bådat, tå bör en man från hwart matlag, [och af] torpare hwarannan komma med bössa, jagtspiut etc., men skie skalln inom sokn får ingen sig undandraga, som kreatur hafwer.
25 Cap. 1 §.
Såsom Lagcommission förbehållit sig, att utsätta några grader till åtskilnad, om hel gård eller några huus brinna, och ständerne härwid befalt att införas om dem som owarsamt hantera elden, så är § således ändrad: i stället för de orden »böte tolf daler för hwarie gård», skal stå: böte twå daler för hwart hus, jordägandens ensak; orkar han ej skadan och böter gälda, tiene thet af med arbete eller plichte med kroppen, hwilket thera han hälst will, som skadan lidit. Brinner folk inne etc. Wid slutet af denne § tillägges: Then owarsamt med eld umgår, å sätt som nu är sagt, böte fem daler, äntå att ingen skada händt.
2 §. Begynnes sålunda: Timar skada af rätt wåda, etc.
25 Cap. 5 §.
Ständernes ändring.
Frälsemäns sätes och ladugårdar så ock prästegård måge ej brandstud niuta, ther the ej then gifwa, etc. Wid slutet gå de orden ut: prästegård ware för brandstud fri.
Wid detta capitlet är nödigt at utsätta, huruwida landshöfdingen nu ändrar och – – – brandstuden, och hwar beswären böra ingifwas, om häradet finner sig med för hög brandstod beswärad, antingen i Hofrätten eller Cammarcollegio.
26 Cap. 2 §.
Angående wägarnes bredd upskiöts til dess cammar- och oeconomiedeputation inkommit med sitt betänkande om gästgifwarordningen, och tyckes bäst wara, att § blir stående som den är.
26 Cap. 11 §.
Membrum 1:mum tyckes böra bli beståendes, efftersom fast någon sielf håller före hans wägstycke wara gilt, det doch icke blott ankommer på hans egit tycke, utan bör wägen af cronobetienten gillas, hwarföre hwar och en bör wid wägrödning sig infinna; och om någons wägstycke då finnes förswarligt, kan han straxt få fara hem igän.
Wid slutet af denne § kommer att tilläggas, effter ständernes godtfinnande wid förra riksdagen: Samma macht äge ock borgmästare och rådh, ther stadens wägstycke ej bättras.
27 Cap. 2 §.
Ständerne ändrat.
Såsom prästeståndet påmint, att de wid slutet nämde 6 år wore för kort tid, hwilket jemte Hr Abramssons påminnelse är til Lagcommissionen remitterat, så är föliande ändring giord.
Ordet »klockarestugn» går ut.
Effter de orden »om ther tilräckelig skog är» kommer således att ändras: Tarfwar prästegård flera hus, bygge och uppehålle präst them sielf, eller gälde thet, som brister. Flyttas han ifrån thet gäll, och finnes han wid husesyn hafwa bygt mer, än han i årlig bygnad bordt effter 28 cap. 3 §, niute therföre betalning af then, som effterkommer. Bygger präst flera hus, än prästegård tarfwar, til sin beqwämlighet, och wil then, som effterkommer, them effter laga mätning ej behålla; tå må han them bortföra, som bygt hafwer. Är timmer thertil tagit af prästegårds skog, betale thet timmer effter synemanna ordom, och komme the penningar sochnemän til godo, wid theras bygnad å prästebordet.
27 Cap. 3 §.
Effter ständernes påminnelse är den således ändrad:
I staden byggen och förbättren the hus och gård för präst, som ther hus och grund äger eller ther borgerlig näring idkar, och ej särskilt therfrån befriade äro. Sedan de hus lagligen bygde äro, wårde them präst, att the ej fördärfwas, och af wårdslöshet förfalla. [I marginalen: Åstundas ständernes utlåtelse, om thetta skal wara onus personale eller reale, conf. 1723 års prästprivil. 17 §.]
27 Cap. 5 §.
– – – Alle the i sochnen eller staden etc.
28 Cap. 1 §.
Effter ständernes påminnelse är denne ändring skedd, att å skattejord ej offtare må hus synas, än tå wanhäfd märkes, eller missbygnad.
Börian ändras sålunda: Hwart tredie år eller offtare, ther så tarfwas, skal kronofogde eller länsman med twänne af nämden, å tid som i Jordabalkens 14 cap. 2 § sägs, skåda, huru bonde å kronojord byggt och häfdat hafwer, och å skattejord, när wanhäfd och missbyggnad märkes. Och tilsäge tå bonde at bygga etc.
29 Cap. 2 §.
I anledning til bondeståndets påminnelse om giästgifwarehusen, blifwer denne § så inrättad: Häradet bygge å gästgifwaregård på kronojord, nödige hus etc.
Wid slutet af § tillägges: Wil någor å kronojord på egen kostnad hus bygga, att ther gästgifweri få uppehålla, ware tå häradet för byggnaden fritt. Å frälse- och skattegrund bygge jordägande, ther han wil gästgifweriet nyttia. Wil han thet ej, och kräfwer ortens belägenhet, att gästgifweri ther nödwändigt läggas måste, och åtnöjes han ej att af kronan wederlag taga, tå bygge häradet, som sagt är.
29 Cap. 4 §.
Ständerne ändrat: Gästgifware må sälia win och öl, kanne- och stoptals, och matwaror, som han gitter, etc.
Handelsbalk.
1 Cap. 2 §.
Wid slutet tillägges: och gälde skadan.
1 Cap. 4 §.
Tillägges wid slutet: Tå häst köpes, hafwe köparen frestetid tre dygn.
1 Cap. 10 §.
I stället för orden »sälia eller kiöpa» sättes: köparen eij taga til sig, förrän etc.
3 Cap. 1 §.
Ändras sålunda: Wil någor burskap winna, ehwad han är inlänsk eller utlänsk man, söke thet hos borgmästare och råd, och höre the stadsens borgerskap theröfwer. Warder thet honom tå af borgmästare och råd bewiliat, sätte ther borgen, at han skal til det minsta sex år i staden bo etc.
3 Cap. 5 §.
Begynnes sålunda: Wil man säga up burskap, giöre thet inför borgmästare och råd, sex månader förrän han sin borgerliga näring afträder, eller från orten flyttar, etc. Och näst effter orden »för afgifft fri» tillägges: ther ej annorlunda särskilt stadgat är. Flytter han förr etc.
4 Cap. 1 §.
Effter orden »eller mindre käril» tillägges: ther tunnegods kommit i sådane käril til salu in; hela kistor eller packor etc. För hwal sättes wål.
4 Cap. 2 §.
Denne 2 § går ut.
5 Cap. 3 §.
Inrättes så: Utlänsk man må matwahror til salu hafwa i skep och farkost, och andra wahror i the rum, som borgmästare och råd thertil nämna och ej i gästherberge sit eller i öpna gatubodar. Ej må han igenom andra them utmångla låta, eller sielf resa ur stad och i stad, eller i bergslagen, och köpenskap ther drifwa, borga ther något ut, eller kräfwa gäld in, wid 100 dalers bot; hafwe ock i alla thessa fall förwärhat thet han handlade med. Giör han thet annan gång, ligge i tweböte.
5 Cap. 4 §.
I stället för 40 daler sattes 500 daler.
5 Cap. 5 §.
Denne § går aldeles ut.
6 Cap. 1 §.
Effter orden »förbrutit wahran» tillägges: och tage theraf Konungen en tridiung, annan angifwaren, och then tridie nästa fattighus.
6 Cap. 3 §.
Begynnes så: Byter landtman til bärgning och nödtorfft sin, wahra i wahra, eller köper för reda penningar etc.
7 Cap. 4 §.
Ändras således in medio: Ej äga the gods mot gods byta, eller af upstadsbon och landtman något köpa eller borga. Af them, som äro borgare etc.
7 Cap. 6 §.
Uteslutes orden »Konungens ensak», och hwad derpå fölier.
9 Cap.
Lagcommission har wäl förment, att när det, som om intekningars renoverande inom tio år är stadgat i Rättegångsbalken 7 cap. blefwe af höglofl. riksens ständer bifallit, ej skulle wara nödigt att i lagen något mera om præscription införas, efftersom troligt är, att ingen låter stå sin fordran i 10 år hos debitoren utan att den intekna låta. Men som sådant likwäl hända kan, har Lagcommission tykt wara säkrast, att en apart § därom införes, som således kan blifwa den 12 i detta cap. och til riksens höglofl. ständers widare godtfinnande således här projecterad är:
Hafwer man fordran hos annan i gods, penningar, eller hwad thet är, och kräfwer then ej skriffteliga eller munteliga, eller gifwer ther ej an för rätta, eller hos Konungens befallningshafwande, inom tiugu år: äge sedan ej någon talan therå. [Vide den af ständerne faststälte förord. af den 23 junii 1727, angående ersätning för reducerat gods.]
10 Cap. 2 §.
Begynnes så: Nu är dag ute, och i stället för »tre rådstugu dagar» sättes: tre måndagar.
10 Cap. 6 §.
– – – gifwe thet rätten eller Konungens befallningshafwande tilkänna. Ad finem: I stället för: Samma bot ware etc. ändras sålunda: Nekar någor mot bättre wetande til then pant han mottagit hafwer, böte hälfften af thet panten wärd är.
10 Cap. 7 §.
I stället för de orden »plichte 40 daler» sättes: {{sp|böte fierdung af pantens wärde, och gälde skadan åter.
11 Cap. 2 §.
För »siette delen af wärdet» sättes: hälfften af wärdet.
11 Cap. 4 §.
För »fierdung af thes wärde» blir: hälfften af thes wärde.
12 Cap. 4 §.
Orden »40 daler» går ut, emedan böterne stå i det allegerade 11 cap. 4 §.
12 Cap. 6 §.
Ändras så: Nu will ej then, som godset mottog, hafwa thet längre i förwar: säge tå honom til, som insatte, att han må hämta thet åter och taga bewis therå. Tager ägarne thet ej åter, stånde sielf allan fara.
17 Cap. 8 §.
Sättes: skuld til Kronan.
18 Cap. 6 §.
I stället för ärlig och wältrodd man, som här införas skulle, tyckes tienligare kunna stå: ärlig och richtig man känder war, emedan ordet »känder» involverar detsamma som wältrodd, hwilket til riksens höglofl. ständers godtfinnande hemställes.
Misgiärningsbalk.
1 Cap. 1 §.
Ständerne sielfwe ändrat. I stället för orden »warde halshuggen och i båle bränd» sättes: miste lifwet.
1 Cap. 3 §.
Ständerne ändrat. De orden »träder til en wilfarande» skulle gå ut, men Lagcommission underställer riksens ständers godtfinnande, om icke de orden kunde stå qwar, emedan de wisa, att därmed förstås en total apostasia.
2 Cap. 1 §.
Ständerne ändrat. I stället för de orden »han skal halshuggas och i båle brännas» sättes: miste lifwet; får någor död theraf, tå skal man steglas, och kåna halshuggas och i båle brännas.
3 Cap. 1 §.
Ständerne ändrat. Slutet tyckes blifwa, som det är tryckt, att thet wisar på Rättegångsbalken, emedan om mened ther är infört cap. 17 § 18.
4 Cap. 4 §.
Är remitterat til Lagcommissions ytterligare jämkande, och därföre är nu således projecterat: – – – tå skal han med all warsamhet, och utan att nämna personen, gifwa Konungen eller någon thes embetsman genast redeliga tilkänna alla the omständigheter, som honom kunnige äro, att faran må förekommas, och stämplingen utletas. Försummar han thet, plichte efftersom hans brott pröfwes wara. Nämner han någon wiss man, och kan then ej öfwertygas, straffes som saken och omständigheterne äro.
4 Cap. 8 §.
Är remitterad til Lagcommission och tyckes så kunna inrättas: Söker någor, eller låter sig bruka, att uppenbarliga eller genom hemlig stämpling införa, uphielpa, eller befordra en oinskränkt enwåldsregering i riket, eller annat regeringssätt, än thet riksens ständer faststält hafwa, straffes såsom riksens förrädare, och miste lif, ära och gods. [Confer. walachten och föreningen 1720.]
5 Cap. 1 §.
Ständerne ändrat. Orden »rikets styrelse» utlemnas.
5 Cap. 2 §.
Ständerne ändrat. Effter de orden »en eller flere» tillägges: för embetets skuld etc., miste ock lifwet. Talar eller skrifwer någor om them thet elliest smädeligit är, i och för ämbetet skull, giöre offentelig afbön.
7 Cap. 1 och 4 §§.
Ständerne ändrat. Wid de orden [i 1 §] »giuter annar man falskt mynt», tillägges: ware ärelös, och straffes etc.
Uti denne 1 och 4:de §§ tagas de orden ut: »som personen är til».
8 Cap. 4 §.
Härwid är påmint, att sådane bref ej borde äga witzord, och är remitterat til Lagcommission att på sitt ställe införas. Äfwen är påmint, att straff borde utsättas för den, som nekar sin egen handskrifft, och rappar til sig sin egen obligation.
Men att införa å något ställe i gemen ett bref, som interciperas, icke skola äga witzord, håller Lagcommission betänkligt, särdeles i crimine perduellionis, och jemwäl i många andra mål, utan lärer alt sådant af omständigheterne och målets beskaffenhet kunna pröfwas. Att tillägga i straffet i gemen, att then sig förser, skal ock wara ärelös, synes ock betänkeligit, utan bör domaren pröfwa nesan och skadan, then brefägaren wederfaren är, och då först berörde straf åläggas, när then är så beskaffad, att thet med skiäl thertil lämpas kan och kunde altså slutet i § så inrättas: böte tiugu daler, eller mera, och ware thertil ärelös, om bråttet thet förtienar. Om then, som nekar sin hand, är lika beskaffenhet, och är therom infört i Handelsbalken cap. 11 § 1. Rappar någon til sig sin obligation, så är det ett råhn, hwarom på sitt ställe är infördt och effter omständigheterne kommer att anses.
13 Cap. 1 §.
Såsom riksens ständer funnit nödigt, att införas måtte, det den, som giordt af med sig sielf, får läggas afsides, utan att den, som honom handterar, skal therföre nesligen anses, så blir § så inrättad: Dräper eller förgiör någor sig sielf, tå må thes kropp af then, som honom finner, oförwidt uptagas och afsides läggas: pröfwar domaren sedan, att han med wilia sig förgiordt, tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras och i jord gräfwas. Fins det i hufwudswaghet etc.
13 Cap.
Effter riksens ständers godtfinnande blefwo straxt 2:ne §§ i detta capitel tillagde, som blifwa den 4:de och 5:te.
4 §. Nu kan så hända, att then sig sielf förgöra will, ej får död theraf, plichte med fängelse wid watn och bröd, spö eller risslitande, effter omständigheterna.
5 §. Bekänner någor falskeliga, thet han sådan gärning giordt, som dödsstraf förtienar, ware lag samma.
14 Cap. 2 §.
Prästeståndet har begärt att få inkomma med påminnelser, om then, som slår sina föräldrar; men därpå är § sålunda ändrad: Slår barn sin egen fader eller moder, miste lifwet, eller straffes med fyratio par spö eller en månads fängelse wid watn och bröd, effter omständigheterna.
15 Cap. 6 och 7 §.
Är remitterat til Lagcommission att effterse, om här behöfwes någon jämkning, i anseende til den giorda frågan, om här förstås förman i embetet eller den, som är i husbondens ställe.
Lagcommission tycker, att §§ äro klara, och behöfwer ej något tilläggas. [Confer. 18 cap. 8 §.]
18 Cap. 8 §.
Ständerne tillagt. Post verba »böte hundrade daler» tillägges: och giöre afbön.
18 Cap. 9 §.
Påmintes, att de orden »alment rum» må gå ut, ty effter 1684 års förordning niuta de beskyd så å alment rum som eliest, och är detta remitterat til Lagcommission, [som föreslår följande lydelse]:
9 §. Dierfwes någor med hugg och slag öfwerfalla them i och för theras embetes skuld, som Konungens eller hans embetsmäns, eller rättens ärender gå: tå hafwer han brutit edsöre. Warder the med hot eller smädeord öfwerfalne, böte then thet giör 10 daler. Hwar thet å alment ämbetesrum böte 20 daler. Giöra the sielfwe etc.
21 Cap. 2 §.
Såsom härwid är påmint, att straf borde utsättas för den, som icke i rättan tid antänder fyringen, hwilken påminnelse är remitterad til Lagcommission, så kan därom sålunda införas. Wid slutet tillägges: Försummar någor att uppehålla fyringar och tända them i rättan tid up, böte etthundrade daler, och skadan åter. Sker thet upsåteliga, straffes som förr i thenna § sagt är.
22 Cap.
Effter riksens ständers godtfinnande blef här en § tillagd. Denna § införes emellan den 4 och 5 §. Hwar som lockar och bortförer qwinna från sin man, eller dotter från fader eller moder, eller från then, som i theras ställe äro, böte 100 daler eller mera, eller plichte med kroppen, effter som brottet är til.
24 Cap. 5 §.
Ständerne ändrat, att den går ut.
24 Cap. 11 §.
Denne § går ut, och fölier härhos ett särskilt cap. om dueller.[3]
27 Cap.
Är påstådt, att dulgaböterne borde afskaffas, andre hafwa ment, att de måtte modereras, och remitterades detta cap. til Lagcommission, hwarwid ständerne förbehöllo sig, att sådana böter icke måtte i städerna introduceras.
Dulgadråpsböter hafwa altid warit brukeliga, och hafwa de, som i gamla lagen utsatte äro, den tiden warit mycket swårare, ländandes sådane böter til en almen påminnelse för hwar och en, att wara sorgfällige, att kunna banemannen upspana, eller röja, på det dråp må ej ostraffat blifwa. Men om de i projectet utsatte 100 dalers böter skohle modereras, därom lära riksens höglofl. ständer sig sielfwa förena, hwarefftar cap. sedan inrättas kan, doch tyckes thet ej wara [för högt] effter ej mycket löper på hwar och en.
32 Cap.
Ständerne ändrat. Rättes så: böte tiugu daler, målsägandens ensak.
33 Cap. 1 §.
Ständerne ändrat. Effter the orden »gifwe ut skadediuret», tillägges: att dödas.
35 Cap. 6 §.
Ständerne ändrat. Ändras sålunda: Uti the mål, som i 3 och 4 § sägs, må ingen kära, utan rätter målsägande, ther brottet ej skier å tid och ort, som fridlyst är. Ad finem tillägges: stiäl han 4:de gången, warde hängd.
40 Cap. 4 §.
Ständerne ändrat. I stället för de orden »tiene thet af med arbete hos målsäganden» sättes: förnöje tå målsäganden med arbete.
40 Cap. 5 §.
Ständerne ändrat. Wid slutet tillägges: Är thet mindre, tå bötes som om snatterie sägs.
42 Cap. 1 §.
Är remitterat til Lagcommission, huru det considereras skal, om en bodegesäll eller gosse förslöser thet gods, som them ombetrodt är, äfwen fogdar och dejor, och att lagen må giöras så generel, att den kan lämpas til alla dem, som husbonden förtror sin egendom; därföre är § så ändrad:
Stiäl, snatter, eller upsåteliga förfar eller undandölier tienstehion eller annan betient något af thes husbondes egendom, thet ligge alt i tweböte mot annat snatteri och tiufnad.
43 Cap. 1 §.
Är rättadt effter ständernes påminnelse. Effter ordet »hö» tilsättes: eller halm.
44 Cap. 1 och 2 §§.
Ständerne ändrat. I stället för »almoge» sättes: undersåtare.
45 Cap. 2 §.
Präste- och borgarestånden hafwa påmint, att här wore för litet straf för dem, som försnilla kronans medel, och som detta cap. blifwit remitterat til Lagcommission, att tilse, huru wida sådan skal undergå lifsstraf, som försnillar öfwer ettusen daler silfwermynt, så är nu härom en sådan § inrättad:
Griper upbördsman til kronones, stadsens eller andra almänna medel, och them förskingrar, miste tienst sin, och gälde åter, med sex af hundrade i ränta; böte ock thertil fyratio daler för hwarie hundrade, som han tilgripit. Kan han ej fult återgälda, och är thet under och til hundrade daler, arbete wid Konungens slott eller fästning ett åhr. Stiger thet något theröfwer, eller til tuhundrade daler, arbete som sagt är, i tu år, och så widare. Stiger thet öfwer niohundrade daler, eller til tusende, arbete i tio år. Tilgriper han något theröfwer, arbete i hela sin lifstid. Går thet öfwer tu tusende daler, warde hängd. Och gånge ej thes mindre i alla thessa fall, i betalning, hwad han i bo hafwer. Nu kan han skadan gälda, men ej böterna: stiga the böter til tusen daler, eller theröfwer, sitte en månad i Konungens hächte wid watn och bröd. Äro böterne mindre, plichte tå med sådant fängelse i 8 eller 14 dagar, eller 3 wekor, alt som domaren thet pröfwar.
47 Cap. 1 §.
Ständerne sielfwe ändrat wid förra riksdagen. Eliest är påmint wid de orden »ligge i tweböte», att det tyktes böra sättas klarare, när det jämföres med 2 § i föregående cap. Men orden tyckas wara så klara, att ej något twifwelsmål kan wara therom.
I stället för orden »och tiene thet af med arbete hos målsäganden» sättes: och förnöje målsäganden med arbete.
52 Cap. 2 §.
Ständerne ändrat. Efter de orden »eller twänne edsworne stadstienare» tilsättes: eller ock andra goda män, och förkunne etc.
53 Cap. 6 §.
Ständerne ändrat. Wid slutet tillägges: och hon plichte effter lag.
54 Cap. 4 §.
Ständerne ändrat. För »hundrade daler» sättes: åttatio daler.
55 Cap. 1 §.
Såsom riksens ständer påmint, att här borde införas, huru en ogifft qwinna straffas skal, när hon bekänner' på gifft man, att han henne häfdat; så är här sålunda därom projecterat: Wid slutet tillägges: Nu giffwer ogifft qwinna, som häfdad är, gifft man skuld, at han henne lägrat, och pröfwar domaren, att han med ed sig therfrån fria bör: gitter han eden gånga, plichte han tå som för lönskaläge.
59 Cap.
Prästeståndet har förbehållit sig, att consistorierne måtte inkomma med betänkande häröfwer, men sådant är ej skedt. Eliest frågas wid 1 §, hwar kroppar skal läggas, då de halshuggas, som hafwa bedrifwit blodskam.
61 Cap. 4 §.
Ständerne ändrat. Ändras så: Hyser man witterliga, eller dölier någon grof misgiärningsman etc.
Strafbalken.
1 Cap. 3 §.
Ständerne ändrat wid denne riksdag. Begynnes så: Hwar som någon häffta låter, then ej för grof misgärning bar åtagen är, ware skyldig honom så länge föda etc.
2 Cap. 1 §.
Ständerne ändrat. Ändras så: – – – tå må hans kropp af annat folk hanteras, och afsides i kyrkogård läggas.
5 Cap.
Om kropsplicht med spö och ris, häcktelse wid watn och bröd, så ock arbete.
1 §. Fälles någor til arbete, eller att mista hud sin, förthy, att han ej orkar böta; och är ej kropsplichten wid brottet i thenna lag utsatt, tå räknas nio öre för hwart dagswärke, tre daler mot ett par spö, och fyra daler mot ett par riis, tre slag af hwartera paret. Går effter thenna räkning plichten med spö eller ris ej jämt mot böterna i penningar, utan stiga the något theröfwer, tå ökes straffet med ett par spö eller ris. Fängelse wid watn och bröd räknes således, att mot böter från en till och med tio daler, swara fyra dagar; från tio till tiugufem, åtta dagar; från tiugufem til fyrtio tolf dagar; från fyratio til säxtio [sexton] dagar, från säxtio til åttatio, tiugu dagar; från åttatio til etthundradetio, tiugufyra dagar, och från etthundradetio och theröfwer, tiuguåtta dagar. Med spö straffes man och qwinna med ris.
Ej må mannen slita flera än fyratio par spö, och qwinnan flera än trettio par rijs; ej eller bör någor dömas til fängelse wid watn och bröd på längre tid, än en månad, eller tiuguåtta dagar, och mindre tid än fyra dagar. Then må med fängelse wid watn och bröd straffas, som domaren pröfwar, att hans wälfärd och heder genom annan kropsplicht spilles.
2 §. Straff med spö och ris förrättas å landet och i staden af then, som thertil förordnad är. Häradsfogde eller länsman, och then i staden thertil satt är, hafwe upsicht therå: och ägen the macht, att genast näpsa then med spö eller fängelse, som straffet med flathet wärkställer. Tillåter fångewachtaren någon, som til fängelse watn och bröd är dömd, att niuta annan dryck och spis, miste en månads lön, och sitte sielf åtta dagar i Konungens häkte wid watn och bröd.
3 §. Orkar then, som til böter fäld är, them gälda, men wil hälre plichta med kropp, hafwe ej lof thertil, utan gånge bot fyllest ut af egendom hans. Mächtar någor ej fult gälda, stånde kropsplicht för alt. Ej måge böter utsökas af bonde, ther han utan hemmanets skada och ödesmål them ej förmår betala, ej eller af then, som lider theraf brist på födo och uppehälle, utan umgälle then brott sitt med kroppen.
4 §. Warder någor dömd till arbete på wiss tid, och fins det ej, förfråge sig tå Konungens befalningshafwande hos öfwerdomaren, huru arbetet må förbytas i annat straff.
Utsökningsbalk.
1 Cap. 3 §.
Men å dom, som wunnit laga krafft, ther wärdet ej stiger öfwer fämtio daler, må borgmästare och råd i städerne utmätning giöra, så ock kronofogde å landet, ther wärdet ej går öfwer tiugu daler.
1 Cap. 4 §.
Effter de orden »pantar något til sig», inrättas § således: Warde genast skild wid thet han tilgripit hafwer: sedan fälle honom domaren att böta fyratio daler, och rätta skadan up. Orkar han ej böta, plichte som i 10 cap. i denne balk sägs.
1 Cap. 5 §.
Dierfwes någor misfirma Konungens befalningshafwande i hans embete, med ord, skriffter eller åtbörder: warde therföre dömd af rätten i then ort, ther brottet skedt. Är thet brott grofft, tå skal han i Hofrätten anklagas och dömas.
2 Cap. 6 §.
Konungens befallningshafwande ware skyldig att gifwa skriffteligt utslag med skälen thertill: tekne ock therunder inom hwad tid then, som therom ej nöjes, må i Hofrätten ändring söka, effter ty som i 9 cap. sägs. Konungens befalningshafwande i Stockholm kungiöre förut genom anslag dagen, tå thes utslag i saken skal gifwas ut, tekne ock samma dag i utslaget; och hafwe lof, att straxt säja sitt utslag munteliga, ther så tarfwas.
4 Cap. 6 §.
Effter orden »niute han utmätning hos then, som inwisningen gaf», tillägges: med ränta til sex för hundrade.
5 Cap. 1 §.
Effter orden »styrke thet med ed sin hos Konungens befalningshafwande» tillägges: eller hos domaren i orten, om thet beqwämligare ther skie kan, när borgenär thet äskar, etc.
9 Cap. 1 §.
Inrättas så: Nöjas parterne ej åt Konungens befallningshafwandes utslag, och hafwa the warit tilstädes, tå thet gafs, hafwe tid att söka ändring i Hofrätten, innan klockan tolf å trettionde dagen, then oräknad, tå utslaget föll. War then, som utmätning sökte, then tid ej när, och hafwer thet utslag fallit honom mot, hafwe lika tid från then dag, han thet hos Konungens befalningshafwande anammade: hafwer han wunnit, tilställe genom twänne goda män sin wederpart, om then ej tilstädes war, när utslaget föll, en afskrifft theraf, och niute han från then dag så lång tid som sagt är, att sig i Hofrätten beswära. Öfwer Konungens befalningshafwandes utslag i Stockholm, antingen thet skriffteliga eller munteliga gifwit är, böra beswären inläggas, innan klockan tolf å then femtonde dagen, then oräknad, tå utslaget föll, ehwad parterne när warit eller ej. Faller dagen etc.
Rättegångsbalk.
1 Cap. 9 §.
Bör slutas med de orden, miste ämbetet. Det öfriga, neml. »ej må han ock resa» etc. går ut.
1 Cap. 10 §.
Nu hafwer lagman eller häradshöfding förfall, att han sitt embete ej förrätta kan; kungiöre thet Hofrätten. Pröfwes thet lagligt, förordne tå Hofrätten en skickelig man, som embetet i hans ställe förestår. Samma lag ware om borgmästare, ther rådstufwurätten utom honom ej domför är.
2 Cap. 3 §.
Effter orden »klockan 9 om morgonen» tilsättes: försummar han thet, och kommer ej til klockan 12, böte 10 daler, sochnens fattige ensak. Förrän rätten sig sätter, skall gudstienst hållas. Sedan lyse häradshöfding etc.
7 Cap.
Upskiöts til thes betänkandet inkommer om intekningar.
8 Cap. 2 § memb. 4.
Ändras så: Lifssaker, som af underrätterne ransakade och dömde äro, så och them som effter thet 25 cap. 5 § böra sändas til Hofrättens skärskådande in, förrän domen i fulbordan ställes; så ock etc.
Slutet eller sista membrum rättes så: Hofrätten skal och döma öfwer the brott, ther frälseman förwärkar lif, ära, adelig frihet, gods eller arfwelig rättighet; så ock enwiges och andra slagsmål, eller förgripelser med skymfeliga ord och giärningar mellan frälsemän eller theras wederlikar, när domaren i orten, ther gärningen giord är, först therom ransakat; med flera mål, som effter särskilta stadgar, til hofrätterna, eller någonthera theraf höra.
11 Cap. 4 §.
Effter orden »sex månaders tid» tillägges: från thet han stämningen fick.
12 Cap. 1 §.
De orden »eller och sedan til högre domstol» gå ut.
12 Cap. 3 §.
Effter de orden »i staden å föresatt dag» tillägges: til den rätt saken instämd är, etc. och effter orden »begärer wädia» tilsättes: och är saken af thet wärde, att mot rättens dom wädias må, som framdeles i thenna balk urskils, hafwe ther lof til, och rätten, tit wädiat är, döme i hufwudsaken. Kommer han ej inom then tid som sagt är, eller är saken så ringa, at wad theri ej tillåtit är, niute tå åter winning, som i nästa § sägs.
12 Cap. 5 §.
Blifwer swaranden ute förfallelös från lagmansting eller rådstufwurätt, tå saken från kämnärsrätt tit kommen är, döme rätten på the skäl, som käranden företer. Gifwer sig swaranden an, medan tid til wad inne är, och söker wädia, ware thet honom tillåtit, i thy fall som i 3 § sägs. Är saken af ringare wärde, eller gifwer han sig ej så an niute ej återwinning theri, utan ware denna fast.
13 Cap. 3 §.
Til de orden »ther ej mer än en borgmästare är» tillägges: och rådstugurätten utom honom ej fins domför, förordna Hofrätten etc.
13 Cap. 4 §.
Ändras så ad finem: Ej må borgmästare och rådman jäfwas, ther son eller måg i kämnärsrätt dömt, ej må ock någor i Hofrätten jäfwas etc.
14 Cap. 5 §.
Wid slutet, orden »eller mera» gå ut.
14 Cap. 8 §.
Wid slutet tillägges: eller mera, alt som domaren thet pröfwar.
15 Cap. 2 §.
The som för andra måge tala och swara, skola wara oberychtade, ärlige, redelige och förståndige män. Ej bör någor almänneliga thertil brukas, som af rätten, ther saken drifwes, ej godkänd är, och lof thertil fådt. Wil parten bruka til fulmächtig sin skyldeman, eller then i hans tienst är, eller han eliest hafwer förtroende til, stånde thet honom fritt. Konungens betiente etc.
15 Cap. 3 §.
Slutas sålunda: Ej må något ledamot i öfwerrätten eller des betient, som årlig lön niuter, låta bruka sig til fulmächtig, ther eller wid någon underrätt, som ther under lyder: utan så är, att han talar för skyldeman sin til och med syskonebarn, eller för omyndig, then han är målsman före.
15 Cap. 5 §.
Tillägges wid slutet: Gifwe doch honom, som räntan äger thet tilkänna, att han, ther så tarfwas, må skattebonde bistånd giöra.
17 Cap. 3 §.
Mot slutet: Kommer witnet ej äntå, lite å landet Konungens befallningshafwande til eller kronobetient, som närmast är, att skaffa thet in; i staden äge domaren sielf macht thertil.
17 Cap. 18 §.
Böte fyratio daler, the fattigas ensak, och ware aldrig witnesbar etc.
17 Cap. 19 §.
– – – böte ock fyratio daler the fattigas ensak, och ware ärelös.
17 Cap. 27 §.
Wid slutet: böte tiugu daler, the fattigas ensak.
17 Cap. 31 §.
Tillägges mot slutet: Fäller lagman någon til ed, tå bör han then strax gänga: är han ej tilstädes, lägge eden af inför nästa domstol i orten, inom then tid som lagman föreskrifwer.
21 Cap. 1 §.
Effter orden »gifwe therå strax in förtekning» tillägges: ther han sin sak skriffteliga framfört: hafwer han thet munteliga giordt, säge tå ock genast, hwari then kostnad består. Giör han thet ej innan saken til dom företages, etc.
23 Cap. 6 §.
Effter the orden »warde tå med omröstning upskof» tillägges: högst fyra dagar.
24 Cap. 5 §.
Häradshöfdinge gifwe ock domen skriffteliga ut, innan han från tingsstad reser, om then så tidigt äskas, at thet skie kan: giör han det ej, böte fämtio daler, och then böte 10 daler etc.
24 Cap. 11 §.
Tillägges wid slutet: Innehåller then förklaring som honom gifwes, något sådant, som i utslaget ej är tydeliga utsatt, tå må honom wad theremot tillåtas.
25 Cap. 1 §.
I stället för orden »inom 4:de dagen» sättes: innan åttonde dagen gåt til ända, then inräknad, tå domen föll.
25 Cap. 5 §.
Linea 4 för ordet »häradsrätt» sättes: underrätt.
Efter orden »fogel och djurfång» tillägges: hwad underrätt dömt, i grofware brott, som till thes domstol höra, må ej i fullbordan gå, utan sände genast thes ransakning och dom till Hofrätten, att ther först widare pröfwas och skärskådas; såsom tå någor gifwes skuld för thet, som å lif eller ära går: försmädelse mot Gud ehwad then af upsåt eller obetänksamhet skedt, troldom och hwarjehanda widskepelse, falskt mynt och thes utprånglande, twegifte och hwad mera, som i 9 cap. Missgerningsbalken sägs, tidelag, mordbrand, hugg och slag å egna, eller stiuf- och swärföräldrar, så ock oqwädinsord mot them, barnamord och förgörning, med thet som i 16 och 17 cap. Missgerningsbalken utsatt är, edsöre, brott emot kyrko- eller rättegångs- och qwinnofrid, dråpmål, äntå at straffet wid hel eller half mansbot eller wådabot stannar, missgerningsmans wärjande eller släppande, hwarjehanda kyrkotjufnad, hus- och nidingstjufnad, eller annan stöld tredje gången, bodrägt, egenwilliga pålagor å Konungens undersåtare, kronans och allmänna medels tilgrep, kopleri och skörlefnad, lägersmål i förbudna leder och hwarjehanda delaktighet i missgerningar. Om mindre brott, som följa något twistemål åt, sägs i 3 cap. 4 §.
25 Cap. 21 §.
Nu will enthera parten, som sjelf wid rätten när warit, eller ther fullmäktig haft, domwillo wisa, eller at andra etc. Vid slutet tillägges: försummas thet, warde thes talan i Hofrätten ej upptagen, ther Konungen ej finner skäl, försuten tid at återställa som i 31 cap. sägs.
26 Cap. 1 §.
Vid slutet tillägges: tage theras skrift therå och lägge then wid thes inlaga i Hofrätten. Nu kan så hända, att han helre wil penningar eller silfwer och guld till säkerhet for kostnad och skada ställa, och sätter thet hos Konungens befallningshafwande in, eller i taka händer, tå ware ock thet för borgen gilt.
30 Cap. 7 §.
Näst orden »å Konungens och kronans» tillägges: eller någon stads eller menighets wägnar, gifwe Hofrätten ut etc.
32 Cap. 2 §.
Vid slutet tillägges: och then ej orkar böta, plichte som i 10 cap. 1 § Utsökningsbalken sagt är.
- ↑ Jfr Ständernas gemensamma öfverläggningar ss. 135 ff.
- ↑ Jfr Lagcommissionens förslag till Sveriges rikes lag af år 1734 etc. Stockholm 1841 s. 33: – – – men försummar borgenär at inom try år efter dödsfallet gifwa sin fordran tilkänna, ther then honom witterlig war, gälde ej arfwinge mer än på thes del i gälden löper.
- ↑ Detta kap. var af följande lydelse: Om enwiges kamp. 1 §. Hwar som manar annan ut, munteliga eller med bref eller bud, å wiss tid och ort till enwiges kamp och slagsmål, med swärd, bössa eller annat wapn, theraf man död liuta kan: göre offentelig afbön, miste embete sitt, böte tu tusende daler och warde förwist riket på tu år. Hafwer han ej embete, tå ökas bot hans med ett tusende daler. Then ej orkar böta, skall för hwarje tusen daler han ej gälda gitter, ett år längre riket förwisas, ån sagdt är. Samma lag ware om then, som manter blef och utgick. Gör thet något af gemen man å landet eller i staden, straffes med tjugufem par spö, (sker thet af annan man, som ej är adel eller thes wederlike, straffes med 100 daler). Sker sår eller annan skada, böte ock therföre som lag säger. Dräpes någonthera, så skal dråparen mista lif utan all nåd, och warde hwarken hans eller den dräpnas lik begrafwet i kyrka eller kyrkogård. 2 §. Samma lag ware om them, som äro kallade, och följa med att biträda enthera i enwiges kamp. 3 §. Låter någon bruka sig att å annars wägnar förkunna utmaning, munteliga eller med bref: miste embete sitt och plichte med tre weckors fängelse wid watten och bröd eller tjugu par spö. Säger han sig ej hafwa wetat, hwad thet bref innehöll, och gitter thet med ed sin styrka, ware fri. 4 §. Förewiter någor then, som till enwiges kamp emottog bref, och ej utgick, ligge en månad i Konungens häckte wid watn och bröd, och miste thertill embete sitt. 5 §. Är ej utmaning sked, utan kommer annorlunda frälsemän eller theras wederlikar skilnad emellan, och bär then ena hugg och slag å annan: eller gifwer honom munteliga, eller genom bref smädeliga ord: skuffar eller höter med wapn, käpp eller hand: eller med annan gärning och åtbörd tillfogar honom spott och wanheder, göre offentlig afbön, böte tusen daler, och hafwe förwerkat embete sitt, och plichte för slag eller sår serskilt efter lag. Orkar han ej böta, warde förwist riket på ett år, och plichte then dubbelt, som ej embete hafwer. Sker dråp i thessa fall, miste dråparen lifwet, och warde lik hans lagt afsides i kyrkogård. Giör then som öfwerfallen blef, laga motwärn, eller tå han med förachteliga ord eller gärning warder retad, möter thet genast å lika sätt, af hastigo mode, gånge therom efter almän lag, så ock thet, som under rättegång inför domstolen eller hos Konungens befallningshafwande timar. 6 §. Af böterne efter thetta capitel, tage en tredjedel then å embetes wägnar kärar, af thet öfriga tage målsäganden, ther han ej sjelf brotslig är, och the fattige halft hwarthera; år han brotslig, niute kyrka del hans.