Förarbetena till Sveriges rikes lag 8/Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag

←  Ständernas gemensamma förhandlingar 1734.

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 8 Riksdagshandlingar angående lagkommissionens förslag. Wilhelm Sjögren (red.)

Lagkommissionens betänkande till 1734 års riksdag.  →

Anmärkningar mot förslaget till Rättegångsbalk vid 1734 års riksdag.

1. Af Borgareståndet.

Cap. 1 .

§ 6. I stället för siu projecteras sex personer.

§ 9. Bårgareståndet påstår, at wid denne § måtte alla de omständigheter i acht tagas, som Kongl. Maij:ts resolution på Städernes allmänna beswär af åhr 1720 6 § innehåller om Magistratspersoners resande utur Städerne; projecteras derföre meningen således: eij må han ock resa utur lagsagu, härad, eller på lång tid ifrån then stad, ther han dommare är och sitt hemwist hafwa bör, utan han hafwer ther lof till. Giör han thet, och hans tienst medelst hans frånwaro märckeligen försummad blifwer, miste första ..

§ 10. Effter det ordet »borgmästare» påstås måtte tilläggas: ther rätten utan honom eij fullsutten är.

Lagkommissionens svar.

§ 10. Conf. 13 cap. 3 §, hwaraf sees, at thetta angår allenast småstäderne, hwaräst en borgmästare allenast är.

Cap. 2.

§ 5. Terminen till domböckernes inlefwererande synes wara för kårt, i anseende till de många widlyfftiga sysslor, som häradshöfdingarnes arbete ökat de senare åhren, såsom husesyner etc. och bekandt är, at en dehl häradzhöfdingar icke sluta tingen för än uti december månad; fördenskull är borgareståndet af den tancka, at termin til protocollernes inlefwererande i Håffrätten kunde blifwa uti december månad åhret påföljande, hälst och som session i Kongl. Hoffrätterne då ophör, at ledamöterne hafwa tillfälle at påse Häradzhöfdingarnes domböcker.

§ 6 §. hwarje tingsstad skall häradzkista wara, tillägges: ther sådant åstadkommas kan.

Lagkommissionens svar.

§ 5. Den i lagen utsatte termin tyckes wara tilräkelig, och ju längre tid dem lemnas, ju mer draga de på sig arbetet. Thesutan när laga förfall anses, få de prolongation i Hofrätten.

§ 6. Häradskista bör wara å hwarje tingstad, til häradsrättens acters gömmande.

Cap. 3.

§ 2. »Och må lagman taga till hielp och råd» etc. Denna mening synes mindre nödig i lagen, hälst som deraf torde någon orimmelig slutsats af obetänckta giöras, som skulle herrar lagmännen deras dommareembete icke utan råd och hielp sielfwa gitta förestå och förrätta, sedan likwähl hwarje måhl wid häradzrätterne af häradzhöfdingarne utan hielp och råd, som swårast är, äro förut utarbetade. Mången kan ock skiähligen befara, det sådane lagfahrne män, kunde missbruka den här tillåtna friheten, med rådens meddelande, hwar till kommer, at icke utan skiähl i dommareeden är infördt, det dommaren hwarcken för än dommen afsäges eller sedan skall uppenbara dem, som till rätta gå, eller androm, the rådslag, som rätten innom lyckta dörrar håller; hwilken hälsosamma nödwändiga omständighet aldrig ärnås kan, om andra tillåtit wara skall at bewista rådslagen, än de, som domareeden aflagt hafwa. Hwarföre borgareståndet är så mycket mehra af den oförgripeliga tancka, at denna mångom tör hända till præjudice ländande mening kunde alldeles gå uth, som deras rådförande icke det minsta uträttar, enär de icke sådane, eller för dommen answarige äro.

§ 5. Effter »inkommen är» tillägges: »där så begiäres wid bot dahler.»

Lagkommissionens svar.

§ 2. Lagcommission tycker ingen fara härwid wara, effter som lagman är answarig för domen med nämden, och desse bisittiare, som gemenligen hör uppå, är riksens ungdom, hafwa ther igenom tilfalle at giöra sig kunnige, huru lag och rätt skippas, och med detsamma kunna hielpa lagman i des arbete och expeditioner.

§ 5. Påminnelsen har här ej rum, ty lagmansdom bör utlösas i anledning af 24 cap. 5 och 7 §, eftersom lagmansrätten är andra instancen och lagman har liten lön, samt detta har grundi 1695 åhrs process.

Cap. 5.

§ 2. Påstås, at tiden till ciämnärsrätternes domböckers inlefwererande till Hoffrätten måtte prolongeras, och meningen således ändras: »till Hoffrätten sänd innom åhrets slut derefften.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Vide påminnelsen om häradsdombok.

Cap. 6.

§ 6. Wid denna § iackttages påminnelsen giord öfwer 2 § uti 5 capitlet.

Lagkommissionens svar.

§ 6. Kämnärs- och Rådstugurätt i Stockholm hafwa efter 5 cap. 2 § och 6 cap. 6 § tid med dornbok til åhrets slut, men de andre städers protocoller tyckes kunna inlefwereras til Mickelsmässo.

Cap. 7.

§ 1. Borgarståndet är af den tanka, at denna §:s afslutande hwihlar till des Justitiædeputation sig yttrat öfwer de måhl inteckningar angående, som dit remitterade äro, hwilket är enligit med den af Borgarståndets wid 17 cap. 12 § Kiöpmålabalken giorde och af Riksens högl. ständer bifallne påminnelse.

Cap. 10.

§ 1. »Hustru och barn, medan the» etc. För meningens tydelighet skuld, bör coma transponeras emellan »hustru» och det fölljande »och».

Cap. 11.

§ 7. Wid detta capitel, som tahlar om stämbningar, påminner man sig, huruledes wid bruk och andra ställen tilgå plägar, i det at sysslomän och betiänte ständigt pläga, utan särskilt fullmacht, låta instämma allmogen och andra å sine huusbönders wägnar för hwarjehanda måhl, men om allmogen eller någon annan har at kära till brucksförwaltaren, kan man aldrig förmå en sådan syssleman eller betiänte till stämbningens emottagande, mindre at contestera litem, utan ursächtar sig därmed, at han af sin principal icke har fullmacht, med mehra, så at förfahrenheten gifwit, det allmogen och andre, som hafft skiähl at kära, måst giöra mycken kostnad med stämbningens öfwerstyrande, ehuru långt principalen borta ifrån samma ort boendes är; i anseende hwartill Borgareståndet finna för sin dehl nödigt, at uti detta capitel en sådan casus införas kunde, at den syssleman eller betiänte, som har macht at kära effter des instruction utan särskilt fullmacht, å sine principalers wägnar bör ock i sådane måhl emottaga stämbning och å huusbondens wägnar swara.

Cap. 12.

§ 1. »Eller och sedan till högre dombstohl är stämbd. Påstås at förblifwa måtte wid 1695 åhrs Rättegångsförordnings 2 §, som innehåller: »Till högre eller annan rätt på samma tid förr stämbder är».

§ 3. Här tillåtes fuller wad emot contumaciædommar; men som en sådan process här intill warit aldeles obrukelig, och Borgerståndet för sin dehl icke kan finna, hwad nytta en sådan kan med sig hafwa, utan torde snarare anledning gifwas till ständigt uteblifwande, då parten weet, att emot en contumaciædomb wad tillåtas. Hwartill kommer, at ändamåhlet, som 3 § uti 14 cap. innehåller, om alla skiählens framteende uti första instantien, icke synes kunna wid så beskaffad sak ärnås.

§ 4. »Sedan tijd till wad förbi är». Om förestående anmärckning winner bijfall, kommer desse orden at uteslutas.

§ 5 och 7. Wid desse §§ giöres samma påminnelse, som wid 3 § om wad emot contumaciædomar anfört är.

Cap. 13.

§ 1. Ibland laga jäf synes ock wara, om domaren till witne åberopas. Hwarwid achtas, at om någon part endast till dommarens wanheder eller för tidens utdrächt jäfwar dommaren för witnesmåhl skuld, och sedan torde befinnas, at han eij skiähl därtill hafft, bör en sådan plichta, som här uthsättias kunde.

§ 3. Effter the orden »ther eij mer än en borgmästare är» tillägges: och rätten utan honom eij dombför är.

Cap. 15.

§ 2. Tillägges: edswurne och lagfarne män. Effter de orden: »som kronones upbörd eij hafwa, måge» tillägges: uti de rätter, hwarunder de med sin beställning eij höra.

Cap. 16.

§ 6. – – – »utan så är att man meenar sig kunna wisa» – – –. Heela thenna meningen förmeenes kunna utgå, emedan öfwer upskåfsdomar ingen får klaga, enligit 1718 och 1728 åhrs förordningar om præliminair och procesuele twister; synes ochså mycket mindre nödigt, som tijden längre torde utdragas, om parterne sig i Håfrätten beswära.

Cap. 17.

§ 3. I stället för: »lite Konungens Befallningzhafwande till» etc. kunde sättias: och det är i staden, hafwe domaren macht at skaffa thet in; är det utom staden, lite närmaste Cronones betiänte till.

Cap. 18.

§ 1. Begiäres, at om dommaren finner det tertius interveniens till sin talan eller ansökning eij har skiähl, hundrade dalers plickt för honom må utsättas.

Cap. 20.

§ 1. Wid slutet tyckes böra tilläggas, att parterne, som förlikas, till de fattiga böra ehrlägga en skiählig afgift.

Cap. 23.

§ 6. Effter ordet »upskof» synes böra tilläggas: till tree högst fyra dagar.

Cap. 24.

§ 5. »Häradshöfdinge gifwe och dommen, ther thet äskas» tillägges: i tijd, så at han kan hinna then uthskrifwa.

Cap. 25.

§ 8. »Then Konungens och Cronans» – – – tillägges: städernes samt allmogens gemensamma tahlan fördt.

§ 9 [a]. Thenna § tillägger hwarje landzort längre och kortare tijd till inlagans inläggande i Håffrätten uti lagwade måhl; men som finnes, at twänne [eller] trenne lähn, såsom Giästrikland, Hällsingeland och Härjedalen, som höra till en lagmansrätt, hafwa olika tijd till inlagans ingifwande, nembl:n Giästrikeland på 40:de dagen, men Hälsingeland och Härjedalen på 60:de dagen; så blijr frågan om lagmanstinget står i Giästerikland, tijt alla, som wädjat i Hällsingeland och Härjedahlen då sig begifwa måste ifrån sin province, hwad tijd parterne ifrån Härjedalen och Hellsingeland komma at åtniuta till beswärens ingifwande i Kl. Håfrätten.

[b] »I wäxel- och sjörättzsak ware tijd hälften kortare att fullföllia wad ifrån häradzrätt» etc. Landzkiöpzmåhl, som enligit 3 § gå directe ifrån häradz- till håffrätterne synas äfwenledes äga samma natur som wexel- och sjörätzsaker, så at och de lika skyndsamhet fordra. Påstås derföre, at meningen således kunde inrättas: I wäxell, sjörätzsak och landzkiöpzmåhl ware tijd etc.

Lagkommissionens svar.

§ 8. Thetta ankommer allenast uppå samptlige ståndens godtfinnande, och om thet bifalles, kan § ther efter ställas.

§ 9[a]. § tyckes wara tydelig, att som parten, som bor i Hälsingeland i eller Härjedahlen, har längre wäg till Hoffrätten ifrån sitt hemwist, än then, som bor i Gästrijkeland, så har han och fått längre tijd till wadets fullföljande, ändock lagmanstinget är hållit i Gästrijkeland, emedan han måste resa hem, innan then tijd fatalia infalla; och har Lagcommissionen här fölgt 1695 åhrs förordning.

[b]. Landzkiöpsmåhl har man eij hållit före wara så pressante, som wäxel- och siörättssaker, som för handelns befrämiande drögsmål icke tåla.

Cap. 26.

§ 1. »Ställe för sig 2:ne löftesmän» etc. Som lagen icke tydeligen förmäler eller utsätter rummet, hwarest borgen sättjas skall; fördenskull blifwer frågan, om det skall skie uti den rätt, tijt parten wädjar, eller om det kan skie uti den rätt, hwarifrån man wädiat har.

§ 2. »Eij må fullbordan föllja å Rådstugurättz dom i then stad, ther eij är Ciämnärsrätw. Som thenna process och frijheet icke allenast strider emot 1695 åhrs privilegier, hwarest ingen Kiämnärsrätt är, utan och synes gifwa stoor anledning till trätor och sakernes dragande under Håfrätterne, tå the undslippa thet onus at deponera hwad dömdt är, fördenskull förblifwer Borgareståndet wid then mening, at uti alla wädjade måhl till Håfrätterne bör deposition ske eller fullbordan föllja å then dom, hwaremot wädjat är.

§ 3. – – – »styrke det med eed sin hoos Konungens befallningzhafwande», tillägges: om then, som giällda skall, äri samma stad boendes.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Borgen bör bifogas libellen och ther någon twist therom warder, komme then domaren sigh theröfwer att uthlåta, till hwilken wädjat är, som af 6 § detta capitel och 3 § 27 cap. finnas kan. Elliest ther judex a quo skall resolvera om quæstionen, blefwe först skriftwäxling eller twist derom hos then domaren parterne emellan; och ther enthera med uthslaget ithy måhl wore missnögd, skulle skriftwäxling therom i Hoffrätten blifwa å nyo.

§ 2. Lagcommissionen har hållit betänckeligit att deposition undantagandes de måhl som ther uthsatte äro, skulle i gemen följa uppå alla Rådstufwurättens domar uthi the små städerne, ther eij Cämnärsrätt är, emedan ledamöterne ther eij alla kunna wara lagfarne, uthan gemenligen borgmästaren allena, uppå hwilkens bepröfwande slutet merendels ankommer; och wore således swårt att uti mörka och twifwelaktiga saker skulle på en sådan Rätts dom deposition skie. Thes utan är ingen likhet imellan the städer, ther Cämnärsrätt är, och ther ingen är, i thet i the förra en man måste hafwa twå domar för sig, innan han får deposition, men i the senare skulle [man] få deposition allenast på en Rätts dom.

§ 3. Som depositioner bör hos executoren skie; så måste och eden ther afläggas; men ther någon genom fullmächtig, eller elliest i insänd skrift anförer, att han eij äger penningar eller silfwer och guld att deponera, och principalen långt från executoren är boendes, kan han på executorens remiss och förordnande hos nästa domare eden få aflägga. Elliest är derom effter påminnelse infört i cap. 5 § 1 Uthsökningsbalken.

Cap. 30.

§ 2. [Då] de orden »längre tid» synes gifwa parterne frijhet, at draga för långt ut processer med förklaringars äskande, tycker Borgareståndet för sin dehl, att stället för »längre tid» kunde sättias: eller innom 14 dagar.

§ 6. – – – »och fäster parten det med eed sin inför Hofrätten». Härwid frågas, om parten, som söker beneficium revisionis gratis, är boende långt ifrån Hoffrätten, om icke eeden kunde affläggias inför borgmästare och råd i närmaste stadh, der parten boendes är, utan anseende om parten bor på landet eller i staden, emedan tingen icke kunna infalla innan den tijden som wederbör.

§ 7. Effter de orden »å Konungens och Cronans wägnar, tilllägges: »samt städernes och allmogens gemensamma rätt röra», som är enligit med den af Riksens höglofl. ständer vid 25 cap. 8 § redan bijfallne anmärckning.

§ 9. »I wexel- och siörättssaak» tillägges: samt landskiöpsmåhl.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Ingen termines kan föresättas parten att söka förklaring, eftersom twifwelsmålet först wid execution, deposition eller elliest efteråt kan existera.

§ 6. Är parten ej tillstädes och långt ifrån Hofrätten boende, kan han på Hofrättens remiss få aflägga eden för domaren i orten och således har härtill blifwit practicerat.

§ 7. Beror på thet som resolveras öfwer 25 cap.

§ 9. Härpå är swarat förut.

2. Af Hofrättsrådet Clerk.

Cap. 14.

§ 6. Mundtelige förhör, som parter alt härtill warit tillåtelige, är nog bewist af rätternes protocoller, hwadh missbruk med them förelöper[?], at när parten, som minst förtröstan hafft till sin sak, förmeenat, dhet then wara afgiordh, domen underskrefwen och till publication anslagen, hafwer han först begiärt förhör, oacktadt han widh relations underskrifft hafft tillfälle thet begiära och sig förbehålla, och wahnligit ähr af rättsökiande at i ackt taga, föruthan flere i sådant företagande konster at hindra sakernes sluth med onödige conferencer; synes högst nödigt, om thet icke kunde stadgas, när parterne fått communication af relation, men tå icke will förbehålla [sig conference], må then sedan eij wara tillåteliget at erhålla, med mindre domaren till sin uplysning nödigt finner, som icke bör skie mehr än en gångh, då han nu uthröner hwad han till sin uplysning äskat, och icke gifwa parten anledning genom onödige spörsmåhl, thereffter begiära then ena gången effter then andra; parten jämbwähl af domarens frågor sig betiänar at uthdraga tidhen, när han af frågorna förmärker, hwarpå hans sak hänger, som och at inge förhör af parterne må tillåtas hafwa mer än twenne, när the sigh them förbehållit, då domaren kan hafwa tillfälle för sine twifwelsmåhl han äger sig af parterne underrätta. Detta föregående synes wara ett tillreckeliget medel at förkorta – – – [rättegångar] och hafwa them till skyndesampt sluth, om sådant i acht tagas hwilcket ödmjukeligen hemställes till gunst-rättwist öfwerwägande.

Lagkommissionens svar.

§ 6. När parterne skriffteligen agera, är stadgat, att the och måge munteliga höras, antingen när the sigh thet skriffteliga förbehållit, eller domaren thet nödigt finner, men elliest icke. Men till att inskränka sådant förhör antingen till et eller twenne, kan eij i alla saker skie, emedan den ena conferencen kan offta gifwa orsak och nödwändighet till en annan. Och när swarandens duplique förorsakat actor at begiära conference, kan han offta komma att anföra det, hwarom swaranden nödsakas att wijdare uplysning anskaffa, och således som sagt är, den ena conference gifwa orsak till en annan. Det kan och hända, att sedan en part är munteligen hörd, kan han af något tillfälle få ytterligare uplysning till dess rätts bestyrkande, och woro tå oskiäligt att afstänga honom att sådant få föreställa, så wida man vill, att domen skall rättwijs blifwa. Synes altså intet annat medel wara att förekomma, thet en part icke må med onödige conferencer wederparten och domaren uppehålla, än belägga them med böter, som ett sådant beneficium, att munteligen hörd warda, understår sig att missbruka.

Hwad elliest rättens frågor angår, så lärer hwar och en beskedelig domare thermed förfara, som sakens beskaffenhet och den nödwändige uplysning kunna fordra.

Cap. 16.

§ 5. Uthi saker, som omedelbart i Håff- och Öfwerrätter effter föregången stämbning uptagas, hafwer the som igenom wadh tänkia sine saker fullföllia, upp- och emottagas; böra alla præliminaire och processuele quaestioner, så af kiäranden som swaranden anföres in libello och exceptione, sampt – – – uthi berörde skriffter föredragas alla merita causæ, grundade på en hwars bewis; hwarmed the tänkia sine kiäro- och swarsmåhl befästa, ock ingalunda tillstädias sådane wijdh sednare skrifftwäxlingen eller mundtelige förhören uthelämbna emoth Kl. M:tz bref till Giötha Håffrätt 1703, hafwandes sedan uthi replica som duplica påminna hwadh hwars nödtorfft fordras. Men när acten thereffter till afgiörande företages, tillkomer Hoff- och Öfwerrätt först sigh uthlåta öfwer the anförda præliminair och processualmåhl, med sina rationes pro et contra, hwilket effter pluralitetens utslag uthi domen föres, och thernäst skiählen till domen uthi hufwudhsaken, effter thes beskaffenheet; skulle en part med domen eij wara förnögd, må then tillåtas effter sakens omständigheet sökia Konungen ordinaria via emoth hehla domen så in processu som meritis, uthan at förklara missnöje på annat sätt, som hitintills warit brukat och för onödigt skattas kan. Och när twistemåhlet under Kl. M:tz revision kommer, kunde på förberörde sätt procederas. Een sådan process hafwer warit för 40 à 50 åhr sedhan brukat så i Öfwerrätterne som Kongl. M:tz Justitiærevision, [såsom] och domböckerna betyga.

Förfarenheten hafwer wijst wedh Hoff- och Öfwerrätterne, at med præliminair och processuale twister hafwa uthdragits halfwa åhren, ja längre tijdh, innan parterne kommit till skrifftwäxling, som eij kommit af domarens effterlåtenheet, uthan endast af parternes konst at uthdraga tijdhen; påhittande altidh omsprång, hwarunder tiden och uthdrager.

Men beträffande behörigheten aff domstohlen, och flere personers instämmande, när sådane inkast händer, synes beqwämligast, at på thet sätt afgiöres, som förut ther öfwer blifwit stadgat, och uthom thes ähre [dessa invändningar] af en annan beskaffenheet.

Lagkommissionens svar.

§ 5. Såsom exceptioner in processu icke äro alle af en beskaffenhet, uthan en dehl sådana, att de eij kunna anföras, förr än man på den första eller en annan erhållit rättens swar, och som parten eij kan wetta, huru det må uthslå, så kan han och eij föruth anföra det, som först hafwer rum, sedan [hwad] föruth gå bort, är rögt uhr wägen; hwarföre parterne eij kan i gemen påläggas, att strax in libello eller exceptione alla dess inwändningar införa; hwilket wore att bindha honom händerna, och betaga honom frihet att andraga hwar och een i den tijd, som tillfälligheten och nödwändigheten fordrar. Uthan tyckes det wara nog och giöra tillfyllest at afhålla parten ifrån otidiga inwändningar, när straff der på uthsatt ähr. Såsom till ex. när någon, som instämbd blifwit, inwänder, att han eij är actoris rätta man i saken; – en stämmes som förmyndare warit, men wiser, at pupillen är myndig, och at han qvitterat förmynderskap; – kan han först ingen annan exception anföra än then samma, emedan om domaren then gillar, är han skild wid saken. Men ther then samma förkastas och han förklaras för rätt part, då kommer han först att anföra andra invändningar, som till saken höra, och äfwenså i många andra måhl.

3. Af Lagman S. A. Lilliegren.

Cap. 1.

§ 2. »Thernäst är lagmansrätt, dijt man ifrån häradzrätterne wädja må, och ther dömmer lagman med tolf nämdemän från häradzrätten i lagsagu sin» I Finland, såsom tillförene wed riksdagen, då lagen förehades, observerat blef, det fardagen å landet i ställe för midfasto uti Giöta och Swea rijke förblifwer i Storförstendömet Finland öfwer alt Mickelsmessotijden, nu äfwenwäl påminnes, at på hwarje lagmans tingsställe til ordinarie nämdemän, hwilka där å orten i häradzrätterne eij sittia, förmenes 6 à 7 personer uti lagmansrätterne nog kunna wara domföre, ty tahlet tolf at anskaffa wed hwarje lagmansting uti Finland, hwarest 3:ne i hwarje lagsagu emot ett i Swerige swara, faller swårt, en dehl därtill, at ingen gierna wara will för sine wisse ordsaker nämdeman, en dehl igen i anseende till detta myckna tahlet af nämdemän i landet. Man lemnar hwarjom och enom at eftertänckia, om tolftahlet i lagmanstingen nödwändigt erfordras eller eij, ty hälften kan wäl giöra och uträtta detsamma, som tolf, och således winner allmogen en lisa härutinnan efter åstundan.

§ 8. Lagmännerne böra aflägga sin domare-eed inför Hofrätten och icke annorstädes, hälst sådant wäl skee kan, innan lagmanstingen hållas.

§ 10. Legatur: lagmännerne är lemnat frijhet sielfwa at föreslå sine substituter, och med dem sig förena, men ingalunda låta sig emot deras willia påträngia någon, hälst så wijda lagmännerne deras substituter skola löhna; de inwänningar, häremot kunde giöras, beswaras med få ord, enär Kongl. Maij:tts förordning af åhr 1727 efterlefwes, då hafwer ingen at säija, utan blått owilja låta lysa.

§ 12. Härwed infaller frågan, om denne 12 § allenast skall ansee underdomaren, om icke öfwerdomaren därunder ock begripes, och således så wäl öfwer- som underdomaren expressement utnämnas bör; inryckas [bör] äfwenwähl, det advocatfiscalen underdomarne, men justitiæcantzelern öfwerdomarne uti sådane grofwa embetes fehlachtigheter at anklaga åligga skall, warandes parterne swårt at utföra sådane måhl för många ordsaker skull. Querela nullitatis est perpetua.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Nämden bör ordinarie wara tolf, men i 23 cap. 1 § wisas, at när 7 äro tilstädes, må dom fällas.

§ 8. I denna § är sagt, at det skall skie för Hofrätten, men om han för then skull skulle komma at resa alt för lång wäg, är stadgat, at Hofrätten må förordna hwar eden afläggas må.

§ 10. Om domaren föreslår en skickelig man, lärer Hofrätten helst blifwa wid honom, men i annor händelse måste Hofrätten förordna then, som til förrätningen capabel och bepröfwad är.

§ 12 talar i gemen om domare, men som lifssaker ej exequeras på underrätts dom, så rörer detta egenteligen den dommaren, å hwars utslag execution wärkställes. Justitiecantzeleren och advocatfiscalen hafwa theras särskilte instruction och förordningar, hwilka saker af them böra utföras.

Cap. 2.

§ 1. I Förstendömet Finland öfwer alt hålles nu för tijden häradzting 2:ne gånger emot tre gånger i Swerige om åhret.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Vide slutet af denna §.

Cap. 3.

§ 1. I Finland hålles hwarje åhr 3:ne lagmansting på wissa anordnade ställen, neml. uti hwarje lagsagu.

§ 3 [a]. F rågas, om alla lagwadde måhl utan någon distinction lagmannen skall befogad wara at uptaga och afgiöra, [b] samt det å tinget om appellation af parterne opåtalt, sedan dommaren för fehl beskyllas och imputeras må.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Är intet emot lagen, emedan thet ej är mer än 1 ting om åhret på hwarthera stället.

§ 3 [a]. Lagman tager up sådanne saker, men gifwer swar efter beskaffenheten.

[b] Detta är mörkt.

Cap. 10.

§ 4. »Will någor kära till den, som förmyndare warit, om redo för arf, stånde honom fritt at giöra det, antingen där hans bo war, som ärfd [är], och förmyndaren det förmynderskap sig åtog, eller där förmyndaren bor». jag finner oförgripeligen, det förmyndaren eller arfwingar böra sökas, där han eller de boo och hemwist hafwa, då in loco kan måhlet bäst afgiöras, och ifall förmyndaren skyldig skulle blifwa, genast, som annor giäld, uttagas, i widrigt torde pupillen, som för myndig ansees, bringa förmyndaren på stora omkåstningar oförtient och oförskylt, där honom skulle lämnas frijhet till ett annat forum instämma förmyndaren, än som nu omtalt till hemwisten, ty hwar bör swara, där han boendes är i sådanne och dylika måhl.

Cap. 11.

§ 3 och 8. Tyckes strida emot hwarannan, enär de jämföres, i den förra står: »Begiärer någor stämning å flere i en och samma sak, tå måge the alla genom en stämning inkallas, och låte han then stämning hwarthera i rättan tijd kundgiöras»; i den senare igen anföres desse ord: »är boo skift, då äger hwar arfwinge särskilt stämmas». Mig tyckes, at til alla arfwingar en stämning, som i föregående i 8 § omtalas, wäl skee kan, och swara alla tillijka i ett foro, elliest fölle kiäranden för swårt hwar ock en i sitt foro at söka, där han boendes wore, eller tilhåld hade.

Lagkommissionens svar.

§ 3. Handlar therom, at twenne eller flere personer, som interessera i en sak, kunna genom stämning inkallas, och actor ej beswäras at uttaga 2:ne särskilte stämningar. Men 8 § handlar om huru död mans arfwingar skohla instämmas, och är ingen åtskilnad i stämningen i begge desse målen, utan allenast i kundgiörelsen.

Cap. 12.

§ 7. »Ähr någor borto ifrån lagmans syn, Ware lag samma»; frågas huru samma rätt förståes, om då, som med häradssyn nemligen utsättias skall för kiäranden och swaranden en annan wiss dag till synegången, då endera borta är. ehwad laga förfall framtees eller eij.

Lagkommissionens svar.

§ 7. Orden i § wisa tydeligen, at på samma sätt wid lagmans syn som wid häradssyn skall förfaras.

Cap. 13.

§ 4. »Eij må lagman eller borgmästare och rådman jäfwas, ther son eller måg å häradzting, eller i kiämnärsrätt dömt: Eij må ock någor i Hofrätten jäfwas, ther son eller måg i underrätten dömt». Härtills hafwer eij tillåteligit warit, och synnes eftertänckeligit, det fadren och swärfadren skal ojäfachtig sittia öfwer de inåhl och dömma, som son och måg sticktat och afgiordt. Här kunde man många skiähl bijbringa, men til undfly all widlyfftighet, will man å sijdo lemna, underställandes hwars och ens omdömme, huruwijda detta sig låter wäl giöra.

Lagkommissionens svar.

§ 4. Detta är beswarat i anledning af her Abrahamssons giorde påminnelse.

Cap. 16.

§ 3. »Wänder någor in, thet flera hafwa i saken dehl, och at de instämmas böra, och tillika med honom swara; gånge thermed på samma sätt, som nu föreskrifwit än» Huru den meningen rätt förstås skal, borde tydeligare utföras til rätta förståndet, på det hwar och en kunde bättre fatta, och sig derefter rätta.

Lagkommissionens svar.

§ 3 wisar klarligen, at så med exceptione plurium citandorum förfaras skall, som med exceptione fori, hwarom i 1 och 2 § sagt är.

Cap. 17.

§ 23. »Söker någor, then ännu eij rättegång med annan hafwer, at wittne för ålder, siukdom, bortresa eller annat fall, höras må, til sanningens styrckio, ther framdeles tränga skulle» Här bör uttryckias, antingen med ed eller utom ed ske skall förhöret.

§ 31. »Dommaren lägge then, som med ed sig fria skall, wiss dag före, at sig betäncka, om han thet åstundar: å landet till nästa ting och i staden högst en månad» Här infaller den frågan, om wärjemåhlseden, som pålägges af lagmansrätten endera parten, antingen skal ske wed nästa lagmanstinget åhret efter eller wed nästa häradzting; iag för min del håller före, böra ske wed nästa häradzting för många orsaker skull, til at afkorta processen och alla wedhängande och uthstående [?] widlyftigheter, samt inwänningar til tijdsens utdragande.

Lagkommissionens svar.

§ 23. Skall det wara et rätt witne, måste thet på ed höras, som ordinarie skier, och äfwen här bör observeras, så mycket mera, som här ej stadgas, at thet utan ed skie skall som i föregående 9 §.

§ 31. Domaren, som pålägger eden, sätter altid ut, hwar eden skall afläggas. Men will parten ej betänka sig, får han efter 31 § aflägga eden wid samma ting. Elliest bör ordinarie eden afläggas för then rätt, som dömt hafwer; effter som densamma bör uthlåta sig öfwer saken, om man åth eden brister.

Cap. 22.

§ 4. »Åtnöijes begge parter at låta domb i saken gå» etc., om icke här och införas kan, at efter bägge parters öfwerenskommande immediate et summario processu saken uptagas och afgiöras må, så och igenom en compromissorialrätt.

Lagkommissionens svar.

§ 4. Denna § talar egenteligen och allenast derom, att parterne må hafwa frijhet att begifwa sig ifrån skrifftelig relation, men att tillägga sådant, som här gifwes förslag till, kan eij tillåtas, emedan då på parternes gottfinnande skulle ankomma att wällia hwad instance de behagade, och således den samma öfwerhopas med sådana saker, som tit eij hörde, med mindre de ifrån en annan domstohl dijt inkomma, uthan är bäst at föllia en ordentelig process, som i lagen föreskrifwen är.

Compromisser äro [eij?] förbudne; men som de äro extraordinarie rätter, så är ej något derom infört i projectet om ordinarie domstohlar.

Cap. 23.

§ 1. Uti Hofrätten kunna wäl uti mindre och ringare måhl tre sittia, i wichtige saker kan tillåtas fem deröfwer wara, såsom domföre, då kunna parterne snarare afhielpas, och intet åhr ifrån åhr uphållas, till deras största skada och afsaknad, jemte omkåstningar, och den, som wunnit, mera därwed tappat, då under warande action förmedelst utdragande af tijden, samt genom sakernes länge liggande oafgiord, torde giäldnären blifwa fatalit och insolvendo, wore til önskandes, det på suppliquer uti ringa måhl innan en månad uti Hofrätten resolveras, och alla andra måhl för åhrets slut afgjorde blefwo, hwilket lätteligen skee kan uti betagande advocaternes frijheter till deras därunder verserande fördehl och winst at utdraga saken, dijt han och den trätobegiärige parten sin wederdeloman at utmatta söker; ehoo en rättmätig sak hafwer, längtar altid ju förr ju heller at få utslag och dom i saken, på de – – – ifrån processen och action en gång kan blifwa entledigat.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Hoffrätten består af så många personer, att det ej är att förmoda, att någon sak derigenom allenast blifwer uppehållen, att ej mer än tre äro tillstädes; woro ock betänckeligit i Hoffrätten, som är den högsta och sista domstohlen, lemna en saks afgiörande på tre personer, emedan de och kunna blifwa skiljachtige, så twå där skulle giöra uthslaget. Att hoffrätten föreskrifwa fatalier eller wiss tijd till sakernes afgörande, är impracticabelt; och förorsakas oppehållet allenast genom den myckenhet af saker, som dijt ifrån så många underdomare och executorer inkomma.

Cap. 25.

§ 1. Aldenstund i alla tijder wanligit warit, at stämning till lagmanstinget, ut secunda instantia, tagen är; kan alt fördenskull nu ej wähl ändras den länge warande sedh; man torde wähl kunna många skiähl bijbringa, hwarföre stämning till lagmanstinget bör skee, och intet wähl af häradzrätten parterne föreskrifwas kan en wiss termin til comparationsdagen inför lagmansrätten, deras laga wad at fullföllia, eij heller infinna sig alla appellanter på en dag just, utan som måhlen äro och befinnes widlyftige och importante till.

§ 21. Talas och anföres om domwillo samt fehl, som wed rättegånger förelöpa kunna, och slutas med desse ord »eller mera dylikt»; wore til önskandes för underdomare til förekommande alla chicaner och critiquer, at tydeligen utsättias måtte, hwarutinnan de egenteligen bestå, dommare och parterne till noga efterrättelse och efterlefnad, utan låta ankomma på hwars och ens behag, godhtycke och uttydning, alt som man är affectionerat och passionerat till, warandes ingen konst at tadla en annors wärk, giöremål och slut; sådant skee bör med fullo skiähl och öfwertygande, innan för nullitet förklaras må.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Härpå är swarat wijd Häradshöfdingen Abrahamssons påminnelser wijd detta cap. och

§ 21. I projectet äro införde de förnämsta nulliteter; och som casus äro så mångfaldige, att de ej alla kunna uptänkias, förr än de existera, så äro de inbegripne under den generale clausul i paragrafen »eller mera dylikt, som emot laga rättegång strijder», och hwad en laga rättegång är, thet är i thenna balk nogsamt beskrifwit.

Cap. 27.

§ 8. »Klagar någor öfwer fehl wed rättegången» etc. Härwed påminnes för dommarens heder, domstolens rätta maintien samt parternes mindre omkåstnadt, beswär, å nyo löpande, uppehåld och så wijdare, at här införas kunde til processens förkårtande, det alla civile måhl, som antingen genom appellation eller querel till Hofrätten inkomme, där kunde uptagas och definitive afdömmas, utan at remittera tilbaka å nyo igen til undersökning och afdömmande, dijthän advocaterne drifwa och spela, blått domare och domstolar i wanwyrdning at sättia; underdomaren kan aparte tiltalas, sedan han förut communication af partens inlaga, därutinnan hans person röres, til beskylning af någon fehlachtighet uti processen, ernådt, och sig deröfwer förklarat, och i fall och på den händelse befinnas skulle något fehl ostridigt i processen wara begångit, umgiälle då efter lag dess fehlachtighet; men deremot igen för des oskuld af angifwaren niuta genast tillbörlig satisfaction.

Lagkommissionens svar.

§ 8. Denna påminnelsen rörer intet §, som allenast talar om huru beswär ingifwas skola och sedan förklaring deröfwer infordras. Men att i gemen förordna, att Hoffrätten skulle alla per querelam nullitatis inkommande måhl till hufwudsaken afgiöra, strijder mot en laga process och låter sig intet giöra.

Cap. 30.

§ 1 et 2. Huru swårt det mången faller til at upbringa 200 daler s:mt utom andra utgifter at förtiga, som dryga äro den fattiga, så nödgas han heller sin goda sak lemna; det kan ock hända, at hufwudmåhlet i sig sielf är 200 daler s:mt wärdt, men expenser upstegne fast högre, iagh för min dehl, oförgripeligen sagt, nog synes wara 100 daler s:mt och beneficium revisionis, dock underställes hwar och ens mogna omdömme och godtbefinnande.

§ 6. Där man intet kan borgen ställa, den ibland nog swårt är at obtinera, då skall man träda i fängelse; sådant en af stånd och wärde person will synas något neseligit, då man en annan utwäg hafwa kan, hälst straff och böter föllia å den, som ohemult klagar.

Lagkommissionens svar.

§ 1 och 2. Lagcommissionen har fölgt förordningarna häruthinnan.

§ 6. Lijka med det förra.

Cap. 32.

§ 1. Med detta capitlet hafwer man intet annat at påminna, än i bötespenningar måtte skee en skiählig moderation, som tillförne wed förra riksdagen omtalt, till förekommande den misstancka, som af mången hafwes, lijka som til dommarens fördehl i sakörens tillökning böterne stegras.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Denna § handlar intet om quanto af böterne, uthan huru the fördehlas skola.

4. Af Häradshöfding P. Abrahamsson.

1. Uthi advertissementet^[1] framför Rättegångsbalken säges, att hwad som hörer till särskilt förordnade domsäten, är ej infördt. Det är eftertänkeligit, att sedan tijd efter annan åthskillige måhl blifwit stälte under särskilte jurisdictioner, alt sådant skall gåås förbij; men på det ingen confusion må skie uti jurisdictionerne, utan hwar saak lämbnas till sitt särskilte domsäte, lärer wara nödigt, att till hwar och ens rättelse utsättas de mål, som i anseende antingen till personen, eller sielfwa saken höra till något annat forum än det ordinarie; hwilket så mycket angelägnare är, som jurisdiction beror uppå civillags förordnande, och man har exempell, att emellan öfwerrätterne funnits skilliachtige meningar om competentia fori; det ej länge sedan uti en privat twist sig yppat emellan Kongl. Swea Hofrätt och det Kongl. Bergscollegium, där uti Kongl. Maij:ttz resolution af den 23 Nov. 1722 uthfallit. Och som uti cap. 16 § 2 uthsättes böter för den, som obefogad beswärar sig öfwer en underrätts utslag de competentia fori; så är och nödigt, att parter till rättelse uthsättes, hwilka måhl till andra jurisdictioner höra, ty utaf det, att beneficium querelæ förunnes uti quæstione fori, är att sluta, at domaren så wäl som parten deruti kan fela, fastän allenast parten löper fara at blifwa med böter belagde.

2. Här införes ochså, att hwad som angår politie- och oeconomiemåhl är ej heller i denne balck infördt, af orsaak att the efter förefallande omständigheeter äro förändring underkastade. Under denne tagne orsaak är äfwen åthskilligt utur de andra balckar lämbnat, hwilket ej synes wara enligit med det, som i beslutet af åhr 1723 § 10 intenderas, utan önskeligit, att sådant ännu kunde införas, aldenstund civillags endaste ändamåhl är att regulera politian och oeconomiam civitatis, och där sådant ej införes, är man ej hulpen med desse författade lagbalker, utan måste hädanefter lijka som härtils hafwa sin secours till åthskillige tijd efter annan uthkomne förordningar, som i lagbalkarne icke blifwit införde, men dock wid twistige måhls afdömmande böra observeras. Men sådant nu 'att förbijgå, påminnes allenast detta wid denne balck, att utsättias måtte, hwilka de stricte så kallade politie- och oeconomiemåhl äro, och hwarest de böra uptagas, och hwart de därifrån måge fortsättias, då någor sig beswärad finner.

Lagkommissionens svar.

1:o. Swaras at Lagcommission ej kunnat utsättia i lagboken andre än ordinarie fora. De öfrige rätter sig effter sina särskilte förordningar, hwilke effter sakernes beskaffenhet och omständigheter jemwäl äro ändring underkastade, och händer äfwenwäl, at nya jurisdictioner inrättas, såsom til exempel ej längesedan skiedt, at en blandad rätt blifwit förordnad at uptaga de excesser, som skie emot alle wachter här i Stockholm.

2:o. Politie- och oeconomiemåhl kunna ej eller i lagboken införas, emedan dhe ändring äro underkastade. Exempli gratia, den, som ej angifwer en främmande, som hoos honom kommer at gästa, det afgiöres i slotscanceliet; de, som försee sig emot klädesordningen, dömes iu i politiecollegio, ther the tilförende blefwit lagförde i cämnärscammaren och så widare; när något i politie måhl stadges, uthsättes derhos hwar det skall uptagas och afgiöras.

Cap. 1 .

§ 5. De orden »ifrån Lagmans och Rådstugurätt», synes böra uthslutas, aldenstund i wissa mål appelleras ifrån Häradzrätt till Hoffrätt, som och cap. 25 § 3 i denne balk äfwen uthwijsar, förutan de måhl, som medelst querel dijtkomma.

§ 6. Där twenne närskilte eij måge sittia i en Rätt, ther ej flere än siu i Rätten sittia; så måge ej heller twenne närskylte sittia i den Rätt, där tolf i rätten sittia, hwilket dock här tillåtes, fastän enahanda orsak är att förbiuda det senare som det förra.

§ 7. Uthi domareeden afswär domaren rädhoga, och ändå förbiudes han i eden att ej uppenbara de rådslag, som Rätten innom lyckta dörar håller. At hålla rådslag och slutmeningar i rättegångsmål tysta involverar rädhoga. I forna tijder är justitien administrerad wid öpne dörar, hwaraf ännu wid häradzting reliquier äro. Är ej heller nu mer än då nödigt att förhålla parterne hwar och ens slutmening, som öfwer saken setat.

§9, Det här säges, att domare ej må resa uhr sin lagsagu utan lof, måtte ej extenderas till nämbdemän, ty att nog är, att de äro tillstädes, då ting hålles. Så må ej heller en borgmästare eller rådman emot resolut. på städernes beswär 1720 § 6 wara förment, att utan lof resa uth på landet, allenast at han ej derigenom försummar sin tienst. Det samma kan ochså Hoffrättens ledamöter under samma hwilkor förunnas, I de fall att lof till längre resor emellan tingstimor sökes; är det häradzhöfding eller lagman; det äge landshöfdingen i orthen Hofrätten föredraga. Är det borgmästare eller rådman, stånde till landzhöfdingen lof att gifwa, allenast att rådstugutijma ej försummas, och att de hemmawarande Rättens ledamöter äro desutom domföre. Är någon af Hofrättens ledamöter, som lof söker, det äger Hofrätten pröfwa, och ifall skiäl dertill finnes, må sedan lof hoos Konungen sökas, men annors intet.

§ 10. För lagman och häradzhöfding må Hofrätten substitut förordna, dock ifall sådant någon af dem utan skiälig orsak skulle afslås, men den efter Kongl. Maij:tz bref till Hoffrätten af den 7 januari 1729 tillåtas, därom hoos konungen ansökning att giöra. Men då borgmästare söker substitut, synes sådant böra lämbnas till landzhöfdingen, hwilken på händelse att ansökningen pröfwas skiälig, kan någon skickelig substitut förordna, hwilken därpå aflägger domareeden, hwarom landzhöfdingen sedan kungjör Hoffrätten.

§ 11 [a] Härwid kan detta tilläggias, som i Rättegångsordningen 1614 § 2 finnes, att domaren ej skall skiuta någon saak ifrån sig, med mindre att tillförende domb är ågången, hwartill och det må läggias: eller att saaken hörer till något annat forum. [b]. Äfwen och är nödigt här att införa, att domaren låter uthlänske niuta i deras rättegångsmål samma process som inlänske, och eij under någon skienbar praetext binder dem till någon uthrijkes wedertagen process, hwarmedelst rättwijsan må uppehållas. [c] Hwad här förmäles om landz seed kan skiäl hafwa, men säkrast wore, att lagen så inrättades, att den wore tillräckelig. Till exempell uti desse lagbalcker är förbijgångit att uthsättia hwad en arrendators, en halnabondes, en skattelandbos skyldigheet är, där intet contract finnes, utan måtte skiutas under landzseed, det ej wore nödigt, där lag däröfufer giordes, hwilket så mycket angelägnare är, som lag är klar, men landzseed många förtydningar understäld.

§ 12. Det här står, att då någor genom wrång domb mister lijf eller ära, skall dommaren för samma sin onska och argheet sielf straffas till lijf eller ära, kan wäl tålas uti de måhl, som röra någons ähra; men hwad ens lijf beträffar, det bör eij restringeras därtill, att domaren af ondsko och argheet låtit någon oskyldig mista sitt lijf, utan ochså extenderas därtill, i fall sådant härrört af dommarens wårdzlösheet eller oförstånd, ty elliest blir det här stadgas fåfängt, efter som swårt lärer wara att uthransaka dommarens samwete, hälst som han lärer wara wederredo att willja afswäria dolum, och således undgå lijfsstraff. Därföre och på det att ingen oskyldig må mista sitt lijf, ty sedan lijfwet är af dommaren någon afhändt, står det eij at återställas, lärer wara säkrast till at giöra domaren i sådant måhl warsam, att det införes, som finnes i cap. 38 Edzöresbalken SL., nämligen, att om' någor saaklöös olagligen fördärfwas, halshugges, hänges eller steglas, bör den sådant giordt, stånda samma rätt, som han den andra giordt, därmedelst distinction emellan argheet och wårdzlösheet uphörer.

Lagkommissionens svar.

§ 5. Her talas om huru ordinarie sakerne komma til Hofrätterne. Men elliest om Riksens ständer så behaga, kan detta så ändras: dit rättegångssaker från underrätterne, som nämde äro, komma måge etc.

§ 6. Här tyckes ej wara lika skiähl, emedan när rätten består af 12 eller 15 ledamöter, så kunna 2:ne slägtingar så mycket mindre genom deras röster uträtta til pluralitetens ehrhållande, men om rätten består allenast af 7 personer och de falla på 3:ne difetante meningar, kunna 2:ne slächtingar genom en af the andras biträde ehrhålla pluralitet i uthslaget. Thesuthan stödier detta sig på Regeringsformens 12 § wid slutet hwarest tillåtes, at 2 bröder eller nära slächtingar måge i Riksens råd sittia, theräst och the angelägnaste riksens ärender förekomma.

§ 7. At domaren afswär rädhoga, har anseende derpå, at han ej skall hafwa respectum personarum, antingen han dömer mot hög eller låg. Men at sedan sägs, det domaren ej skall uppenbara the rådslag, som rätten innom lyckta dörar håller, har afseende derpå, at han ej skall förut gifwa parterne advertissement, huru saken utslå torde, eller efter utslaget kundgiöra af hwad mening hwar och en af ledamöterne warit.

§ 9. Nämdeman kan ej förstås under denna §, utan den person, som egenteligen domareembetet tilhörer, och elliest är i gemen stadgat, at ingen utan lof må resa bort. Men huru han skall söka lof dertil, behöfves ej här utsättas, utan derom får han giöra sig elliest underrättad; såsom om någon Hofrättens eller Rådstugurättens ledamot på några dagar wil resa bort, kan han det anmäla hos dhen rätten, hwaräst han domare är.

§ 10. Hofrätten har altid tilhördt at förordna substitut i thesse underdomares ställe, och icke Konungens befallningshafwande. Och är här ej lönt at tala om huru then sig beswära må, som i des ansökning i Hofrätten ej winner bifall.

§ 11 [a]. Härom är sagt i 2 cap. 3 § ad finem. [b] I den nya lagen gifwes ej anledning til åtskilnad imellan inländske eller utländske män, conf. 24 cap. 3 §, deräst utlendsk lag förbiudes at åberopas. [c]. At landsed bör följas, ther ej beskrefven lag finnes, visa de gamle domarereglerne, hwilket man och hollit nödigt at här införa,

§ 12. När § räteligen påsees, kan man deraf finna, at förra delen ej angår the saker, som röra lif eller ära, utan slutet af § handlar egenteligen om thet straf, som domaren bör undergå, om någon genom hans wrånga dom mister lif eller ähra.

Cap. 2.

§ 2. Det här sattes, att häradsting skall uthlysas tijo weckor föruth, är emot rättegångsförordningen af åhr 1695, § 1, som uthsätter åtta weckor. Denne ändring kan så mycket mindre låta sig practicera, som häradzhöfdingen, särdeles den, som många tingsställen har, ej hinner med, att uthsättia fölljande tingsterminer, medan han är sysselsatt med påstående ting; därföre lärer wara bäst at utan ändring blifwa wid det, som härtills brukeligit warit, och på 1695 åhrs förordninge sig grundar. Det att häradzhöfdingen skall låta lysa uth tingsterminerne, kan uptagas, lijka som han i sitt nampn må låta lysningen skie af predijkostohlen, men anständigare tyckes wara, att häradzfogden på landzhöfdingens ordres drager försorg om uthlysningen, som och på åthskillige ställen blifwit practicerat.

§ 3 [a]. I fall häradzhöfdinge sig ej så tijdigt infinner, som här säges, må prästen lijkafult begynna gudztiensten, och gifwe prästen det an hoos landzhöfdingen. [b] Försummar och prästen så tijdigt sig infinna, må tinget lijka fult begynna, och gifwe häradzhöfdingen det an hoos landzhöfdingen, [som] må efter inhämtat förklaring låtha uthexequera 10 daler silfwermynt af försummelig häradzhöfdinge, och af försummelig präst, och låte samma böter i häradzkistan förwaras.

§ 6. Wijd denne § kan och det införas, att häradets dombok må ochså i häradzkistan förwaras. Här säges, att häradets lått af sakören må ther förwaras, men ej uthsättes, huru stor den må wara. Tillförende efter besluten af åhr 1599 och 1604 har häradzhöfdingen niutit hälften och nämbden den andra hälften af häradz sakören, men nu efter förordningen af åhr 1720 § 2 niuter häradzhöfdingen deraf en tridiedeel, nämbden en tridiedeel och den öfrige tridiedeelen förwaras i häradzkistan; därföre må och införas, at häradzlåtten af sakören, som skall i häradzkistan läggias, är en tridiedeel af häradz saakören; men rättens ensak hemfaller häradzrätten enskijlt, hälften till häradzhöfdingen och hälften till nämbden. I lijka måtto tillfalla tingsgiästningspenningarne häradzrätten oafkårtat, deraf häradzhöfdingen behåller hälften och nämbden den andra hälften, däremot häradzhöfdingen och nämbden på extraordinarie cronoförrättningar sig sjelfwe försörja; det och nämbden i slijkt afseende bör äfwenwäl wid lagmansting giöra, och alt sådant lijkmätigt resol. af åhr 1720 § 1, hwilket äfwen här må införas. Hwilka åter skola betala tingsgiästningspenningar, och hwilka därföre måge wara frije, det kommer att införas uti Konungsbalken, dijt det egenteligen hörer.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Tio veckor har Lagcommission utsatt, på det at then, som will instämma en, som är i annan lagsagu, må hafwa tilräckelig tid at stämning uttaga och sin wederpart tilställa låta, kunnandes häradshöfdingen, om så fordras, innan han rustar til med tinget, utsätta terminen til nästa ting; 1695 åhrs procesordning 1 § prope finem innehåller, at häradshöfdingen skall låta lysa ut tinget, och tyckes den omgången, at landshöfdingen härom först skall anlitas, och han beordra fogden härom, wara onödig.

§ 3 [a]. Går ej an, emedan häradshöfding – – – eller hafwa annat laga förfall, hwarföre tinget ej [kan] hållas. [b] Detta hörer ej Executoren, utan Hofrätten til och Consistorium, hwad presten angår, at efter hwarje saks beskaffenhet herom förordna.

§ 6. Under ordet: the handlingar som häradet angå, förstås ochså protocollet. Elliest kan och dombok här införas: Ther giömmes Härads dombok, insegel etc. Elliest är uti 32 cap. § 3 utsatt huru härads sakören fördelas skola, jemwäl ensaksböterne. Men hwad tingsgiästningspenningerne angår, så höra de ej hit, utan äro anordnade til rättens underhåld.

Cap. 3.

§ 1. Det att lagman ej håller mer än ett ordinarie ting om åhret, är wäl enligit med det, som härtills i bruk warit, men som sådant länder till märckeligit uppehåld för de rättsökiande, i det att de ofta måtte så gott som ett helt åhr wänta, att appellerade saaker företages, med mindre att extraordinarie ting sökes; så lärer till justitiens befordran wara nödigt, att lagmannen håller twenne lagmansting om åhret, det ena uti april månad och det andra uti september månad, på det att de rättsökiande utan långt uppehåld måge blifwa i deras twister ifrån hwarannan skilde.

§ 2. Det här står, att lagman må taga sig till råd och hielp några lagfarne män att sittia i rätten, synes fodra något närmare eftersinnande, ty ehuruwäl dem ej tillåtes att dömma, är dock betänckeligit att låta dem i rätten sittia, särdeles som desse rådförare [icke] äro edswurne, och således äfwentyrligit att auctorisera dem till att gifwa råd, utan som præsumtion är, att den, som blifwit förordnad till lagman, lärer sielf förstå det ämbetet tillhörer, så må och lagman ej mindre än häradzhöfdingen utan slijke rådgifware i rätten sittia. Dessutom kan och detta den efterfölgd med sig hafwa, att med tijden torde sökias för desse rådgifware löhn, hwilket ej utan publici gravation låter sig giöra.

§ 3. Näst de här införde orden, »om det beqwämliga skie kan» lärer wara nödigt, det att tilläggia »och begge parterne derom komma öfwerens», hwilcket och så är observerat i förordningen af den 2 augusti anno 1727, ty utom begifwande må ej en part stängias ifrån beneficio primæ instantiæ, utan hwad som i oträngt mål blifwit opskutit, eller och aldeles förbijgångit, må åter till häradzrätten remitteras, och häradzhöfdingen för slijk wårdzlöösheet fällas att betala till begge parterne tijo daler silfverm:t, hälften åth hwartera.

§ 4[a]. Häradets andel af sakören, som ej äro rättens ensaak, måtte lagmannen draga försorg om, att de inflyta i häradzkistan. [b]. Elliest som här sättes, att i apellerade saker, theruti ett mindre brått kommit, som af sielfwa saken sitt uhrsprung fådt, må bråttmålet föllja saken åth, och lagmannen dömma öfwer dem båda; altså och ehuruwäl sådant har sin grund i förordningen af åhr 1727 § 4, lijkwist och emedan twifwelsmål kan upkomma, hwilka brått, som hafwa sitt uhrsprung af sielfwa saken, måge ansees för ringare eller för större, lärer wara nödigt till undwijkande af confusion, sampt till att förekomma, att det den ena lagmansrätten kan ansee för ett mindre brått, en annan lagmansrätt ej må ansee för ett större brått, det en wiss regell sättes, huruledes de så kallade mindre brått skola wara beskaffade, där lagmansrätten dem med sielfwa saken skall afgiöra.

Lagkommissionens svar.

§ 1 . Lagcommission har rättat sig efter thet, som härtils warit brukeligit.

§ 2. Lag befaller ej, at thetta skall skie, utan lämnas lagman sådan frihet, som härtills warit brukeligit.

§ 3. Detta tyckes til justitiens befordran tiena, som lagen innehåller, ty den, som ej will giöra rätt, samtycker sällan, at det, som af häradsrätten blifwit förbigångit, skall af lagmansrätten afgiöras,

utan will heldre til tidsens utdrächt, at det skall remitteras tilbaka igen til häradsrätten, och altså tyckes ej böra på förbijseende detta ankomma.

§4[a]. Cronofogden drifwer in och skaffar dem till häradskistan, vide 2 cap. 7 §. [b]. Man kan ej sätta ut alla casus, utan komma de an på en beskedelig domares ompröfwande, men elliest wisar slutet af denna §, att större brått äro the, för hwilka man ej med pengar böta må – – –.

Cap. 4.

§ 1. I ställe för »skiälig misstancka» kan »skiälig anledning» sättias, ty så lijtet en missgiärning kan kallas skiälig, så lijtet kan en misstancka kallas skiälig, utan är en contradictio in adjecto.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Skiälig misstanka synes i detta fallet wäl kunna här stå, at det skall wara en misstanka, som har skiäl med sig, eller en violenta præsumtio, och är mer expressivt än »skälig anledning».

Cap. 5.

§ 1. Såsom tingstijma å landet blifwit i föregående 2 och 3 cap. uthsatt, så synes och nödigt, att rättegångstijma uthsättes för rätterne i städerna: Twenne måge rättegångstijmor wara i staden, den första ifrån tiugunde dag juhl till rötemånadens begynnelse, den andra ifrån rötemånadens slut till julens begynnelse. Under rättegångstijma hwar dag ifrån kl. 8 till 12 böra rätterne wara tillsammans, så länge någon rättegångssaak är oafgiord. Eho det försummar böte, hwarom cap. 9 i denne balck förmäles. Samma böter ware rätternes betiente undergifne; och ware det de öfriges i rätten ensaak. Under vacancen måge ochså förefallande criminalmåhl företagas. Dessutom som i cap. 2 och 3 i denne balck är infördt, att gudztienst skall hållas, då häradz eller lagmansting hålles, så må ej heller förbijgåås, att då stadzrätterne första gången om åhret sig sättia, må och gudztienst hållas, hwilket med kyrckioordningen och öfligit bruk är enligit. Här är infördt, att rätten skall dömma öfwer de måhl, som efter lag eller särskilte stadgar ej till annan rätt höra; men här är förbijgångit att uthsättia, hwilka de måhl äro, som höra till andra fora och jurisdictioner, och än mindre forum för hwart undantagit måhl uthsatt, som dock både domare och parter till rättelse nödwändigt bör uthsättias, hälst som en part ej kan hafwa sig alla särskilte stadgar angående jurisdiction bekante.

§ 2. Utom den dombok, som till Hoffrätten sändes, bör och een skrefwen och underskrefwen dombook hoos rätten förwaras. Där detta ej införes, kunde någon af det, som i cap. 3 § 5 finnes, men här förbijgåås, falla den tancka, såsom onödigt wore att hafwa renskrifwen dombok hoos rätten liggiande.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Detta [ͻ: Angående gudstjenst för stadsdomstolarna] har förr eij ståt i lagen; lärer ej eller wara lämpligit till alla städer. Som cämnärsrätterne i städerne hålla sina Sessioner, alt som myckenheten är af rättegångssaker, så kan för dem ingen wiss tid utsättas. Och elliest tyckes det öfriga höra til hwar och ens rätts oeconomie och upsicht; om vacancerne har Lagcommission ej nämnt, såsom ej lika på alla ställen. Elliest kan [ej] Lagcommission upräckna alla måhl, som ej höra til Cämnärsrätten, emedan cammarsaker höra til Cammarcollegii, bergssaker til Bergscollegii och så widare. Elliest finnes i gemeen uti 10 cap. om foro competenti i hwarje sak.

§ 2, Man har ment, at det af sig sielft skulle förstås, at en dombok bör wara wid rätten qwar; men om så behagas, kan § så ändras: Kämnärsrätts dombok skal skrifwas af alla under, som i rätten sitta och ther giömmes; warde och lika lydande med saköreslengd etc.

Cap. 6.

§ 1. [a] Hwad som wid föregående capitel till den 1 § är påmint, det samma påminnes ochså här. [b] Äfwen och är nödigt, att den process i wäxeltwister, som är i wäxelstadgan af åhr 1671 § 25 faststält, blifwer här infördt. [c] I lijka måtto, att hwad som stadgas om siörättssaaker i Siölagen, cap. 12 Skipmålabalken lijkaledes införes.

§ 2. Härtill synes det nödigt att läggia, att förän domaren dömmer om cessione bonorum, bör ägendomen efter ett richtigt af debitoren beswurit inventarium wärckeligen wara till creditorerne afträdd. Hwad således afträdes, det hörer creditorerne till efter hwars och ens hafwande förmånsrätt. Men om debitorn må niuta det beneficium, som cessio bonorum elliest med sig må hafwa, det ankommer sedan på domarens utslag.

§ 5. [a] Härwid är förbijgångit, att Hoffrätterne äga hafwa inseende på magistraten, huru de sin skyldigheet fullgiöra uti de sterbhuus, som under dem lyda, och hwaruti omyndige barn äro, hwilket dock uti resolutionen på Giöta Hofrätts memorial af den 16 Octob. 1723 § 7 är förordnat. Det synes fördenskull här kunna införas. [b] Äfwen och därtill läggias, att magistraten giör inför Kongl. Hoffrätten redo och räkning, huru deras provision af sterbhusen blifwit disponerat, aldenstund hwad betienternas löningar öfwerskiuter, bör efter Stockholms stadz Förmyndareordning af åhr 1667 § 20 till de fattigas underhåld och uptucktelse anläggias.

§ 6. Det, som wid föregående capitel till den 2 § är påmint, blifwer äfwen och här påmint.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Är förr beswaradt. [b] Förblifwer wed wäxelstadgan som förr är utlåtit. [c] Föres wid Siöölagen.

§ 2. Härom finnes alt i Handelsbalken 16 och 17 cap.

§ 5. [a] Här kan ej införas, at Hofrätten häröfwer skall hafwa upsicht, men om någon öfwer förmyndarekammaren eller rådstugurätt klagar, lärer Hofrätten giöra handläggning efter hwar saks beskaffenhet. [b] Detta kan i särskildt förordning regleras.

§ 6. Är redan förut, 5 cap. 2 §, infördt.

Cap. 7.

§ 1. Här restringeras intekning till debitorens fasta ägendomb, hwaröfwer så wäl som det öfriga i denne § blifwit infördt, memorial är inlagt, som är remitterat till justitiædeputationen.

§ 2. [a] Det här står, att inteckning skall efter tije åhrs förlopp förnyas, länder creditoren till omkåstnad och beswär, dels med resor, dels med utgifter, och så mycket onödigare, som creditoren bör niuta sin en gång förwärfwade förmånsrätt till godo. [b] Det här säges, at då debitoren betalt den skulden, som intecknadt blifwit, bör han låta det hoos rätten antekna, synes skiäligare kunna devolveras in på creditoren, att han sådant låter antekna, ty att i sådant fall är creditoren mera att troo än debitoren. Och på det sådant må kunna ärnå wärckställighet, kan creditoren wiss tijd efter undfången förnöjelse föresättias sådant hoos rätten att angifwa, och det wid wijte uti ett wist procentum af den inteknade skulden, dens ensaak, som sin skuld förnögt.

Lagkommissionens svar.

§ 2. [a] Denna reservation är nödig, på det man må wara säker om fast egendom, antingen man den köper eller förpantar, at icke 50 à 60 åhrs inteckningar måge kunna produceras, och til äfwentyrs hermed underslef skie, och elliest kan ej eller domaren gifwa attest, om egendomen är ograverad eller ej. [b] Som den, hwilken penningar uthlånat, haft beswäret att taga inteckningen, så bör och debitoren, när lånet är betalt, kännas detta beswäret [att låta sådant anteckna] helst som han originalobligation och inteckningen infriat; men creditoren kan sådant ej giöra, efter han gifwit obligation ifrån sig.

Cap. 8.

§ 1. Här är förbijgångit, 1:o) huru många ledamöter måge constituera en Hoffrätt, samt hwilka betiente därwid beståås, och hwaruti deras syssla består, 2:o) när hwar session må begynnas, och huru länge den må räckia, sampt om icke gudztienst må hållas wid hwarje sessions begynnelse, 3:o) huru många residentes måge wara under vacancen, sampt hwilka dagar de böra wara tillstädes, jämbwäl hwad för saker under vacancen måge företagas och afgöras; 4:o) hwilken tijd räckenskaperne öfwer häradz- och lagmanspenningarne måge öfwersees, och om deras betalning föranstaltas, på det att ej sådan tijd därtill tages, som tillförende anwändes på rättegångssaker, medan justitiæstaten hade sina löningar utur statscontoiret.

§ 2. Uthom de här upräknade måhlen, höra till Kongl. Hoffrätternes immediate afgiörande: 1:o) slagsmål och injuriesaker, där med någon af Stora siöötulls betiente i dess ämbete blir angripen; 2:o) de actioner, som justitiaecantzleren äger att utföra; 3:o) de mål, hwaruti Hofrättsfiscalen har någon at tiltala för förbrytande emot kongl. stadgar och förordningar; 4:o) riddarhusets twister; 5:o) ärsättningstwister härrörande af godz indragne under Cronan; 6:o) de twister, som Konungen uppå parternes begifwande dijt remitterar; 7:o) twister emellan Cronan och privatos om jure patronatus, som ej rörer Konungens inkomster; sampt 8:o) ärsättningstwister för bortgångit arf i adelige sterbhuus; men till Swea Hoffrätt i synnerhet: 9:o) twister, som dijt remitteras ifrån Kongl. Cammarcollegio i ställe för reductionscommission; 10:o) præferencetwister, däruti Cronan interesserar; 11:o) twister, hwaruti Ammiralitetscassan kommer att inwecklas; 12:o) krigsmanshusets rättegångstwister, som ej äro ägotwister, och 13:o) bancotwister.

Cap. 9.

§ 1. Det här införes, om lagman eller häradzhöfding ting försummar, at han skall böta och de rättsökiandes skada ärsättia, synes, hwad det senare angår, sällan kunna ärnå någon wärckställigheet, dels för det att widlyfftig rättegång därtill fodras, hwad skada de rättsökiande lijdit, dels för det att ofta kan hända, att häradzhöfdinge eller lagman icke är solvendo; därföre till att förkorta slijk widlyftigheet, lärer wara säkrast, att så sättes, att hwilken lagman eller häradzhöfding aldeles utheblifwer den första tingsdagen och således ting försummar, bör wara sin tienst förlustig, ty att den, som har ett ämbete, han bör achta där uppå, och må ingen annan enskyllan däremot giälla, än hastigt påkommen siukdomb eller under wägen påkommen lijfsfara eller i dess hemwist opkommen eldsnöd. Hwad här widare införes, huru häradshöfding eller lagman skall ansees, då han allenast en tingsdag utheblifwer, när ting flera dagar påstår, kan således uthgå, och i det ställe förordnas, at en sådan wårdzlöös må sitt ämbete mista. Men huru han må ansees, då han för seent första dagen kommer, derom är redan wid cap. 2 § 3 påmint. Samma lag må och wara, då domaren försummar syn eller extraordinarie ting.

§ 2. The böter för nämbdeman, som ting eller syn försummar, och här uthsättes, äro alt för stora, och i anseende till den mycket ringa förmån, som den beställningen med sig hafwer, kunna hafwa den wärckan med sig, att näppeligen någon beskedelig bonde skulle kunna förmås till att påtaga sig en sådan bestälning. Nog lärer det wara, att då någor nämbdeman borta blifwer, en annan i medlertijd i hans ställe sättes, och han fälles honom därföre att betala. Här står, att där ting eller syn nederlägges genom nämbds försummelse, skola de utom böter ochså swara till skadan. Detta gier anledning till widlyfftigheet, ty att en heel rätt fodras sådant att uptaga och afdömma. Och som nästan aldrig kan skie, att hela nämbden skall sig försumma; altså lärer wara bäst, at i de bortawarandes ställe och på deras bekostnad, lijka som redan sagt är, andra af allmogen antages, som efter aflagd domare-eed ämbetet förrätta, hwarmed och parterne äro bättre betiente, än att medelst ny rättegång sökia nämbden.

§ 3. Där så många af Stadzrättens ledamöter borta äro, at de närwarande ej äro dombföre, synes skiäligit, att böterne förhöjas. Så är och angelegit, at den, som för sent kommer eller för bijttijda bortgår, äfwen med de böter belägges, som här uthsatte äro.

§ 4. Det, som är påmint wid föregående §, är och nödigt här i acht at taga, och måge de närwarande, huru få de och äro, dömma de försummelige.

§ 5. Att detta ej eftersättes, därpå äger hoffrättsfiscalen igemen och stadzfiscalerne i synnerheet hafwa inseende.

Cap. 10.

§ 1. Här står, att den, som will till annan kiähra, skall honom stämma. Hwilken bör uthgifwa stämning, är i fölljande cap. utsatt. Men på det ingen häraf må taga anledning, som wore lijka, antingen han stämmer eller dommaren stämmer, synes nödigt att i ställe för »stämma» må sättias »låta stämma». Uthi denne §, därest handlas om foro domicilii synes och nödigt det at införa, efter som ofta händer, det någor giör sig fodran hoos annan, men den samma ej lagligen giör anhängig och begynner, utan upskiuter, till des annan blir död, och efter hans död begynner han rättegång emot den aflednas arfwingar, som ej hafwa tillräckelig kundskap om saken, det den, som distameras för giäld, må hafwa rätt at låta stämma den, som honom distamerar, till sitt forum samma giäld at fultyga, eller därmed at tiga, utan at sökia honom, där han bor, aldenstund den, som giäld will fodra, bör sökia den han förmeenar wara sig skyldig, uti hans foro domicilii.

Wijd slutet af denne § införes, at om den stämbde will kiära till honom igen, som stämma låtit, är han skyldig wid samma rätt att swara, der målen med hwar annan gemenskap hafwa. Häraf fölljer, at reconventio ej tillåtes i alla instämbda civilmål, utan allenast in causis connexis, som härröra af samma actu eller contractu, hwaraf conventio härrörer, och måste således den härtils wedertagne praxis att uthfärda vice versa stämning uti twistige måhl afstanna, för det at den enas talan ej härrörer af samma actu eller contractu, som den andras, hwilket har den concequence med sig, at den stämbde eij kan straxt komma att niuta compensation och qwitta skuld emot skuld, utan måste resa till den andras forum och där uthföra sin sak, men imedlertijd, då den första dommen wunnit laga kraft och execution derpå fölgt, i fall den, som förlorat, icke medelst appellation sådant hindrar, hafwa swårt, sedan han i sin wederparts foro wunnit, at på den senare dommen återbekomma, hwad han på den första dommen uthbetalt; därföre lärer wara skiäligt, at hädanefter som härtils tillåta, at conventio måge simultaneo processu fölljas åth, och icke restringeras till causas connexas, allenast att begge måhlen äro af den beskaffenheet, at de höra till forum ordinarium, aldenstund hwad som hörer till forum privilegiatum icke kan combineras med det, som hörer till forum commune, och dessutom att reconventio ej tillåtes uti causis alimentorum, depositi och spolii, som skyndesamt böra afgiöras, eij heller där causa conventionis är summaria, men causa reconventionis ordinaria, på det at kiäranden eij må förlora beneficium summarii processus.

§ 5. Här extenderas forum contractus ochså därtill, då någor efteråth kommer till staden, där handelen skied är, hwilket dock medelst Kongl. Maij:tz resolut. på borgerskapets beswär af åhr 1698 § 40 blifwit borgerskapet afslagit, och har dessutom den olägenheet med sig, att då någon bonde kommer in i staden, och lagsökes där för någon handel, som tillförende i staden blifwit sluten, skulle han, innan processen blefwe sluten, icke allenast förtära all den forenskap, som han med sig hafwer, utan och medelst eftersättiande af sitt hemmans skiötzel försättias uti fattigdomb; därföre lärer wara bäst, att eij sträckia forum contractus widare än i begynnelsen af denna § anfördt, undantagandes i skuld, som giäst giör för kåst, huuslego eller annan oumgiängelig tarf, som här förmäles.

§ 6. Här står, att då twist blir om giäld, then flere giordt, men ej förbundit sig en för alla och alla för en att betala, må creditoren låta stämma dem alla in, ther enthera af dem bor, dock så at betalningen ej annorlunda uthmätes, än hwarttheras deel efter hufwudtalet. När twenne skrifwit under ett skuldbref, och hwarthera ej uthsat en särskilt summa för sig att häfta före, så är klart, att giälden blir en commun giäld, och ehuruwäl en creditor ej kan hålla sig straxt till en för betalningen, som skier då en för alla och alla för en sig förbundit, fölljer dock, at hwad som brister hoos den ena, må han uthsökia hoos den andra, ty elliest wore fåfängt, at twenne utan förbehålld underskrifwa ett skuldbref. Skulle en så beskaffad giäld ej ansees för commun giäld, så är fåfängt att låta stämma samptelige, som skuldbrefwet underskrifwit, utan nog att sökia hwar och en af dem i sitt foro.

§ 7. Går någor saak flera an, så böra samptelige stemmas, och kan med stämningen lijkaledes förhållas, som då flera arfwingar instämmas, då den, som stämningen får, kundgiör sina medinteressenter därom. Men är allenast en, som saken angår, så kunna ej flera som parter stämmas, utan där saken är så beskaffad, att den ej kan uthrönas, utan att andra höres, så är nog, at då de ej kunna instämmas såsom wittnen, måge de instämmas till att gifwa uplysning i saaken.

§ 11. Här förbiudes prorogatio jurisdictionis, som härrörer af parter. Men förmäles ej, huru wid commissorialrätter skall förhållas, då konungen på begge parternes begiäran därtill lof gifwer, ty at utan begges samtycke må ingen commissorialrätt förordnas, ej heller på entheras begiäran den andra beneficium instantiarum betagas. Willja parter skiuta deras twist under compromissarier, därom förmäles intet, som dock nödigt synes wara, hwarwid uthsättes, hwilka mål måge ställas under compromiss, sampt hwad wärkan compromissariers uthslag med sig hafwa.

§ 12. Öfwer skadestånd må ej utaf ett blått förbehåld någon särskild rättegång anställas, utan tillijka med hufwudsaken afgiöras, med mindre att skadeståndet är så beskaffat, att däröfwer en särskilt och wijdlyfftig undersökning betarfwas. Men öfwer rättegångskåstnad må aldeles intet någon särskilt rättegång tillåtas, utan däröfwer tillijka med hufwudsaken dömmas, som och uti cap. 24 § 3 i denne balck är infördt, ty at samma kåstnad kan wara witterlig, och således till des återsökiande intet förbehåld nödigt, utan den, som försummar sådant at fodra, må ej heller, sedan hufwudsaken är afgjord, därpå fodra. Men på det enfaldiga parter ej måge härigenom komma att lijda medelst det, at de skadestånd och omkåstningar ej wetta at fodra, bör domaren dem därom påminna, och fastän de ej altijd äro i stånd skriftelige upsatzer därpå at företee, måge de dock det i en summa opgiwa, det domaren efter skiäligheeten kan moderera, ifall så skulle behöfwas. Hwad omkåstningar på execution begiäres, det må uthmätas, då den fälte domen exequeras, och bör den, som execution förrättar, därpå en underskrifwen förteckning ifrån sig gifwa, som sig grundar på taxor och förordningar, då ej heller någon särskilt rättegång öfwer executionskåstnad behöfwes.

§ 17. Sedan här åtskillige casus blifwit opräknade, säges: gånge, som därom särskilt stadgat är. Härmed hafwes wäl afseende därpå, att desse måhl höra under en särskilt jurisdiction. Men sådant synes både parter och domare till rättelse tydeligen böra uthsättias. Twister om rågånger, skogsdelningar och andra prætenderade rättigheeter innom Cronans allmänningar och ödemarker uthom Bärgzlagen, höra äfwen och till särskilt forum, därom Kongl. Maij:ttz bref af den 5 januari 1685 är uthkommit, men här intet därom infördt, hwilket dock till allmän rättelse nödigt är.

§ 18. I ställe för »sälliare» lärer wara nödigst, att sättia »fångesman», som är mera generalt, och må wäl den, som förlorar,sökia sin fångesman för hemul uti des foro domicilii, dock må detta därtill läggias: så wida han under påstående twist denuntierat sin hemulsman litem; at han därwid kunnat honom bijträda, och förswara det, som klandras, aldenstund ifall den, som innehafwer det, som af annan klandres, skulle willja deserera saken, står dock hemulsmannen fritt den at fullföllja. Men skulle hemulsmannen utheblifwa, sedan han instämbd blifwit, at förswara det, som klandras, må sådant hwarken hindra sakens afgiörande, eller befrija den andra at stå i hemul. Appelleras saken under högre rätt, och denuntiatio litis ej skiedt uti nedre rätt, kan den dock skie till instantiam apellationis. Denne påminnelse hörer wäl ej till alla delar till detta ställe. Men som annorstädes ej blifwit infördt något om denuntiatione litis, som dock nödigt är, så blifwer nu därom här påmint.

§ 20. Här står, at då twist opkommer, huru i staden byggias skall, gånge därom, som särskilt stadgat är. Sammaledes står infördt uti cap. 30 Byggningabalk, och således hela Bygningebalken i Stadzlagen uhr denne sammanarbetade lag uthsluten, men som Lagcommissionen under Konung Carl den elloftes tijd wid dess utharbetade Bygningabalk och så fogat en Bygningsordning i städerna, som består af åtta capitel, och äfwen angelägit är till allmän rättelse, at slijkt ej heller i denne lagbok förbijgåås, så ser jag ej, hwarföre sådant, så wäl som mycket annat under titul af oeconomiemåhl, må förbijgåås, ty att hela jus civile är föga annorlunda att ansee, än för oeconomiemåhl, ja och sielfwe böterne, som differera hoos hwar nation efter oeconomiam civitatis, och där man will uthsluta alt hwad som hörer till oeconomiam et politiam civitatis, för den orsaken skull, at det kan wara ändring underkastat, behöfwes ej mera at införa, än allenast det: »hwad I willien menniskiorne skola giöra Eder, det giören I och dem»; hwilken lag är oföränderlig och i alla menniskior implantat. Skulle däremot inwändas, at där alt, som hörer till oeconomiam et politiam civitatis, skulle i lagboken införas, blefwo lagboken alt för widlyftig, så swaras därpå, at hwad som i afseende på wissa omständigheeter till en wiss tijd blifwit restringerat, kan uthelåtas, men ej så andra ordningar, hwilka såsom perpetuelle blifwit utgifne, och fördenskull angelägit, at sådanne införes, på det att man ej annorstädes må hafwa nödigt med beswär dem at efterleta. Det har ochså warit Rijksens höglofl. ständers intention, som klarligen sees af 1783^[2] åhrs rijksdagsbeslut i dess 10 §.

Här står ochså, at twister om servituter i städerne skola immediate af Rådstugurätten uptagas, hwilket både är nytt och betänckeligit, i anseende därtill at beneficium primæ instantiæ därigenom betages, hwarwid en part angelägit är att bijbehålla, ty at han progressu actionis altijd kan få mera uplysning, men den klagande lijkafult [är] säker, då det så kallade nuntiatio novi operis mellankommer.

Om foro arresti är i detta capitel ej något förmält, ej heller huru förhållas skall, då den ena swenska undersåten låter arrestera den andras utomlandz warande ägendomb, hwarom uti Kongl. Maij:tz påbud af åhr 1669 § 7 finnes förordnat. Detta alt lärer ochså förmodeligen wara nödigt att införa.

§ 21 Det här i begynnelsen anföres, rörer särskilte Rätters jurisdictioner; men huruwida det, som här sättes, att ehwad Rätt den bråttzlige elliest hörer under, skall han ändå in foro delicti dömmas, lärer fodra närmare öfwerwägande. Skulle det, som här sättes, antagas, lärer wara nog, där det restringeras till sådanne fall, då någor, som står under särskilt jurisdiction, antingen som hufwudman eller som delachtig interesserar uti någon missgiärning med en annan, som står under allmän jurisdiction, dels till at lijsa mödan med ransakningars afskrifwande och öfwersändande, dels och till att befodra skyndesammare uthslag i hela saken. Men [enär] och detta kan med sig föra åthskillige inconvenientier, lärer wara säkrast, at lämbna hwar Rätt wid sin jurisdiction, och till undwijkande af confusion uti jurisdictionerne, uthsättia hwad som hörer till hwar Rätts jurisdiction.

§ 25. Hwad här införes, där det jämföres med det, som i cap. 1 § 6 Uthsökningsbalcken är infördt, finnes wara en antinomia och emot hwart annat stridande, men tryggast wid det att förblifwa, som här införes, dock så at i ställe för 10 daler silfverm:ts böter, som i förberörde capitel nämbnes, uthsättes 4 eller 5 daler silfwerm:t och at de efter sidste capitel i Uthsökningsbalken ej tillfalla Konungens Befallningshafwande, utan at pars læsa dem enskijlt för sig åthniuter; de böter, hwartill någon fälles, för det at han angrijpit Konungens Befallningshafwande, måge falla Konungens Befallningshafwande till, och ej Hoffrätten efter cap. 32 § 2 i denne Balck, ty at Konungens Befallningshafwande, men icke Hoffrätten blifwit læderat.

§ 26. Här förmäles om särskilte stadgar, och uthsättes ej hwad de innehålla. Men på det ingen må befatta sig med det, som honom ej tillkommer, är nödigt at uthsättias måtte, hwad särskilte stadgar innehålla, ty att hwar och en kan [ej?] hafwa tillfälle sådanne särskilte stadgar sig at förskaffa.

§ 28. Hwad hamnordningarne angå, så äro de ej i denne utarbetade lagbok införde, utan de så wäl som flere andra nödige förordningar däruti förbijgångne. Uppå det sättet är man ej mindre hädanefter än tillförende med ordningar öfwerhopad.

Uthi detta capitel [är] och så förbijgånget att uthsättia, hwarest twister om rustningsrättigheter skola uptagas.

Cap. 11.

§ 3. Där flera stämmas, där bör och hwars och ens nampn uti stämningen införas. Men eij må kiäranden förbindas att kundgiöra hwarthera om stämningen, utan det kunna dhe sin emellan beqvämbligen giöra. Där någon universitas, såsom härad, sokn eller stad uti civilmåhl stämmes, är nog, at nomen collectivum i stämningen införes. Landshöfdingen med häradz- sokne- eller stadzboerne äga förordna den, som på menighetens wägnar swara skall. Är någon annan universitas, som stämmes, war lag samma, och förena de sig sielfwa om den, som på samteligas wägnar swara skall.

§ 4. [a] När någon universitas stämmes, lärer wara nödigt, at den samma niuter dubbelt så lång termin, som här sättes. Stämmes ett helt härad, tå må stämningen landzhöfdingen tillställas. Stämmes allenast en heel sockn, tå må kyrckioheerden pålysa sockenstämma, där stämningen öfwergifwas kan; stämmes en heel stad, tå må stämningen hoos rådstugurätten ingifwas. Är det vacance och rätten således på en tid åtskild; tå må stämningen till borgmästaren lefwereras; men där han ej tillstädes är, åth någon af rådmännerne. Stämmes en heel societet etc., kan stämningen tillställas den, som däruthi förer directionen. Här sättes Stockholm för en särskilt lagsagu, som det och wäl så är uti sig sielf. Men som Stockholm ligger både i Upland och Södermanland, är betänckeligit, at emot härtils wanligit bruk, at prolongera stämningsterminen. Den naturliga skillnaden emellan Upland och Södermanland har warit i Norrström, men för twist skull emellan Upsala stift och Strängnäs stift, till hwilkens stift Stockholms stora kyrkia skulle lyda, skall wara öfwerenskommit, at skillnaden emellan Upland och Södermanland skulle sträckia sig mitt igenom staden, som och råstenen ännu uthwijser, och således Storkyrkian lyda under Upsala stift, därföre och ännu i dag erkiebiskopen, lijkmätigt Kyrckioordningen, præsiderar uti Stockholms Consistorio, då han tilstädes är. När man nu således anseer Stockholm såsom liggiande till hälften i Upland och till hälften i Södermanland, behöfwes ej emot wanligit bruk prolongera stämningsterminen, som länder de rättsökiande till uppehåld.

[b] Här förmäles om stämning, som skier igenom offenteligit anslag på Rättens dör, men förmäles ej, när och i hwilka måhl en sådan edictalcitation må hafwa rum, som dock nödigt är at utsättia. Uti cessions-, separations-, concursprocesser har edictalcitation rum lijkmätigt förordningen af åhr 1687, ty at owist är, om icke flera creditorer kunna wara än de, som nampngifne blifwit. Uti desertionsprocesser, där man ej weth, war den bortlupne makan sig uppehåller, har ochså en sådan stämning efter Kyrckioordningen rum, [c] äfwen och uti missgiärningsmåhl efter Rättegångzförordningen af åhr 1695, § 1, särdeles då man ej weth, hwarest missgiärningsmannen sig uppehåller, hwarwid dock nödigt synes att uthsättia, hwilka de misgiärningsmål måge wara, däruti edictalcitation må hafwa rum, men uti ringare criminalmåhl eller i gröfre, då bekant är, hwar den bråttzlige utom landz sig uppehåller, må ingen edictalcitation brukas, utan stämning den bråttzlige i händer ställas. När och någor giäldbunden rymmer, den kan och igenom edictalcitation instämmas, ehwad bekant är eller icke, hwarest han sig uppehåller. Det är och så wedertagit, at då någor på öfwerhetens avocatorier sig eij infinner, at den samma medelst edictalcitation af Hoffrätten instämmes. Alt sådant lärer wara nödigt domaren till rättelse i denne balck at införa.

§ 8. Uthi foro defuncti sökas arfwingar för giäld, som i cap. 10 § 2 här ofwantill förmält finnes. För det at de skiftat boo, äro de ej berättigade hwar och en till särskilt stämning, utan måge samptelige uti en stämning stämmas, ty at de samtelige representera den dödes person, och så länge någon arfwinge har något af den giäldbundnas qwarlåtenskap, har han ej bättre rätt än den giäldbundne haft, utan bör det till giäldens betalning afstå.

§ 10. [a] I ställe för »bråttmåhl» lärer »missgiärningsmåhb kunna sättias, ty det är swårare än det andra. I bråttmåhl må tilllåtas genom fullmächtig at swara, men icke i missgiärningsmåhl, ehwad processus accusatorius eller inquisitorius anställes, och lärar wara nödigt därom något widlyfftigare här at införa.

[b] Wijd detta capitel lärer och wara nödigt det at införa, at som Citation wärckar litis pendentiam et præventionem, det ifall någor till at förekomma sin creditor, at han ej uti foro executivo på ett rent skuldbref må sökia sin betalning, stämmer honom till domaren och där bestrider sitt skuldbreef och däraf flytande wärckan, det domaren må äga macht at påläggia kiäranden innom l4 dagar at præstera deposition af den bestridde summan, innan at han något i den instämbda saaken dömmer, det kiäranden bör fulgiöra, utan at däremot något beswär anföra eller ware sin talan förlustig.

[c] Wijd detta capitel är förbijgånget att införa, att då en prästman för någon grof missgiärning tilltalas, bör Consistorium därom kundgiöras, och då iniuriæ- och slagsmålssaker wid Cronans räntors infodrande inför rätta företages, bör Landzhöfdingen därom kundgiöras, och då någon saak angående kyrkiodisciplin företages, bör wederbörande präst kundgiöras; men då någon krigsman af landtregementerne kommer i criminalmåhl under allmän rätt att stå, bör han sielf för sin officerare upwijsa stämningen.

[d] Wijd detta capitel är ochså förbijgångit a.t uthsättia, hwilken bör stämmas, då ägotwister sig yppa med kyrkiohemman, med et academiæhemman och med rusthåld.

Lagkommissionens svar.

§ 3. Denne § går allenast derpå ut, at när käranden vil instämma flere personer i omförmälde sak, han då ej nu beswäras thermed at uttaga stämning på hwar och en isynnerhet. Men när en menighet stämmes, så är det en persona composita, och inrättas stämningen ther efter, warandes i gemeen kärandens skyldighet at kungöra stämningen then, som han will kära til, antingen thet skier til hwar och en af them, eller i socknestugan; och elliest är här ej locus at införa, huru de, som således instämmas, skohla antingen sielfwe eller genom fulmächtige i saken swara. Och tyckes altså § wara tilräkelig.

§ 4. [a] Hwad vid 4 § påminnes om härad och sockens instämmande, så äro »thesse [rarissimi] casus, at någon privat them stämmer. Och ther sådant skulle hända, tyckes stämningen antingen wid tinget eller socknestugorna kunna wederbörande kundgiöras eller och landshöfdingen anlitas, at then på predikostolen låta upläsa. Om hwilket alt i lagen ej specialiter kan införas. Stockholms stad har man anset för en särskilt lagsaga, at undvika then olikheten, som elliest skulle existera, om parten bor på Norr eller Södermalm, i anseende ther til at Uplands och Södermanlands lagsagurne mötas mit i staden. Om ej thetta skall observeras, så skulle then, som bor på Södermalm och stämmas til – – – – ting, allenast 3 veckor förut stämmas, men then som bodde på Norrmalm och stämmes til samma ting, prætendars 6 veckor.

[b] Målen hwarwid edictalstämning skier finnes i handelsbalken 16 cap., Rättegångsbalken 8 cap. 2 § samt Giftermålsbalken 13 cap. 4 och 6 §. Alla casus kunna ej i lagen införas, utan kommer af domaren effter föregående lagsens capitel, eller sakens beskaffenhet at thermed förfaras.

§ 8. Lagcommission har tykt wara för swårt, när arfwet är skiftat, at en af arfwingarne skulle communicera stämningen med sine medarfwingar, som kunna wara fjerran från hwarannan skilde.

§ 10. [a] Här talas ej om them som tiltales får hafwa fulmächtig eller ej, utan att i brottmål ej behöfwes stämning, utan att man på Rättens bud straxt bör comparera.

[b] Sådane specielle casus kunna ej i lagen utsättas, uthan ther the existera skulle, som lärer wara mycket sällan, så lärer wäl domaren och executoren finna, huru thermed förfaras skall.

[c] Detta tyckes wara en omgång, och lända till justitiens utdrächt, i det swaranden i brist af sådane reqvisitis, kan söka at undgå att swara i saken, warandes och elliest ej här [fråga], huru och af hwem i saken swaras skall, utan talas här allenast om stämningen.

[d] Then, som will instämma någon sak, måste sielf tilsee, at han söker rätta sakegande; ho den i hwarje sak är, kan här ej utsättas.

Cap. 12.

§ 1. [a] Uti Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2 är infördt, at sedan en begynt sin saak uti någon rätt genom fullmächtig at drifwa, ursächtas han ej af något påkommande förfall. Detta är uthslutit, men där det åter kommer at införas, frågas om samma förfall skola giälla för fullmächtigen, som här upräknade äro. Där sådant tillåtes, kan en saak länge uppehållas; därföre må eij annat förfall för en fullmächtig wara giällande, än det, som kan honom påkomma, medan han på wägen till rätten är, då saken skall företagas, ty ifall andra hinder före existera, kan han därom advertera sin principal, som en annan fullmächtig constituerar, eller sielf in termino sig infinner; men ifall principalen så långt wore därifrån, at han ej uti tijd kan sig infinna, eller annan fullmächtig ställa, kan det deraf befarade uppehåld därmedelst förekommas, at då någor antager en fullmächtig, han uti fullmachten gifwer honom i afseende på tillstötande hinder potestatem substituendi, då den antagne fullmächtigen kan en annan fullmächtig i sitt ställe sättia.

[b] Nu kan så hända, at uti en saak, där flere äro interesserade, en låter företee sine laga förfall och utheblifwer, men de andra i samma saak interesserade sig infinna. Huru då skal förhållas, antingen den skall företagas eller upskiutas, förmäles ej. Skiäligast lärer wara, att saken företages, aldenstund den frånwarandes rätt i saken ej är annan, än de närwarandes, så at hwad de närwarande tala eller swara in causa communi, ej annorlunda är at ansee, än som af en person talat och swarat.

§ 2. [a] At kiäranden, som sig eij inställer wid häradz- och kämnärsrätt, wid lagmans och rådstugurätt, fälles till expensas retardati processus, som här säges, är billigt; men hwad som här förmäles, at kärande eller swarande, som förfallöös borta är, skall böta, hwilka böter i det sidsta capitel förklaras för rättens eensak, synes fodra ett närmare eftersinnande. Rätten læderas icke af någondera partens uthewarande, eij heller lijder den något uppehåld, ty då de tillstädeswarande parter blifwit med domb åtskilde, har rätten att företaga och afgiöra de måhl, däruti entera parten borta är, och således till inga böter befogad, utan i det ställe fast skiähligare, at parten tillärkännas tillräckelige expenser.

[b] Här sättes wäl, at där kiäranden ej kan wid nästa ting å landet eller innom en månad i staden wijsa sijna laga förfall, må honom eij wijdare stå öppet sitt kiäromåhl at fulföllia, hwilket och enligit är med Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2. Men som swaranden uti fölliande § tillåtes att återwinna det, hwar till han dömbd blifwit, ehwad han wijsar laga förfall eller eij, så lärer ej wara oskiäligit, at kiäranden samma beneficium åthniuter, hälst sedan han betalt expensas retardati processus, hwartill han fäld blifwit, hwilket ochså är enligit med den process, som i cap. 4 § 1 Skiepmålabalken Siölagen finnes.

§ 3. [a] Här står, at då swaranden utheblifwer, sedan wijst blifwit, at han i laga tijd fådt stämning, må domaren dömma i saken, efter ty som sanning theruti uthletas kan, hwilket är det samma, som i 1695 åhrs förordning .står, at i saken skall dömmas efter dess beskaffenheet. Men för bättre tydligheet skull lärer wara nödigt detta at tilläggia, at innan domaren dömer den frånwarande in contumaciam, det sådant ej skier utan bepröfwande, at den instämbde saken och utheblifwande parten står under den jurisdiction, dijt han stämbd blifwit, sampt i fall kiäranden hwarcken med fulla eller halfwa skiäl gitter fultyga sin talan, utan dess skiäl finnes aldeles ogille, at swaranden ej med något betungas, emedan sielfwa saken swarar för honom, som orden i cap. 4 Skiepmålabalken Siölagen lyda, dock så at kiäranden i det fall lämbnas beneficium appellationis. [b] Nu händer ibland at den, som bor under annan jurisdiction, uppå hwilken stämning blifwit tagen, infinner sig wid rätten, men nekar, at han stämbd blifwit. Kiäranden upwijser attest af twenne wittnen, som i hans foro domicilii boo, at de öfwerlefwererat honom stämningen. Men han nekar ändå, wettandes at de åberopade wittnen icke kunna inom tings eller rättegångstiman sig inställa. I sådan händelse är ej annan uthwäg, än at de åberopade wittnen, antingen å nästa tings- eller rättegångstijma, eller inför den rätt, där dee boo, förekallas, och så wida swaranden ej något laga jäf emot dem har, tillåtes deras attest beswärja, och swaranden sedan, på det han ej må eludera den på sig en gång tagne stämningen, ansees såsom contumax och fast än han sedan sig till swars infinner, ändå föruth in contumaciam dömmes, och sedan uppå fölljande ting eller föresatt rättegångstijma hafwa frijheet dommen att återwinna, lijka som om contumaciæ måhl här infördt blifwit, och således kan den nys påfundne chicanen motas.

[c] Det plägar ochså ibland hända, som här är förbijgånget, at swaranden sig wid rätten infinner, och oachtadt honom blifwit pålagt at swara, undandrager han sig ändå detsamma. En sådan är ej annorlunda än som contumax at ansee, och kan med god skiäl in contumaciam dömmas, sampt i fall han ej däremot appellerar, lämbnas ex petiorio den falte dommen at återwinna på samma sätt, som sagt är om den, som stämning försitter.

§ 4. Här lämbnas den, som wunnit en contumaciædomb, därpå at sökia utmätning, hwilket och enligit är med 1695 åhrs Rättegångsförordning; men det därpå fölljer, at den, som innom den föresatte tijden för fattigdomb ej årckar fullgiöra dommen, har macht ändå at sökia återwinning, involverar såsom at praestandum, at innan någon må sökia återwinning, bör han först fullgiöra dommen. Där detta skall fullgiöras, blifwa eij många återwinningar uti contumaciædommar. Kan och hända, at den, som frånwarande blifwit dömbd, haft laga förfall, hwaraf detta præstandum förswinner. Lärei' således wara både billigast och säkrast, at den, som wunnit, lämbnas in foro executivo sökia fulgiörandet af dommen, där den, som tappat, eij wiser därsammastädes, at han haft laga förfall, men aldrig at påläggia honom såsom at præstandum at fulgiöra dommen, innan återwinning sökes, och annorlunda lärer ej härtils uti foro wara practicerat, eij heller nödigt at giöra rättwijsans sökiande alt för swår, hälst som den, hwilken blifwit in contumaciam dömbd, för det at han första gången uteblifwit, måste efter den fälte dommen betala expensas retardati processus, där han eij wijser, at han haft legitima impedimenta eller laga förfall.

§ 5. [a] Det, som här säges om swaranden, kan ochså lämpas till kiäranden, där han in termino utheblifwer. [b] Men där den twistige summan war appelabel, och wad således tillåteligit, förmäles ej, huru förhållas skall. Dommen, som är fäld uti instantia appellationis, går wäl därpå till execution; men där någondera, till at ärhålla sakens uptagande af nyo, ärbiuder sig till at wijsa laga förfall, frågas, om och när och hwilkendera sådant må tillåtas.

[c] Blifwa både kiäranden och swaranden uti instantia appellationis borta, det kan så wäl, som det appellerade målet uti dombboken införas, och hafwe sedermera ingenthera macht det att qwällia, med mindre at innom förelagd tijd bewijses, at den ena wåldsamlingen hindrat den andra ifrån rätten och således begge utheblifwit.

[d] Med wäxel-, siörätts- och uthflytningstwister, som immediate uptages i rådstugurätten, kan, där endera parten utheblifwer, förhållas likasom uti den första instantien, doch så at execution på den fälte dommen utan inwändning fortsätties.

§ 7. [a] Där dom ej må fällas uti första termino, därtill häradzsyn blifwit stämt, utan enthera parten utheblifwer, utan at därtill företee laga förfall, så är billigt, at den utheblifwande till det ringaste fälles till expensas retardati processus. Företeer han sina laga förfall uti den andra termino, då syn ej upskiutes, utan domb fälles, gånge dhe ådömbde expencer åter, där han winner; men där han tappar, blifwe samma expencer ståendes med tillökning af expencer för den samma terminen, då synen hålles. [b] Är någor borta ifrån lagmanssyn och ej låter förethee laga förfall därtill, då må den ej till annan termin upskiutas, utan syn för sig gå, och därpå ådömmas. [c] I detta capitel är förbijgångit at utsättia, huru för-hållas skall, då flera äro interesserade uti en twistig saak, och den ena kommer tillstädes, men den andra blir borta, eller insänder bewijs öfwer sitt laga förfall. I sådan händelse, efter som den frånwarande och den närwarande repræsentera en person, lärer ej wara nödigt at giöra upskof i saken, utan må den afdömmas, aldenstund i fall emot dom men appelleras, den närwarandes appellation kommer den frånwarande till godo, och begge kunna därpå lijka fullt conjunctim fullföllja saken uti instantia appellationis, då saken dijt kommit.

[d] I detta capitel förmäles ej heller, huru förhållas skall, då någor i criminalmåhl instämbd utheblifwer. Uthi cap. 11 § 10 står wäl, at då någor i bråttmåhl stämbd ej tillstädeskommer, tå må han hämptas, men som bötesmåhl ochså äro bråttmåhl, doch alla bötesmåhl ej af den beskaffenheet, att den stämbde bör hämtas, så lärer wara nödigt, at dommaren till rättelse en tydelig skillnad häruti införes. Lijkaledes är nödigt att införa, huru contumacia i matrimonialtwister skall ansees.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Här talas om sielfwa principalernes förfall; och kan ej nekas, at samma förfall kunna gälla för fulmäcktigen som för principalen, hwilket uppå domarens ompröfwan ankommer.

[b] Specialia, hwarom här påminnes, kunna ej i lagen utsättas, utan ankomma på en beskedelig domares bepröfwande.

§ 2. [a] Böterne för then, som ej inställer sig wid upropet, grunda sig på 1695 åhrs processordning och äro för den despect, som rätten genom partens uteblifwande skieer.

[b] Laga förfall fordras ej widare att käranden skall wisa, utan så är, at han will slippa at ersätta swaranden kostnaden, elliest är § klar, at han äntå får [genom stämning till nästa] ting fulfölja saken.

§ 3. [a] I 10 cap. 11 § af denna balk står, at ingen sak utan i dess rätta foro får uptagas, och altså behöfwer det ej å nyo här införas; likasom icke, efter kärandens påstående, utan efter sakens beskaffenhet samt skäl och bevis dömas skall. [b] Den är specialis casus; kan ej eller i lagen införas, utan domaren måste efter omständigheterne deröfwer sig besluta. Kunnandes man ej gifwa anledning, at i så beskaffad sak skall dömas in contumaciam, hwarigenom processen mera skulle ställas i widlyftigheet [än förkortas], utan kan den, som i saken obefogad ändring giör, anses med böter och expenser.

[c] I denne casus är ingen twifwelsmåhl, at ju domaren dömmer en sådan in contumaciam.

§ 4. Sista orden i § 3 wisa, at den, som wunnit, får söka utmätning å sådan dom, och at det ej är således något præstandum för den, som tappat, at fulgiöra domen sielfmant. Therföre kan så mycket mindre then meningen i 4 § till then, som fattig är, therhän förtydas. f

§ 5. [a] Meningen af § är sådan, at om kiäranden uteblifwer, är förre domen fast. [b] Wadet tillåtes ej, der summan ej är appellabel, se 25 cap. 7 §. Laga förfall gälla så här som i andre måhl, men § handlar om dhen, som förfallolös blifwer borta.

[c] Blefwe begge parterne ute, så följer af sig sjelft at underrättens dom står fast.

[d] Såsom desse saker af rådstugurätten immediate uptagas, så följer deraf, at samma proces med contumacie måhl der måste brukas, som i första instantien härwid, doch observeras i växelsaker thet, som vexelstadgan innehåller, at then, som härför lagsökes, bör straxt ställa borgen eller säkerhet, eller träda i arrest.

§ 7. [a] § är klar och ses deraf, at när syn andra gången är utsat, som för sig går, och då tillika dömes om expencerne, nembl. så wäll de, som wid den första upskiutne synen som den senare wärkstälte kunnat påstås.

[b] Man tycker, at lagman bör ochså upskiuta syn, när parten första gången ej tilstädes är, efter som parten wid sielfwa synen måste förete sine råmärcken och skiäl. Men försummar han then andra gången utsatte synen, må han skylla sig sielf.

[c] Detta måste pröfwas efter omständigheeterne af dommaren; ty om den närwarande äger största deelen i saken och bäste kundskapen derom, synes saken kunna afgöras. Elliest är best, at den upskiutes.

[d] 10 § wisar at i brotmål när then som käris til, ej på rättens bud tilstädeskommer må then til rätten hämtas. Samma beskaffenhet är med matrimonialsaker och andre pastorelle saker, hwari ej slut kan giöras, innan begge parterne blifwit hörde.

Cap. 13.

§ 2. Hwad obeskiedeligit jäf må heta, det ankommer på domaren, och som de häruti satte böter äro rättens ensaak, synes de således kunna modereras, at i ställe för tije daler sättes en daler, i ställe för tiugu daler twå daler, och i ställe för fembtijo daler femb daler. Parter kunna snart retas till att fatta misstankar om dommaren, och måge fördenskull böterne lämpas efter deras swagheeter, så at de därigenom ej utharmas.

§ 4. Här står, at ej må domare i öfwerrätt jäfwas iden saak, därutinnan dess son eller måg i underrätten dömt, utan så är att de för embetes brått där lagligen anklagade warda; men som – – – mycket nära sammanbinder föräldrar och barn, och ofta kan hända, att underdomaren så dömt i den saak, hwarom twistas, at han förtienar därföre under tiltahl at ställas; altså och på det sådant ej må hindras, lärer det, som här förkastas, ej annorlunda än för skiäligt jäf kunna ansees.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Man tycker, at desse böter ej äro för dryga för parten som obeskiedeligen jäfwar dommaren, emedan sielfwe domareembetet dherigenom lider.

§ 4. Som domaren afswär al wälde och des utan saken ej är hans egen, så tyckes intet hinder wara i wägen, at ju faderen må sittia domare i öfwerrätt öfwer then sak, som hans son wid underrätt afdömt.

Cap. 14.

§ 1. [a] Här säges, at i den första och andra instantien böra rättegångstwister munteligen föras, men wärckan däraf förswinner medelst det, som efter fölljer, nämbligen: där sakens wickt och widlyftigheet, eller andra omständigheeter ej fodra, at det skrifteligen skier. jag har uti ett inlagt memorial, som blifwit remitterat till lustitiædeputationen både tydeligen och widlyfteligen anfördt, at där widlyftigheter uti rättegånger skola förkortas, och parter i deras stridigheeter till skyndesampt slut förhielpas, måtte skriftwäxlingar hädanefter både i de twenne första instantier, jämwäl i öfwerrätterne afskaffas, och i det ställe den i forna tijder här i rijket antagne, men sedermera uhr bruk komne process återställas, så at alla rättegångstwister munteligen föres, lijkasom ännu skier wid häradztingen, då kiäranden korteligen föreställer speciem facti, tillijka med sitt påstående, och där swaranden sådant nekar, föreställes witnen och documenter, som straxt examineras, och därpå dömmes. Hwaremot då appellerat blifwit, upwijser kiäranden uti instantia appellationis den fälte dommen, och anförer munteligen sine gravamina, därpå den andra parten äfwen munteligen swarar, och domaren efter sakens öfwerwägande slut däruti fattar. Uppå hwilket sätt alla af parterne hemma uptänckte chicaner förswinna, och rättegångssaker till skyndesammare sluth kunna befodras, än nu skier, då widlyftige skriftwäxlingar i bruk äre. Uti hwilket alt jag refererar mig på mitt ingifne memorial, som är remitterat till justitiædeputationen, däruti de inkast, som emot den gambla swänska processens återställande kunna giöras, äro uptagne och beswarade. Men det är och blir wist, at ehwad uthwägar måge uptänckias, kunna aldrig rättegångs widlyfftigheeter förkårtas, där icke skriftwäxlingar afskaffas och i det ställe munteligit föredrag återställes, lijka som ännu på häradztingen skier. [b] Men om ändteligen skriftwäxlingar skola bijbehållas, är högst angelägit, at sådant ej introduceras wid landzrätten, utan blifwer allenast wid stadzrätten, dock ej så at det restringeras till en skrifft på hwardera sijdan, som här säges, utan att replica och duplica hädanefter, som ännu brukeligit är, tillåtes, aldenstund där eij genswar tillåtes på swar, kan eij domaren ärhålla tilräkelig kundskap om saken.

§ 2. [a] Där sättet [är?] at rationer genom skriftwexlingar skola fortsättias, är uprop nödigt, som här uthsättes. Men det, at saken ej skall företagas, då parten på första comparitionsdagen sig infinner, är emot Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 2 och 12, och länder till justitiens uppehåld. [b] Försummar någondera parten fölljande uprop eller kommer oberedd tillstädes, så må wäl därföre bötas, men samma böter ej tillfalla dommaren, ty at han ej lyder, utan wederparten, och måge samma böter i dommen öfwer hufwudsaken honom tillärkiännas.

§ 3. De böter, som här utsättes, måge aldeles intet tillfalla domaren, utan parten i domen tillärkiännas.

§ 4. Den här pr[ä]tenderade vidimation, som ochså i den nya taxan blifwit infördt, är aldeles onödig, aldenstund ingen domb fästes på copior, utan på originaler, och är således detta en ny gravation för parter, som dessutom äro nog graverade.

§ 5. Här står, at ej må något inblandas i parternes inlagor, thet till saken ej rätteliga höres, wid böter af 5 daler, 10 daler eller och mera, som domaren skiäligt bepröfwar. Där rättegångssaker finge munteligen ageras och någonthera parten i sitt tahl eller swar något inblandade, thet ej till saken rätteligen hörer, så kunde domaren straxt warna honom, at sådant ej hörde til saken, deraf parten hade anledning sig straxt at rätta, utan at falla till böter; men då skrifteligen ageras, kan lätt hända, at en part i sin inlaga införer det, som ej hörer till saken, i mening at det hörer till saken, kunnandes han, såsom blind i sin egen saak, ej så wäl därutinnan giöra skillnad, som dommaren. Nu nekas wäl ej, at onödig widlyftighet och särdeles det, som till saken ej hörer, icke må i parternes inlagor inflyta, aldenstund tijden med dess upläsande uthdrages och justitien således uppehålles, men af parternes felachtigheet sins emellan, må ej domaren hafwa någon fördeel, utan där böter skola i detta måhl ärläggias, bör parten, som af uppehållet lidit, dem åthniuta, och uti expenserne, som han winner, inslås. Det wore ock äfwentyrligit at låta sådanne böter tillfalla domaren, icke allenast i anseende därtill at de här utsättes nästan för höga, utan och lämbnas domaren dem at förhöga til mera.

§ 6. [a] Uthi rättegångar, som medelst skriftwäxling föres, är den här införde widlyftighet oumgiängelig, men med böter må ej domaren ricktas utan dömme af saken, då den uthsatte terminen förflutit.

[b] Hwad här förmäles om protocolls upläsande och justerande är billigt, allenast det där tillägges, at sådant skier straxt, emedan alt är i friskt minne, så hoos domaren som hoos parterne.

§ 7. [a] Missfirmer någor sin wederdeloman inför rätta, så är skiäligt, at han därföre böter. Men at domaren skall allena behålla böterne, som 1695 åhrs Rättegångsordning innehåller, är emot cap. 43 Tingmålabalken LL, och fördenskull skiäligt, at om de ej måge gå till treskiftes, som fordomb, måge de dock gå till tweskiftes, hälften åth rätten och hälften åth den læderade parten, [b] allenast at desse böter ej högre sträckia sig än till tije daler silfwerm:t, där han de fälte oqwädinsord, som å heder eller ähra gå, genast rättar och återkallar, för andra och ohöfwiske och förachtelige ord eller åthäfwor, allenast till femb daler, hwilcken distinction finnes uti cap. 60 § 6 Missgiärningsbalken, och här fuller giord är, men ej så tydeligit, at icke kan hända, at det förre och mindre kunna tagas lijka.

[c] Här står at den, som talar eller skrifwer wanwördeliga emot domaren, skall böta dubbelt eller och högre, alt som domaren där det skiedt är, skiäligt pröfwar, sampt giöra offentelig afbön. Detta synes böra limitteras 1:o) där domaren retar parten, och emot domarereglorne i den 22 och 23 § icke talar sacktmodeliga med den, som för rätten kommer, utan warder på honom wred, och giör sig således för honom misstänckt, 2:o) där domaren icke retat parten, utan parten af sielf tagen ondska talar eller skrifwer något wanwördigt emot domaren, at domaren ej lämbnas efter egit behag at förhöga böterne, aldenstund de äre rättens ensaak, utan at et wist quantum föresättes, där öfwer han aldrig må gåå, men wäl där under, sampt 3:o) då parten fälles till böter, må han ej fälles till afbön, ty at då han för sitt brått uthståt sitt straff, är intet öfrigit, som han har at afbedia.

§ 8. De böter, som här utsättes, må ej domaren, utan parten åthniuta, och i de expenser, som honom tillägges, inräknas, men ej må några grader, utan till ett lijka quantum sättias, efter som upsåtelig osanning är lijka skadelig, ehwad för domstohl den framföres före.

§ 9. Iuramentum calumniæ eller som det här kallas wrångoed, ansees här wäl som ett medel at få sanningen fram i twistige måhl, och där det kunde hafwa den wärckan, borde det brukas icke mindre i den första instantien, än i de högre instantier. Men som ändamålet ej stådt därmed at ärhållas, utan sådanne eder fast mera warit ett missbruk af Gudz nampn; altså lärer wara bäst sådanne ifrån främmande domstolar först låntagne eder, aldeles at uphäfwa, hälst som domaren, där omständigheterne så fodra, har macht at påläggia wärjemålsed, som både i Gudz och Sweriges lag är grundadt.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] At aldeles afskaffa skriftwäxling wid rätterne, låter sig ej göra, besynnerlig i de saker, som äro widlyftige, och bestå af månge punckter, såsom i arfskaper och liqvidationsmåhl, helst elliest hwad parten skulle dictera til protocollet i sådane saker, skulle taga bort tiden för domaren, och protocollet blifwa äfwen så widlyftigt som skriffterne, hwilket [jämwäl skulle?] justeras och således å nyo förorsaka tidspillan. [b] Domaren kan höra parten munteligen, om han har nödig mera uplysning och elliest tillåter § 2:ne skriffter å hwarthera sidan i wichtige saker.

§ 2. [a] Om § nogare påses, finnes at den ej strider emot 1695 åhrs processordning; ty här handlas om swaranden, som in termino comparitionis är tilstädes, men wid nästa uprop försummar at ingifwa dess exception. [b] Som det är en despect för domaren, när parten upropet försummar, så tyckes böterne honom böra tilkomma, hwilket och härtils warit wanligit. Vide 1695 åhrs procesordnings 24 §, circa finem.

§ 3. Sådane böter hafwa altid warit rättens ensak.

§ 4. Allegaterne, som acten bifogas, böra wara vidimerade, om de skohla äga witsord, helst originalerne ej framwisas, utan at domaren eller contraparten det äskar.

§ 5. At widlyftigheet hämmas i skrifwande, lärer finnas ganska nödigt, och at den, som deremot bryter, bör plichta, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 4 § circa finem.

§ 6. [a] För parten tyckes drägeligare at böta, om han försummar conferencen, utan at han skulle första gången mista straxt den förmon at blifwa hörd. Thesutan torde domaren til sin egen uplysning desidererat förhöret.

[b] Protocollet kan ej altid så straxt wara färdigt, at det för parten kan upläsas.

§ 7. [a] At böterne tilfalla domaren grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22 § samt 24 § in fine. [b] 1 § står klarligen: som brottet är till.

[c] Præsumtion är altid för domaren, at han beskiedeligen skickar sig i ämbetet, och det, som utsat är, at böterne i thetta fall skohla fördubblas, samt afböön skie, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22

§ 8. I 1695 åhrs Processordning finnes, at böterne äro större eller mindre, alt som domstolarne äro til. Och som på första instantiens dom ej följer deposition, så är och billigt, at den, som will för leda Hofrätten, bör mera plichta än then, som thet tilbiuder wid häradsrätten.

§ 9. I § står tydeligen, at wrångoed ej pålägges, [utan] ther sanning ej annars utletas kan, och elliest grundar sig thenne § på Kl. M:ts resol. på Göta Hofrets [memorial] af den 16 Octob. 1723.

Cap. 15.

§ 2. Det här står, at ingen må brukas till fullmächtig, som af rätten ej godkiänd är, och lof därtill fådt, inskränker den naturliga frijheeten at få anförtroo sin saak åth hwilken en will, hwaraf ett monopolium för godkiände advocater existerar, de rättsökiande till gravation. När en enfalldig och i civillag oförfaren part den saken sielf angår, för Rätta kommer, kan han ej afwijsas, utan då domaren giör sig noga underrättat om sielfwa facta, hwaraf actionen sitt uhrsprung har och håller parten wid dess föredragande uthi naturlig ordning, sampt hörer den enas påstående och den andras swar, felas ej, at där domaren har samma egenskaper, som här fodras af en advocat eller fullmächtig, nämbligen at han är ährlig och redelig och lagfaren, det han ju rätteligen må kunna afgiöra saken, ehuru oförfaren sielfwa parten är uthi civillag. I det anseende kan ej heller en part wäl betagas at betiena sig af hwilken fullmächtig han will, fast än samma fullmächtig eij är så lagförfaren, allenast at han giordt sig underrättat om sielfwa facto, ty at præsumtio är, at domaren sielf weth lag och förordningar, och hwad processen angår, däruti är hans skyldigheet at påminna parten. Uthi forna tijder, då rättegånger blifwit munteligen förde, finner man ej mycket om advocater och fullmächtige. Men så snart sättet, att igenom skriftwäxlingar föra rättegånger, blifwit wid domstolarne utanifrån infördt, hafwa och advocater fölgt med, hwarunder som domarens beqwämligheet och advocaters fördehl berodt, står den däraf tijmande omkåstnad ej att afböjas, med mindre at det gambla sättet at munteligen föra rättegånger åter införas, hwarom mitt till justitiædeputationen remitterade memorial förmäler. Skulle sådant eij bijfall finna, så är dock angelägit, at ej något monopolium eller skråå för advocater inrättas, uthan hwar rättsökiande lämbnas frijheet at antaga den till fulmächtig, som han har bästa förtroende till, utan att wara bunden till någon af ordinarie advocater.

Här står ochså, at dem, som äro i Kongl. Maij:ts och Cronones tienst, tillåtes, at wara fullmächtige i rättegångstwister, dock med den limitation, som Kongl. Maij:ts resolution af åhr 1723 § 4 innehåller. Detta synes fordra ett närmare eftertänckiande, ty at nästan omöjeligit är, at någor kan wårda private rättegånger, med mindre at icke något försummas af den publique beställning, hwaruti han sitter, ehwad præcautioner däremot tages.

§ 4. Härwid eller och wid föregående § kan och införas, at präster som fullmächtige ej måge drifwa rättegångssaker, widare än i de måhl, hwarom Kyrkioordningen i cap. 19 § 22 förmäler.

§ 5. [a] Här lärer och så kunnat införas hwad fiscalers giöromål må wara, sampt hwad de wid sitt ämbete böre i acht taga. [b] Men det här står, at skattebonde må i jordatwist sielf fullmächtig taga, är likasom wille man insättia: Frälseman må i jordatwist sielf fullmächtig taga, hwilket aldrig hwarcken frälseman eller skattebonde warit bestrit. Och på det ingen må häraf taga anledning at bestrida skattebonde i andra mål at taga sig fullmächtig synes bäst, detta at uthlåta.

§ 7. Där fullmächtigen i händelse af hastigt påkommet laga förfall ej tillåtes att substituera en annan i sitt ställe, hwarom wid cap. 12 § 1 är påmint, kan lätteligen däraf uppehåld förorsakas.

§ 8. På det at ej något uppehåld må förorsakas ex reassumptione processus, när principalen dör, lärer Wara bäst, at den, som uthgifwer fullmacht, inrättar den för sig och sina anhörige. Willja de den återkalla, det må stå dem fritt, allenast att intet uppehåld förorsakas.

§ 10. Det här står, at ej på någon inlaga må dömmas, där den ej satt sitt nampn under, som skriften författat, är eij annorlunda at ansee än för ett medel, at befodra advocaters inkomst, hwilket aldrig må tillåtas. Det är för swårt, då enom förmenas munteligen at uthföra sin saak, att ej emottaga hans inlaga, utan concepisten den jempte honom underskrifwit, hwilket ej annat är, än at bringa honom uppå omkåstnad, den han ofta kan undgå, i det at dess skyldeman, wän eller bekant kan upsättia för honom en inlaga, det han ej giör, där han skall sitt nampn där undersättia, utan låter honom häldre gå omkring och sökia någon advocat, som för penningar skrifwer, och jempte honom sitt nampn där under sätter.

§ 11. Wille principalen upsäija sin fullmächtig, hafwe macht därtill, dock bör han hålla honom skadeslöös.

§ 12. Här står, at då emellan principalen och fullmächtigen ett wist aftahl om arfwodes löhn är giordt, förblifwer därwid. Men förmäles ej, huru därwid förhållas skall, när principalen förlijker sig med sin wederpart, utan at afwänta domb, huru då med arfwodeslönen förhållas skall. I sådant fall bör arfwodelönen lijka fult efter aftahl uthbetalas, ty principalens transaction med sin wederpart kan eij bryta det aftahl, som med fullmächtigen är giordt, så wida icke något feel eller hinder på fullmächtigens sijda emellan kommit, som föranlåtit principalen med sin wederpart at transigera, då den uthfäste arfwodeslönen kommer at modereras. Men grundar sig aftahlet om arfwodeslön uppå fulmächtigens försäkran, at principalen skall winna, i hwilket afseende arfwodeslönen blifwit förhögd, och fulmächtigen på sån sida wijst all flijt, niute fullmächtigen den betingade arfwodeslönen oafkårtadt, då principalen uthi fullmächtigens frånwaru eller honom owitterligen transigerar med wederparten. Skier transaction uti fullmächtigens närwaru eller honom witterligen, och principalen igenom förlijkning ej ärhåller alt hwad fullmächtigen honom försäkrat, så må ej heller fullmächtigen mera niuta, än dess förtiente salarium, men eij något såsom palmarium, quod victori ex ergo debetur. Där fullmächtig, med hwilken wist aftahl blifwit giordt om arfwodes lön, innan den antagne rättegången blifwit till ända förd och afgiord: då må arfwodeslönen, den dess efterlämbnade anhörige fodra, modereras till det skiäligt är.

Transigera principal och fullmächtig om quota litis, det må fast stånda, ty at hwar må giöra i sin saak, som han för sig nyttigt finner.

§ 14. Hwad här stadgas om ärolöös, lärer skiäligen kunna uthslutas, ty ärolöös är föga bättre än bannlyst, med hwilcken ingen må umgiänge hafwa. Och som straff eij må så inrättas, at någor må wara såsom lefwandes död, ty at därmedelst uthestänges en sådan ifrån bättring, och af brist at få bruka ärlige näringsmedel, måste förfalla uppå olofliga medel, både sig och andra till skada, så lärer det uthsatte straffet wara nog, utan at dömma honom därofwanpå til ärelöös, allenast det därtill lägges, at han sedermera ej må få wara fulmächtig uti någon rättegångssaak.

§ 15. Utaf det at rättegånger drifwas medelst skriftwäxlingar, och hwar och ens tijd eij tillåter, att den ena tijden efter den andra gå och passa up wid rätterne, ofta är och det, at ens wilkor eij tillåter att leija någon annan i sitt ställe, utan skickar en sådan åstad, som han kan; så synes nästan för swårt at i slijkt fall skall någon beläggias med böter, då ej pröfwas, at rättegången därigenom uppehålles. Men at ingen må för sig upskicka öfwermaga, det är skiäligt. Andra måge tålas och i anseende till det at ingen kan hindra dem att tala och swara i sina egna, kunna de eij ansees för otienliga persohner, at för någon annan ingifwa en skrift.

§ 16. Alla de här införde böter måge afskaffas, och i det ställe tilläggias den parten tillräckelige expencer, som blifwit lagförd af den, som ingen talan äger i saaken.

Lagkommissionens svar.

§ 2 §. syftar på at utestänga oärlige, oförståndige och sådane advocater, som uphettssa enfaldigt folck til trätor.

§ 4. Tyckes wara onödigt, effter som man nästan aldrig sett någon präst advocera för andra, och thesutom hörer thetta til Kyrckioordningen.

§ 5. [a] Om fiscalers ämbete kan ej specialiter i lagen införas, utan han rättar sig efter sin instruction och fullmacht. [b] Att i lagen står, thet skattebonde må sigh fullmächtig taga i jordetwist, tyckes ej gifwa anledning til thenne argumentation, utan wisar, at skattebonden ej må förbiudas at altid hafwa därwid cronobetiente. Och som i 20 cap. § 3 är præceverat, at bonden ej må förlika bort någon skattskyldig jord; så tyckes Cronan eller ränteägaren derigenom wara säker om sin rätt.

§ 7. At lämna alle fulmächtige protestatem substituendi tyckes wara betänckeligit.

§ 8. Lagcommissionen har tyckt wara bäst, att när hufwudman dör, arfwingarne gifwa ny fulmacht, innan saken fulföljes, efter hända torde, at de willia afstå med en sådan rättegång.

§ 10. Thet är så mycket nödigare, at concepisten sätter sitt namn under skriften, hwilcken han för enfaldigt folck författat, som man elliest ej kan få rätt på then, som anstötelige skrifter upsatt; har sin grund i 1695 års Processordnings 10 §, in fine.

§ 11. Fulmachten kan ej sträcka sig längre, än så länge principalen will bruka then antagne til fulmächtig. Och thetta additement lärer således ej wara nödigt.

§ 12. Sådana specialia kunna ej införas i lagen, utan thetta ankommer på domarens ompröfwande, om twist derom blifwer.

§ 14. Som thetta är en grof giärning och et purt bedrägeri, så tyckes han förtiena at wara ährolöös.

§ 15. Denna § grundar sig på 1695 åhrs Processordning 20§ circa finem.

§ 16. Som han will förleda rätten til at döma i then sak, theruti han äger tala, så skier rätten äfwen dheruti förnär, och therföre böra böterne wara rättens ensak. Genom skadan fylles contraparten.

Cap. 16.

§ 1. [a] Till det här står, at då exceptio declinatoria fori giöres, bör domaren gifwa sitt utslag däröfwer, lärer wara nödigt det at tilläggia, at domaren ej i samma utslag binder parthen att swara, och betager honom därmed dess exceptiones dilatoriæ, dem han eij kunnat anföra, medan comptentia fori eij warit faststält.

[b] Det här sättes, at parten lämbnas at förklara sitt missnöije, innan nästa dagen till ändagådt, länder till justitiens uppehåld uti de foris, där rättegånger munteligen föras, ty at häradzting, där munteligen ageras, kan wara till ända, förrän de föresatte fatalia till ända luppit, och må [fördenskull uti första instantien på landet missnöije straxt förklaras, och den här uthsatte prolongation, lämbnas till de rätter, hwarest skriftwäxlingar och den deraf flytande widlyftighet äro i bruk.

[c] Där något, som här uthsättes, af den missnögde försummas, må hwarken 20 daler eller mera bötas, och domaren hemfalla, som af detta uppehåld eij lijder, utan inslås i de expenser, som den winnande parten uti hufwuddommen tillärkiännes.

§ 2. [a] Det här sättes, at den, som ohemult klagar öfwer rättens uthslag de competentia fori, skall böta 30 daler eller och mera, som saken är till, lärer fodra ett närmare öfwerwägande. Hoffrätten har sin lön, på det at den samma skall afgiöra de till Hoffrätten hörande beswär, och må fördenskull ej hafwa någon fördehl af twistande parters fehlachtigheeter, då samma fehlachtigheeter ej röra Hoffrätten, utan i det ställe är skiäligare, at den lijdande parten tillärkiännes expensers tillräckelig ärsättning.

[b] Utaf det at ej blifwit i denne balk infördt, hwilka de måhl äro, som i anseende antingen till personen eller till sielfwa saken höra till särskilta fora, kan lätt hända, att uti twister de competentia fori, kan så wäl domaren som parten sig försee, hwilket och orsaken är, hwarföre beswär emot sådanne uthslag tillåtes at anföra. Är fördenskull nödigt at till allmän rättelse något wist i denne balk införes, och där något twifwelachtigt däröfwer förekomme, at sådant efter föregången communication med andra så kallade särskilte jurisdictioner afgiordes.

§ 3. Exceptio plurium litis consortium har afseende icke allenast på swaranden, då han sökes allena uti en saak, som flera angår, hwarom här förmäles, utan och på kiäranden, då han will tala i en saak, däruti han icke allena, utan flera med honom äro interesserade, hwarom här ej förmäles. Och som denne exception mäst är giällande uti causis individuis, men ej så uti causis dividuis, så lärer wara nödigt, at domaren och parter till rättelse uthsättes, hwilka måhl äro af den beskaffenheet, at flera måge stämma eller stämmas, eller eij, och då sådant uthsättes, kan det uthslag, som däruti fälles, upskiutas at däröfwer föra beswär, till dess hufwudsaaken ordinaria via till öfwerdomaren kommer.

§ 4. [a] Till at förekomma widlyftigheet, lärer wara nödigt at den, som har några upskofsinwändningar eller exceptiones dilatorias, dem samme munteligen föredrager, fast än hufwudsaken tillåtes medelst skriftwäxlingar at utföras, äfwen i de måhl, som i Hoffrätten immediate uptages, på det at tijden medelst skriftwäxling däröfwer icke utdrages, utan där exceptiones dilatoriæ förkastas, och den dem anförer, fälles at contestera litem och directe i saken swara, hufwudtwisten så mycket förr må slutas och till afgiörande komma, [b] med mindre, at någon exceptio præjudicialis blifwit anfördt, som är af den beskaffenheet, at en annan sak bör föregå den instämbde saken, såsom till exempel en stämmer annan för åwärckan på sina ägor, den stämbde swarar, at den öfwerklagade åwärckan är på hans egna ägor, hwaraf fölljer, at då rågången är stridig, i det at antingen ingen rågång finnes, eller at hwar för sig upwijsa en särskilt rågång, bör twisten om äganderätten lämbnas till afgiörande, innan at det instämbde måhlet angående åwärckan kan till afgiörande företagas; därföre och då exceptio præjudicalis finnes af den beskaffenhet, at den ena saken kan giöra den andra något præjudiciiim, må eij den stämbde fällas at contestera litem, utan först afwäntas hwad slut må blifwa uti quæstione præjudiciali, så wida en redig process i rättegångsmåhl må bijbehållas. [c] Men när någon, som stämbd blifwit, har exceptiones peremtorias, eller sådanne inwändningar, hwarmed han menar sig kunna aldeles afskiära sin wederparts talan, må han dem eij anföra, såsom dymedelst at undgå contestationem litis, utan sådant ansees, såsom lis wore contestata, och directe swarat i hufwudsaken, därpå dom må fällas, ty där annars skier och då någor införer exceptionem peremtoriam i hufwudsaken, och därjemte uthlåter sig, at han eij will contestera litem, fölljer deraf, särdeles då den anförde excepto peremtoria ej pröfwas tillräckelig, at domaren måste först dömma de contestatione litis, och sedan dömma i hufwudsaken, hwilken widlyftigheet kan förekommas, då exceptio peremtoria tages för contestatione litis, som det och wärckeligen är, oachtadt at swaranden där hoos utlåtit sig, at han ej contesterar litem. [d] Anföres exceptio rei judicatæ och bewijses, därmed är en heel annan beskaffenheet, ty det mål, hwaröfwer tillförende domb är ågången, det må domaren ej uptaga, utan efter Rättegångsordinantien af åhr 1614 § 2 ifrån sig skiuta. Detta alt håller iag nödigt, at det här införes, på det at all confusion må förekommas.

[e] Hwad här införes om inwändning emot wittnen, lärer fogeligare kunna införas wid fölljande capitel 17, därest om laga bewis handlas. Men på det ingen må af de här införde orden, som så lyda: »eller hwad elliest inwändes», må taga anledning, at domaren, lijka som han utlåter sig öfwer wittnens habilitet, måtte han ochså straxt uthlåta sig öfwer skriftelige bewijs giltugheet, jämwäl öfwer hwart och ett wid syner eller besichtningar företedt skiäl, utan at domaren sådant förbiudes, ty at, då domb fälles i hufwudsaken, kan införas, och däraf sees, huruledes de förebrachte skiäl och bewijs blifwit ansedde. Det kan wäl synas, som denne påminnelse wore öfwerflödig, af orsaak at man ej kan föreställa sig, at någon domare uthlåther sig öfwer parternes bewijs och skiäl, förut och förr än domb fälles. Men så kan dock exempel därpå wijsas, at sådant skiedt, och på det sådant ej widare må skie, lärer wara nödigt slijkt att förekomma och afböija.

[f] Det här införes, att den part, som är missnögd med rättens utslag uti processuelquæstioner, som existera antingen ante vel post litis ingressum, jämwäl uti wittnestwister, bör innom den här föresatte tijden förklara sitt missnöije, är och enligit med förordningar och praxi, men lärer wara både öfwerflödigt och onödigt, utan i det ställe bäst, at då hufwudsaken blifwit afdömbd, och kommit till öfwerdommaren, at parten utan föregången missnöijes förklarande, lämbnas fritt, då han beswärar sig öfwer dommaren i hufwudsaken, må han och beswära sig öfwer rättens utslag in processualibus och i wittnestwister, där han sig därtill befogad finner.

§ 5. [a] Det här säges, at alla inwändningar skola i rättegångens början på en gång företees, är fuller wäl, sampt at den limitation därwid är fogat, ther de sådane äro, at de på en gång kunna företees. Men på det at sådant tydeligen må blifwa uthsatt, lärer wara nödigt, att eftersom præliminaire exceptioner böra föregå, och at med dem kunna eij dilatoriske exceptioner sammanbindas, at här uthsättes, hwilka exceptioner måge præliminaire heta, sampt då däröfwer uthslag giöres, at ej något de contestatione litis fastställes, på det att den parten, som succumberar, dymedelst ej må betagas at anföra sina exceptiones dilatorias, som honom angelägne kunna wara.

[b] Här står, at där någon innehållit at på en gång företee sina inwändningar, sakens slut därmed at hindra, skall densamma böta. Utaf slijkt uppehåld lijder eij domaren, utan parten, och må för den skull domaren inga böter tillfalla, utan uti expenser åth den winnande parten tillslås. [c] Men där några exceptiones dilatoriæ kunna post litis ingressum existera, dem parten eij kunnat förut see, de måge ej honom betagas.

§ 6. [a] lnga dilationer eller upskof i rättegånger måge bewilljas, förr än litis contestatio skiedt, med mindre at laga förfall företees.

Och som gemenligen sökes dilation af den parten, som något åligger at bewijsa, altså bör han angifwa, hwad dess åberopade wittnen skola kunna intyga, då domaren, i fall han finner sådant till uplysning i saken kunnat lända, må dilation till en wiss tijd föreläggias, intet wid wijte af penningar, utan at saken ändå afgiöras skall, där terminen försummas, hwaruti ingen prorogatio eller förlängning må tillåtas, med mindre at wederparten det tillåter; men imedlertijd måge de wittnen, som den ena eller andra parten tillstädes hafwer, ideligen afhöras, och ej förkastas, med mindre at de äro notorie inhabiles, ty at hos domaren står sedan at pröfwa, huruwida de äro at troo eller eij, aldenstund probatio non fit parti, sed judici. Finner åter domaren af partens berättelse, at de åberopade documenter eller wittnen, som ej tillstädes äro, ej tiena till uplysningisaken, [må] ej heller dilation förunnas, hälst som är at præsumera, där de wore af någon wicht, hade parten eij underlåtit dem med sig at hafwa, aldenstund parterne å både sijder, förr än de för rätten företräda, böra altijd wara betänckte på de inkast, som den ena må den andra kunna giöra. Ibland händer, at swaranden, i anseende till sakens widlyftigheet, däruti han stämbd är, begiärer dilation till at därutinnan giöra sig kunnig, aldenstund förr än sådant skiedt, kan han hwarcken negative eller affirmative litem contestera, det äger rätten pröfwa och därefter termin föresättia. Men i fall skiäligt lijknelse är, at dilation sökes till att uthdraga tijden och uppehålla sakens afgiörande, hafwe domaren macht at fodra af den sökande eed, at dilation ej i sådant afseende sökes. Undandrager han sig straxt eden at praestera, så må ej heller dilation förunnas, utan honom påläggias at contestera litem, och där han sådant sig undandrager, förfare, som wid cap. 12 § 3 anfördt är.

[b] Eij må någonthera parten uti civilmåhl mera än en gång dilation gifwas. Men uti criminalmåhl kan dilation oftare förunnas, alt efter som domaren skiäligt pröfwar.

[c] Uthi slutet af denne § står, at öfwer upskof må ingen klaga, utan så är at han menar kunna wijsa, thet saken allenast därmed uppehålles. Därtill synes det böra läggias, at den hwilken upskof blifwit afslagit, eller det ärhållit, dock ej sig så långt sträckiande, som han åstundat, må ej tillåtas beswär däröfwer hoos Hoffrätten at anföra, eij heller Hoffrätten det at antaga.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Här talas allenast om exceptione fori, och altså förstås af sig sielf, at domaren ej bör utlåta sig om mer än om saken hörer til des domstohl eller ej.

[b] § tillåter at missnöijet genast betygas kan; men will han hafwa betäncketid, är honom dag ther til lemnad.

[c] Parten böter, som således will gäckas med justitien, och fälles elliest til expenser för wederparten.

§ 2. [a] Thesse böter grunda sig på förordningen af åhr 1728 den 12 april och är skiäligt, at den, som utan fog således utdrager rättegången, therföre plichter.

[b] Härpå är redan swarat wid de föregående capiteln. Om de särskilte fora äro och särskilte förordningar parterne till rättelse uthgångne. Och dömes eij någon till plicht, der något måhl så twifwelachtigt warit, att parterne finnas hafwa skiälig anledning at sig beswära.

§ 3. Skulle swaranden påstå, at actor eij kan allena tala i saken, effter flere dehl ther i hafwa; så har i sådant fall exceptio plurium citandorum ej rum, utan kan swaranden allenast påstå, at käranden effter 6 § i 15 cap. bör skaffa sig interessenternes fulmacht. Och där han med rättens resolution deri är missnögd, förmenandes at han allena cum effectu kan tala, kan honom eij förwägras samma beneficium, som denna § lemnar swaranden, emedan jura partium sunt æqualia; men elliest är omöjeligit at utsätta alla sådane måhl.

§ 4. [a] Blifwer mundteligen agerat effter thenne balk, är parten eij betagit sådane exceptioner mundteligen giöra, men ther skrifteligen får ageras, är redigast, at the skriffteligen giöras.

[b] Om thenne exception kan ej här införas, utan kommer sådant [på] domarens bepröfwande an, effter hwarje saks beskaffenhet och hwad det här allegerade exempelet angår, så har domaren af 10 cap. 6 § Bygningabalken anledning huru i sådant fall förfaras må.

[c] At införa i lagen alt det som här andrages synes aldeles onödigt: – – – – tyckes § ändå wara nog tydelig och klar både till partens och domarens effterrättelse: emedan här intet föreskrifwes, att domaren öfwer alla inwändningar skall föruth resolvera, uthan då målet det fordrar. Och om den af parten anförde exeptio peremtoria ochså af domaren finnes aldeles perimera wederpartens talan, förklaras den tilltalte straxt för kärandens åtal frij. Men som parten, som en sådan exception brukar, wäl kan mena, att den giör tillfyllest att befrija honom från kärandens tilltal, i anseende hwar till han icke något mehra anförer, som till hans förswar lända kunde, uthan tryggar sig allenast wijd bemälte exeption, hwilken domaren dock tör finna icke tillräcklig wara; så fordrar beskaffenheten här af, att domaren genom ett särskilt uthslag måste pålägga den, som denna exeptionen andragit, att swara och wijdare inkomma med alt hwad han kan hafwa för sigh att wid handen gifwa, innan saken kan sluteligen afgiord blifwa; och kommer således det an på domaren, som alt här wid lämpar, som omständigheterna finnas.

[d] Finnes exceptio rei judicatæ wara richtig, eller eij giöra tillfyllest, går domen sammaledes.

[e] Eftersom twister om witnes habilitet ej få dragas ifrån den ena instancen til then andra, utan böra följa hufwudsaken åt, så har therom här måst införas i denne §. Men hwad werkan witnesmålet eller andre bewis skola hafwa, derom kommer domaren wid sielfwa hufwudsakens afgiörande sig at yttra.

[f] Lagcommission har inrättat § effter 1718 och 1728 åhrs förordning om processualquæstioner, som tyckes hafwa god grund.

§ 5. [a] grundar sig på 1728 åhrs förordning, och i lagen kunna eij sådane specialia utsättas, som herr Abrahamson här påstår; emedan alle præliminaire exceptioner eij kunna så accurate och fullkomligen här upräcknas, att icke någon ny torde förefalla; och skulle således ett ofullkomligit upräcknande af sådane exceptioner mera irring förorsaka; uthan kan sådant alt lätteligen finnas, när en sak förekommer.

[b] Om böterne är offta tillförende swarat; hindras äfwen så wähl domaren genom ett sådant listigt uppehållande af parternes exceptioner som den rättsökande.

[c] Thetta inbegripes under the orden i § »ther the sådane äro, at thet skie kan».

§ 6. [a] Man tycker, at den 6 § är i så generale termer författat, at domaren sådane förekommande mål, som här säges, ther efter kan afgiöra, efftersom ther står, at om domaren finner skiäl at bewilja upskofwet, så tillåter han sådant. Och att i sådane ansökningar om dilation pålägga parten ed, är onödigt, uthan ju mehr man kan afkorta rättegången, ju bättre är det.

[b] Här kan inge wisse reglor föreskrifwas, utan ankommer på domarens bepröfwande af omständigheternes beskaffenhet.

[c] Thetta följer af sielfwa §:s innehåld.

Cap. 17.

§ 1. [a] Här står mycket kårt, at domaren skall noga pröfwa skriftelige bewijs, som företees. Men för mera tydeligheet skull, lärer wara nödigt, at det här införes, hwad som i cap. 9 Skiepmålabalken Siölagen finnes, nämligen 1:o) at ensijdige skrifter, ther ej mer än en allenas underskrift är, böra icke hafwa kraft något at bewijsa, än allenast emot den, underskrifwit hafwer, så wida de laglige, richtige och rena befinnes; 2:o) ingen afskrift skall i någon rätt giälla, med mindre den med sådanne wittnen är stadfästat, som intet med skiäl kan säijas emot, hwartill det som en limitation kan läggias, där sielfwa originalet upwijses, eller at begge parterne ärkiänna afskriften för richtig eller at afskriften är uhr något publique archivo med wederbörandes hand underskrifwit, men emot den, som producerar någon afskrift, som eij är med wittnen befästat, må samma afskrift giälla; 3:o) drages någon skrift fram till bewijs, som i samma saak wijser på någon annan, där skall ej dömmas efter, förr än den andra, som wijses på, tillika förekommer, hwartill det kan läggias, så wida den upwijste skriften icke tydeligen innehåller det, hwaruppå uhr en annan skrift den sig beropar, sampt [b] 4:o) förnekar någor sin hand, och blifwer sedan tillwunnen det emot sitt bättre weth giordt hafwa, ware förfallen till dubbelt så mycket, som han elliest i kraft af samma skrift hade skyldig warit. [c] Härwid lärer och det wara nödigt, efter som ibland händer, at en part grundar sitt tahl eller swar på något skrifteligit document, som wederparten förmenas hafwa, men nekar sig hafwa, eller på ett communt document, som eij mindre hörer den ena parten till än den andra, men den, af hwilken det fodras, nekar sig det samma hafwa, at införas måtte, huru därwid skall förhållas. Kan parten wijsa, at wederparten haft det fodrade documentet, eller at documentet är communt och dem begge såsom tillhörigt; då är skiäligt, at den, som nekar sig samma document hafwa, med sielf sins edo ärhåller, at han det hwarken hafwer eller upsåteligen förkomma låtit. Brister han åth eden och är kiärande, hafwe förlorat sin talan i det målet. Är han swarande, ware fallen till saken i det målet, ty at ingenthera af dem har rätt att nedtryckia sanningen.

§ 2. Då någor uti stridig fodran, härrörande af handel och kiöpenskap, beropar sig på sin book, tillåtes honom sin book at beswärja, det och in praxi brukeligit är. Men skiäligare lärer wara, at booken ej det wittsord må gifwas, at den fodrande tillåtes giöra juramentum suppletorium, utan nog där swaranden fälles till wärjemålseed, ty at lätteligen kan hända, at fast än kiäranden richtigt upteknat det, som han uthborgat, kan han dock hafwa förgiättit at uptekna det han i betahlning fådt. Nu kan och hända, at den ena har i sin bok anteknat det han uthborgat, men den andra har anteknat i sin bok, hwad han därpå har betalt. Där wärjemålseed ej i sådant fall må hafwa rum, utan den fodrande tillåtes at giöra juramentum suppletorium til swarandens gravation, kan ofta hända, at en får twå gångor betala ett.

§ 7. [a] Wijd det här står, at den, som sielf eller hwars skyldemän hafwa i saken deel, eller kunna nytta eller skada däraf wänta, må ej wittna, förekommer den frågan, om uthi en meenigheets klagomål öfwer sin förman den af samma menigheet må tillåtas at wittna uti det, som allmenneliga klagas? Däröfwer finnes Kongl. Maij:ts till justitiens administrerande förordnade och befullmächtigade H:rr Rådz bref af den 15 Martii 1705, så lydande: »Hwarpå länder Eder till swar, det kunna wij intet ansee Inspectoren Litz wid den förordnade Commission i detta måhl giorde generalexception emot allmogen för giltig, emedan och således i brist af andra och främmande och uthsochnes wittnen, Kongl. Maij:tts rätt och sielfwa rättwijsan skulle komma att ligga under aldeles, utan bör allmogen efter aflagd eed, och allfwarsamma till dem giorde förmaningar att uthsäija rätta sanningen, få inför Commission wittna i det dem witterligit är, oachtadt de jämwäl å sin sijda kunde hafwa något allmenneligit at klaga, hwilket och så wäl med förre praxi i wissa måhl, som Kongl. förordningar pröfwas enligit wara. Men skulle Inspectoren Litz dessutan något annat particulärt jäf emot en eller annan, som till wittnen åberopas anföra, där uti förfaren I efter lag och allmänna processen.» En dylijk casus, som en gång existerat, kan och en annan gång existera, och fördenskull nödigt, at något wist därom här införes.

[b] Uthi civilmåhl, där twist är emellan twenne härader eller andra menigheeter, pläga testes de universitate föreställas; huru wida de måge wittna eller eij, därom förmäles eij, som dock till wederbörlig rättelse nödig är.

§ S. Af det här står, at då en part eij kan straxt fultyga sitt jäf emot wittne, skall domaren föreläggia honom dag därtill, kan lätteligen hända, at någor, som eij är måhlsägande i en saak, tillägnar sig målsäganderätt under prætext at fultyga jäf. Men som sådant in praxi förkastas, och rubbar den allmänna lagen, lärer wara nödigt, at något härom liusligare införes.

§ 13. Härwid kan det tilläggias, at domaren ej må föreställa den, som till wittnes kallas, några interrogatoria criminosa et quæ turpitudinem respondentis continent, hwilket ochså öfweralt i Tyskland förmedelst 1654 åhrs Reichsabschied eller Recess är förbudit, utan må den domare, som sig så oanständigt förhåller, därföre med ett alfwarsampt straff beläggias. Men ej förmenas honom at fråga andra närwarande om det förestälte wittnes frägd, dock med all beskiedeligheet, och utan at ställa wittnet uti misstancka för någon missgiärning.

§ 18 och 19. Efter cap. 32 § 2 anslås desse böter åth domaren. Men efter allmän lag i cap. 21 § 1 Tingmålabalken LL gå böter för mened till treskiftes. Och som ingen orsaak är at tilläggia det åth domaren, som hörer konungen, häradet eller staden, och målsäganden till; altså lärer wara billigast, at de, och icke domaren desse böter niuta.

§ 27. De här uthsatte böter måge ej domaren tillfalla, utan som wid § 18 och 19 är anfördt till treskiftes gå.

§ 31. Är den, som till wärjemålseed blifwit fäld, nögd den at afläggia, men blir däruti af sin wederpart hindrad, antingen medelst wad eller beswär å högre orth och dör i medlertijd, innan at uthslag däruti skier; tå må tillbuden eed ansees som gången, och den aflednes arfwingar icke i det målet graveras.

§ 32. Här säges, at där fara är för meneed i swåra bråttmål, må domaren lämbna saken till framtijden. Däraf fölljer, at en anklagad kan komma at stå hela hans lijfstijd sub reatu. Härwid synes det böra komma i consideration, som står i domarereglorne § 31 och så lyder. »Nu är saken stundom så blind, at Nämbden säger sig hwarcken kunna wärja eller fälla och är så när saken, som förr. Men det är icke rätt sagt, för ty om de icke kunna fälla honom, så är han werjder nog, och bör gifwas löös, ty at den, som icke kan bindas till saken, han skall warda frij.» Detta, som i domarereglorne således är infördt, grundar sig uti billigheet, och har ingen skadelig consequence med sig, ty at hwar och en weth, at den anklagade blått utaf brist på bewijs blifwit frij. Men det här säges, at där fara är för meneed, skall saken lämbnas till framtijden, och en sådan ej fällas till wärjemålseed, det synes ej aldeles kunna antagas, ty at uppå det sättet kan ej säljas, at domaren fullgjordt sitt ämbete till sanningens uthletande och den oförrättades skadeslööshållande. Nog lärer det wara, som i föregående § står, at går saken å lijf, tå bör ej till wärjemålseed dömmas, men i sådanne brått, som ej å lijf gånga, kan skiäligen till wärjemålseed dömmas.

§ 37. [a] Här förbiudes, at någor skall pijnas och plågas till bekännelse, det och i långliga tijder har igenom åthskillige förordningar warit förbudit, och ändå tillåtes i grofwa bråttmåhl at försökia med swåra fängelse at få sanningen i dagsliuset.

Detta är äfwen en tortur, och ehuru någon gång kunnat hända, at sanningen genom bekiännelse dymedelst kommit i dagsliuset, är och så händt, at domaren af slijkt undersökningssätt ej fådt mera uplysning sedan än förr. Därföre är skiäligt, att all tortur äfwen med swåra fängelse aldeles förbiudes, ty att fast bättre är, at gifwa en bråtzlig löös, än att pijna och plåga den, som obråttzlig är. Men skulle änteligen någon domare påstå at få bruka swåra fängelse, såsom ett medel at därigenom af den misstänckte få bekiännelse; så må det aldrig tillåtas, med mindre at domaren i samma fängelse och på lijka lång tijd insättes, ifall han dymedelst ej erhållit af den misstänckte en tillräckelig och pålijtelig bekiännelse, och dess utan wara skyldig at ärsättia honom all af den brukade torturen förorsakad skada.

[b] Wijd detta capitel, som handlar om laga bewijs i hwarjehanda måhl, är förbigångit något at införa om syn eller besichtning, som dock nödigt warit, aldenstund ocularis inspectio ochså räknas ibland laga bewijs.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] § tyckes wara tilräckelig, ty ther står, at domaren skall pröfwa thes beskaffenhet och richtighet, så och hwad witzord och wärkan the i saken äga. Och hwad skrifternes vidimation angår, så finnes therom infört i 14 cap. 4 §.

[b] Härom är i Handelsbalk. 11 cap. 2 § samt Utsökningsbalken 4 cap. 2 § infördt.

[c] Sådane specialia kunna ej i lagen utsättas eller för domaren reglor giöras, huru han i hwar och en sak döma skall, uthan är sådant klart af sig sielfft.

§ 2. § tyckes wara tydelig och klar, samt grundar sig på den praxis, som in- som utrikes i sådane måhl brukas.

§ 7. [a] Desse speciales casus kan ej i lagen införas, utan beror på omständigheterne, som therwid finnas, samt klagomålets beskaffenhet; och ther andre skäl kunna fås, tillåter man ej gierna sådane wittnen.

[b] Är af samma beskaffenhet som föregående påminnelser.

§ 8. Den påfölgden, som här omtalas, tyckes ej wara at befara.

§ 13. Man kan ej præsumera, at domaren så obeskedeligen skulle förfara, som här omröres, utan går § därpå ut, at när parten ej förstår, domaren frågar efter wittnes frägd, och andra jäf, som i 7 § omtalas, så at en enfaldig part således må af domaren hiälpas, på det förekommas må, at en orätwis dom genom partens enfaldighet eij fälles.

§§ 18 och 19. Som domaren sökes at förledas genom falskt witnesmål, så har man tyckt, at böterne borde wara domarens ensak, helst och bråttet jämwäl skier inför honom.

§ 27. Swaras som näst förut.

§ 31. Thetta är en specialis casus, som ej kan i lagen införas. Det wore och mycket betänkeligit, att så i gemen stadga, som här anföres, nämbl. att den tillbudne eeden skulle anses så god som gången; emedan man icke alltid kan sätta tro till sådant tillbud, som en illfundig part i sådan casus erbuder sig till, då han wet, att han till eedens wärckeliga afläggande eij kan admitteras, efftersom emot domen wädjat är, och den således laga kraft ännu ej wunnit.

§ 32. Som tå mer än halfwa bewijs äro emot en criminalist, han ej kan af domaren aldeles befrias, så måste saken lemnas till framtiden, efter som framdeles fulla bewis emot honom kunna yppas, hwarpå han til missgiärningen fulleligen kan bindas.

§ 37. [a] § tyckes wara nog warsamt clausulerat och praxis har wisat, at många delieqventer genom swårare fängelse blifwit brachte til bekännelse. Men at domaren, som ex nobili officio på sådant sätt söker få missgiärningsman til bekännelse skall, om dermed för delieqventens hårdnackenhet ej kan uträttas, och sättas i lika fängelse och på lika tid, wore obilligt.

[b] Härom handlar jordabalken 14 cap., Missgbzn 28 cap. 6 § och flere andra ställen.

Cap. 18.

§ 2. Uti föregående § förmäles om den intervenient, som ej prætenderar för sig någon rätt till omtwistade, utan bijträder den ena parten, för det at han är hans fångesman, eller kommer at ärsättia det, som för honom brister, i hwilket anseende begge ansees som en person. Men uti denne § förmäles om en sådan intervenient, som för sig enskijlt prætenderar rätt eller förmån till det, hwarom begge parterne twista och hwarifrån han will begge sluta. För en sådan intervention kan ej twisten emellan parterne upskiutas, till dess at intervenienten uthfördt sin talan, hwilken begge parterne bestrida, utan lärer wara säkrare, at domaren emellan de stridande parterne afgiör twisten, och i domen lämbnar intervenienten at uthföra sin talan, dock så, att in foro executivo må ej execution därpå föllja, förr än intervenienten uthfördt sin talan, utan det wundne imedlertijd och i anledning af Kongl. Maij:ts resolution den 29 nov. 1688 ställes uti qwarstad.

§ 3. Det, som wid föregående § är påmint, är och här wid at påminna.

Lagkommissionens svar.

§ 2. Om execution skulle hwila, woro domen fåfäng. Thesutom woro och fåfängt, om domaren skulle döma imellan thesse twå, och then tredie sedan skulle winna them ut. Och samme domare kan ej eller wäl ändra sin förra dom, oachtat den tredie aldrig så goda skiäl framtedde. Therföre tyckes bäst at låta förblifwa wid §.

Cap. 19.

§ 1. [a] Där rättegånger fördes munteligen, wore det, som här införes, ej at befara. Men för den widlyftigheet, som skriftwäxlingar med sig föra, sampt den långsamma upwachtning därwid är, kan lätteligen hända det, som här förbiudes; dock som här införes, at på en sådan händelse, må icke dess mindre domb i saken gå, så äro de här uthsatte böter både onödiga och öfwerflödige, och domaren ej befogad i detta måhl till några böter.

[b] Detta kan därtill läggias, at den parten, som förlorat, må fritt stå att appellera, allenast at det skier innan at fatalierne förflyta.

§ 2. Det här förmäles om böter, därom är wid föregående § påmint.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Therför böter parten, för det han giör domaren despect, och ej begär lof, innan han reser bort, och thesutom hindrar han domaren at få widare uplysning, som torde fordras.

[b] Thetta följer af sig sielft, ty får en contumax appellera intra fatalia, fast mera thenne.

Cap. 20.

§ 1. De här utsatte böter, som blifwa rättens ensaak, kunna skiähligen modereras wid första instantien till en daler, wid den andra instantien till 2 daler och wid den triddie instantien till 3 daler, dock så at desse böter ej hafwa rum uti den första instantien, med mindre at begge parterne någon gång förewarit, och ej härledas deraf, at den ena låtit stämma den andra, ty at ofta kunna parter förlijkas i så ringa mål sin emellan, at omkåstnaden at fara till rätten det at angifwa, öfwerstiger wärdet för förlijkningen.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Thetta grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 23 §.

Cap. 21.

§ 1. I twister wid första instantien, särdeles i ringa saker, och där parterne eij sielfwe kunna skrifwa, lärer wara billigt, at de förskonas för omkåstnad på expenceräcknings skrifwande, och idet ställe tillåtas dem munteligen i en summa opgifwa deras rättegångskåstnad, då den eij stiger öfwer 20 daler silfwerm:t, hwilket domaren må pröfwa, och där skiäligit finnes moderera.

Hwad här förmäles om wadepenningars ärsättiande af den parten, som tappat, därom upskiutes till den påminnelse, som wid cap. 25 § 19 kommer at giöras.

§ 4. Här förmäles om compensatione expensarum uti instantia appellationis med bijfogad limitation. Denne limitation må eij lämbnas i domarens godtyckio, utan således uthsättias, at där den wundne dommen ändras på samma skiäl, som i första instantien blifwit föredragne, bör den, som förlorar, betala de förorsakade expencer. Men ändras den dommen på andra skiäl, som ej i den första instantien blifwit föredragne, då må han ej fällas till expensers ärsättiande.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Är bifallit och § thereffter projecterad.

§ 4. Alla skiälen böra i första instancen föredragas, och om den ene domaren tager andra skiäl af thesse, som parten anfört, til domens grund, än den förre domaren, så tyckes det ej giöra ändring i §. Och fast än domaren i andra instancen ändrar then förras dom på samma skiäl, så kan dock parten ej sägas hafwa uthan skiäl saken fördt och giort sig skyldig til expenser, effter han præsumeres ej bättre förstått saken, än första domaren, som honom bifallit.

Cap. 22.

§ 2. Utaf det att rättegång drifwes medelst skriftwäxling är oumgiängeligit, at acta gifwes till en referent, därutur at formera en relation, på det at, då saken skall föredragas, samptelige, somi rätten sittia, måge däraf hafwa föruth någon kundskap, huruwida processen blifwit observerat, sampt hwaruti twisten består, hwaruppå den beror. Men som acta uti rätten upläses, är aldeles onödigt, at någon relation till parternes igenomläsande och underskrift extraderas; aldenstund tijden därmed fåfängt uthdrages, och till ingen nytta länder.

Lagkommissionens svar.

§ 2. § är inrättad effter the nu brukelige förordningar, som och hafwa sin goda nytta med sig; men wilja begge parterne sielfwe begifwa sig från realation, står thet them fritt.

Cap. 23.

§ 1. [a] Uthi cap. 1 § 2 och 3 i denne balk är satt, at 12 skola i nämbd sittia uti landzrätter. Men här tillåtes at dömma, då allenast siu i nämbden äro. Här tils har warit brukeligit, at då en eller flera af nämbden borta warit, har andra af närwarande allmoge den gången i ställe blifwit satte, så at nämbden altijd beståt utaf 12 personer. Af det, som nu här sättes, at häradzhöfding eller lagman är med siumannanämbd domför, kan lätteligen hända, at nämbden framdeles sättes ifrån 12 till 7 personer, hwilket är häradzboerne till olägenheet, särdeles i de härader, där många socknar äro, hwarest nämbdemän behöfwes wid åthskillige förrättningar at anlijtas. I det anseende synes det, som här införes, kunna uthslutas, och bäst wore at förblifwa wid det gammalt warit.

[b] Det här införes, huru många äga wara domföre i en Hofrätt är enligit med förra förordningar, och länder till en lindring uthi staten, då supernumerarii afgå, at ej andra i ställe intages, ty det, som kan bestrijdas af få, därtill behöfwes ej många.

§ 5. Det här står, at referens skall först säija sin mening, är wäl, och på det referens, sedan acta blifwit upläste och parterne hörde, ej må så länge uthdraga tijden med sitt voto, at sakens sammanhang faller de öfrige rättens ledamöter uhr minnet, och acta således å nyo måtte upläsas, lärer wara nödigt, detta att tilläggia, at där icke referens straxt eller till det längsta dagen efter säger sin mening i den refererade saken, bör han fällas till 50 dalers böter, de fattigas ensaak, därpå fiscalen må hafwa inseende, at de blifwa uthtagne och dem tillstälte.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Här är ej stadgat at nämden allenast skulle bestå af 7 personer, utan har § afseende therpå, at ther någor woro med laga förfall borta, och ej eller tilgång woro at få andra i stället, såsom i synnerhet wid syner, saken therföre eij må upskiutas utan rätten tillåtit wara at äntå döma, hwilket härtils warit brukeligt, ändock ej flere än 6 af nämden tilstädes warit.

[b] § innehåller allenast at när somlige hafwa laga förfall, huru många då äro domföre. Ther af följer eij, at the öfrige äro onödige, ty om ej woro flere än 7, och några af them finge laga förfall, skulle arbetet stanna.

§ 5. Referenten kan ingen wiss tid föreskrifwas at hafwa sit votum färdigt, utan ankommer sådant derpå, om saken är widlyftig eller kort, med mera. Votum kan och sällan sättias up, innan conferencen är förbij och alla parternas skiäl inhämtade.

Cap. 24.

§ 1. Utaf det här står, at til upskofsdombs fulgiörande må wijte sättias, äfwen och med den clausula, at där det försummas, skall i hufwudsaken dömmas, föllier at ingen appellation må tillåtas emot någon interlocutoriedomb, hwilket äfwen däraf bestyrckes, at i fölljande cap. 25 § 1 står, at man må wädia emot fäld domb i hufwudsaken, däremot ej förmäles om wad emot upskofsdomb. Men sådant strider emot Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, däruti tillåtes, at wädia emot sådanne interlocutoriedommar, som parten till sielfwa hufwudsaken binda eller beswära, och dessutan mycket betänckeligit är, at utan åthskillnad afslå appellation emot hwarjehanda interlocutoriedomb, som rörer hufwudsaken; altså och ehuruwäl wad ej hwarcken tillåtes eller må tillåtas emot rättens uthslag uti processualtwister, aldenstund slijkt förbud länder till at befrämja hufwudsaken; så äro dock interlocutoriedommar, som icke röra processen, utan sielfwa hufwudsaken, och hafwa med sig någon kraft eller egenskap till att ända sielfwa twisten, som orden i cap. 5 § 1 Skiepmålabalken Siölagen lyda, och må fördenskull appellation tillåtas emot interlocutoriedomb:

1:o) då den något sådant beswär med sig hafwer, som flyter in i hufwudsaken, och ej står sedan medelst appellation emot definitive dommen at rättas, sampt

2:o) då interlocutoriedommen har uti hufwudsaken samma effect och wärckan med sig som en definitive domb, och således absorberar hela partens rätt. Detta, som således tillfälligtwijs har kommit at påminnas, hörer elliest egentligen till det fölljande capitel, men blifwit därföre här anfördt, på det at påminnelse wid fölljande capitel må öpen stå.

§ 2. Här talas om räkningar, som å både sijdor ingifwas. Men som det har afseende på viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, så synes först böra föregå, huru förhållas skall, där allenast den ena är kiärande och den andra swarande. Därwid synes nödigt, at då den kiärande parten ingifwer sin räkning, och däruti opförer under debet det, som han uthborgat, men ej afförer däremot under credit det, som därpå kan wara betält, hwilket ej står at præsumera, med mindre han menar, at i fall sådant wore förgiätit af debitoren, må det ej komma till afskrifning, det för den skull kiäranden måtte upwijsa sin bok, där utur han sin räckning uthdragit, och ifall något i dess book wore under credit infördt, och han ej sådant uti sin ingifne räkning affördt, det han, som således swijkeligen umgådt, må sin talan förlustig blifwa. Finnes kiärandens räkning öfwerensstämma med dess book, men swaranden bestrider en eller flera påster, som honom under debet är påförde, antingen aldeles eller till en dehl eller bestrider kiäranden en eller flera påster, som swaranden will till afförning hafwa, antingen aldeles eller till en dehl, men swaranden ej gitter dem fultyga, alt sådant behöfwes ej under gode mäns uthredande skiutas, utan öfwer hwar stridig påst må domaren sig uthlåta och sluta dommen med en wiss uthsatt summa, dock så at domaren i sitt uthslag ej uthlåter sig öfwer de påster, som swaranden will till compensation hafwa afförde, då de ej äro fulleligen bewijste, eller fodra en widlyftig undersökning, utan lämbnar swaranden däröfwer med sin wederpart medelst särskilt anstält action at uthföra.

Uthi viceversatwister, där begge parterne äro både kiärande och swarande, och inläggia emot hwarannan sina räkningar, när hwarthera parten utur det sig påförde debet uthdrager de påster, som han bestrider, eller at domaren det giör, och däröfwer sitt uthslag formerar och sammanfogar det, som ständigt blifwer, med det, som ej bestrides, är lätt att finna, då den enas fodran järnföres emot den andras, hwad summan blifwer, som den ena den andra skyldig blifwer, utan at skiuta dem under gode män till en kåstsam liquidation. Detta grundar sig på Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 24, som förmår, at hwad som ankommer på räkningar skall utredas af' gode män, om det af domaren sielf ei kan skie. Skulle nu någon twist wara så beskaffat, at den änteligen under liqvidationsmän måtte skiutas, så må därwid förhållas, som widlyftigare i Kongl. Maij:ts påbud af åhr 1669 § 1 är förordnat, och domaren däröfwer sitt uthslag gifwa, sampt sluta dommen med en wiss uthtryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan, tillijka med mynteslaget, som den sakfalte pålägges innom en wiss förelagd tijd och dag at betala, hwilket alt är enligit med påbudet af åhr 1669 och förordningen af åhr 1695. Därföre lärer wara nödigt, att det uthgår, som här säges, at »kan ej uthräkning giöras, innan dommaren hwartheras fodringar pröfwat, och grunden uthsatt, therpå uthräkning skie skall, gånge domb därpå, och warde sedan räkning ther efter giord», ty at sådant strijder emot förr allegerade förordning, som förmår, at då de stridige påster blifwit uthsatte och domaren däröfwer sitt uthslag gifwit, skall han sluta domen med en wiss uthsatt summa; och där annorlunda skier, at uthräkning af liqvidatorer ej må giöras, förr än de förfrågat sig hoos dommaren, och han däröfwer uthslag gifwit, så skulle lätteligen hända, at hwar gång liqvidatorer sig förfråga, och någonthera af parterne ej åthnöjes med domarens uthslag däröfwer, måste densamma antingen sökia högre dombstohl, eller låta det afsagde winna laga kraft, och slut i hufwudtwisten således på många åhr komma at upskiutas, hwilcket alt kan förbijgåås, där man förblifwer wid de redan anförde förordningar, och at domaren, då liqvidatorerne skilt de stridige och ostridige påsterne ifrån hwarannan, dömmer däröfwer och sluter dommen med en summa.

Det här står, at om någor är missnögd med liquidatorers räkning, må samma rätt däröfwer dömma, förfaller, där liqvidatorer blifwa innom sina skranckor och allenast skillja stridige och ostridige påster ifrån» hwarannan, men ej efter egit godtyckio förklara något, såsom det ej borde wara stridigt, utan lämbna sådant till dommarens afgiörande.

§ 3. [a] Det här står, at all domb bör fästas på skiäl och lag, och eij på godtyckio, är i billigheet grundat. Men som ibland händer, at domarne, som i en rätt sitta, ej komma öfwerens om lagens och förordningars rätta förstånd; altså lärer wara nödigt att uthsättias måtte, hwad i sådant fall må stå at giöra. När sådant händer i Hoffrätten, är medelst förordningar faststält, at sådant bör berättas till Konungen, på det hwar och en må hafwa wissheet om lagens rätta förstånd, och alla wederfaras lijka och enahanda rätt, som orden lyda. Men som deraf mycket uppehåld uti twistige måls afgiörande kan förorsakas, i det at då en eller annan af rättens ledamöter taga lagen mörk, och dhe öfrige ledamöter taga lagen för klar, skall sådant till Konungen refereras, och med saken afstadna, till dess at swar däruppå inkommit, synes i öfwerwägande kunna tagas, om icke sådant refererande kunde innehållas, då allenast en eller annan scrupulerar öfwer lagens förstånd, och ej till Konungen refereras, med mindre at största delen af rättens ledamöter håller lagen för mörk och otydelig.

[b] Wijd det här står, at all dom bör fästas på skiäl och lag, lärer och wara nödigt det at tilläggia, at domen bör wara actis et libello conformis, icke just quoad quantitatem aut summam petitæ rei aut libelli conclusionem, utan quoad causam et actionem institutam, så at det afgiöres, som är instämt, och däröfwer eij dömmes, som icke är instämt.

§ 5. [a] Till det, som här sättes, at i alla rätter skall dom offenteligen afsäijas, kan detta läggias, at ej bör någon domb uhr minnet, utan af papperet, därpå den skrifwen är, afsäijas, på det at ingen misstancka må upkomma, som wore något efteråth antingen tillagt eller ifråntagit.

[b] Alla de böter, som här uthsättes för den part, som ej tillstädes är och dommen afhörer, lända uti ingen måtto till justitiens befodran, utan allenast till dommarens förmån. Och som domen äger samma kraft, sedan den blifwit afsagd, ehwad någonthera eller begge parterne wid dess afkunnande äro tillstädes eller eij; altså kunna desse böter afskaffas, hälst som partens frånwaru ej hindrar dommens afläsande. Uppå häradzting, där rättegångssaker drifwäs munteligen, afsäjes dommen straxt, sedan parterne blifwit hörde, och händer således mycket sällan, at någon part icke är tillstädes och domaren afhörer. Men wid de rätter, där rättegångssaker genom skriftwäxlingar drifwas, kan lätteligen hända, sedan saken är uthagerat, at en part trötnar wid at alla dagar gå och see efter anslaget till domb, och således intet skiäl at beläggia honom med böter, aldenstund dommen lijka fult blifwer afsagd.

[c] Här står, att den, som begiär at få uth den dom, som fälles på häradzting, och den ej löser, skall böta 10 daler, hwilket ochså enligit är med resol. på Allmogens beswär 1723 § 82. Men den, som begiär uth domb wid ciämnärsrätten eller i rådstugurätten, där ciämnärsrätt ej är, och den icke uthlöser, skall böta 2 daler. Böter i desse måhl kunna således bäst förekommas, där den parten, som begiär uth någon domb, straxt ärlägger domlösen, och där han sedan ej afhämtar dommen, lijder ingen annan däraf än han sielf. Men där häradzhöfding ej uthgifwer dom, innan han ifrån tingstad afreser, eller ciämnärsrätt dagen efter det dom är afsagd, sedan lösen är ärlagd, böte, som här är utsatt, målsägandens ensak. i

§ 7. Wäl kan hända, at mången ej finner sitt tillstånd at uthlösa domb, som i de här opnämbde instantier blifwit afsagd, därföre lärer och wara skiäligt, at ingen emot sin willja förbindes den at lösa. Men på det at ingen uti rätterne må beswäras at renskrifwa det, som ej utlöses, kan detta som ett expedient brukas, at den, som will hafwa domb uthlöst, bör præstera lösen, innan at dommen renskrifwes, då ingen hwarcken på den ena eller på den andra sijdan däraf någon olägenheet har, och de här uthsatte böter således onödige. Skulle deremot det inkast giöras, at där domarne ej föruth renskrifwes, kunde hända, at då alla efteråth begiära uth dheras dommar emot ärlagd lösen, kunna betienterne ej hinna med at renskrifwa domarne, at icke fatalia förr löpa till ända; så swaras därpå, at då domar icke ihopa samblas till at på en gång upläsas, utan hwar domb publiceras, då han färdig blifwit, är ingen olägenhet på någonthera sijdan sig at föreställa.

§ 10. [a] Härwid lärer wara nödigt det at tilläggia, at ehuruwäl en domare tillåtes at förklara sin domb, må han dock ej den samma ändra.

Äfwen och må det tilläggias, at ehuruwäl den ena parten appellerat, må dock den andra parten ej wara betagit at på sin sijda sökia förklaring.

§ 11. Wijd det här förmäles, at förklaring må gifwas öfwer domb, som wunnit laga kraft, må detta tilläggias, att där förklaring innehåller något sådant gravamen, som dommen ej tydeligen uthsatt, må den graverade fritt stånda, däremot at appellera, eller där sådan förklaring af Hoffrätten gifwes, däremot at sökia beneficium revisionis, som Kongl. Maij:ts bref till Swea Hoffrätt af den 5 november 1694 innehåller.

Lagkommissionens svar.

§ 1. Ehuruwäl 1695 åhrs procesordning tillåter wad emot de interlocutorie resolutioner, som binda i hufwudsaken, så äro doch sedermera genom 1718 och 1728 åhrs approberade förordningar faststält, at ingen sak bör klyfwas och styckas, så at en quæstion går instantierne igenom, och den andre hwilar imedlertid, hwarigenom hela sakens ändtelige afgiörande skulle i många åhr uppehållas; som och är befunnit i förra tider [händt] wara, utan äro allenast i bemälte förordningar förbehållit at få betyga missnöje emot et sådant uthslag. Men man bör ej gå från första instancen, förr än hela saken afgiord är, då han wid öfwerinstancen får anföra hwad han hafwer så emot interlocutorie som definitive dommen. Ingenting kan [binda] mer i hufwudsaken, än när 2 wittnen äro gode, ärkiände emot en person; ty de [uthgiöra] fult bewis emot honom; men ändå är ej parten tillåtit at med sådane witnesmålstwister gå förut til högre rätt, utan måste han först afbida slut i hufwudsaken; hwilket är befunnit ganska mycket befordra sakernas slut.

§ 2. § är så inrättad, at domaren har tilräckelig underwisning, huru han skall förhålla sig, när parterne med twistige räckningar förekomma. Men ej kan man sådanne reglor, som her Abrahamsson närmare [angifwer], i lagen införa.

§ 3. [a] Som pluraliteten af rösterne giör i alla saker decision, så följer af sig sielf, at om pluraliteten finner lagen mörk, rätten då förfrågar sig. Och altså när ingen pluralitet går ut på at giöra förfrågning, så skier den ej.

[b] § tyckes wara tydelig och klar, och giöra tilfyllest.

§ 5. [a] Mundtelige resolutioner kan domaren ej hindras at gifwa för skyndesamheten skull, och ej lider parten derwid, effter han får den skrifftelig ut, när han thet begär.

[b] Parten måste afhöra domen och när han sielf eller genom fulmächtig sig ther til ej inställer, länder det til domarens despect at publicera domen för bara wäggarne.

[c] § är inrättad efter berörde resolutioner på 1723 åhrs beswär i anseende til häradsböterne, hwarmed är en annan beskaffenhet än med cämnärsrätterne, som stadogt sitta. Elliest har parten ej altid straxt penningar hos sig til domlösen.

§ 7. Hwad i denne 7 § är projecterat, grundar sig på förra förordningen, 1695 åhrs procesordning och wanlig praxin.

§ 10. [a] Thetta följer af sig sielft.

[b] Detta är honom ingenstädes betagit, och altså är det honom tillåtit [med] det generale tilståndet, at parten får söka förklaring öfwer domen.

§ 11. I anledning häraf kan tilläggas thet som finnes i 30 cap. 2 §. Innehåller förklaringen något sådant, som eij är i utslaget tydeligen utsatt, tå må honom wad theremot tillåtas.

Cap. 25.

§ 1. [a] Här talas wäl om appellation ifrån definitive domb, men förmäles ej om appellation ifrån interlocutoriedomb, därwid kommer det i consideration, som redan wid cap. 24 § 1 anfördt är. [b] Äfwen förmäles och om appellation ifrån häradzrätts uthslag öfwer husesyn på prästebohl, frälse- eller skattehemman, men gåås förbij at uthsättia, hwarest beswär må anföras emot häradzrätts utslag öfwer husesyn på boställen, cronerusthåld, eller andra cronohemman.

[c] Här sättes fatalia appellationis ifrån häradzrätt till lagmansrätt 4 dagar, som elliest efter lag i cap. 38 Tingmålabalken LL äro 8 dagar. Och som ingen orsak är at förkårta de härtills af lagen förunte fatalia, utan fast mera skiäligt, at de blifwa, som härtils warit, på det at den, som finner sig graverad af häradzdommen, må så mycket bättre råderum hafwa hoos sig sielf, och med andra at öfwerläggia, antingen han må därwid förblifwa eller däremot till lagmansrätten appellera; altså lärer wara trygg[ast], at fatalia appellationis ifrån häradzrätt till lagmansrätt hädanefter som härtills blifwa åtta dagar, efter det domen fälles, hälst som ingen förmenas straxt at appellera.

[d] Här uphäfwes stämning till lagmansting, och i det ställe sättes, at den, som wunnit, bör hoos häradzhöfdingen underrätta sig, om dess wederpart appellerat, och därpå utan stämning eller kundgiörelse till lagmansting komma. Detta är ett nytt beswär, som oförskylt påbördas den parten, som wunnit, där dock sielfwa billigheten fodrar, at den, som är missnögd med dommen och will däruti sökia ändring wid annan rätt, han bör därom kundgiöra sin wederpart, hwilket beqwämligast på det sättet låter sig giöra, då han uthtager stämning på honom till lagmanstinget, hwarpå begge parterne kunna sig beredde till lagmanstinget infinna, och den ena så wäl som den andra wetta tijd och ställe, därest de sig skola infinna. Uthi oträngt mål synes ej nödigt at giöra ändring uthi gammal lag; fast nödigare är det, efter som Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 1 innehåller, at till stämning till lagmansrätt tarfwas högst sex weckor, det uthsättias måtte, huru lång tijd ordinarie må wara, hwilket lärer kunna sättias till tre weckor, så at den, som stämning får till lagmansting tre weckor föruth, må wara skyldig sig därpå at inställa, hwartill det kan läggias, som i Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 1 står, at den, som saken wid häradztinget wunnit, bör antingen sielf så wara förhanden, eller och en laga, parten eller dommaren kundgiord, fullmächtig i orten hafwa, att han innom förbemält tijd kan stämmas; dommaren, som om fullmächtig i detta måhl kundgiöres, må wara lagmannen och då han uthfärdar stämning på den, som sielfwa saken angår, må han däruti wid slutet införa, hwilken hoos honom för fullmächtig blifwit angifwen till stämningens emottagande. [e] För öfrigt wore nyttigt, at lagmansting hölles twå gångor om åhret, hwarom wid cap. 3 är påmint, och kan med så mycket större skiäl wärckställas, som den andra instantien å landet är inrättat till justitiens befrämjande, men ej för dommarens beqwämligheet.

[f] Härwid kan och något de effectu appellationis införas, isynnerheet 1:o) att pendente appellatione må ej någor uti det twistige oroas, utan förr än det lagwadde målet företages, at lagmansrätten låter det, som rubbat blifwit, i sitt förra stånd komma, sampt 2:o) [g] at hwad skiäl, som uti prima instantia antingen icke blifwit anfördt eller bewijst, må in secunda instantia skie, och 3:o) [h] den fälte dommen efter sakens beskaffenheet icke allenast confirmeras, eller ändras, antingen heel och hållen, eller till en deel, utan och där feel uthi processen finnes wara uti prima instantia begångne, och däröfwer klagas, uphäfwes, med mindre at begge parterne begifwa sig, det in materialibus dömmas må, ty där querel öfwer domwillo och feelachtigheet i processen skulle allenast i Hoffrätten uptagas, som i fölljande 21 § står infördt, och således ej få föllja med appellation till andra instantien, sedan i första instantien blifwit dömt, skulle ej allenast en saak kunna ställas under uppehåld med därwid fogad kostnad särdeles för den, som långt ifrån Hoffrätten är boende, utan och hafwa den efterfölgd med sig, då parten går lagmansrätten förbij, och Hoffrätten ej något fel finner in formalibus, at han igenom underrättens domb in materialibus kan mycket komma att lijda, medelst det, at han försummat appellation och låtit således dommen i hufwudsaken winna laga kraft; därföre mycket skiäligare är, at Hoffrätten eij uptager någon querelam nullitatis uti en saak, som medelst appellation är skuten under den andra instantien, utan at lagmannen lijkmätigt Kongl. Maij:ts bref till Hoffrätterne af den 8 september 1687 refererar till Hoffrätten, då någon domb för feelachtigheet i processen tilbaka remitteras, på det underdomaren därföre må tiltalas, hwartill den limitation kan läggas: så wida feelachtigheeterne röra substantialia processus.

[i] Härwid lärer och wara nödigt att införa, huru med wadepenningars ärläggiande förhållas skall, då tinget är slutit och häradshöfdingen antingen ej låter sig finna, eller bortrest och eij lämbnat efterrättelse, hwarest han wore at finna, eller och innom fataliernes förlopp med döden afgår. I sådan händelse må den, som appellera will, nedsättia wadepenningarne hoos någon af nämbden, och af den samma attest däröfwer taga, och där sådant blifwit præsterat, innan at fatalia appellationis förflutit, skrifwe häradzhöfdingen appellationsattest under dommen, då han tillstädes kommer. Men där häradzhöfdingen död blifwit, giälle den attest, som den af nämbden, hwilken appellationspenningarne emottagit, däröfwer ifrån sig gifwit, för appellationsattest, därpå lagmannen må stämning uthgifwa.

§ 2. Det här införes, så wida lagmans stämning bijbehålles, som härtills, kan hafwa rum, sedan stämning blifwit uthtagen och öfwerlefwererat.

§ 5. [a] Här säges, att appellation eij tillåtes emot domb uti criminalmåhl, uthan allenast beneficium querelæ. Hwad lijfssaker och däruti fälte domar angår, de refereras till Hoffrätten, som i cap. 8 § 2 N. 3 är anfördt. Uthom desse refereras ochså till Hoffrätten dommar i eedzöresmåhl och andra dylijka grofwe criminalmål, däruti det, som dömt blifwit, må till Hoffrätten refereras. Uti mindre crirninalmåhl har beneficium querelæ efter åthskillige förordningar stådt öpet, men här restringeras samma beneficium till fatalier. Nu som altijd warit wanligit, at execution på häradzdommar uti ringa criminalmål straxt för sig gådt, det och enligit är med Kongl. Maij:tz rescript af den 1 aug. 1694 till då warande landzhöfdinge i Wästernorland, på det ingen omkåstnad må skie på fånga förtäring, och på det at allmogen, som tillstädes är, ej må en annan gång sammankallas; altså frågas, om execution i ringa criminalmål må upskiutas, till dess att de här uthsatte fatalier äro förflutne. Därnäst frågas, i fall desse fatalier skulle fastställas, och efter deras förlåpp execution fölljer på dommen, hwarföre någon skall förmenas däröfwer sig efteråth at beswära, och Hoffrätten ej uptaga slijka klagomål, som kunna ofta röra en oskyldigs ähra, kropssargande eller ifråntagne frijheet eller ägendomb? Förmodeligen lärer wara billigast, att låta blifwa wid det, som härtils brukeligit warit, och sig på åthskillige förordningar sampt sielfwa billigheeten grundar.

[b] Här införes äfwen och, att ingen må wädia emot domb angående skogshygge, åwärkan, skogseld, fogel- och diurfång, utan allenast beswära sig däröfwer hoos Hoffrätten innom den tijd, som här föresatt blifwit. Alla desse mål hafwa altijd per appellationem gådt ifrån häradzrätten till lagmansrätten, undantagandes skogshygge på Cronans parcker, och det till föllje af Kongl. Maij:ts bref till Hoffrätterne af den 13 october 1694, som förmår, at alla slijka appellerade skogssaker på Cronans parker ifrån tingsrätterne skola immediate till dombs uptagas af Hoffrätten, på det at anklagarne, som förfachta Cronans rätt. eij måge blifwa uthmattade. Där man förblifwer wid det, som [om] Cronans parker är stadgat, kan wara nog, men alt öfrigt hädanefter, som tillförende lämbnas medelst appellation till lagmansrätten, ty förutan det at Hoffrätten kan wara wida belägen ifrån det ting, där domb blifwit fäld, kan slut snarare ärhållas hoos lagmansrätten än hoos Hoffrätten.

§ 6. Här står, at häradsrätten skall kundgiöra lagman de saker, deri wädiat är, hwilket ochså är enligit med Kongl. Maij:ts bref till Hoffrätterne af den 8 januarii 1701; där en häradzhöfding ej hade mera ämbetessysslor på sig, än en lagman har; wore detta mycket ringa beswär. Men som största delen af häradzhöfdingarne äro öfwerhopade med ämbetesbeställningar, lärer ej wara obilligt, där han för detta förskonas, ty där lagmannen efter förordningar tillhålles att bo innom sin jurisdiction, har han tillfälle nog, då stämning hoos honom sökes, af den upwiste dommen at see hwad som blifwit appellerat, och hwaruti twisten består, utan at därmed giöra häradzhöfdingen beswär. Skulle efter det i detta capitel införde förslag, lagmans stämning afskaffas, så nekas eij, at på en sådan händelse måste häradzhöfdingen sända till lagman en lista på alla appellerade måhl.

§ 7. Appellationspenningar emot lagmans domb, som tillförende warit sex marck silfwerm:t, uthsättes här till femb daler silfwerm:t. Men som äfwen det samma blifwit utsatt i taxan af den 23 maij 1733, och Rijksens höglofl. ständer uppå denne rijksdag samma taxa gillat, så är intet därwid at påminna. Men det här säges. at appellation skall skie innom fyra dagar, det synes wara för kårt termin, utan fast billigare, at efter lag och härtills öfligit bruk lämbna parterne åtta dagars råderum, på det at de innom den tijden måge så mycket bätrre kunna besinna sig, och icke, medan sinnen äro lika som perturberade, och icke till stadga komne, lijka som bortkasta deras appellationspenningar, dem de kunna behålla, där de hafwa tillräckelig tijd at betänckia sig.

Här uphäfwes det, som Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 17 står infördt, at den, som appellerat ifrån lagmansrätten till Hofrätten, skall därom kundgiöra sin wederpart, at han uppå förelagd tijd sig infinner. Men som ingen orsak är därifrån at träda, lärer wara bäst at förblifwa wid det, som här tils brukeligit warit.

Det, som här förmäles, at domb skall fulgiöras, upskiutes till det cap., som här nämbnes, då påminnelser därwid föllja.

§ 8. Af skiäl, som redan wid detta cap. äro anförde, bör den, som på Cronans »wägnar medelst appellation någon sak till Hoffrätten fortsätter, därom så wäl som sielfwa terminen kundgiöra wederparten. Hwarwid och detta kan tilläggias, at ehuruwäl en actor på Cronans wägnar niuter wad utan penningars ärläggiande. bör han dock observera fatalia præstandæ et introducendæ appellationis, men för borgens ställande wara frij.

§ 11. [a] Här förlängas fatalia appellationis, som efter Rättegångsförordningen af åhr 1695 § 6 blifwit satte till twenne dygn. Ingen orsaak är dem att förlängia, ty det at fatalia appellationis ifrån häradzting äro längre än ifrån ciämnärsrätt, är orsak, att ej är så lätt på landet at råka någon till at rådgiöra med, om dommen är på lag grundat, som i staden, och således intet deraf at argumentera till fataliers förlängiande.

[b] Det nekas ej, at efter privilegierne för Stockholm af åhr 1636 § 3 tillåtes ingen at wädia ifrån ciämnärsrätt, där hufwudsaken ej stiger till 30 daler silfwerm:tz wärde, men här sättes, at appellation eij tillåtes, med mindre hufwudsaken går öfwer 30 daler silfwerm:tz wärde. Kongl. Maij:tz bref till Swea Hoffrätt af den 6 november 1694 innehåller, at summan då skattas för appellabel, enär det, som skall exequeras på dem, som saken tappat, befinnes så högt bestiga, som stadzens privilegium innehåller, ehwad det är capital allena, eller capital med interesse. Det, som således i långlig tijd blifwit practicerat, lärer ännu med skiäl kunna bijbehållas, utan någon ändring däruti at giöra.

[c] I ställe för det, at den, som appellerat, har lijkmätigt förordningen kundgiordt sin wederpart om appellation, pålägges den, som wunnit, sielf giöra sig därom hoos ciämnärsrätten underkunnig. Præsumptio är, at den, som appellerat, lärer haft orätt, till dess annat pröfwas och således billigt, at han sielf har beswäret at kundgiöra sin wederpart om appellation hädanefter som härtills, och således ingen orsak at devolvera beswäret på den, som wunnit.

§ 12. Där den appellerade parten in termino opwiste ciämnärsrättsdommen och munteligen anförde, hwaruti hans gravamina bestodo, och wederparten straxt därpå swarade, wore saken hoos rådstugurätten snart sluten. Men där ändtelig skriftwäxling skall bijbehållas, och således tijden medelst uprop uthdragas, är ingen orsak at taga böter för försummat uprop, utan må saken afgiöras, som redan tillförende sagt är.

§ 13. Här sättes wäxeltwister under skriftwäxling twärt emot wäxelstadgan af åhr 1671 § 25, som förmår, att då wäxel, återgången med protest, opwijses, och sådant richtigt befinnes, böra borgmästare och råd straxt tilhålla den andra at praestera deposition, borgen, pant, eller där han sådant ej förmår, träda i arrest, och å nästa rättegångsdag därefter afgiöra saken med domb. Skulle nu detta ändras och skriftwäxling tillåtas, så drages twisten i widlyftigheet, och fördenskull bäst i wäxelsaker förblifwa wid den process, som wäxelstadgan innehåller, och allenast det därtill at läggia, at i fall något deraf försummas eller upskiutes, skall domaren ärsättia det, som brister hoos den skyldige.

§ 14. Härwid är ej något at påminna, ty där rättegånger drifwas medelst skriftwäxling, måste tijden med uprop förnötas.

§ 19. [a] Det här står at »wadepenningar behålle domaren, som dömt, ehwad dommen sedan gillas eller eij», är wäl enligit med det, som practiceras, men stridande både emot sielfwa lagen och emot sielfwa billigheten, at dommaren skall behålla wadpenningar, då han ej dömt som wederbordt. I hwilket anseende högst skiäligit är, at då dommen blifwit ändrat, bör han icke allenast återgifwa de ärlagde wadepenningar, utan och så mycket, som swarar deremot, på det at domaren med så mycket större upmärksamheet måtte hantera och afgiöra de hoos honom anhängige rättegångsmåhl, som han seer, at han eij får profitera af sitt förseende, utan stå samma fara som parten. För öfrigit refererar jag mig på mitt i detta mål ingifne memorial, som blifwit remitterat till Justitiædeputationen.

[b] Här står ochså, at där någor biuder fram wadepenningar i den saak, deruti wad ej tillåtes, och tager dem ej genast åter, sedan rätten honom therom underwijst, må domaren gifwa dem till dee huusfattige. Men sådant är ett förhastande, ty då parten ej finner sig öfivertygat af rättens underwijsning, kan honom ej betagäs hoos högre rätt att anföra sina beswär däröfwer, at honom blifwit appellation förnekat, som i fölljande § förmäles, och där högre rätt funne", at han bordt niuta appellation, är det något näsligit, at dess tilbudna wadepenningar så skolat bortkastas, och i det anseende anständigare, at domaren behåller de uthlagde wadepenningar, då parten uppå förestälning dem icke straxt återtager.

§ 21. Här sättes fatalia at anföra querelam nullitatis, hwilket icke allenast är nytt, utan ochså högst skadeligit, och må såsom till rättwijsans hinder ländande aldrig tillåtas, utan såsom nult altijd ansees. I anseende till domaren är det en nullitet, at han, som är obefogat at dömma i saken, ändå dömmer, sampt i anseende till parterne äfwen en nullitet, då antingen begge eller enthera eij är efter lag tillåteligit at tala eller swara i saken. och domaren ändå dem emellan dömmer. Äfwen och är det en nullitet, då någor icke stämbd blifwit, och dommaren ändå honom dömmer, eller at han dömmer, förrän kiäranden, som stämt, fådt sitt kiäromål föredraga, eller at han dömmer, förrän swaranden, som tillstädes är och ej treskas, contesterat litem. Lijkaledes är det en grof nullitet i sielfwa dommen, där dom fälles emot domb eller emot uppenbar lag. Alla sådane nulliteter, som röra substantialia processus, såsom stridande emot den naturliga billigheeten, kunna eller böra aldrig winna laga kraft, utan querela nullitatis utan restriction till fatalier altijd stå öpen, som ochså är enligit med Kongl. Maij:tz resol. på Adelens beswär 1664 § 20 och 21 ; och må man ej så sökia at förkårta rättegånger, at sielfwa rättwijsan må därigenom, utan en partz förwållande, komma at lijda. Will en domare, som Kongl. Maij:tz bref till Åbo Hoffrätt af den 19 decemb. 1699 lyder, det dess domar och uthslag skall hafwa den heder och winna laga kraft, sedan fatalierne sig öfwer de samma at beswära äro förlupne, så bör den och dömma conformt med en laga process. I afseende på det, som således anfördt är, är ingen orsak at sättia fatalier för querela nullitatis uti det, som rörer substantialia processus, utan dessa fatalia restringeras allenast till det, som rörer accidentalia processus, då de medelst appellation ej kunna föllja hufwudsaken.

§ 22. Här sättes fatalia a tempore scientiæ, då querela nullitatis skall anföras, hwaremot det samma påminnes, som wid föregående § är anfördt. Uthi Kongl. Maij:ts resol. på Adelens beswär 1664 § 20 står således infördt: »Såsom Gudz och wärdzlig lag förbiuda, at ingen ohörd och ostämbder må fällas; altså är och Kongl. Maij:tz nådige intention, at den domare sådant giör, för högst straffbar hållas skall.» Där detta icke skall blifwa stående, så i anseende till det föregående som det fölljande, är ingen part härmed hulpen, at domaren straffas, där hans olaglige domb lijka fult blir stående, blått för det parten icke innom natt och åhr klagat, hwilken tijd ofta kan försummas af enfaldige parter, som tryggia sig wid naturligit förstånd, och mera tijd behöfwa till sin näring och hantering, än at de kunna anwända till at läsa i lagboken och giöra sig underkunnoge om fatalier.

§ 24. Har parten, som wädiat, kundgiort wederparten om sitt wad till Hoffrätten och will sedan sitt wad deserera, då må han så tijdigt sin wederpart därom kundgiöra, at han ej behöfwer förfoga sig dijt. Har han ej notificerat wederparten om appellation, så behöfwer han eij heller kundgiöra honom, at han sin saak icke fullföllja will.

[25 Cap.]. Wid detta capitel lärer och wara nödigt detta at införa, huru förhållas må, då någor finner sig graverad af en rådstugurätts domb, därifrån appellation ej tillåtes, förmedelst det, at den är utaf förundt privilegio restringerat till högre summa än ordinarie appellationssumma. Ett slijkt privilegium har förnämligast sitt afseende därpå at hindra trätogiruge menniskior ifrån onödige widlyftigheeter, och må fördenskull stadna parterne emellan wid det, som dömt är. Men på det domaren ej må missbruka ett sådant privilegium och wårdzlöst hantera den saak, som medelst appellation ej kan ifrån honom till högre rätt komma, lärer wara nödigt at tillåta parten, som förlorat, efter föregången deposition af den medelst privilegium restringerade appellationssumman, at innom wiss tijd, efter ortens aflägsenheet proportionerad, anklaga rådstugurätten, hwilken summa, i fall Hoffrätten confirmerar den fälte dommen, må tillfalla rådstugurätten. Men skulle rådstugurättens domb ändras, må han återtaga den deponerade summan, och rådstugurätten wara skyldig en lijka stoor summa till honom at uthbetala.

Lagkommissionens svar.

§ 1. [a] Om interlucutoriedomar är förut sagt i cap. 24 § §.

[b] Härom finnes infört i Byggningabalken 28 cap. 9

[c] Til at undgå den olägenhet, som härtils warit med notification om wadet, och förorsakat åtskilliga stridigheter, som uppehållit hufwudsaken, har man tagit det expedient, at både kärande och swarande skulle låta domaren skrifwa på domen, om wädjat blifwit, och i anseende dertil, at thetta ej på tiden ankomme, och the blifwa föranlåtne at fara effter häradzhöfdingen, som under de 8 dagar torde rest til tredie tinget, hade man förkortat tiden til appellation, helst och gemenligen hwar och en genast appellerar från häradsrätten.

[d] Större tunga är effter 1695 åhrs proces. 1 §: then, som wunnit, war skyldig at antingen sielf wara tilstädes, eller och hafwa ther i orten en laga, antingen parten eller domaren kundgiord, fulmächtig, som stämmas kunde. Men nu har han ingen mer last än låta innom 4:de dygnet efterfråga hos häradzhöfdingen, om wädjat Och therutan slipper then, som stämmer, nu beswäret med notification och resan är, hwarföre han kan niuta ersättning i expenserne. efter stämningen etc. Ej til förtiga, at man slopar de disputer, som existerat om stämningens öfwerlefwererande och notificationerne, då ofta de personer, som därtil blifwit brukade, warda jäfwade. På detta sättet kan och den, som wunnit, när 4:de dagen är förbij, wetta, om domen wunnit laga kraft och straxt derpå niuta execution. Hwilket efter [förre methoden] han ej kunde få wetta, förrän sex weckor för nästa lagmansting.

[e] Thetta är förr beswarat.

[f] Appellation från första instancen involverar altid, at werkställigheten af domen stannar.

[g] Thetta följer [af] natura rei och är ingenstädes förbudet, utan allenast at then skall plichta, som skiälen listeligen innehåller.

[h] När i hufwudsaken är appellerat, så får lagman uthlåta sig så in meritis som in processus öfwer kärandens beswär, men will någon utan at appellera i hufwudsaken, allenast in processu klaga, så måste han gå til Hofrätten, hwarigenom processen förkortas,i thet han tå får gå lagmansrätten förbij. Men elliest tilhörer thet egenteligen Hofrätten efter 8 cap. 2 § at hafwa inseende, huru underdomare förfara med saken efter lag och proces. Confer. 1 § 4 cap.

[i] Som fatalia appellationis nu äro förkortade, så är så mycket lättare för parten at finna häradshöfdingen och få hans påskrifft. Och en sådan casus rarissimus som häradshöfdingens död kan ej i lagen införas.

§ 2. Beroor på den resolution, som förut faller.

§ 5. [a] Hwilka criminalmåhl, som skohla til Hofrätten refereras, är nu uthsatt i den 4 §. Och i mindre criminalmåhl har Lagcommission utsatt fatalier til beswärs inläggande, på det execution på underrättens domar ej måtte illuderas eller alt för långt på tiden utdragas. Elliest när then brotzlig dömde ej gifwer tilkänna, at han klaga will, hålles han för wara nögd med domen, och derpå går execution för sig.

[b] Dessa saker böra skyndesamt afgiöras och icke underkastas en för lång omgång genom lagmansrätten, och är thet lijka lång wäg från lagmansrätten till Hoffrätten som ifrån häradsrätten, effter som sådane måhl intet skulle altid stanna wijd lagmansrättens [dom], uthan ändå gå derifrån till Hoffrätten.

§ 6. Lagcommissionen har fölgt 1701 åhrs förordning, hwilcken och har sin goda nytta; som at notification i följe deraf skier, och som stämning til lagmansrätten afskaffas, så är detta så mycket mera nödigt.

§ 7. Härpå är swarat wijd påminnelserne till den 1 § i detta capitel om wad ifrån häradsrätten.

§ 8. Som man i anseende till private parter har uphäfwit notification, så bör ock Konungens ombudsman niuta detsamma.

§ 11. [a] Man har tyckt, at i staden kunde wara samma fatalier til appellation från cämnärsrätten som på landet, efter wederparten ej therigenom lider.

[b] Med hufwudsaken förstås här både capital och interesse, som i 7 § detta capitel finnes.

[c] Är förr beswarat i den 1 §, och har det, som är pålagt honom, som wunnit, så mycket mindre beswär med sig i staden, som han eller fulmächtigen är i staden.

§ 12. Är förr beswarat.

§ 13. I denna § är käranden eij betagit at effter wäxelstadgans 25 cap. förut munteligen påstå deposition eller pant eller sådan säkerhet, som der stadgas; uthan förordnas här, huru sedan förhållas skall, nembl. att the allenast må med en skrifft kära och swara, at med sakens afgiörande skyndas må. Elliest rättar sig domaren wähl effter wäxelstadgan, som i Handelsbalken åberopas. Den, som finner sig hafwa skiähl, at domaren i sådane måhl, så wähl som andra, att tilltala, är sådant ej förnekt på dess äfwentyr.

§ 19. [a] Lagcommissionen har fölgt här uti det, som af ålder warit brukeligit, det öfrige beror på Rijksens ständers utlåtande öfwer hr Abrahamssons påberopade memorial.

[b] Som denna § talar om det måhl, hwaruti appellation är i lagen förbuden, som förr uprächnade äro: det är fåfängt, att domaren förwarer sådane wadepenningar; uthan har parten tå att betiena sig af thet, som förr uthsatt är, att han i the måhl, ther appellation är förhuden, får per querelam komma till Hoffrätten.

§ 21. Querela nullitatis, som långt effteråt skiedt, har offta förorsakat stora irringar, emedan domaren, som dömt, så och wederparten, som sig förklara skulle, hafwa då warit döde; hwilka om de lefwat, wäll hade kunnat förklara thet, som för nulliteter blifwit angifwit. Therföre, som högst angelägit är, at hwar och en må wara säker om sin rätt och egendom och kunna trygga sig wid de utfalne domar, har Lagcommission tykt bäst at utsättia fatalier til beswärens inläggande i sådane måhl. Och then, som ej will betiena sig af then tiden, har at skylla sig sielf, och skulle någon härigenom lida, så är drägeligare, at det skier, än at dominia rerum och alla domar skulle stå i osäkerhet. Skulle elliest något sådant måhl wara, at den .falne domen ingalunda bör blifwa beståendes, för den påfölgd han med sig hafwer, så kan i sådan besynnerlig casu parten den utwägen nyttia, at hos Öfwerheten sådant måhl andraga. Och som quaerela nullitatis nu så tiltagit, at man klagat öfwer domar, som warit 100 åhr gamle, och i stället för at appellera merendels klagas i Hofrätten öfwer fehl i processen uti underdomarens utslag, allenast till at uppehålla sin wederpart och undgå deposition på twenne domar, så har Lagcommission funnit sig föranlåten at sättia fatalier uti que[ä]rela nullitatis.

§ 22. Thet tyckes giöra nog tilfyllest, at honom har lemnats natt och åhr a tempore scientiæ.

§ 24. Om den process warder bifallen, Lagcommissionen projecterat, har denna påminnelse intet rum.

[25 Cap.]. Om denna process skulle tillåtas, wore onödigt, att uthsättia något quantum appellabile, uthan tillåta, att appellation må mottagas uthan anseende på något quantum. Men elliest, fast än quantum ej är appellabile, är parten, om honom in processu något är för när skedt, effterlåtit att i Hoffrätten sig beswära.

Cap. 26.

§ 3. I ställe för arrest effter Uthsökningsbalken lärer ej wara obilligt att antaga juratorisk caution, eller där arrest skall wara, att Hoffrätten högst innom åtta dagar wijd wijte afgiör hufwudsaken.

§ 7. Det här säges, att hwad som uppå twå domar deponeras, må den winnande parten emot borgen lyfta, grundar sig wäl på 1695 åhrs förordning. Men som kan hända, då underrätternes dommar blifwa ändrade, och den, som will det han deponerat åter hafwa, kan både den, som det deponerade lyftat, och dess cautionister wara insolvendo, eller i den widlyftigheet försatte, at [i] en concursprocess löpa fara at få sitt igen, eller till det minsta med widlyftig process uppehålles, så lärer förmodeligen wara säkrare, at det deponerade blifwer i qwarstad, utan at det må lyftas, till dess domb fallit i saken, då imedlertijd den ena parten ej mindre än den andra kan drifwa på uthslag i saken. Är det fast ägendomb, hwarpå någor twå dommar ärhållit, och däremot blifwit appellerat, har den winnande parten tillräckelig säkerheet, då detsamma blir i qwarstad, till dess at domb fallit, utan at samma ägendomb imedlertijd emot caution tillträda.

§ 8. Där föregående påminnelse antages, sträcker det här anförde pröfwande sig ej widare än till dem, som efter den 1 § gå i borgen för expenser och skadestånd.

Lagkommissionens svar.

§ 3. Juratorisk caution har här i Swerige eij warit brukelig, effter den eij eller tyckes någon särskilt wärkan med sig hafwa, uthan har Lagkommissionen häruti fölgt föruthgångne och practicerade förordningar. Men att lägga domaren fatalier före till sakens afgiörande, synes eij rimeligit och låta sig practicera.

§ 7. Att det, som deponeras, må kunna emot borgen lyfftas, är faststält i 3 cap. 5 § Uthsökningsbalken.

§ 8. Dependerar af den förra §.

Cap. 27.

Wid detta och fölljande capitel wore wäl åthskilligt at påminna. Men som jag har orsak därmed at afstadna; altså will iag och det lämbna.

Stockholm. d. 17 augustii A^o 1734. Petter Abrahamsson.

---

---

1. Detta var af följande lydelse: Såsom thenne af Kongl. Maj:ts och Riksens Lagcommission utarbetade Rättegångsbalk kommer af Riksens högloflige ständer til öfwerseende och stadfästande at företagas; altså har Lagcommissionen låtit then i trycket utgå, på thet hwar och en må kunna giöra sig om thes innehåll underrättad: dock bör eller får icke någon domare sig therefter uti dömandet rätta, förrän then behörigen gillad och stadfäst warder. Hwarwid ock påminnes, at, hwad som rörer särskilt förordnade domsäten, therom är ej häruti infört, ej eller ther, som angår politie- och oeconomiemål, the ther efter förefallande omständigheter förändring underkastade äro.
2. Wikisource: Sic!