Fasans dal/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Logen 341, Vermissa.
Fasans dal
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Hanny Flygare

Fasans dal.
Den mörkaste stunden.  →


[ 69 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Fasans dal.

Då Mc Murdo vaknade följande morgon, hade han sina goda skäl att minnas sitt upptagande i logen. Hans huvud värkte till följd av det myckna han druckit, och armen var het och svullen efter det rödglödgade järnet. Som han hade sin egen inkomstkälla, var han något oregelbunden med avseende på arbetet. Han åt frukost sent och stannade hemma på förmiddagen, upptagen av att skriva ett långt brev till en vän. Därefter läste han Daily Herald. På en särskild, i sista ögonblicket införd spalt läste han: ”Uppträde på Heralds redaktion — redaktören allvarsamt skadad”. Det var en kort redogörelse för de fakta, med vilka han [ 70 ]själv var mera förtrogen än tidningsmannen kunnat vara, och som slutade:

”Saken är nu överlämnad åt polisen, men man kan knappast hoppas, att polisens bemödanden skola krönas med större framgång än tillförene. Några av männen blevo dock igenkända och torde kunna överbevisas. Upphover till våldshandlingarna var — det behöver knappt sägas — det avskyvärda sällskap som så länge hållit detta samhälle i slaveri och som Herald städse så misskundslöst bemött. Det skall glädja mr Stangers många vänner att höra, att fastän han blivit grymt och brutalt misshandlad och utsatt för skador särskilt i huvudet, så föreligger icke någon egentlir fara för livet.”

Längre ned meddelades, att en med Winchestergevär väpnad polisstyrka blivit rekvirerad till redaktionens försvar.

Mc Murdo hade lagt ifrån sig tidningen och tände sin pipa med en efter gårdagens excesser darrande hand, då en knackning hördes på dörren och värdinnan lämnade honom en biljett, som en gosse nyss varit där med. Den saknade underskrift och var av följande lydelse:

”Jag vill gärna tala med er, men helst icke i det hus där ni bor. Ni finner mig vid flaggstången på Millers kulle. Vill ni komma dit [ 71 ]nu, är det någonting som är viktigt för er att höra och för mig att säga.”

Mc Murdo läste biljetten två gånger med den största förvåning. Han kunde inte begripa vad som menades med den eller vem som kunde skrivit den. Hade handstilen varit kvinnlig, kunde han ha trott att detta var början till ett av dessa äventyr som under hans förflutna liv icke varit så sällsynta. Men handstilen var en mans och en bildad mans. Efter någon tvekan beslöt han att hörsamma kallelsen.

Millers kulle är en tämligen illa hållen park, belägen mitt i staden. Om sommaren är den ett älsklingstillhåll för folket, men om vintern står den ganska övergiven. Från dess spets har man utsikt ej endast över hela den oregelbundna, ruskiga staden utan även över den nedanför liggande slingriga dalen med de spridda gruvor och fabriker som svärta snön på båda sidorna samt över de skogbevuxna och vittoppiga åsarna som flankera den.

Mc Murdo stretade sig uppför den av gröna häckar inhägnade gångstigen, tills han kom till restaurangen, som utgör medelpunkten för sommarlivets nöjen. Bredvid den stod en vit flaggstång och vid flaggstången en man med hatten neddragen i pannan och rockkragen uppslagen om öronen. Då han vände sig om, såg Mc Murdo att det var broder Morris — han som aftonen förut ådragit sig kårmä[ 72 ]starens vrede. Logens tecken växlades då de möttes.

— Jag ville tala ett ord med er, Mc Murdo, sade den äldre mannen i en ton så tveksam att den visade att han trodde sig på osäker mark. Det var hyggligt av er att komma.

— Varför undertecknade ni inte er biljett?

— Man måste vara försiktig. I tider som dessa kan man lätt få igen sina ord. Man vet aldrig vem man kan lita på eller ej.

— Visst bör man kunna lita på bröderna inom logen.

— Nej, nej, inte alltid, utbrast Morris häftigt. Allt vad vi säga, ja, allt vad vi tänka tyckes komma fram till den där Mc Ginty.

— Hör på, sade Mc Murdo strängt, i går afton svor jag vår kårmästare trohetsed. Vill ni nu be mig bryta den eden?

— Om ni tar det på det viset, sade Morris, kan jag bara säga, att jag beklagar att jag bad er göra er besvär att komma hit. Det står illa till, om inte två fria medborgare kunna öppet tala med varandra.

Mc Murdo, som noga givit akt på den andre, blev mindre stram i sin hållning.

— Jag talade ju bara för egen räkning, sade han. Jag är, som ni vet, en nykomling här och främmande för alltsammans. Det tillkommer icke mig att yttra mig, mr Morris, och om ni anser det riktigt att säga någonting, är jag här för att höra på.

[ 73 ]— Och sedan bära fram det till Mc Ginty! sade Morris bittert.

— Nu gör ni mig sannerligen orätt, utbrast Mc Murdo. Vad mig själv angår, är jag logen trogen, och det säger jag er rent ut, men jag vore en usling om jag för en annan upprepade vad ni säger mig i förtroende. Det kommer inte längre än till mig, fastän jag förbereder er på att ni varken kan räkna på min hjälp eller på min medkänsla.

— Jag har upphört att vänta någondera delen, sade Morris. Jag torde genom vad jag säger lägga mitt liv i era händer. Men hur ni än är — och i går afton föreföll det mig, som om ni kunnat mäta er med de värsta — så är ni i alla fall nybörjare och ert samvete kan inte vara så förhärdat som deras. Det var därför jag ville tala med er,

— Nå, vad har ni väl att säga?

— Förbannad vare ni, om ni röjer mig!

— Det har jag ju sagt, att jag inte ämnar göra.

— Jag skulle då vilja fråga er om en sak. När ni i Chicago anslöt er till Frimannasamfundet och svor barmhärtighets- och trohetseden, trodde ni då att det skulle kunna leda er till brott?

— Om ni kallar det brott, svarade Mc Murdo.

[ 74 ]Kallar det brott! upprepade Morris med rösten skälvande av lidelse. Ni har sett föga av det, om ni kan kalla det något annat. Var det brott när i går afton en man, gammal nog att vara er far, blev misshandlad så att blodet dröp från hans vita hår? Var det brott, eller vad kallar ni det?

— Somliga skulle kalla det krig, sade Mc Murdo, krig mellan två klasser, som sökte övermanna varandra.

— Var er uppfattning densamma, när ni anslöt er till Frimannasamfundet i Chicago!

— Nej, jag måste säga, att det var den icke.

— Den var icke heller min, när jag blev ledamot av logen i Filadelfia. Det var helt enkelt en andelsklubb, där man träffade sina kamrater. Sedan fick jag höra talas om det här stället — förbannad vare den stund när det namnet första gången träffade mina öron! — och jag kom hit för att förbättra min ställning! Min Gud! Att förbättra min ställning! Jag hade min hustru och tre barn med mig. Jag startade en manufakturhandel vid Market Square, och det gick mycket bra. Det hade kommit ut, att jag var frimannabroder, och jag tvingades att gå in i den lokala logen, alldeles som ni i går kväll. Jag bär skammens brännmärke på min underarm och ett än sämre märke på mitt hjärta. Jag fann mig stå under en svart skurks kommando och in[ 75 ]vävdes i ett nätverk av brott. Vad kunde jag göra? Vartenda ord jag sade för att förbättra saker och ting ansågs för förräderi, alldeles som i går kväll. Jag kan inte komma härifrån, ty allt vad jag äger ligger i mitt varulager. Lämnar jag samhället, så vet jag att det betyder mord för mig och Gud allena vet vad för min hustru och mina barn. O, det är förfärligt! Han dolde ansiktet i händerna och hans kropp skakades av konvulsiviska snyftningar.

Mc Murdo ryckte på axlarna.

— Ni är för vek för dylikt, sade han. Ni passar inte för sådant arbete.

— Jag hade samvete, och jag hade religion, men logen gjorde mig till brottsling när den fick hand om mig. Jag valdes till ett uppdrag. Drog jag mig ifrån det, visste jag hur det skulle gå. Det är möjligt, att jag är feg. Det är möjligt, att det är tanken på min stackars lilla hustru och barnen, som gör mig feg. Jag åtog mig i alla fall uppdraget, och minnet därav förföljer mig beständigt.

— Det var ett ensligt hus, tjugu mil härifrån, på andra sidan den där åsen. Jag placerades vid ingången, alldeles som ni i går natt. De kunde inte anförtro mig själva dådet. De andra gingo in. När de kommo ut igen, voro deras händer röda av blod till handlederna. Då vi ginge därifrån, hörde vi ett barn skrika i huset bakom oss. Det var [ 76 ]en fem års gosse, som sett sin far mördas. Jag var nära att svimma av fasa, men måste i alla fall skratta och se morsk ut. Jag visste nämligen, att om jag icke gjorde det, skulle de nästa gång komma ut ur mitt hus med blodiga händer, och det vore då min lilla Fred som skrek och klagade över sin far.

— Men jag hade nu blivit en brottsling, deltagare i ett mord, förlorad för alltid i denna världen och även i den kommande. Jag är god katolik, men prästen ville inte tala med mig när han hörde, att jag var en strövare. Jag är således belagd med kyrkans bann. Så står det till med mig. Och jag ser er gå samma väg utför och jag frågar mig, hur det skall sluta. Är även ni redo att bli en kallblodig mördare eller kunna vi göra något för att avvärja det?

— Vad vore att göra? frågade Mc Murdo helt tvärt. Inte vill ni väl angiva dem?

— Det förbjude Gud! utbrast Morris. Blotta tanken därpå skulle kosta mig livet.

— Det är bra, sade Mc Murdo. Jag anser er för en svag man, som gör för mycket affär av saken.

— Vänta bara tills ni varit här litet längre. Se nedåt dalen! Se röken från hundra skorstenar, som kastar sin skugga över den! Jag säger er att mordets moln här hänger än tätare och djupare över folkets huvuden. Detta är Fasans dal, Dö[ 77 ]dens dal. Skräckens ande behärskar folkets hjärtan från skymningen till dagbräckningen. Vänta, unge man, så skall ni själv få erfara det.

— Jag skall meddela er, vad jag tänker, när jag erfarit mera, sade Mc Murdo vårdslöst. Vad som ligger i öppen dag är, att ni inte passar här och att ju förr ni realiserar ert lager — vore det än betydligt under värdet — desto bättre är det. Vad ni sagt, tiger jag med, men trodde jag att ni vore en angivare, skulle jag sannerligen —

— Nej, nej, långt därifrån! utbrast Morris i klagande ton.

— Låt det tills vidare stanna vid detta. Jag skall ha i minnet vad ni sagt och torde framdeles återkomma till det. Ni menade antagligen väl då ni sade detta till mig. Nu går jag hem.

— Än ett ord, innan ni går, sade Morris. Det är möjligt, att vi blivit sedda tillsammans, och kanske vilja de veta vad vi talat om.

— Det är inte alldeles omöjligt.

— Jag har erbjudit er anställning i mitt varumagasin.

— Och jag har avslagit anbudet. Farväl, broder Morris, och måtte det framdeles gå er bättre än hittills.

Då Mc Murdo samma dags eftermiddag försjunken i tankar satt och rökte vid vardagsrummets spis, slogs dörren upp och på tröskeln [ 78 ]visade sig Mc Gintys väldiga gestalt. Frimannatecknet växlades, varefter han slog sig ned mitt emot den unge mannen och gav honom en prövande blick — en blick som lika stadigt besvarades.

— Jag går inte ofta på besök, broder Mc Murdo, sade han till sist. Jag är för mycket upptagen av dem som komma till mig. Men jag tyckte, att jag kunde göra ett undantag och hälsa på hos er i ert eget hem.

— Jag känner mig stolt att se er här, kommunalråd, svarade Mc Murdo helt käckt och tog fram viskybuteljen ur skänken. Det är en ära, som jag inte väntat mig.

— Hur är det med armen? frågade förmannen.

Mc Murdo gjorde en grimas. Jag har inte glömt den, sade han, men det skadar inte.

— Nej, det skadar inte, svarade den andre, när man är trofast och ihärdig och hjälper logen. Vad var det ni talade med broder Morris om där uppe på Millers kulle i förmiddags?

Frågan kom så plötsligt att det var väl att svaret redan var förberedt. Mc Murdo brast ut i ett hjärtligt skratt.

— Morris hade inte reda på att jag här hemma kunde förtjäna mitt uppehälle. Och han skall inte få reda på det heller, ty han har för mycket samvete för att gå ihop med mig. Men han är en godhjärtad gammal kurre. Han hade fått för sig att jag var på obe[ 79 ]stånd och att han skulle göra mig en tjänst genom att erbjuda mig plats i sin manufakturhandel.

— Jaså, var det på det viset?

— Ja, det var det.

— Och ni avslog anbudet?

— Naturligtvis. Kunde inte jag förtjäna tio gånger så mycket med fyra timmars arbete hemma i mitt sovrum?

— Det är sant. Men ni skulle inte umgås så mycket med Morris.

— Varför inte det?

— För att jag råder er att låta bli. Det är skäl nog här i trakten.

— Möjligen för de flesta, men inte för mig, kommunalråd, sade Mc Murdo helt djärvt. Förstår ni att bedöma folk, så vet ni det.

Den svartmuskige jätten glodde på honom och hans håriga hand knöt sig om glaset som om han velat slunga det i huvudet på kamraten. Och så brast han i ett högljutt skratt, som lät falskt och konstlat.

— Ni är mig en konstig figur, sade han. Nå, vill ni ha skäl, skall jag ge er sådana. Sade Morris någonting ofördelaktigt om logen till er?

— Nej.

— Och ingenting om mig?

— Då gjorde han det inte för att kan inte [ 80 ]tordes lita på er. Men innerst är han icke någon pålitlig broder. Det veta vi mycket väl, och följaktligen bevaka vi honom och avvakta stunden att varna honom. Jag tror att den stunden närmar sig. Skabbiga får finna inte utrymme i vår fålla. Men om ni sällskapar med opålitliga män, kunna vi draga den slutsatsen att även ni är opålitlig. Förstår ni?

— Det finnes ingen anledning varför jag skulle sällskapa med honom, ty jag tycker inte om honom, svarade Mc Murdo. Vad opålitligheten beträffar, skulle ingen annan än ni våga begagna det ordet två gånger med avseende på mig.

— Nu nog om detta, sade Mc Ginty och tömde sitt glas. Jag kom hit för att säga er ett ord i sinom tid och nu är det gjort.

— Det skulle roa mig att höra, sade Mc Murdo, hur ni fått veta, att jag samtalat med Morris.

Mc Ginty skrattade.

— Det tillkommer mig att veta, vad som försiggår inom samhället, sade han. Det är bäst att ni tar för avgjort, att jag får höra allt vad som händer och sker. Men tiden går och jag vill bara säga —

Men avskedet fick här ett högst oväntat avbrott. Med ett brak slogs dörren upp och tre barska, spejande ansikten tittade in under lika många polismössor. Mc Murdo sprang upp och drag till hälften sin revolver men hejdades [ 81 ]av två Winchesterbössor, som riktades mot hans huvud. En uniformsklädd man med sexpipig revolver i handen steg fram i rummet. Det var kapten Marwin, förr anställd i Chicago och nu vid gruvpolisen. Med ett svagt leende skakade han på huvudet åt Mc Murdo.

— Jag trodde väl, att ni skulle komma i krakel, mr Mc Murdo från Chicago, sade han. Det kan ni inte undvika länge, eller hur? Tag er hatt och följ oss.

— Det här skall ni allt få umgälla, kapten Marwin, sade Mc Ginty. Jag skulle vilja fråga vem väl ni är, som på det här sättet bryter er in i ett hus och besvärar hederligt och laglydigt folk?

— Ni står utanför den här historien, kommunalråd Mc Ginty, sade poliskaptenen. Det är inte er vi söka, utan det är Mc Murdo. Det tillkommer er att hjälpa, icke att hindra oss i vår pliktutövning.

— Han är en av mina vänner ,och jag svarar för hans uppförande, sade Mc Ginty.

— Efter vad man säger, torde ni, mr Mc Ginty, en av dessa dagar få svara för ert eget uppförande, inföll kaptenen. Denne Mc Murdo var illa känd, innan han kom hit, och han är det än. Sikta på honom, konstapel, medan jag avväpnar honom.

— Se där min pistol, sade Mc Murdo kallt. Om ni och jag, kapten Marwin, vore på tu [ 82 ]man hand, skulle ni kanske inte behandla mig så ogenerat.

— Var är er fullmakt? frågade Mc Ginty. Man kunde sannerligen lika väl bo i Ryssland som i Vermissa, när sådana som ni sköta polisen. Detta är ett kränkande av lag och rätt, som jag antar att ni framdeles får höra av.

— Ni, kommunalråd, gör er plikt efter er bästa uppfattning. Vi skola söka göra vår.

— För vad är jag anklagad? frågade Mc Murdo.

— För att ha varit med om att slå redaktör Stanger i Heralds redaktionslokal. Det var inte er förtjänst att det ej slutade med mord.

— Är det ingenting annat ni beskyller honom för, inföll Mc Ginty skrattande, så spar ni er mycket besvär genom att låta saken falla med detsamma. Denne man var tillsammans med mig i min salong och spelade poker ända till midnatt. En mängd personer kunna intyga det.

— Det är er affär och ni kommer väl att göra upp den inför rätta i morgon. Kom nu emellertid, Mc Murdo, och bete er stillsamt om ni inte vill råka ut för bössan. Ur vägen, mr Mc Ginty, ty i tjänsten tål jag inte något motstånd!

Kaptenen uppträdde med så mycken bestämdhet att både Mc Murdo och hans förman måste finna sig i situationen. Den se[ 83 ]nare lyckades växla en viskning med fången, innan de skildes.

— Hur är det med — han vände tummen uppåt för att antyda myntpressen.

— Ingen fara, viskade Mc Murdo, som hade inrättat ett säkert gömställe under golvet.

— Och nu farväl, sade Mc Ginty och tryckte hans hand. Jag skall söka upp juristen Reilly, och jag åtar mig försvaret. Lita på mig — det blir dem omöjligt att fälla er.

— Det svär jag inte på. Vakta fången, ni båda, och skjut honom om han har några konster för sig. Jag skall genomsöka huset, innan jag går.

Han gjorde detta, men måtte inte funnit något spår av den gömda myntpressen. Sedan han kommit ner, eskorterade han och hans män Mc Murdo till högkvarteret. Det hade nu blivit mörkt och en skarp nordan blåste, så att gatorna voro nästan övergivna, men några lösdrivare följde gruppen och utstötte otidigheter mot fången, enär de voro säkra att ej bli igenkända.

— Lyncha den förb-de Strövaren! skreko de. Lyncha honom! De skrattade och hurrade när han blev inknuffad på polisstationen. Efter ett av den tjänstgörande inspektören verkställt kort förhör insattes han i den allmänna cellen. Här fann han Baldwin och tre andra brottslingar från föregående kväll, alla [ 84 ]häktade på eftermiddagen och bidande rannsakning följande morgon.

Men även till denna lagens inre förskansning kunde frimännnens långa arm nå. Sent på kvällen kom en fångvaktare in med en bunt sänghalm, ur vilken framdrogos ett par buteljer visky, några glas och en kortlek. Man tillbragte en munter afton utan att bekymra sig om morgondagens eldprov.

Och det behövde de inte heller göra, enligt vad resultatet utvisade. Bevisen voro icke sådana att de anklagade kunde ställas för högre rätt. Å ena sidan nödgades sättarna och tryckarna medgiva, att dagern varit oviss, de själva mycket upprörda och att det var svårt för dem att taga angriparnas identitet på ed. De trodde dock att de anklagade varit bland dem. Då de togos i korsförhör av den skicklige jurist Mc Ginty anlitat, visade sig deras uppgifter än mera svävande.

Den antastade mannen hade redan intygat, att han blivit så överraskad av det plötsliga i anfallet, att han ej med bestämdhet kunde påstå mer än ett, och det var, att den som först slog honom hade mustascher. Han tillade, att han visste, att männen voro strövare, enär ingen annan i samhället kunde hysa personligt agg till honom, och han hade ofta blivit hotad med anledning av sina frimodiga ”ledare”. Å andra sidan bevisades det genom intyg av sex medborgare — till vilka det högt[ 85 ]stående kommunalrådet Mc Ginty räknade sig att männen i fråga suttit och spelat kort på Föreningen under och efter den tid, då brottet blivit begånget.

Det behöver knappt sägas, att de frigåvos, nästan med en av den sittande rätten uttalad bön om ursäkt, vartill fogades ett underförstått klander mot kapten Marwin och polisen för onödigt fjäsk.

Utslaget hälsades med ljudligt bifall av domssalen, där Mc Murdo såg många bekanta ansikten. Frimannabröder logo och vinkade åt varandra. Men det fanns andra som sutto med sammanpressade läppar och rynkade ögonbryn, när männen lämnade de anklagades bänk. En av dem, en liten mörkskäggig, tvärsäker karl, satte sina egna och sina kamraters tankar i ord, då f. d. fångarna gingo förbi.

— Ni fördömda mördare! sade han. Vi skola nog få er fast än!